lex bok.indd 1
2013-07-09 12:10
© Sara Kadefors, 2013 Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm Omslag: Pompe Hedengren Omslagsillustration: Stina Wirsén Tryck: Bookwell, Finland, 2013 isbn 978-91-87027-51-2 www.lillapiratforlaget.se
lex bok.indd 2
2013-07-09 12:10
1.
J
ag läste i tidningen en gång om fobier. Om man är överdrivet rädd för spindlar eller råttor ska man inte undvika dem utan göra precis tvärtom. Man kan till exempel börja med att se en film om spindlar för att så småningom våga ta upp en i handen. Det kallas för ”kognitiv terapi”. Jag testade den metoden med Miranda och Afnan ett tag. De går i min klass och jag måste träffa dem hela tiden, fast jag inte vill. En och en är de bara irriterande, tillsammans på gränsen till outhärdliga. Jag gjorde så att när jag fick syn på någon av dem gick jag fram och ställde mig bredvid. Så länge de höll tyst gick det bra, men när deras mobiler ringde och läppstiftsmunnarna fick fart började hela kroppen klia, som vid en allergisk reaktion. ”Tjaaaa! Jag veeet! Shit, det är ju bara sååå coolt … ja, precis, så jävla fett att bli invajtad …” Då insåg jag att den där terapin skulle bli alldeles för tuff för mig. Miranda har en blogg där hon berättar lite om sina gamla ätstörningar och mycket om sitt fantas-
3
lex bok.indd 3
2013-07-09 12:10
tiska liv. Framförallt lägger hon upp bilder på sig själv och sina coola vänner. Att döma av bilderna tillhör hon ett trendigt innerstadsgäng som hänger på klubbar och blir bjudna på partyn, invigningar och ”events”. Det mesta Afnan och Miranda pratar om är en massa coola konserter, coola fester och coola människor som gjort en massa coola saker. Ibland kan de till och med prata om en cool demonstration inne i stan mot till exempel plågsamma djurförsök (inte coolt) eller regeringens bostadspolitik (jätte-inte-coolt). Även om det kanske låter vettigt, är det mesta som Afnan och Miranda säger och står för djupt, djupt irriterande. De flesta i skolan är vanliga, simpla hjärndöda människor. Tjejerna har överdrivet stora dunjackor på vintern och överdrivet små linnen på sommaren. De går på gym och festar. Några envisas med att rida, som om de fortfarande gick i mellanstadiet. Ibland blir jag rädd för hur hästpratet ska påverka mig. Jag tänker att det åker in genom örat, fast jag inte vill, och sprider sig i kroppen som en infektion. Kanske blir jag till slut allvarligt sjuk, eller så väller alltsammans ur mig en dag och jag kommer att prata helt maniskt om Topsy, Cinderella och Lainy. Killarna har häng och festar. De flesta började dricka redan i sjuan och verkar fortfarande tycka att det är stentufft, fast de snart går ut gymnasiet. De tränar helt hysteriskt på gymmet. För varje dag sväller de upp lite till. Eftersom det råder så stor
4
lex bok.indd 4
2013-07-09 12:10
brist på killar med normal kropp borde de få som finns kvar bevaras på något sätt. Annars finns det risk att folk glömmer hur en kropp ser ut och tror att alla måste träna som idioter. Det är egentligen helt galet att man ska behöva tillbringa så mycket tid tillsammans med människor som man mår dåligt av att vara nära. Samtidigt tror jag att jag skulle sakna att reta mig på dem, om de försvann. Jonatan står i sina haremsbyxor och röker med solglasögonen på fast det är molnigt. Man får inte röka på skolgården och jag har sagt till honom att han ska sluta med haremsbyxor eftersom de gör att hans ben ser ännu kortare ut. Det struntar han i, vilket jag respekterar honom för. När jag kommer fram gör han en dramatisk gest med cigaretten i luften. ”Jag känner att jag bara är en kropp som går omkring!” ”Du är en kropp som går omkring.” ”Jag vaknar av att det gör ont här inne”, säger han och lägger handen på bröstet. ”Jag försöker röka, men det hjälper inte.” ”Pms?” ”Jag är inte bra på nånting! Jag trodde att jag var bra på att sy, men inte ens det funkar. Jag har inga idéer!” Han kastar ifrån sig ciggen, som rullar iväg på asfalten. ”Det är fruktansvärt att inte ha några idéer!”
5
lex bok.indd 5
2013-07-09 12:10
”Man måste inte ha idéer för att få lov att existera.” ”Men jag är en kreativ person. Om jag inte får uttrycka mig så blir jag deprimerad!” ”Har du cigg?” Han halar fram paketet. Det är hans äckliga mentol, men det får gå. ”Jag vet inte hur jag ska göra för att komma ur det här tillståndet”, fortsätter han. ”Hur jag ska få tillbaka lusten att skapa …” Jag pekar på honom med ciggen. ”Släpp det där med att du måste skapa. Vi är lurade att tro att vi mår så bra av att vara kreativa, men egentligen ger kreativiteten oss bara en massa ångest. Märker du inte det själv? Jag tycker att du ska försöka frigöra dig från kraven.” Han ser oförstående på mig. ”Och göra vad, istället?” Jag rycker på axlarna. ”Det är i alla fall idiotiskt att försöka kräkas fram idéer, bara för att alla säger att det är ’entreprenörskap’ som är framtiden. Dessutom finns det alltid en massa människor som är bättre än en själv, så risken är ganska stor att man kommer att misslyckas. Och det fattar du väl hur jävligt det kommer att kännas. Lägg ner allting redan nu så slipper du depressioner och självmordsförsök och en massa patetiska skaparkriser.” Han tar av sig solglasögonen och ser allvarligt på mig.
6
lex bok.indd 6
2013-07-09 12:10
”Jag lyssnar inte på dig.” ”Förstås.” ”Du vill bara ha mig för dig själv.” ”Ja, mitt liv är meningslöst utan dig”, säger jag helt utan ironi. ”Det vet du.” ”Vad har du gjort sen sist?” ”Ingenting.” ”Tänkte väl det.” Jag ler. Han ler. Jag kan inte minnas att jag har haft ett liv utan det leendet. Vi blev vänner i första klass för att vi var lika långsamma och alltid blev kvar sist – i matsalen, i klassrummet. Jag var ett huvud högre. Det är jag fortfarande. När vi ligger skavfötters i hans säng hamnar hans fötter vid min axel. Om några minuter börjar lektionen. Han ska göra något estetiskt. Jag ska göra något med samhällskunskap. Vi kommer båda att ha en väldigt tråkig eftermiddag.
7
lex bok.indd 7
2013-07-09 12:10
2.
J
ag längtar alltid efter att få komma hem till sängen. Folk kanske tycker att det låter destruktivt att ligga och fantisera till en ultrapessimistisk musikmatta, men de vet ju inte vad som pågår inuti mitt huvud. Jag fantiserar ju inte om att dö precis, det händer andra, betydligt mer spännande saker. Mina dagdrömmar är ofta avancerade, med många bihandlingar och bifigurer. Jag blir galen om mobilen ringer eller jag blir störd på något annat sätt, eftersom det är så svårt att komma in i fantasin igen. Idag handlar det om hur jag som en av de sista överlevande efter en klimatkatastrof tar mig fram i en snöstorm över ett berg. Jag har precis utkämpat en strid mot de som tagit över makten på jorden, en flock märkliga snöodjur. Trots att jag hade både machete och pistol lyckades en av bestarna hugga mig i armen. Nu hänger den blodig och dallrar i en slamsa under rocken. Ovanför hopar sig molnen och det blåser iskalla polarvindar. Nu kan jag bara
8
lex bok.indd 8
2013-07-09 12:10
be till en högre makt om att den gladiatorliknande ryssen ska hitta mig innan jag begravs under snömassorna ... Musiken tystnar tvärt. Jag öppnar motvilligt ögonen och får syn på mamma. Jag som trodde att hon skulle jobba sent. Innan dess skulle jag ha hunnit vädra och placera mig vid skrivbordet. När hon kom in skulle jag oskuldsfullt titta upp från läxböckerna. Nu skjuter hon aggressivt upp fönstret på vid gavel. Småkillarna som spelar fotboll på andra sidan gatan fyller rummet med sina gälla, påträngande röster. Mamma rynkar på näsan och suckar. ”Herregud, Lex ... Du kan inte röka ner hela lägenheten!” Jag känner hur dagdrömmen pockar på, bergen, snön, den blodiga armen. För att få återvända till den så fort som möjligt gäller det att vara samarbetsvillig. ”Det är därför jag röker vid fönstret.” ”Du får inte röka alls!” ”Jag ska inte göra det mer.” Hon ser tvivlande på mig. Jag kan inte låta bli att tänka på hur skönt det ska bli att komma härifrån. När skolan är slut och om det löser sig med pengar kan jag flytta till pappas lägenhet några månader. Han har sagt att det är okej eftersom den står tom. Mamma kommer fram till sängen. Hon lutar sig över mig som om hon inspekterade en sällsynt insekt.
9
lex bok.indd 9
2013-07-09 12:10
”Vad tänker du på när du ligger där?” ”Inget speciellt.” ”Jag stod och tittade på dig en stund. Du såg så nöjd ut. Du ser aldrig så nöjd ut annars. Aldrig när du är med mig.” Jag sätter mig upp. ”Jag är nöjd med dig. Jag menar, när jag är med dig. Jag är nöjd med dig som person också.” ”Det säger du bara.” ”Nej, det är verkligen inget större fel på dig.” ”Nåt fel har jag i alla fall gjort”, säger hon och tittar menande på mig. ”Kan du inte åtminstone spela dataspel? Chatta och instagramma och sånt där? Nåt som man fattar!” Jag vet att jag måste få henne på andra tankar, men kan inte komma på en enda positiv nyhet om mig själv och mitt liv. ”Ska du inte på zumban idag?” försöker jag. Mammas ansikte förvandlas i ett slag. Vecken i pannan slätas ut och ansiktet lyfts uppåt av osynliga trådar. ”Jo! Vi käkar bara nåt lätt, va?” ”Vi kan göra omelett! Med getost och spenat.” ”Och kanske väldigt lite knaperstekt bacon.” Mamma glittrar mot mig. Getost gör oss båda lyckliga. Det och ett par andra saker som har med mat att göra, som väldigt dyr olivolja från ett speciellt distrikt i Italien som mamma köper i en specialaffär när hon har råd. Hon lägger en hand på min
10
lex bok.indd 10
2013-07-09 12:10
kind. Den betyder att vi glömmer att jag är en deprimerande ungdom. På vägen mot dörren stannar hon och skakar rumpan på ett obscent sätt och kastar ett skämtförföriskt leende mot mig över axeln. Efter att hon gått försöker jag komma in i snöfantasin igen. Det är svårt. Jag plockar fram en gammal fantasi som jag brukar gilla att fortsätta på, den om att jag är dvärg och blir världens första kortväxta regeringschef, med uppdrag att lösa problemen med de überintelligenta utomjordingarna som håller på att ta över världen. Jag ler för mig själv när jag kliver in på ett toppmöte med världens statschefer och de försöker låtsas som ingenting. ”Hello!” ropar jag. ”I’m a fucking dwarf! Don’t you notice?” Sedan är middan klar. Medan vi äter berättar hon om sina patienter, som har märkliga grejor för sig. ”Och när läkaren frågade om det kändes obehagligt att han stack upp ett finger i patientens anal svarade gubben ’Nej, det är gött!’ Vilka knäppgökar det finns.” Snart är hon igång med en ny historia om en jättekonstig böld i en tants huvud. Hon säger att ingen i hela världen har ett roligare jobb än hon. På sjukhuset lär man sig nya saker varje dag och hon älskar sina arbetskamrater. Det är mer än uppenbart att hon vill smitta mig med sin entusiasm för yrkeslivet. Mamma är svår att förstå sig på ibland. Det första jag hör på morgonen är hennes gnolande – fast
11
lex bok.indd 11
2013-07-09 12:10
det enda hon vaknar upp till är ännu en dag med stressigt arbete och lite zumbadansande på gymmet. ”Är du inte trött?” frågar jag. Hon stirrar på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Varför skulle jag vara trött?” ”Det står i tidningen att det är ett väldigt otacksamt jobb att vara sjuksköterska.” Hon går till diskbänken med sin tallrik och sköljer av den under kranen. ”Alla bara gnäller. Man kan inte hålla på så, då blir man bara bitter. Bli aldrig bitter, Lex. Rök hellre än att bli bitter. Alltså, jag menar ju inte att jag tycker att du ska röka, jag menar bara …” Hon tittar på klockan och sträcker frimodigt upp armarna i luften. ”Jäklar, vad skönt det ska bli med zumba!” Jag får ett sms från Jonatan: ”Jag vill dö. Men tänker vinna över dig i Wordfeud först.” Jag svarar att jag inte har tid med Wordfeud ikväll, eftersom jag planerar att tänka svarta tankar om framtiden för att få lite balans i lägenheten.
12
lex bok.indd 12
2013-07-09 12:10
3.
M
annen i den svart- och rödrutiga skjortan pratar om hur viktigt det är att ha en drivkraft och att vi måste bli bättre på att ta egna initiativ. Det var ingen som sa innan jag sökte att jag skulle vara tvungen att odla mina ”entreprenöriella egenskaper” i gymnasiet. Hade det stått ett enda ord om entreprenörskap hade jag totalvägrat. När jag tänker närmare på saken valde jag aldrig skola, jag tog den som låg närmast. Alla pluggiga tjejer från högstadiet började i stan, för att de ville gå och fika på rasterna, men eftersom jag hatar fikande pluggtjejer kan jag inte se det som en särskilt stor förlust att jag blev kvar i förorten. Det finns egentligen mest fördelar med att gå där man bor: man slipper trängas med folk som luktar för mycket parfym och pratar jobbigt i mobilen på tunnelbanan, man slipper folk som viftar med handen i luften hela lektionerna och säger till läraren att de älskar hans/hennes ämne bara för att de tror att det lönar sig att fjäska (vilket det gör), man slipper
13
lex bok.indd 13
2013-07-09 12:10
alla som ska bli advokater eller starta eget precis som sina föräldrar och framförallt slipper man folk som tar ”skojiga” foton eller filmer med sina dyra mobiltelefoner som de lägger ut på olika ställen med en ”skämtsam” kommentar till. Eller ännu värre – sådana som lägger ut bilder på sig själva av absolut ingen anledning alls. Det räcker att ha Miranda och Afnan i klassen för att förstå hur det skulle vara gånger hundra på en skola inne i stan. Att de två går här var obegripligt för mig i början. De bor visserligen i närheten, men det brukar inte räcka för att man ska välja en B-skola. En dag första terminen i ettan var jag bara tvungen att fråga hur det kom sig. Miranda glodde som om hon tog det som en förolämpning att jag tilltalade henne. Afnan log överlägset. ”Varför undrar du?” ”Glöm det”, svarade jag. ”Det är väl inget fel på förorten? Eller?” ”Det sa jag inte.” Miranda suckade bekymrat. ”När du ställer en sån fråga inser man hur segregerat samhället faktiskt är. Som om det vore en självklarhet att det bara gick idioter här. ” ”Vi kanske går här för att vi inte tycker att folk med status nödvändigtvis måste hänga i stan”, sa Afnan. ”Så ni har status?” frågade jag oskyldigt. ”Förortsskolorna utarmas faktiskt om man drä-
14
lex bok.indd 14
2013-07-09 12:10
nerar dom på motiverade elever”, sa Miranda snusförnuftigt. ”Vi kanske ville ta vårt ansvar.” ”Så kände jag också”, sa jag med uppenbar ironi. Afnan såg frågande på mig medan Miranda vände ner blicken i asfalten, som om hon skämdes över att ha ljugit. Hon petade fundersamt med designskon i gruset. ”Okej … Jag hade ätstörningar nästan hela nian och fick inte bästa betygen precis. Jag kom inte in i stan. Och Afnan …” Afnan såg besvärat på henne. ”… jag tänkte att det är lättare att få bra betyg här. Jag kanske ska bli psykolog och då måste man ha A i alla ämnen och full meritpoäng.” Jag gick därifrån, fascinerad över att Afnan redan då visste vad hon ville pyssla med resten av livet. Det råder ingen tvekan om att det är sådana som hon och Miranda som har vad den rutskjortiga läraren i klassrummet kallar för ”entreprenöriella egenskaper”. Rutskjortan säger att vi måste tänka i sådana termer inför vårens stora projektarbete. Ingen reagerar på hans formulering. Hälften ligger med överkroppen pladask över bänken och den andra hälften stirrar tomt framför sig med uppenbar brist på allt som har med entreprenöriella egenskaper att göra. Enbart Miranda och Afnan försöker se intressanta/intresserade ut. Mirandas blodröda läppar står i skarp kontrast till dagens kolsvarta, bylsiga outfit. Den mest akuta frågan är ändå om Rutskjortan ska få komma undan med formuleringar
15
lex bok.indd 15
2013-07-09 12:10
som han verkar ha memorerat ur ett massmejl från Skolverket. Jag räcker upp handen. Han pekar uppmuntrande på mig. ”Hur ska vi tänka?” frågar jag. ”När vi tänker entreprenöriellt?” ”Tänk kreativt!” ”Ja, men då är det väl kreativt vi ska tänka, inte entreprenöriellt?” ”Lex … ” ”Du måste definiera ordet, magistern, annars kan vi inte veta vad som förväntas av oss. Alla här inne”, jag gör en svepande gest med armen förbi de tomma ansiktena, ”vill veta!” ”Entreprenöriella egenskaper är att vara nyfiken och kreativ … och initiativrik och … det innebär helt enkelt att kunna lösa problem …” ”… på ett kreativt sätt?” Han nickar. ”Det är väl sånt man alltid behövt göra om man ska få mer än E?” Rutskjortan vrider på sig som om det kliade. ”Jo, men nu är det ju så att … att … det entreprenöriella … handlar om att kunna arbeta både självständigt och i grupp …”, suck, stånk, ”och att lära sig att fatta beslut och …” ”Kommunicera?” ”Precis! Och samarbeta! Så att ni helt enkelt kan utveckla ett förhållningssätt som främjar entrepre-
16
lex bok.indd 16
2013-07-09 12:10
nörskap. Det är sånt här man måste kunna nuförtiden. Sånt som vi lärare måste prata om. Det är bara att hacka i sig.” ”Men …” ”Vad är det nu?” Han låter irriterad på rösten. ”Tänk om det finns såna som inte vill ha entreprenöriella egenskaper, såna som tycker att det är jävligt osympatiska, irriterande, egoistiska egenskaper. Såna som vill hålla sig så långt borta från allt som har med entreprenörskap att göra som det bara är möjligt?” Han ser på mig som om allt hopp redan var ute. ”Det kan komma att bli lite svårt för dig i livet, Lex.” ”Varför?” Han vänder ner blicken i golvet. Det går några sekunder, sedan tittar han upp igen, trött. ”Om vi säger så här: jobba på.” Rutskjortan tar upp en bunt papper från katedern. Hårdrockar-Hannes gör tummen upp mot mig innan han faller ihop över bänken igen. Han är en av tre killar i klassen som ser helt otränad ut. Nu fick jag en anledning till att börja gilla honom. På rasten träffar jag Jonatan och hans mentolcigg. Han har ett leende på läpparna och nya kläder som han har sytt själv. Det är inte snyggt med tajts på killar, men jag säger ingenting om det. ”Tror du att det är kört för mig?” frågar jag istället.
17
lex bok.indd 17
2013-07-09 12:10
Han granskar mig uppifrån och ner, innan svaret kommer. ”Ja.” ”Så jag kommer aldrig att bli nåt?” ”Du vill ju inte.” ”Det är bara ett tankeexperiment. Kan man bli nåt i alla fall?” ”Kanske”, säger han och får något drömskt i blicken. ”Om man blir upptäckt.” ”Som vad planerar du att bli upptäckt?” Han ler ett inåtvänt leende, som om det redan hade hänt. ”Poet. Designer. Festfixare.” ”Hur blir man upptäckt som festfixare?” Han fortsätter att se salig ut. ”Jag vill bli nån som folk ser upp till och samlas kring.” Min blick dras till Miranda och Afnan som går på sin osynliga catwalk på skolgården. De pratar helt säkert om helgen när de ska spela den senaste technon på stans hippaste klubb. Det är alldeles uppenbart att de vill vara lika mycket i centrum som Jonatan. ”Jag skulle hata att bli samlad kring”, säger jag. Jonatan slår ut med armarna på ett livsbejakande sätt. ”Förresten har jag en ny idé!” Och så berättar han engagerat om ett nytt projekt som han tänkt på de senaste dagarna: att starta ett klädmärke med könsneutrala kläder. ”Det är ute med kön, Lex! Det här märket kan bli hur stort som helst.” ”Jag känner ingen som har problem med sitt
18
lex bok.indd 18
2013-07-09 12:10
kön”, säger jag. ”Du känner ingen annan än mig.” ”Alltså”, säger jag så mjukt jag kan, ”du vet att jag i grunden vill dig väl, men den där idén suger.” ”Jaså?” ”Okej, säg att den inte gör det, säg att det är en jättebra idé …” ”Det är en bra idé.” ”Det kommer aldrig bli nåt i alla fall.” ”Varför inte?” ”För att det alltid finns folk som är bättre och har en massa kulturellt kapital. Kontakter och pengar och sån skit. Och ännu mer entreprenöriella egenskaper.” Han lägger en hand på min arm. ”Tack, du fina vän! Tack för att du är ett sånt stöd.” ”Du kanske ska umgås med Miranda och Afnan istället. Dom kan ju alltid presentera dig för en massa coola typer inne i stan som kan hjälpa dig fram i karriären.” Han kastar en föraktfull blick efter den svartklädda duon som försvinner in genom skolporten. ”Hellre lever jag resten av livet inspärrad i en trång cell med världens mest negativa människa, läs: du, än umgås med såna en kväll.” Vi krokar arm och går tillbaka mot skolan. Jag säger pedagogiskt att han inte ska berätta om sina idéer för mig. Jag kommer att dissa dem en efter en,
19
lex bok.indd 19
2013-07-09 12:10
eftersom jag vill ha honom vid min sida resten av livet. ”Om du blir hipp och känd och framgångsrik kommer du att försvinna och jag kommer att bli ensam. Helt säkert kommer jag att börja knarka och bli uteliggare typ, sen dör jag innan jag fyllt trettio av en överdos. Mamma skulle bli jätteledsen. Känn ingen press.” Jonatan pussar mig på kinden och ger ifrån sig ljudet som kommer ur honom när han känner sig lite extra glad, något slags gällt grisskrik. Folk på skolgården vänder sig om och ser på honom som om han var största miffot. Men Jonatan seglar oberörd in genom skolporten i sin ljuslila trenchcoat, resultatet av ett av alla hans enligt mig misslyckade färgningsförsök.
20
lex bok.indd 20
2013-07-09 12:10