Issuu on Google+

Dunn, Sarah 101311.fm Page 5 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Till mina föräldrar Joe och Carolyn och Pete Och till David


Dunn, Sarah 101311.fm Page 6 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM


Dunn, Sarah 101311.fm Page 7 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Ett

för att vara alldeles rättvis hade Tom nog aldrig kunnat lämna mig på ett sätt jag varit nöjd med. Visserligen har jag inte alls någon lust att vara rättvis, men jag ska försöka hålla mig till sanningen så gott jag kan. Det var sista helgen i september.Vi hade bjudit hem folk på middag. Gästerna skulle komma när som helst. Jag behövde mer dijonsenap för att göra såsen till kycklingen, så jag skickade min pojkvän Tom – min ”sammanboende” pojkvän Tom som mamma alltid kallade honom – till snabbköpet för att köpa en burk. ”Inte den allra starkaste”, sa jag till honom innan han gick, det är jag rätt säker på, för en av dem som skulle komma var min bästa vän Bonnie, som just då råkade vara gravid i sjunde månaden, och stark mat får Bonnie att svettas ännu mer än vanligt, och jag tänkte att det sista vi behövde på den där middagen var en enorm gravid kvinna med kraftiga 7


Dunn, Sarah 101311.fm Page 8 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

blodvallningar. Nu visade sig det sig ju att det inte alls var det sista vi behövde på den där middagen. Det sista vi behövde på den där middagen var vad som verkligen hände: en timme efter att Tom hade gett sig iväg ringde han från en telefonkiosk och sa att vi kunde börja utan honom, han skulle inte komma tillbaka, han hade inte köpt någon senap, och just ja, förresten, han var kär i en annan. Och vi som hade gäster! Jag har fått den sortens uppfostran att man inte gör något knäppt eller oartigt eller ens tillnärmelsevis mänskligt när man har besök, och det är min enda förklaring till det jag sedan gjorde. Jag stack lugnt in huvudet i vardagsrummet och sa: ”Bonnie, kan du komma in i köket en sekund?” Bonnie vaggade in i köket. ”Var är Tom?” sa Bonnie. ”Han kommer inte”, sa jag. ”Varför inte det?” sa hon. ”Jag vet inte”, sa jag. ”Vadå du vet inte?” ”Han sa att han inte kommer hem. Jag tror att han precis gjorde slut.” ”Per telefon? Det är omöjligt”, sa Bonnie. ”Exakt vad sa han?” Jag berättade. ”Herregud, sa han det?” sa hon. ”Är du säker?” Jag började gråta. ”Alltså, det är fullständigt oacceptabelt”, sa Bonnie. 8


Dunn, Sarah 101311.fm Page 9 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Hon kramade mig hårt. ”Det är oförlåtligt.” Och det var oförlåtligt, visst var det det. Det som gjorde det oförlåtligt, som jag såg det, var inte bara det att Tom hade avslutat ett fyraårigt förhållande utan förvarning, eller att han gjort det per telefon, eller ens att han hade gjort det mitt i en middag, utan lika mycket det här: killen hade lagt på innan jag hann säga flaska. Det, tycktes det mig, var nästan obegripligt. Det som gjorde det oförlåtligt, som Bonnie såg det, var att hon var ganska säker på att det hela inte var något annat än ett trick som Tom tog till för att slippa fria till mig inom den närmaste framtiden. Den här teorin lade hon rent av fram medan vi fortfarande stod med armarna om varandra. Hon trodde att det skulle ha en lugnande inverkan på mig. ”Män försöker undvika giftermål. De tycker inte att det verkar kul.” Hon strök mig över håret. ”Deras gifta kompisar verkar kuvade.” Som på beställning kom Bonnies man Larry in i köket med en randig kökshandduk instoppad i byxlinningen och två tallrikar masalakyckling. Larry var väldigt stolt över sin insats med kycklingen. När Tom inte dök upp i tid med senapen kom Larry på att man alltid kunde göra masala i stället, och det bara genom att plocka bort svampen ur salladen. En sak ska ni veta om Larry och det är att han bedrog Bonnie precis i början av deras förhållande, faktum är att han bedrog henne till höger och vänster, men här stod han nu, tvåbarnsfadern, masalakocken, själva sinnebilden av fridfullt familjeliv. Det är möjligt att 9


Dunn, Sarah 101311.fm Page 10 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

han var kuvad, men han var kuvad och trogen. ”Tom kommer inte”, sa Bonnie till Larry. ”Han säger att han är kär i en annan.” ”Vem är han kär i?” frågade Larry. Jag visste så klart vem han var kär i. Jag hade inte ens brytt mig om att fråga. Han var kär i Kate Pearce. Och jag visste det! Jag visste det! Bonnie visste det också – det såg jag på henne. Bonnie och jag hade avhandlat ämnet ’Toms gamla collegekärlek Kate’ rätt länge nu faktiskt – ända sedan hon bjudit ut Tom på lunch, den första lunchen i vad som skulle visa sig vara en lång rad små vänskapliga luncher, en händelse som råkade sammanfalla med att Bonnie köpte ett handsfree-set till sin mobil. Enda skälet till att jag nämner handsfree-setet är att så fort hon skaffat det ville hon i stort sett inte göra annat än prata i telefonen. ”Tom började göra situps i går kväll mitt under Nightline”, sa jag till Bonnie under ett av de där telefonsamtalen. ”Tror du att det betyder något?” ”Antagligen inte”, sa Bonnie. ”Jag tror inte att en person helt plötsligt börjar göra situps utan anledning”, sa jag. ”För några veckor sedan visade de Rocky på teve och dagen efter satte Larry ihop bänkpressen i garaget, så det kanske inte är något.” ”Sa han vem?” frågade Larry mig. Han ställde ner masalakycklingen på köksbänken. ”Sa han vem han är kär i?” 10


Dunn, Sarah 101311.fm Page 11 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

”Han är kär i Kate Pearce”, sa jag. Det var otroligt plågsamt att säga meningen högt. Jag satte mig vid köksbordet och slätade snabbt över med: ”Åtminstone tror han att han är kär i henne.” ”Det är antagligen bara ett snedsprång”, sa Bonnie. ”Är det okej?” sa Larry. ”Det är klart att det inte är okej”, sa Bonnie. ”Jag menar, det går kanske över.” ”Du har aldrig sett henne”, sa jag. ”Hon är jättesnygg.” ”Du är jättesnygg”, sa Bonnie och sedan sträckte hon sig över bordet och klappade mig på handen, vilket fick till följd att jag inte alls kände mig jättesnygg. Ingen klappar någonsin en jättesnygg person på handen när de talar om att de är jättesnygga. Det behövs helt enkelt inte. Min kompis Cordelia kom ut i köket för att se vad som stod på och jag behövde bara se på henne för att börja gråta igen. Cordelia började också gråta och jag reste mig från bordet och vi stod där på den grå linoleummattan i evigheter, kändes det som, och kramades så där som man gör när det finns en död släkting med i bilden. Det var först långt senare som jag fick reda på att hon faktiskt trodde att det fanns en död släkting med i bilden, och att om hon känt till de verkliga omständigheterna inte skulle ha gråtit tillnärmelsevis lika mycket. Cordelia har en väldigt filosofisk syn på kärleken, filosofisk på ett sätt som bara är möjlig om man redan varit gift en gång och inte har någon som helst tanke på att bli det igen. Hon var gift 11


Dunn, Sarah 101311.fm Page 12 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

med Richard i nästan två år. De hade vad de uppfattade som vanliga problem, så de prövade med den vanliga lösningen: de gick i terapi tillsammans. I den öppna, ömsesidigt toleranta atmosfär som uppammades av familjerådgivaren, bekände Richard för Cordelia att han var intresserad av amatörpornografi. Cordelia tänkte, okej, inte den ideala situationen kanske, men den mänskliga sexualiteten är komplicerad, och hon kunde ha ett öppet sinne inför makens småsyndande. Richard, som därför ingivits mod, fortsatte med att göra vad som skulle visa sig vara ett väsentligt klargörande – han var, som det visade sig, med i amatörpornografi – och Cordelia insåg att hennes sinne inte var så öppet. ”Alltså, han kan inte göra slut med dig per telefon”, sa Cordelia sedan Bonnie berättat för henne vad som hade hänt. ”Ni bor ihop. Ni äger en soffa ihop.” ”Jag har aldrig sagt det förut”, sa Bonnie till mig, ”men jag har alltid avskytt den där soffan.” ”Det var Tom som valde den”, sa jag. Det här fick mig att börja gråta igen. ”Jag ville inte att han skulle tro att han inte fick välja soffor längre bara för att han flyttat ihop med mig.” ”Den där soffan”, sa Bonnie till Larry, ”är skälet till att jag inte låter dig välja soffor.” Strax efter gick Bonnie ut i vardagsrummet och skickade hem de övriga gästerna. Sedan röjde hon och Larry upp i köket så att jag inte skulle behöva mötas av en stor trave disk när jag vaknade. Därefter bäddade 12


Dunn, Sarah 101311.fm Page 13 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Cordelia ner mig i sängen tillsammans med en flaska vin. Jag sa till dem att jag ville vara ensam och till slut gick de, alla tre. Jag ska kanske tillägga att min första tanke när jag lade på luren efter att ha talat med Tom var att alltihop nog var ringens fel. Det var så här: några månader tidigare hade jag sett en förlovningsring jag gillade i en tidning och jag skäms att säga att jag klippte ut den, och jag skäms ännu mer att säga att jag smusslade ner den i Toms portfölj medan han stod i duschen. Jag väntade mig inte att han skulle springa iväg dagen efter och köpa ringen. Jag tänkte bara att det var information som han kanske skulle vilja plocka fram någon gång i en dunkel framtid. När Larry frågade Bonnie vilken sorts förlovningsring hon skulle tycka om sa hon att hon inte ville ha en solitär, hon ville ha någonting annorlunda, och han sa fint, annorlunda, det fixar jag, och Bonnie fick en plötslig uppenbarelse av vad han kanske skulle hitta på – Larry är en man som en gång häftade fast två bruna gamla handdukar framför sitt sovrumsfönster och lät dem hänga där i fyra år – så hon tog en cocktailservett och skissade upp en bred alliansring med infattade diamanter och skrev orden ”platina” och ”storlek sex” och ”STOR” och ”SNART”. Larry tog lydigt med sig servetten till en guldsmed och nu har Bonnie något på fingret som ser ut som en väldigt gnistrande flygplansmutter. Det är så klart möjligt att jag lägger för stor vikt vid ringhistorien, men det blir ofta så att jag siktar in mig på 13


Dunn, Sarah 101311.fm Page 14 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

en detalj och hoppar över allt annat. Så har det alltid varit med mig. Jag gick på kroki på college och mot slutet av den första tvåtimmarssittningen hade jag inget annat i mitt skissblock än en utsökt avbildning av modellens gigantiska o-omskurna penis. Men visst: självklart skulle jag inte ha stoppat ner bilden av ringen i Toms portfölj. Självklart skulle jag ha sagt ifrån om det där med Kate redan från början. Jag ser det alldeles tydligt nu. Det slog mig bara inte att Tom skulle kunna vara otrogen! Det är lögn. Det slog mig hela tiden, men så fort jag förde det på tal bedyrade Tom att jag var tokig. ”Jag kan inte leva så här”, kunde han säga. ”Om du inte litar på mig är det kanske lika bra att vi bryter upp”, kunde han säga. Och han var så lugn, cool och logisk att jag tänkte: han har rätt, det är bara jag, det är min paranoia, det här händer eftersom pappa stack när jag var fem, jag befinner mig i ett oidipalt skede, jag bär på en grundlös rädsla för att bli övergiven och jag måste komma över den. Och sedan slogs jag av en tanke i stil med ”krossa inte sparven, håll den med öppen hand, om den kommer tillbaka till dig är den din, om den inte gör det var den aldrig det”. Och jag blev lugn, rena zenmunken, och sedan försökte jag minnas var sparvgrejen kom ifrån, vilket fick mig att tänka på Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen trots att det faktiskt inte finns något annat samband än en sorts flummig pubertal självklarhet som fick mig att tänka på Toms käraste ägodel – en flummig Lille prinsen-T-shirt som Kate hade målat åt honom i college, samma Kate 14


Dunn, Sarah 101311.fm Page 15 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

som han alltid lunchade med – och jag var tillbaka där jag började. ”Hör på mig”, sa jag till Tom under en av våra diskussioner om Kate. ”Det känns helt enkelt inte bra att du jämt ska luncha med din gamla flickvän.” ”Jag klarar av att vara kompis med en person som jag har varit ihop med”, sa Tom. ”Du är fortfarande kompis med Gil.” ”För det första är jag inte kompis med Gil fortfarande”, sa jag. ”För det andra är Gil bög, så även om jag fortfarande var kompis med honom skulle det inte räknas, för han är inte intresserad av att ligga med mig. När han låg med mig var han inte intresserad av att ligga med mig.” ”Kate har en pojkvän”, sa Tom. Jag himlade med ögonen. ”Hon och Andre bor ihop”, sa han. Jag kvävde en fnysning. ”Jag pratar inte mer om saken”, sa han och sedan åkte han iväg för att spela squash. Inte för att alla dessa gräl var mig till någon hjälp. Han bara fortsatte luncha med henne. Han ville till och med att jag skulle luncha med henne! Han gav henne numret till mitt jobb och allt. ”Kate ringer dig i nästa vecka. Hon vill luncha med dig”, sa han. Jag ägnade en hel helg åt att grubbla över min plan. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ringa tillbaka. Jag skulle inte svara i telefonen och när jag fick hennes meddelande skulle jag helt enkelt aldrig ringa tillbaka, på så sätt skulle hon få bilden klar för sig, och vet ni vad som hände? Hon ringde ald15


Dunn, Sarah 101311.fm Page 16 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

rig! Jag borde ha förstått då vem jag hade att göra med. Inte för att det skulle ha hjälpt. När en kvinna som Kate Pearce vill ha ens pojkvän tror jag inte att det finns mycket man kan göra för att förhindra det. Det är inte min mening att få det att låta som om inte Tom hade någon del i det hela. Jag varnade honom. ”Hon vill inte bara vara din vän”, kunde jag säga. ”Det är inte så sådana som hon fungerar”, kunde jag säga. ”Hon slutar inte förrän hon ligger med dig.” Tom hade till och med velat bjuda henne på middagen den där kvällen! ”Han har inte många vänner”, sa hon. Säkert, tänkte jag. Först bjuder jag hem henne på middag och sedan nästlar hon sig in i min bekantskapskrets och innan jag hinner blinka har hon tagit min pojkvän. Jag vet nog hur det fungerar, tänkte jag. Tråkigt nog visste jag inte hur just det här fungerade, för Kate hade skippat alla preludier. Hon höll redan på att ta min pojkvän. Hon hade gjort det i fem månader! ”Vi har inte stolar så att det räcker åt Kate och Andre”, sa jag till Tom när han föreslog en inbjudan. ”Det skulle bara bli Kate”, sa Tom. ”Och jag kan sitta på en fällstol.” ”Vart har Andre tagit vägen?” sa jag. ”Han är ute ur bilden”, sa Tom. ”Vadå han är ute ur bilden?” sa jag. ”De gjorde slut. Det trodde jag att du visste om.” ”Hur i hela friden skulle jag kunna veta det?” Ni undrar säkert hur det kom sig att Tom inte flyttade 16


Dunn, Sarah 101311.fm Page 17 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

ut tidigare om deras affär nu pågått i fem månader. Det är en utmärkt fråga. Vi var inte gifta. Vi hade inga barn. Han kunde ha gjort slut med mig först och sedan flyttat ut och börjat träffa Kate och hela tiden haft moralkompassen riktad mot norr. Men det visade sig att Tom inte hade gjort något av detta i rätt ordning eftersom Kate ville gå långsamt fram! Och han ville inte skrämma bort henne! Som om hon vore ett hjortkid i en skogsglänta eller något! Det mest störande är skälet till att Kate ville gå långsamt fram. Tydligen var Andres mamma sjuk, väldigt sjuk – sjuk i framskriden pankreascancer rent av – och Kate tyckte inte att det vore schyst att lämna honom i nödens stund. Så där gick Tom och väntade på att Andres mamma skulle dö i pankreascancer och att lämplig tid skulle passera så att Kate med gott samvete kunde låta bilan falla över Andre och då, först då, skulle han komma sig för att göra slut med mig. Jag är trettiotvå år gammal, gott folk! Jag har inte tid för sådant! Inget av det visste jag förstås den där kvällen med senapen. Det enda jag med säkerhet visste den där första kvällen var att Tom hade lunchat med sitt ex hela sommaren och att han läst en bok med japanska dödsdikter som hette Japanska dödsdikter. Om inte annat borde hela dödsdiktköret ha gett mig en fingervisning. En lycklig människa läser inte en bok med dikter om döden, särskilt inte dikter om döden skrivna bara några ögonblick före poeternas faktiska frånfällen, vilket var vad den här boken var full av. Skrivna av zenmunkar och haikupoeter vid 17


Dunn, Sarah 101311.fm Page 18 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

dödens tröskel råkar vara undertiteln. Tom brukade läsa ett gäng sådana innan han lade sig varje kväll och sedan var han inte på humör för sex. Ibland läste han till och med en högt för mig, något som jag just då tyckte var trevligt (Tom och jag var aldrig ett läsa-högt-för-varandra-par, vi var ett du-kan-ta-den-när-jag-läst-ut-den-par) även om jag börjar misstänka att han bara gjorde det för att jag inte skulle vara på humör för sex heller. Dikterna var sanslöst deprimerande. ”Som en rutten stock/halvt begravd i jord – slutet/på ett fruktlöst liv.” Hur som helst låg jag i sängen och bläddrade genom dödsdiktboken, drack mitt vin, försökte låta bli att tänka på Tom, eller Tom och Kate, och exakt vad det var de gjorde, och huruvida de gjorde det i exakt den stunden eller ej, när telefonen ringde. Hjärtat tog ett skutt. Jag lät svararen ta det. Det var Nina Peeble, en av de personer som befunnit sig i mitt vardagsrum tidigare, som ringde på mobilen. ”Jag vill bara att du inte ska glömma en sak, Alison”, hördes Ninas röst i högtalaren. ”De kommer alltid tillbaka.”

18


Dunn, Sarah 101311.fm Page 19 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Två

det sista tom sa till mig innan han lade på den kvällen var: ”Skriv inte om det här.” Han trodde att jag kanske skulle frestas att ta senapen och middagen och telefonsamtalet och sno ihop 700 ord och publicera det som min krönika den veckan. Jag hade skrivit i stort sett samma krönika sedan college, men när det tog slut mellan Tom och mig stod den att läsa i en gratistidning som hette The Philadelphia Times. The Philadelphia Times skulle vilja vara The Village Voice, det är bara det att det här är Philadelphia, inte New York, något som försvårar saken. Min kompis Eric växte upp här i krokarna och bor nu på Manhattan, och han säger att Philadelphia är den sortens stad där nyhetsuppläsarna på lokalteve är kändisar. Eric säger alltid sådana saker, saker som är sanna på ett uppenbart och grundläggande sätt men inte desto mindre förvånansvärt deprimerande. 19


Dunn, Sarah 101311.fm Page 20 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

För att återgå till det där om att inte skriva om Tom, så kunde jag faktiskt inte se hur jag skulle kunna undvika det. Tom Hathaway var en återkommande person i min krönika, och det vore helt enkelt inte möjligt att bara släppa honom. Jag skulle bli tvungen att säga sanningen, och det medförde flera generella problem och ett specifikt. För det första var det inte den sortens brytning som spred glans över offret. Det insåg jag i samma sekund som jag lade på. Faktum är att om jag inte haft vardagsrummet fullt av vittnen är det mycket möjligt att jag ändrat lite på historien – fått Toms uppförande att verka aningen mindre förfärligt – inte för att jag ville skydda honom, utan för att jag ville skydda mig. Därtill kom frågan som alltid inställer sig i en sådan här situation, nämligen: vad skulle hon (jag) alls med honom (Tom) till? Alltför många pusselbitar saknades, och om jag förstod så mycket – jag som levt mitt bland alla pusselbitar och ändå lyckats missa dem fullständigt – kunde jag gott föreställa mig hur det skulle uppfattas utifrån. Det var de generella problemen. Det specifika problemet var det här: Tom är advokat, och det slog mig att om jag skrev om det som hänt den kvällen, fast han bad mig att inte göra det, skulle det kanske sluta med att jag drogs inför rätta. Erfarenheten säger mig att det finns en viss sorts författare som slösar massor av energi på att oroa sig för att de ska dras inför rätta, och för det mesta är det bara självförhärligande nonsens, men sanningen att säga är jag inte så säker på att det stämmer i det här fallet. Saken blir 20


Dunn, Sarah 101311.fm Page 21 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

förmodligen inte bättre av att jag alltid låter folk behålla de namn de har i verkligheten. Jag kan inte hjälpa det. Annars kan jag inte hålla reda på dem. Jag är inte mycket för att ändra på detaljer heller. Det är rådet man får i alla böcker om skrivande – ”ändra de särpräglade detaljerna” brukar det stå – men jag kan aldrig förmå mig till det. Jag ska kanske påpeka att jag var den sortens krönikör jag var innan det blev en klyscha, innan Kära Susanköret träffade kulturen med full kraft, innan allt blev så trist och fånigt och självklart. Efter det var det för sent. Jag var fast. Jag antar att om jag i mottaglig ålder fått upptäcka Dorothy Parker var det henne jag velat bli när jag blev stor, men vi hade inte Dorothy Parker i Arizona när jag växte upp, vi hade Norah Ephron. Följdaktligen var det henne jag ville bli när jag blev stor. Det var först många år senare – när jag hunnit upptäcka Dorothy Parker och så smått börjat fundera på att bli henne – som jag hörde att Norah Ephron velat bli Dorothy Parker när hon blev stor, och det kändes rätt bra. Tråkigt nog är det väldigt svårt för någon som jag att bli någon som Dorothy Parker, eller någon som Norah Ephron heller för den delen, för jag är inte jude. Inte nog med att jag inte är jude, jag är raka motsatsen till jude. Jag har fått en evangelisk kristen uppfostran och tillhör de verkligt pånyttfödda, en stam i total avsaknad av humoristisk tradition och nästan helt utan intellektuell dito.Vi har inte mycket självförakt heller, när jag tänker efter, även om gudarna ska veta att resten av världen 21


Dunn, Sarah 101311.fm Page 22 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

önskar att vi kunde snabba på och utveckla lite av den varan. För – och jag vet att jag inte ens behöver nämna det – folk avskyr evangeliska kristna. De avskyr, avskyr, avskyr dem. De avskyr den kristna högern, de avskyr Moral Majority, de avskyr Jerry Falwell, de avskyr abortmotståndare, de avskyr folk med små fiskklistermärken i bakrutan på minibussen, de avskyr killen på kontoret med töntfrisyren som vägrar lägga pengar i tipskassan. Självklart kan killen på kontoret med töntfrisyren vara mormon, men av någon anledning avskyr inte folk mormoner. De flesta betraktar bara mormoner som en sorts oförargliga superkristna. De enda som inte betraktar mormoner som kristna är faktiskt mormoner och kristna. För några år sedan ringde mamma och berättade att hennes nya grannar var mormoner. ”Har de studsmatta?” sa jag. ”Hur visste du det?” sa mamma. ”Mormoner älskar studsmattor”, sa jag. ”Fråga mig inte varför, men så är det.” Hur som helst lärde mamma känna sin motbild i grannhuset, och de följande tre åren ägnade de åt att byta grytrecept och förgäves försöka omvända sin motpart. Vilket leder oss in på folks grundläggande problem med pånyttfödda kristna, och det är att de inte vill bli omvända. De vill inte ens tänka tanken att de kanske behöver omvändas. Problemet är att förr eller senare kommer personen som ska omvändas att säga något i stil med: ”Vad händer om jag bestämmer mig för att säga nej?” 22


Dunn, Sarah 101311.fm Page 23 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

och personen som sköter omvändandet kommer att få något fjantigt, plågsamt uppriktigt i blicken och säga: ”Då får du ägna evigheten i helvetet.” Sådant är jobbigt, även om man tycker att de snackar skit. Och resten verkar förresten inte heller särskilt kul. Redan som liten visste jag att det inte var något kul. I kyrkans ungdomsförening var det alltid någon som sa att det spelade ingen roll vad vi gjorde: ”Ni förstår, vi behöver inte dricka för att ha kul”, – redan då misstänkte jag det jag nu vet är sant – nämligen att det är roligare att dricka, ta droger och ha sex än att inte göra det. Det är mycket roligare. Ni undrar säkert hur jag alls kunde bo ihop med Tom om jag nu var evangelisk kristen. Tja, sanningen att säga har jag inte varit mycket till kristen på ganska länge – inte sedan college faktiskt, även om de mer iögonenfallande följdverkningarna hängde med en bra bit upp i tjugoårsåldern, de rosa tröjorna, den fula frisyren. Om jag hade stannat upp och ägnat en tanke åt frågan skulle jag ha hoppat av innan jag började på college, för att vara evangelisk kristen i college är verkligen urtrist. Alla andra i ens omgivning har fullt upp med att dricka och röka och testa psykedeliska svampar och experimentera med lesbianism och sörpla geléshots ur naveln på främlingar i Cancun på vårlovet, men själv sitter man där och försöker vara duktig. Det värsta är att vara evangelisk kristen på ett Ivy League-universitet – vilket jag var – för inte nog med att man försöker vara duktig, man försöker vara smart också. Till slut utkämpar man Scopes Monkey 23


Dunn, Sarah 101311.fm Page 24 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Trial gång på gång på golvet i sitt korridorrum – fast gissa vems sida man står på? Gissa vem man måste vara? Sedan är det all tid som går åt till att sitta i små cirklar med andra kristna och försöka lösa olösliga frågor. Är det möjligt, låter klassikern, för Gud att göra en sten som är så stor att Han inte kan lyfta den? Kan Han göra en svart katt som är vit? Kan Han göra en fyrkantig cirkel? Sedan kommer man in på viktigare ämnen. Som hur långt man kan gå och ändå betraktas som oskuld. Frågan är omstridd, men låt mig försäkra er: det är alldeles sant vad som sägs om kristna flickor och avsugningar. (Det är däremot inte sant vad som sägs om kristna flickor och analsex, med ett par väldigt banbrytande undantag, varav jag råkar ha träffat ett.) Det slår mig att det verkar vara på sin plats med några klargöranden, framför allt att det inte direkt finns några mellanting för den evangeliska kristendomen. Avsugningar eller inte. Det är till exempel möjligt att uppfostras till katolik och sedan växa upp och sluta lyda reglerna och sluta gå i kyrkan och rent allmänt inte ha något i sitt liv som tillnärmelsevis kan tolkas av förståndiga människor som att man är katolik, och ändå i egna och andras ögon fortfarande betraktas som katolik. Inte inom evangelismen. Man är antingen inne eller ute. Man är antingen med eller mot dem. Och innan vi går vidare vill jag påpeka att jag för närvarande är ute. Något mer som jag vill klargöra är att det var sådant där som verkligen störde mig med evangelismen. 24


Dunn, Sarah 101311.fm Page 25 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

Jag önskar att jag inte behövde gå ut offentligt med sådant här, med tanke på mina föräldrar. Mina stackars föräldrar. Mina vänliga, goda, hängivet kristna föräldrar. De har verkligen inte gjort något för att förtjäna detta. Jag menar, jag har gått i terapi i elva år, så förmodligen har de gjort något för att förtjäna något, bara inget för att förtjäna det här. Jag drar mig för att nämna mina elva år i psykoterapi, för ni kommer utan tvekan att tro att jag är helt körd. Frågan hur en person med normalstora problem kan gå i terapi i elva år kan bara besvaras av den som inte har några större fel på sig och som gått länge i terapi, så det är egentligen ingen idé att jag försöker förklara mig. Då är det mer intressant hur jag hade råd. Tja, när jag gick ut college var jag pank och deprimerad och jag började gå till en allmän klinik där de bara tog tretton dollar per gång, och innan jag visste ordet av hade det gått elva år. Jag gjorde inga större framsteg, främst för att det var en elevklinik där avgångsstudenter jobbade ett år innan de gick vidare till privatpraktik, vilket betydde att varje år i september överlämnade den gamla terapeuten min journal till den nya, och det var bara att börja om, från början, med min barndom. Det finns verkligen ingen anledning för er att försöka hålla ordning på alla mina terapeuter. Jag har helt enkelt haft för många. Min allra senaste terapeut hette William, och han hade höjdskräck. Jag för min del har alltid misstänkt att höjdskräck är ett påhittat tillstånd, en sådan där grej som filmskapare tar till för att förklara varför hjälten 25


Dunn, Sarah 101311.fm Page 26 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

inte kan ta sig över bron och rädda flickan, men William hade riktig höjdskräck. Det gick så långt att han under våra samtal liksom fick åla sig ur stolen och lägga sig ner på golvet vid mina fötter. ”Fortsätt”, kunde han säga. ”Jag har bara fått ett av mina anfall.” ”Jag ska kanske gå”, sa jag första gången det hände. ”Varför skulle du gå?” sa William. Han stirrade upp på mig från mattan. ”Gör det dig besvärad?” ”Ja”, sa jag. ”Varför blir du besvärad?” sa William. ”För att min hjärnskrynklare ligger på golvet”, sa jag. ”Att jag ligger på golvet är en rimlig reaktion på mitt anfall av svindel”, sa William. ”Varför skulle det göra dig besvärad?” ”Jag vet inte”, sa jag. ”Det bara gör det.” ”Väcker det några sexuella känslor hos dig?” sa William. ”Inga som helst.” ”Det har jag svårt att tro.” ”Och varför det?” ”För att du attraheras av otillgängliga män, män som Tom, som trots att han är din pojkvän är känslomässigt otillgänglig för dig, och i egenskap av din terapeut är jag per definition otillgänglig.” Alltihop uttalat från golvet. ”Du verkar inte särskilt otillgänglig, William.” ”Menar du att du tror att jag har sexuella känslor för dig?” ”Det sa jag inte”, sa jag. 26


Dunn, Sarah 101311.fm Page 27 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

”Faktum är att jag har det. Ska vi utforska dem?” Jag borde så klart ha slutat gå hos William, men det gjorde jag inte. Ni får komma ihåg att jag bara betalade tretton dollar per gång, och för tretton dollar per gång var jag beredd att stå ut med ett visst mått av okonventionellt beteende från terapeutens sida. Och jag ville inte ställa till med något på kliniken, för om någon fick för sig att granska min journal skulle det ganska snart visa sig att de måste höja min taxa. Vilket tråkigt nog var exakt vad som hände ungefär tre veckor före middagen. När jag dök upp som vanligt på måndagsförmiddagen stack klinikchefen ut huvudet i väntrummet och bad mig komma in på kontoret. Jag fick sätta mig framför skrivbordet och hon informerade mig lugnt om att William inte skulle jobba kvar på kliniken. Han hade fått skjutsas till hispan i tvångströja och allt, fast det berättade inte chefen för mig utan Yolanda i receptionen. Tydligen var det en väldig uppståndelse. Hur som helst visade det sig att jag var den enda av Williams patienter som inte hade klagat på honom, och det var det som var skälet till att jag hade hamnat inne på den där människans kontor. Hon tänkte att jag måste ha någon sorts problem. Naturligtvis hade alla på kliniken problem, hon tänkte bara att jag måste ha verkligt STORA problem. Med detta vill jag bara ha sagt att även om jag hade gått i terapi i lite drygt elva år hade jag inte, vid tiden för händelserna i fråga – de händelser som utgör den här berättelsen – någon terapeut. Inte heller, ska jag kanske 27


Dunn, Sarah 101311.fm Page 28 Wednesday, October 12, 2005 1:25 PM

tillägga, var jag botad. Däremot hade jag en viss förkärlek för, och intresse av, och bekantskap med, det inre jaget. Och det är därför, nu när jag hejdar mig för att t��nka på det, allt det här kom som en sådan överraskning. Jag menar, elva års psykoterapi! En pappa som stack när jag var fem! Man behöver inte gräva särskilt djupt för att få tag i mitt undermedvetna – alltihop finns där i mitt liv, förklätt till mitt öde. Sanningen att säga skulle jag kunna ställa upp ett diagram över varför det som hände mig och Tom skedde, jag har bara inte kunnat räkna ut hur man övergår från att förstå varför de dåliga sakerna som händer en sker till att lyckas undvika dem. Det är den biten som hela tiden gäckar mig. Det är den biten jag aldrig har kunnat få ett rakt svar på, inte från någon av mina terapeuter. Jag ställde faktiskt frågan till Janis Finkle – min sista riktiga terapeut, omedelbart före William – vid vårt sista samtal, och hon sa till mig: ”Det gör man inte.” ”Gör man inte?” sa jag. ”Det gör man inte”, sa Janis. ”Vad ska det då tjäna till?” ”Vad tror du att det ska tjäna till?” sa Janis. Tja, jag har inte räknat ut vad det ska tjäna till. En annan sak jag inte har kunnat räkna ut är huruvida min religiösa bakgrund är källan till mina neurotiska problem eller om de är boten på dem. En del har jag så klart räknat ut, men det är inte mycket som verkar stämma.

28


9789175251141