Zac O´Yeah är född i Finland, uppväxt i Göteborg och sedan mer än tio år bosatt i Bangalore i den sydindiska delstaten Karnataka. I hans produktion ingår både fackböcker, som den Augustprisnominerade biografin Mahatma!, och romaner som kultdeckaren Tandooriälgen. Zac O´Yeah har medverkat i många svenska och indiska medier. Den engelskindiska versionen av Tandooriälgen, Once upon a time in Scandinavistan, utkom 2010 och hyllades av kritikerna och blev en bestseller. I december 2012 publicerades Operation Sandalwood i Indien under titeln Mr Majestic.
Det är en av de få svenska reseskildringar jag läst som verkligen håller internationell klass. dagens nyheter om guru!
Ett centralt verk i ett av de intressantaste svenska författarskapen på senare år. svenska dagbladet om mahatma!
Hari Majestic är en föräldralös mångsysslare, talangfull fixare, och snillrik småbedragare i den indiska mångmiljonstaden Bangalores skummare kvarter. Han drömmer om en framtid som filmhjälte, men verkligheten för Hari, som för andra som fötts på itmetropolens skuggsida, handlar mest om att hitta försörjning från en dag till en annan. Fast nu har tillvaron blivit mer än vanligt komplicerad. Hari jagas, av en anledning som han inte förstår, av en fitnesscoach som är specialist på uppdragsmord. Hans arbetsgivare i internetbranschen, fru Bulla i Lagos, hotar att förgöra honom med vodoo. Och hans andlige rådgivare Pandit Pundit manar honom att förbättra sin karma med nykterism och vegetarisk kost. Så händer något som ger Hari en ny chans. En svensk tjej, adopterad från Indien, har rest tillbaka för att göra Bollywoodkarriär men försvunnit spårlöst. Familjen vill nu ta Haris hjälp för att söka efter henne. Dessvärre har Hari ingen aning om vad han har gett sig in på.
Det är en svindlande, satirisk karneval till roman, som de allra flesta borde unna sig att läsa. dagens nyheter om tandooriälgen
Zac O’Yeah är en ny Povel, en ny Tage, en ny Babben, fast mycket, mycket värre. hudiksvalls tidning/dalarnas tidningar om summan av kardemumman
Zac O’Yeahs detektivroman är excentrisk, underhållande och kryllar av oförglömliga gestalter. tarquin hall, författare till vish puri-serien, om operation sandalwood
Med Operation Sandalwood inleder Zac O´Yeah en serie om privatdetektiven Hari ”Harry” Majestic. Och för första gången skildrar han hemstaden Bangalore i romanform. Det är bisarrt, våldsamt, gripande – och mycket verkligt. Aldrig har en svensk deckare varit längre bort från Fjällbacka.
Ordfront
Omslag: Anna Harvard
O
ORDFRONT
Zac O´Yeah
Operation Sandalwood – Ett dödligt uppdrag för Mr. Majestic
Ordfront
Stockholm 2013 3
1 korr nlaga Sandalwood.indd 3
2012-12-17 08:46:25
Av Zac O´Yeah har tidigare utkommit:
Indien – en personlig vägvisare till land och kultur (1995) Pajazzo (1997) USA – personlig handbok för alla som reser (1998) En liten bok om indisk visdom (1999) Lemlästaren (1999) Vår man i Bollywood (2003) Guru! En resa i underlandet (2004) Allt om hat (2005) Tandooriälgen (2006) Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ned (2008) Summan av kardemumman (2009)
Zac O´Yeah: Operation Sandalwood Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se www.zacoyeah.com Copyright © Zac O´Yeah 2013 Omslag Anna Harvard Grafisk form Göran Skarbrandt Författarporträtt Gustav Gräll Tryck Scandbook, Falun 2013 Isbn 978-91-7037-689-4
4
1 korr nlaga Sandalwood.indd 4
2012-12-17 08:46:25
Till Anjum, som alltid, Och Bangalore, ocks책.
5
1 korr nlaga Sandalwood.indd 5
2012-12-17 08:46:25
6
1 korr nlaga Sandalwood.indd 6
2012-12-17 08:46:25
Att jobba på ett cyberkafé.001 Den värsta dagen i hans liv började som vilken vanlig dag som helst. – Har du ätit frukost? sa Doktorn i förbigående när han fick syn på Hari Majestic i dörren till cyberkaféet. Det intresserade honom inte om Majestic åt frukost eller ej, det var bara deras normala hälsningsfras. Själv hade Doktorn en halväten portion med upma framför sig. – Houdu, det har jag. Ny virtuell romans på gång? sa Majestic och retades kamratligt. Doktorn höll på att vrida och vända på sin näsa och skelade med ögonen medan han ryckte loss hårstrån som växte på näsvingarna. En hel del hår trillade i maten. Åsynen bidrog till att ens aptit för upma, en sorts klistrig gröt, försvann mer eller mindre för gott. Doktorn var ingen kvalificerad läkare, det var bara hans smeknamn, eller vad som i brottsregistret kallades för ”alias”. I själva verket drev han ett nerslitet cyberkafé där stamkunder fick rabatt. Majestic gick dit sedan urminnes tider. I denna något illa ansedda del av staden Bangalore tenderade folk att använda alias och täcknamn för att undgå de negativa effekterna av diverse missdåd. Och detsamma gällde även för mister Majestic, som hette Hari när han inte var på jobbet. Han hade omkring ett dussin olika alias och bytte efter omständigheterna. d
7
1 korr nlaga Sandalwood.indd 7
2012-12-17 08:46:25
Det lilla cyberkaféet bestod av tio bås med plywoodväggar. Varje bås hade plats för en dator, en stol och en person (förutsatt att denne inte var för fet). Dörrarna pryddes av uppförstorade photoshoppade foton med Doktorn poserandes bredvid Sabeer Bhatia eller Steve Jobs och fläckarna med cinnoberpulver som smetats på deras pannor fick det att se ut som om hjärnorna stod i brand. Eftersom Hari Majestic var dagens första kund kunde han välja fritt bland båsen. Att aldrig använda samma dator två dagar i följd var rent säkerhetstänkande, så idag satte han sig i Bill Gates bås. Det var ett välkänt faktum att vanor och rutiner hade fällt mången kriminell. Majestic ansåg sig inte vara någon storbrottsling – på sin höjd en skojare av mediumstorlek – men han var mycket noga med sina regler. Trots alla försiktighetsåtgärder hade han ofta svårt att sova. Nästan varje natt drömde han om sig själv i Bangalores centralfängelse, Parappana Agrahara Jail, med tunga fotbojor och en lång strafftid framför sig, vävandes sopskyfflar av bambu, sjuk av internetabstinens. När han vaknade var han utmattad efter att i drömmen ha producerat ett femtiotal skyfflar och skurit sönder fingertopparna på bambuflisor. Varje morgon när han kom till cyberkaféet bar han därför med sig en ståltrådskorg med sex stora glas kaffe, med mjölk och mycket socker i. d Han ställde ner kaffekorgen på plankan som tjänade som skrivbord och klickade upp ett urval nyhetssidor på nätet för att leta efter idéer. Inrikesnyheterna toppades av monsunstormar som förstört skördar, rivit ner järnvägsbroar och i största allmänhet skapat mer kaos än normalt. Den lokala huvudnyheten gällde en populär skådespelare, känd under sitt smeknamn ”Phillumappa”, vars egentliga namn ingen 8
1 korr nlaga Sandalwood.indd 8
2012-12-17 08:46:25
kom ihåg. ”Phillum” var givetvis det korrekta sättet att uttala ”film” på och denne man var liksom alla filmers fader, deras ”appa”, alltså ett gudalikt högre väsen som för länge sedan hade upphört att bära ett vanligt namn. Stjärnan hade bekostat en offerritual där litervis med skirat smör och sandelträ skyfflades in i heliga eldar inför inspelningsstarten på hans nya romantiska actionkomedi, med ett manus som var löst baserat på en av hans tidigare filmsuccéer. Hela branschen såg fram emot den nya produktionen, speciellt eftersom det rått viss oro över att Phillumappa, vars filmer aldrig floppade, egentligen passerat pensionsåldern för länge sedan. Utan honom skulle den lokala nöjesindustrin stå inför en enorm kris. Hari Majestic tänkte ofta att om han inte hade varit så upptagen med att försörja sig och sin onkel, skulle han också ha kunnat spela hjälte i tusen filmer. Han hade flera gånger anmält sig som kandidat till titeln Mister Indien och skickat in foton där han poserade med sin finniga bröstkorg skimrande av kokosolja. Han tyckte själv att han var rätt snygg, om man bortsåg från en hårtofs som alltid stod rätt upp från skallen och som han fick använda mycket hårolja för att platta till. När han log brett sträckte sig munnen från öra till öra och han hade dessutom alla tänderna i behåll, så han såg ut att kunna vara betydligt yngre än tjugosju (många andra i hans generation hade tappat tänderna och dekat ner sig vid tjugo). Men kroppsbyggarnas riksförbund skickade tillbaka fotona utan kommentar. Så han arrangerade sin egen ”Mister Majestic”-tävling på nätet och vann utan vidare. Anmälningsavgiften på tjugotusen rupier hade avskräckt konkurrenterna. På den tiden hade han arbetat med att guida turister till hotellrum och butiker med förmånliga specialerbjudanden. Han hade arresterats för småbrott, mestadels bondfångeri enligt paragraf 420 i den indiska brottsbalken – de professionella heltidsbondfångarna kallades därför för nummer 420, för att skilja dem från amatörerna. 9
1 korr nlaga Sandalwood.indd 9
2012-12-17 08:46:25
Det var enligt paragraf 151 också olagligt att guida turister till hotell och souvenirbutiker, såvida man inte var utbildad och auktoriserad turistguide. Även om han begrep att poliserna endast skötte sina jobb när de höll ett öga på honom, tröttnade han på att behöva visa upp sig i domstolen alltför ofta. Formellt sett var det nämligen så att sådana som han inte borde existera alls. Men vad gör man, tänkte han, om man redan är född? Det var bäst att leva på så länge det varade. Att han blivit arresterad några gånger var enbart ett av skälen till att han slutat jobba på gatan och vänt sig till internet som var en outtömlig källa till affärsmöjligheter. Eftersom han var snabbtänkt hade han genast sett sin chans när fru Bulla, ställföreträdande bankdirektör för Nigerianska Riskkapitalbanken, tog kontakt. ”Jag har från Roteln för Ekonomisk Brottslighet vid internetpolisen fått vetskap om att Ni utsatts för bedrägeri och lyckades spåra Er via kontaktuppgifter i Yahoos databas.” För ett ögonblick kände han sig paranoid. Fanns det folk därute som höll koll på honom? Han läste uppmärksamt igenom resten av mejlet. ”Jag har ålagts att upplysa Er om en pågående utredning i cyberrymden. Det förefaller som om bondfångare, som påstår sig arbeta för vår bank tagit kontakt med Er angående en förskingrad summa på ett bortglömt konto som tillhört Er omkomne tyske farbror, herr Hitler, och att Ni lurats att betala hutlösa expeditionsavgifter för att komma över dessa pengar. Å hela Internets vägnar beklagar jag det lidande Ni drabbats av och förlitar mig på att Ni enbart hyser goda tankar om vår bank efter att Ni erhållit fullständig återbetalning ...” Ingenting sådant hade hänt, förstås, och eftersom han inte hade någon släkt i Tyskland tvivlade han på att han skulle kunna göra anspråk på en kompensation motsvarande flera skottkärror av vad de nu använde för en valuta där i Afrika. Att ägna sig åt bondfångeri på nätet verkade dock vara ett lätt10
1 korr nlaga Sandalwood.indd 10
2012-12-17 08:46:25
samt och smidigt jobb jämfört mot att ränna runt i hettan och jaga turister, få astmaanfall av damm och avgaser, allt medan poliserna jagade honom. För skojs skull skrev han ett testbrev för att visa fru Bulla hur hon kunde förbättra sina metoder. Längst ner i mejlet klämde han in en fiffig friskrivningsklausul, som i princip tycktes innebära att den som lät sig svindlas inte hade anledning att klaga – faktum var att det till och med såg ut som om bedrägerioffren skulle kunna bli åtalade: ”Var god radera detta meddelande om Ni ej är den avsedda mottagaren. Detta meddelande innehåller konfidentiell, patentskyddad och hemligstämplad information. Det är straffbart att nyttja, kopiera, vidarebefordra eller sprida hela eller delar av meddelandets innehåll. Avsändaren avsäger sig juridiskt ansvar för skador som uppstår på grund av detta meddelande eller dokument som bifogats det. Brott mot dessa säkerhetsföreskrifter medför straffansvar.” Det dröjde inte länge innan fru Bulla skrev tillbaka och lovordade hans kreativitet och erbjöd honom en provisionsbaserad anställning som frilansare på bankens kundtjänst. För varje ny kund han drog in fick han en bonus. Fru Bulla hade också behov av en mellanhand i Indien, en som kunde ta emot pengar och lösa in checkar, öppna och sköta bankkonton å hennes vägnar, och i största allmänhet utgöra en buffert mellan henne och diverse lokala investerare i riskabla projekt som oftast gick ut på att förskingra något stackars u-lands bruttonationalprodukt. d Han loggade in på sina tjugo mejlkonton, laddade ner de senaste kursbreven från ett internetbaserat universitet där han skrivit in sig för att ta en fil.kand., samt slog upp Wikipedia och en nätordbok. Han dagdrömde nämligen om att bli hederlig, någon gång i fram11
1 korr nlaga Sandalwood.indd 11
2012-12-17 08:46:25
tiden, med ett rättskaffens jobb och en tvättäkta universitetsexamen. Han hoppades att nätuniversitetet inte var en bluff. När det gällde saker och ting på internet kunde man aldrig veta. Han hade också skrivit upp sig på en brevkurs för att bättra på sina språkkunskaper. Dagens ord var ”Aepyornis”, en utdöd mastodontfågel från Madagaskar, som inte ens kunde flyga. Hans mål var att bygga upp ett avancerat ordförråd, men han hade också en teori om att man inte borde samla på sig onödig kunskap eftersom en överbelastad hjärna kan krascha precis som vilken hårddisk som helst. Han gjorde därför sitt bästa för att förtränga namnet på den värdelösa fågeln och tryckte på knappen för ett nytt ord. ”Barnlek.” Exempelmeningen löd: ”Hon är ett så lättfångat byte att det här blir rena barnleken.” Barnlek lät som ett väldigt nyttigt ord att kunna. I början hade han och fru Bulla haft en produktiv relation. Han beundrade hennes sätt att tjäna pengar på att sälja ingenting – frånsett tomma ord. Så han utvecklade sina egna talanger i samma anda genom att använda hennes mejl som mallar. Han ändrade formuleringarna, smyckade breven med trovärdiga detaljer, förbättrade grundupplägget med en bättre förhistoria och en djupare mytologi, piffade upp den juridiska jargongen, och sedan e-bombade han sina skräppostlistor. Tack vare Googles översättningsapplikation kunde han skicka mejl på nästan vartenda språk i hela världen. Han skrev också en variant som han undertecknade med ett kvinnonamn för att locka fler män att torska. För några dagar sedan hade Doktorn fått ett testmejl som haft avsedd verkan, åtminstone att döma av hur han kämpade för att bli av med oönskad ansiktsbehåring. De offer som svarade med upprörda mejl var ansiktslösa namn som flimrade på bildskärmen och om han etiketterade deras hatbrev som skräppost försvann de ur inkorgen. Om man såg realistiskt på saken var det bara de som redan ådragit sig dålig karma som föll offer för bedrägerier. En gång sålde han till exempel andelar i Mysores maharadjapa12
1 korr nlaga Sandalwood.indd 12
2012-12-17 08:46:25
lats till en rysk gangster, som ville ha en lyxig, strandnära semesterbostad i Goa. Han nämnde aldrig att palatset ligger cirka sjuttio mil från havet. Försäljningen resulterade i en god provision. Trots att jobbet var både kreativt och intressant, hade hans psykiska bandbredd sjunkit till skruttig telefonmodemhastighet sedan han sysselsatt sig på heltid med skräppostproduktion. Oavsett vad han gjorde för att övertyga sig om att det var ett nästan normalt jobb för en fattig grabb, så kändes det allt svårare att komma igång på morgnarna. Han bar på en ständigt gnagande skuldkänsla, men intalade sig samtidigt att så länge han gjorde det han gjorde med rent sinne och med fokus på att utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt, så skulle det inte ha någon skadlig inverkan på framtida reinkarnationsalternativ. Att det låg till på det viset hade bekräftats av hans guru och astrologiske rådgivare. d Runt honom fylldes de andra båsen. Han såg ett par gummisandaler i Julian Assanges bås till vänster – plywoodväggarna var bara tillräckligt stora för att kunderna inte skulle kunna spionera på varandras datorskärmar. Inte för att det var svårt att lista ut vilken typ av sidor de flesta surfade till, men med tiden hade Majestic blivit immun mot att höra grannarna mosa banan under stånk och stön. Han gick igenom sin e-post på jakt efter nya klienter som svarat på hans utskick och staplade fönstren prydligt på datorskärmen. Han hade skapat ett särskilt alias för sitt schizofrena ondskefulla alter ego, direktör Bongjee (ställföreträdande), som var raka motsatsen till den hygglige och ständigt hjälpsamme mister Majestic. Bongjee satte genast igång med att formulera ett nytt erbjudande. Han hade grunnat ett bra tag på hur man skulle kunna dra nytta av det historiskt bevisade faktum att Winston Churchill, brittisk premiärminister och Nobelpristagare i litteratur, hade bott i Ban13
1 korr nlaga Sandalwood.indd 13
2012-12-17 08:46:25
galore i sin ungdom på 1890-talet. Det fanns ett mindre problem av kronologisk natur att lösa innan han kunde fresta folk med Nobelprispengarna som Churchill vunnit 1953 och som nu låg i ett bortglömt förvaringsskåp på Bangalores gamla brittiska klubb. Först måste han, på ett eller annat vis, släta över en sextioårig tidslucka. Han var så försjunken i redigering och finputsning av brevet att det tog ett tag innan han lade märke till uppståndelsen utanför båset. Det var först när han hörde ett vrål som från ett rovdjur i djungeln som han vaknade ur det transliknande tillstånd som direktör Bongjee existerade i. Därute babblade Doktorn med hög röst, pipig av stress. Hari haspade upp båsets dörr och kikade ut. Vad för slags knipa hade hans gamle vän försatt sig i den här gången? d Det var en kund som tydligen hade klagomål. Och det var lätt att förstå varför Doktorn lät nervös – för kunden var en rejäl bjässe till karl med så mycket muskler att hans illasittande safaridräkt såg ut att spricka i sömmarna när som helst. Doktorn hukade en aning över sitt skrivbord och använde ett kroppsspråk som uttryckte hederlighet, med handflatorna vända uppåt och framåt och ansiktet rakt mot måltavlan för att neutralisera tvivel. Men det kunde ändå inte dölja att han var helt panikslagen. Bjässen fick Hari att tänka på en uppstoppad noshörning. Hari hade ett intrikat mentalt klassificeringssystem enligt vilket han såg människor som olika döda djur, möjligen eftersom han ansåg sig kunna blicka in i deras tidigare liv. Det var en unik talang som hjälpte honom att göra snabba riskbedömningar. En Tyrannosaurus Rex betydde högsta larmberedskap, medan en Aepyornis inte 14
1 korr nlaga Sandalwood.indd 14
2012-12-17 08:46:25
var något att oroa sig för. Den här mannen var enligt samma mall ett monstrum till noshörning, vars huvud man helst skulle vilja se i trofésamlingen på väggen i en maharadjas jaktstuga. Noshörningen var antagligen en före detta soldat, för han var välnärd utan att näringen satt sig i buteljform kring hans mellangärde – vilket ofta var fallet med normala män. Istället för ölmage hade han en massiv bröstkorg. Det verkade också som om han i ena armhålan hade något som var ungefär lika stort som ett pistolhölster. Det var uppenbart att någons dödsdom hade blivit utfärdad. Frågan var bara vems. – Mister Bongjee, sa Noshörningen mitt i sin svavelosande anklagelseakt.
15
1 korr nlaga Sandalwood.indd 15
2012-12-17 08:46:25
Avslappningsövningar på Deluxe Bar.002 Det kändes som om en bomb hade exploderat i hans kalsonger. Universum tenderade att alltid ge igen, för enligt kosmisk lag uppvägdes varje handling av en motsatt effekt. Förr eller senare måste det oundvikliga således ske – att något bedrägerioffer, troligen gangstern från Moskva, krävde att få Haris testiklar i en presentkartong. Men hur skulle han kunnat förutse att just den här dagen innebar slutet på hans karriär? De andra kunderna på cyberkaféet avbröt sina sexologiska studier, stönen tystnade, gångjärn gnisslade, nyfikna huvuden stacks ut ur båsen. Doktorn hävdade högljutt att allt var ett misstag. – Du var inte så smart, sa Noshörningen och spottade på Doktorns skrivbord. Doktorn blev mållös, kanske för första gången i sitt liv. – Vi fick tag i dina IP-fingeravtryck genom att spåra dataströmmen tillbaka till källan. Och du är korkad nog att använda en primitiv server, dessutom med slarvigt konfigurerad piratkopierad mjukvara, så det var lätt att räkna ut din geografiska position: CD Road, Bangalore, Indien, sa Noshörningen. Hans högteknologiska jargong var av en tung kaliber och han styrkte till och med sina påståenden med en bunt datorutskrifter som han plockade fram ur portföljen. – Vem som helst kan hyra ett bås här, sa Doktorn. – Försök inte. Dina förnekanden ökar sannolikheten för att du är skyldig, vilket förvärrar straffet. Vi vet att Bongjee alltid använder samma cyberkafé. Vem sitter här varje dag? Du. Hari loggade snabbt ut från sina mejlkonton efter att ha sparat 16
1 korr nlaga Sandalwood.indd 16
2012-12-17 08:46:25
Nobelprisbrevet till mappen för utkast, sedan rensade han webbläsarminnet. Medan den långsamma processorn arbetade, hällde han i sig den sista kaffeslurken och undrade vad han kunde räkna med att reinkarneras som härnäst. Att hoppas på att bli en hund kändes som alltför optimistiskt. d Tyvärr hade cyberkaféet ingen nödutgång. Med ett snabbt överslag beräknade Hari överlevnadsoddsen till tre mot sju. Obducenten skulle förmodligen behöva en pincett för att plocka ut resterna av hans tänder ur hans ändtarm. Noshörningens kroppshydda täckte dörröppningen. Efter några steg justerade Hari oddsen till två mot åtta. Han hörde Doktorn säga: – Om du skulle ta och beskriva personen du letar efter, eller visa mig ett foto, så kan jag jämföra det mot användarregistret. Till följd av nya terroristlagar förde cyberkaféerna bok över användare (som måste legitimera sig med körkort, ransoneringskort eller pass), och dessutom knäpptes det bilder av dem med en webbkamera. – Håll käften! Polisen kommer tacksamt att ta emot upplysningar om det här, fräste Noshörningen. Utifrån vad Hari lärt sig av sin onkel Mamool, som ansåg att lag och rättvisa stod i motsatsrelation till varandra, hade brottsbalken en gång för länge sedan konstruerats av brittiska juridiska experter som tröttnat på allt tjafs med att bevisa sina kolonialundersåtars skuld och därför helt sonika lagt bevisbördan på den anklagades axlar. Det hade en avskräckande effekt i och med att folk helst ville befinna sig utom räckhåll för domarens klubba. – Kolla datorerna om du inte tror mig, insisterade Doktorn och när han fick syn på Hari log han och hälsade som vanligt: Druckit upp ditt kaffe redan, Majestic? 17
1 korr nlaga Sandalwood.indd 17
2012-12-17 08:46:25
Noshörningen riktade ett par iskalla, roströda ögon mot Hari. Hans ansikte täcktes av svartglimmande pormaskar och han hade ojämna gulnade tänder. Den här mannen var verkligen extremt hälsovådlig. På skrivbordet låg utskrifterna av Haris litterära alster. Hari undvek att titta honom i ögonen och siktade mot utgången, men Doktorn hejdade honom. – Majestic, du känner ju alla här på gatan. Har du hört talas om någon som heter Bongjee? Hari ruskade huvudet i sidled, en sorts vaggande huvudskakning som kunde betyda både ja, nej och kanske. Det som gör bondfångarens yrke allra svårast är att när man står öga mot öga med en klient och är på väg att slå blå dunster rätt upp i ansiktet på denne, så vill det undermedvetna, irrationellt som det är, klämma ur sig sanningen istället. Alla normala människor har en instinktiv avsky för ohederlighet och fiktion, och en framgångsrik bondfångare måste därför först och främst lura sig själv innan han kan tänka på att bedra någon annan. Så Hari bemödade sig om att inte sända ut motstridiga signaler med händerna eller ögonen, vilket var en svårbemästrad konst, och rynkade pannan åt bunten med utskrivna mejl. Det var läskigt, fast också fascinerande, att se sina egna ord i tryck. Sådant som han skrivit, innestängd i det klaustrofobiska båset mellan porrsurfare, hade nagelfarits av tekniska och juridiska experter. – Nu Bongjee, är resten upp till min uppdragsgivare. Det ligger i ditt eget intresse att nå en förlikning, sa Noshörningen till Doktorn. d Från gatan kom ett argt råmande från en ko och sekunden efter hördes en metallisk krasch som ekade mellan husen. Oväsendet följdes av en illavarslande tystnad. CD Road var en 18
1 korr nlaga Sandalwood.indd 18
2012-12-17 08:46:25
livlig gata och det var sällan trafiken avstannade, men nu blev det dödstyst. De andra båsen tömdes snabbt eftersom alla ville se vad det var som hade hänt. Hari sällade sig till strömmen av män som drog upp gylfar och knöt pyjamassnören, han tog sig förbi Noshörningen och slank i skydd av de andra ut på verandan, en sorts yttre korridor som löpte längs med byggnadens andra våning. Det var med en enorm lättnad som han inandades de aromatiska avgaserna från CD Road. Gatan hade egentligen ett mycket längre och mer officiellt namn, men i den här staden hade även gatorna alias. Huvudgatan hette, som i nästan varje annan indisk stad, Mahatma Gandhi Road, men kallades följaktligen för MG Road. CD Roads egentliga namn hade fallit ur bruk för så länge sedan att Hari inte kunde minnas att han någonsin hade hört det användas. Från verandan hade man en panoramautsikt över CD Road. I förra årtusendet, när Hari var barn, brukade gatan vara igenkorkad med rikshor, Ambassadorbilar och oxkärror. Men staden hade förändrats när dess befolkning ökade från ett par miljoner till tio, och både bilar och trafikstockningar hade uppgraderats till en mer avancerad version som folk kallade för det moderna Indien. Trafiken stod still kring en kvaddad rosa Porsche. Den hade kolliderat med en betande ko. Som tur var för kossan gick det inte att köra så snabbt på de gropiga gatorna, och lätt haltande strosade den undan för att i lugn och ro mumsa på en skräpkartong. Lyxbilen var däremot i risigare skick eftersom den hade fått en trött, dubbelvikt gatlykta ovanpå sig. Folk trängdes runt bilen och knäppte bilder med sina mobiler. Hari hade en känsla av att han nyss sett samma Porsche på en dagstidnings hemsida. Och hans minnesbild bekräftades när den kurviga skådespelerskan Maydum, hustru till filmstjärnan Phillumappa, klev ut genom passagerardörren. Det var alltså samma Porsche som hade synts på fotona från Phillumappas offerritual. 19
1 korr nlaga Sandalwood.indd 19
2012-12-17 08:46:25
Hari skyndade nerför trapporna och dök rakt in i folkmassan. Fansen blev extatiska när Phillumappa själv klättrade ut ur förarsätet. Stjärnan knådade sig i nacken med bägge händerna. Han verkade ha ont. Maydum stöttade honom. Hari tog sig en närmare titt på bilen, motorhuven var hopknycklad, vindrutan hade tryckts in och taket buktade. Att reparera en importerad lyxbil som den här skulle kosta pengar. Hari tyckte synd om skådespelarparet. Hans egna problem med Noshörningen föreföll bagatellartade i jämförelse. Phillumappa var verkligen hans hjälte. Phillumappa föddes i en utfattig familj och började arbeta redan som barn, en liten kuli som bar väskor på järnvägsstationen tio minuters gångväg från CD Road. Men han växte snabbt, höjde sig snart över mängden och blev upptäckt av en filmproducent som behövde en bredaxlad actionhjälte till en romantisk lågbudgetkomedi. Sedan dess hade hans stjärnstatus ökat med varje ny film. Tack vare den ekonomiska liberaliseringen och en hög inflationstakt hade filmstjärnornas löner stigit till ofattbara nivåer. Stjärnorna övertrumfades av superstjärnor och megastjärnor. Men trots att Phillumappa var så stenrik att han ägde en Porsche sades det att han då och då återvände till järnvägsstationen för att dricka chai på perrongen och bjuda sina före detta arbetskamrater på bidicigaretter. Det var den sortens historier som folk gillade att höra och därför dyrkade de honom ännu mer och såg hans filmer om och om igen. Hari märkte att det fanns några turister i folkmassan – det fanns det alltid för CD Road låg nära de stora järnvägs- och busstationerna. En utländsk yngling hade kameran framme, av någon outgrundlig anledning älskade turisterna att dokumentera indiskt trafikkaos och gatukor. Hari log brett mot linsen. Utifall att turisten ville gå till en souvenirbutik som betalade provision till guider, så kunde han erbjuda sina tjänster. Sedan råkade han slänga en blick upp mot Puncherwallah Com20
1 korr nlaga Sandalwood.indd 20
2012-12-17 08:46:25
plex. Det var ett tjusigt namn på en nersliten tvåvåningsbyggnad vars bägge plan var smockfulla med småbutiker och kontor, inklusive Haris onkels arbetsrum, som var mindre än en fluglort och låg på samma våning som cyberkaféet. I Puncherwallah Complex hade Hari sitt hem och sitt liv. Han sov på sin onkels kontor. Nu såg han Noshörningen komma ut på den övre verandan, efter att ha rett ut sina affärer med Doktorn. Hari var uppriktigt ledsen å sin väns vägnar. I bästa fall skulle Doktorn aldrig fatta vad som drabbat honom. Om han fortfarande var vid liv när det hela var över. Noshörningen glodde i riktning mot Haris onkels kontorsdörr. Från ett ögonblick till ett annat upphörde Puncherwallah Complex att kännas som en trygg punkt i tillvaron. d Hari förbannade sin slapphet – det var totalt oförlåtligt att gå till samma cyberkafé varje dag och dessutom ett som han bodde granne med. Han visste inte vad han borde göra nu, men så fick han syn på den mörka dörröppningen till Deluxe Bar tvärs över gatan, ett avgrundsdjupt vattenhål där mången drömmare drunknat. Han skyndade sig in i lokalen där väggarna täcktes av reklamaffischer för buteljerat vatten, mest märken som inte existerade annat än som namn på olika spritsorter: ”Xatriya gör dig till nattens hjälte, för endast äkta hjältar kan tömma en hel flaska 100-procentigt mineralvatten.” Så här tidigt på förmiddagen fanns bara två andra gäster på baren, ett par fötter stack ut under ett av de bastanta gamla träborden, och en annan stod vid bardisken och gnällde över något, som inbitna alkoholister alltid gör. – Har du ätit frukost, Majestic? sa bartendern med sin dimmiga röst. För gästernas säkerhet var han var noga med att provsmaka allt han serverade. 21
1 korr nlaga Sandalwood.indd 21
2012-12-17 08:46:25
– Boss, en specialgrogg, sa Hari som i regel drack kaffe fram till åtminstone klockan fem. Ibland efter jobbet kunde det hända att han tog en öl eller två, men han rörde ytterst sällan starksprit. Högst en gång i månaden, när han ville radera minnet av en riktigt jobbig dag beställde han husets välkryddade specialgrogg som innehöll 18 centiliter arrak destillerad från palmsav, rå ingefära, limejuice, bergsalt, chilipeppar, mintblad och en tesked sodavatten. Denna blandning resulterade alltid i en komplett omstart av hjärnan. – Är livet skit eller bara som vanligt? sa bartendern och bad honom vänta en stund. Hari rullade huvudet i sidled och det var först då han lade märke till att den gnällige alkoholisten hade sträckt armen tvärs över bardisken och kört in en pistol i magen på bartendern. Det såg ut att vara ett hemgjort vapen som skruvats ihop av begagnade maskindelar, rattstången från en bil kunde till exempel få ett nytt liv som pistolpipa och så vidare. Enda nackdelen var att sådana vapen ibland exploderade i skyttens hand. Hari backade ett steg. Bartendern hade en trasig ölflaska gömd i en av sprithyllorna bakom disken. Det var för att slippa slå sönder nya flaskor varje gång han behövde lugna ner någon stökig kund. Flaskorna kostade tre rupier i pant. Alla stammisar kände till den trasiga flaskan och höll sig därför i skinnet. Gnällalkisen var uppenbarligen inte stamgäst. Han påstod sig ha varit där kvällen innan och pröjsat för ett helrör som plötsligt försvunnit. Bartendern förklarade tålmodigt att flaskor sällan räcker för evigt – och vad värre var försvinner kundernas minne oftast också i samma veva som flaskorna tar slut. Dessutom var det alltid ett stort misstag att vifta med pistol på en bar på CD Road. Bartendern fattade tag i pistolpipan och vred den snabbt och bestämt tills det hördes hur skelettet krasade i pekfingret som satt 22
1 korr nlaga Sandalwood.indd 22
2012-12-17 08:46:25
fastklämt i varbygeln. Med andra handen slet han fram den trasiga ölflaskan och skalade av alkisens mustasch. Med ens lugnade denne ner sig. Istället för att skrika, betraktade han dystert sitt brutna finger. När chocken väl gick över skulle smärtan slå till. Bartendern slängde pistolen i lådan som han hade för machetes och knogjärn och annan tyngre rekvisita som gäster glömt kvar. De som återvände i nyktert tillstånd och bad snällt, fick igen sina vapen. Sedan blandade han till Haris specialgrogg och efter ett par klunkar blev Hari också lugn. Hari pekade ut Noshörningen, som fortfarande stegade fram och tillbaka på verandan likt ett vilddjur i en bur, för bartendern. – Vissa dagar är bara så här, sa bartendern klokt. Plötsligt klev Doktorn ut på verandan, han var alltså fortfarande vid liv, och Noshörningen slet tag i hans skjorta och dunkade hans ansikte mot väggen ett par gånger. Sedan släpade han Doktorn med sig. Hari var på väg att gå över gatan och rädda sin vän, för när ungdomar dricker sprit blir de morska. Bartendern hejdade honom. – Utmana inte ödet, Majestic. Det finns gynnsamma tidpunkter för allt, inklusive döden, men oss emellan är det bättre att vänta med att dö. Hari åsåg vanmäktigt hur Doktorn nickade när Noshörningen stod framför rätt dörr, den som ledde till Onkel Mamools kontor. – Förrädare, muttrade Hari. Noshörningen drämde näven i dörren, men den var låst utifrån med ett hänglås. Doktorn nickade en gång till och tycktes babbla friskt för att rädda sitt eget skinn. – Att han har mage att ... göra så mot mig, stönade Hari och sänkte sin grogg i ett svep. – Så vad skulle du ha gjort i hans ställe? – Jag tar en till, boss. För att återställa sin mentala hälsa behövde han just nu en mycket stark medicin. 23
1 korr nlaga Sandalwood.indd 23
2012-12-17 08:46:26
På andra sidan gatan granskade Noshörningen kontorsdörren, tog upp sin mobil och ringde ett kort samtal. Det var inte svårt att se att Doktorn drog en lättnadens suck när den muskulöse bjässen äntligen stampade nerför trapporna. Men för Hari, alias mister Majestic, alias direktör Bongjee (ställföreträdande), hade tillvaron precis blivit extremt komplicerad. d – Nä, ingen är väl perfekt, sa han till groggen och tycktes liksom sjunka ihop och bli åtminstone en decimeter kortare än vanligt. Han släntrade bort till en av de knarriga bambustolarna och mer eller mindre kollapsade där. – Det tål att upprepas. Ta din onkel till exempel, sa bartendern apropå ingenting. Hari grunnade en nanosekund. Hela världen var ense om att Onkel Mamool, vars fullständiga namn löd Ontappa Kallappa Mensinkai och vars alias var OK (istället för ”hallå” svarade han i mobilen med ett ”okej” vilket aldrig upphörde att imponera på Hari), hamnat i en brant nedförsbacke och gått ner sig djupare än någon annan i mannaminne. Mamool hade till exempel försökt starta ett religionsupplopp på Deluxe Bar genom att tutta eld på en annan kunds skägg, varpå han blivit bannlyst från lokalen. Ironiskt nog hade bartendern och Mamool en gång i tiden, långt innan Hari föddes, tillhört samma gäng. Det var under det politiskt stormiga 1970-talet. OK Mensinkai (som dåförtiden pluggade juridik och ägnade sig åt att förbättra samhället) och bartendern (som ville bli en filosof och lösa existentiella problem) brukade spela gatuteater, de skrev pjäser om hygien och demokrati för att bilda massorna. Grogg nummer två hade en sentimental inverkan på Hari, som undrade om han och Doktorn också skulle glida isär och bli bittra 24
1 korr nlaga Sandalwood.indd 24
2012-12-17 08:46:26
fiender en dag. Om folk på CD Road började vända sig mot varandra, så fanns det inget hopp kvar för världen. Hari sa eftertänksamt: – Det är Onkel som har lärt mig allt jag vet. – En äkta guru, sa bartendern med illa dold sarkasm. – Jag levde ett gott liv fram till för sju minuter sedan, muttrade Hari. Bartendern återgick till att inventera lagret, hyllorna med indisktillverkade alkoholsorter som Gagarin of Gokak Falls, och tog sig en hutt ur flaskan liksom för att kontrollera om han redan spätt ut vodkan med vatten eller ej. Och han sa, med ålderns klokhet, och kanske mest för sig själv: – Guldåldern hör till det förflutna, aldrig till framtiden. – Jag var en riktig dåre som trodde att man var fri att göra sin egen grej ute i cyberrymden, sa Hari. – Tro mig, Majestic, när jag säger att det inte finns en enda plats i världen där sådana som vi är fria. Hari ignorerade pärlorna av visdom som haglade från bartenderns läppar och koncentrerade sig istället på att tycka synd om sig själv och karva in sitt namn i bordskanten med en tumnagel, kanske för att lämna ett varaktigt minne åt framtida arkeologer och historiker. Och så bröts nageln av. – Visste du att min onkel en gång sålde Kashmir till en pakistansk spion? – Träffade han en pakistansk spion här på CD Road? – Nej, på Koshys Paradkafé. – Hur mycket fick han i betalt? – En kvarting Old Monk och lite pakistanska statshemligheter, fast hemligheterna hade han glömt när han vaknade morgonen därpå. – Det låter bekant. De slutade slänga käft när en utländsk ryggsäcksturist klev in. Hari kände igen honom. Det var samma person som hade plåtat trafikstockningen. Han var rätt skitig, hade möjligen precis klivit 25
1 korr nlaga Sandalwood.indd 25
2012-12-17 08:46:26
av nattbussen från Goa. Den dyra digitalkameran, vars rem hade diverse logotyper, hängde kring hans hals och Hari gjorde en snabb uppskattning av hans resbudget, dividerade ner summan till dagliga kostnader och beräknade vilket hotell som skulle ge bäst provision. Han visste att några nya ställen hade byggts djupt nere i gränderna bakom CD Road, och ägarna skulle bli tacksamma om han tog dit en nattgäst. – Tjena, är det okej om jag sitter här? sa utlänningen som redan hade satt sig vid Haris bord. Han verkade lite nervig. Det var möjligt att han valt just Haris bord eftersom de var ungefär jämngamla, eller kanske för att han ville undvika den aggressive alkoholisten som stod och pratade hotfullt till sitt eget finger. d Det var inte var dag som turister kom in på Deluxe Bar. De brukade föredra krogar som låtsades vara hygieniska. I sitt privata hotbildsregister klassificerade Hari ryggsäcksturisten som en uttorkad råtta. Han kunde eventuellt vara en tidningsskribent på Indienuppdrag. Under årens lopp hade Hari guidat runt ett antal som påstått sig arbeta för publikationer som Lonely Planet och Vagabond, och de i sin tur hade pekat ut för honom exakt hur ofta man tvingades kliva över bajskorvar på trottoarerna ... vilket i sig var ett matematiskt mirakel. Utlänningarna förde noggrann statistik över snusket, och det verkade som om ingen av deras landsmän någonsin bajsade på hemmaplan. Det handlade om att ge och ta, fast författarna tog oftare än de gav. Om man betänkte hur Hari i princip dikterat guideböckernas innehåll och låtit dem ladda ner all data han samlat i skallen, borde han räknas som medförfattare, allra minst. I åratal hade han eftersträvat att bli inkluderad i Lonely Planets sydindiska handbok på sidan 317 under rubriken ”Information, Turistbyråer”, eftersom 26
1 korr nlaga Sandalwood.indd 26
2012-12-17 08:46:26
han ansåg sig vara den bäste resekonsulten söder om Bombay. Men utan framgång. – Serverar de mat här? frågade ryggsäcksturisten. Eftersom han nyligen blivit arbetslös satte Hari smidigt igång med klassiskt försäljningssnack: – Kebab friterad i olja, om du är vegetarian kan du beställa Gobi Manchurian. Men se upp för bönorna om du vill slippa gaser. Så arbetade ett proffs. Man blandade några varningens ord i reklamfraserna och kunderna trodde med ens att man i princip var hederlig. d Turisten knäppte rätt ohövligt med fingrarna åt bartendern. – Hör du, jag tar den där vegetariska grejen, fast inga bönor. Och så en öl, ge mig Kingfisher. Förresten heter jag Tord, sa han och vände sig till Hari igen. – Jag heter Harry ... Harry Majestic, välkommen till Bangalore. Med kontakten etablerad räckte Hari näven över bordet, men turisten förde samman handflatorna i en fejkad namaste. Sedan grävde Tord fram sin avancerade mobil som han pillade med, han var en av de där som bar internet med sig. En kund mindre för Doktorns cyberkafé. Moderna turister hade GPS-mobiler med mjukvara som snokade rätt på rekommenderade restauranger och välrenommerade butiker, vilket gjorde det allt mindre lönsamt för en som Hari att arbeta som traditionell mellanhand, kommissionsagent och allmän fixare. – Harry låter ju inte direkt som ett orientaliskt namn, sa Tord och tittade upp från sitt mobilpill. – Jag blev adopterad. Mor fann mig under en bänk på en biograf. Han lade ett av sina visitkort på bordet, enligt vilket han var en turistguide utnämnd av regeringen. 27
1 korr nlaga Sandalwood.indd 27
2012-12-17 08:46:26
– Om det finns något jag kan hjälpa dig med så säg till. Jag arbetar inom turistbranschen. Jag planerar att organisera ett motorcykelrally till Ladakh, det är som Schweiz men högre upp. Ladakh var också så långt från CD Road som det gick att komma utan att gå i exil. – Tack, men nej tack, jag drömmer inte direkt om att resa till Ladakh, jag har hört att Kashmir ligger på vägen och där stoppar de laxermedel i maten och sedan blir man kidnappad och halshuggen, sa Tord medan han läste ett sms som plingat upp på mobilen. Det var förstås inte sant, men Hari visste av erfarenhet att utlänningarnas förutfattade meningar var orubbliga – speciellt om de läst för många resereportage. Bartendern ställde ner en plåttallrik med blomkål stuvad i vitlöksketchup och Tord såg skeptisk ut. Han nosade på en koagulerad klimp innan han stoppade den i munnen. – Det smakar som kyckling, sa han efter ett tag. – Det där är faktiskt Bangalores inofficiella nationalrätt, sa Hari. Helt vegetarisk. – Hör du, jag såg en tjej på gatan som såg rätt vilsen ut. Hon kanske vill hänga med till Ladakh. Kuggarna spann snabbt i Haris skalle. En tjej? – Precis utanför, alldeles nyss, en turist, sa Tord och gjorde en gest med tummen över axeln. Vad man förlorade på karusellerna gick att ta igen på gungorna, så Hari svepte groggen, det var dags att sluta tycka synd om sig själv. Nästa gång han dök upp på Deluxe Bar var det för att låna en pistol.
28
1 korr nlaga Sandalwood.indd 28
2012-12-17 08:46:26
Puncherwallah Complex och dess sociala struktur.003 Så fort han kom ut på gatan klappade solen till honom rakt i ansiktet. Det var en för årstiden typisk förmiddag, då den monsunmögliga luften hade samma färg som utspädd mjölk och luktade på det där särpräglade sättet som den gör utanför barer i ett visst budgetprisläge. På en bråkdels sekund tog Hari in hela bilden, alla ljud och dofter, och såg varje relevant detalj ur flera synvinklar. Filmstjärnornas Porsche stod kvar på olycksplatsen i väntan på bärgning. Inte en skymt av Noshörningen med den svullna armhålan. Toppen. Och där stod hans blivande kund. Hon glodde på trafiken som om hon var påtänd av avgaserna. Det kan ha en hypnotisk effekt på icke-indier att ens försöka korsa en gata som CD Road – denna flodfåra av liv och död, där en oändlig ström av scootrar, rikshor, skåpbilar och överlastade lastbilar gned sig mot varandra likt plastbitarna i botten på ett kalejdoskop eller brunstiga kaniner i ett trångt gryt, beroende på hur man såg på saken. Normala fotgängare ställde sig en bit ut från trottoaren, i körbanan, och närhelst det uppstod en lucka slängde de sig fram och pressade sig mellan fordonen, och om allt gick väl kom de över med alla lemmar i behåll. Men utlänningar stod och väntade på att trafiken skulle avta, vilket den förstås inte gjorde. Det slutade oftast med att de tog en riksha till andra sidan. Hari låste läpparna i ett ickefientligt leende, i bästa fall märktes det inte att han nyss förfriskat sig med ett par jumbogroggar. – Hallå där, minns du mig? sa han. 29
1 korr nlaga Sandalwood.indd 29
2012-12-17 08:46:26
Han visste att frasen fungerade på nästan alla turister. De vågade inte säga nej ifall de skulle råka förolämpa någon som de glömt bort att de träffat. – Nej, sa hon och återgick till ett telefonsamtal på sin mobil. Ingen regel utan undantag. Kvinnan granskade honom från toppen ner till gummisan dalerna, och han analyserade samtidigt henne. Hon klamrade sig fast vid ett butiksfärskt exemplar av Lonely Planet och hade slagit upp guideboken på kapitlet om Hyderabad. De befann sig mycket långt från den staden, dessutom höll hon boken upp och ner. Hon var i åldersgruppen 30-39 år, hade fräknar och rött flätat hår som osökt förde tanken till en krabba stekt i illröd mangaloreansk masala. Trots de trendiga flätorna var hon ingen standardhippie. Den här turisten hade fått håret flätat i en dyr frisörsalong och hennes t-shirt var en äkta Versace, men det som allra tydligast skilde henne från gängse turister var den lilla handväskan som inte var pirat kopierad utan köpt i en exklusiv butik. Rätt vad det var kom en scooter från ingenstans och studsade upp på den gropiga trottoaren. En man styrde med ena handen och hade sin mobil i den andra, och på bönpallen satt hans fru som ammade en bebis. En gråhårig svärmor var inklämd bakom henne, och två barn balanserade på fotbrädet mellan sitsen och styret. Pappan hade fullt upp med att inte kollidera med filmstjärnornas Porsche och var därför en hårsmån från att köra över Haris nya kund. På en ren reflex drog Hari turisten ur fordonets bana för att bespara henne en saftig sjukhusräkning. För ett ögonblick kände han hur den fantastiske mister Majestic, stadens okrönte kung, tog kontroll över situationen. Men hon reducerade honom till Hari igen med ett argt: – Vad fan gör du? Tafsa inte på mig. Hon hade inte ens märkt att hon svävade i fara. Han gav inte upp. 30
1 korr nlaga Sandalwood.indd 30
2012-12-17 08:46:26