Kapitel II
Den svarta kobran reste huvudet mot mig, spärrade upp nack skölden och väste hotfullt. Den kluvna tungan spelade. Så gjorde den ett blixtsnabbt utfall. Jag tog hastigt ett steg tillbaka, även om jag utgick från att gifttänderna var utdragna, åtminstone borde de vara det, men man kunde ju aldrig veta. – Akta dig, Johan, sa Francine. Jag vill inte bli änka innan vi hunnit gifta oss. – Ska jag ta det som ett frieri? – Kanske. Hon log. Francine är alltså min, ja, vad ska jag säga? Flickvän är väl det närmaste man kan komma även om det låter lite fel i min ål der. Jag associerar det mera åt tonårshållet. Vi är heller inte sär bo, sambo, delsbo, kulbo eller någon annan töntig beteckning. Francine Silfverstierna är en av cheferna på Säpo, personskydds avdelningen, och är mycket bättre än jag förtjänar. Svart bälte i karate, ser ut som Julia Roberts, väger lika mycket nu som när hon tog studenten och hennes Martinis är lika bra som mina, nästan i alla fall. Fast själv föredrar hon Margaritas. En tysk turist i vit solhatt filmade mig. Hade han hoppats på att kobran skulle hugga? Det hade varit gefundenes Fressen i gillestugan hemma i Düsseldorf när semesterbilderna skulle visas. Och som dödsorsak hade det ju varit ganska häftigt. Jag
12