9789198182521

Attentaten i Gallus Eva Holmquist

Ordspira Fรถrlag

3

Böcker av Eva Holmquist Diligentia Kedjor känns bara när du rör dig Det är inte så lätt som du tror Vailao Förlora för att vinna Gallus Attentaten i Gallus Hästböcker Hästar på vift Novellsamlingar Ödeland

© Eva Holmquist Ordspira Förlag, Jönköping 2014 www.ordspiran.se e-post: info@ordspiran.se Illustratör: Ulrika Balla Layout: Annika Bengtsson ISBN: 978-91-981825-2-1 Tryckt av Scandinavian Book 4

Attentaten i Gallus

5

6

7

8

Kapitel 1 Det började mörkna när kapten Fidesko närmade sig högkvarteret. Då och då slog han ett kraftigt vingslag som gjorde att han kunde glida långt. På så sätt hade han kunnat flyga utan att stanna hela vägen från posteringen och nu var han nästan framme. Ljusen från staden lyste upp horisonten och i mitten stack högkvarterets skyhöga torn hål på den rosafärgade himlen. Mörka skogen hade ändrat färg från grönt till svart och precis vid dess kant låg en av fabrikerna med allt ljus släckt.

Det var nätt och jämnt han kunde se den stora byggnaden som liknade ett av de hus han byggt med klossar som liten. Det var där han haft sin första tjänstgöring med att vakta fabriksbyggnaden från attentat.

Inte särskilt spännande, men han hade gjort bra ifrån sig. Tack vare det hade han blivit befordrad till kapten.

Han slog ytterligare ett slag och medan han gled mindes han okom­ plicerade dagar då allt varit lätt och inget gått fel. I nästa stund hördes en hög smäll. Tjock, grå rök vällde ut från fabriken långt därnere. En del av byggnaden rasade. Eld flammade upp. En bomb. Terroristerna hade slagit till igen. Han hade aldrig trott att de skulle riskera sitt eget folks liv. Slavarna var i fara. De kunde inte flyga i säkerhet. Utan att tänka ändrade han kurs och satte fart mot fabriken. Han måste rädda dem. Ordern fick vänta.

Det dröjde inte länge förrän han närmade sig. Dånet från elden var öronbedövande. Räddningsmanskapet hade redan anlänt och sprutade vatten i ett fåfängt försök att släcka elden. Hela främre delen hade ra­ sat. Slavarna måste vara instängda i den bakre.

Han slog hårt med vingarna för att vinna höjd för att kunna flyga över elden. Andetagen var snabba och raspiga. Röken gjorde det svårt att andas. Plötsligt slogs han våldsamt åt sidan. Tumlade om i luften för­ följd av det hårda kalla vattnet. Landade framför fabriken i en våldsam krasch.

9

Det värkte i hela kroppen och han hostade våldsamt när en stor­ vuxen brandman klädd i skyddsdräkt landade bredvid honom. ”Vad tusan sysslar du med?”

Kapten Fidesko fick ingen chans att svara. ”Flyga rätt in i en exploderande byggnad! Är du inte riktigt klok?” ”Slavarna”, lyckades Fidesko kraxa fram. ”De har gått hem för länge sen”, sa mannen. ”Det hade du vetat om du pratat med mig först.” ”Jag ville bara hjälpa till”, sa Fidesko med ett försök till stolthet. ”Gör det någon annanstans. Vi har ingen tid med hjältemodiga dumsnutar.”

Det värkte i hela kroppen. Vänster vinge hade vridits ur led av den kraftiga vattenstrålen. Han försökte se oberörd ut när han stelbent reste sig upp. Vingarna var dyblöta. Han kunde inte flyga härifrån. ”Ge dig av härifrån”, sa mannen och vände ryggen mot honom.

Fidesko försökte se oberörd ut när han linkade iväg mellan de fli­ nande männen. Nu skulle han bli sen till mötet med översten och inget hade han lyckats uträtta. Det sved.

Men hånskratten från brandmännen var ännu värre. Han ville ju bara hjälpa till. *** Drömmen var ovanligt verklig.

Matilda stod vid fönstret och tittade ut över ett sovande villasam­ hälle. Likadana vita tegelhus med röda vindpaneler låg sida vid sida.

Var och en omgiven av en prydlig trädgård med vitt staket runt om.

Där raderna tog slut syntes träd med ljusgröna blad i samma nyans som nyutspruckna björklöv. Det luktade inte som hemma. Hon kunde inte känna några avgaser. Inga sopor som hon borde ha gått ut med kvällen innan. Det luktade inte ens damm. Matilda rös. Det drog från det halvöppna fönstret.

Någon mumlade. Halvkvävda ord som Matilda inte kunde tyda.

Det låg en kvinna med mörkt hår och limefärgad pyjamas och sov i sängen bakom henne. Hon var nog också i tjugoårsåldern. Kvinnan 10

rörde oroligt på sig och det blåvitrandiga täcket hävde sig av hennes rörelser. Matilda väntade på att kvinnan skulle förvandla sig till någon annan, färgas blå, få huggtänder eller något annat som vanligtvis hände i drömmen, men inget hände.

Matilda suckade. Det hände alldeles för lite i den här drömmen.

Hon var trött på den även om den var mer spännande än de vanliga som handlade om jobbet på kontoret. Vid fotänden av sängen stod en hög bokhylla av björk. Nederdelen bestod av lådor, men övre delen var fylld av böcker. Bokstäverna på ryggarna var främmande. Hon hade aldrig sett några liknande. När hon drog ut en bok och öppnade den var den trög som om den aldrig öppnats förut. Sidorna var helt blanka.

Nästa bok var likadan. Hon kunde inte hitta en enda bok med text i.

På hyllan ovanför lådorna låg blanka trästycken. De var alla helt runda med en snidad etta i mitten. Runt ettan fanns en krans av sni­ dade blad som var långa och spetsiga. Matilda kände försiktigt på en av plattorna. Den var len och kändes varm mot huden. Det klirrade till när hon la tillbaka den. Kvinnan i sängen rörde oroligt på sig igen.

Matilda stod stilla, men inget mer hände så hon drog ut en av lådorna.

Den var fylld av underkläder. Nästa innehöll strumpor. Den därefter tröjor. Resten orkade hon inte titta i. Hon var uttråkad.

Kanske kunde hon gå ut istället. På vägen kastade hon en snabb blick i spegeln som hängde vid sidan av dörren. Hon såg att hon hade sitt ljusrosa nattlinne med vit spets på sig. Med handen på dörrhandta­ get tvekade hon. Det var inte skoj att gå ut i bara nattlinnet även om det bara var en dröm. Kvinnan i sängen mumlade igen, högre denna gång.

Sängen knakade. En mjuk duns när täcket föll i golvet. Matilda tvekade. Det var svalt i rummet. Sedan gick hon bort och lyfte upp täcket. Hon la det över den sovande kvinnan och gav henne en lätt klapp på kinden. ”Sov gott”, sa hon. *** Sticke låg platt ner bakom en stor tall. Bäcken porlade bakom honom.

Det var så mörkt att halte Dragge bara skymtade som en skugga. Han 11

kunde lika gärna varit en stor sten. En snarkande sten, men i alla fall.

Sticke fnissade för sig själv. Vänta bara tills han vaknade. Då skulle roligheten börja.

En katt smög upp bredvid honom. Den gned sig mot honom och tittade på honom. ”Är du hungrig?” viskade Sticke.

Den här katten brukade komma upp till lägret med jämna mellan­ rum. Dess orange färg gjorde den lätt att känna igen. Han letade i fickorna. Något måste han ha att bjuda på. En chokladkaka. Kanske inte det katten hoppats på, men Sticke sträckte fram den i alla fall. Var katten bara tillräckligt hungrig skulle chokladkakan glida ner. Medan katten åt kliade Sticke honom vid halsen. Katten buffade kärvänligt tillbaka och gned sig mot hans hand. Det blev tomt när katten smög iväg i mörkret igen.

Det dröjde innan Dragge vaknade, men Sticke ville inte missa det roliga utan låg kvar. Det var först när det började ljusna som Dragge började röra på sig. Som vanligt gick det snabbt. Några slumpmässiga rörelser, huvudet med det rufsiga håret som lyftes och sedan hoppade han upp i luften. Med skosnörena hopknutna kunde han inte landa lika smidigt som vanligt. Armarna vevade i luften. Kroppen for framåt och Dragge landade i en sprattlande, svärande hög. ”Sticke! Fågelskit!”

Sticke skrattade så han inte kunde stå på benen. ”Lerhög, sjunkhål, fågelskit!”

Dragge skrek svordomar medan han slet i skosnörena. När det inte lyckades bet han av dem med sina vassa tänder. Röster närmade sig.

De andra måste ha hört och kom för att ta reda på vad som hänt.

Fortfarande skrattande lyckades Sticke ta sig upp och bort från lägret.

Bakom sig hörde han Dragge. ”Du kommer att ångra dig, Sticke!”

Och ännu högre från Pucke. ”Vi är trötta på dina spratt!”

Sedan var han för långt bort för att höra mer, men Sticke fnissade för sig själv. Dragge hade sett så kul ut när han trillade.

12

*** Kapten Fidesko haltade när han kom in till överste Nialka. Det hade dröjt innan vingarna torkat tillräckligt för att han skulle kunna flyga. Ändå rätade han på sig när han kom in och försökte pressa ut bröstet för att se ut som en värdig kapten i Gallus flygvapen. Överste Nialka ignorerade honom. Hon stod framåtböjd över skärmen som visade en karta över republiken. På olika ställen fanns röda och blå stjärnor i alla storlekar från de minsta som bara var fem millimeter mellan spetsarna till de största som var fem centimeter. En encentimeters röd stjärna var pla­ cerad rakt över fabriken där bomben smällt. Han kände igen flera ställen där ter­roristattentat genomförts som alla var flankerade av en röd stjärna.

De blå stjärnorna var däremot placerade vid slavarnas bosättningar, vil­ ket var osannolika ställen för attentat. De måste betyda något annat. ”Du är sen”, sa överste Nialka till slut och reste på sig.

De svarta ögonen borrade in sig i honom och han vred oroligt på sig. ”Jag passerade fabriken just när attentatet genomfördes”, sa han. ”Och du stannade för att hjälpa till trots dina order”, sa översten med en suck.

Kapten Fidesko svarade inte på det utan försökte se ut som om han inte tvekade att han handlat rätt. Det knackade på dörren. ”Kom in”, sa översten utan att bry sig om att Fidesko fortfarande väntade på sina order.

Det var kapten Lanka. Hennes blå fjäderdräkt lyste lika ren och väl­ arrangerad som alltid, trots att hon måste flugit hela natten från post­ eringen allra längst ner i söder. Han kunde slå vad om att hon skulle sett lika bra ut även om hon bekämpat elden i går kväll. Det fanns inget som kunde störa henne eller få henne att tappa koncepterna. Kapten Fidesko tyckte att hon kastade en medlidsam blick mot honom innan hon gick fram till översten och ställde sig i givakt. ”Bra att du kom så snabbt”, sa översten. ”Upproret sprider sig. Det var ett attentat så sent som i går kväll på en av fabrikerna.”

Kapten Lankas kam reste sig. Den var större än de flesta honors och lyste klarröd.

13

”Slavarna hade gett sig hem innan bomben exploderade och vi misstänker en ung kvinna som arbetar där. Vi måste få bukt med sla­ varna.” Överste Nialka smällde handen i skärmen. ”Se”, sa hon. Kartan blir rödare för varje dag. Ta reda på vilka som ligger bakom så vi kan få stopp på det.”

Hon plockade upp ett datarör och gav till kapten Lanka. ”Dina order.”

Kapten Lanka bugade sig så djupt att de gröna strecken under vingarna syntes och lämnade sedan rummet.

När översten böjde sig över skärmen igen kunde Fidesko inte hålla tyst längre. ”Vad är mina order?” Översten rätade mycket långsamt på sig, sträckte ut sina mossgröna vingar åt sidorna innan hon slog ett kraftigt slag med dem i luften.

Vinddraget fick honom att vackla bakåt. Sedan skriade hon högt. Det skar i öronen. När hon böjde sig över skärmen igen kände han sig så stukad att han var tyst.

Det började ljusna utanför. Han kunde se landningsbanan nedanför där kurir efter kurir landade. De första solstrålarna fick deras fjädrar att glittra. Det kliade mellan fjädrarna. Han hade inte haft tid att rengöra dem ordentligt innan han rapporterade. Hade han vetat att hon skulle låta honom vänta så länge, hade han kunnat ta sig tid att göra sig pre­ sentabel. Brådskande betydde tydligen inte att det var bråttom.

När hon äntligen reste sig igen skyndade han sig att räta på sig. Hon var inte nöjd med honom, det syntes. ”Slavar har försvunnit”, sa hon. ”Slavar”, sa kapten Fidesko innan han hann hejda sig. ”Men upp­ roret?” ”Jag har satt kapabla händer på att stoppa upproret”, sa överste Nialka. ”Ditt ansvar är att ta reda på varför slavarna försvinner och vem som ligger bakom.”

Utan att säga mer gav hon honom hans datarör och vände sig ner mot skärmen igen.

14

En stund senare kastade han sig ut från startbanan och bredde ut vingarna. Försvunna slavar. Det var inte vad han hoppats på, men det var hans eget uppdrag. *** Matilda vaknade av att solen sken henne i ansiktet. Det var märkligt tyst. Inga bilar hördes trots att det måste vara sent. Bilarna hördes för­ resten mitt i natten också, så det var definitivt märkligt att det var tyst.

När hon öppnade ögonen kände hon först inte igen sig. Det fanns ingen chokladbrun fondvägg med tavlan med de smälta klockorna. Ja, inte den äkta förstås. När hon reste sig upp i sängen gled det blåvitran­ diga täcket ner på golvet. Det var också fel. Hennes påslakan var täckt av röda rosor. Bokhyllan där fondväggen borde ha varit var också fel, men det fick henne att minnas drömmen. Drömde hon fortfarande?

Hon var i alla fall inte hemma och nu när hon var ordentligt vaken kände hon igen alla detaljer från drömmen. Hon måste drömma fort­ farande. Bestämt la hon sig ner igen och knep ihop ögonen. Hon nöp sig hårt i låret, men när hon öppnade ögonen igen var hon fortfarande i drömmen. Det här gick inte. Det var i dag hon skulle följa med Victor att fiska. Inte för att hon gillade att fiska, men första gången hon följde med sin pojkvän på hans favoritaktivitet var en stor grej. Det var inget hon ville drömma bort. ”Hanna”, hördes nerifrån.

I alla fall lät det som om det kom nerifrån. ”Hanna”, hördes det igen.

Nu lät mansrösten irriterad, men den där Hanna svarade fortfa­ rande inte. Nu dundrade steg uppför trappan och Matilda hoppade ur sängen. Om mannen skulle leta efter Hanna härinne ville hon inte ligga till sängs. ”Varför svarar du inte”, sa mannen och stack in ett rödhårigt huvud med fräknar. ”Men Hanna”, sa han och rynkade ögonbrynen. ”Är du inte klädd ännu? Tävlingen börjar ju snart. Skynda dig nu.”

Och innan Matilda hann svara att hon inte alls var Hanna stängde 15

han dörren och försvann nerför trappan igen. Hon skulle just ropa ef­ ter honom när hon fick syn på sin spegelbild. Mörkt hår med lugg och klädd i limegrön pyjamas. Hon stängde munnen. Det var inte möjligt.

Hon såg ut som kvinnan i drömmen. Det var rätt sött med det hjärt­ formade ansiktet med gröna ögon och fräknar, men det kändes mysko att se ut som någon annan. Det hade aldrig hänt förr. ”Hanna”, hörde hon nerifrån igen. ”Skynda dig!”

Det var kanske lika bra att spela med i drömmen och vänta tills hon vaknade av sig själv. Något förvirrad gick hon bort till bokhyllan och letade reda på träningskläder. Mannen hade ju sagt tävling. Hon hoppades bara att det inte förväntades att hon skulle vara bra. Idrott var inte hennes grej. *** Sticke kom tillbaka till lägret lagom till frukosten. De satt alla runt elden och stoppade i sig bröd för fulla muggar. Dragge blängde på honom, men ingen sa något om hans senaste spratt. Det var skönt med elden. Den värmde fötterna gott när han sträckte fram dem. So­ len hade gått upp, men hade ingen värme ännu. Han tog ett stort bett av brödet. Det var fyllt av goda fröer. Senaste utflykten hade de haft tur. Hyllorna hade varit fulla med alla möjliga godsaker. Han sneglade belåtet på sin limegröna jacka. Den var som alltid lite stor, men efter att han rullat upp ärmarna tyckte han att det blev riktigt snyggt.

Han sneglade bort mot Viacka. Hon var så söt med sina stora ögon med långa ögonfransar, men nu skrattade hon åt något som Trucke sa och verkade inte märka att han kommit tillbaka. Som om Trucke kunde ha något kul att säga. Hon borde hålla sig undan från honom.

Han var inget att ha.

Brödet hade smulats sönder under hans fingrar och otåligt stoppa­ de han resterna i fickan. Tomaten han fått tag på borde hon gilla. Ingen verkade kolla på honom. Han gick nonchalant bort mot sitt gömställe och när han var säker på att alla hade uppmärksamheten mot Gvilla som sjöng igen, dök han ner bakom stenen. Det var fuktigt i gömslet.

Han var tvungen att sticka in armen ända till axeln för att komma åt 16

knytet längs in. Han hade slagit in allt i en regnjacka för att skydda mot smutsen och fukten. Det skyddade ingen längre tid, men tillräckligt tills allt tog slut. Det var aldrig så mycket han lyckades smuggla undan från de andra. Egentligen skulle de dela allt, men han var övertygad om att de andra också hade sina egna gömställen. När han fått fram hela kny­ tet drog han fram tomaten. Den lyste lika klart röd här som den gjort i affären. Han flinade belåtet. Den borde göra susen.

Viacka såg förvånat upp när han hoppade fram bredvid henne.

Truckes sura min sket han ärligt talat i. Men Viackas leende när han sträckte fram tomaten mot henne fick det att pirra i kroppen. Han kände hur munnen formades till ett fånigt flin när hon luktade på to­ maten och slöt ögonen när hon drog in doften. ”Jag har också en tomat”, sa Trucke och puttade på henne.

Hon slog undan hans hand. ”Jag ser den inte”, sa hon.

Hon nuddade tomaten med läpparna, drog undan den och drog in lukten igen. Sticke landade på marken bredvid henne och lutade hakan i händerna medan han iakttog henne. Han märkte inte ens när Trucke försvann. ”Den luktar gott”, sa Viacka och log så att de spetsiga tänderna syntes. ”Smaka”, sa Sticke.

Det vattnade sig i hans mun också. Hon log mot honom och stack sedan ut tungan och slickade på tomaten. ”Smaka”, sa Sticke igen med grötig röst.

Viackas leende blev bredare och så öppnade hon munnen och tog ett rejält bett. Saften rann längs med hakan. Två bett till och tomaten var borta. Sticke svalde. ”Tack”, sa Viacka och torkade bort saften från hakan med hand­ ryggen.

Sedan böjde hon sig fram och pussade honom på näsan innan hon reste sig och försvann från elden. Sticke rullade runt på rygg och stirrade upp mot himlen. Det skulle bli en fin dag. Himlen var allde­ les blå. De kunde göra en utflykt till. Kanske fanns det fler tomater.

17

Han skrattade hĂśgt och studsade upp pĂĽ fĂśtterna. Det skulle bli en fin dag.

18

Kapitel 2 Kapten Fidesko landade på gräsmattan framför mamma och pappas hus. Han hade velat ge sig iväg på uppdraget med en gång, men mam­ ma skulle aldrig förlåta honom om han inte kom hem till deras bröl­ lopsdag. Dataröret brände i fickan, men han hade inte hunnit ta del av informationen ännu. Han såg inte fram emot att ägna några timmar till att umgås med föräldrarna och de odrägliga syskonen.

Huset var fyllt av folk. I hallen stod äldsta brorsan och läxade upp tvillingpojkarna som tydligen viftat ner alla mammas prydnads­ statyetter från hyllan ovanför trappan. Han hade inte tid med mer än en hastig nick. I vardagsrummet stod alla i små grupper och pratade, men mamma fick syn på honom och pressade sig fram med ett stort leende och en ljusröd hona med vita streck på vingarna i ett fast grepp.

Han suckade. Inte nu igen. I samma stund kom mamma fram till ho­ nom och nuddade med näbben mot hans. ”Välkommen”, sa hon och drog fram honan som såg något motvil­ lig ut. ”Har du träffat Drialda?”

Hon böjde sig fram och viskade med en röst som hördes ända ut på gräsmattan: ”Prata du med Drialda medan jag tar hand om maten.”

Drialda log besvärat mot honom. Fidesko suckade. Han var trött på att prata med honor han inte hade något gemensamt med. Mamma hade fyra söner och tre döttrar som alla gift sig och fått ungar. Det borde räcka. ”Trevligt att träffas”, sa han.

Hon drog mungiporna uppåt igen, men leendet nådde inte ögo­ nen. Hon drog med pekfingret längs med fjädrarna på vänstra hand­ leden för att släta till dem ytterligare trots att de redan var perfekt ordnade. ”Så”, sa hon. ”Håller du också på med handel?”

19

”Nej”, sa han medan han försökte hitta ett vänligt ansikte som han kunde dumpa honan på. ”Jag är inte slavhandlare.”

Han hörde ett bullrande skratt bakom sig och sedan la Boumba armarna om dem så Fidesko trycktes mot Drialda. Det var lönlöst att kämpa emot. De satt som i slavfästet när handeln pågick. ”Lille Fidesko vansläktas”, sa Boumba och tryckte ner hans kam. ”Han är med i flygvapnet. Konstnärsidéerna satte pappa stopp på efter Herr Tonkas olycka.”

Fidesko kämpade för att komma loss. ”Det var inte mitt fel”, sa han.

Boumba skrattade igen så att Drialdas näbb stötte mot Fideskos bröst. ”Var det inte du som satte upp ljusen?” ”Vem som helst borde sett att det var en konstinstallation”, sa Fi­ desko samtidigt som han tog sig loss och i farten for bakåt och landade på golvet.

Han reste sig med vad han hoppades var värdighet och rättade till fjädrarna. ”Att tro att det var landningsljus”, sa han, ”var bara dumt. Det var inte mitt fel.”

Boumba skrattade igen och släppte Drialda. ”Herr Tonka hade en annan åsikt”, sa han och gick därifrån.

Drialda undvek att titta på honom. Underbart. Hon måste tro att han var en riktig idiot. Ibland hatade han verkligen syskonen. De gjor­ de alltid likadant.

Till slut såg han någorlunda presentabel ut igen. ”Vad sysslar du med?” frågade han för att få igång konversationen igen. ”Åh”, sa Drialda och tittade ner i golvet. ”Jag hanterar ekonomin på din fars handelsfirma.”

Kapten Fidesko visste inte vad han skulle säga härnäst så det blev tyst igen. Mamma dök upp igen med en bricka med flugcocktails och bjöd. Drialda tog genast en och smuttade på den. ”Lille Fidesko här”, sa hans mamma stolt, ”har blivit befordrad till kapten. I flygvapnet är det ett stort steg uppåt.”

20

Fidesko vred sig som en mask i en näbb. ”Han är kanske inte aktiv i familjebranschen”, sa hon med ett lätt ursäktande tonfall, ”men han gör bra ifrån sig i den bransch han valt.”

Så log hon brett mot Drialda som drog mungiporna uppåt. Leendet nådde inte ögonen den här gången heller. ”Har du varit slavhandlare länge?” frågade Fidesko snabbt för att avbryta mammas klumpiga försök. ”Jag är inte slavhandlare”, sa Drialda med hög röst och fick allt sorl att tystna.

Hon ställde tillbaka det tomma glaset på brickan. ”Jag är ledsen”, sa hon till mamma medan hon vände ryggen mot honom. ”Jag måste gå nu.”

Och sedan pressade hon sig ut ur rummet och försvann. En kort stund stirrade alla på honom innan sorlet ökade igen och festen fort­ satte. ”Kan du inte bjuda till lite?” undrade hans mamma innan hon gick vidare med sin bricka.

Fidesko stod kvar en stund och kände sig som en idiot. De här familjesammankomsterna slutade oftast så. Sedan gick han ut utan att säga adjö. Han hade ett uppdrag att sköta. *** Matilda följde den rödhårige mannen genom vad som verkade vara ett villasamhälle. Mannen gick snabbt så hon fick småspringa för att hinna med. En pojke kom springande från andra änden av gatan. Han hade svart hår som verkade växa åt alla håll. ”Hej”, ropade pojken från långt håll. ”Skynda er! Det börjar snart.”

När han närmade sig saktade han in till något slags hoppsasteg bredvid Matilda. ”Petter blev orolig när du inte kom”, sa han med ett brett flin mot den rödhårige mannen bredvid Matilda.

Petter blängde på pojken. ”Det var jag inte alls”, sa han. ”Du ska alltid överdriva Jonne.”

Pojken ryckte på axlarna.

21

”Är det inte spännande”, sa Jonne. ”Om vi vinner i dag leder vi. Vi kan bli regionens Lokaleramästare.” ”Vad är lokalera?” frågade Matilda. ”Fåna dig inte”, sa Petter.

Gatan ledde ut på en stor äng med en gigantisk sjö bakom. I alla fall trodde hon det var en sjö. Hon kunde inte se dess motsatta sida, så strängt taget hade det kunnat vara havet. En stor folksamling var sam­ lad vid sjökanten. Alla var klädda i träningskläder. En man som liknade Petter, men var grov som en boxare, vände sig om när de närmade sig och ropade: ”Skynda dig Hanna, i dag gäller det! Om du gör det lika bra som sist har de ingen chans.”

Han log brett. ”Ta det lugnt Lasse”, sa Petter och gick bort till de andra.

Matilda stannade. ”Jag kan inte lokalera”, sa hon.

Jonne skrattade högt. ”Du är ju bäst”, sa han.

Luften var elektrisk. Nu såg hon att människorna vid sjökanten var klädda i två olika färger. Hälften var som hon själv klädd i limegrönt.

Den andra hälften var klädda i ljusblått. Magen kurrade högt. Ingen frukost och nu skulle hon vara med i en tävling som hon inte kunde reglerna för. Hon gillade verkligen inte den här drömmen. ”Hur gör man?” frågade hon och bet sig i läppen.

Jonne skrattade igen, men tystnade när han kastat en blick. ”Är du nervös?” frågade han vänligt. ”Det blir jag också.” ”Hur går det till?” frågade hon igen.

Jonne ryckte på axlarna. ”Om det gör dig lugnare”, sa han. ”Det är vår sammanlagda tid som gäller, men om någon i laget tar fel kontroll blir vi alla diskade.

Varje lagmedlem får en karta. Du vet ju det här.” ”Snälla”, sa Matilda nervöst. ”Fortsätt.” ”Ok”, sa han. ”På kartan finns första kontrollen och du ska, baserat på hur där ser ut, föreställa dig platsen och förflytta dig dit. Om du 22

kommit rätt dyker kontrollen upp och du lägger handen på plattan.

Tävlingsledningen får information om att du varit där och din tid. Sen kommer nästa kontroll fram på kartan och du tar dig dit. När du tagit alla kontroller dyker målkontrollen upp och du återvänder.” ”Så om jag kommit rätt dyker kontrollen upp”, sa Matilda. ”Nja”, sa Jonne. ”Du kan ju ha kommit till någon annans kontroll.

Det gäller att du kollar att alla detaljer stämmer innan du tar kontrol­ len.” ”Men jag kan inte förflytta mig bara genom att tänka på en plats”, sa Matilda. ”Klart du kan”, sa Jonne och började gå mot de andra. ”Kom nu.

Det börjar snart.”

Hon hade ont i magen. Det här var verkligen inte hennes grej. *** Sticke låg på mage och tittade bort mot människorna vid sjökanten. De var klädda i liknande jackor som han hade lyckats hitta i går fast hälften hade ljusblå jackor. Han drog belåtet upp ärmarna lite till. Den lime­ gröna var snyggast. En av de längsta människorna klev fram med en bunt med papper i handen. Till skillnad från de andras jackor var den här svart. Han placerade ut två papper på marken framför en limegrön­ klädd människa och en ljusblåklädd människa. En visselsignal hördes.

Människorna tog upp sina papper, tittade på dem och försvann. Två till steg fram, nya papper på marken, signalen och de försvann också.

Färre och färre människor stod vid sjön. Tills en mörkhårig kvinna i limegrön jacka steg fram tillsammans med en ljushårig kvinna i ljusblå jacka. Pappren landade på marken som tidigare, men när signalen ljöd försvann bara kvinnan i ljusblå jacka. Den andra kvinnan stod kvar.

Den här leken skulle sysselsätta dem hela dagen. Det visste han sedan tidigare. Han ålade försiktigt bakåt tills han var utom synhåll, reste sig sedan och gav de andra signal om att det var fritt fram.

Affären var som väntat helt tom på folk när rövarna dök in. Hyl­ lorna var fyllda igen. De svärmade in och klättrade uppför hyllorna för att nå de översta varorna. Sticke var för långsam i dag. De andra hade 23

hunnit före, eftersom han kollat upp vad människorna gjorde. Alla bra varor verkade redan tagna. Viacka höll triumferande ett helt knippe med tomater. Trucke hade fått tag på flera burkar med något gult pul­ ver. På en hylla låg en kvarlämnad påse med torkad frukt som Sticke snabbt stoppade på sig. Han tog tag i trådhyllorna som var alltför rang­ liga att klättra på och använde dem som hävstång för att nå skåpen ovanför kassorna. Han slängde sig upp ovanför skåpen. De innehöll inget vettigt så han ägnade ingen tid åt att försöka ta sig in utan ställde sig upp så han nådde den smala stången som gick längs med hela taket.

De andra började kasta ner varorna som de inte smugglade undan till sig själva ner på golvet, men han gick armgång bort till de hyllor som satt för sig själva uppe vid taket. Det gick inte att nå dem via övriga hyllor så ingen av de andra hade brytt sig om att ta sig dit, men Sticke hoppades på ett fynd.

En stund senare satt han kvar däruppe och smaskade på en chok­ ladkaka. Han hade redan fyllt fickorna och även kastat ner ett antal för syns skull. De andra hade redan fyllt säckarna och började bli klara. In genom dörren pep Lillprippe. ”Fågel”, sa han med ett högt pip. ”Svär inte”, sa Lillprippes mamma och stoppade ner ett par byxor i säcken. ”Utanför”, sa Lillprippe med högre röst.

Alla reste sig upp och stirrade på Lillprippe som hoppade upp och ner. ”En fågel”, sa han och viftade med både händer och fötter så han trillade omkull, gjorde en kullerbytta och studsade upp igen.

Alla fick plötsligt brått. Människorna blev irriterade när de kom på dem. Fåglarna hatade dem. Det var bråttom. Snart var affären tömd på rövare. Det var bara Sticke kvar som skyndade sig så snabbt han kunde. Till slut var han nere och kunde rusa ut genom dörren. Rakt på fågelhonan som stod utanför. ”Uff ”, sa hon och Sticke rullade runt på marken efter stöten.

Han studsade upp för att rusa in i skogen, men rycktes tillbaka av en kraftig hand. Han slingrade sig i hennes grepp, men fågelhonan var 24

mycket starkare än han. Han hade ingen chans. Nu var det kört. Hon skulle skära honom i strimlor och servera sina ungar. Han slöt ögonen och väntade på dödshugget. *** Kapten Fidesko hade landat på resterna av människoborgen. Varje höst när årsdagen av republiken närmade sig höjdes röster att den gamla borgen skulle rivas. Många ansåg att ruinen eldade på upp­roret.

Den fick slavarna att minnas att de en gång haft ett eget land och därför borde den jämnas med marken. Fidesko tyckte att det var över­ drivet. En gammal ruin kunde inte starta ett uppror. Det måste ligga annat bakom.

Nu tjänade den som en bekväm viloplats där han i lugn och ro kunde ta del av sina order. Han bröt datarörets försegling. Den var inställd på hans fingeravtryck och kunde inte öppnas av någon annan.

Han kände en våg av stolthet över att äntligen få egna order som ingen annan fick ta del av.

Första gången han hört talas om att slavar försvunnit var vid mötet med överste Nialka. Det var oroande läsning för det visade sig vara många slavar som försvunnit. Ena dagen var de vid sitt arbete som vanligt. Nästa dag dök de inte upp. När övriga slavar från samma bo­ sättning frågades ut fick de bara till svar att de varit på plats på kväl­ len, men försvunnit under natten. Det var ingen som hade någon bra förklaring till varför de inte kom. Nu började det bli ett stort problem för mängden av slavar som försvunnit var så stor att det påverkade produktionen. Han hade därför order att ta reda på vart slavarna för­ svunnit och vem som låg bakom. Han skulle börja sitt uppdrag med att besöka någon av de bosättningar som slavar försvunnit från. Han rätade på kammen. Nu började uppdraget. *** Den ena efter den andra hade försvunnit i tomma luften. Matilda bör­ jade må illa. Snart var det hennes tur och hon hade ingen aning om hur hon skulle förflytta sig. Kom sådana förmågor med drömmen eller var 25

det här en sådan dröm där du förtvivlat försökte klara av något bara för att misslyckas gång på gång? Säkert en symbol för hur hjälplös hon kände sig som helt ny på kontoret. Nu var det bara mannen i svart, hon själv och en kvinna från det andra laget kvar. Mannen som måste vara tävlingsledare la kartorna upp och ner framför dem och blåste sedan signalen. I ögonvrån såg hon sin motståndare plocka upp kartan och hon gjorde likadant. Den liknade en orienteringskarta, men hade bara en ring inritad. Den var ritad vid en bäck och en stor sten låg i mitten av cirkeln. Kvinnan bredvid henne försvann. Det knep till i magen.

Vad skulle hon göra? Föreställ dig platsen hade Jonne sagt, så hon slöt ögonen och försökte se bäcken framför sig med en stor sten bredvid mitt i en skog. Först kände hon inget, men när hon fokuserade på bil­ den i sitt inre kändes det som om marken försvann under henne. En vind blåste genom hennes hår. En duns och allt blev stilla igen. ”Sjutton vad du skräms”, hörde hon en ilsken röst. ”Dyka upp ur tomma intet. Poff. Fräckt är vad det är.”

Hon öppnade ögonen. En katt stod uppe på stenen. Den lyste orange i solskenet som silade ner genom träden omkring dem. De gröna ögonen blixtrade och svansen svängde fram och tillbaka med hastiga rörelser. ”Kan du prata?” ”Nej”, sa samma ilskna röst och katten satte sig ner och placerade svansen prydligt längs med kroppen. ”Jag bara låtsas.” ”Tur att det är en dröm”, sa Matilda med en suck. ”Se ut som någon annan, förflytta sig genom att tänka på platsen och nu talande katter. Hade det inte varit en dröm hade jag trott att jag var galen.”

Hon såg sig omkring. ”Var är kontrollen?” sa hon. ”Inte här”, sa katten. ”De lägger aldrig kontroller i Onda skogen.” ”Onda skogen”, sa Matilda. ”En skog kan väl inte vara ond.” ”Inte vet jag”, sa katten. ”Det är människorna som kallar den Onda skogen.”

Katten la huvudet på sned. ”Det är ingen dröm”, sa han.

26

Matilda ryckte till och slutade leta efter den saknade kontrollen. ”Det måste det vara”, sa hon. ”Hur skulle jag annars ha kommit hit?” ”Du har bott här länge”, sa katten. ”Jag känner igen dig från bo­ sättningen.”

Och han nickade bort från bäcken. ”Jag ser bara ut som hon”, sa Matilda, kastade sig ner på marken och la armarna om sina uppdragna knän. ”Först drömmer jag om en kvinna som sover och när jag vaknar ser jag ut som hon och alla tror att jag är hon. De tror också att jag är bra på lokalera. Hur ska jag nu hitta rätt ställe? Det ser ju ut som på kartan.”

Katten tog ett smidigt skutt ner på marken bredvid henne och ki­ kade på kartan. ”Inte riktigt”, sa han. ”Det finns ingen sänka bredvid stenen här.”

Han satte tassen till vänster om stenen. Matilda stirrade ner på kar­ tan. Sänkan hade hon inte sett innan. ”Innan du försvinner”, sa katten innan hon hann sluta ögonen och föreställa sig platsen en gång till. ”Det låter som du drömförflyttade dig.” ”Drömförflytta”, sa Matilda. ”Hur gör man då?” ”Inte vet jag”, sa katten. ”Jag kan det inte. Såvitt jag hört kan en drömförflyttare fara vart som helst medan de sover. Det låter som om det var det du gjorde.”

Han strök sig mot henne. ”Det löser sig”, sa han. ”Här är inte så dumt.”

Matilda studsade upp. ”Jag kan inte stanna här”, sa hon upprört. ”Victor skulle ta med mig och fiska. Hur går det med det?”

Katten tog ett skutt upp på stenen och la sig belåtet mitt i solskenet.

Han svarade inte. ”Jag klarar inte av det här”, sa Matilda och sparkade på stenen. ”Jag kommer sist i den där fåniga tävlingen. Alla blir förbannade på mig.

Och talande katter.”

Hon kastade en blick mot pälsfällen på stenen. ”Det är bara alltför konstigt.”

27

Katten rullade runt på rygg och sträckte på sig. ”Åh det”, sa han. ”Det är det ingen som vet om.”

När hon bara stirrade på honom rullade han runt på magen igen. ”Det är inget vi avslöjar för andra”, sa han. ”Du pratade med mig”, sa Matilda. ”Det var ganska avslöjande.” ”Du överraskade mig”, sa katten och satte sig upp igen. ”Avslöja det inte för någon annan.”

Matilda ryckte på axlarna. ”De skulle bara tro jag var galen.” ”Ännu galnare”, tillade hon efter en stund. ”Om du inte är Hanna”, sa katten. ”Vem är du då?” ”Matilda”, sa hon. ”Tekel”, sa katten. ”Jag måste gå”, sa Matilda. ”Vi ses.”

Hon blundade och föreställde sig bäcken med stenen och sänkan bredvid. Marken rycktes undan. Hon var på väg igen. *** ”Sluta vrida dig som en mask som väntar på att bli uppäten”, sa en kvinnlig röst.

Den lät något skrikig och bestämd som om den var van vid att alla gjorde som hon sa. Sticke öppnade försiktigt ögonen. Hela synfältet täcktes av blå fjädrar. Långt uppe satt fågelhuvudet med sin kraftiga näbb. Han svalde. ”Ska du inte det då?” ”Vadå?” ”Äta upp mig?”

Fågelhonan skakade honom kraftigt så allt blev suddigt omkring honom och han mådde illa. ”Hur skulle jag då få några upplysningar av dig?” sa hon. ”Fast jag kan äta dig sen.” ”Helst inte”, sa Sticke svagt.

Fågelhonan satte ner honom, men när han skulle fly därifrån, bar benen honom inte och han föll omkull.

28

”Fågelskit”, sa han med kinden mot jorden.

Han hävde sig upp igen, horisonten for runt och jorden smällde till honom på andra kinden. ”Jag ska inte skada dig”, sa fågelhonan lugnt. ”Om du ger mig bra upplysningar får du en belöning.”

Ordet belöning fick Sticke att lugna sig. Han kunde lyssna på henne och när han hämtat sig kunde han snabbt fly ut i skogen igen. ”Snacka på”, sa han. ”Bland slavarna finns en motståndsrörelse”, sa fågelhonan. ”De blir våldsammare och våldsammare. De bombar vägar, fabriker och förra veckan förgiftade de ett stort parti mat. Som tur var upptäcktes det innan det kom ut. Jag har fått i uppdrag att sätta stopp för dem.” ”Och vem är jag”, sa Sticke medan han försökte satte sig upp. Han slöt ögonen. Världen snurrade fortfarande alltför mycket för hans smak. ”Kapten Lanka”, sa hon och hade hon inte varit en av fåglarna hade han trott att hon log. ”Jag behöver upplysningar”, sa hon. ”Slavarna kommer inte att ge mig dem, men du borde se en hel del.” ”Varför ska jag hjälpa dig?” ”Förutom belöningen”, sa kapten Lanka och nu var han säker på att hon log eftersom hennes röst lät vänligare. ”Terroristattentaten blir allvarligare och allvarligare. Det är bara en tidsfråga innan ni drabbas också. Hjälp mig så hjälper jag dig.”

Sticke funderade på saken med slutna ögon. Det kunde inte skada och det var alltid bra att ha gentjänster som man kunde kassera in. Inte för att fåglarna någonsin varit till hjälp. Jagat dem som ohyra hade de gjort så fort de fick chansen. Han hade bestämt sig. Han skulle hjälpa henne.

29

30

Kapitel 3 Det var en halvtimme sedan kapten Fidesko lyft från ruinen och han kunde fortfarande inte se slutet på Mörka skogen. Skogen låg som ett mörkgrönt täcke som skiftade från grönsvart ända till en mossgrön ny­ ans. Ibland blänkte det blått nedanför. Det måste vara en av de bäckar som slingrade sig genom skogen. Han hade aldrig varit inne i den utan bara flugit över. Enligt vad han hört var den risig och svårgenomträng­ lig. De enda som levde där var små rövare som tog alla chanser att stjäla dig ända in på benen. I alla fall vad det vad som sas. Han hade aldrig sett någon av rövarna heller. De var kanske bara en skröna.

Nu kunde han se änden av skogen långt framför sig. Vid kanten skulle den bosättning han bestämt sig för att besöka ligga. Snart såg han en samling av hus och på var sida av dem ljust grönt. Det kunde vara skog, men det var svårt att se från det här hållet. Bortanför husen fanns en gulgrön plats och vid den något stort mörkt blått. Det måste vara en sjö.

Detaljerna blev tydligare när han närmade sig och han dalade ner så han flög alldeles ovanför trädtopparna. Nu såg han att allt inte var mörkgrönt. Spretiga grenar stack upp och vissa ställen såg ut att vara målade med grått. När han passerade över en av de grå fläckarna insåg han att det var gråa träd vars döda grenar stack upp mot himlen som spretiga skelett. Han rös. Mörka skogen var obehaglig.

Han svängde av när han var nästan framme så han kom ut över den gröna skogen istället för villabebyggelsen. Han var osäker på hur slavarna skulle reagera på hans uppdykande. När han förklarat skulle de säkert vilja hjälpa till, men risken fanns att de såg honom som ett hot om han bara dök ner mitt ibland dem.

Några slavar var samlade vid kanten av sjön. Egentligen var de för många för att stå samlade på samma ställe utan överinseende, men det kunde inte spela någon roll. Hela livet hade han fått höra att slavarna 31

var gjorda för arbete och inte hade intresse av något annat, men han fann det svårt att tro. De måste väl vilja göra något annat än arbeta.

Han saktade in så att de skulle hinna undan innan han landade. En av slavarna som hade lysande rött hår stod över en kvinnlig slav som hukade sig. Han hade nävarna knutna som han tänkte slåss, men en smalare rödhårig man drog honom därifrån. Det såg ut som om de skrek åt varandra. Till slut gick den förste mannen därifrån med kraf­ tiga steg och nävarna fortfarande knutna. Resten av slavarna gick bort mot bosättningen och kapten Fidesko kunde äntligen landa. Innan de kommit utom synhåll vände sig den kvinnliga slaven om och tittade rakt på honom. Han väntade på skrik och upprörda röster och spring­ ande slavar men hon vände bara bort huvudet och så var de försvunna mellan husen. *** Efter fyra försök hade Matilda till slut kommit till rätt bäck med sten och kunnat ta kontrollen, men när hon försökte nå den andra kontrol­ len hamnade hon fel igen. Det hade slutat med att hon brutit. Att ta sig tillbaka gick på första försöket. Det var mycket enklare när hon varit där innan insåg hon.

Tävlingsledningen och det andra laget var redan försvunna när hon kom tillbaka. Nästan alla i hennes lag hade också gått. ”Var har du varit?” sa Lasse som var byggd som en boxare.

Han knöt nävarna som om han tänkte slå till henne. Matilda back­ ade. ”Jag kom fel”, sa hon.

Det susade i huvudet som om en vind blåste.

Han tog ett steg närmare och nu stod hon med hälarna vid strand­ kanten. ”Du saboterade för laget”, sa han och lutade sig över henne med nävarna fortfarande knutna och knallröd i ansiktet. Petter trängde sig emellan. ”Lugna dig Lasse”, sa han. ”Alla kan misslyckas ibland.” ”Hanna brukar aldrig göra fel”, sa Lasse, men han lät sig knuffas bort.

32

Petter fick undan honom, men Matilda kunde inte undgå att höra alla svordomar Lasse vrålade. Hon krympte där hon stod. De andra sneglade bara mot henne. Det var klart de var förbannade också. Tår­ arna brände bakom ögonlocken. Hon kunde inte andas ordentligt.

Ande­tagen kom i korta, snabba flämtningar. Hon ville inte gråta. Hon skulle inte gråta. Hon ville bara härifrån. ”Han är bara besviken”, sa Petter när han fått iväg Lasse.

Matilda följde de andra mot husen. Det var ingen som sa något. De var väl besvikna också och själv visste hon inte vad hon skulle säga.

En färgglimt i ögonvrån fick henne att vrida på huvudet. Vid strandkanten stod den märkligaste varelse hon någonsin sett. Den måste vara två meter hög. Såg ut som en tupp, men ändå som en män­ niska. Den hade kastanjebrun fågeldräkt och på vingarna som den prydligt fällde ihop bakom sig medan hon tittade på kunde hon se klarröda streck. Den hade även en lika röd, köttig tuppkam, en kraftig rovfågelsnäbb som såg ut att kunna bita av ett finger utan problem och stora runda svarta ögon. Trots vingarna hade den också armar som var täckta av fjädrar ända ner till handlederna och fingrarna hade långa spetsiga naglar som liknade klor. Benen var inte fjädertäckta utan såg ut som strutsben som slutade i långa fötter med tre klor istället för tår.

Den såg allvarlig ut där den tittade på henne som om den förväntade sig problem, men Matilda hade haft nog med problem. Hon orkade inte fundera på en fågelmänniska också till råga på allt annat som hänt.

Så hon följde de andra bort längs med villagatan.

De troppade av den ena efter den andra in i sina hus. Petter där­ emot följde tyst med henne tillbaka till det hus hon kommit från. ”Jag kan inte lokalera”, sa hon när de stannat utanför. ”Du är ju bäst”, sa han, men han lät frånvarande som om han tänk­ te på annat. ”Förlåt”, sa hon.

Petter svarade inte. Han lyfte handen, gav hennes kind en lätt smek­ ning och tog sedan ett lätt tag i hennes hästsvans. ”Varför har du satt upp håret?” frågade han med ögonbrynen lätt rynkade.

33

Han såg inte arg ut utan bara fundersam. Matilda ryckte lätt på axlarna. ”Få det ur vägen”, sa hon. ”Det gör jag jämt. Jag gillar inte att få det i ögonen.” ”Jämt”, sa Petter. ”Jag har aldrig sett dig göra det innan.”

Hon suckade inombords. Det gick inte att ljuga längre, men hon ville inte att han skulle tro att hon var galen. ”Jag är inte Hanna”, sa hon. ”Du ser ut som hon”, sa Petter, men han lät inte som om han protesterade. ”Jag är Matilda”, sa hon. ”I morse vaknade jag i Hannas kropp. Jag vet inte varför.” ”Du kanske vaknar i din egen kropp i morgon”, sa Petter. ”Kanske”, sa Matilda, men hon trodde inte riktigt på det.

Petter nickade lätt och gick sedan därifrån. När han kom till nästa korsning, vände han sig om och tittade länge på henne, innan han svängde till höger och försvann. *** Världen hade slutat snurra när Sticke öppnade ögonen och tittade upp mot kapten Lanka som tornade upp sig ovanför honom. ”Vad vill du veta?”

Kapten Lanka såg sig omkring. ”Inte här”, sa hon. ”Finns det någon plats där vi kan vara ifred?”

Sticke funderade. De andra hade säkert flytt till lägret, men de kun­ de komma tillbaka. Människorna skulle snart vara tillbaka från sina lekar. Utkiken vid den gamla handelsvägen. Dit kunde de gå. ”Följ med”, sa Sticke och kilade bort mot skogen. ”Inte Mörka skogen”, sa kapten Lanka.

Sticke stannade. ”Människorna kallar den ond”, sa han, ”och ni kallar den mörk, men det är vårt hem.”

Sedan vände han igen och rusade vidare. Efter en stund hörde han steg bakom sig. Kaptenen hade tydligen bestämt sig för att följa med i 34

alla fall. Skogen var extra tät alldeles vid skogsbrynet, men han hukade sig bara ner och smet under de spretiga grenarna. ”Vänta”, hörde han bakom sig. ”Hur ska jag komma igenom?”

Kapten Lanka stod kvar på andra sidan av den täta väggen av gre­ nar. Hon var nästan dubbelt så lång som han och kunde inte enkelt böja sig ner och smita under. ”Du får trycka dig igenom”, sa han. ”Grenarna kommer att fastna i vingarna”, sa hon.

Han funderade en stund. Det gick inte att bryta av grenarna. Vid bäcken måste det gå att komma igenom om hon gick i vattnet. Han gled ut igen och visade vägen längs med skogen bort från bosättning­ en. Efter en stund kom de fram till bäcken. Den kom ringlande ur skogen som en bred orm nedsjunken i en djup skåra i marken. Bäck­ ytan låg säkert en halvmeter under marken där skogen stod och träden slutade vid kanten. ”Det är bara vid ytterkanten som skogen är så här tät”, sa han till Lanka. ”Om du går på botten av bäcken kommer du igenom och efter några meter står träden glesare.”

Hon såg skeptisk ut, men gjorde som han sa. Vingarna fällde hon så tätt som möjligt mot ryggen och klev ner i bäckfåran. Vattnet gick en halvmeter upp på benen, men hon klagade inte. Efter några me­ ter glesnade träden mycket riktigt och hon kunde kliva upp ur bäcken igen, även om hon fick fortsätta att gå försiktigt. ”Hur klarar ni av att bo härinne?”, frågade hon.

Sticke flinade. ”Vi är mindre än ni”, sa han.

Att de inte hade något val nämnde han inte. Inte heller sa han något om vem som drivit ut dem i skogen. Det fanns ingen anledning att rota i gamla oförrätter. Kapten Lanka hade knappast varit född då.

Sticke fick dra ner på takten för det var betydligt svårare för Lanka att ta sig fram i skogen, men till slut kom de fram till den gamla han­ delsvägen. Den syntes knappt, eftersom den var täckt av lågt ris och gräs, men där växte inga träd så den var trots det inte svår att följa. ”Det ser ut som en väg”, sa Lanka.

35

”Det är det också”, sa Sticke. ”Det var en handelsväg för många år sedan. Nu används den inte längre.” ”Varför gör ni inte det?” ”Det är inte vår väg”, sa han. ”Vi använder inte vägar.”

De kunde hålla mycket högre fart nu när det fanns större plats för Lanka. Vägen var så bred att hon kunde fälla ut sina vingar om hon ville. Det var rätt ljust också, eftersom kvällssolen nådde ner längs med vägen. Den var rak och slingrade sig inte på det sätt som djurstigarna gjorde. Snart var de framme vid utkiken. Det var ett högt torn i sten ovanpå en hög mur. Det fanns ingen ingång därnere utan bara vid överkanten av muren. När man kom in fanns ett runt rum med öpp­ ningar åt alla håll. Han misstänkte att det hade använts för att hålla koll på dem som passerade. Nu hade stenar i muren trillat ner. Det var på det sättet han hade kunnat ta sig upp genom att kliva på utskjutande stenar och i hål efter nedfallna stenar. Snabbt grep han tag i närmaste sten och ålade sig upp på muren. Kapten Lanka stod kvar därnere.

Han reste sig upp och stod på muren ovanför henne. Den var så bred att det inte var något som helst bekymmer att balansera där. ”Kan du inte ta dig upp?” undrade han. ”Jag väntar på att du ska flytta dig”, sa hon.

Han smet in i tornet och tittade ned mot vägen för att se hur hon klättrade. Så fort han försvunnit vecklade hon ut vingarna, slog några kraftiga slag och var med ens uppe på muren. ”Det är den typ av utkikstorn vi byggde förr”, sa hon. ”Det var ett bra ställe att rådslå på.”

Så kom hon in och lutade sig mot en av de pelare som gav stöd åt det runda taket. Sticke klättrade upp på en halvt nedrasad pelare. Sedan var de redo för att talas vid i lugn och ro. *** Kapten Fidesko hade väntat en stund innan han gick in i bosättningen för att inte alla slavar skulle vara ute, men det verkade som om han väntat för länge eftersom det var alldeles öde. Han gick igenom hela bosättningen och försökte få en bild av hur där såg ut.

36

Bosättningen var helt annorlunda mot vad han var van vid. Det första han noterade var att alla hus såg likadana ut. De var alla två våningar höga fast våningarna var lägre än i gallushus. En del av hus­ kroppen var täckt av rödmålat trä och den andra i någon typ av vit lera. Delen med lera var framskjuten några meter så att det bildades en fyrkantig uteplats. Runt huset fanns en gräsmatta omringad av ett vitt trästaket.

Han hade följt gatan som ledde från gräsängen framför sjön och trodde först att det var allt som fanns, men han insåg snart att områ­ det var större än han först trodde. Han kom till en T-korsning där det var fyra hus på var sida innan det kom en ny korsning. Han bestämde sig för att ta den gata som låg rakt fram, den som ledde söderut mot Mörka skogen. Han passerade fyra hus och kom till en korsning med ytterligare en tvärgata. Sedan kom fyra hus på vardera sidan igen och så var han framme vid Mörka skogen. Då gick han tillbaka till tvärgatorna och följde dem för att se hur där såg ut. När han gått fram och tillbaka ett antal gånger hade han fått en bra bild av hur det var organiserat.

Det gick fem gator från norr till söder mellan sjön och Mörka skogen.

De korsades av två tvärgator som i sin tur ledde från Ljusa skogen i öster till Ljusa skogen i väster på andra sidan bosättningen. Och varje gata mellan korsningarna och ändarna hade alltså fyra hus på var sida.

Sista huset på den södra sidan av den sydöstra tvärgatan såg inte lika­ dant ut som de andra. Det liknade mer en låda och var bara en våning hög. När han kikade in insåg han att det var affären med alla varor.

Totalt räknade han till etthundrafyrtiofem bostäder och en affär. Samt­ liga bostäder verkade vara bebodda. I vilket fall lyste det i dem. Det var alltså inte hela familjer som försvunnit.

Kapten Fidesko drog fram datarullen igen. Det måste vara något fel. Enligt datarullen skulle här finnas etthundrafemtiofem bostäder med totalt fyrahundrafemtionio slavar. De hade på något sätt fått till tio extra bostäder i statistiken. Fel i statistiken. Det var inte bra.

När han stod och funderade över de felaktiga siffrorna hörde han en dörr öppnas. Ut ur en av bostäderna kom en slavpojke. Pojken hade rufsigt svart hår och tvekade inte ens när han fick syn på Fidesko. Han 37

verkade inte ett dugg rädd utan kom fram och tittade med lugna ögon upp mot Fidesko. ”Hej” sa pojken. ”Hej”, sa kapten Fidesko.

Han ville inte skrämma pojken och funderade som bäst på hur han kunde ta upp sitt ärende med de försvunna slavarna, men innan han hann formulera någon fråga frågade pojken: ”Vad gör du här?” ”Jag är här för att hjälpa er”, sa Fidesko efter vad han själv tyckte var en snilleblixt.

Pojken såg förvånad ut. ”Ska du hjälpa oss?” sa han. ”Ja”, sa Fidesko och nickade ivrigt. ”Slavar.”

Han hann inte längre innan pojken studsade till och backade bort från honom. ”Vänta”, sa Fidesko.

Pojken stannade upp, men han såg ut som om han just var på väg att springa därifrån. Fidesko stod helt still för att inte skrämmas. Han hade klantat sig. Det var klart att de inte ville kallas för slavar. Det borde han ha förstått, men de kallades inte för något annat så han viss­ te inte vad han skulle benämna dem. ”Har du märkt om någon försvunnit?” frågade han.

Pojken nickade. ”Mitt uppdrag är att ta reda på vart de försvunnit”, sa Fidesko, ”och förhindra att fler försvinner.”

Han kände sig riktigt stolt över hur han lyckats formulera det utan att nämna slavar. ”Varför bryr du dig om det?” undrade pojken.

Han lät misstänksam. Fidesko öppnade näbben, men stängde den igen. Överste Nialkas ord om att de försvunna slavarna påverkade pro­ duktionen negativt kunde han faktiskt inte säga. ”Är du inte orolig?” sa han istället. ”Jag vill bara hjälpa till.” ”Jag förstår inte vad det rör dig”, sa pojken, vände sig om och sprang därifrån.

38

Men han sprang inte in i det hus han kommit ifrån, utan försvann längs med gatan tills han försvann in på en av tvärgatorna. Fidesko suckade. Det här verkade bli besvärligt. Han kunde knappast lösa mys­ teriet om alla vägrade prata med honom. *** Matilda kände sig lite bättre efter att hon hade ätit. Det hade funnits gott om mat i kylskåpet så hon hade lagat en wok. Med mat i magen kändes allt bättre. Det var ingen som knackat på, men det hade hon inte väntat sig heller. Alla var säkert lika förbannade på henne som tidi­ gare. Hon suckade och tog tallriken bort till diskbänken. Något utan­ för köksfönstret fångade hennes blick. Det var fågelmannen.

Han stod och tittade ner på något som han höll i handen. Sedan fick hon se Jonne komma ut ur grannhuset. Han gick fram till fågel­ mannen och pratade med honom. De kände kanske varandra. Något som fågelmannen sa fick Jonne att backa, men han stannade och de pratade lite till innan Jonne sprang därifrån. Hon hade inte sett några liknande varelser någonstans, men de kanske levde i närheten. Hon skulle prata med honom. Se om hon kunde få reda på mer. Kanske visste varelsen hur hon skulle kunna drömförflytta sig hem. Hon skyn­ dade sig ut, men när hon kom ut på trappan var fågelmannen borta. *** Sticke kunde inte förstå varför rädslan för kapten Lanka försvunnit så fort. Hon var trots allt en fågel och hela livet hade han hört hemska historier om vad fåglarna var kapabla till. Han lyssnade med ett halvt öra på hennes förklaring över terroristattentaten och vilken effekt de hade, medan han funderade. Till slut kom han fram till att hon inte uppträdde hotfullt. Hon satt en bit ifrån honom, lutade sig inte fram mot honom och höjde inte rösten. Hade hon inte sett så annorlunda ut hade hon kunnat vara vem som helst i lägret. ”Har du förstått?” undrade Lanka.

Sticke ryckte till. Han hade inte lyssnat så noga till vad hon sa.

Lanka rätade upp kammen, men sänkte den med en gång igen.

39

”Det viktiga för dig att veta”, sa hon, ”är att gallus skadas, byggna­ der förstörs och attentaten blir allvarligare för var dag.” ”Gallus?” undrade Sticke. ”Så kallar vi oss själva”, svarade Lanka.

Sticke drog upp båda benen och satte sig i skräddarställning. Han kunde nästan se hur belöningen flög iväg framför näsan på honom, men han kunde inte ljuga. ”Jag vet inte något om den som gör allt det”, sa han och hängde med huvudet. ”Jag förstår det”, sa hon.

Sticke lyfte huvudet. Hon verkade inte alls förvånad utan satt lugnt kvar. Han hade trott att hon skulle ge sig av så fort hon insåg att han faktiskt inte visste något. Han tittade ut genom gluggen. Den orange­färgade katten passerade just nedanför. Ingen annan syntes till. Hon hade fortfarande inte sagt något utan lutade sig lugnt mot sin pelare. ”Vad vill du att jag ska göra”, sa Sticke, ”om du inte tror att jag vet något?” ”Slavarna är misstänksamma mot mig”, sa Lanka. ”De kommer knappast att anförtro sig åt mig även om de inte är inblandade. Jag kan knappast låtsas vara någon annan heller.”

Hon hade fullständigt rätt i att en två meter hög fågel med blå fjäd­ rar knappast kunde förklä sig till något annat. ”Du är däremot liten till växten”, sa Lanka. ”Jag är inte liten”, sa Sticke. ”Och har lätt att gömma dig”, sa hon. ”Det är normalt att ni springer omkring lite varstans så ingen blir misstänksam.” ”Jag är inte alls liten”, sa han.

Han kände sig inte alls lika positiv till fågelhonan som tidigare. Bara för att hon var en förvuxen tupp var han ingen ynklig plutt. ”Jag är faktiskt riktigt lång”, sa han. ”För en rövare kanske”, sa hon, ”men inte jämfört med slavar och definitivt inte jämfört med oss. Det är en fördel att vara småväxt när man inte vill märkas.”

40

Sticke var inte helt övertygad om det, men han släppte det. Belö­ ning­en hade flugit närmare igen och han ville fokusera på den. ”Vad vill du att jag gör?” frågade han. ”Spionera på slavarna”, sa kapten Lanka med sån snabbhet att han förstod att hon planerat det länge. ”Ta reda på om någon gör ovanliga saker, om många samlas och om du ser tecken på att de tillverkar bom­ ber. Någonstans måste tillverkningen vara och så vitt vi vet rör de sig bara mellan sin arbetsplats och bosättningen.” ”Det är kanske inte människor från den här bosättningen som är inblandade”, sa Sticke. ”Det genomfördes ett attentat i går kväll”, sa Lanka. ”På den fabrik­ en arbetar enbart slavar från den här bosättningen. Det är ingen annan som kan ha smugglat in den. Gallus skulle aldrig göra något sådant.” ”Det verkar inte vettigt om de smäller en bomb där de arbetar”, sa han. ”Den smällde först efter att de lämnat arbetet”, sa Lanka. ”Någon från den här bosättningen är inblandad. Vi behöver bara ta reda på vem.” ”Och vad får jag för det?” frågade Sticke. ”Vilka varor du vill”, sa Lanka. ”Mat, kläder eller andra varor. Pre­ cis vad du vill.”

Viackas leende när hon smakat på tomaten hade varit otroligt. Med belöningen kunde han ge henne fler godsaker. Trucke skulle inte ha något att sätta emot. Sticke log och sträckte fram handen. Med en viss tvekan tog Lanka den. Hennes hand var benig och de vassa naglarna som liknade klor rispade honom i handflatan, men han skakade den kraftigt i alla fall. Det här var en viktig överenskommelse. Det krävdes ett riktigt handslag.

41

Kapitel 4 Kapten Fidesko hade vandrat runt i bosättningen i vad som kändes som flera timmar utan att se någon annan slav än den pojke som sprungit iväg. Han började inse att det här angreppssättet nog inte skulle fungera. Alla verkade upptagna inomhus och han såg inte ens någon som tittade ut. Han var också osäker på hur han skulle hantera den felaktiga statistiken. Om den var fel hade han ingen grund att stå på. Etthundrafemtiofem bostäder med totalt fyrahundrafemtionio sla­ var. Han hade redan konstaterat att det bara fanns etthundrafyrtiofem bostäder i bosättningen. Han behövde veta antalet slavar också. På så sätt skulle han veta säkert om någon försvann. Han suckade. Det skulle innebära mycket arbete, men det var enda sättet att ha ordentlig koll på antalet slavar som fanns i bosättningen.

Han slog några kraftiga slag så han lyfte och flög ner till vägen som låg längst åt söder och öster. Sedan tog han fram en ny datarulle som han tagit med för sina egna anteckningar och noterade hus ett. Han smög in i trädgården utanför första huset på östra sidan och kikade in genom köksfönstret. Där satt den rödhårige slaven som varit så arg tidigare, en kvinnlig slav och två slavflickor och åt. Just när han tittade in skrattade de åt något tillsammans. Det såg så hemtrevligt ut. Det var annat än hans egen ensamma lägenhet på den ort han för tillfället var posterad vid.

Fidesko suckade. Det fanns nackdelar med att jobba vid flygvapnet. Han noterade fyra slavar bredvid hus ett, gick runt hela huset och kontrolle­ rade varje rum på nedervåningen. Sedan flög han upp till andra våningen och kontrollerade varje rum där. Det fanns bara fyra slavar i hus ett.

Därefter tog han nästa och nästa och nästa medan slavarna inom­ hus gjorde sig i ordning för natten och la sig att sova. Det var mörkt innan han var klar, men då hade han för varje hus noterat exakt antal slavar. Räkna ihop dem för att få det totala antalet fick bli i morgon.

Belåtet lyfte han och flög iväg i natten.

42

*** Matilda vaknade morgonen därpå med en svårartad huvudvärk. Det kändes som om hon hade ett stålband som satt runt hela huvudet och sakta drogs åt. Det var skumt i rummet och först trodde hon att det fortfarande var mitt i natten, men snart insåg hon att det var dimman utanför som släckte ut alla nyanser och fick allt att se ut som om det simmade i en ljusgrå sörja.

Natten hade varit orolig. Hon hade vaknat flera gånger och hop­ pats att hon var hemma bara för att varje gång bli lika besviken över att vara kvar i bosättningen. Trots huvudvärken och besvikelsen stod hon inte ut med att ligga kvar utan drog på sig ett par jeans och en T-shirt.

När hon ätit sin frukost knackade det på dörren. Petter stod ut­ anför med handen på dörrkarmen. Han lutade sig fram och tittade ingåen­de på henne, drog lite i hästsvansen och suckade sedan. ”Du är fortfarande Matilda”, sa han.

Hon orkade inte ens nicka utan backade för att släppa in honom. ”Så du kom inte hem”, sa han.

Hon vände sig om och blängde på honom, men hon sa fortfarande inget. Hon gned med fingrarna i pannan. ”Är Lasse fortfarande arg?” ”Vet inte”, sa Petter. ”Jag har inte träffat honom än, men han lug­ nar sig nog.” ”Tävlingen var viktig för honom”, sa hon.

Petter slog sig ner på en av köksstolarna och hon hällde upp kaffe till honom. ”Ja”, sa han. ”Han hoppas att vi ska bli regionens lokaleramästare.

Vi ligger bra till.” ”Trots tävlingen i går.” ”Ja”, sa han och log lite. ”Vi ligger långt före, så även om vi tappade massor av poäng är vi fortfarande först.”

Matilda satte sig ner och gned sig med fingrarna i pannan. ”Jag borde säga förlåt”, sa hon. ”Det var inte ditt fel”, sa Petter. ”Om du aldrig lokalerat innan är det imponerande att du ens lyckades ta en kontroll.”

43