LĂĽnat silver och krossat glas
ewa klingberg
historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2018 Sättning Åsa Björck Omslag Emma Graves, www.designstudioe.com Omslagsbilder Sandra Cunningham/Trevillion Images (bakgrundsbild); Marina Sundberg (akvareller); Shutterstock (övriga bilder) Tryck ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn
978-91-7545-581-5
1 Jeanette rätade på ryggen och flyttade tyngdpunkten från den ena skinkan till den andra. Efter mindre än femton minuter var träsmaken outhärdlig och myrkrypningarna i benen påminde henne om barndomens släktmiddagar, då ingen fått gå från bordet förrän alla ätit klart. Än idag var hon övertygad om att hennes gammalfastrar både idisslat och glappat med löständerna för att dra ut på måltiden så länge som möjligt. Hon lutade sig tillbaka mot det hårda ryggstödet. En för aning om kramp spred sig i vänster vad. Tanken att sparka av sig de högklackade stövletterna och trycka fotsulorna mot golvet var lockande, men hon avstod. Minuterna kröp fram. Bakom ryggen pågick ett lågmält sorl och hon hörde ljudet av skrapande fötter. Med blicken mot det högt belägna fönstret i koret drömde hon sig bort. Så snart allt var över skulle hon unna sig en resa. Afrika, en safari med vilda djur och stekhet sol eller kanske all inclusive någonstans i Mexiko. Eller varför inte en kryssning i Karibien? Men istället för förväntan grep ensamheten tag i henne. ”Blott en dag, ett ögonblick …” Psalmen fyllde kyrkorummet och Jeanette tvingades tillbaka till verkligheten. Hon rörde ljudlöst på läpparna medan hon snodde den torra näsduken mellan fingrarna. ”Skulle jag som barn väl …” Hon kikade på 5
sin svärmor som sjöng med ansiktet vänt mot kistan. En enkel kista i vitlaserad furu täckt med ett bårtäcke inte bredare än en vepa, grått med stilistiska liljor. ”Själv han är mig alla dagar nära …” Det skulle man ju kunna tro, tänkte Jeanette. Livet var inte rättvist. Hon skulle inte ha behövt sitta här. Gun lutade sig mot henne när psalmen tonat ut. ”Jag hade förväntat mig fler blommor.” Viskningen fortplantade sig i tystnaden. Att tanten aldrig kunde vara tyst. Jeanette lade handen på svärmoderns arm, så tunn den var. Genom klänningstyget anade hon benknotorna. ”Sch”, sa Jeanette och kände tacksamhet mot prästen som harklade sig i mikrofonen. ”Vi har idag samlats för att ta farväl av Kent Dahlskog.” Prästen gjorde en konstpaus och spridda snyftningar hördes. Han tittade rakt på Jeanette som fick kämpa för att inte vika undan för blicken. Med huvudet lätt på sned fortsatte han att prata om Kent som om han varit en nära vän. Vad hon visste hade de aldrig träffats. Den Kent som prästen talade om var inte samme man som hon levt tillsammans med. Orden studsade mot trumhinnorna. Hon ändrade diskret ställning och hoppades att hon inte uppfattades som en barnunge som inte kunde sitta still. Vadmuskeln knöt sig och hon sträckte hastigt ut benet. Den mässande rösten tystnade och solistens klara stämma tog över. Jeanette förstod att avskedet närmade sig. Hon tittade bort mot kistan på podiet och visste att hon skulle bli tvungen att ta Gun under armen och hjälpa henne uppför de två trappstegen. Prästen nickade åt dem. Gun famlade efter rullatorn, men Jeanette skakade på huvudet och tog henne om armen. Steg för steg närmade de sig kistan. Det bulliga röda rosenhjärtat som var lutat mot fotändan såg vulgärt ut. Hon borde ha nöjt 6
sig med ett mindre arrangemang, såsom några vita liljor som matchat bårtäcket. Gun hängde på hennes arm och hon släppte inte taget ens när de stannade till vid kistans huvudända. Osäker på vem som borde lägga ifrån sig handblomman först sneglade Jeanette mot begravningsentreprenören, som var upptagen av ett viskande samtal med solisten. Gun stod alldeles stilla med läpparna sammanpressade. En ensam tår letade sig nerför hennes kind. Jeanette väntade, hon borde mumla ett farväl, men teg precis som Gun. Efter vad som kändes som en evighet släppte svärmodern sin blomma och Jeanette gjorde detsamma. Lättad hjälpte hon Gun tillbaka. Jeanette följde Kents arbetskamrater och ungdomsvänner med blicken när de gick upp på podiet, stannade till och återvände till sina platser. Några av dem kände hon väl, andra bara till namnet. Hon såg grannarna och medlemmarna i Rotary. Så många de var och snart skulle hon bli tvungen att känna deras handslag och se medlidandet i deras tårfyllda blickar. Vad skulle hon göra? Skulle hon spela med och pressa fram en tår? De lämnade kyrkan till tonerna av en norsk folkmelodi. Jeanette och Gun stannade till nedanför trappan. Likt en papegoja tackade Jeanette för kondoleanserna och bjöd in till minnesstund i församlingshemmet. ”Ursäkta”, sa Jeanette som inte lyssnat på vad den okände mannen framför henne sagt. Han mumlade något ohörbart på nytt och hon kunde inte med att fråga om en gång till utan gissade att han nämnt något om saknad och tomhet som alla andra. ”Jo tack, jag klarar mig”, svarade hon och möttes av en blick som innehöll både förvåning och medlidande. Mannen försvann med raska steg mot parkeringen. Jeanette 7
kände den olämpliga ryckningen i mungiporna och kvävde fnittret bakom handflatan. Han hade säkert ursäktat att han inte kunde närvara vid minnesstunden, inte beklagat sorgen som hon trott. Borden stod dukade. De tunga snömolnen hade gett vika för solens strålar som reflekterades i nyputsade silverljusstakar medan de nästan hundra gästerna slog sig ner. ”Han gick i söndagsskolan som barn”, hörde Jeanette Gun berätta för en äldre herre som var klädd i svart kostym, vit skjorta och svart slips trots att Jeanette varit noga med att poängtera ljus klädsel i annonsen. Så märkligt, det hade Kent aldrig berättat. Eller hade han det? Så lite hon visste om honom och ändå hade de varit gifta i nästan tjugo år. Jeanette såg sig omkring, nickade och log lagom mycket. Genom sorlet hördes ett och annat lågmält skratt. Om en dryg timme skulle allt vara över. Hon koncentrerade sig på att dricka kaffe och äta av tårtan som Gun drivit igenom, själv hade hon velat bjuda på varm mat. Enda trösten var att det fanns både prinsesstårta och margaretatårta. Hon satt mitt i ett hav av människor med en tallrik full av tårta och ingen pratade med henne, ingen tycktes ens se henne. Om den där lastbilen bara väntat en vecka med att köra på Kent så hade hon inte behövt vara en del av detta. Slutligen började folk röra på sig och hon skyndade sig att tacka prästen innan hon smet ut i kapprummet, hämtade sina ytterkläder och sköt upp porten. Hon drog in den kalla luften. Fötterna styrde henne in på kyrkogården och fram till familjegraven där Kents morföräldrar vilade. Gun hade varit lite frågande då Jeanette envisats med att Kent skulle ligga där. 8
”Men du själv då?” hade hon undrat. Jeanette hade lyckats prata bort det med att hon kanske inte ens bodde kvar här när det var så dags. Blommorna låg redan på graven. Vilket slöseri. Rosorna i det röda hjärtat hade hunnit bli frostnupna. Endera dagen skulle kistan med Kents kropp kremeras och askan fyllas i en urna, hon hade tackat nej och skulle inte bli kallad till urnsättningen. Hur Gun tänkte göra visste hon inte. Tårarna steg i ögonen. Så fel det blivit, inte alls som de planerat. Hon torkade kinderna med handsken och vände ryggen mot graven. De höga klackarna smattrade mot stenläggningen som här och var tittade fram på den välskottade trottoaren. Hon bet ihop och saktade ner, rädd för att kliva snett. På hallbordet låg Kents telefon och på skohyllan skymtade hans kängor. Raden av flyttkartonger hånlog mot henne där de stod utmed väggen. Hon hängde av sig kappan och gick ut i köket. Skilsmässopapperen låg klara och påskrivna på köksön. Hon skrynklade ihop dem till en boll som hon slängde iväg. En rektangel fri från smulor och damm visade var de legat. Istället för att flytta härifrån var hon nu ensam kvar. Hon såg sig omkring på röran, det skulle ta månader innan hon skulle kunna be en mäklare komma och titta. Hon hade börjat packa sina saker, inte Kents och Kent hade varit en hamster. I gästrummet där hon bott de senaste månaderna klev hon ur den ljusgrå klänningen och lät den ligga på golvet. Stayupsen gick sönder och hon undrade vad Gun skulle tyckt om hon känt till Jeanettes val av strumpor. Sängen var obäddad och slängd ovanpå täcket låg den vita morgonrocken. Kragen hade fläckar av foundation och puder. Hon tog den med sig och stoppade den i tvättmaskinen tillsammans med några handdukar innan 9
hon samlade ihop håret till en svans och drog på sig träningsbyxor samt en topp. Någon mil på löpbandet skulle säkert få henne att tänka klarare.
10
2 Morgonen efter begravningen satt Jeanette och läppjade på sitt kaffe vid köksön, där hon och Kent under många år ätit frukost tillsammans. Men efter det att de bestämt sig för att gå skilda vägar hade Kent ätit i vardagsrummet framför teven. Tystnaden var påtaglig även om de inte pratat så mycket med varandra mer än om praktiska saker så hade ändå ljuden från honom funnits där, bruset från duschen, mumlandet från teven som stod på eller Kents röst när han lågmält pratat i telefon. Visst kunde hon låta teven stå på eller öppna en kran, men det fanns inte längre någon att ropa hallå till när hon kom innanför dörren. Heller ingen som kom efter henne och tjoade ”Är du hemma?” De hade trots allt fortsatt att vara vänner. Jeanette sträckte ut handen för att ta en brödskiva men brödrosten var tom. Kent hade alltid lämnat en skiva till henne. Inte heller fanns det någon färskpressad juice. Hon kom att tänka på Kents telefon och gick för att hämta den. Medan hon vägde den i handen funderade hon över hans kod. Hon anslöt en laddare och matade på prov in de fyra sista siffrorna i hans personnummer. Det var fel. Men så kom hon på att han nämnt att han ibland använde hennes siffror och då gick det genast bättre. En lång stund stirrade hon på skärmen innan hon lade den ifrån sig och gick uppför trappan. 11
Jeanette stannade utanför den stängda dörren till det som varit deras gemensamma sovrum. Det hade gått flera månader sedan hon varit där inne. Unken luft blandad med herrparfym slog emot henne när hon öppnade. Sängen var obäddad men ett par byxor hängde prydligt på herrbetjänten. Hon log åt inventariet från sjuttiotalet som Kent påstått varit det bästa som någonsin uppfunnits. Rummet såg ut som om han nyss lämnat det. Om än ovädrat. Hon slet bort lakanen ur sängen. Första tanken var att tvätta dem, men så ångrade hon sig och lät dem ligga på golvet. Telefonsignalen ljöd genom huset. Jeanette rusade ner och svarade med andan i halsen. Tänk att någon ringde till henne just idag. Någon som förstod att hon behövde prata, någon som vågade. ”Jeanette Dahlskog?” undrade en röst som hon inte kände igen. ”Ja”, sa hon och nickade. ”Tina heter jag och ringer från elbolaget.” ”Hej”, sa Jeanette. Tina pratade på samtidigt som tårarna rann utmed Jeanettes kinder. ”Vad tror du om det? Tänk, en besparing på mer än hundra kronor i månaden!” Jeanette tryckte bort samtalet och låste in sig i badrummet. När hon kom på hur onödigt det var låste hon upp. I spegeln ovanför handfatet mötte hon sitt rödmosiga ansikte och snörvlande näsa. ”Ja, det är synd om dig”, sa hon till spegelbilden. ”Du har rätt att gråta.” Hon fortsatte att tjuta en stund till. Tårarna skvätte värre än 12