Illustrationer av Joe Berger Översättning av Helena Ridelberg
Atrium
1. Iggy & jag 2. Iggy & jag och födelsedagen 3. Iggy & jag har sommarlov 4. Iggy & jag och bebin
www.atriumforlag.se Originalets titel: Iggy & Me and the New Baby Skriven av © Jenny Valentine 2012 Illustrerad av © Joe Berger 2012 The author/illustrator asserts the moral right to be identified as the author/illustrator of this work. Översatt till svenska av © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan utgiven av: Atrium Förlag, Umeå, 2012 Tryckt av: Bulls Graphics, Halmstad, 2012 ISBN: 978-91-86095-30-7 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
Innehåll 1. Snälla superjättesnälla
9
2. Iggys nya lärare
31
3. Iggys helgnyheter
51
4. Mätdörren
71
5. Skolmarknaden
91
6. Tjugo frågor
112
7. I kaninhålet
132
8. Iggy och jag och den nya bebin 152
Snälla superjättesnälla Jag heter Flo och jag har en lillasyster som kallas för Iggy. Jag är nio och Iggy är sex. Vi är de enda systrar vi har. En morgon när vi promenerade till skolan frågade Iggy mamma en sak. Hon började med: ”Snälla superjättesnälla …” Jag vet att när Iggy använder alla sina artiga ord på en gång hoppas hon väldigt mycket på ett ”ja”. Hon säger: ”Snälla superjättesnälla kan vi få en glass och en kaka?” och ”Snälla superjättesnälla kan vi
9
åka på cykelutflykt och ha picknick och sova i tält?” ”Snälla superjättesnälla kan vi få en bebis?” frågade Iggy med sitt allra sötaste bra idé-leende. Mamma saktade in, bara lite. ”Nej, Iggy, det tror jag inte.” ”Varför då?” sa Iggy, och hon såg lite hopsjunken ut, som en gammal ballong. ”Bara därför.” Iggy sa att det inte var något skäl. ”Sant”, sa mamma. ”Där fick jag.” ”Så varför inte?” frågade Iggy, och sedan lade hon till ännu ett: ”Snäääälla”, med många ä:n, bara för att vara på den säkra sidan.
10
”Jag har fått de barn jag ska ha”, sa mamma, och så tog hon våra händer, min och sedan Iggys. ”Dig, och dig.” ”Man kan ha fler än två barn.” Iggy log, som om det löste problemet. ”Det vet jag.” Mamma log tillbaka. Iggy sa till henne: ”Tomas mamma har åtta.” ”Nio”, sa jag. ”Nio?” sa mamma. ”Ja.” Jag räknade på fingrarna. ”Tomas, Rut, Emma, Jonas, Sofie, Ville, Patrik, Sara och Benjamin.” ”Oj”, sa mamma. ”Nio.” ”Jonas går i min klass”, sa jag, ”och Tomas går i Iggys. Det är så vi vet det.
11
När de går och handlar måste de köpa nio stycken av allt.” Iggy räknade: ”Nio tandborstar, nio par byxor, nio citronkakor.” Iggy älskar citronkaka. Jag sa: ”Tomas hus är fullt av folk och oväsen hela tiden, till och med när det bara är familjen hemma.” Mamma rynkade pannan. ”Ja, Tomas mamma och pappa kanske ville ha nio barn, men två räcker för pappa och mig. Det har vi bestämt. Ett under var arm vid en nödsituation.” ”Vadå för nödsituation?” sa jag. Iggy var tyst en stund. ”Du och pappa har fyra armar. Det finns plats för två till.”
12
”Bra räknat”, sa mamma, men hon svarade inte på vilken nödsituation hon menade. ”Kommer du och pappa att ändra er?” sa Iggy. ”Nej”, sa mamma. ”Absolut inte”, och så rufsade hon mig i håret och räckte Iggy hennes skolväska och gav henne en hejdåpuss på näsan. Iggy tror inte på ”absolut inte”. I Iggys öron är ett ”absolut inte” alltid ett ”kanske”. När mamma säger ”absolut inte” om något går Iggy och frågar pappa. Och när pappa säger ”absolut inte” dubbelkollar hon med mamma. Iggy tror att det alltid finns en chans att hon ska ha tur. Ibland har hon det.
13
Så senare, vid middagen, frågade Iggy pappa också. ”Snälla superjättesnälla kan du och mamma skaffa en eller två bebisar till?” Pappa tappade hakan. Munnen var full av middagsmat.
14
”Isch!” sa Iggy och vände bort blicken och höll händerna för ögonen. ”Uppför dig!” Pappa tuggade ur. ”Jag trodde att du skulle be mig att skicka saltet eller smöret. Jag trodde ju inte du skulle be om bebisar.” ”Kan ni det?” sa Iggy. ”Skaffa en eller två?” ”Nej”, sa mamma. ”Det kan vi”, sa pappa, ”men vi kanske inte vill.” Iggy stönade av förvirring. ”Men vad betyder det? Vill ni eller vill ni inte?” ”Inte”, sa pappa. ”Definitivt inte”, sa mamma. ”Snälla?” sa Iggy.
15
”Absolut inte”, sa mamma igen. ”Nu pratar vi om något annat”, sa pappa. ”Hur har du haft det idag, Flo? Vad lärde du dig i skolan?” Jag började berätta för pappa om fasta ämnen och vätskor och gaser, för det är det vi har jobbat med i naturkunskapen. Iggy glodde argt ner i sin soppa, som är en vätska. ”Jag vill ha en”, sa hon. ”Du kan skaffa en egen”, sa mamma. ”När du blir äldre.” ”Å fy!” sa Iggy. ”Det tänker jag inte. Aldrig i livet.” Pappa och mamma såg på varandra och log.
16
”Du kanske ändrar dig”, sa mamma. ”Inte en chans”, sa Iggy, och så knep hon
ihop
ögonen
och
skakade
på
huvudet. ”Nähä”, sa pappa och tog mer blomkål. ”Inga bebisar för dig då. Strunt samma.” ”Var var vi?” sa mamma. ”Vad vad det du höll på att berätta om, Flo?” ”Det är orättvist”, sa Iggy, innan jag ens hann börja. Orättvist är Iggys förkaring till massor av saker. När mamma säger nej till godis, är det orättvist. När Iggy måste gå och lägga sig en halvtimme före mig, är det orättvist.
17
När vi får ris och broccoli till middag och Iggy vill ha chips och bönor, är det orättvist. När Iggy bestämmer att vi ska åka och bada och gå till djurparken och äta pizza ute och vi inte gör det för att det bara är onsdag och inte någons födelsedag, då är det orättvist. ”Nu börjas det igen”, sa pappa, och så himlade han med ögonen och blinkade åt mig. ”Men jag vill verkligen ha en lillebror eller lillasyster”, gnällde hon. ”Och det är verkligen orättvist.” Pappa sa: ”Flo, du har ju en lillasyster, eller hur?”
18
”Jäpp”, sa jag. ”Hur tycker du att det fungerar?” sa pappa. ”Bra hittills”, sa jag. ”Där ser ni.” Iggy pekade på mig. ”Flo har en. Det är jätteorättvist.” Mamma reste sig och dukade av tallrikarna. ”Livet är inte rättvist, Iggy”, sa hon. Iggy suckade och sjönk ihop med pannan mot bordet. Hennes röst lät alldeles klämd och mumlig. ”Jag har märkt det”, sa hon.
På skolgården kunde Iggy inte tänka på eller prata om något annat än bebisar.
19
Hon sa: ”Flo, hur luktar bebisar?” och ”Varför ser en del bebisar ut som gamla gubbar?” och ”Hur många bebisar kan man ha?” ”Jag vet inte”, sa jag. ”Hur många dagar tar det för en bebis att växa till sig?” och ”Har bebisar tänder?” och ”Tycker alla bebisar om mosad banan?” ”Iggy”, sa jag, ”jag vet inte.” ”Men vem gör det då?” Iggy såg sig omkring på skolgården. ”Jag måste få veta.” ”Du kan väl fråga Jonas?” sa jag. ”Han har massor av småsyskon. Han är antagligen expert.” ”Kan du fråga honom?” sa Iggy. ”Han är din kompis.”
20
”Det är du som vill veta allt det där”, sa jag, ”men jag följer med dig.” Så Iggy tog med mig för att leta rätt på Jonas och fråga honom om bebisar. ”Hur är de?” sa Iggy. ”De stinker”, sa Jonas. ”Och mer då?” Jonas ryckte på axlarna. ”De låter.” ”Och mer då?” ”De är hungriga.” Jonas var inte alls lika intresserad av bebisar som Iggy. Jonas ville spela fotboll. Jonas vill alltid spela fotboll. ”Mer då?” sa Iggy. ”Snälla, berätta. Det är väldigt viktigt.”
21
”Högljudda”, sa Jonas. ”De stinker och låter och är hungriga och högljudda”, och sedan sprang han efter en boll som studsade precis vid hans fötter. ”Jonas är ingen expert”, sa Iggy till mig. ”Han vet ingenting. Han är inte ens intresserad. Hur kan han inte vara intresserad?” ”Det kanske han är”, sa jag. ”Han kanske bara har fått nog av bebisar just nu.” Iggy drog upp axlarna högt, för det tvivlade hon på. ”Hur är det ens möjligt?”
Hemma kunde Iggy varken prata eller tänka på något annat än bebisar.
22
”Snääälla, skaffa en till”, bad hon. ”Bara en.” ”Jag är för gammal”, sa mamma. ”Är du?” sa jag. ”Egentligen inte”, sa mamma. ”Inte precis. Jag är för trött.” Pappa nickade. ”Bebisar gör en helt utmattad. Det är väldigt mycket jobb med bebisar.” ”Vi hjälper till”, sa Iggy. ”Räcker inte”, sa pappa. ”Å snälla”, sa Iggy. ”Bara. En. Liten. Bebis”, och så höll hon händerna en bit ifrån varandra för att visa hur liten den kunde vara. ”Ledsen.” Mamma skakade på huvudet. ”Bara tanken gör mig trött.”
23
Iggy höll ut händerna åt sidorna, som en tekanna med två pipar. Hon sa: ”Hur kan man bli utmattad av en pytteliten bebis?” ”Bebisar håller en vaken om natten”, sa mamma. ”De är väldigt krävande.” ”Bebisar blir sura för ingenting flera timmar i sträck”, sa pappa. ”De behöver ständig omvårdnad och tillsyn.” ”De skriker alltid och de bajsar hela tiden och de är alltid hungriga.” ”Ni två låter som Jonas”, sa Iggy. ”Vem är det?” frågade pappa. ”En bebisexpert”, talade jag om för honom. Iggy blängde på oss allihop.
24
”Iggy, vi tänker inte skaffa en bebis till”, sa mamma och pappa med en mun. ”Absolut inte.”
Veckan därpå, efter skolan, satt vi och åt kex och drack mjölk när mamma sa: ”Jag träffade bebisexperten Jonas mamma på stan idag.” Iggy hade babblat på som vanligt, dinglat med benen och pratat som en kvarn om färgkritor och marsvin och hopprep, men plötsligt blev hon lite tyst. ”Gjorde du?” sa jag. ”Ja”, sa mamma. ”Och vi hade en trevlig pratstund.”
25
Iggy hasade ner lite på stolen och benen slutade dingla. ”Om vadå?” frågade jag mamma. ”Å, lite av varje.” Jag tog en stor klunk med mjölk. Iggy höll andan. Jag kunde höra hur hon inte andades. ”Vi pratade om bebisar”, sa mamma. ”Roligt”, sa jag. ”Hon ville veta var min bebis var någonstans.” Iggys ögon var perfekt runda cirklar och hennes mun var en tyst rak linje. ”Vilken bebis?” frågade jag mamma. ”Precis så sa jag också.”
26
Iggy gav ifrån sig ett litet stön. Det klämde sig bara ut. Hon blev väldigt skär om kinderna och stirrade stint på sitt kex. ”Jonas mamma pratade om bebin som jag fick förra veckan”, sa mamma och såg rakt på Iggy. ”En liten flicka som heter Klöver. Hon ville väldigt gärna träffa henne.” Då blev det knäpptyst kring bordet. Det var för tyst för att jag skulle kunna knapra på mitt kex. Jag blev tvungen att suga på det.
27
Det hä r ä r Iggy
Och det hä r ä r jag Det enda min lillasyster Iggy kan p ra t a o m o c h t ä n k a p å ä r b e b i s a r. ” S n ä ä ä l l a , ka n v i s ka ffa e n t i l l ”, sä g e r hon ti l l ma m ma . ” Ba ra en .” Men ma m ma säger att hon har fått de barn hon ska ha – mig och Iggy – så när moster Kate berätta r en vä ld igt speciel l hem lig het för oss blir Iggy överlycklig. www.atriumforlag.se