9789140696083

Elisabeth Arvidsson

Socialförsäkringsrätt VID FUNKTIONSNEDSÄTTNING OCH SJUKDOM

2 UPPL.

Innehåll Förkortningar

11

1. Historik

13 13 15 17 18 19

1.1 Socialförsäkringens bakgrund 1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring 1.3 Rehabilitering 1.4 AFL:s utveckling fram till en socialförsäkringsbalk 1.5 Andra lagar av betydelse för socialförsäkringssystemet

2. Socialförsäkringsbalken (2010:110) 2.1 Socialförsäkringens administration 2.2 Socialförsäkringsbalkens uppbyggnad 2.3 Begreppen socialförsäkring, basbelopp och prisbasbelopp

3. Villkor för socialförsäkringsskydd 3.1 Socialförsäkringens försäkringsgrenar 3.2 Bosättningsbaserade förmåner – 5 kap. SFB 3.3 Arbetsbaserade förmåner – 6 kap. SFB 3.4 Övriga förmåner

4. Regler för länder inom och utom EU och EES

21 21 21 22 25 25 25 28 31

37 4.1 Lissabonfördraget 37 4.2 EU-förordningar 37 4.3 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser 39 4.4 Samordningsprinciper 40 4.5 Lagvalsregler 41 4.6 Grundläggande begrepp – personkrets 42 4.7 Återgång till bosättningslandets lagstiftning 44

5. Sjuklön 5.1 Lag om sjuklön 5.2 Sjukperiod 5.3 Sjukanmälan till arbetsgivaren 5.4 Högriskskydd och särskilt högriskskydd 5.5 Sjuklönegaranti

6. Sjukpenning 6.1 Sjukdomsbegreppet 6.2 Sjukfrånvarons utveckling 6.3 Införandet av rehabiliteringskedjan 6.4 Beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 6.5 Rätten till sjukpenning 6.6 Sjukanmälan 6.7 Sjukperiod 6.8 Försäkringskassans utredning

7. Rehabilitering 7.1 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar 7.2 Försäkringskassans rehabiliteringsansvar 7.3 Rehabiliteringsersättning – rehabiliteringspeng 7.4 Anställningsskyddet vid sjukdom

8. Kartläggning av behov vid sjukfall 8.1 Vad kan den försäkrade göra på sin fritid?

9. Sjukersättning och aktivitetsersättning 9.1 Garantiersättning 9.2 Ansökan eller beslut ex officio 9.3 Underlag vid bedömning 9.4 Speciellt arbete 9.5 Förlängd skolgång 9.6 Arbeta med sjuk- eller aktivitetsersättning

45 45 48 49 50 51 53 53 54 57 60 62 66 67 70 77 79 79 80 80 81 82 85 85 88 90 91 91 94

10. Arbetsskadeförsäkring och livränta 10.1 Arbetsskada enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) 10.2 Visandedag 10.3 Arbetsskada enligt socialförsäkringsbalken

11. Bidrag till sjuka, funktionsnedsatta och deras anhöriga 11.1 Nationella politiska initiativ 11.2 WHO:s definition av funktionshinder 11.3 Diskriminering

12. Handikappersättning 12.1 Villkor för rätt till handikappersättning 12.2 Ersättningsnivåer 12.3 Ansökan 12.4 Omprövning av handikappersättning

13. Vårdbidrag 13.1 Syftet med vårdbidrag 13.2 Vem kan få vårdbidrag?

13.3 Förutsättningar för rätt till vårdbidrag 13.4 Beräkning 13.5 Bedömning av olika nivåer 13.6 Vårdbidragets storlek 13.7 Vårdbidrag och tillfällig föräldrapenning

14. Assistansersättning 14.1 Rätten till assistansersättning 14.2 Bedömning av rätten till assistansersättning 14.3 Kommunens finansiella ansvar 14.4 Ansökan 14.5 Omprövning av beslutet

15. Bilstöd 15.1 Bilstöd ur ett samhällsperspektiv 15.2 Förutsättningar för rätten till bilstöd

97 97 100 101 105 109 110 111 113 113 116 117 126 127 129 129 131 134 135 138 144 147 148 157 168 168 169 171 172 172

16. Utredningen enligt 110 kap. SFB

177 177 178 179

16.1 Beslut 16.2 Försäkringskassans utredningsansvar 16.3 Nedsättning eller förlust av ersättning 16.4 Föreskrifter, allmänna råd, vägledningar och rättsliga ställningstaganden 180 16.5 Omprövning samt överklagande av beslut och överklagandehänvisning 181

Källförteckning

183 Offentligt tryck 183 Litteratur 187 Internet 188

Sakregister

189

1 Historik 1.1 Socialförsäkringens bakgrund Samhället har sedan århundraden tillbaka haft ett ansvar för sina medborgare när dessa i olika skeden i livet har fått problem. Stödet har sett ut på olika sätt genom tiderna och anpassats allteftersom samhället har förändrats. Kunskapen om sjukdomar och funktionsnedsättningar har förbättrats och medfört att insikten har ökat om vilket stöd och vilken hjälp människor behöver för att kunna återgå i arbete, sysselsättning eller helt enkelt kunna leva ett så bra liv som möjligt.

I och med industrisamhällets framväxt under 1800-talet och en växande otrygghet bland dem som arbetade, startade en socialpolitisk debatt som resulterade i de första socialpolitiska reformerna under 1800-talets senare del.

Grunden till de tidiga socialförsäkringarna kan hittas hos städernas skrån och gillen, en miljö som var lämpad för självhjälpsverksamhet. Gesällorganisationernas främsta uppgift var kanske just att sörja för gesällernas ”nödtorftiga uppehälle och skötsel” vid sjukdom.

I och med att människor flyttade till städerna aktualiserades bildandet av hjälpkassor, ur vilka medlemmar som hade det ekonomiskt svårt kunde få ersättning. Denna ersättning var dock inte inkomstrelaterad utan var en liten summa pengar som gjorde att den behövande kunde köpa mat och betala sin hyra. Mer renodlade sjukkassor med bestämda avgifter och prestationer bildades av hantverksgesäller på 1700-talet. Den första rikssjukkassan tillkom 1754 och skapades av ”konstförvanterna” (typografer). Andra yrkesgrupper som tidigt startade sjuk- och begravningskassor var exempelvis bokbindarna och bagarna.

Inom bergshanteringen och manufakturerna organiserades sjuk­kassor med stöd av arbetsgivarna. De första sjukkassorna var slutna på så sätt att det endast var de som arbetade inom ett visst yrke eller på en viss arbetsplats som kunde bli medlemmar. Den första mer öppna sjukkassan bildades 1761 i Göte­borg (Edebalk 1996 s. 17–18).

Genombrottet för sjukkasserörelsen dröjde dock till senare hälften av 1800-talet. Arbetarförsäkringskommittén, som tillsatts efter en motion av S.A. Hedin 1884, gjorde en inventering av sjukkasserörelsens omfattning. Den visade 13

socialförsäkringsrätt att det i mitten av 1880-talet fanns 956 sjukkassor med 120 936 medlemmar.

Sjukkassorna organiserades i det skedet av såväl den framväxande fackförenings­ rörelsen som nykterhetsrörelsen och delar av frikyrkorörelsen (Edebalk 1996 s. 18). Arbetarförsäkringskommittén hade till uppgift att utreda frågan om olycksfallsförsäkring för arbetare och ålderdomsförsäkring, men tog även upp frågan om sjukförsäkring, vilket resulterade i ett förslag som lämnades 1889 och infördes i 1891 års sjukkasselag. Sjukkasselagen hade till syfte att stimulera sjukkasserörelsens tillväxt. Ett statligt förvaltningsbidrag utgick till sjukkassor som frivilligt lät registrera sig. För att få del av bidraget måste kassan kunna uppvisa ett visst antal medlemmar, stadgar, styrelse och revision med mera (Edebalk 1996 s. 19). Fortfarande var dock självhjälpstanken dominerande och något statligt ansvar för medborgarnas eller arbetstagarnas ekonomiska trygghet fanns inte, utan statens ansvar utgjordes av de nämnda förvaltningsbidragen. Rätten till ersättning styrdes av respektive kassas stadgar. Många av sjukkassorna hade en maximiålder för inträde i syfte att minska problemen med ett ekonomiskt ofördelaktigt urval av medlemmar.

Utvecklingen av de olika sjukkassorna ledde till olika samverkansformer, där det mest framträdande exemplet är bildandet av Sveriges allmänna sjukkasseförbund 1907. Förbundet skulle svara för samverkan mellan sjukkassorna och även för bevakningen av sjukkassornas intressen gentemot statsmakten. Ett av kraven som ställdes var höjda statsbidrag. Förbundets arbete ledde till att en utredning tillsattes som resulterade i 1910 års sjukkasselag. Enligt denna lag skulle bildandet av sjukkassor vara fritt och anslutningen till dem vara frivillig.

Statsbidragen skulle höjas och verksamheten skulle grundas på fasta medlemsavgifter och vissa minimikrav på prestationer. Sjukkassan skulle ha minst 100 medlemmar för att kunna registreras, och den skulle omfatta minst antingen sjukhusvård eller läkarvård samt läkemedel eller kontant sjukhjälp. En för hela riket gemensam tillsynsmyndighet skulle finnas. Denna myndighet var från början Kommerskollegium och från 1913 den nyinrättade myndigheten Socialstyrelsen (Edebalk 1996 s. 48–49). Under 1910-talet var idén om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring starkt politiskt förankrad vilket framgår av bland annat uttalanden i samband med behandlingen av pensions- och olycksfallsförsäkringarna (prop. 1913:126 s. 31; prop. 1916:111 s. 66). Genom införandet av olycksfallsförsäkringen 1916 infördes inkomstbortfallsprincipen. Ersättningen för skada skulle vid full skada vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Det rådde stor politisk enighet om att inkomstbortfallsprincipen skulle gälla. Förslag om allmän sjukförsäkring lades fram 1919, men det genomfördes inte på grund av att någon proposition aldrig lades. Orsaken till detta var att deflationskrisen kom och omöjliggjorde de tänkta förslagen. Men idéerna från denna tid låg till grund för den reform som genomfördes 1955. Förslagen i reformen var dock mer utvecklade. Bakgrunden till reformen var ett betänkande från socialvårdskom14

1. Historik mittén 1944 med förslag om obligatorisk sjukförsäkring samt en ersättning som skulle vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Den skulle därmed utgå från inkomstbortfallsprincipen. Ytterligare en utredning gjordes och efter denna fattade riksdagen beslut 1953 om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen innehöll en samordning med yrkesskadeförsäkringen och byggde på inkomstbortfallsprincipen (Edebalk 1996 s. 104–106).

1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring Fram till 1962 fanns en rad olika lagar för att ge personer hjälp i olika situationer vid inkomstförluster. Genom lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), som gällde fram till den 1 januari 2011, sammanfördes sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i en lag. Systemet blev på så sätt enhetligt och gav den enskilde skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom, förlossning, ålderdom, invaliditet och försörjarens frånfälle. AFL trädde i kraft den 1 januari 1963. Olika förbättringar infördes, exempelvis höjning av grundsjukpenningen från 3 kronor till 5 kronor om dagen samt ersättning även till hemmafruar. Följande är hämtat från propositionen till denna lagändring: ”I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid ska få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt uppgår till minst 7 kronor om dagen. Hon ska därutöver om hon så önskar genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som uppgår till lika stort belopp” (prop. 1962:90 s. 2–3). Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen fördelades mellan medlemmarna, staten och arbetsgivarna.

1.2.1 Den allmänna pensionen – ålderspension Med införandet av AFL sammanfördes folkpensionen och tilläggspensionen till samma pensionssystem – den allmänna pensioneringen.

I propositionen till AFL diskuterades behovet av en sänkning av åldern för rätten till allmän folkpension som då var 67 år. En individuellt rörlig pensionsålder fanns i den frivilliga tilläggspensionen, och Socialförsäkringskommittén framförde att detta även borde kunna vara fallet vid folkpension då man borde räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande också i framtiden måste lämna sina anställningar eller upphöra med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga hade blivit så nedsatt som förutsattes för rätt till förtidspension (prop. 1962:90 s. 163). Gränsen för rätt till förtidspension var efter införandet av AFL att arbetsförmågan skulle vara nedsatt till minst hälften. Detta ledde till att en rörlig folkpension från 63 års ålder infördes i AFL. Alltjämt var 67 års ålder den bortre gränsen för folkpension.

15

6 Sjukpenning Socialförsäkringsbalkens regler om förmåner vid sjukdom och arbetsskada finns i 23–47 kap.

Allmänna bestämmelser om rätten till sjukpenning finns i 27 kap. SFB. I jämförelse med föregående avsnitt om sjuklön kan den som är anställd och som är sjuk mer än 14 dagar ansöka om sjukpenning från dag 15 i sjukfallet, det vill säga när sjuklöneperioden upphör. Den som inte har någon arbetsgivare kan få sjukpenning från Försäkringskassan redan från och med dagen efter karensdagen. En förutsättning för rätten till sjukpenning är att den sjuke tillhör försäkringen och försäkringsskyddet enligt 4 och 6 kap. SFB. Det fastslås i 24 kap. 2 § att sjukpenning kan lämnas till en försäkrad som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

De grupper för vilka reglerna om rätten till sjukpenning i SFB gäller från första sjukskrivningsdagen – uppdragstagare, egenföretagare och arbetslösa – ska anmäla att de är sjuka direkt till Försäkringskassan. Om den försäkrade beviljas sjukpenning inträder en karensdag på samma sätt som för dem som har en anställning och får sjuklön (27 kap. 27 § 1 SFB). Den som är arbetslös ska tidigare ha haft en anställning, varit uppdragstagare eller egenföretagare för att få rätt till sjukpenning. Den så kallade efterskyddstiden kan bli aktuell, liksom SGI-skyddad tid.

6.1 Sjukdomsbegreppet Begreppet sjukdom orsakar inte sällan svåra avvägningar mellan vad som ska anses som sjukdom och vad som inte ska anses vara det. Regeringen uttalade 1995 att då gällande regler hade medfört en glidning i tillämpningen hos läkare, patienter och inom socialförsäkringsadministrationen, vilket medförde att sjukpenningförsäkringen riskerade att bli en inkomstbortfallsförsäkring.

Regeringen ansåg att det var av stor vikt att motverka att sjukpenningen ersatte inkomstförlust på grund av sociala och generella livsproblem då utvidgning av sjukdomsbegreppet inte hade skett genom domstolarnas avgöranden eller genom lagändring. Med anledning av detta genomfördes en lagändring med försök att förtydliga begreppet sjukdom till viss del.

53

socialförsäkringsrätt Begreppet sjukdom finns bland annat i 27 kap. 2 § SFB. Där stadgas att den enskilde ska lida av en sjukdom och att sjukdomen ska sätta ner dennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel för att den enskilde ska få rätt till sjukpenning.

I andra stycket nämnda paragraf stadgas att med sjukdom likställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjukdom för vilket det lämnats sjukpenning, om tillståndet fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

Närmare än så kommer vi inte en definition av begreppet sjukdom, varken i lag om sjuklön eller i SFB. Undantag från vad som ska anses som sjukdom finns däremot reglerat i 27 kap. 3 § SFB, där det stadgas att vid bedömning av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Rätten till ersättning i form av sjukpenning gäller således endast för sådant som rent medicinskt är kategoriserat som sjukdom eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd som sätter ner den försäkrades arbetsförmåga.

Störningar och fysiologiska förändringar som beror på det naturliga åldrandet, havandeskap eller barnafödande ska enligt förarbetena inte betraktas som sjukdom eftersom de hör ihop med den normala livsprocessen. Då begreppet sjukdom definieras enligt vanligt språkbruk och gällande läkarvetenskaplig uppfattning, kan ersättningen från sjukförsäkringen anpassas till vetenskapens framsteg utan att reglerna behöver ändras (prop. 1994/95:147 s. 18f).

6.2 Sjukfrånvarons utveckling Sjukfrånvaron har under den senaste tioårsperioden uppvisat betydande varia­ tioner, såväl i antal som i dess sammansättning av korta och långa sjukfall.

Antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning har kontinuerligt ökat under denna period. Den sammantagna sjukfrånvaron i form av sjukpenning, rehabiliteringspenning, sjukersättning och aktivitetsersättning utgör en betydande del av statsbudgetens utgifter.

Inflödet av sjukfall till Försäkringskassan ökade kontinuerligt mellan 1996 och 2001. Från 2002 minskade det och kring 2010 hade det återgått till en nivå som gällde i slutet av 1990-talet. Orsakerna till denna minskning är flera och den kan bland annat förklaras av rent tekniska förändringar i regelverket, som exempelvis införande av en veckas längre sjuklöneperiod från juli 2003 till december 2004, men även av arbetsmarknadens utveckling. Även Försäkringskassans så kallade portvaktsfunktion kan vara en av förklaringsfaktorerna.

Portvaktsfunktionen innebär att Försäkringskassan noga går igenom nya sjukfall och granskar om sjukdomen gör att personen inte kan arbeta alls eller om det är så att personen kan arbeta en del av dagen och endast har rätt till sjukpenning till viss del. Sjukpenning kan beviljas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning. Dessa nivåer anges i 27 kap. 4 och 45 §§ SFB. Försäk54

6. Sjukpenning ringskassan har alltså blivit hårdare avseende vilka som beviljas sjukpenning.

Antalet sjukfall som översteg ett år minskade från och med 2003. Orsaken till detta var främst att ett stort utflöde av sjukfall skedde till sjukersättningssystemet fram till 1 juli 2008, då lagen ändrades avseende möjligheten att få rätt till denna ersättningsform. Denna ändring behandlas i kapitel 9 om sjukersättning och aktivitetsersättning. Sjukersättning är det som tidigare kallades förtidspension. En genomgång av pågående ärenden ledde till att många inte ansågs ha en arbetsförmåga och dessa blev förtidspensionerade, eller enligt nutida språkbruk erhöll sjukersättning eller aktivitetsersättning. Enligt beräkningar från Försäkringskassan är risken för att en sjukskrivning ska fortsätta ytter­ligare en månad högre ju längre sjukfallet har pågått. Redan på ett tidigt stadium etableras skillnader i detta avseende. Sett till sjukfall som pågått längre än 30 dagar med start under 2004 var de två kommande månaderna mycket kritiska för om en relativt snabb återgång i arbete skulle kunna ske. Tendensen att ett sjukfall avslutas med återgång i arbete var starkt avtagande efter det att sjukfallet pågått i över 90 dagar. För sjukfall som hade pågått i över 90 dagar hade hälften avslutats ett halvår senare. Halveringen av den sista delen av sjukfallen skedde först efter ytterligare tolv månader (prop. 2007/2008:136 s. 35f).

Under den period då sjukskrivningarna ökade i antal och längd ökade även antalet personer med sjukersättning och aktivitetsersättning. Det var framför allt kvinnorna som stod för ökningen av sjukersättning och aktivitetsersättning. År 2007 var det exempelvis 100 000 fler kvinnor som hade sjukersättning eller aktivitetsersättning än 1997.

Några frågor man kan ställa sig kring detta är följande: • Vad låg bakom denna ökning?

• Hur stor andel av kvinnorna hade arbeten innan de blev sjuka och i så fall vilka arbeten?

• Förelåg det skillnader mellan kvinnor med utländsk härkomst och kvinnor som var födda i Sverige?

• Hur stor procent utgjordes av kvinnor med funktionsnedsättning?

• Vilka insatser gjordes av Försäkringskassan och andra inblandande parter för att kvinnorna skulle få en möjlighet till återgång i arbete?

Målsättningen med denna bok är inte att besvara dessa frågor, men de kan ligga till grund för intressanta diskussioner.

Sjukskrivningarna ökade igen under 2000-talets början för att därefter minska fram till 2010. Sedan dess har de åter ökat. Sjukpenningtalet i februari 2015 var 9,6 dagar och det har sedan februari 2014 stigit med 1,07 dagar. Nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har ökat med 0,42 individer.

Försäkringskassan har under 2014 givit ut två rapporter om sjukfrånvarons 55

socialförsäkringsrätt utveckling. Försäkringskassan har enligt Socialförsäkringsrapport 2014:12 del 1 funnit att inflödet av nya sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är tydligt att sjukfallens varaktighet bland anställda har blivit längre och de ökar främst i intervallet 60–365 sjukdagar, men varaktigheten är längst bland arbetslösa personer. En förklaring till detta kan vara att den psykiska ohälsan ökar. En annan förklaring kan vara att det totalt finns fler personer som arbetar eller är i sysselsättning i någon form, vilket kan leda till att ett större antal blir sjuka.

Det är nu också svårare att få sjukersättning än det var tidigare, vilket gör att fler personer finns kvar i sjukpenningsystemet.

I Socialförsäkringsrapport 2014:18 del 2 finner Försäkringskassan att reformerna inom sjukersättningen har inneburit en ökning av sjukpenningtalet och antalet pågående sjukfall. Försäkringskassan anför vidare att avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen har haft större inverkan på ökningen av sjukpenningtalet än det mer restriktiva regelverket för sjukersättning tillsvidare.

Effekten av detta beräknas ligga mellan 21 000 och 29 000 fler sjukfall i juni 2014. Försäkringskassan konstaterar vidare att antalet pågående sjukfall avgörs av inflödet och varaktigheten av sjukfall. Under de senaste tre åren har både inflöde och varaktighet ökat. Ökningen har varit olika kraftig för olika grupper av försäkrade, men den aktuella trenden är numera gemensam för både anställda och arbetslösa. Den psykiska ohälsan är ett centralt element i den nuvarande uppgången. Diagnoserna i inflödet av sjukfall fortsätter mot en allt större andel nya sjukskrivningar inom de psykiska sjukdomarna. Dessa diagnoser är vanligare bland kvinnor och har i genomsnitt en längre varaktighet än många andra dia­ gnos­grupper. Psykisk ohälsa utgör den största diagnosgruppen för både kvinnor och män, såväl anställda som arbetslösa.

Försäkringskassan har i ett pressmeddelande daterat den 26 oktober 2016 meddelat bland annat följande: ”Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering m.m. har ökat sedan 2010 men beräknas börja minska under 2017. Sjukfall har avslutats vid eller mellan rehabiliteringskedjans bedömningspunkter och den snabba ökningen av startade sjukfall har avstannat. Längre sjukfall än ett år har ökat vilket troligen beror på att den bortre gränsen för att få sjukpenning har tagits bort och att färre ärenden har övergått från sjukpenning till sjukersättning.

• Sjukpenningtalet anger antalet dagar per person om alla sjuk- och rehabiliteringspenningdagar under ett år slås ut på alla försäkrade individer.

• Sjukpenningtalet i september 2016 är 10,8 dagar vilket är 0,5 dagar högre än ett år tidigare och oförändrat jämfört med augusti 2016.

• Antalet pågående sjukfall var i juli 2016 181 751 varav 64 653 hade pågått i mer än ett år.”

56

15 Bilstöd Bilstöd är ett bidrag för anskaffning av personbil klass 1, motorcykel eller moped.

Det består av ett grundbidrag som inte är inkomstprövat och ett anskaffnings­ bidrag som är inkomstprövat samt anpassningsbidrag som utges för den kostnad anpassningen innebär. Bilstöd är bidrag för personer med varaktiga funktionsnedsättningar och väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationsmedel (52 kap. 2 § SFB). Det krävs dessutom att den funktionsnedsatte tillhör en av de i lagen uppställda bidragsgrupperna (52 kap.

10 § SFB). Grundbidrag och anskaffningsbidrag kan enligt nuvarande lagstöd beviljas tidigast vart nionde år. Om det finns medicinska skäl, trafiksäkerhetsskäl eller om bilen har gått över 18 000 mil kan bidrag beviljas tidigare (52 kap. 7 § SFB). Grundbidrag och anskaffningsbidrag ges endast till fordon som anskaffas efter det att sökanden har blivit beviljad bilstöd (52 kap. 6 § SFB). När det gäller anpassningsbidrag kan detta beviljas till redan inköpt bil.

Den grundläggande tanken bakom bilstöd var att personer med funktionsnedsättning skulle kunna ta sig till och från sitt arbete och sina studier. Innan det nu gällande bilstödet infördes fanns ett statligt bilstöd till funktionsnedsatta som lämnades dels i form av ett arbetsmarknadsanknutet bilstöd som administ­ rerades av Arbetsmarknadsverket, dels vissa skatteanknutna bilstödsförmåner som administrerades av Skatteverket. En förutsättning för dessa former av bilstöd var att den funktionsnedsatte var beroende av bil för att förvärvsarbeta eller genomgå utbildning samt i vissa fall vid yrkesinriktad rehabilitering. Kritik riktades mot dessa stöd, bland annat av den anledningen att de endast riktade sig till funktionsnedsatta med arbete eller som studerade, och stängde ute funktionsnedsatta utan arbete. Detta ledde till en reformering av bilstödet.

Ett väl fungerande bilstöd har stor betydelse för många. Det möjliggör ett aktivt, självständigt och oberoende liv för personer med funktionsnedsättning.

Det nya reformerade och förbättrade bilstödet, som trädde i kraft den 1 oktober 1988, kom att omfatta fem olika bidragsgrupper (personkretsar). Det är samma bidragsgrupper som gäller även i dagens lagstiftning i SFB. Bilen skulle i och med utökningen inte enbart vara ett hjälpmedel för att få sin försörjning, utan även ses som ett hjälpmedel för att minska svårigheterna att förflytta sig. De ökade möjligheterna till rörlighet, som bilen ger dessa personer, medför en för171

socialförsäkringsrätt bättrad förutsättning att delta i samhällslivet och etablera kontakter med andra människor (prop. 1987/88:99). Det är inte funktionsnedsättningen i sig som är utgångspunkten vid bedömningen av rätten till bilstöd, utan de konsekvenser som funktionsnedsättningen medför.

15.1 Bilstöd ur ett samhällsperspektiv Det finns olika åtgärder och former av stöd för att underlätta för personer med funktionsnedsättning att resa och förflytta sig. Det gäller främst anpassning av de kollektiva färdmedlen, färdtjänsten och riksfärdtjänsten samt bilstödet. Ansvaret för insatserna är delat mellan staten och kommunsektorn (SOU 2005:26 s. 21).

För förhållandevis många människor kommer kollektivtrafiken, om den anpassas väl, att utgöra ett tänkbart transportalternativ. För de personer som trots anpassningen inte kan använda allmänna kommunikationer, utgör bilen skillnaden mellan ett passivt liv och en mer aktiv tillvaro. Fordonet ger dessa personer en möjlighet att leva ett liv på egna villkor. Fordonet knyts så att säga till personens behov och ska stå till förfogande för honom eller henne.

Fordonet blir på så sätt att betrakta som ett hjälpmedel (SOU 2005:26 s. 41).

HFD har i mål nr 3069-11 anfört att den som är rullstolsburen i allmänhet får anses ha väsentliga svårigheter att åka med allmänna kommunikationer, och detta gäller även med beaktande av den tekniska utveckling som förbättrat de allmänna kommunikationsmedlens tillgänglighet. Av prop. 1987/88:99 s. 17 framgår att ett grundläggande villkor för att bilstöd ska kunna lämnas är att själva funktionsnedsättningen ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bland annat gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, exempelvis rullstol, rollator eller käppar. Vid utredningen av en persons rätt till bilstöd ska eventuella gång­ svårigheter eller svårigheter att åka med allmänna kommunikationer beaktas.

Om den försäkrade kan ta sig fram själv ska även beaktas hur den försäkrade tar sig fram med de hjälpmedel som den försäkrade kan använda sig av.

15.2 Förutsättningar för rätten till bilstöd Bidrag lämnas för 1. anskaffning av personbil klass1, motorcykel eller moped 2. ändring av ett fordon som avses i 1 och kostnader i samband med detta samt justering och reparation av ändringen 3. anskaffning av särskild anordning på ett fordon som avses i 1 och kostnader i samband med detta samt justering och reparation av anordningen 172

15. Bilstöd 4. körkortsutbildning i samband med anskaffning av motorfordon (52 kap. 8 § SFB).

Bidrag lämnas i form av grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag avseende ett fordon samt bidrag för körkortsutbildning (52 kap. 5 § SFB).

Högsta förvaltningsdomstolen har avgjort att anpassningsbidrag enligt den numera upphävda förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade kan utgå för handikappspecifik utrustning samt för utrustning som är mindre vanlig hos bilmodeller i den aktuella prisklassen, men inte för sådana anordningar som med beaktande av den tekniska utvecklingen kan ses som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning. Vidare anför Högsta förvaltningsdomstolen att anordningar som behövs för att den funktionsnedsatte ska kunna framföra fordonet men som inte är standardutrustning ska kunna ge den sökande rätt till anpassningsbidrag (RÅ 2000 ref. 24).

Liksom all annan socialförsäkring måste personen som söker bidraget tillhöra socialförsäkringen för att ha rätt till bilstöd. En skriftlig ansökan ska lämnas in till Försäkringskassan (110 kap. 4 § SFB). Bilstöd är en bosättningsbaserad förmån.

För att få rätt till bilstöd krävs att den funktionsnedsatte 1. på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationsmedel (52 kap.

2 § SFB) och 2. tillhör någon av personkretsarna som anges i 52 kap. 10 § SFB.

15.2.1 Varaktigt funktionshinder Det första villkoret är att den funktionsnedsatte har ett funktionshinder som anses varaktigt. Med varaktigt menas att funktionshindret är beständigt eller åtminstone ska finnas under den tid då fordonet ska användas (prop. 1987/88:99 s. 17). I propositionen anges sju år som en rimlig tid för hur länge fordonen skulle kunna användas. Detta har nu ändrats till ett minimum på nio år.

Svårigheter att förflytta sig på egen hand Med svårigheter att förflytta sig på egen hand avses att den funktionsnedsatte inte kan gå längre sträckor utan stöd och hjälp av annan. Detta kan vara av såväl fysiska som psykiska orsaker. Bedömningen av rätten till bilstöd grundas således på personens faktiska behov av fordon för att kunna förflytta sig i samma utsträckning som andra. Vid bedömningen ska man inte ta hänsyn till om det exempelvis finns brister i de allmänna kommunikationerna.

173

Socialförsäkringsrätt

ANDRA UPPLAGAN

Vid funktionsnedsättning och sjukdom Elisabeth Arvidsson

En viktig del av vårt välfärdssystem är möjlighet till ekonomisk trygghet samt stöd och hjälp vid sjukdom, skador och funktionsnedsättning. Socialför­ säkringen, som regleras i socialförsäkringsbalken, omfattar en mängd olika bidrag och förmåner till stöd och hjälp i livets olika skeden. Syftet med denna bok är att belysa reglerna för dessa förmåner och bidrag. Boken inleds med en historik kring socialförsäkringen. Därefter behandlas villkoren för att om­ fattas av socialförsäkringen samt regler för länder inom och utom EU och EES. Författaren behandlar också rätten till ekonomisk ersättning, rehabilitering och sjukersättning/aktivitetsersättning samt arbetsskadeförsäkring och liv­ ränta vid sjukdom och skada. Dessutom redogörs för möjlighet till handi­ kappersättning, assistansersättning, bilstöd samt vårdbidrag för den som har funktionsnedsättning eller sjukdom. Avslutningsvis behandlas regler kring handläggning av socialförsäkringsärenden.

FOTO: MIKAEL MATTESON

Sedan förra upplagan har nya författningar införts gällande bland annat borttagande av den bortre gränsen för sjukpenning. Detta, och andra viktiga författningsändringar, redovisas i denna upplaga, liksom nya rättsfall som påverkar bedömningen av assistansersättning, sjukfallens utveckling med mera.

Boken vänder sig främst till högskole­ och universitetsstudenter inom socio­ nom­, handikapp­ och rehabiliteringsprogram, vårdvetenskapliga program samt fristående kurser inom dessa områden. Den är även relevant för yrkes­ verksamma inom välfärdssektorn samt övriga med intresse för dessa rättigheter.

Elisabeth Arvidsson är jur.kand., LLM och senior universitetsadjunkt vid fakulteten Hälsa och samhälle, Malmö högskola, där hon undervisar i bland annat LSS socialförsäkringsrätt.

ISBN 978-91-40-69608-3

9 789140 696083