9789127133693

FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER

Erik Petersson är författare och doktorand i historia vid Linköpings universitet. Utöver boken Maktspelerskan – Drottning Kristinas revolt (2011) har han även skrivit historiska biografier om Karl IX och Per Brahe den yngre.

ERIK PETERSSON

När Kristina lämnar sin tron i Sverige som 27-åring får hon omedelbart ögonen på sig från Europas furstar. Ingen vet vart hon tänker ta vägen, ingen känner till hennes planer. Nyheten om att hon övergett sin lutherska tro för katolicismen, slår därefter ner som en bomb.

Pressröster om MAKTSPELERSKAN: ”Författarens stil är fräscht ungdomlig.

Han berättar bra och förmår att i snabba svep teckna den europeiska bakgrunden till det som skedde i vårt land under dess korta stormaktstid.”

Upsala Nya Tidning

I Rom får Kristina ett storslaget mottagande och hyllas av påven som en hjältinna. Hon blir snabbt en maktfaktor att räkna med. Hennes nära kontakter med påven och regenter som Ludvig XIV av Frankrike ger henne en unik ställning. Trots att hon sagt sig söka lugn och ro, vill hon inte avstå från att blanda sig i maktstriderna igen.

”Många har som sagt redan sökt att skildra Kristinas livsöde. Men Erik Peterssons grepp framstår som unikt …

Erik Peterssons sakprosa är historiskt underhållande, psykologiskt utmanande och relationellt nytänkande. Närmare än så här kan vi nog inte komma en 1600-talsmänniska.” Östgöta Correspondenten

”Hans biografi är välskriven och lättläst med ett väl valt bildmaterial.”

När Kristina kommer till Paris en septemberkväll 1656 kantas gatorna av 200 000 människor som vill få en skymt av henne. Hon spelar fortfarande enväldig drottning, den enda roll hon verkligen behärskar.

Södermanlands Nyheter

Kristina i Rom Omslagsbilden: David Klöcker Ehrenstrahl; Konsterna vid drottning Kristinas byst Foto: Hans Thorwid/Nationalmuseum

ISBN 978-91-27-13369-3

Omslag: Lo ttie Hallqvist / Graffoto

9 789127 133693

Drottning utan land.indd 1

2013-06-24 14:03

Drottning utan land.indd 2

2013-06-18 22.45

Innehåll

Förord 7 Avsked 11 Omvändelse Resa mot okänt mål 16 Hovliv i Antwerpen 24 Drömmar om Rom 32 Vid Gud, hon är galen 42 Allt ont kommer från norr 49 Ny i en evig stad 57 Alla ville få en skymt av henne 67 Sveket 80 Suverän rättvisa 86 Ett palats värdigt en drottning 94

Bakslag Oönskad gäst 104 Utslängd i kylan 109 Ekonomi på fall 117 Bråket på Piazza Farnese 124 Hellre tre dagar ensam än en halvtimme med dig 128 Obesvarad kärlek 134 En sista återkomst 142 Kalabaliken i Hamburg 148 Hon inger ingen obehag men behagar få 155 Vid påvens bord 163

Drottning utan land.indd 5

2013-06-18 22.45

Försoning Skvadronens sista strid 172 Den nya fursten från norr 180 Våldtäkten i Peterskyrkan 186 Sökandet efter sanningen 190 Lär mig hemligheten med att leva utan pengar 195 En alldeles egen teater 203 Förhatliga memoarer 208 Den motsträvige påven 216 En av Roms antikviteter 223 Procession för en död drottning 228 La Regina 239 Noter 243 Källor 250 Litteratur 252 Personregister 257 Ortregister 263

Drottning utan land.indd 6

2013-06-18 22.45

Förord

David Klöcker Ehrenstrahls målning som pryder omslaget mäter nästan 2 x 2 meter och där syns drottning Kristina som en byst längst upp till vänster i bilden. Hon blickar ut över några lättklädda kvinnor som tycks föra ett förtroligt samtal; en av dem håller i passare och linjal, en annan har manuskriptsidor i knät och en tredje är försedd med pensel och palett. De tre kvinnorna representerar i tur och ordning konsterna arkitektur, poesi och måleri. Drottning Kristina tittar beskyddande på dem från sin upphöjda position. I bakgrunden syns siluetten av ett romerskt tempel.

Konstverket bör ha skapats efter Kristinas död, annars hade hon knappast framställts som en byst. Ehrenstrahl levde fram till 1698, vilket innebär att målningen med största sannolikhet utfördes på 1690-talet. Det måste alltså ha varit en av de första framställningarna av Kristina efter hennes bortgång, och Ehrenstrahl valde att porträttera henne vid konsterna som hon under hela sitt liv hade ett nära förhållande till.

Kristina var välkänd i Europa under sin levnad. Hon blev föremål för diskussioner, rykten och spekulationer efter att hon lämnat sin tron. Vad hade förmått henne att ta detta drastiska steg? Den här boken tar avstamp i hennes tronavsägelse 1654 och följer henne fram till slutet i Rom 35 år senare. Då hade hon levt större delen av sitt liv utan kungakrona, men knappast i avsaknad av uppmärksamhet och makt. Om hon på allvar tänkte sig att hon skulle få en lugn tillvaro, såsom hon angett som ett av skälen för att abdikera, så skulle verkligheten bli en helt annan.

Det här är berättelsen om maktspelerskan som avstod sin tron, men som inte kunde avhålla sig från att blanda sig i maktspelet.

Hon skulle inte dra sig för att utmana kungar, kejsare och självaste påven.

7

Drottning utan land.indd 7

2013-06-18 22.45

Jag har velat låta Kristina komma till tals så ofta det går, för många gånger har hon slagkraftiga repliker eller formuleringar.

Själv var hon inte rädd för att söka sig till gamla auktoriteter och hon längtade till nästa tillfälle när hon fick läsa gamla döda mästares tankar, för hon umgicks gärna ”med de döda, som skänker mig livet, medan däremot de levande i varje ögonblick tråkar mig till döds”.1 Kristina kunde lika gärna tala om sig själv; det är som om hennes egna ord ekar friskt genom seklen, som om de nyss yttrades.

När det här skrivs har det gått mer än fyra år sedan jag började forska och skriva om drottning Kristina. Det har resulterat i Maktspelerskan som utkom 2011, om hennes uppväxt och tid på tronen, och nu Drottning utan land om livet efter abdikationen.

Inga projekt skulle vara lika givande om de inte gav forskaren tillfälle att besöka ett så stort antal bibliotek, arkiv och museer och föra så många givande samtal med intresserade och insatta personer i jakten på det förflutna. Ett speciellt tack till Linköpings stifts- och landsbibliotek, vars personal ständigt varit behjälplig med mina mest besvärliga frågor. Tack också till Stiftelsen Olle Byggmästare som gett stöd till en Romresa i Kristinas fotspår.

Ett särskilt varmt tack går till mitt förlag, Natur & Kultur, och till min redaktör och förläggare Agneta Engström som alltid är inspirerande att arbeta med och vars läsning gjort texten betydligt bättre. Dessutom vill jag tacka mina närmaste. Ni vet hur mycket ni betyder för mig.

Linköping i augusti 2013 Erik Petersson

8

Drottning utan land.indd 8

2013-06-18 22.45

Drottning utan land.indd 9

2013-06-18 22.45

Vid Gud, hon är galen

Resan mot Italien gick nästan rakt österut från Bryssel och första stoppet gjordes redan i Louvain, där Kristina besökte jesuitklostret.

Hon fick ett varmt mottagande och man försäkrade att hon säkert skulle ”vinna samma ära som den heliga Birgitta”. Det tillsynes oskyldiga uttalandet irriterade Kristina för hon svarade bryskt att hon hellre räknade sig till de förståndiga än till de heliga, ”j’ayme plutost qu’on me mette entre les Sages”.16 Åter visade hon sitt motstånd mot religionen, men i det här fallet kan man fråga sig om hon inte gjorde uttalandet som en protest mot att bli jämförd med heliga Birgitta.

Efter besöket i Louvain fortsatte sällskapet vidare in i tyska riket till Köln, tog sedan av mot sydöst och Frankfurt am Main, vidare mot Würzburg, därifrån nästan rakt söderut till Augsburg för att nå etappmålet Innsbruck i Österrike. Kristina hade velat klara av resan så fort som möjligt, men god ton krävde att hon stannade och såg på de begivenheter som följet passerade. Så tvingades Kristina att se en rad komedier, bevista ett antal banketter och se åtskilliga konstsamlingar innan hon kunde skynda vidare. Strax utanför Frankfurt träffade hon den engelske exilkungen Charles Stuart och hans familj. I Augsburg fick hon se det bord där hennes far Gustav Adolf hade intagit sin segermåltid efter att ha erövrat Bayern våren 1632.

Den 31 oktober 1655 tågade Kristina in i Innsbruck med sitt väldiga följe. Hela 255 personer och 247 hästar färdades med henne.

Många hade sökt sig till Kristinas hov för att pröva lyckan, just för att det representerade något annat än andra monarkers. Dit kom människor i olika ärenden, eller för att erbjuda henne sina tjänster.

I hennes följe fanns mer eller mindre officiella ambassadörer och diplomater, kulturpersonligheter och prästmän.

42

Drottning utan land.indd 42

2013-06-18 22.45

För ärkehertig Ferdinand Karl hade tiden för förberedelser varit kort. Han styrde över det landområde som kallades Ytterligare Österrike och även över Tyrolen, vilket var gamla habsburgska landområden. Visserligen hade han i förväg blivit varslad om att Kristina skulle besöka Innsbruck, men i vilket syfte hade ingen berättat. Ärkehertigens land var ännu svårt märkt av trettioåriga krigets härjningar, och ärkehertigens ansträngda ekonomi lämnade inget utrymme för lyx och utsvävningar. Ändå försökte han ordna ett så pampigt mottagande som han förmådde.

Veckan som Kristina skulle tillbringa i staden var fylld av ett digert program – alltifrån banketter och teaterföreställningar till konserter.

Bara två dagar innan Kristina anlände till Innsbruck hade ärkehertig Ferdinand Karl fått vetskap om hennes planer. Staden skulle bli skådeplats för drottningens stora omvändelse innan hon korsade gränsen till Italien. Nu fanns det emellertid ingen tid att ändra i programmet. Istället för en kyrklig och högtidlig inramning fick därför Kristinas besök i Innsbruck ett pompöst upplägg som hade passat bättre i världsliga än i religiösa sammanhang.

Det var inte bara ärkehertigen som drabbades av den bristande planeringen. Kristina visste inte i detalj vad som väntade henne när hon lämnade Spanska Nederländerna, bara att hon skulle resa söderut mot Italien. På vägen hade hon slutligen fått ett brev från påven Alexander VII, där han informerade henne om att hon skulle stanna till i Innsbruck för sin omvändelseceremoni. Till Innsbruck hade påven samtidigt sänt kaniken Lucas Holstenius för att vara hans representant på plats. Valet av Holstenius var väl genomtänkt – han räknades som en av Italiens mest lärda män, och hade kombinerat sin kyrkliga karriär med stor boklig kunskap, och han tjänstgjorde i vanliga fall som Vatikanens bibliotekarie.

På morgonen den 3 november var det dags. Nu skulle Kristinas omvändelse bli offentlig. Men som vanligt ville Kristina själv bestämma förutsättningarna. Hon tänkte visa att hon redan var katolik genom att, såsom seden bjöd för katolska furstar, bli hälsad redan utanför kyrkan. Det hade dock behövts en del övertalande Vid Gud, hon är galen 43

Drottning utan land.indd 43

2013-06-18 22.45

för att få igenom kravet, men till slut hade Lucas Holstenius gett med sig.

Kristina kom till slottskyrkan i Innsbruck i sällskap med ärkehertig Ferdinand Karl och dennes yngre bror, biskopen Sigismund Francis. För dagen var Kristina klädd i en enkel svart silkesklänning. På trappan till slottskyrkan i Innsbruck, där ceremonin skulle hållas, stannade hon för att kyssa ett ceremoniellt kors som hon bar som enda smycke.

Lucas Holstenius är ett av många ögonvittnen denna betydelsefulla dag och han var gripen både av Kristina och av hela den märkliga situationen: Och sannerligen, för min del, blev jag påtagligt rörd när jag på morgonen hälsade på Hennes Majestät och såg, fäst på hennes bröst, som enda och kungliga smycke, ett diamantkors.17

Kristina gick därefter in i den fullsatta slottskyrkan. På plats befann sig en stor del av Kristinas följe, men där fanns också en rad andra potentater som ville se när en av den lutherska sfärens mest omtalade personer gjorde sin offentliga omvändelse. Förutom ärkehertigen Ferdinand Karl och hans bror biskopen fanns där också Kristinas gamla förtrogna, Antonio Pimentel, som skulle fungera som vittne för omvändelsen, och ett antal kyrkliga dignitärer, men även Antonio della Cueva, som var på plats som sändebud för den spanske kungen.

Kristina vandrade gången fram i den hundraåriga kyrkan, där stora bronsstatyer av 28 bemärkta historiska personer flankerade båda sidorna av gången. Framme vid altaret böjde hon sig ner på knä. Holstenius gjorde korstecknet över hennes huvud och omfamnade hennes skuldror. Han sa att påven hade förstått att Kristina tänkte omvända sig, och han undrade om detta var sant eller ej.

Kristina svarade tydligt ja på hans fråga och kysste Bibeln. Därefter räckte Holstenius fram en kopia av den Tridentinska trosbekännelsen som hon läste med hög och klar stämma, enligt Holstenius vittnesbörd.

Det är dock inte bara Holstenius positiva beskrivning av Kristina 44 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 44

2013-06-18 22.45

och scenen i Innsbruck som har överlevt till eftervärlden. Det finns också en annan skildring som är påtagligt kritisk, och inte oväntat verkar bilden av ceremonin ha präglats av om författaren var katolik eller protestant. Till skillnad från den katolske Holstenius påstår nämligen den andra källan, skriven av den protestantiske prästen John Bargrave, att Kristinas stämma visserligen var stark – men han framhåller framför allt att den var manlig. Bargrave var en erfaren man som vid flera tillfällen hade varit i Rom, och som dessutom sedan sina besök i Italien kände Holstenius. Enligt Bargrave verkar Kristina inte ha tagit akten i slottskyrkan på allvar, istället beskriver han henne som skrattande och fnittrande, lekande [med håret] och virande sina lockar, och rörelsen av händerna och kroppen var så märkliga att jag hörde några italienare som var nära mig säga, É matta, per Dio, ”Vid Gud, hon är galen”, och sannerligen, var detta också mitt intryck, eftersom det hos henne inte fanns något tecken på fromhet, medan allt tycktes henne som vore hon på något skådespel, medan hon tog emot sakramentet på det romerska viset, allt under en kort predikan.18

De båda ögonvittnena Holstenius och Bargraves skildringar visar på svårigheterna att värdera trovärdigheten i källorna kring Kristinas omvändelse. Det är enkelt nog att peka på att den ene var katolik och den andre protestant, och att de därmed bör ha haft olika skäl att beskriva händelsen positivt eller negativt. Mycket längre än så är dock svårt att komma. Var sanningen ligger måste istället avgöras genom trovärdigheten i skildringen. Samtidigt som Bargraves beskrivning av Kristinas fullständigt skandalösa beteende verkar överdriven, vet vi genom andra källor från hennes tid i Sverige att hon hade allt mindre till övers för ortodoxa ritualer.

Rimligast verkar det vara att anta att Holstenius gärna ville se Kristina som en värdig representant för den kyrka hon nu trädde in i, medan Bargrave övertolkade detaljer som han tyckte var opassande. Och naturligtvis var det tacksamt att klanka på Kristinas bristande kvinnlighet, något som återkom i samtliga sammanhang när någon ville svartmåla henne.

Vid Gud, hon är galen 45

Drottning utan land.indd 45

2013-06-18 22.45

Samtidigt har en annan engelsk källa, en bok som trycktes i London 1656, inte alls samma negativ bild av omvändelsen som Bargrave. Själva ceremonin framstår som värdig, däremot kritiserar författaren Kristinas omvändelse på flera andra ställen.19 Att det redan nu skrevs en bok om Kristina var för övrigt ett tecken på att hon började bli rejält omtalad och diskuterad runtom i Europa. Det skulle visa sig bara vara början på det kändisskap som hon skulle uppleva de närmaste åren.

När Kristina hade läst klart trosbekännelsen följde en predikan av den österrikiske ärkebiskopens hovpredikant. Han valde ett tema ur Psaltaren, närmare bestämt vers 45:10, och höll sin predikan utifrån de för det här tillfället passande raderna: ”Hör dotter, och giv akt och böj ditt öra härtill: förgät nu ditt folk och din faders hus, och må konungen få hava sin lust i din skönhet, ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.”20 Ceremonin avslutades med en katolsk mässa, med sedvanlig Te Deum på slutet, ackompanjerad av något så ovanligt som trummor – ett instrument som annars inte brukade förekomma i kyrkan.21 Därmed var Kristina officiellt katolik, och genom att hon lämnade sin gamla tro bakom sig stängde hon dörren till Sverige.

De följande dagarna fortsatte festligheterna i Innsbruck såsom ärkehertigen hade planerat. Kristina fann tid att skriva hem redan dagen efter omvändelsen. Den 4 november daterade hon ett besynnerligt brev till sin kusin Karl Gustav: Käre bror!

Jag har lyckligen anlänt hit, och har nu fått Hans Helighets tillstånd och order att öppet visa mig sådan jag länge har varit. Jag skattar mig lycklig för att jag får lyda honom och jag föredrar denna ära framför den som det innebär att regera över de mäktiga stater Ni besitter. Ni uppskattar säkert mitt beslut, även om Ni skulle tro att jag har begått ett misstag, eftersom det är så fördelaktigt och ärofullt för Er. Jag försäkrar dock att ingenting har förändrats när det gäller den vänskap som jag alltid har hyst för Er eller den kärlek som jag är skyldig Sverige. Jag kommer att bevara den så länge jag lever, och jag 46 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 46

2013-06-18 22.45

kommer alltid att förbli käre bror i Innsbruck den 4 november 1655 Er mycket tillgivna syster och vän Kristina22

Karl Gustav fick säkerligen en chock när han läste brevet. Kristina kunde inte gärna mena annat än att hon konverterat, även om hon beskrev det i förtäckta ordalag. Vad hon menade exakt med formuleringen ”fördelaktigt och ärofullt” är svårt att säga, men det verkar som om hon syftade på att tronföljden nu knappast kunde bli hotad av henne längre. Nyheten om den svenska drottningens omvändelse spreds över Europa. I november visste man i London vad som inträffat och i december kom informationen till Stockholm.

Nu hade Kristina tagit ställning, hon hade visat sig ”sådan jag länge har varit”, och hon hade definitivt brutit med den lutherska världen. När hon skrev till påven och berättade om omvändelsen, den 5 november 1655, lyste hennes utsatta ställning igenom i den annars officiellt hållna skrivelsen: Jag bönfaller Ers Helighet att mottaga mig, utblottad som jag är på all världslig storhet, med den faderliga välvilja som Ers Helighet alltid hittills värdigats visa mig. Själv har jag ingenting annat än min egen person att lägga för Ers Helighets fötter.23

Tre dagar senare bröt Kristina upp från Innsbruck och påbörjade den sista delen av resan till Rom.

Drottning utan land.indd 47

2013-06-18 22.45

Sveket

I början av november 1656 kom Kristina till den lilla staden Pesaro vid Adriatiska havet. Staden var på inget vis anmärkningsvärd och man kan fråga sig varför hon hade valt denna mer östliga färdrutt när Rom var det uttalade slutmålet. Här skulle hon stanna i inte mindre än åtta månader, ”sysselsatt med att göra ingenting”,50 som hon själv uttryckte det. Och utåt sett var aktiviteten vid Kristinas hov ytterst liten. Men med sig hade hon ett sextiotal hovfunktionärer, de flesta numera italienare, och många av dem engagerades nu för olika uppdrag och beskickningar – både till det franska hovet och till olika norditalienska städer. Det tillsynes händelselösa uppehållet i Pesaro var alltså långtifrån betydelselöst för Kristina.

I det fördolda förde hon nu åter ett politiskt spel på en nivå som hon inte gjort sedan hon var drottning.

Frågan är varför Kristina hade gett sig in i politiken igen. Hon hade när hon ännu befann sig i Spanska Nederländerna berättat för sin omgivning hur mycket hon längtade efter att slippa politiken, och beskrivit hur hon i Rom skulle njuta av lugnet och av studierna. Men något hade uppenbarligen fått henne på andra tankar.

Förmodligen berodde det på hennes egen personlighet, såsom den hade formats under uppväxtåren, men också på en besvikelse över den verklighet som hon mött i Rom. Från barndomen var hon uppfostrad med det politiska spelet. Hon hade fötts direkt in i politiken, vare sig hon ville det eller inte, och hon hade lärt sig bemästra den till fulländning. Det vore märkligt om hon inte saknade det politiska spelet som tidigare tagit så mycket av hennes tid i anspråk.

För Kristina måste det ha inneburit en stor besvikelse att komma till Rom. Staden var knappast så politiskt obunden som hon hade hoppats när hon gjorde sin omvändelse. Istället fick hon se en påve som slets mellan de två katolska huvudmakterna, Spanien och 80

Drottning utan land.indd 80

2013-06-18 22.45

Frankrike, och som försökte balansera så gott det gick mellan dem utan att ha någon egentlig självständighet.

Förutom de båda skälen till varför Kristina börjat orientera sig mot politiken igen kom ytterligare ett som bör ha varit minst lika angeläget för henne. Under resan till Rom och likaså under resan genom Frankrike hade hon ständigt hyllats och uppmärksammats, eftersom hon var välkänd i den katolska världen som drottningen som lämnat sin tron och sin tro, men samtidigt hade det försatt henne i en knepig situation. Vem var hon när hon inte längre deltog i det politiska livet? Skulle hon kunna hålla sin ställning som en före detta drottning under resten av livet om hon höll sig undan och i ensamhet ägnade sig åt fromt liv och studier? Frågan måste ha blivit brännande under resan genom Frankrike och det storslagna mottagandet i Paris, då hundratusentals människor var ute på gatorna för få en skymt av henne. Utan berömmelsen fanns risken att hon förlorade sin ställning. Hennes återinträde på den politiska scenen var ur den synvinkeln långtifrån någon tillfällig nyck – ville hon fortsätta att ses som drottning behövde hon befästa den rollen. Och det gjorde hon med alla medel.

Från Pesaro skrev Kristina ett brev till kardinal Azzolino i slutet av 1656 som lyckligtvis finns bevarat. Brevet ger en inblick i drottningens medvetenhet om politiken vid den här tiden, då hon just fyllt 30 år. Hon beskriver sin resa genom Frankrike och läget i landet: Idag kan man säga, att kardinal Mazarin styr Frankrike med en helt absolut och enastående auktoritet. Drottningens [änkedrottning Anna] gunst har höjt hans makt till en så hög nivå, att man kan säga, att han nu står utom räckhåll för sina avundsmän.51

Kristina har observerat och hon drar sina slutsatser om hur Frankrike styrs och vilka som egentligen har makten. Hon hävdar, med all rätt, att kardinal Mazarin styr med stöd av änkedrottning Anna, kung Ludvig XIV:s mor. Kungen var vid Kristinas besök ännu inte officiellt myndig och hon hade själv rika erfarenheter av att makten inte alltid behöver finnas i de högsta positionerna. Hon berättar i Sveket 81

Drottning utan land.indd 81

2013-06-18 22.45

brev för kardinal Azzolino att Ludvig XIV har egenskaper som skulle kunna göra honom till ”en betydande furste, om han någonsin kommer att ta hand om statens affärer. Hittills sysslar han med vackra kläder, hästar och dans och har anmärkningsvärd framgång när det gäller kroppsövningar.”52 Kardinal Mazarin beskrivs av Kristina som en ytterst ärelysten man, som egentligen bara drivs av att få styra: Han har stora och omfattande planer, värdiga en ärelystnad utan gräns, en slug, inställsam, elegant och smidig intelligens, en oändligt säker kännedom om världspolitiken, i vilken han är bättre insatt än någon annan man jag känner, han är arbetsam, energisk och satsar alla tänkbara resurser på att befästa sin ställning, han kommer att göra allt han förmår för att vinna sitt mål […]53

Kristina ser kardinal Mazarin som en man ”som jag inte kan låta bli att respektera”,54 som en ytterst medveten politiker. Vid deras samtal på Compiègne tidigare under hösten gav kardinalen sken av att de hade samma politiska planer för framtiden – men det skulle visa sig att Kristina hade mött en man vars politiska förslagenhet var svår att få grepp om, också för en så erfaren politiker som hon själv.

Från Kristinas besök i Pesaro finns en ögonblicksbild bevarad. Det var vicelegaten Lascaris som skrev till kardinal Azzolino alldeles innan årsskiftet 1656 och gjorde en allt annat än neutral beskrivning av drottningen: Hennes majestät är vackrare än någonsin. Igår hade hon anlagt en dräkt av svart sammet, garnerad med blå band, därtill hade hon en mycket vacker manskrage. Det var så att man skulle kunnat bli galen, i synnerhet när hon tog en fransk komedi på bordet och började läsa vid skenet från ett ljus.55

Men även om Kristina tycktes tillfreds med sin tillvaro i Pesaro måste hennes närmaste omgivning ha märkt av en ökad otålighet 82 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 82

2013-06-18 22.45

allt medan månaderna gick. När februari 1657 led mot sitt slut hade Kristina ännu inte hört något om att planerna på expeditionen mot Neapel hade börjat genomföras från Frankrikes sida.

I mars skrev Kristina till en av sina hovfunktionärer att hon tänkte bryta upp från Pesaro. Samtidigt skickade hon sin tillfällige ledare för hovet, Francesco Maria Santinelli, till Rom med uppdraget att se om Palazzo Farnese fortfarande stod till hennes förfogande. Kristinas hov hade under tiden i Pesaro förstärkts med några äldre damer och ett livgarde på 12 män och uppgick nu till drygt 70 personer. Den högste chefen vid hovet var hovstallmästaren, markis Gian Rinaldo Monaldesco. Han härstammade från en italiensk adelssläkt som kommit på obestånd och som ung hade han kastats in i den politiska kampen som utkämpades mellan Spanien och Frankrike på den italienska halvön. Ett av de främsta stridsäpplena var staden Neapel.

Redan 1648 hade Frankrike förberett ett anfall mot den spanskkontrollerade staden, men det hela hade runnit ut i sanden. Ett nytt försök som kom längre hade gjorts samma år som Kristina abdikerade, alltså 1654. Planen den gången var att franska flottan skulle landsätta några tusen män på den italienska halvön i närheten av Neapel och samtidigt skulle ett uppror inledas för att få invånarna i provinsen negativt inställda till Spanien. Men expeditionen blev ett bittert nederlag för Frankrike. Inte nog med att flottan lyckades landstiga på helt fel plats, alldeles för långt söder om Neapel, utan upprorsmakarna misslyckades dessutom med att få italienarna med sig och därmed hade man inget fäste i provinsen.

När Kristina kom till Rom fanns allt detta i färskt minne på både spansk och fransk sida och det var uppenbarligen ett känsligt ämne för båda parter. Kristina tänkte säkert att hon kunde anspela på fransk revanschlust, men Mazarin hade de två misslyckade försöken i färskt minne och visste vilken stor insats som krävdes för att lyckas ta Neapel. Monaldesco hade upplevt allt detta på nära håll och förmodligen var det denna erfarenhet som gjorde att Kristina anställde honom vid sitt hov. Exakt hur han kom dit är oklart – men att han var en lycksökare är ställt utom tvivel. När Kristina från Pesaro fortsatte underhandlingarna med kardinal Mazarin om Sveket 83

Drottning utan land.indd 83

2013-06-18 22.45

det franska ingripandet mot Neapel var det Monaldesco som fick förtroendet att föra samtalet från Kristinas sida. Han hade också följt med henne på hennes resa till Frankrike. Men under våren i Pesaro 1657 kunde Kristina inte göra annat än att bli frustrerad över att ingenting hände och hennes otålighet växte för varje dag.

Hon hade tänkt sig att de franska trupperna och skeppen skulle segla över till Italien senast under sommaren, men medan månaderna gick såg det allt mindre troligt ut. Kristina började helt säkert undra vad som gått fel.

Den 29 maj skrev Kristina ett brev till kardinal Mazarin, där hon meddelade att hon tänkte resa till Frankrike, och i mer förtäckta ordalag berättade att hon skulle vänta i Avignon på att deras plan skulle sättas i verket. Till sin närmsta omgivning förklarade hon i mitten av juni att resan till Rom var inställd. Åter var det sjukdomar som härjade i Rom, och dessa tog Kristina som skäl när hon skrev till påven och informerade om sina nya planer.

Kort efter att Kristina skrivit till påven lämnade hon och hovet Pesaro. Hon väntade inte på svar från kardinal Mazarin, utan gav sig av mot franska gränsen. Innan hon lämnade Kyrkostaten tvingades hon, liksom alla som reste ut och in, stanna i karantän i Arcione för att inte hon eller någon i hovet skulle sprida pesten norrut. När väntan var över efter tre veckor kunde sällskapet resa vidare över Parma och Piacenza innan man kom till Turin i slutet av juli. Där skickade Kristina kaptenen vid sitt livgarde i förväg för att ta kontakt med Ludvig XIV och förvarna om hennes ankomst till Frankrike. I början av augusti korsade Kristina Alperna med sitt följe.

Hennes första längre stopp i Frankrike blev i slottet Montchat nära Lyon. Det dröjde innan hon fick svar från den franska ledningen – de skyllde på att de hade varit på resor i norra och östra delarna av landet. I oktober blev dessutom kardinal Mazarin svårt sjuk. Kristina skrev till honom: Ni borde, förefaller det mig, vara mera ömsint mot Edra vänner än att på detta sätt skrämma dem till döds. Ni vållar dem oro, men jag förlåter Eder, bara Ni tar vård om Eder hälsa. Jag tror, att Ni är en 84 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 84

2013-06-18 22.45

alltför habil man för att gå och dö i otid. Edert tillfrisknande är väl av större betydelse för Eder själv än för andra människor, men jag tror mig vara minst lika intresserad därav som Ni själv; ingen kan vara mera intresserad än jag.56

Svaret lät inte vänta på sig. Kardinal Mazarin bjöd in Kristina att bosätta sig på slottet Fontainebleau medan han tillfrisknade.

Slottet var vid den här tiden Frankrikes främsta kungliga residens, beläget cirka fem mil söder om Paris i en stor skog. Här slog sig Kristina ner med sitt följe den 9 oktober. Trots att hon undvek offentligheten spreds snabbt olika rykten om orsaken till hennes snabba återkomst till Frankrike. En del av dem sa att hon skulle medla mellan Frankrike och Spanien, andra rentav att hon kommit för att se till att kriget fortsatte. Men de som stod Kristina närmast märkte sannolikt att hon noga följde händelseutvecklingen på den italienska halvön.

Veckorna gick utan att någonting hände. Hon träffade inte kardinal Mazarin, fick ingen audiens hos kung Ludvig XIV. Än fanns det tid att reda ut vad som gått fel, men kardinal Mazarin angav sin sjukdom som orsak till att han inte kunde träffa Kristina.

Då kom nyheter från Neapel.

Stadens spanske vicekung hade hört rykten om att Frankrike planerade ett anfall. Han hade därför omedelbart börjat sätta igång att rusta för strid. Planen på att genom ett snabbt överraskningskrig erövra den mäktiga staden gick om intet.

För Kristina kom uppgifterna som en fullständig överraskning.

Att någonting inte stod rätt till var uppenbart, och vid första anblicken verkade det som om kardinal Mazarin hade brutit traktatet.

Men det skulle visa sig finnas ett än djupare svek. Kristina hade anförtrott de högst känsliga planerna på expeditionen till några få människor. En av dem var hennes överhovstallmästare, markis Monaldesco.

Sveket 85

Drottning utan land.indd 85

2013-06-18 22.45

Oönskad gäst

Karl X Gustav, som ständigt krigade mot Sveriges grannar, hade gjort ett av få besök i hemlandet för att hålla riksdag vintern 1660 när han plötsligt blev sjuk. Ständerna hade samlats i Göteborg i väntan på att kungen skulle tillfriskna, men trots att hans förkylning ett tag hade sett ut att ge med sig blev han allt sämre. Till slut kunde han inte ens ligga ner längre eftersom han hade allt svårare att få luft. Istället satt han uppe i en fåtölj om nätterna och stirrade in i eldstaden. En söndagsmorgon fick han en häftig feberattack och när han förstod att slutet nu var nära kallade han in riksråden till sig. De fick underteckna hans testamente.

Vid tvåtiden på måndagsmorgonen, den 13 februari, avled Karl X Gustav utan att ha träffat Kristina någon mer gång sedan de tog avsked den där försommarmorgonen för knappt sex år sedan. Efter sig lämnade han sin hustru och deras endast fyraårige son, Karl.

Situationen påminde plågsamt mycket om när Gustav II Adolf hade gått ur tiden – Sverige hade åter en omyndig regent och var djupt indraget i flera krig.

För Kristina kom beskedet överraskande. Karl Gustav hade nyss fyllt trettiosju, och var bara fyra år äldre än hon själv. Nu var han plötsligt borta. Hans död tycks ha drivit på hennes önskan att återvända till Sverige. Det var i varje fall efter det beskedet som hon tog sitt slutgiltiga beslut att resa hem. Ekonomiska skäl fanns förvisso, men de känslomässiga ska inte undervärderas.

I Rom skrev Kristina den 8 maj två brev till det svenska riksrådet. I det första beklagade hon Karl Gustavs bortgång i sedvanlig kondoleansstil. Det andra brevet ägnade hon åt att berätta att hon tänkte resa till Hamburg för att ordna sin ekonomi. Hon begärde därför att generalguvernören över hennes underhållsländer, riksrådet Seved Bååt, skulle skickas dit för att möta henne.

104 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 104

2013-06-18 22.46

De båda breven anlände till Sverige cirka sex veckor senare. När de lästes upp i riksrådet blev stämningen bland de tio närvarande riksråden tryckt. Ingen av dem blev förtjust över att höra att Kristina var på hemväg innan landet hade fått en ordnad styrelse.67 Deras oro späddes säkerligen på av att ett brev just anlänt från den svenske legaten i Frankrike som berättade att rykten gick om att Kristina hade tagit kontakt med både Spaniens och Frankrikes ledning för att återinföra katolicismen i Sverige. Även om ryktenas sanningshalt kunde betvivlas bidrog de knappast till att göra det svenska riksrådet mer vänligt inställt till Kristina. Hennes närvaro hotade att göra den redan mödosamma processen att ordna styret i Sverige än besvärligare. Alltså bestämde sig riksråden, med riksdrotsen Per Brahe i spetsen, för att göra vad de kunde för att fördröja Kristinas ankomst till Stockholm. De tänkte sig därmed försöka hinna ta de viktigaste besluten innan hon anlände.

I mitten av juli lämnade Kristina Rom. Hon reste med ett litet följe bestående av bara ett femtontal personer, däribland kaptenen för hennes livgarde, Lorenzo Adami, två sekreterare, en livmedikus, två katolska präster och en handfull uppassare. Precis som tidigare reste Kristina helst snabbt och obemärkt när hon kunde välja.

Efter bara en knapp månad var hon i Hamburg, där hon mottogs av den franske ambassadören Hugues de Terlon och den förre engelske ambassadören Algernon Sidney. Till prästerskapets förargelse firade Kristina sin katolska mässa i den lutherska staden, något som måste uppfattas som en markering av att hon tyckte sig ha rätt att göra som hon ville var hon än befann sig.

Den svenske residenten i Hamburg, Vincent Möller, var en av dem som Kristina hade nära kontakt med under sin vistelse i staden.

Möller var tysk men hade genom kontakter med Kristinas tidigare förtrogne, den numera bortgångne diplomaten Johan Adler Salvius, fått sin position i Hamburg. Medan Kristina ännu var drottning hade Salvius varit en mycket viktig person som kunde ordna snabba krediter genom sitt stora kontaktnät, och den positionen hade nu Kristina sett till att få en värdig efterträdare till.68 Möller rapporterade ständigt hem till riksrådet i Sverige om drottningens Oönskad gäst 105

Drottning utan land.indd 105

2013-06-18 22.46

förehavanden. När Kristina kom till Hamburg beklagade hon sig över att hon ännu inte anlagt lämplig sorgeklädnad för att hedra Karl X Gustavs bortgång, men att hon ämnade göra det nu.

Från sin position i Stockholm försökte riksrådet hålla ögonen på vad Kristina hade för sig i Hamburg. De lyckades inte särskilt väl och till och med de som kunde bevaka henne på närmare håll hörde en rad olika rykten. Den förre engelske ambassadören Sidney, som i slutet av augusti lämnat Hamburg och begett sig söderut till Frankfurt am Main, skrev hem till sin far att han hört en hel hop olika förklaringar till Kristinas resa till Sverige: ”Det tros att hon har stora planer, som var och en bedömer utifrån sitt lynne.”69 Han berättade att en del förmodade att hon skulle försöka återta kronan, andra att hon skulle försöka ta makten medan arvprinsen ännu var omyndig, ytterligare några att hon enbart hade skickats ut från Rom för att så split i den svenska ledningen och slutligen några som ansåg att hon skulle försöka utnyttja Karl X Gustavs brors, Adolf Johan, missnöje.70 Men Algernon Sidney förhöll sig skeptisk till ryktena: Jag har pratat en hel del med henne, och tror inte ett ord av allt detta.

Hon har en stor motvilja mot prins Adolf [Johan], och tror honom inte vara tillförlitlig för någonting, eller ens kapabel till några stora saker.71

Dessutom påpekade Sidney att Kristina redan hade avrått riksrådet från att någonsin anförtro makten åt Adolf Johan. Den förre ambassadören trodde de främsta skälen till hennes resa var de rent praktiska – det vill säga att delta i Karl X Gustavs begravning och övervaka sin egen ekonomiska framtid. Sidney berättade också för fadern att han talat specifikt med Kristina om hon tänkte göra anspråk på makten i Sverige igen, och det hade hon totalt förnekat.

Hon sa att det bara hade funnits en plats för henne i Sverige och nu när hon hade avsagt sig den kunde hon aldrig ta tillbaka den igen. Sidney avslutade med att säga att Kristina bara skulle se över att de överenskomna 200 000 riksdalerna började flyta in i hennes kassa igen – därefter skulle hon omedelbart ”återvända till Rom, där hon hade stora planer […]; och där avser hon att leva och dö”.72 106 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 106

2013-06-18 22.46

Kanske skulle Algernon Sidneys rapport till fadern ha kunnat lugna det svenska riksrådet. De verkar framför allt ha varit oroliga över att Kristina numera var katolik och vilken betydelse det skulle få för hennes position i Sverige genom att hon fortfarande räknades till kungligheterna. Inte blev det bättre av att hon skickade ytterligare ett brev från Hamburg, där hon berättade att hon tänkte bege sig till Sverige så fort som möjligt för att hinna vara med på riksdagen som hon hört skulle öppnas snart. Kristina skrev att hon var skyldig att närvara vid ett så viktigt tillfälle, och att hon skulle göra sitt yttersta för statens bästa.73 Strax efteråt skickade också den franske ambassadören Terlon ett brev till riksrådet för att bekräfta Kristinas ärliga avsikter.

Riksrådet diskuterade nu saken än en gång. Man försökte på alla vis finna ursäkter för att inte låta Kristina komma till Stockholm.

Religionen blev det som argumenten främst byggdes upp kring – hennes eget avfall från den lutherska läran sågs som allvarligt nog, men när hon nu dessutom ”kommer ifrån den mycket misstänkta orten Rom, själve påvens residens”74 blev det nästan för mycket.

Ett riksråd, Lorens von der Linde, skickades mot Hamburg för att möta henne där. Han hade instruktionen att berätta om att hennes ekonomiska situation skulle lösas så fort som möjligt, och om Kristina var i akut behov av pengar skulle han ge löfte om ett snabbt lån på 20 000 riksdaler.

I början av september skrev Kristina ett särskilt brev till riksdrotsen Per Brahe. Han var rikets främste ämbetsman och hade framträtt som informell ledare i kampen mot Karl X Gustavs testamente. Kungen hade velat ge betydande makt åt sin familj, både åt sin hustru Hedvig Eleonora och åt sin bror Adolf Johan. I den tilltänkta förmyndarregeringen skulle därför både Hedvig Eleonora och Adolf Johan ingå, varav hon skulle få två röster och Adolf Johan skulle utses till riksmarsk och i rang placeras före Brahe.

Detta kunde Brahe inte acceptera. Han insåg att testamentet skulle gynna kungamakten – säkerligen ville Karl Gustav inte att kungamakten skulle försvagas lika mycket som den gjort under Kristinas minderårighet – men Karl Gustav hade inte räknat med Brahes engagemang. Kristina skrev nu till honom i mycket uppskattande Oönskad gäst 107

Drottning utan land.indd 107

2013-06-18 22.46

ordalag och hon kallade honom rentav Sveriges befriare, vilket måste ha syftat på hans kamp mot testamentet. Hon bedyrade honom sin vänskap, som hon hoppades skulle vara lika stark som medan hon regerade.75 Genom brevretoriken såg Kristina alltså till att skapa sig en bundsförvant på högsta ort inför sin ankomst till Sverige.

Kristina hade lämnat Hamburg den 16 september och färdades med sitt lilla sällskap mestadels landvägen norrut genom Danmark och mot Köpenhamn. I den danska huvudstaden mottogs hon högtidligt och hon stannade i tre hela dagar. Sedan seglade sällskapet över sundet mellan Helsingör och Helsingborg.

I Halmstad träffade Kristina på Lorens von der Linde, som hade skickats ut på uppdrag av riksrådet för att möta henne. Han hade kommit dit bara några timmar tidigare men tvekade inte att ställa sina besvärliga frågor till henne. Framför allt ville han veta om hennes avsikter med resan var de som hon uppgett i breven. Kristina svarade att resan bestämts av ekonomiska skäl – till det sa hon sig ha Gud och den franske ambassadören Terlon, som reste med henne, som vittnen. Hon sa också att hon ville stödja den lille kungen och om det behövdes skulle hon hindra hans fiender från att ta makten från honom. Lorens von der Linde talade om för Kristina att ständerna hade samlats för att avgöra viktiga spörsmål för rikets framtid och säkerhet innan hon anlände. När hon hörde det föll hon i gråt, allt enligt von der Linde. Hon blev ledsen för att riksrådet måste diskutera när hon skulle tillåtas resa in i sitt hemland. Om det var religionen som var problemet så sa hon att hon absolut inte ville förändra den i Sverige, och hade hon velat det skulle hon ha gjort det medan hon regerade.76 Lorens von der Linde slog följe med Kristina och hennes lilla sällskap när de fortsatte resan mot Stockholm och den riksdag som väntade.

108 Drottning utan land

Drottning utan land.indd 108

2013-06-18 22.46

Drottning utan land.indd 109

2013-06-18 22.46

FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER

Erik Petersson är författare och doktorand i historia vid Linköpings universitet. Utöver boken Maktspelerskan – Drottning Kristinas revolt (2011) har han även skrivit historiska biografier om Karl IX och Per Brahe den yngre.

ERIK PETERSSON

När Kristina lämnar sin tron i Sverige som 27-åring får hon omedelbart ögonen på sig från Europas furstar. Ingen vet vart hon tänker ta vägen, ingen känner till hennes planer. Nyheten om att hon övergett sin lutherska tro för katolicismen, slår därefter ner som en bomb.

Pressröster om MAKTSPELERSKAN: ”Författarens stil är fräscht ungdomlig.

Han berättar bra och förmår att i snabba svep teckna den europeiska bakgrunden till det som skedde i vårt land under dess korta stormaktstid.”

Upsala Nya Tidning

I Rom får Kristina ett storslaget mottagande och hyllas av påven som en hjältinna. Hon blir snabbt en maktfaktor att räkna med. Hennes nära kontakter med påven och regenter som Ludvig XIV av Frankrike ger henne en unik ställning. Trots att hon sagt sig söka lugn och ro, vill hon inte avstå från att blanda sig i maktstriderna igen.

”Många har som sagt redan sökt att skildra Kristinas livsöde. Men Erik Peterssons grepp framstår som unikt …

Erik Peterssons sakprosa är historiskt underhållande, psykologiskt utmanande och relationellt nytänkande. Närmare än så här kan vi nog inte komma en 1600-talsmänniska.” Östgöta Correspondenten

”Hans biografi är välskriven och lättläst med ett väl valt bildmaterial.”

När Kristina kommer till Paris en septemberkväll 1656 kantas gatorna av 200 000 människor som vill få en skymt av henne. Hon spelar fortfarande enväldig drottning, den enda roll hon verkligen behärskar.

Södermanlands Nyheter

Kristina i Rom Omslagsbilden: David Klöcker Ehrenstrahl; Konsterna vid drottning Kristinas byst Foto: Hans Thorwid/Nationalmuseum

ISBN 978-91-27-13369-3

Omslag: Lo ttie Hallqvist / Graffoto

9 789127 133693

Drottning utan land.indd 1

2013-06-24 14:03