9789198181104

© Andrea Grave-Müller Första tryckningen Utgiven av Catoblepas förlag 2014 Omslag och sättning: C. L. Ojala Tryckt hos Scandinavian Book 2014 ISBN: 978-91-981811-0-4 www.catoblepas.se

Novellförteckning Runristaren s. 9

Glasflaskan s. 11 Tjänster och gentjänster s. 19 Shegerja s. 33 Snärjd s. 48 Snöspår s. 57 Gyllene s. 72 Stenväggar s. 82 Blå ögon s. 101 Krukmakaränkan s. 113 Där ute väntar Vintergudinnan s. 126 Timglas s. 130 Om författaren s. 169 Om förlaget s. 171

Timglas Det var på söndagen klockspelet i stadens domkyrka slutade att fungera och vid inspektion visade sig ha ersatts med en hög av sand, i vilken de målade träfigurerna sorgligt vilade. I hemmen började klockor ramla ihop eller förvandlas till timglas, och herrar som grävde efter sina fickur fick bara upp lite sand och några skruvar.

Precis när ganska många människor började tänka att det kanske kunde vara skönt att slippa anpassa sig så förfärligt efter klockan hela tiden, började maskiner av alla de slag slag falla ihop i sina beståndsdelar – tryckpressar och skrivmaskiner, spinnmaskiner och tröskverk, från loken på järnvägsstationen till barnens uppdragbara leksaker.

Människorna i staden började inse att de stod inför ett allvarligt problem ingen av dem kunde förklara. Ingen utom en ung man, som blekt stirrade på ett alldeles speciellt timglas.

Det började väldigt typiskt. Tica (efternamn okänt) satt och grät på trappsteget till ett ganska så ståtligt hus i stadens centrala delar. Det regnade förstås och hennes hår och sjal var genomblöta. Så småningom öppnades dörren och en vänlig själ (det vill säga köksan) släppte in henne och gav henne en kopp honungste och en plats vid spisen i köket.

Man skulle kunna tänka sig att husets ägare var en distingerad herre i medelåldern, redo att ta sig an en vacker ung flicka med okänt förflutet och lära henne att föra sig som en dam (med efterföljande giftermål), men så var det faktiskt inte i det här fallet. Istället var det två äldre, ogifta systrar som bodde i huset, fröknarna Clorinda och Tisbe. De förbarmade sig över Tica, som visst hade blivit moder-

130

lös efter att alltid ha varit faderlös, och lät henne flytta in. Först var tanken att hon skulle tjäna som husa, men det blev lite si och så med den saken. Kanske var det Ticas pratsamma och livliga lynne som gjorde dem så förtjusta i henne, kanske var det hennes ungdomliga fåfänga och behagsjuka som gav dem nostalgiska minnen av hur unga och dumma de själva varit en gång. Kanske berodde det på att ett mystiskt ursprung var högsta mode i staden, eller så lyckades Tica helt enkelt dupera dem genom att anpassa språk och uppförande och snabbt lära sig hur man skulle bete sig för att passa in i fröknarnas kretsar.

Tica blev kvar i huset, och växte på några år upp till en strålande ung kvinna, exotiskt vacker med höga kindknotor och smala bruna ögon. Hon dansade väl, men spelade piano sämre, hon visade inget intresse för vare sig brodyr eller läsning, men var duktig på att konversera enligt konstens alla regler. Hon skrattade åt rätt skämt och hade osedvanligt god hand med fröknarnas blåfläckiga knädrake.

Ingen märkte något underligt med henne. Hon tycktes vara en vanlig ung dam, sitt mystiska förflutna till trots. Hon lärde sig snart att om hon bara sade att hennes mor hade gått bort och att hon aldrig hade känt sin far – vilket på sätt och vis var sant – så var det aldrig någon som frågade vidare.

Ingen hörde vad hon sade till knädraken när de var ensamma.

Fröken Clorinda och fröken Tisbe gladde sig mycket åt Leonardo Kavaly.

Leonardo Kavaly var son till en av stadens mest framgångsrika advokater och hade efter att ha tagit juristexamen återvänt hem för att arbeta i familjeföretaget. Han hade ett trevligt sätt och ett fördelaktigt utseende. Inga skandaler kantade hans väg, och fröken Clorinda hörde sig för och fick veta att han skötte sitt arbete alldeles utmärkt och sannolikt skulle ta över efter fadern trots att han var den yngre av sönerna.

Det var tydligt att han snabbt blivit väldigt förtjust i Tica. De sågs regelbundet på danstillställningar, teaterföreställningar, utflykter och så vidare, och han höll sig vid hennes sida så mycket som etiketten tillät. Tica själv verkade också uppskatta unge Leonardos sällskap, så

131

fröknarna väntade nu med spänning på att han skulle ställa Frågan.

Emellertid gick dagarna, utan att någon fråga ställdes. Tica trodde sig ana varför. ”Jag gör honom nervös”, sade hon till fröken Tisbe en vacker höstdag när de gjorde sig redo för att gå ut och uträtta några ärenden. ”Unga män tenderar att bli nervösa i närheten av vackra flickor”, sade fröken Tisbe snusförnuftigt.

Tica log sitt speciella leende. Det var den sortens leende som fick henne att se alldeles bedårande ut samtidigt som man fick en känsla av att hon tänkte sätta tänderna i en när som helst.

Hon visste inte om det, men faktum var att hon hade ärvt det där leendet efter sin far. ”Det är inte därför jag gör honom nervös”, sade hon. Sedan bytte hon samtalsämne och började prata om den nya hatt hon tänkte köpa och vilken färg den borde ha på banden.

Det var den dagen som fröken Tisbe – som ju inte var någon ungdom längre – fick hjärtklappning mitt i korsningen mellan Drottninggatan och Storgatan och blev tvungen att sätta sig ned. Som en räddande ängel kom Leonardo Kavaly just förbi i sin vagn. Han bodde bara ett par kvarter bort och det var inte svårt att övertala fröken Tisbe att hon borde följa med honom hem, lägga sig på en soffa och få en kopp stärkande te. Tica följde förstås också med.

Väl framme i unge herr Kavalys våning blev fröken Tisbe sämre.

Hon mådde illa och klagade över yrsel och bröstsmärtor. Man skickade efter läkare, fröken Tisbe fick en säng att ligga i, och Tica satt där bredvid henne och väntade medan hon undrade om hon borde vara orolig, och om det fanns något hon kunde göra för sin välgörarinna.

Hon kom inte på något. Det föreföll henne ligga helt och hållet utanför hennes typ av begåvning.

Doktor Farber kom, hällde i fröken Tisbe någon sorts örtbrygd och beordrade vila. Fröken Tisbe somnade nästan omedelbart, doktor Farber drog sig tillbaka efter att ha försäkrat Tica om att hennes ”moster” snart skulle bli bättre, och så stod Leonardo och Tica där, ensamma, utan förkläde, och undrade vad de nu skulle säga till varandra.

132

”Jag borde åka hem och berätta vad som har hänt för fröken Clorinda”, sade Tica. ”Naturligtvis.” Leonardo var förstående, men ändå redo att pröva lyckan. ”Men ni kanske vill ha en kopp te först? Lugna nerverna, eller så. Vi kan sätta oss i biblioteket, om ni vill.”

Tica log sitt speciella leende och verkade inte alls vara i behov av att lugna nerverna. ”Ja tack, gärna”, sade hon.

En kort stund senare hade teet burits in i biblioteket och hällts upp av betjänten. Ännu en mycket kort stund senare hade Tica blivit lämnad ensam i biblioteket. Det irriterade henne.

Betjänten hade kommit in igen och anmält att herrn hade ett viktigt samtal som väntade i telefonapparaten. ”Jag är strax tillbaka”, hade Leonardo lovat. ”Jag måste bara ta det här samtalet, det går fort.”

Tica var osäker på hur länge sedan det var eftersom hon tittat på klockan på spiselkransen först efter en stund, men hon trodde att det hade gått åtminstone en kvart sedan hennes värd hade rusat ut och stängt dörren efter sig.

Att han hade stängt dörren var ännu en källa till irritation. Hade han lämnat den öppen kunde hon ha strosat ut i hallen, kanske hittat någon att prata med, kikat in i husets andra rum. Nu var hon instängd i artighetens fälla – man öppnar inte en stängd dörr i ett främmande hus.

Det som irriterade henne mest var att det var han som föreslagit teet, och han hade vid deras tidigare möten verkat betydligt mer intresserad av att sätta henne i centrum än nu.

Tica gick ett varv i biblioteket, ackompanjerad av klockans tickande. Hon öppnade några bokskåp på måfå, tog ut böcker hon tyckte såg intressanta ut med vägledning av färg och bindning. Hon öppnade böckerna och bläddrade i dem för att se om det fanns några bilder, men Leonardo Kavalys böcker verkade inte vara sådana som hade bilder. Tica hade naturligtvis lärt sig att läsa hos fröknarna (hennes tidigare uppfostran hade inte varit av den sorten där läsning ingår), men hon hade aldrig blivit särskilt duktig på det. Det intresserade henne inte.

133

När hon tröttnat på att titta på böcker, satte hon sig i en av fåtöljerna framför spisen och tittade på klockan istället. Det var en praktfull klocka, säkert arvegods, i förgylld mässing. Det högljudda tickandet fick tystnaden emellan att verka ännu tystare, tiden att kännas ännu långsammare. ”Du tickar ensamhet”, sade Tica. Ticka – Tica, det var nästan samma ord, tänkte hon och skrattade för sig själv. ”Du Ticar ensamhet”, larvade hon sig. Klockan svarade med att ticka ännu mer högljutt, nästan förargat. Tica rullade tummarna, lade in ett vedträ i brasan, kände på hårknuten och lockarna och såg på klockan igen.

Hon slätade till kjolen, borstade bort lite damm som fastnat i ärmens spets, sträckte ut benen och stirrade på sina skor, varpå hon åter tittade på klockan.

Nu hade Leonardo varit borta i nästan tjugofem minuter.

Tica reste sig, gick ännu ett varv runt biblioteket och ställde sig vid fönstret. Hon kunde inte se ut, för det satt en rispappersskärm framför fönstret för att skydda böckerna mot solljus. Och klockan tickade. ”Förbannade klocka”, muttrade Tica och blängde på den som om den vore skulden till hennes väntan.

En kort stund senare kom Leonardo in i biblioteket igen, idel ursäkter, övertygad om att hans söta unga gäst inte alls var lika vänligt inställd till honom som hon varit när hon kom. Hon satt i en av fåtöljerna och såg oskyldigt på honom. Biblioteket var helt tyst, förutom ett svagt silande ljud Leonardo först inte kunde placera. Först när han gick närmare Tica och av gammal vana kastade en blick mot spiselkransen förstod han vad det var.

Där klockan hade stått, stod nu ett praktfullt timglas i förgylld mässing. ”Jag gjorde det inte med flit, förstår du”, viskade Tica till draken. Den satt ihopkrupen i hennes knä med halvslutna ögon medan hon kliade den under kinderna. En belåten liten rökslinga steg upp från dess ena näsborre. ”Jo, timglaset, men inte resten. Jag måste ha skapat en kedjereaktion.”

Den senaste veckan hade staden sakta men obönhörligt fallit sam­

134

man. Först klockorna, sedan andra former av uppdragbar mekanik, därefter ångverk. Fabriker, tågtrafik, telefonväxel, de flesta arbetsplatser där någon form av maskiner användes, om det så bara var en skrivmaskin, allt stod stilla. Hantverkare och mekaniker hade mycket att göra, men deras ansträngningar var förgäves. Så fort de hade lagat något gick det sönder igen inom någon timme.

Tica hade spelat oskyldig inför Leonardo, låtsats som om hon inte förstod vad han pratade om när han undrade vad som hade hänt med klockan. Sedan hade hon skyndat därifrån, blossande röd och övertygad om att han skulle gå raka vägen till polisen och anmäla henne för – ja, någonting. Skadegörelse. Stöld kanske.

Till hennes förvåning hade ingenting hänt. Kanske visste Leonardo inte vad han skulle säga till polisen. Man kan ju inte precis anmäla någon för att ha använt magi. Tica hade inte vågat kontakta honom igen under veckan som gått. Fröknarna märkte förstås att något hade hänt, men eftersom de drog slutsatsen att det uppstått en fnurra på tråden mellan de unga tu, lät hon dem tro det.

Faktum var att Tica var riktigt oroad. Hon visste sedan barnsben att hon hade kraft att påverka och förändra föremål, men hon hade aldrig åstadkommit något i den här skalan förut. ”Om bara mamma hade låtit mig öva”, sade hon till draken. ”Hittat någon som kunde lära mig. Det måste ju finnas någon. Hon kunde väl kontaktat min far i värsta fall. Hon sade ju alltid att jag bråddes på honom.”

Draken reste på sig och viftade häftigt på svansen några gånger.

Den verkade förargad. ”Ja ja”, sade Tica. ”Jag förstår att hon inte ville ha med honom att göra. Och jag fattar att hon kanske inte ens visste hur hon skulle kontakta honom.”

Hon suckade. Det var nu sex år sedan hennes mor hastigt hade gått bort och Tica saknade henne fortfarande. Hon hade inte varit någon perfekt mor, lynnig, manipulerande och benägen att ta till flaskan under sina anfall av självömkan. De hade flyttat runt hela tiden och hon hade lärt sin dotter att stjäla och ljuga för att överleva, men Tica hade älskat henne ändå.

En tanke slog henne och hon tittade på draken, mötte dess gräs-

135

gröna ögon. ”Kan du kontakta min far? Jag menar, drakar kommer väl från samma ställe som sådana som han? Jag skulle kunna skriva ett brev och knyta fast runt ditt ben. Men det förstås, det gäller ju att rätt person hittar dig, någon som känner honom och kan ta brevet till honom. Kanske brev inte ens går att läsa där, vad vet jag.”

Draken tycktes bli ännu mer upprörd av den idén. Den fnös gnistor ur näsborrarna och hoppade sedan ner från hennes knä för att tassa iväg med svansen höjd i en förnärmad båge.

Leonardo trampade av och an inne på sin fars kontor. Varje gång han kom nära fönstret knarrade en golvbräda till och efter en stund röt den äldre herr Kavaly åt honom att sluta. ”Ville du mig något eller inte?” undrade han sedan med lugnare röst.

Leonardo svalde. Han ångrade att han hade sagt något alls, men det var så dags nu. ”Det här som händer i staden”, sade han. ”Jag tror jag vet vad det beror på. Eller, egentligen inte vad det beror på, men hur det började.”

Herr Kavaly den äldre tittade upp från sina papper. ”Far vet klockan på spiselkransen i min våning? Den jag fick ärva av fars faster.”

Herr Kavaly nickade. ”Jag tror det kom från den”, nästan viskade Leonardo. ”Det var den första klockan som gick sönder. Det hände redan dagen innan kyrkklockan förstördes. Den blev till ett – timglas. Jag såg det inte hända själv, jag var på telefon med far när det hände, om Ersmarck-affären …” ”Ja, just det”, sade herr Kavaly. ”Det var i lördags, det stämmer.

Du var visst väldigt angelägen om att avsluta det där samtalet, vill jag minnas. Hade inte du besök?” ”Jo, av fröken Tica.” Han gav sin far en snabb resumé av fröken Tisbes plötsliga ohälsa. ”Och när jag kom tillbaka satt fröken Tica där i biblioteket och klockan var borta, ersatt av ett timglas. Hon hade bråttom därifrån, stackarn, hon var väl skräckslagen … Jag har inte vågat söka upp

136

henne under veckan, för jag vet inte hur jag ska förklara vad som hände. Tror far klockan kan ha varit – förbannad?”

Herr Kavaly reste sig. Han var lång och ovanligt atletiskt byggd för en man med ett så stillasittande yrke som advokatens (faktum var att han var en ivrig jägare och ryttare och ägnade en stor del av sin lediga tid i skog och mark). Nu drog han sig i mustaschen och försökte dölja ett småleende. ”Leonardo”, sade han, ”det har inte slagit dig att det kanske inte är du som har saker att förklara? Den unga damen var alltså ensam i biblioteket när klockan försvann?”

Leonardo, som var lika lång som sin far, men smalare, spärrade upp ögonen för en sekund. ”Menar far att – fröken Tica …?”

Han började protestera, inte kunde väl far tro att någon som fröken Tica hade – ja, vad? Bytt ut klockan och stulit den? Förvandlat den? Men det var ju omöjligt! Och fröken Tica som var en så välartad ung dam.

Herr Kavaly höjde ett ögonbryn, som om han ville säga: ”Jaså, verkligen?” Han tog sin överrock. ”Här får man ju ändå knappt något gjort”, sade han. ”Ingenting fungerar i den här staden.”

Som för att bevisa hans ord lossnade dörrhandtaget när han vred om det. Han stirrade dumt på det lösa handtaget i sin hand i ett par sekunder, innan han lade det ifrån sig på närmaste bordsyta. ”Låsa är väl meningslöst”, sade han.

På gatan var det ovanligt lite trafik, eller rättare sagt, det var ovanligt mycket gångtrafikanter och ovanligt lite fordon. De få automobiler som fanns i staden hade slutat att fungera redan på måndagen.

För ett par dagar sedan hade velocipederna lagt ner verksamheten.

Kedjor hade hoppat av, pedaler och styren hade lossnat. Idag tycktes turen ha kommit till vagnarna. Leonardo Kavaly och hans far passerade åtskilliga förbryllade och förtvivlade kuskar som rev sina huvuden medan de betraktade spillrorna av vad som ännu denna morgon hade varit fullt fungerade droskor och kärror.

137

Marcella har ett problem, orsakat av hennes egna misstag.

Lösningen tycks finnas inom räckhåll, men är det verkligen särskilt klokt att sluta ett avtal med en av Det Andra Folket?

Den stundande förlovningen mellan unga fröken Tica och herr Leonardo Kavaly är något alla tar för givet, men när oförklarliga saker börjar ske i staden och det verkar som att Tica är inblandad sätts kärleken på prov. Hennes förflutna är märkligare än någon kunnat ana.

Runristaren är en svindlande samling noveller som utspelas i vitt skilda miljöer från forntid till nutid och befolkas av såväl människor som allehanda väsen. Längtan, svartsjuka och kärlek är teman som genomsyrar Andrea Grave-Müllers berättande och magin är alltid närvarande.

ISBN 978-91-981811-0-4

9 789198 181104