Samtidigt börjar en advokat att ta kontroll över de dementa patienternas tillgångar vilket resulterar i ett flertal konflikter med anhöriga. I ett fall till och med, med dödlig utgång. Det visar sig så småningom att patienterna flyttats utomlands. Solklint AB bjuder då in kommunens tjänstemän och ett antal journalister för att besöka deras anläggning i Uganda och resan blir både mödosam och känslosam. Parallellt med det övriga händelseförloppet lever de dementa patienterna sitt nya liv med ett flertal spektakulära aktiviteter. Boken är en humoristisk samhällssatir om upphandling, dementas villkor och livskvalité.
Dement dilemma Dement dilemma - Lennart Ask
Kommunen har upphandlat vård för fyrtio lätt dementa patienter, som flyttat ut från kommunens boende. Två veckor senare uppdagas att patienterna försvunnit. Firman Solklint AB som vunnit kontraktet går inte att nå och journalisterna börjar jaga kommunalrådet Holger Pihl, för att få svar på var patienterna finns.
Lennart Ask
Dement dilemma Š Lennart Ask 2015 Ansvarig utgivare: Lennart Ask Producerad av Vulkan Tryckt i Riga ISBN: 978-91-637-8182-7
Dement dilemma
Lennart Ask
Till personer med demens pü särskilt boende
Del 1 - Kommunens bistra uppvaknande 1 Stormen Fredag 17 januari Det var en vacker solig januarifredag i den lilla tätorten på Västkusten. Kommunalrådet Holger Pihl lutade sig nöjt tillbaka i kontorsstolen på sitt tjänsterum, med fötterna på skrivbordet, och begrundade planen på ett nytt bostadsområde. Han var riktigt belåten med vad han läste. Efter en mycket infekterad debatt hade han snabbt kört över sina politiska motståndare och upphandlat demensvård för två avdelningar på det kommunala demensboendet Boklunden. Genom upphandlingen frigjordes en paviljong som nu skulle byggas om till vanliga lägenheter. Det nya planförslaget hade forcerats genom bygglovsprocessen och nu studerade han det färdiga förslaget. Det var en omfattande ombyggnad som skulle ske, men så skulle det också bli ett 30-tal nya lägenheter. Boklunden låg vackert placerat intill ett stort grönområde men ändå förhållandevis centralt, så det skulle säkert bli en lyckad etablering. På kommunfullmäktigemötet hade det varit ”hela havet stormar”, när beslutet skulle fattas, men Holger Pihl hade drivit igenom sin linje. Han bekymrade sig inte nämnvärt för oppositionens synpunkter, eller på att han i stridens hetta kallats för Putin, för att beskriva hans demokratiska talang. Det hade varit ett betydande motstånd från några le7
damöter i flera partier i den bräckliga alliansen och huvudlinjen var att skjuta på frågan och göra den till en valfråga. Detta var något som Pihl absolut inte ville och han hade mer eller mindre tvingat ett antal ledamöter med ”fel” åsikt att inte komma på kommunfullmäktigemötet. De suppleanter som istället deltog i omröstningen hade följsamt rättat in sig i leden och röstat bifall till förslaget. Utöver att frigöra paviljongen för bostadsbyggande hade kommunen också tecknat ett mycket fördelaktigt avtal för vården av de fyrtio lätt dementa patienterna och nästan halverat kostnaderna. Bläcket hade knappt torkat i avtalet innan patienterna flyttat ut och nu, två veckor senare, var hela paviljongen redo för ombyggnad. Han tittade på kartan över området och funderade på nästa etapp på Boklunden. Skulle det vara en fördel att frigöra de övriga lokalerna på samma sätt, paviljong för paviljong? De fyra kvarvarande paviljongerna hade åttio patienter, men det fanns också stora gemensamhetsytor som blev tillgängliga när alla patienter var ute. Pihls långsiktiga mål var att hela fastigheten skulle bli bostäder. Plötsligt avbröts hans funderingar av ett oljud från korridoren. Ljudnivån ökade sakta men säkert och till slut kunde han urskilja en upprörd kvinnostämma. Han hörde inte vad som sas men så slängdes dörren till hans kontor upp och där stod två äldre damer. Holger Pihl tittade snabbt på knappsatsen på telefonen och hann ifrågasätta om han missat att 8
markera rött, att han var upptagen. Trots att den röda lampan alltså lyste trängde sig de gamla damerna in på hans kontor. Den första damen var klädd i en svart persianpäls med en grå pälsmössa. Hon gick haltande med stöd av en käpp, men gick ändå betydligt fortare än sin väninna, som fastnade med sin rullator i dörrhandtaget. Kommunalrådet tittade förvånat på persianpälsen som avancerade in på hans rum. Hon tog av sig pälsmössan och det tunna gråa håret spretade åt alla väderstreck, medan hon utan att dölja sitt politikerförakt tittade sig runt i rummet, innan hon vände sig mot Pihl. ”Jaha, här sitter du och nöter byxbaken som alla politiker gör!”, inledde persianpälsen högljutt, aggressivt och fortsatte: ”Det var precis vad jag sa till dig Maja. I kommunhuset händer ingenting. De bara sitter på röven och vänder papper. Men höga löner ska de ha och pensioner och avgångsvederlag. Annat var det förr i tiden när folk strävade på och var hederliga. ” Medan hon pratat hade hennes väninna fått loss rullatorn från dörrhandtaget och även hon hade avancerat fram till kommunalrådets skrivbord. Damen, som uppenbarligen hette Maja, var liten och satt och gick mycket långsamt, stödd på sin rullator. När hon väl parkerat rullatorn knäppte hon upp den mörkblå täckjackan och tog av sig den röda stickade mössan. Ansiktet var runt och jovialiskt och på överläppen kunde man skymta en antydan till en liten mustasch. Hon pustade betänkligt och förde upp handen för att rätta till sitt kolsvarta hår som var fulladdat av statisk elektricitet. Med 9
andra handen kvar på rullatorn nickade hon instämmande och bekräftade vad som sagts. ”Så är det.” Holger Pihl tittade fundersamt på den ilsket lysande röda lampan på telefonen och tänkte att det kanske var något fel på lampan i korridoren, innan han åter vände uppmärksamheten på Maja och persianpälsen. En stark oidentifierbar parfymdoft, bestående av de två gamla tanternas gemensamma försök att med kemiska dofter ersätta alla andra lukter i deras omgivning, vällde in över Pihl. Bakom damerna stod Holgers sekreterare och flaxade med armarna likt en värderkvarn i ett förtvivlat försök att med teckenspråk förklara att hon sökt stoppa damerna, men inte lyckats. Persianpälsen snörpte ihop munnen och stramade upp det skrynkligt fårade ansiktet och tittade intensivt uppfordrande på Pihl. ”Ja, och nu vill vi att du förklarar var våra gubbar är”, sa den vältaliga och välklädda damen. ”Vi skulle besöka dem på Solklinten, men där fanns de inte. Där fanns bara en massa invandrare och dem har ni råd att slänga pengar på. Samtidigt så drar ni ner på personalen inom äldreomsorgen och mat och städning ska vi inte prata om. När jag var uppe på Boklunden för två veckor sedan så var det så skitit på golven att jag …” 10
Kommunalrådet hade blivit helt paff när damerna stövlade in och lyssnade mållös på den svada som strömmade fram. Han fann sig dock snabbt, höjde rösten och avbröt. ”Men kära nån, ni får sätta er i soffan här borta och berätta vad som hänt.” Han pekade mot soffgruppen i rummet och fortsatte snabbt med att erbjuda damerna en kopp kaffe. Den vältaliga damen tittade på sin väninna, log förvånat av uppskattning och sa: ”Det var ju en riktigt bra idé.” Pihl tog chevalereskt de båda damernas ytterkläder och hängde upp dem på en krok bakom dörren, in till hans kontor. Tanterna satte sig sedan tillrätta i soffan och sekreteraren kom in med kaffe och dopp. Solen stod lågt då det var vinter och nu nådde solstrålarna ända fram till soffgruppen. Holger Pihl justerade persiennerna för att slippa solen, slog sig ner och skulle just inleda när den pratglada damen fick se den slokande växten vid soffgruppen. Den stora växten hade helt tappat hållning och istället för att ståtligt resa sig mot taket, ringlade den sig runt krukan, som en orm. De få stora prickiga bladen, som fortfarande var något gröna, sträckte sig mot fönsterväggen, men det var oklart om det var solen eller vattnet i elementen under fönstret, som hägrade. Damen med det skrynkliga ansiktet hade glupskt satt tänder11
na i en kanelbulle och sköt snabbt in en knivskarp kommentar, med munnen full av smulor. ”Den där ska ha mycket mer vatten”, sa hon och tittade uppfordrande på sekreteraren. ”Nu tar du och hämtar en vattenkanna så ska vi se till att växten får ordentlig med vatten. En sån växt är väldigt dyr och den måste ni vara rädd om.” Hennes väninna nickade instämmande och sekreteraren insåg det lönlösa i att försöka förklara att växterna var leasade och att de sköttes av en leasingfirma. Sekreteraren gick istället iväg för att leta upp en vattenkanna. Kommunalrådet förstod att det gällde att ta befälet över samtalet och inledde: ”Nu får ni först berätta vilka ni är och sen vad som har inträffat.” Han lutade sig tillbaka med anteckningsblocket i knäet och började rytmiskt knäppa på sin kulspetspenna. Pihl var inte nervös utan behövde mer action. Knäppte han inte på pennan så höll han en grundtakt med foten, något som inte minst retat gallfeber på hans fru i första äktenskapet. ”Jag heter Britta Olofsson, och det här är Maja Hagberg”, förklarade parets taleskvinna frankt. ”Våra gubbar bodde tidigare på Boklunden och flyttade för två veckor sedan till Solklinten. De behövde två veckor för att installera alla patienter och komma iordning och sen var vi välkomna att besöka dem. När vi var på Solklinten igår så var det inga gamla där. Bara en massa invandrare. Så vi undrar var du har gjort av våra gubbar?” 12
Britta Olofsson tittade intensivt uppfordrande på Pihl medan väninnan ägnade sig åt att inventera kakfatet. Maja Hagberg föreföll helt förlita sig på att hennes följeslagare skulle klara sig på egen hand. Holger Pihl insåg att det här borde kunna lösas snabbt och effektivt och tog upp sin mobiltelefon och förklarade lugnt: ”Jag ringer upp det företaget som ansvarar för Solklinten så ska vi nog reda upp detta med en gång.” Tanterna lät sig väl smaka av de kvarvarande kakorna medan Pihl försökte nå företaget via de tre telefonnummer han fått under upphandlingen. Sekreteraren kom in och vattnade den törstande växten rikligt under överinseende av de båda damerna. När hon var klar med detta förklarade damerna bestämt att sekreteraren måste vattna mer regelbundet. Vilket hon inställsamt lovade att göra. Holger Pihl fick inget svar men Solklints VD:s telefonsvar meddelade att han var åter på måndag. Han förklarade detta för damerna, rundade med viss möda av mötet och försäkrade damerna att han personligen skulle reda ut vad som skett, men att det först kunde ske på måndag. Kommunen hade fått mycket goda rekommendationer på företaget och Pihl lovade att det inte fanns någon anledning att oroa sig. De två damerna verkade lugnade av detta och gav sig så småningom av, efter att slutligen ha länsat kakfatet. När de stängt dörren, hängde den starka doften av de över13
parfymerade tanterna kvar. Holger Pihl slog sig ner vid skrivbordet och kallade in ekonomichefen. Han hade en klump i magen. Det var n책got som inte st채mde och det g채llde att snabbt f책 grepp om vad som skett.
14
2 Förvirring Fredag 17 januari Ekonomichefen var en smal välklädd yngling med kolsvart lite halvlångt hår, som var ”fullkletat med vax”, som Pihl föraktfullt uttryckte det. Han var en första generationens invandrare som tillsammans med sina föräldrar flytt kriget på Balkan och som likt många andra nysvenskar, gått spikrakt genom skolan. På kontoret hade han snabbt gjort sig känd som ”Arkan”, vilket refererade till den ökände ledaren för Arkans Tigrar, något som han skämtsamt brukade referera till för att få igenom sin vilja. Det fungerade dock inte på Pihl. Arkan hade snabbt samlat ihop materialet om upphandlingen av demensboende och skyndat in till Holger Pihl. Han sköt försiktigt bort det tomma kakfatet som tanterna länsat, innan han bredde ut sina papper på soffbordet. Ur en plastficka plockade han fram ett papper med handskrivna noteringar, innan han började summera läget för Pihl: ”Vi har enligt avtalet betalat 400 000 kronor i flyttkostnad och första kvartalsavgiften på 2,2 Mkr”, förklarade ekonomichefen sakligt och fortsatte: ”Vi fick information från Solklint AB att flytten var avslutad, vilket även bekräftades av socialchefen.” ”Jag hade två kärringar här och de förklarade att deras gubbar inte fanns på Solklinten. Är det någon från kommunen 15
som besökt dem i det nya boendet?” undrade Pihl irriterat medan han outtröttligt snurrade på sin svarta stiftpenna. ”Det vet jag inte”, sa ekonomichefen, försiktigt samtidigt som han bläddrade i sina papper, som för att söka efter mer information. ”Ekonomikontoret har bara administrerat den ekonomiska delen. Själva vårddelen ligger väl på socialkontoret?” inflikade han sedan lite trevande för att avleda uppmärksamheten från den egna organisationen. Pihl lutade sig tillbaka i fåtöljen och tittade på den slokande växten. Den passade väl in på hans nuvarande humör. Som vanligt passade förvaltningscheferna ärendet till någon annan för att slippa ansvar. Ekonomichefen var ung och nyanställd men saknade erfarenhet från en politikerstyrd verksamhet. I sin kritstrecksrandiga kostym och överdimensionerande myggjagare hade han passat på vilket finansbolag som helst men i kommunhuset var han lite malplacerad. Han var mycket energisk och Pihl hade mer än en gång uppskattat ekonomichefens arbetskapacitet. Holger Pihl hade dock svårt att dölja sin irritation på snorvalpens attityd men det gjorde inte något, för ekonomichefen kunde ändå inte läsa av detta. Något som gav ett visst utrymme för att de två något dysfunktionella herrarna trots allt kunde samarbete relativt bra. Det var fredag eftermiddag och Pihl ville inte avsluta veckan med ett ouppklarat ärende. Han reste sig hastigt upp och stegade fram till skrivbordet, ringde upp socialchefen på 16
interntelefonen och bad honom komma, för att reda ut var gubbarna fanns. Socialchefen bannade sig själv för att han svarat när snabbtelefonen ringde. Han såg ju att det var Holger Pihl som ringde och det bådade sällan gott. De hade mycket skild politisk uppfattning och uppdraget som socialchef var rena pesten. Fredag eftermiddag var dock en bra tidpunkt på veckan och socialchefen hade redan packat ihop för att gå hem. Vilket betydde att han tagit fram sin nyinköpta Big Zin-dunk med vin och bytt sina sandaler mot vinterkängor. Istället fick han nu gå ner till kommunalrådets rum, med vindunken i ena handen och med sin ljusgröna toppluva i den andra. Han slog sig ner i den andra fåtöljen vid soffbordet och blev snabbt insatt i frågeställningen. ”Jag vet att alla patienter har lämnat Boklunden och den personal som inte omplacerats har slutat sin anställning. Några slutade på egen begäran och de andra varslades i samband med att kommunen tecknade avtal med Solklint”, sa socialchefen sakligt, utan att dölja hur nöjd han var med att Pihl hade hamnat i en prekär situation på grund av upphandlingen. ”Jamen, har du besökt patienterna i sitt nya boende?” frågade Holger Pihl, uppgivet. ”Nej, det har jag inte och det ligger väl inte inom vårt ansvarsområde?” svarade han förvånat och fortsatte: ”Socialkontoret ansvarar för de demensboende som drivs i kommu17
nal regi och socialnämnden har rimligtvis det övergripande ansvaret för alla boende.” Socialchefen kunde i detta läge inte riktigt dölja sin glädje och drog lite på munnen, vilket de övriga noterade. Kommunalrådets ögon mörknade och han la ner pennan på skrivbordet framför sig och tittade ilsket på de två tjänstemännen. De här jävla pajasarna försökte svära sig fria från ansvar och ville skjuta över allt ansvar på politikerna, vilket i och för sig var korrekt. Men det var också något som Pihl alltid betraktade som ett politiskt ställningstagande. Socialchefen, som varit emot upphandlingen och som framfört en uppsjö av argument emot, log inombords. Han var inte intresserad av att ta på sig något ansvar för att Holger Pihl drivit genom avtalet och han väcktes ur sina funderingar med en knivskarp fråga från Pihl. ”Betyder det att det inte finns en enda person inom förvaltningarna som vet var fan alla patienterna är?” Båda förvaltningscheferna nickade bekräftade att deras förvaltningar åtminstone inte visste något. Holger Pihl tittade på det omaka paret förvaltningschefer. En finansprimadonna och en långhårig övervintrande hippie med hästsvans. ”Vad har jag gjort för ont för att få dessa tomtar på halsen?”, tänkte Pihl. Han var van att delegera problem men insåg att han i detta läge inte hade något lämpligt offer, varvid de båda förvaltningscheferna skickades iväg. 18
Socialchefen var riktigt nöjd när han promenerade hem i den gråkalla mörka vinterkvällen med sin ljusgröna toppluva på huvudet och vindunken i högerhanden och såg fram emot ett glas rött, för att fira. Pihl ringde då kommunchefen och briefade honom. Kommunchefen hade inte heller hört något och Holger Pihl förklarade att han skulle ta vägen förbi Solklinten på hemvägen och prata med dem. Han påpekade också, på samma sätt som han gjort för ekonomichefen och socialchefen, att det nog var bra att ligga lågt med detta tillsvidare. Framför allt ville han försöka reda ut läget innan oppositionsrådet fick nys om det hela. Oppositionsrådet, som givetvis varit emot upphandlingen, skulle genast utnyttja detta och skapa rubriker. --Holger Pihl svängde in på Solklintens parkering. Klockan var fem och det var redan mörkt. När han klev ur bilen kände han den bitande kölden och drog ihop jackan, medan han skyndade till ingången. Han klev in och möttes av ett högljutt sorl och i samlingssalen var det gott om folk, av olika nationaliteter och åldrar. Barnen lekte i olika grupper på golvet och de vuxna satt vid borden och fikade och samtalade. En person kom fram till honom och presenterade sig som föreståndare. Pihl förklarade sitt ärende och frågade om patienterna på demensboendet. Föreståndaren berättade att 19