DET TAR ALDRIG SLUT Kjerstin Danielsson
Till min älskade lillasyster Adéle som lämnade oss i januari 2014
Tidigare utgivning: Hans svenska fru, 2012 Vad hj채lper det om man vinner hela v채rlden, 2014
www.decibelforlag.se
ISBN 978-91-87977-01-5 © Kjerstin Danielsson, 2015 Omslagsfoto: Shutterstock Omslagsdesign: Eva Johansson Utgiven av Decibel förlag 2015 Tryck: Totem, Inowroclaw 2015
Detta är en fiktiv berättelse. Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer är följaktligen tillfällig.
ETT
Saras tårar rann nerför kinden och skymde sikten så att hon knappt såg vägen som hon körde på. Så saktade hon in och stannade på den lilla parkeringsplatsen. Hur kunde Gustavs mamma vara så gemen? Och hur kunde hon själv vara så dum att hon tog åt sig och rusade iväg? Hon borde väl vara van vid det här laget, men ibland så gick det bara inte. Hon tog fram mobilen och ringde sin farmor. Det var med en viss tvekan som Sara tackat ja till den middagsinbjudan som hennes pojkvän Gustav framfört på sina föräldrars vägnar. Hon och Gustav hade varit tillsammans i ett halvt år vid det här laget och tydligen ansåg hans föräldrar att det var dags att ta sig en titt på flickvännen. Själv tyckte hon inte att det var nödvändigt med en presentation så här tidigt. Hon var inte alls säker på vad hon kände för Gustav. Hon var alldeles för ung för att binda sig men hade väluppfostrat tackat ja då inbjudan kom. Men nu var hon säker på vad hon kände både för Gustav och för hans föräldrar. Nu fanns det ingen tvekan längre, nu var det finito. Föräldrarna, speciellt mamman, var en katastrof och Gustav var en mes som inte vågade försvara sin flickvän. Försvar och försvar förresten, det var egentligen ingenting som behövde försvaras, men han borde ha sagt åt sin mamma i alla fall då hon kom med fula påhopp på Saras älskade farmor. Det hade börjat redan vid förrätten då hon blev utfrågad om sina framtidsplaner. Ivrigt och med röda kinder berättade hon glatt om vad som låg framför henne. Om planerna på fortsatta studier utomlands och om sina inledande kontakter med Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms 10
universitet. Först av allt ville hon ta en Cambridgeexamen i engelska. Visserligen kunde hon lika väl få en sådan examen i Sverige, eftersom Folkuniversitet samarbetade med Cambridge, men hon ville gärna studera i England och på plats vid University of Cambridge. ”Det var storstilade planer det där, och det kostar väl en hel del kan jag förstå.” Gustavs mamma snörpte på munnen, och hans pappa såg generad ut. ”Men det är väl inget som bekymrar dig. Din ekonomiska framtid är väl säkrad kan jag tro. Din farmor ärvde ju en massa pengar av någon gammal älskare så något bekymmer på den fronten behöver du förstås inte ha.” Sara såg rött och hennes kinder glödde av ilska. Hade den här kvinnan inget vett i skallen? Så där uppförde man sig väl inte mot en gäst. Och bara det att genera henne vid hennes första besök var oförlåtligt. Att sedan öppet fara med osanning om hennes älskade farmor var droppen som fick bägaren att rinna över och tårarna att välla upp i ögonen. Hon kunde inte tänka klart. Innan hon hann besinna sig slängde hon servetten på tallriken så skagenröran skvätte omkring och rusade från bordet. Och nu satt hon i bilen och knappade in sin farmors telefonnummer. ”Hej farmor, det är Sara.” ”Vad kul att du ringer. Var är du någonstans? Du låter ledsen.” ”Jag sitter i bilen på Kaffestugans parkering.” ”Vad gör du där och i vilken bil sitter du?” ”Det är mammas bil som jag har fått låna.” Hon snyftade till. ”Farmor jag har gjort bort mig totalt och jag är jättearg och ledsen.” ”Men älskade kycklingen min, berätta.” Hur skulle hon kunna återberätta vad den där kvinnan hade sagt? Det var ju hur känsligt som helst. Men till slut kom i alla fall hela historien och Sara hörde hur farmor suckade på andra sidan luren. ”Det tar visst aldrig slut, men att kvinnan inte har någon hut i kroppen utan säger sådana saker till dig visar bara vad hon går för och om hur pengar 11
påverkar somliga människor. Speciellt andras pengar. Det finns ett ordspråk som säger att för lite och för mycket skämmer allt och det är precis vad som gäller pengar. Har man inga är det bedrövligt men för många är inte heller bra. Och den gamla fula häxan, avundsjuka tassar fortfarande fram bland oss. Det får vi leva med. Du vet ju hur det är så bry dig inte. Men något fortsatt umgänge med Gustavs familj är väl inte möjligt efter det här?” ”Nej, verkligen inte! Jag ångrar bara att jag inte innan jag rusade iväg sa henne ett sanningens ord om vad handlingskraftiga kvinnor som du farmor kan åstadkomma om och när de får chansen.” ”Ta nu inte i så du spricker. Jag har väl bara gjort vad mitt samvete bjudit mig och det har ju blivit bra.” ”Det finns ingen som du farmor.” Ellen satt fortfarande kvar bredvid telefonen då ytterdörren gick upp och Konrad ropade: ”Hemma igen!” ”Något nytt?” frågade Ellen och reste sig från stolen. ”Nej, inte direkt. Men Kalle Andersson har i alla fall köpt ny rullfock till båten. Och så fick jag höra att bråket mellan de nya ägarna av Rickardssons sjöbod och kommunen fortsätter med oförminskad hätskhet.” ”Med andra ord är allting precis som vanligt.” ”Vad du ser fundersam ut min kära, har det hänt något på hemmafronten?” ”Hänt och hänt. Egentligen inget att bry sig om men Sara ringde alldeles nyss. Hon var arg och ledsen över vad Gustavs mamma kläckt ur sig vid middagsbordet för en stund sedan.” ”Har Sara varit på middag hos Gustavs föräldrar? Har det blivit så stadigt med deras vänskap nu att föräldrarna blandas in?” ”Ja, nog tycker jag det är lite tidigt. Hon har ju knappt mer än klarat av studenten, men för all del Gustav är ju ganska hemtam hos Alex och Maja, så
12
varför inte? Det är bara det att Gustav nog är ett avslutat kapitel efter att hans mamma sagt något, i Saras öron, mycket olämpligt.” ”Och vad var det?” ”Den gamla ramsan om våra pengar och hur jag har fått dem.” ”Jaså, inget annat. Vad var det som gjorde Sara så upprörd, det måste ha varit något alldeles extra?” ”Nej, inget speciellt men Sara tålde inte att kvinnan i fråga i stöddig ton sa att pengarna kom från en gammal älskare. Tänk att det där spökar fortfarande.” ”Stackars våra rika barn och barnbarn, de har det inte lätt.” Den skämtsamma tonen till trots var Konrad ändå lite bekymrad. Allt hade gått bra för Sara hela gymnasietiden, och de hade firat hennes examen på det grundligaste. Men ibland verkade det som om Saras kontrollbehov tog sig lite väl djupa svängar. Som det här med maten. Tack och lov hade hon övergett den strikt vegetariska dieten, det hade varit jobbigt så länge det varade. Fortfarande åt hon inte kött men det var en bagatell i den fiskälskande Konrads ögon. Åt man bara fisk och skaldjur så var allting bra och hälsan räddad. Men om nu de välsignade pengarna ställde till det igen så kanske Sara blev störd. De norska oljepengarna fortsatte visst att intressera folk. Ellens arv var tydligen fortfarande ett kärt samtalsämne. Men att det skulle gå så långt att barnbarnen skulle få obehag för den sakens skull var väl i mesta laget. Men som det verkade så hade Sara mest blivit arg och tydligen var pojkvännen ingen hon sörjde. Sara hade gått ut både högstadiet och gymnasiet med höga betyg. Hon krävde mycket av sig själv och ibland var föräldrarna oroliga för att hennes ätstörning skulle bli akut igen. Hon var söt, ja faktiskt riktigt vacker men hennes en aning anorektiska framtoning störde lite. Men eftersom hon verkade äta och må bra så rullade skoltiden på utan att något hände. Då hon virvlade ut från skolan med den vita mössan på det blonda huvudet och togs emot av ett stort uppbåd släktingar och vänner syntes ingenting av hennes sjukdom. Hon var en underbar livsbejakande ung flicka som skrålade med i 13
studentsången. Alla som hade kunnat komma ifrån var där. Skaran toppades av Francesca, Eliot och Frida. Den senare var speciellt inbjuden och Francesca hade åtagit sig att säkert föra henne till Sverige för att hon skulle få uppleva en svensk studentexamen. Hennes egen skulle dröja ännu några år men nu visste hon i alla fall hur hon skulle ha det då den dagen kom. Åtminstone i sina drömmar, verkligheten var en aning annorlunda.
14