Mysteriet med den gamla k artongfabriken
Mysteriet med den gamla kartongfabriken
Gun-Britt Bergstrรถm Lindell
Fler böcker av Gun-Britt Bergström Lindell Russintårtan på tjuvjakt, 2017
Mysteriet med den gamla kartongfabriken Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gun-Britt Bergström Lindell © Illustratör: Peter Beckman Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-717-7
Kapitel 1
Soffsluk aren Pax
Gissa om jag blev sur när jag fick veta att vi skulle flytta. Bara för att pappa skulle få sova längre på morgnarna och kunna åka tåg till jobbet. Han skyllde på att det gick åt så mycket restid varje dag, att han inte orkade någonting när han kom hem. Som att fixa med huset. Vem lyssnade på mig när jag sa att jag kunde hjälpa till i fortsättningen, om det blev något fel med dricksvattnet? Eller med avloppet som brukade krångla när det regnade? Inte mamma och pappa i alla fall. Ingen av dem trodde att jag kunde göra någonting. Men de hade ju inte ens testat mig än. Som tolvåring har man tydligen ingenting att säga till om. Jag hoppades att ingen ville köpa vårt hus. Men redan efter två veckor dök det upp en familj med en massa småbarn som längtade ut till landet. Mamman och pappan blev heltokiga och ville nog skriva på någon sorts kontrakt direkt.
5
Det fanns väl andra hus att köpa om man ville flytta från stan. Varför måste de välja just vårt? Helst ville de flytta in direkt när sommarlovet började. Det fick de inte, men mitt sommarlov skulle ändå bli förstört. Allt var botten. Pappa bokade in flyttgubbarna två veckor efter skolavslutningen. Några kvällar innan de skulle komma var pappa hysterisk. Han satt i vardagsrummet och gjorde en skiss över rummen i det nya huset på ett rutigt papper. Sedan mätte han en massa möbler med tumstocken och klippte ut små pappersbitar som föreställde soffor, bord, byråer, bokhyllor och sängar. Eftersom vårt nya hus var mindre än det gamla, måste vi göra oss av med en del möbler. Allt skulle inte få plats. Jag sa att jag ville ha med allt som var mitt, annars fick de flytta utan mig. Pappas panna blev alldeles skrynklig när han försökte pussla ihop pappersbitarna. Han pustade och stönade så att pappersbiten som föreställde den höga byrån i hallen for i golvet. Pax, min hund, var genast framme och vips var
6
hallbyrån borta. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. – Nej, inte byrån! skrek pappa. Den är från 1700-talet och oersättlig. Hör du det, dumma hund? – Peter, lugna ner dig, sa mamma. Det var en papperslapp. Du kan klippa ut en ny. Vad har det tagit åt dig? Använd hjärnan. De var lika korkade båda två, tänkte jag. Mamma skröt gärna om att hon kunde jobba precis var som helst, bara hon hade en dator i närheten. Och internetuppkoppling. Ha! Vem var det som fått datorn att fungera och som installerat alla program? Då dög jag. Om inte jag hjälpt till hade hon aldrig kunnat sitta hemma och översätta en massa böcker från engelska till svenska. Pappa sträckte sig efter linjalen. – Jim, ta hand om din hund, muttrade han. Nästa gång stoppar jag Pax i en flyttlåda och skriver ”Till uppfödaren i Göteborg” på utsidan. Med rödpenna. – Var inte barnslig, sa mamma. Du älskar den
7
där hunden. Varva ner och rita en ny hallbyrå, så ska du se att du snart är en glad liten pojke igen. Pappa mumlade något och satte pennan mot papperet. Jag tänkte att det hade varit bra om den fula hallbyrån försvunnit på riktigt. Likaså den gröna sammetssoffan med guldfransar. Den var jättehemsk. Jag gick fram till soffbordet och tittade på pappas skiss. En del pappersmöbler var redan placerade i olika rum, men inte den gröna soffan. Det låg en liten hög med färdigklippta möbler utanför skissen. Jag petade försiktigt i högen med pekfingret. Jo, där var äckelsoffan. Jag plockade åt mig pappersbiten, utan att pappa märkte det, och sköt i väg den mellan tummen och pekfingret. Pax slukade soffan innan den nådde golvet. Vrålet kom när Pax och jag stod i köket och delade på en skinksmörgås. – Soffan! Var är soffan? För första gången på länge kände jag mig rätt belåten.
8
– Nästa gång pappa vrålar stoppar vi honom i en flyttkartong, sa jag till Pax och gav honom en extra skinkbit. På utsidan skriver vi ”Till farmor och farfar i Sundsvall”. Med rödpenna. ⬙⬖⬘⬗ Den hemska dagen hade kommit. Genom köksfönstret såg jag lastbilen rulla in på gårdsplanen. Flyttgubbarna pratade danska och var klädda i likadana röda overaller. De hette Inez, Ebba och Dagmar och visade sig vara otroligt starka. För att det skulle gå snabbare envisades pappa med att hjälpa till. Han släpade på köksstolar och små hörnbord. Sedan kom han ut med en av fåtöljerna. Den var tydligen för tung för honom. Han flåsade som en gammal utsliten dammsugare och släppte fåtöljen mitt på gräsmattan. Dagmar slängde enkelt upp den på sin kärra som redan var lastad med fyra flyttkartonger. Pappa var övertygad om att Dagmar gick på
9
anabola eller andra förbjudna dopningsmedel. Som tur var sa han det inte så högt att hon hörde, men han fick ändå en spark på smalbenet av mamma. – Nu skiter jag i det här, sa han. – Bra, sa mamma. Du är nog mest i vägen. – De fuskar, invände pappa. Du ser väl att de kör grejerna på kärror. Jag fick minsann kånka på allt själv. – Äh, sa mamma och gick in. Medan vårt hem tömdes rum för rum gick jag bort och satte mig i en trädgårdsstol. Pax hoppade upp i mitt knä. Jag ringde till Wille. – Hej Jim, hur är det? – Huset är nästan tomt, sa jag. – Sorgligt. Men jag kommer snart och hälsar på dig. – Händer det något på Öland? – Äsch, inget särskilt. Vi badar och så där. I morgon ska vi till ett ställe som heter Ottenby och titta på fåglar. Det kan bli rätt kul. Wille brukar vara på Öland med sina föräldrar och syskon varje sommar. Den här gången hade
10
de hyrt en stuga en hel månad. Vilken lyckost Wille var som slapp flytta. En liten tröst var i alla fall att han skulle komma och hälsa på. – Förresten, sa Wille innan vi avslutade samtalet, se upp för tjuvar på det nya stället. Du har väl hört om alla inbrott? – I Osby? – Kanske inte precis i Osby, men i alla fall i närheten. Polisen tror att det är en liga. En del av det stulna har de försökt sälja på Blocket. – Va? Vadå för grejer? Hur vet du det? – Det var mamma som berättade. Jag tror att hon läste det i en tidning. Eller hörde det på nyheterna. – Är du säker? – Nja … eller jag vet inte. Det får du kolla upp själv. ⬙⬖⬘⬗
11
www.idusforlag.se