”Mustig deckare om ritual mord och infekterade loppor i Paris.”
Marianne Jeffmar, Svenska Dagbladet
”Vargas är djupt originell och mycket läsvärd, Adamsberg en sällsam detektiv, som à la Maigret tycker bättre om att promenera och fundera än att sitta på jobbet, som avskyr brådska och som hanterar så väl yrket som sitt sporadiska sexualliv med tankspridd nonchalans.”
Bo Lundin, Sydsvenskan
En kryptisk och underhållande deckare i samma anda som Rosens namn fast med moderna människor och modern dialog. Någon hotar Paris med en ny pestepidemi, någon som märker dörrar med medeltida symboler och som inte verkar sky några medel. Stadens befolkning är skräckslagen och snart hittas det första offret.
fred vargas
budbäraren
”En utsökt Parisisk rysare.” The Independent
Översättning från franska: Einar Heckscher L
IG
VINNARE
A
ar g Dag er A w
www.sekwa.se
deckare
n
978-91-86480-55-4
t e r n at i o
The Sunday Times
In
FLERF d • A
D
V
”En av de ovanligaste rösterna i den europeiska kriminal litteraturen.”
al
Ellen Mattson, GT
”Svarta pesten eller seriemördare? Är Guds gissel tillbaka? Mord eller smitta? Fyra miss tänkta dödsfall i Paris.”
budbäraren
”Det här är en ovanlig polisroman, och eftersom de flesta man läser är väldigt vanliga polisromaner är det en stor komplimang till Fred Vargas.”
FRED VARGAS
© Louise Oligny
Fred Vargas, född i Paris, är Frankrikes okrönta deckardrottning, historiker och arkeolog med medeltiden som specialområde. Hon är trefaldig vinnare av International Dagger Award, har översatts till ett stort antal språk och sålt mer än 10 miljoner böcker. Budbäraren belönades 2002 med franska bokhandlarnas stora pris Prix Libraire samt franska ELLE:s läsarpris.
b udb채rar en
Fred Vargas
Budbäraren Översättning från franska: Einar Heckscher
Helsingborg/Stockholm
Av samma författare: Mannen som vände insidan ut (Wahlström & Widstrand 2005, pocket 2006) I de eviga skogarna (Wahlström & Widstrand 2009)
Fred VarGaS, budbäraren Originalets titel: Pars vite et reviens tard Copyright © Éditions Viviane Hamy, 2001 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag Första gången utgiven av Wahlström & Widstrand, 2004 This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Einar Heckscher Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Aarre Rinne / iStockPhoto Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2012 ISBN 978-91-86480-55-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm budbararen@sekwa.se
www.sekwa.se
1 Och därpå, när ormar, fladdermöss, grävlingar och alla andra djur som lever i de underjordiska gångarnas djup väller fram i stora flockar över åkrarna och överger sina naturliga boplatser; när fruktträd, bärbuskar och baljväxter börjar ruttna och fyllas av maskar (…)
9
2 Folk i PariS gick mycket fortare än folk i Guilvinec, det hade Joss för länge sedan kunnat konstatera. Varje morgon pinnade fotgängarna fram på Avenue du Maine med modiga tre knop. Den här måndagen gjorde Joss närmare tre och ett halvt, för att försöka ta igen en tjugo minuters försening. Eftersom all kaffesumpen hade hamnat på köksgolvet. Det hade inte förvånat honom. Joss hade för längesedan begripit att tingen ägde ett hemligt liv av farligt slag. Möjligen förutom vissa beståndsdelar i övervattensskrovet som, vad han kunde minnas från sin tid som sjöman i Bretagne, aldrig hade angripit honom, var tingens värld uppenbarligen laddad med en energiart som helt och hållet koncentrerade sig på att ställa till djävulskap för människan. Minsta lilla fel i hanteringen erbjöd föremålet en plötslig frihet som brukade ge upphov till en hel serie katastrofer över hela skalan från obehag till tragedi. En kork som slinter ur fingrarna var på sitt eget lilla sätt ett typiskt exempel. För en tappad kork trillar inte ner framför fötterna på en, nej ingalunda. Den rullar lömskt in bakom spisen, likt en spindel som försöker göra sig oåtkomlig, och för sin jägare, Människan, drar den igång en serie olika prövningar: att flytta spisen, ett brott på elsladden, en kastrull som trillar ner, brännskador. Denna morgons förtretligheter hade fortskridit i en mer komplicerad kedja, igångsatt av en i sig obetydlig missbedömning av ett kast som fått soppåsen att spricka i sidan så att kaffeti filtret spreds ut på golvet. På liknande vis lyckas tingen, inspirerade av en ganska rimlig hämndlystnad utifrån deras förslavade ställning, i korta men intensiva ögonblick i sin tur utsätta människan för sina jäsande 10
undertryckta krafter och få henne att vricka foten och krypa som en hund, utan att skona vare sig kvinnor eller barn. Nej, ingenting i hela världen kunde ha ingivit Joss förtroende för tingen, liksom inte heller för människorna eller havet. De förstnämnda berövar en förståndet, nummer två själen, nummer tre livet. Som den härdade man han var hade Joss inte utmanat ödet, utan sopat ihop kaffet som en undergiven hund, korn för korn. Han hade tagit sin bestraffning utan att knysta, och tingens värld hade anträtt återtåget in under sitt ok. Denna morgontidiga episod var till synes ingenting annat än en försumbar förtretlighet, men Joss hyste inget som helst tvivel om att den varit en tydlig påminnelse om att kriget mellan människorna och tingen gick vidare, och att människan i detta krig långtifrån alltid var den självklara segraren. Han återkallade tragedier i minnet, fartyg som fått masterna knäckta, trålare som slitits i stycken av vågorna, och hur hans egen båt, Le Vent de Norois, den 23 augusti hade börjat ta in vatten på Irländska sjön klockan tre på morgonen med åtta man ombord. Men Gud vet att Joss respekterade de måttlösa krav som hans trålare ställde, och Gud vet att mannen och båten tog stor hänsyn till varandra. Ända fram till denna förfärliga stormnatt, då han ursinnig hade slagit knytnäven hårt i relingen. Le Vent de Norois, redan med grav slagsida åt styrbord, hade plötsligt börjat ta in våldsamt mycket vatten akterut. Med genomdränkt motor hade trålaren drivit omkring i natten medan besättningen öste frenetiskt, och i gryningen till slut gått på ett rev och blivit liggande där. Det här var för fjorton år sedan, och två män hade dött. Och det var fjorton år sedan Joss hade givit Norois redare en präktig omgång med sparkar och slag. Fjorton år sedan Joss lämnade Guilvinecs hamn, efter nio månader i fängelse för misshandel i uppsåt att döda, fjorton år sedan hans liv nästan hade gått i kvav på grund av denna läcka.
11
Joss gick Rue de la Gaité fram med sammanbitna tänder, tuggande på den vrede som återigen vällde upp inombords varje gång som Vent de Norois, förlorad till havsdjupen, kom upp till ytan igen, buren av hans tankar som på vågor. I grunden var det inte Norois han var vred på. Den fina gamla trålaren hade bara reagerat på angreppet med knarranden och ristanden i skrovet, som murknat med åren. Han var ganska säker på att båten inte hade räknat med följderna av sitt kortvariga uppror, inte varit medveten om hur åldrad och skröplig hon hade blivit eller om den våldsamma kraften i sjögången den där natten. Trålaren hade säkerligen inte önskat livet ur de båda sjömännen, och nu, liggande där som en idiot på havsbottnen i Irländska sjön, ångrade hon sig säkert. Joss unnade henne ganska ofta några tröstande och förlåtande ord, och han trodde nog att båten liksom han själv nu kunde sova igen, att hon hade funnit ett annat liv åt sig därnere liksom han själv här i Paris. Någon förlåtelse för redaren var det däremot inte tal om. – Kom igen nu, Joss Le Guern, hade han sagt och klappat honom på axeln, ni får säkert den gamla skorven att hålla i tio år till. Hon är en tapper gammal dam, och ni behärskar henne som en mästare. – Norois har blivit farlig, svarade Joss envist. Hon kränger för mycket, skrovet sätter sej. Lastrumsluckorna har blivit otäta. Jag kan inte ansvara för vad som kan hända i svår sjö. Och båten uppfyller inte normerna längre. – Jag känner mina fartyg, kapten Le Guern, svarade redaren med hårdare tonfall. Om ni är rädd för Norois har jag tio man som står redo att ersätta er bara jag knäpper med fingrarna. Män med ryggrad, som inte jämrar sej som byråkrater över säkerhetsbestämmelser. – Och jag har sju man ombord. Redarens feta ansikte kom närmare med hotfull min. – Om ni har tänkt gå till hamnmyndigheten och gnälla, Joss Le Guern, kan ni vara lugn för att jag ser till att stämma er ända in på fattighuset innan ni ens har hunnit vända er om. Och ni 12
hittar inte en käft från Brest till Saint-Nazaire som släpper ombord er. Så jag råder er att tänka efter, kapten. Jo, Joss beklagade fortfarande att han inte hade slagit ihjäl den där typen då, dagen efter förlisningen, i stället för att nöja sig med att bara bryta en arm och några revben på honom. Men några man ur besättningen hade fått undan honom, fyra stycken hade de varit. Kasta inte bort ditt liv, Joss, hade de sagt. De hade hindrat honom, hållit honom tillbaka från att ha ihjäl redaren och alla hans hantlangare, som hade strukit honom ur rullorna när han kom ut från fängelset. Joss hade orerat vitt och brett på alla barer om vilka mutkolvar de där arslena på hamnkontoret var, och det så grundligt att han inte längre kunde få något jobb i handelsflottan. Avvisad från den ena hamnen efter den andra hade Joss en tisdagsmorgon i Quimper hoppat ombord på tåget till Paris, och som så många bretagnare före honom hamnat i avgångshallen på Gare Montparnasse, efterlämnande en kvinna på flykt och nio typer han velat döda. När korsningen Edgar-Quinet kom inom synhåll omvandlade Joss sitt nostalgiska hat till drivmedel för humöret, och koncentrerade sig på att ta igen förseningen. Allt ältande av kaffesump, tingens krigföring och människornas hade kostat honom minst en kvart. Punktlighet var något väsentligt i hans arbete, och han var noga med att första upplagan av hans taltidning tog sin början halv nio, den andra fem över halv ett, och kvällsupplagan tio över sex. Kring dessa tidpunkter var tillströmningen av folk som störst, och åhörarna i den här stan var för jäktade för att tolerera minsta försening. Joss lyfte ner urnan från trädet där han brukade ha den hängande över natten, med hjälp av en dubbel pålstek och två stycken lås, och vägde den i handen. Inte farligt tung den här morgonen, han borde kunna lägga allt i ordning ganska snabbt. Han smålog ett ögonblick medan han bar iväg sin urna till det rum bakom butiken som Damas lät honom disponera. Det fanns fortfarande folk med fötterna på 13
jorden, folk som Damas, som lät en låna en nyckel och en bit av ett bord utan att vara rädda för att man skulle sno kassan för dem. Damas, vilket förnamn. Han hade rullskridskoaffären Roll-Rider på torget, och lät Joss hålla till därbakom för att förbereda sina bulletiner i skydd för regn. Roll-Rider, vilket namn på en affär. Joss tömde urnan, en stor en av trä som han själv hade snickrat ihop på nolltid och döpt till Vent de Norois II, som en hyllning till den kära bortgångna. Det var för all del inte mycket till ärebetygelse för en stor stadig fisketrålare att som ättelägg få blott en brevlåda i Paris, men den här urnan var inte vilken brevlåda som helst. Den var en andlig brevlåda, uppfunnen efter en idé kläckt av en ande för sju år sedan. Den hade hjälpt Joss att komma ordentligt på fötter efter tre års slit på en konservfabrik, sex månader på en spolfabrik och två år som arbetslös. Den geniala idén hade drabbat honom en sen decemberkväll, då han suttit hopsjunken med sitt glas i handen på ett kafé i Montparnasse där gästerna till tre fjärdedelar bestod av bretagnare i förskingringen, som erbjöd honom det tidlösa surret av ekon från hemtrakten. En karl pratade om Pont l’Abbé, och det var då som farfars-farfar Le Guern, född i Locmaria år 1832, klev ut ur Joss huvud för att slå sig ner vid baren och säga hej. Hej, svarade Joss. – Kommer du ihåg mej? frågade gamlingen. – Visst, muttrade Joss. Jag var inte född när du dog och jag sörjde inte. – Hörru grabben, du borde kunna låta bli att prata strunt nån enda gång när jag kommer och hälsar på. Hur gammal är du nu? – Femtio. – Det har inte behandlat dej särskilt väl, livet. Men äldre än så är du allt. – Jag behöver inte dina kommentarer och jag har inte ringt efter dej. Du var ingen skönhet du heller. – Lite annan ton va, lilla gubben. Du vet hur det går när jag blir arg. 14
– Jodå, det visste varenda käft. Särskilt din fru, som du bultade till mos i hela hennes liv. – Nåja, sa den gamle med en grimas, det får man skylla på tiderna. På den tiden ville man ha det så. – På den tiden, kyss mej i arslet. Det var du som ville. Du kvaddade ett öga för henne. – För tusan, ska man hålla på och tjata om det där ögat i tvåhundra år? – Ja. Som varnande exempel. – Så du ska komma och prata med mej om varnande exempel? Den Joss som närapå sparkade magsäcken ur en karl på kajen i Guilvinec. Eller misstar jag mej där? – Det var ingen kvinna, för det första, och det var inte ens en karl, för det andra. Det var en utsugare som sket fullständigt i om andra gick åt, bara han gjorde pengar. – Jo, jag vet. Jag kan inte påstå att du har fel. Men det är nåt mer, pojke. Varför ringde du efter mej? – Det har jag inte gjort, sa jag ju. – Du är då en envis en. Du har tur du som har fått ärva mina ögon, annars hade jag allt gett dej en blåtira. Försök fatta att om jag är här så beror det på att du har ringt på mej, så är det bara. För övrigt går jag inte särskilt gärna på den här baren, jag gillar inte musiken. – Visst, sa Joss och vek sig. Får jag bjuda på ett glas? – Om du klarar av att lyfta armen. För tillåt mej påpeka att du för din del redan har fått nog. – Sköt dej själv, gubbe. Den gamle ryckte på axlarna. Den sorten hade han stött på förr, och den här lilla snorungen kunde han inte bli riktigt arg på. Det var en Le Guern som inte vansläktades, den här Joss, inget snack om saken. – På så sätt, återtog den gamle med sin visslande viskning till röst. Du har alltså ingen kvinna, och inga pengar heller. 15
– Där slog du huvudet på spiken, svarade Joss. Lika kvick i skallen lär du inte ha varit på din tid, enligt vad man berättar. – Det är det här med att vara spöke. När man är död vet man saker som man inte visste förut. – Säjer du det, sa Joss, och sträckte ut en matt arm åt kyparen till. – Handlar det om kvinnor är det ingen idé att ringa efter mej, det hör inte till sånt som jag är bäst på. – Det ante mej. – Men vad jobb beträffar är det ingen konst, gosse lille. Du behöver bara göra som släkten. På spolfabriken hade du inte att göra, det var ett misstag. Dessutom, vet du, bör man misstro tingen. Linor och skot går väl an, men spolar och snören, för att inte tala om korkar, dom är det bäst att låta vara. – Jag vet, sa Joss. – Man måste ta vara på sitt arv. Följa släktens traditioner. – Jag kan inte gå på sjön längre. Jag är straffad, sa Joss. Nu började han bli irriterad. – Vem har pratat om att gå på sjön? Det finns inte bara fisk här i världen, för tusan, skulle bara fattas. Var jag sjöman, va? Joss tömde sitt glas och koncentrerade sig på frågan. – Nej, sa han efter några sekunder. Du var budbärare. Hela vägen mellan Concarneau och Quimper ropade du ut nyheter. – Just det min gosse, och det är jag stolt över. ”Ar Bannour”, det var jag det. ”Budbäraren.” Det fanns ingen bättre på hela sydkusten. Varenda dag Gud unnade oss kom Ar Bannour till byarna, den ena efter den andra, och prick tolv på dagen ropade han ut nyheterna. Och det kan jag tala om för dej: det fanns folk som väntade på mej från gryningen. Jag hade trettiosju byar på mitt område, det är inte småpotatis, eller va? Det blir mycket folk det, inte sant? Folk som kunde leva här i världen tack vare vadå? Tack vare nyheterna. Och tack vare vem? Tack vare mej, Ar Bannour, den duktigaste nyhetsjägaren i Finistère. Min röst hördes hela vägen från kyrkan till brygghuset, och jag kunde vartenda ord som fanns. 16
Alla skärpte sej och spetsade öronen för att få höra vad jag hade att berätta. Och min röst, den bar med sej världen, själva livet, och det var annat det än bara fisk, tro mej. – Visst, sa Joss, och tog en klunk direkt ur buteljen som stod framställd på bardisken. – Andra kejsardömet, det var jag som höll reda på nyheterna då. Jag var iväg och letade upp nyheter ända borta i Nantes, sen kom jag ridande med dom, färska som nyuppdragen saltsjöfisk. Tredje Republiken var det jag som ropade ut längs stränderna, du skulle ha sett vilket liv det blev. För att inte tala om allt som hände i trakten: bröllop, dödsfall, gruff och bråk, hittegods, försvunna barn, träskor som behövde lagas, allting sånt var det jag som förde vidare. I varenda by på vägen fick jag nyheter att läsa upp. En kärleksförklaring från Penmarchs dotter till en pojke från Sainte-Marine, den minns jag fortfarande. En sjuhelvetes skandal som slutade med mord. – Du kunde ju ha låtit bli att läsa upp det. – Jag hade ju för tusan betalt för att läsa upp vad man gav mej, jag gjorde bara mitt jobb. Om jag inte läste upp vad jag fick så bestal jag kunden, och släkten Le Guern är kanske en hoper råskinn, men några rövare är vi inte. All dramatik, alla förälskelser och all svartsjukan bland fiskarfolket, det angick inte mej. Jag hade nog med att ta hand om min egen familj. En gång i månaden gav jag mej hem till byn för att träffa ungarna, gå i mässan och få mej ett skjut. Joss suckade i sitt glas. – Och ge dom pengar, fortsatte gammelfarfar i bestämd ton. En fru och åtta ungar, då går det åt käk. Men var så säker, tack vare Ar Bannour fattades det aldrig. – Stryk? – Pengar, idiot. – Tjänade du så bra på det där? – Hur mycket som helst. Finns det någonting här på jorden som aldrig tar slut så är det nyheter, och om det finns en törst som aldrig släcks så är det folks nyfikenhet. Är man budbärare, då diar 17
man hela mänskligheten. Man kan vara säker på att aldrig sakna mjölk, och aldrig munnar att mätta heller. Hörru du, om du hinkar i dej i den där takten kan du aldrig bli budbärare. Det är ett yrke som kräver att man kan tänka klart. – Jag vill inte göra dej ledsen, gammelfarfar, sa Joss och skakade på huvudet, men ”budbärare”, det yrket är det ingen som utövar längre. Du hittar inte en käft som ens förstår vad ordet betyder. ”Skomakare”, visst, men ”budbärare”, det går inte att hitta i ordboken ens. Jag vet inte om du har fortsatt hålla dej informerad sen du dog, men det har rört på sej en hel del här i världen. Det finns inga mänskor som har behov av att man står och hojtar i örona på dom på kyrktorget, eftersom varenda käft har tidning, radio och teve. Och om man tar sej in på nätet i Loctudy, då kan man få veta ifall nån har pissat i Bombay. Så då kan du tänka dej. – Tror du verkligen jag är en gammal dumbom? – Jag upplyser dej bara. Nu är det min tur. – Du pratar strunt, stackars Joss. Ryck upp dej. Du verkar inte ha fattat mycket av vad jag sa. Joss lyfte en tom blick mot farfars farfar, som såg ganska ståtlig ut där han nu klev ner från sin barstol. Ar Bannour hade varit en storväxt man för sin tid. Det stämde, han liknade faktiskt den gamla busen. – Budbäraren, sa förfadern eftertryckligt och slog näven i bardisken, det är Livet självt. Och kom inte och säj att inte en människa längre begriper vad det ordet betyder, eller att det inte står i ordboken längre, eller att släkten Le Guern har förfallit och inte längre förtjänar att ropa om det. Livet! – Stackars gamla dumbom, mumlade Joss medan han satt och tittade efter honom där han gick iväg. Arma gaggiga gubbe. Han satte ner sitt glas på disken och hojtade efter honom: – Jag ringde aldrig efter dej, förresten. – Nu räcker det, sa bartendern åt honom och tog honom i armen. Sansa dej lite, du stör folk härinne. 18
– Åt helvete med folk härinne! vrålade Joss och tog ett stadigt grepp om bardisken. Joss mindes att han hade blivit utkastad från Bar d’Artimon av två karlar som var mindre än han själv, och raglat iväg ett hundratal meter mitt ute i gatan. Nio timmar senare hade han vaknat i portgången till ett hyreshus, minst tio tunnelbanestationer från baren. Vid tolvtiden hade han tagit sig hem till sitt rum med båda händerna om sitt värkande huvud, och sovit ända till klockan sex på kvällen dagen därpå. Det hade gjort ont att öppna ögonen. Han stirrade upp i rummets lortiga tak och sa halsstarrigt: – Stackars gamla dumbom. Det var således sju år sedan som Joss, efter några månaders besvärlig inlärning – hitta rätt ton och röstläge, välja plats, hitta på rubriker, få en trogen stampublik, bestämma priser – hade gett sig in på ”budbärarens” uråldriga yrke. Ar Bannour. Han hade strövat omkring med sin urna på diverse ställen på sjuhundra meters omkrets kring Gare Montparnasse, som han inte ville hamna för långt bort från ”utifall att”, som han sa sig, tills han slutligen för två år sedan fastnade för korsningen Edgar-Quinet och Delambre. På så vis drog han till sig stamkunderna på marknaden, invånarna i kvarteret och de stillsamt trägna anställda på de olika kontoren på Rue de la Gaité, och snappade i förbifarten upp en del av allt folk som strömmade ut från Gare Montparnasse. Små täta grupper samlades omkring honom för att lyssna till nyheterna han ropade ut, säkerligen färre än alla de som brukat trängas kring farfars farfar Le Guern, men man måste också ta med i beräkningen att Joss framträdde varje dag, och tre gånger om dagen. Dessutom brukade han skörda en ganska avsevärd mängd meddelanden i sin urna, i genomsnitt ett sextiotal om dagen – och betydligt fler på morgonen än på kvällen, eftersom natten lämpade sig för i hemlighet nerstoppade meddelanden – alla i igenklistrade kuvert och med ett bifogat femfrancsmynt. Fem franc för att få 19
höra sin tanke, sin annons, sin förfrågan föras ut i vinden i Paris, det var inte så dyrt. Till en början hade Joss prövat en mycket låg avgift, men folk gillade inte att man slumpade bort deras meningar för bara en franc. Det var att nedvärdera deras bidrag. Så den nuvarande tariffen passade såväl givare som mottagare, och Joss fick in kring niotusen franc netto i månaden, söndagar inräknade. Den gamle Ar Bannour hade haft rätt: nyhetsmaterial hade aldrig saknats, och det hade Joss fått medge för honom en kväll då han var och söp på Bar d’Artimon. ”Folk är fullproppade med saker dom vill få sagda, det sa jag ju till dej”, hade gammelfarfar sagt, ganska belåten över att den lille hade återupptagit sysslan. ”Fullproppade som gamla halmmadrasser. Fulla av saker att säja och saker att inte säja. Du samlar in bidragen och gör mänskligheten en tjänst. Du renar och befriar. Men se dej för, grabben, det är ingen vilokur. Du skrapar i botten, du kommer att pumpa upp lika mycket skit som klarvatten. Var rädd om kulorna dina, Joss, allting i skallen på folk är inte vackert.” Den gamle hade rätt. En del på urnans botten kunde sägas, annat var osägbart. ”Outsägbart” hade en bildad herre rättat honom, den äldre man som hade ett slags hotell intill Damas affär. När Joss plockade fram meddelandena började han för övrigt med att lägga dem i två högar, sägbart och osägbart. Det sägbara strömmade i allmänhet ut sin vanliga väg, alltså genom människors munnar, som vanliga bäckar eller som rytande svall, en hjälp för folk att slippa explodera av trycket från alla ord som hade hopat sig därinne. Ty till skillnad från halmmadrassen samlade människorna in nya ord varenda dag, vilket gjorde tömningsfrågan direkt livsviktig. Av det sägbara kom en trivialare del till urnan under rubrikerna Säljes, Köpes, Sökes, Kärlek, Diverse och Tekniska annonser. De sistnämnda begränsade Joss till antalet och krävde sex franc för, som kompensation för hur besvärliga de var för honom att läsa upp. 20
Men vad Budbäraren i synnerhet hade upptäckt var den oanat stora volymen osägbart. Oanat eftersom halmmadrassen inte erbjöd någon öppning för att få fram den sortens ordmateria. Antingen överskred den gränserna för hur våldsam eller djärv man fick vara, eller så förmådde den inte lyfta sig till en intressegrad som legitimerade dess existens. Dessa alltför sjövilda eller torftiga ord förvisades således till en enslig tillvaro därinne i stoppningen, i mörker, tystnad och skam. Men med hjälp av de sju årens skörd hade Budbäraren mycket väl insett att dessa ord inte dog för den sakens skull. De samlades på hög, staplade upp sig ovanpå varandra, och förbittrades allteftersom deras mullvadstillvaro framskred, så att de irriterande pendlingarna hos de lättflytande och tillåtna orden blev allt hetsigare. Genom att förse sin urna med en smal, tolv centimeter lång springa hade Budbäraren skapat en öppning dit fångarna kunde ta sin tillflykt som en svärm gräshoppor. Det gick inte en morgon utan att han stoppade undan det osägbara i bottnen på sin brevlåda, utbrott, förolämpningar, förtvivlan, förtal, smutskastning, hot, galenskaper. Osägbarheterna var ibland så urvattnade, så ohjälpligt kraftlösa och korkade att man knappt förmådde läsa meningen till slut. Ibland var de så röriga att innebörden fullständigt undgick en. Ibland så motbjudande att papperet föll ur ens hand. Och ibland så hatiska och illasinnade att Budbäraren refuserade dem. Ty Budbäraren sorterade. Fast han var en pliktmedveten man, angelägen att ur intigheten gräva fram den mänskliga tankens mest plågade och obeställbara försändelser, och fortsätta den frälsargärning som förfadern utfört, tog sig Budbäraren rätten att utesluta vad som inte fick komma över hans egna läppar. De icke upplästa budskapen fanns att hämta tillbaka liksom femfrancstyckena, ty som förfadern understrukit var familjen Le Guern inga rövare. Vid varje utropstillfälle lade således Joss fram dagens refuserade brev på den låda han använde som estrad. Det blev alltid några. Allt som lovade att göra mos av kvin21
nor och allt som ville skicka alla svarta, alla judar, alla nordafrikaner och alla bögar åt helvete hamnade i den högen. Joss anade instinktivt att ett lappri kunde ha gjort att han fötts till kvinna, svart eller homosexuell, och att den censur han utövade inte berodde på någon själens storslagenhet utan på en enkel överlevnadsinstinkt. En gång om året, under lågsäsongen mellan 11 och 16 augusti, lade Joss sin urna i torrdocka för att bättra på den, putsa den, måla om den, i ljusblått ovanför vattenlinjen, i ultramarin nedtill, Vent de Norois II påmålat i svart på framsidan med stora bokstäver, Tidtabell på babordssidan, prislista och Övriga i sammanhanget relevanta detaljer på styrbordssidan. Han hade ofta hört ordet ”relevant” när han blivit anhållen och sedan vid rättegången, och hade bevarat det som en souvenir. Joss menade att uttrycket ”i sammanhanget relevanta” gav föreställningen klass, även om den bildade gamlingen på hotellet var av annan åsikt. En individ som han inte riktigt visste vad han skulle tro om, denne Hervé Decambrais. En snobb, det rådde det inget tvivel om, mycket storstilad av sig, men så pass pank att han måste hyra ut de fyra rummen en trappa upp och dryga ut sin obetydliga inkomst genom att sälja små dukar och mot betalning utöva psykologisk rådgivning utan större värde. Själv bodde han trångt i två rum på bottenvåningen, myllrande av bokhögar som tog upp det mesta av utrymmet. Ifall Hervé Decambrais hade slukat alla dessa tusentals och åter tusentals ord, var Joss ändå inte orolig för att han skulle kvävas för den sakens skull, för herr snobben pratade en hel del. Han svalde och rapade upp ord hela dagarna, rena brandsprutan, med komplicerade partier som inte alltid var begripliga. Inte heller Damas fattade allt han sa, vilket på ett sätt kändes betryggande. Fast Damas var förstås inget större ljus. När han hade tömt ut innehållet i urnan på bordet och börjat skilja vad som kunde sägas från det osägbara, stannade Joss hand vid ett stort, tjockt, benvitt kuvert. För första gången frågade han sig om inte den bildade snobben var författare till dessa överdådiga 22
budskap – tjugo franc i kuvertet – som hade börjat komma sedan tre veckor tillbaka, de obehagligaste brev han haft att läsa upp på alla de sju åren. Joss rev upp kuvertet, med förfadern lutad över axeln. ”Var rädd om dina kulor, Joss, allting i skallen på folk är inte vackert.” – Håll truten, sa Joss. Han vek upp pappersarket och läste med låg röst: – ”och därpå, när ormar, fladdermöss, grävlingar och alla andra djur som lever i de underjordiska gångarnas djup väller fram i stora flockar över åkrarna och överger sina naturliga boplatser; när fruktträd, bärbuskar och baljväxter börjar ruttna och fyllas av maskar (…)” Joss vände på bladet för att finna en fortsättning, men texten slutade där. Han skakade på huvudet. Han hade stött på många virriga haranger, men ingenting som liknade den här typens. – Knäpp, mumlade han. Rik och knäpp. Han lade tillbaka papperet och sprättade hastigt upp de övriga kuverten.
23
3 HerVé decambraiS ViSade sig på tröskeln till sin dörr några minuter före utropet klockan halv nio. Han lutade sig mot dörrposten och inväntade bretagnarens ankomst. Hans relation till fiskarkaptenen var mättad av tystnad och ogillande. Decambrais kunde inte komma på hur detta hade börjat eller vad det berodde på. Han hade en tendens att lägga ansvaret för saken på den där opolerade karln, som huggen i granit, möjligen våldsam av sig, som för två år sedan dykt upp som en störande faktor i hans finstilt arrangerade tillvaro, med sin låda, sin befängda urna och sina föredraganden som tre gånger om dagen hällde ut ett ton torftig smörja på allmän plats. Till en början hade han inte brytt sig om saken, säker som han var på att karln inte skulle hålla ut en vecka ens. Men hans nyhetsutroparföretag hade fungerat märkligt bra, bretagnaren hade lyckats fånga sin publik, och så att säga haft fullt hus dag efter dag, rena miljöhotet. Ingenting i världen hade kunnat hindra Decambrais från att ta del av detta miljöhot, vilket han dock aldrig i livet skulle medge. Således intog han sin plats varje morgon med en bok i handen och lyssnade på utropet med sänkt blick, medan han då och då vände blad utan att läsa en rad. Ibland mellan två rubriker kastade Joss Le Guern en hastig blick på honom. Decambrais uppskattade inte det blå lilla ögonkastet. Det tycktes honom att Budbäraren ville försäkra sig om att han var där, att han tyckte sig ha nött ner och fångat in honom som en simpel fisk. Ty det enda bretagnaren hade gjort var att tillämpa sina grovhuggna fiskarinstinkter på staden, fångat in strömmen av förbipasserande som torskstim, en sant 24
yrkeskunnig fångstman. Förbipasserande eller fiskar, samma sak i hans runda skalle, vilket bevisades av att han tömde ur dem deras innanmäten för att driva sin kommers. Men Decambrais var infångad, och han var en alltför finstämd kännare av människosjälen för att inte inse det. Det var enbart boken han höll i handen som fortfarande särskilde honom från de övriga lyssnarna på platsen. Vore det inte värdigare att lägga bort den förbaskade boken och tre gånger om dagen modigt acceptera sin roll som fisk? Det vill säga som besegrad, en bildad man som fångats in av gatans dumma skrän? Joss Le Guern var en smula försenad den här morgonen, något som var mycket ovanligt, och ur ögonvrån såg Decambrais honom komma skyndande och stadigt fästa den tomma urnan vid platanens stam, denna skrikigt blå urna som helt pretentiöst var döpt till Vent de Norois II. Decambrais frågade sig om den där sjömannen var helt riktig i huvudet. Han skulle gärna ha velat veta om han hade döpt alla sina ägodelar på det viset, om hans stolar och bord bar namn. Därefter iakttog han hur Joss bar fram sin tunga estradlåda med sina sjåarhänder och ställde den tillrätta på trottoaren lika obehindrat som om det var en fågel han hade flyttat på, tog ett energiskt steg upp på lådan och plockade fram papperslapparna ur sjömansjackan. Ett trettiotal personer stod och väntade helt stillsamt, bland dem Lizbeth troget på plats med händerna på höfterna. Lizbeth bodde i hans rum nummer 3, och i stället för hyra hjälpte hon till med att få hans inofficiella lilla pensionat att fungera. En beslutsam, klartänkt, oersättlig hjälp. Decambrais var hela tiden rädd för den dag då någon karl skulle komma och beröva honom hans storartade Lizbeth. Så måste det ju gå förr eller senare. Stor, tjock och svart syntes Lizbeth på långt håll. Således fanns inget hopp om att kunna dölja henne för världen. Särskilt som Lizbeths temperament inte var av det diskretare slaget. Hon talade med ljudlig stämma och delade generöst med sig av sina åsikter om det mesta. Men allvarligast var att Lizbeths leende, lyckligtvis 25
någorlunda sällsynt, framkallade en obetvinglig lust hos honom att kasta sig i hennes famn, trycka sig mot hennes väldiga barm och installera sig där för livet. Hon var trettiotvå år gammal, och en vacker dag skulle han mista henne. – Du börjar sent idag, Joss, sa hon, rak i ryggen och ansiktet uppvänt mot honom. – Jag vet, Lizbeth, sa Budbäraren andfått. Det var kaffesumpens fel. Lizbeth hade tolv år gammal ryckts bort från ghettot i Detroit och stuvats in på en bordell så snart hon anlänt till den franska huvudstaden, där hon under fjorton år hade lärt sig språket på Rue de Gaités trottoar. Tills hon på grund av sin korpulens kastades ut från alla kvarterets tittshower. Hon hade sovit på en bänk på torget i tio dagar när Decambrais beslutat sig för att gå och hämta henne, en kall och regnig kväll. Av de fyra rum han hyrde ut en trappa upp i sitt gamla hus stod ett ledigt just då. Han hade föreslagit henne att flytta in där. Lizbeth hade tackat ja, klätt av sig så snart hon kommit in och sträckt ut sig på mattan, med händerna under nacken och blicken i taket, i väntan på att den gamle skulle sätta igång. ”Du har missförstått det här”, muttrade Decambrais och räckte henne kläderna. ”Jag har ingenting annat att betala med”, svarade Lizbeth, satte sig upp och lade benen i kors. ”Jag klarar inte av det här längre”, fortsatte Decambrais med blicken ner i mattan, ”med all städning, pensionatsgästernas middag, alla ärenden och all service. Bara du hjälper mej lite grand så låter jag dej bo i rummet.” Då log Lizbeth, och Decambrais hade varit nära att kasta sig i hennes famn. Men han tyckte han var gammal, och han gissade att den här kvinnan behövde få vila sig. Och vilat sig hade Lizbeth gjort: under de sex år hon bott där hade han aldrig sett henne ta emot någon älskare. Lizbeth blev sig själv igen, och inom sig bad han att detta sakernas tillstånd skulle vara ett tag till. Utropet hade börjat, och annonserna följde på varandra. Decambrais insåg att han hade missat början, för bretagnaren var 26
redan på annons nummer 5. Det var så det var ordnat. Man lade numret som intresserade en på minnet, och sedan vände man sig till Budbäraren rörande ”kompletterande i sammanhanget relevanta detaljer”. Decambrais frågade sig var han hade snappat upp detta polisiära uttryck. – Fem, ropade Joss. En kull vita och rödbruna kattungar, tre pojkar och två flickor. Sex: De som för oväsen hela natten med sin djuriska musik mittemot nummer 36 ombedes sluta med det. Det finns folk som sover. Sju: Alla sorters finsnickeriarbeten, omsorgsfull restaurering av antika möbler, hämtas och levereras i hemmet. Åtta: Frankrikes Gasoch Elektricitetsbolag kan fara åt helvete. Nio: Det är bara skräp med typerna som sköter utrotning av skadeinsekter. Det är lika många kackerlackor kvar som förut och dom plundrar en på sexhundra franc. Tio: Jag älskar dig, Hélène. Jag väntar på dig ikväll på Dansande Katten. Undertecknat Bernard. Elva: Vi har haft en usel sommar igen och nu är det redan september. Tolv: Till slaktaren på torget: köttet från igår var alldeles segt och det är tredje gången på en vecka. Tretton: JeanChristophe, kom tillbaka. Fjorton: Snutar är rubbade skitstövlar. Femton: Äpplen och päron från egen trädgård till salu, smakrika och saftiga. Decambrais kastade en blick på Lizbeth, som skrev ner siffran 15 i sin anteckningsbok. Ända sedan Budbäraren börjat med sina annonser brukade man kunna hitta utmärkta varor till låga priser, och det hade haft en gynnsam effekt på pensionatsgästernas middagar. Han hade stoppat in ett tomt papper mellan sidorna i sin bok och väntade med pennan i handen. Sedan några veckor, tre kanske, hade Budbäraren läst upp bisarra texter som till synes inte väckte mer intresse hos honom än försäljning av äpplen eller bilar. Dessa ovanliga meddelanden, raffinerade, absurda eller hotfulla, dök numera regelbundet upp i morgonutropet. I förrgår hade Decambrais bestämt sig för att diskret skriva ner dem. Hans fyra centimeter korta penna doldes helt och hållet i hans handflata. Nu hade Budbäraren kommit in på pausen med väderleksutsikter. Medan han kungjorde sina förutsägelser studerade han 27
himlen från sin estrad med näsan i vädret, och avslutade med sjöutsikter som ingen av alla människor omkring honom hade minsta nytta av. Men ingen, inte ens Lizbeth, tog sig för att säga åt honom att han gott kunde lägga ner den biten. Man lyssnade till allt, som i kyrkan. – Mulet septemberväder, meddelade Budbäraren med ansiktet vänt mot himlen, inget uppklarnande att vänta före klockan sexton, lite bättre på kvällen, vill ni gå ut bör det gå bra, men ta med en tröja, den kyliga vinden avtar och upphör. Väderlek till sjöss, Atlanten, allmänt läge idag och utsikter: högtryck 1030 över sydvästra Irland med förstärkt dorsal i sundet. Sektor Cap Finistère, ost-nordost 5 till 6 i norra delen, 6 till 7 i södra. Lokalt häftig sjögång med dyning väst till nordväst. Decambrais visste att sjörapporten brukade ta sin tid. Han bläddrade till sitt papper igen för att än en gång läsa de båda annonser han skrivit ner föregående dagar: Ute och går med min lille dräng (som jag inte vågar lämna kvar hemma, ty tillsammans med min hustru bara latar han sig) för att be om ursäkt för att jag inte kom på middag till Madame (…), som, det märker jag allt, är förargad över att jag inte försett henne med medel att göra billiga inköp till sin stora fest för att fira sin makes utnämning till lektor, men det gör mig detsamma. Decambrais rynkade pannan och forskade på nytt i sitt minne. Han var övertygad om att denna text var ett citat och att han hade läst den någonstans, någon dag, någon gång i sitt liv. Var? När? Han fortsatte till nästa budskap, från gårdagen: Sådana tecken är den rikliga förekomsten av smådjur som livnär sig på rutten föda, såsom loppor, flugor, grodor, paddor, maskar, råttor och liknande, vilken vittnar om omfattande förruttnelse, såväl i luften som i jordafukten desslikes. 28
Sjömannen hade stakat sig vid meningens slut och sagt, ”som i jord och frukt dess like”. Decambrais hade hänfört texten till 1600talet, utan att vara säker. Citat från någon galning, någon besatt individ, det var det troligaste. Eller någon högfärdig viktigpetter. Eller kanske från någon impotent person som försökte hävda sin makt genom att yttra obegripligheter, njutningsrikt ställa sig ovanför allt vulgärt, och förvisa gatans folk till deras krassa brist på kultur. I så fall fanns han säkert på plats i den lilla folksamlingen, för att få njuta av de avtrubbade miner som hans lärda yttranden framkallade när Budbäraren med möda läste upp dem. Decambrais knackade på pappersarket med sin penna. Även betraktade ur en sådan vinkel syntes honom avsändarens personlighet och avsikter dunkla. Likaväl som annons nummer 14 från igår, Åt helvete med er, era nassar, som hörts tusen gånger med olika formuleringar, åtminstone var klar och tydlig i sitt kortfattat summariska ursinne, trotsade den maktlöses krystade budskap i samma mån alla tolkningsförsök. Han skulle behöva utöka samlingen för att kunna begripa något, lyssna till texterna morgon efter morgon. Kanske var detta helt enkelt vad författaren önskade: att man ivrigt lyssnade till honom varje dag. Den svårbegripliga sjörapporten var slut, och Budbäraren fortsatte sina kungörelser med sin välljudande röst, som nådde ut över hela korsningen. Han hade just nått fram till rubriken Världen i veckan, där han framförde sin version av dagens internationella nyheter. Decambrais uppfattade de sista meningarna: I Kina skrattar ingen och ingen gör en min medan misshandeln fortsätter. I Afrika går det inget vidare, inte bättre idag än igår. Inte särskilt troligt att det ordnar sig därnere snart, med tanke på att ingen rör en fena för deras skull. Småningom fortsatte han med annons nummer 16, som handlade om försäljning av ett elektriskt flipperspel årgång 1965 prytt av en kvinnobild med nakna bröst, oklanderligt skick. Kramande sin penna stod Decambrais där i något som nästan liknade 29
spänd väntan. Och annonsen kom, en lätt igenkännlig kontrast till blandningen av Jag älskar dej, jag säljer, far åt helvete jag skiter i er, och jag köper. Decambrais tyckte sig se hur fiskaren tvekade en halv sekund innan han satte igång. Man kunde fråga sig ifall inte bretagnaren själv hade fått syn på inkräktaren. – Nitton, ropade Joss. Och därpå, när ormar, fladdermöss, grävlingar och alla andra djur som lever i de underjordiska gångarnas djup väller fram i stora flockar över åkrarna … Decambrais klottrade snabbt ner orden på sitt papper. Ständigt dessa historier om smådjur, gamla historier om smådjur i smutsen. Han läste eftertänksamt om texten i dess helhet, medan sjömannen avslutade sin seans med den vanliga Sidor ur Frankrikes historia för envar, som ofrånkomligen brukade sluta med berättelsen om något forntida skeppsbrott. Troligtvis hade Le Guern själv lidit skeppsbrott någon gång. Och troligtvis hade fartyget hetat Vent de Norois. Och säkert var att bretagnarens huvud hade tagit in vatten precis som skorven. Den där mannen, som såg så sund och beslutsam ut, måste vara i grunden galen, och klamra sig fast vid sina anfäktelser som vid livbojar drivande på vågorna. Precis som han själv då, som varken såg sund eller beslutsam ut. – Utanför staden Cambrai, förkunnade Joss, den 15 september 1883. Fransk ångare på 1400 ton. På väg från Dunkerque till Lorient, lastad med järnvägsräls. Den gick på Basse Gouac’h. Ångpannan exploderade, en passagerare dödad. Besättning 21 man, alla räddade. Joss Le Guern behövde inte göra något tecken för att hans trogna skulle skingra sig. Var och en visste att berättelsen om skeppsbrottet innebar att utropet var över. En berättelse man var så van vid att somliga hade fått för vana att slå vad om hur dramat skulle sluta. Vaden gjordes sedan upp på kaféet mittemot eller på kontoret, efter hur man hade gissat, ”alla räddade”, ”alla drunknade” eller blandat. Joss gillade inte dobblet över tragedier, men han visste också att livet gror vidare ur spillrorna, och att det var gott så. 30
Han hoppade ner från sin estrad och kastade en blick på Decambrais, som slog igen sin bok. Som om Joss inte hade vetat att han brukade komma och lyssna på utropen. Den gamle hycklaren, den gamle tråkmånsen, som inte ville erkänna att en fattig fiskare från Bretagne kunde lätta upp hans leda. Om han bara hade vetat, Decambrais, vad Joss hade hittat i sin brevleverans i morse. Hervé Decambrais syr själv sina spetsdukar, Hervé Decambrais är homo. Efter ett kort frestelsens ögonblick hade Joss lagt meddelandet i högen med refuserade. Nu var de två, kanske tre med Lizbeth, som visste att Decambrais i hemlighet utövade spetsknypplarens yrke. På sätt och vis fick denna nyhet honom att tycka lite mindre illa om karln. Kanske för att han i så många år hade sett sin far laga nät på kvällarna, timme efter timme. Joss samlade ihop de refuserade annonserna, langade upp sin låda på axeln, och fick hjälp av Damas med att ställa tillbaka den i verkstaden innanför hans affär. Kaffet var varmt, de båda kopparna fyllda, som varje morgon efter utropet. – Jag förstod inte ett dugg av nummer 19, sa Damas och satte sig på en hög pall. Den där historien med ormarna. Meningen var ju inte ens färdig. Damas var en ung man, kraftig, ganska snygg, generös av sig men inte särskilt klyftig. Hans ögon såg alltid ut att vara i någon sorts dvala som gjorde blicken tom. För mesig eller för dum, Joss kunde aldrig riktigt komma på vilket. Damas blick vilade aldrig på någon exakt punkt ens när han talade med en. Den fladdrade, försynt och tillbakadraget, som en oåtkomlig dimma. – En knäppskalle, sa Joss. Bry dej inte. – Jag bryr mej inte, sa Damas. – Du, hörde du min väderleksrapport? – Jodå. – Hörde du att sommaren är slut? Tror du inte du kommer att frysa så där? Damas var klädd i shorts och en linneväst direkt på sin nakna överkropp. 31
– Det går bra, sa han och såg ner på sig själv. Jag klarar mej. – Vad är det för vits med att visa musklerna på det där viset? Damas svepte sitt kaffe i en enda klunk. – Det här är ingen spetsduksbutik, svarade han. Det här är RollRider. Jag säljer skateboards, rullbrädor, rullskridskor, surfingbrädor och terrängcyklar. Det här är bra reklam för affären, tillade han och pekade med tummen mot bröstet. – Varför börjar du prata om spetsdukar? frågade Joss, plötsligt misstänksam. – Eftersom Decambrais säljer såna. Och han är urgammal och alldeles mager och skröplig. – Vet du var han får tag i sina spetsdukar? – Visst. Hos en grossist i Rouen. Han är okej, Decambrais. Jag fick konsultera honom gratis. – Var det du som sökte upp honom? – Än sen då? ”Rådgivning i livsfrågor” står det ju på hans skylt? Det är inget skamligt med att prata om saker och ting, Joss. – Han har också skrivit: ”40 franc per halvtimme. Varje inledd kvart debiteras.” Rätt så dyr bluff, Damas. Vad vet den där gubben om livet? Han har aldrig ens varit på sjön. – Det är ingen bluff, Joss. Vill du ha bevis? ”Det är inte för butikens skull som du visar din kropp, Damas, det är för din egen”, sa han. ”Sätt på dej ett par ordentliga byxor och försök vara lite mer självsäker, det är ett råd från en vän. Du kommer att vara lika vacker men se mindre dum ut.” Vad säjs om det, Joss? – Klokt sagt, det medges, erkände Joss. Och varför klär du då inte på dej? – För att jag gör som jag har lust. Fast Lizbeth är orolig för att jag ska ta död på mej, och Marie-Belle också. Om fem dar skärper jag till mej och klär på mej ordentligt. – Bra, sa Joss. För utsikterna västerut verkar inget vidare. – Decambrais? – Vadå Decambrais? 32
– Har du svårt att tåla honom? – Det är han som inte tycker om mej. Viss skillnad, Damas. – Synd, sa Damas och plockade undan kaffekopparna. För det verkar som att ett av hans rum har blivit ledigt. Det skulle ha passat dej fint. Precis intill jobbet, varmt och gott, kläderna tvättade, mat varenda kväll. – Det var som fan, sa Joss. – Jo, jag håller med. Men du kan ju inte ta rummet. Eftersom du inte kan tåla honom. – Nej, sa Joss. Jag kan inte ta det. – Verkligen synd. – Väldigt synd. – Och där finns Lizbeth också. Också en stor fördel. – En enorm fördel. – Du har så rätt. Men du kan inte hyra det. Eftersom du inte tål honom. – Det är han som inte tycker om mej. Viss skillnad, Damas. – Men då är det i alla fall som det är, med rummet. Du kan inte. – Jag kan inte. – Det kan bli knöligt ibland, med saker och ting. Är du säker på att du inte kan? Joss bet ihop tänderna. – Jag är säker, Damas. Ingen idé att prata om ens. Joss lämnade affären för att gå in på kaféet mittemot, Le Viking. Inte för att bretagnare och folk från Normandie någonsin hade kommit särskilt bra överens när deras fartyg möttes på varandras farvatten, men Joss visste också att någon småsak hade kunnat göra så att han blivit född längre norrut. Ägaren, Bertin, en stor karl med rödblont hår, höga kindknotor och klara ögon, serverade en calvados vars like inte fanns i hela världen, eftersom den förmodades skänka evig ungdom genom att försätta ens inre i det rätta 33
tillståndet, i stället för att skicka en raka vägen i graven. Det sas att äpplena kom från hans egen mark, och att tjurarna däruppe dog hundraåriga och fortfarande pigga. Tänka sig äpplena då. – Är det nåt på tok idag? oroade sig Bertin medan han hällde upp calvadosen. – Inget att tala om. Bara att ibland fungerar saker och ting illa, sa Joss. Tror du att Decambrais tycker illa om mej? – Nej, sa Bertin med sin normandiska försiktighet. Jag tror han tycker du är ett råskinn. – Vad är skillnaden? – Man kanske kunde säja att det nog ordnar sej med tiden. – Med tiden, det säjer ni jämt, ni från Normandie. Talas vid vart femte år, med lite tur. Om alla var som ni skulle inte civilisationen gå framåt särskilt fort. – Men kanske bättre. – Med tiden! Men hur lång tid, Bertin? Det är det som är frågan. – Inte länge. Så där tio år kanske. – Då är det förkylt. – Var det viktigt? Ville du konsultera honom? – Sannerligen inte. Jag ville åt ett rum hos honom. – Bäst du gör nåt åt det i så fall, jag tror det är nån som har hört sej för. Men han är inte pigg på det, för karln är galen i Lizbeth. – Varför vill du jag ska göra nåt åt det, Bertin? Den där tillgjorda gubben tycker att jag är ett råskinn. – Man får ha förståelse, Joss. Han har aldrig varit på sjön. Och dessutom, är du inte det då, ett råskinn? – Jag har aldrig försökt påstå nåt annat. – Där ser du. Decambrais, han är mänskokännare han. Förresten, Joss, begrep du nånting av din annons nummer 19? – Nej. – Jag tyckte den var rätt konstig, lika konstig som en del andra dom senaste dagarna. 34
– Väldigt konstig. Jag gillar inte dom där annonserna. – Varför läser du upp dom i så fall? – Jag får betalt för det, och bra betalt också. Och familjen Le Guern är kanske en hoper råskinn, men några rövare är vi inte.
”Mustig deckare om ritual mord och infekterade loppor i Paris.”
Marianne Jeffmar, Svenska Dagbladet
”Vargas är djupt originell och mycket läsvärd, Adamsberg en sällsam detektiv, som à la Maigret tycker bättre om att promenera och fundera än att sitta på jobbet, som avskyr brådska och som hanterar så väl yrket som sitt sporadiska sexualliv med tankspridd nonchalans.”
Bo Lundin, Sydsvenskan
En kryptisk och underhållande deckare i samma anda som Rosens namn fast med moderna människor och modern dialog. Någon hotar Paris med en ny pestepidemi, någon som märker dörrar med medeltida symboler och som inte verkar sky några medel. Stadens befolkning är skräckslagen och snart hittas det första offret.
fred vargas
budbäraren
”En utsökt Parisisk rysare.” The Independent
Översättning från franska: Einar Heckscher L
IG
VINNARE
A
ar g Dag er A w
www.sekwa.se
deckare
n
978-91-86480-55-4
t e r n at i o
The Sunday Times
In
FLERF d • A
D
V
”En av de ovanligaste rösterna i den europeiska kriminal litteraturen.”
al
Ellen Mattson, GT
”Svarta pesten eller seriemördare? Är Guds gissel tillbaka? Mord eller smitta? Fyra miss tänkta dödsfall i Paris.”
budbäraren
”Det här är en ovanlig polisroman, och eftersom de flesta man läser är väldigt vanliga polisromaner är det en stor komplimang till Fred Vargas.”
FRED VARGAS
© Louise Oligny
Fred Vargas, född i Paris, är Frankrikes okrönta deckardrottning, historiker och arkeolog med medeltiden som specialområde. Hon är trefaldig vinnare av International Dagger Award, har översatts till ett stort antal språk och sålt mer än 10 miljoner böcker. Budbäraren belönades 2002 med franska bokhandlarnas stora pris Prix Libraire samt franska ELLE:s läsarpris.