Thomas Salme & Stefan Lรถvgren
13 รฅr i himlen Thomas Salmes
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 En bluffpilots bekännelse. Thomas Salmes 13 år i himlen © Thomas Salme, Stefan Lövgren och Norstedts, Stockholm, 2012 Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-1-303753-0
Innehåll Las Vegas december 2010 9 första delen 11 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.
Jordbro 13 Dörren öppnas 31 Air One 53 ”Buongiorno Comandante!” 73 Avslöjad 87 En andra chans 103 Base Captain 115 Den gode piraten 131
andra delen 151 9. Ett erbjudande 153 10. Pandoras ask 175 11. Ett Hollywoodslut 193 12. Mytomanen 205 13. Certifikatet 225 14. Piloter sökes 249 15. Showdown i Stockholm 269 16. ”Ack, sanningen min herre …” 285 Österhaninge kyrkogård juni 1989 301
En svensk pilot greps bakom spakarna i ett Boeing 737 på den holländska flygplatsen Schiphol i tisdags. Anledningen: den 41-årige svensken saknade giltigt flygcertifikat. Ombord på planet satt 101 passagerare på väg till Ankara i Turkiet, rapporterar holländska medier. De nederländska myndigheterna kunde agera efter tips från den svenska transportstyrelsen. – Vi har känt till den här killen i flera år och varnat för honom, men han har tydligen lyckats hålla sig undan, säger Anders Lundblad, chef för transportstyrelsens presstjänst, till Expressen.se. I 13 år hade den 41-årige svensken flugit passagerarplan utan att ha haft giltigt flygcertifikat. Men i tisdags var det klippt för svensken som satt bakom spakarna på ett Boeing 737 som kapten. Holländsk polis grep mannen innan planet med 101 passagerare hunnit lyfta. Ulf Mossberg, Expressen, 3 mars 2010
Las Vegas december 2010 Jag sitter i polisens förhörsrum på Schipholflygplatsen i Amsterdam. Är det så filmen om mitt liv börjar? Med John Travolta sittande vid samma fyrkantiga bord och en lampa riktad rakt i ansiktet på honom? Travolta är ju pilot på riktigt, precis som jag. Vi ser ganska lika ut också. Dessutom har vi samma födelsedag, 18 februari. Ett helt otroligt sammanträffande, eller hur? Det är klart att han måste spela mig i filmen. Men först måste jag berätta hur allting verkligen gick till. Hollywoodfilmer brukar ju överdriva en hel del. Boken är min berättelse. Och den börjar här, i Las Vegas. Var annars kan en bedragares berättelse börja? Fast bedragare låter smutsigt. Som om jag vore någon dålig människa, det är jag ju inte. I så fall föredrar jag con man, som man säger på engelska. Det låter bättre. Folk gillar con men. Det är som med trollkarlar, vi vill lära oss deras hemligheter. Hur de gjorde det där tricket, hur de kom undan. Eller som i mitt fall, hur jag kunde lura hela flygvärlden. Jag är lite av den gode piraten. Som Tintin ungefär. Han var ju också en kille som reste runt i världen och gjorde lite som han ville. Jag älskade Tintin när jag var liten. Jag hade alla böckerna. Min favorit var Plan 714 till Sydney. Kommer du ihåg den? ”Nej, jag tror inte det. Vad handlade den om?” Tintin och de andra skulle till Sydney på en rymdkonferens. De får skjuts med Laszlo Carreidas i hans ultramoderna jetplan. 9
Jag var jätteimponerad av det där planet. Det hade svängbara vingar och körde snabbare än ljudet. I överljudsfart fälldes hela vingarna tillbaka. Det tyckte jag var coolt. Det jag gillade var att Tintin levde i en fantasivärld, men ändå var berättelserna verklighetstrogna. Det var inte som Stålmannen eller Batman. Det var grejer som kunde hända. Alla detaljer var verkliga. ”Jag vill höra din historia.” Lugn bara, min styrman, jag ska berätta allting för dig. Lita på kaptenen. Nu lyfter vi.
10
FÖRSTA DELEN Allt jag berättar är sanningen, det ska ni veta. Om detaljerna inte alltid landar där de ska spelar mindre roll. Historien styr sin egen kurs.
1
Jordbro Min berättelse börjar när min pappa tog mig till Arlanda för första gången. Jag var åtta år gammal. Det måste ha varit någon gång på våren. En söndagmorgon. Ja, jag tror det, en söndagsmorgon sent på våren. Så var det. En fantastisk dag. Det kommer jag ihåg. Kallt, men inte ett moln på himlen. Det är inte ofta det är så i Sverige. Perfekt flygskådarväder. Vi packade med oss matsäck, varm choklad och leverpastejmackor med gurka på. Det var förstås mamma som hade gjort dem. Hon skulle stanna hemma. Det var något möte hon skulle gå på. Det tog nästan en timme att köra ut till Arlanda. Flygplatsen hade byggts ut mycket på sjuttiotalet. Året innan invigdes en ny internationell terminal: femman, Arlanda International. Men det var inte dit vi skulle. Nej, den bästa utsiktsplatsen om man ville se planen lyfta låg söder om flygfältet. Vi parkerade utmed vägen som gick där. Sen satte vi oss vid skogskanten och väntade. Pappa fingrade på sin nya systemkamera. Han var flygintresserad, men det var fotandet som var hans stora passion. Först var allt tyst. Men sen hörde jag det. Ett dovt ljud av jetmotorer som gick upp i varv. Jag kisade med ögonen. Längst bort på flygbanan såg jag en prick som växte och tog formen av ett jetplan. Mullret blev starkare. 13
”Här kommer det”, sa pappa och höjde kameran. Flygplanet dundrade fram längs startbanan. SAS stod det på stjärtfenan. Planet var vitt med en blå linje och namnet Scandinavian målat på sidan. Nosen lyfte. Jag drog efter andan. Det tog ett ögonblick innan resten av planet följde med, som om marken var magnetisk och inte ville släppa iväg det. Jag höll andan. Och så lyfte vi. Försök inte att stoppa mig! Klick! Pappa drog fram filmen. Klick! En gång till. Klick! Han sänkte kameran. ”Var tror du det är på väg?” frågade han. Men jag hörde honom inte. Jag var redan långt därifrån.
Jag har alltid varit kapten, från första början. Ledaren. Han som står i centrum. Somliga tror kanske att man blir det när man är ensambarn som jag. Bara för att man inte har syskon att konkurrera med. Så är det ju inte. Det är något som ligger i karaktären. Vissa människor föds helt enkelt med ledarskapet i blodet. Det är viktigt att våga bestämma. Att vara tuff ibland. I alla fall om man vill klara sig i Jordbro. Ni har väl hört talas om Jordbro? Förorten var ju känd som ett ”invandrarghetto.” Den ligger två och en halv mil söder om Stockholm, och det var där jag växte upp, i södra ändan i ett radhus på Kullerstensvägen. Jordbro byggdes på 1960-talet som en del av vad de kallade miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle byggas i Sverige, mest lägenheter men också radhusområden som vårt. Det var därför som alla som bodde här flyttade hit på samma gång. Svenskar, turkar, greker, jugoslaver, finnar, zigenare, vita, bruna, gula – alla invandrade vi till Jordbro. En ny värld skapades. 14
Min pappa, Heiki, kom till Sverige från Estland när han var åtta år gammal, efter att Felix kommit hit. Felix var min farfar. Ja, egentligen var han inte min farfar utan pappas farbror. Men han blev farfar för mig. Min riktiga farfar blev kvar i Estland. Han kom till Sverige ibland på besök. Jag har ett vagt minne av att ha träffat honom innan han dog. Ingen har nog en sådan dramatisk livshistoria som Felix. Han blev tvångsrekryterad av tyska armén under andra världskriget och skickad till ryska fronten. Kriget visade sig dock bara vara början på hans lidande. Tyskarna förlorade ju som bekant och de jävla kommunistryssarna satte Felix i ett krigsläger i Polen. Där fick han sitta och ruttna ända fram tills han blev frisläppt 1952, då han kom som flykting till Sverige. Trots det tyckte Felix aldrig synd om sig själv. Han hade en fantastisk livslust. Eftersom han var arkitekt byggde han sitt eget hus i Tungelsta, några kilometer söder om Jordbro. Pappa hävdade att han hjälpte till att bygga huset, men det undrar jag om han verkligen gjorde. Han var så tafatt. Jag brukade cykla hem till Felix så ofta jag kunde. Där satt jag i timtal och lyssnade på alla hans roliga historier, och njöt av doften från hans cigarr. Jag älskade den lukten. Det bästa var familjeträffar hemma hos Felix. Han var gift med en danska, Elisabeth, som lagade god dansk mat – pølse, sylta och allt möjligt sorts kött. Det var alltid dukat lite extra fint, och det kändes nästan som att gå på restaurang. Min mamma, Birgitta, följde med när hon kunde. På helgerna hade hon ju sina möten också. Hon var med i Jehovas vittnen.
Min mammas religiösa tro var förstås ingenting man skyltade med som barn. Det var något jag skämdes för. Samtidigt var det 15
ingen stor grej. Jag hade ju inte någonting med det där att göra. Mamma var aktiv på sitt sätt, lite grann sådär, men hon drog aldrig in mig eller pappa. Aldrig! Jag var med på något möte någon gång, men insåg direkt att det där inte var någonting för mig. Att blint följa en massa konstiga lagar och sjuka regler var mot min karaktär. Jag har alltid velat vara fri. För Jehovas vittnen fick man ju inte fira jul heller. Men mamma var med och gjorde det ändå. Det är det jag säger – hon var lite ”mitt emellan” så där. Vi var alltid hemma hos Felix på julen och kollade på Kalle Anka och firade som alla andra. De bästa presenterna fick jag av Felix. Det var komplicerade byggsatser och flygböcker som jag önskat mig. Mamma kom från en arbetarfamilj i Dalarna. Det var inte svårt att se varför pappa föll för henne. Hon var otroligt snygg med olivfärgad hy, långt blont hår och blåa ögon. Hon var alltid glad och positiv. Pratade mycket gjorde hon. Jag var mycket mer lik henne än pappa. Det var från mamma som jag lärde mig att bestämma. Hon var mycket starkare än min pappa. Det visste han. När mamma blev gravid med mig slutade hon på sitt sekreterarjobb. Mammor måste ju ta hand om sina barn. Det är trots allt deras huvuduppgift i livet. Jag vet att det låter gammaldags, men det viker jag inte en tum ifrån. Män och kvinnor är annorlunda, så är det bara. Jag tror inte att en tjej kan bli statsminister, till exempel. Tjejer är för diplomatiska. Man kan inte bara styra med hjärtat. Ibland måste man vara kall och hård, och kvinnor är helt enkelt inte lagda på det sättet. Samtidigt som min mamma var bestämd så var hon också otroligt ”mammig”. Hon var alltid rädd för att jag skulle göra illa mig. Det kanske hade att göra med när jag var bebis och hade krupp. Jag dog nästan då. 16
På Kullerstensvägen var jag en ledare. Som kapten var det ju naturligt för mig att ta kommandot. Det var såklart bara jag som vågade föreslå att vi skulle palla äpplen från ”arga gubben” på hörnan. Han brukade skrika med sin tyska brytning på ungarna som åkte moppe. Alla var rädda för honom. Men han och jag blev senare lite kompisar. Min inre krets inkluderade Jörgen Konradsson, som bodde snett emot oss, och Fredrik Ösund. Fredrik hade också en äldre brorsa, Stefan. Vi var alltid ute och lekte. Mest spelade vi landhockey med hockeyklubbor och tennisboll. Vi sköt så det blev bucklor i garagedörrarna. Ibland lekte vi cykelkull där man kastade tidningar på varandra. Idag gör man ju inte sånt. Nu sitter ungarna och spelar videospel hela dagarna. Inte undra på att de blir tjocka. Uppe på kullen låg fotbollsplanen. Det fanns belysning, så där lirade man sent in på kvällen och kom hem frusen med blöta skor. På vintern spolade kommunen is och vi spelade hockey. Det är ju inte heller någonting de gör längre. Bortanför planen låg ”farliga skogen”. Det var där ”Salt- och pepparligan” satt och och smygrökte. De killarna fick man akta sig för. Om de fick tag i dig skar de upp dig med kniv och hällde salt och peppar i såren. Sent på eftermiddagen kom pappa hem med bussen. Han jobbade som datatekniker på Sparbanken i Stockholm. Jag brukade cykla och möta honom vid busshållsplatsen klockan kvart i sex. Det tyckte han var roligt. Ibland hade han med sig ett videospel från jobbet som jag spelade på hemma. Vi hade fyra rum och kök och jag hade mitt eget rum. Jag älskade att bygga lego. Ritningar brydde jag mig inte om utan jag samlade istället ihop alla bitarna och hittade på nya grejer att 17
konstruera med dem. En gång byggde jag en fantastisk brandbil av bitar från olika byggsatser. Men det var av flygplan jag var besatt. Jag byggde alla möjliga sorters legoplan. I timmar kunde jag sitta och titta på bilderna som pappa tagit under våra allt mer frekventa Arlandabesök. Det var färgerna på flygplanen som stack ut. British Airways blåa skrov och den röda stjärtfenan var en favorit. På väggen hade jag en affisch med ett Pan Am 747:a parkerat på JFK. Jag visste att jag en dag skulle flyga dit. Som pilot. Av pappa fick jag min egen flygradio. Det var ingen dyr grej, jag tror till och med att det var den billigaste modellen. Med den kunde jag höra alla flygplanen när de flög över oss. Planen hade olika call signs. British Airways var Speedbird. Varje kväll när jag gick och la mig låg jag och lyssnade på flygradion. Jag älskade flygengelskan, Roger that och allt sånt där.
Till Lundaskolan cyklade man på en minut från vårt hus. Men man var tvungen att korsa en viktig gräns: Ringvägen, som gick runt Jordbro. Vi bodde utanför den gränsen. Det gjorde också de rika i de nya villorna på norra sidan av Jordbro. Lundaskolan däremot låg innanför Ringvägen, invid ”höga husen” där det var någon som hade tagit livet av sig genom att hoppa från sjunde våningen en gång. Innanför Ringvägen fanns det bara hyreshus. Peter Horvath, min bästa kompis, bodde i ett av dem nära centrum. Där alla invandrare bodde. Hans föräldrar var sen länge skilda och hans farsa, som var från Ungern, bodde flera mil bort, i Skärholmen. Det kan inte ha varit särskilt lätt för Peter. Men han var duktig på fotboll och väldigt populär hos tjejerna. De älskade hans leende. En gång frågade hundra tjejer chans på honom samtidigt. 18
I mitt område bodde en tjej som var fem–sex år äldre. Ibland försökte vi tjuvkika på henne genom fönstret när hon duschade. Men det var bara Peter som lyckades få sig en titt. Hon hade värsta tuttarna. Jag tror kanske hon visste att Peter stod där och kollade och visade dem för honom med flit. Jag som var lång och mager hade inte riktigt samma dragningskraft på tjejerna. Men jag hade snacket och självförtroendet. I Jordbro var det lika viktigt. Jag visste att min tid skulle komma. Alla faller ju för kaptenen. I högstadiet flyttade vi över till Jordbromalmskolan. Det var då man började förstå på allvar att vi inte hade det så bra i Jordbro. Det var alltid bråk i skolan. Alltid någon som skulle få stryk. ”Har ni hört? Nilski ska kicka Varsil efter plugget.” Tony Nilski slogs varje dag och hade en morsa som alltid var full. Men Varsil var värsta problembarnet. Han var finne och zigenare och luktade helvete. Ibland hade han pissat på sig och självklart blev han retad för det. Grupperingarna i plugget var inte lika glasklara som de först verkade. Turkarna var flest och de höll ihop, men det fanns kurder i gruppen också, och ibland kunde det bli internbråk. Ingen gillade zigenare. Jugoslaverna var tuffast och slogs med allt och alla. Ibland var det utlänningar mot oss svenskar. Som tur var hade jag Dragan, min juggekompis. Han skyddade mig. Dragan och jag hade gått i samma klass sen lågstadiet. Han hade en tvillingbrorsa, Milan, som dog i en bilolycka när vi gick i trean. Deras familj var på väg till Arlanda när bilen som Milan åkte i sladdade av och frontalkrockade med mötande trafik. Dragan satt i en annan bil. Nästa dag kom polisen till skolan och berättade vad som hänt. De hade bilder på olyckan med sig. Helt sjukt när man tänker efter. Alla grät. Man gick som i en dimma i flera dagar. Det var mycket elände och människor som mådde dåligt i 19
Jordbro. Men jag tyckte synd om folk och tog hand om dem i den mån jag kunde. Jag var nog den enda som var schyst mot Varsil. Min mamma bjöd till och med hem honom till oss på middag, även om han luktade piss. Hon värnade om dem som inte hade det lätt. Det är någonting som satte sig kvar i mig. Jag tog aldrig avstånd från invandrarkidsen i Jordbro. Snarare tvärtom. Jag var ju en av dem. Det var därför som jag ofta blev inbjuden på middag. I början kändes det lite skrajt, men sen insåg jag att de var lika bra som oss. Den där rasistiska känslan går bort. Jag älskade alla exotiska maträtter. Att äta dem var som att resa för mig. Hela världen fanns i Jordbro.
Jag spelade fotboll i några år och stod målvakt i laget där Peter var en av stjärnorna. Men det var ishockeyn som var min sport. Jag var forward och snabb på grillor. Pappa kom på alla träningarna. Han jobbade som kassör i klubben. Ingen var så ärlig som han. Om man gav pappa tio kronor så tog han garanterat hand om pengarna. Han köpte aldrig någonting som han egentligen inte hade råd till. Vårt lag var riktigt bra ett tag, och vi åkte till och med på hockeyresa till Kanada. Jag kommer ihåg att planet var en DC-10:a 30, Finnair. Jag hade tagit med mig min flygradio och tillsammans med Jocke Körling satt jag och lyssnade på den på planet. Från Kanada skickade jag ett vykort hem till Peter där jag skrev att jag tyvärr inte skulle komma tillbaka eftersom jag blivit erbjuden proffskontrakt i NHL. Men sanningen var att min en gång så lovande hockeykarriär hade börjat gå mot sitt slut. Jag växte mig helt enkelt aldrig tillräckligt stark. Jag hade ju andra intressen också. Som musik. I skolan spelade jag gitarr, men där var man tvungen att göra som läraren 20
sa. Lära sig skalor och sånt. Det gillade inte jag. Jag ville ju bara köra. Så jag började spela piano istället och lärde mig själv på ett ostämt piano vi hade hemma. Noter brydde jag mig inte om för det gick att spela ändå. Ibland tog jag tåget och bussen ut till Arlanda, en resa på nästan två timmar. Jag älskade att gå runt därinne i terminalerna och bara suga in atmosfären. Den där känslan av förväntan. Precis som resenärerna omkring mig var jag på väg mot någonting nytt och spännande. Två gånger om året, i mars och oktober, kom sommar- och vintertidtabellerna ut. Bolagen ställde ut dem på sina biljettförsäljningsdiskar i internationella terminalen. Jag gick från ena änden till den andra och tog en tabell från varje bolag. Sen åkte jag hem och studerade dem. KLM 641 till New York. KLM 601 till Los Angeles. Lufthansa 401 till New York. Hela 700-serien som gick till Asien. Jag kommer fortfarande ihåg alla flygnummer.
Att börja gymnasiet betydde att få lämna Jordbro. Fredrika Bremerskolan låg i Handen och dit kom eleverna från Västerhaninge i söder till Vendelsö i norr. Från Jordbro tog vi buss 837 som gick en gång i halvtimmen. Peter och Dragan och jag hamnade i samma klass. Fyraårig teknisk linje skulle vi gå. Det var kul att vara i en ny miljö men att samtidigt ha alla polarna från Jordbro med sig. Det började bra för mig. Men sen fick jag en tvåa i kemi. Jag började undra om jag kanske skulle ha gått humanistisk linje istället. Jag var ju bra på språk. Eller kanske skulle jag göra något artistiskt? Efter ett tag började jag skolka, en dag här och en dag där, speciellt när jag såg att det började blåsa ute. Det betydde vindsurfingväder. 21
Jag hade börjat vindsurfa när jag var tolv. I början körde jag bara på de små sjöarna, Rudan och Öran, där det sällan blåste mycket. Men nu åkte jag ut till skärgården för att surfa. På morgonen lyssnade jag på väderrapporten från Berga. Sydliga vindar var vad jag ville ha. Ibland satt jag i klassen och såg genom fönstret hur det började blåsa upp. Då stack jag vid lunch. När jag kom hem ringde jag Felix och sa att vi slutat tidigt i skolan. Kunde han skjutsa ut mig till Oxnö? En kvart senare var han där med bilen. Jag slängde snabbt upp brädan på takräcket och så körde vi iväg. Vi parkerade längst ute på udden där fjärden, Mysingen, tog vid. En torsdageftermiddag på hösten, det var helt dött därute. Felix satte sig på klippan med sin kaffetermos. Jag drog på mig min våtdräkt och flytväst och stack iväg. Ute på havet var det jag mot naturen. Vågorna slog över brädan och det iskalla vattnet stänkte i mitt ansikte. Men jag vägrade att ge mig. Med högerhanden drog jag till mig bommen samtidigt som jag gick ner i vind genom att trycka masten framåt. Sen öste jag på. När jag ramlade hamnade jag ibland under seglet i vattnet och kom inte upp. Att få någon hjälp var inte att tänka på. Jag var så långt ute att Felix inte ens såg mig längre. Han hade ändå ingen båt. Men jag förblev lugn. Jag fick aldrig panik. Det var bara att skjuta seglet åt sidan, simma sig fri och hoppa upp igen. Jag seglade med båt också och blev mer och mer intresserad av kartor och navigering. Av en slump fick jag ett sommarjobb på Nautiska Magasinet vid Skeppsbron i Stockholm, där de sålde sjökort och marinprylar. En dag när jag var jag ensam i affären kom en man i femtioårsåldern in och frågade om jag kände till Hårsfjärden och Muskö. Kände till? Därute hittade jag ju som i min egen ficka. På Muskö låg dessutom örlogsbasen, insprängd i urberget. Alla 22
kände väl till den? Och det var ju i Hårsfjärden som svenska militären hade jagat ryska ubåtar med sjunkbomber något år tidigare. Det hade varit på nyheterna i två veckor i sträck. Han insåg att han pratade med rätt person. ”Skulle vi kunna ta en fika och snacka lite någon gång?” frågade han. Vi träffades ett par dagar senare på ett fik på Odenplan i stan. När vi satte oss ner gav han mig ett visitkort. På det stod det: ”Assisterande Sekreterare, Sovjetiska Ambassaden”. Jag tittade frågande på mannen. Han var svensk och hade skägg. ”Du verkar kunna en hel del om de där vattnen därute”, sa han. ”Du kanske kan hjälpa oss med lite information?” Hans arbetsgivare ville kartlägga svenska skärgården, sa han. Det var inget märkvärdigt med det. De samarbetade med svenska myndigheterna. ”Vi kanske kan betala ett stipendium”, sa han. Vi pratade vidare ett tag. Jag berättade om vindsurfingvindarna och hur jag ville bli pilot. Sen frågade han efter notan. ”Du kan ju tänka på saken”, sa han och reste sig upp. ”Jag hör av mig.” Sen gick han. Jag gick hela vägen tillbaka genom staden och grubblade på jobberbjudandet jag fått. Ville gubben att jag skulle spionera för ryssarna? Vad var han ute efter? Jag hade givetvis viktig information. Varför skulle han annars ha valt mig? Kanske han var dubbelspion? CIA? Vad var det jag höll på att bli inblandad i? Plötsligt var jag en bricka i kalla kriget. Undercover agent Salme. Nej, det var för farligt. När jag kom tillbaka till affären hade jag bestämt mig för att berätta för min chef vad som hade hänt. Han kontaktade genast svenska säkerhetspolisen. De visste vem 23
mannen jag träffat var och tackade så mycket för informationen. Det var senare som jag hörde ett rykte om en komplott att spränga Musköbasen i luften. Hade det någonting med det här att göra? Jag vet inte. Jag hörde i alla fall aldrig av mannen med skägget igen.
Sommaren 1987 åkte jag och Peter till Rhodos. Vi var arton år. Där nere ville Peter ligga och sola och blev arg när jag istället drog ut och vindsurfade på dagarna med en långhårig grek, Giorgios, som jag träffade på beachen. Men på kvällarna var vi ute och söp tillsammans. När man var arton år blev man rätt full efter några shots av ouzo. En kväll hade vi suttit i baren och dragit ett par drinkar när jag började flörta med en äldre norska, Britt, som var där med sina två väninnor. När vi drog vidare till ett nytt ställe klämde jag henne på rumpan ett par gånger. Hon skrattade och låtsades spjärna emot när jag försökte kyssa henne. Jag var riktigt kåt. Dags att ta kommandot. Problemet var att Peter sa att han mådde dåligt och ville gå och lägga sig. Vi delade rum, så dit kunde jag inte ta Britt. Hennes kompisar delade också rum, men Britt hade sitt eget. Så jag föreslog att jag skulle sova över hos henne nu när Peter var sjuk, så jag inte blev smittad. Hon skrattade. Okej. När vi kom in i hennes rum sa hon att hon ville ta en dusch. Jag satt på sängen och väntade. Kaxig kände jag mig inte. Britt var en mogen kvinna på tjugoåtta år visade det sig. Vad hon inte visste var att jag hade en jävla hästballe! Hon kom ur duschen med en handduk lindad runt sig. Med ett leende frågade hon om hon kunde få en kram. När jag gick fram till henne lät hon handduken falla till golvet. Hon hade 24
små men jättefina tuttar. Vi stapplade tillbaka in på toaletten och började köra. De kommande tre dagarna lämnade vi knappt hennes rum. Hemma i Jordbro var det heller inga problem med att fixa brudar. Dragan och jag var ute mycket tillsammans. Han var ett år äldre än jag och hade skaffat bil, en Opel Manta. Tjejerna gillade den. En gång satte vi på en hårfrisörska från Gotland tillsammans. Anna. Hon ville prova på två killar. Inga problem, sa jag, om jag också fick sätta på hennes kompis. Det skulle jag absolut få göra, lovade hon. Men inte blev det av. Nåväl, man kunde alltid hitta någon ny nästa dag. När vi var ute drack vi en del såklart, men vi söp inte som alla andra. Jag hade ett helgjobb att sköta också hos KLM på Arlanda. Det fick jag absolut inte klanta till det med. Om vi kom hem klockan tre på lördagmorgonen efter en festnatt var det bara att bita ihop och gå upp två timmar senare och sätta sig på tåget till Märsta. På jobbet var mitt huvudansvar att checka KLM-passagerare vidare från Amsterdam till New York. Ibland fick jag ge information till piloterna. Jag hade klivit in i flygbranschen.
Mamma var mycket stolt över mig. Sen flera år tillbaka hade hon också börjat jobba som läkarsekreterare på Södersjukhuset. Det var starkt av henne att återutbilda sig efter att ha varit hemma och tagit hand om mig när jag var liten. Nu hade hon fullt upp med jobbet och alla hushållsuppgifter. Det var mamma som skötte alla byråkratiska grejer. Det var också hon som städade och lagade mat, som mammor ska göra. En kväll satt vi vid köksbordet. Hon serverade oss chili con carne, min favorit. Men hon var tystlåten, vilket var ovanligt. 25
Jag kände på mig att någonting var fel. Efter ett tag vände hon sig till mig. ”Thomas, det är någonting jag vill berätta.” Ur ögonvrån såg jag hur pappa tog en tugga. ”Jag är sjuk.” Jag tog också en tugga. Mammas chili var verkligen underbar. Hon hade cancer, förklarade hon. Men hon ville inte att jag skulle vara orolig. Hon var tvungen att ta en massa tester. Men sen skulle allt bli bra. ”Var inte rädd, Thomas”, sa hon. Och hennes lugn försäkrade mig. Hon såg ju inte ens sjuk ut. ”Vi behöver inte prata om det”, sa hon. Det passade mig perfekt. Jag visste ingenting om cancer och jag var nog rädd för att få reda på sanningen. Om mamma sa att allt skulle bli bra, så var det ju så. Samtidigt var det svårt att låtsas som om inget var fel. Efter ett tag började mamma gå på cellgiftsbehandling. Det gjorde att hon tappade håret. Jag tyckte inte om att se henne flintskallig hemma och bad henne att sätta på sig peruken. Men klasskamraterna fick snart reda på att min mamma var sjuk. Sen började deras mammor alltid fråga mig hur hon mådde. Jag svarade som det var. Ibland var hon hemma från jobbet och vilade, men hon skulle nog snart bli frisk igen. De där frågorna var jobbiga. En eftermiddag frågade mamma om jag kunde följa med till Ica och handla. Hon behövde hjälp att bära hem matkassarna. Men jag sa att jag måste plugga. Okej, sa hon och gick iväg själv. Men jag hade ingen tanke på att plugga. Jag ville ju bara sitta hemma och slappa och läsa serietidningar. En timme senare kom hon tillbaka. Med sig hade hon Valle Vladimir, en juggekompis till mig som var bra på karate. Han bar på två stora Ica-kassar. Valle hade sett mamma på vägen och 26
frågat om hon behövde hjälp med att bära. Jag insåg direkt vilken skithög jag varit. Jag hade struntat i min egen sjuka mamma. Det blev en läxa för mig. Jag sa nog inte förlåt till henne, men efter det började jag hjälpa till mera hemma med dammsugningen. Mamma var alltid positiv. Aldrig rädd. Hon visste ju att hon skulle till paradiset. Men hon var nog ledsen för min skull. Ibland drömde jag att mamma dog. Men sen vaknade jag på morgonen och hon var fortfarande där. Det var omöjligt att hon skulle gå bort. Hon var min mamma. Dessutom dör man inte när man är fyrtiosex år. Man dör när man är gammal. Jag lärde mig att leva med oron. Livet gick framåt. Från jobbet fick jag en gratis flygbiljett att åka vart som helst i världen. Jag bestämde mig för att flyga till Hongkong och köpa en synt. Dragan och jag spelade mycket musik tillsammans. Vi dyrkade båda Europe, men jag lyssnade mycket på 80-talspop också – Madonna, Samantha Fox, Wham! Jag köpte en musiktidning med annonser för syntar och bestämde vilken jag ville ha. De var hälften så dyra i Hongkong som i Sverige. Jag flög med Swiss Air via Zürich till Hongkong. Allt jag hade med mig var kontanter till att köpa synten. Inget kreditkort. Jag skulle ju inte ens övernatta. Åtta timmar hade jag på mig i Hongkong. Inne i terminalen växlade jag till mig Hongkongdollar och gick sen ut och tog en taxi. Jag hade ingen karta med mig, men jag visste vilket distrikt musikaffären låg i. Det dröjde inte länge innan jag hittade dit. Men det visade sig att synten jag ville köpa kostade mer än vad jag hade trott. Jag hade inte tillräckligt med pengar och var tvungen att välja en annan lite mindre modell. Nu hade jag helt plötsligt lite pengar över. Bärande på det stora paketet med synten gick jag längs en fullsmockad trottoar 27
när jag fick syn på en stor marknad. Det mesta som såldes där var krimskrams, men de hade ställt ut en fin, guldfärgad servis i kinesisk stil. Den bestämde jag mig för att köpa. De packade in den fint i papper och jag betalade. Sen flög jag hem. Mamma var så glad att se mig tillbaka. Hon hade varit orolig. När jag gav henne servisen som jag köpt började hon gråta.
Gymnasiet var nästan över. Varje dag var vi ute och firade, och studentfesterna avlöste varandra. Det var den lyckligaste tiden i våra liv. Men inte för mig. Mamma hade bara blivit sämre och sämre. Cellgiftsbehandlingen fungerade inte längre. Hon åkte in och ut på sjukhuset. Det var alltid nya tester. Jag åkte aldrig med. En natt vaknade jag av att några främmande människor stod och pratade i hallen. Det var ambulansmännen. De hade kommit för att hämta mamma. Hon mådde inte bra och var för svag för att ta sig till sjukhuset på egen hand. ”Vi åker dit imorgon”, sa pappa till mig när ambulansen körde iväg. Vi kom till sjukhuset runt klockan åtta nästa morgon. Jag gick efter pappa in i mammas sjukrum. Där låg hon själv, drogad. Pappa och jag stod tysta bredvid hennes säng. Hon verkade knappt känna igen mig. Hon sa ingenting, men greppade min hand. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag stod kvar där och höll henne i handen. Den kändes tung. Senare gick pappa och jag och pratade med överläkaren, en ung kille. Han förklarade att cancern hade spridit sig till mammas hjärna. Det fanns ingenting läkarna kunde göra. Ingen operation som skulle kunna rädda henne. Pappa nickade uppgivet. Han accepterade domen. 28
Men inte jag. Kaptenen. ”Du hajar ingenting”, skrek jag till läkaren. ”Gör någonting för fan! Du kan ju inte bara låta henne dö.” Men läkaren bara satt där tyst. Det fanns väl ingenting mer att säga.
Hemma satt pappa vid köksbordet, uppgiven. Men jag var inte arg på honom. Tvärtom. Vad kunde han göra? För första gången kände jag en nära förbindelse till min pappa. Jag ville hjälpa honom. Men jag tror inte att han förstod det. Vi pratade med Felix och Elisabeth på telefonen. På kvällen åkte pappa tillbaka till sjukhuset. Jag stannade hemma. Den natten sov jag dåligt. Det kändes som att allt gick så sakta. Men ändå så snabbt. På morgonen ringde telefonen. Jag svarade. ”Det här är Sofia Lindgren, sjuksyster på Nacka sjukhus akutmottagning.” ”Okej.” ”Är det Thomas Salme jag pratar med?” ”Ja.” ”Jag vill meddela att din mor Birgitta avled i natt.” En paus. ”Okej.” ”Har du någon hemma hos dig?” ”Nej”, svarade jag. Det var ju bara jag där. Ensam. ”Du ska få prata med din pappa.” Hon lämnade luren till pappa. Han berättade att mamma hade somnat in lugnt. 29
Senare kom Felix och hämtade mig. Vi åkte in till sjukhuset. Jag fick inte se min mamma. Jag ville heller inte det. Dagen efter kom mammas bästa väninna Kristina hem till oss. Hon berättade att mamma hade varit så stolt över servisen jag hade köpt till henne i Hongkong.
30