Av Lena Ebervall och Per E Samuelson har tidigare utgivits: Ers majestäts olycklige Kurt
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
---- © Lena Ebervall och Per E Samuelson Utgiven av Piratförlaget Omslagsfoto: Bonnierarkivet/Scanpix Omslagsform: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun
bästa av tider. Från en knallblå högsommarhimmel log solen ned på ett välmående folk, ett folk som inte reducerats i något krig, ett folk som tillverkade specialstål och papper och kullager och tekniska uppfinningar i världsklass; ja, ett folk av världsmästare. Ty hade inte Ingemar Johansson just blivit världsmästare i tungviktsboxning? Och hade vi inte gått till -final i fotboll förra sommaren? Och hade vi inte en värmländsk landsfader som givit arbetarklassen alla de rättigheter och all den trygghet de förtjänade? Betald semester, folktandvård och rejäl pension. Och sida vid sida med denna blida socialism härskade en blid och lärd konung på bästa tänkbara sätt: genom att gräva i stenåldersgravar och trädgårdsland. Kvinnorna var hemmafruar och hällde grädde och smör i maten och männen ägde sin egen Volvo Amazon. Gamla konflikter var bilagda. Ingen dystergök i världen hade kunnat föreställa sig en framtid med tung narkotika, Vietnamkrig och statsministermord. I detta lyckliga land, i en av dess lyckliga städer kom denna vackra dag i juli en kvinna gående med sin son på en lycklig gata. Kvinnan gick med bestämda steg, hennes välgjorda högklackade skor smällde mot gatan och hennes vida toppmoderna kjol svängde och dansade runt benen. Hon hade en liten vit sommarhatt med matchande vita bomullsvantar, för hon var en mode
medveten mamma och siktade på en mix mellan Diors Nya Look och Grace av Monaco. Men den vita högervanten började bli solkig, för hennes sons lilla hand var svettig och dessutom en aning klibbig av jordgubbsglassen han nyss hade slickat i sig. Pojken kunde vara fem–sex år gammal och hans mjuka bruna hår nådde långt ned i nacken. Han ansågs långhårig och skulle följaktligen klippas. Den unga frun var på väg mot Möllers frisersalong och pojken hade motvilligt traskat med. Han vågade inte säga emot modern, som kunde vara lite sträng till läggningen, men inom sig darrade han av skräck. Det sista gossen ville göra var att gå till Möllers frisersalong. Möller var en mördare. Det visste minsta unge i Sverige. På barns vis hade pojken blandat ihop mördaren Olle Möller med innehavaren av Möllers frisersalong, Rolf Möller. Gossen var helt övertygad om att han inom några minuter skulle komma att bli klippt av en mördare. Snart satt pojken i frisörens tunga snurrstol. Men han var så nervös och rädd att han inte kunde sitta still trots upprepade och allt mer irriterade tillsägelser. Modern tog pojken i försvar. ”Det är ju bara ett barn, herr Möller!” När Möller skulle svara lyfte han i ett olyckligt ögonblick blicken från pojkens huvud och tittade på den uppretade kvinnan. Han hade saxen i högsta hugg och skulle just klippa av ett par hårstrån. Samtidigt vred pojken på huvudet och det bar sig inte bättre än att Möller råkade klippa av en bit av pojkens örsnibb i stället för den hårtuss han hade siktat på. Saxen var nyslipad och blodet forsade. Pojken blev hysterisk, slet av sig skynket, ställde sig upp i frisörstolen och vrålade för full hals ”mördare, mördare” medan blodet färgade hans vita sommarskjorta allt rödare. Modern sprang rådigt fram och hejdade blodflödet med en handduk samtidigt som hon skällde ut frisören efter
noter. Pojken fortsatte böla ”mördare” med en stämma som alla förstod att han hade ärvt av mor sin. Uppträdet började dra till sig uppmärksamhet från förbipasserande som nyfiket stannat till framför dörren som var uppställd i sommarhettan. Till slut tröttnade Rolf Möller och kastade ut de misshagliga kunderna. Modern tog utan ett ord sin blodiga unge i hand och smällde igen dörren efter sig. I besökssoffan av galon satt rader av herrar som en efter en hade slutat läsa och lagt ned sina tidningar, samtliga med någon variant på rubriken ”Mördaren Olle Möller”. Utanför frisersalongen vände sig moderns vrede mot pojken. Hon tog honom hårt i armen, skakade honom och väste: ”Det är ju Olle Möller som är mördaren, inte frisören!” Pojken tittade under lugg på sin mamma. Han förstod fortfarande inte hur det hela hängde ihop. På häktet i Örebro satt samtidigt den riktige Olle Möller och undrade samma sak. Det stod om honom i tidningen varje dag; han hade denna varma sommar blivit Sveriges mest ökände person. Men medan man skrämde små barn med Olle Möller, hävdade han själv envist att han var helt oskyldig. Hur hade det kunnat bli så här? För att förstå det måste man i tankens värld förflytta sig från folkhemsidyllen sommaren tillbaka till ett annat tidevarv, den första krigsvintern. Till en mörk, kall och ond vinterdag år : den december, då mördaren i folkhemmet visade sitt fula tryne för första gången.
DEL I GERD
Fredagen den december på eftermiddagen
, det kom vit rök när hon öppnade munnen och flämtade som en fisk. Hon gick snabbare och kinderna blev klarröda som små vinteräpplen. Det hjälpte lite att gå raskt men hon frös ändå. Den blå kappan var tunn och sliten och hon hade egentligen växt ur den. Den var ärvd, precis som allt annat hon hade på sig. Till och med mössan, den fula vita mössan med snören som dinglade på kinderna, hade tillhört någon annan, en kusin. Allt var nött och lite för trångt. Hon växte i sån rasande fart att kläderna inte hann med. Far brukade skratta och fråga: ”Vad är det du matar tösen med, Vivan? Hon är ju lång som en gärdsgårdsstör redan. Hon äter oss ur huset snart!” Vägen hem från Gustav Vasa folkskola var oändligt lång och eftermiddagstrafiken hade just satt fart. Hon började småspringa, nu såg hon Birkagatan, och påsen med skolböckerna dansade i hennes hand. Hon sköt upp porten och sprang med lätthet uppför trapporna och öppnade dörren som alltid var olåst. ”Jag är hemma nu!” Vivan hade inte riktigt vant sig. Fortfarande fick hon en liten glädjechock rakt ut i blodet varje gång flickan kom inspringande, frisk och stark och med glada ögon. Man skulle inte hålla på och lipa och sjåpa sig, det passade sig inte för vanligt folk. Men nu kom de där dumma tårarna i ögonen igen, tacksamheten över att
deras Gerd klarat sig efter alla sjukdomar och allt elände. Först hjärtfelet. Det hade varit en hemsk tid. Vivan hade känt det som om en dödsängel gått och väntat på att rycka bort deras barn och hon mindes ännu med en rysning hur hon suttit och märkt Gerds kläder med G.J. samtidigt som hon tänkt att flickan kanske inte skulle behöva dem länge till. Och sedan, när allt var över: lungsot. Den hade tvingat Gerd att bo ett helt år på sanatorium. Men den här hösten hade flickebarnet äntligen kunnat flytta hem igen och börja om i sin gamla skola. Modern svalde och sade med halvkvävd röst: ”Smäll inte i dörren så där. Och släng inte dina böcker på golvet, vad är det för fasoner. Seså! Sätt dig här i köket ska du få varm choklad att tina upp dig med. Vad har du lärt dig i skolan idag?” Och flickan satte sig och berättade för mor sin om förunderliga ting, om atomer och kvastfeningar och mordet på Gustav III, för är man tio år så vet man precis allting i hela världen. Och modern lyssnade medan hon tankspritt rensade fisken de skulle äta till middag. Men flickan var rastlös. Hon ville gå ut och leka och tiggde och bad, efter att ha lovat att alla läxor var gjorda och försäkrat att hon skulle vara hemma till kvart över fem, när far kom hem. Och ut for hon, så bråttom bort från mor och hemmet och tryggheten. Hon klev i gummistövlarna igen och var halvvägs ute i trappan när modern ropade henne tillbaka: ”Gerd! Mössan. Och här, ta du de här med dig så du inte blir hungrig.” Så stack modern till flickan lite saltrimmat fläsk inlindat i ett smörpapper. Det var bara två skivor och skulle ändå inte räcka till hela familjen. Och flickan växte ju så väldigt och behövde äta. Själv kunde Vivan gärna avstå. Huvudsaken var att Gerd och hennes bror kunde äta sig mätta. De hade ett gott hem även om det var fattigt och makens lilla målarlön räckte precis så de klarade sig. De bodde modernt i en nybyggd tvårummare med rinnande kallvatten och utedass på gården. Ungarna fick bo i
kammaren och mor och far sov i utdragssoffan. Bättre kunde inte en ung arbetarfamilj ha det. Inga av de vanliga flickorna och pojkarna var ute och den korta decemberdagen började mörkna. Hon strövade planlöst till Konsum en bit bort på Birkagatan, där alla tanterna handlade mat och gaspolletter. Gerd sköt upp dörren och det plingade till. Hon stannade en kort stund överst på trappan som gick ned i butiken. Hon hade alltid älskat lukten av den kombinerade mjölk- och köttbutiken. Det doftade syrligt och det klirrade från mjölkflaskorna och risslade från vattnet som rann längs fönstret framför slaktarens disk. Hon neg en liten knix för mjölktanten, som tittade upp från sina flaskor och nickade. Men Gerd såg meddetsamma att inga barn fanns därinne, så hon vände och gick ut igen. Ute på gatan sprang hon rakt in i famnen på Rune och KarlErik, som också gick omkring och hade tråkigt. Barnen vankade runt på jakt efter något att göra, bort mot färghandlaren längre bort på gatan. För i färghandeln fanns det många spännande saker att titta på och ibland fick man en polkagris, om man hade tur och fröken Dagmar var på gott humör. Precis när de öppnade dörren visade den stora klockan bakom disken kvart i fem, men det såg inte Gerd, som bara hade ögon för parfymerna och tvålarna och nagellacken som stod så vackert uppradade på disken. Tänk, här kunde kvarterets fina fruar välja och vraka! Pojkarna drev bort mot kemisk-tekniska avdelningen där de glodde under tystnad på alla spännande giftiga flaskor och burkar. ”Hör ni ungar, om ni inte har något annat att göra än att stå där och glo kan ni lika gärna gå ett ärende åt mig”, ropade Dagmar bakom disken. ”Ja visst”, svarade Rune och tog ett kliv framåt. Han var den självutnämnde ledaren och ansåg sig vara den som hade blivit tillfrågad.
”Det var snällt av er. Kan ni kila iväg till Astas parfymeri på Torsgatan och hämta ett parti varor? Och kom tillbaka så fort ni kan!” Rune lämnade färghandeln med viktig min och Karl-Erik och Gerd, som inte var lika försigkomna, följde efter honom likt vilsna hundvalpar. De tre barnen tågade Birkagatan fram till Rörstrandsgatan där de sneddade över till andra sidan. Pojkarna småpratade med varandra och Gerd drog sig några steg bakom. Hennes vita mössa lyste i decemberskymningen när de sicksackade sig genom trafiken på S:t Eriksgatan. Vädret hade slagit om bara den senaste timmen. Råa dimslöjor letade sig in längs stadens gator från iskalla vatten och alla jäktade hemåt med blicken mot marken. Det var den mörkaste tiden i Stockholm, precis mellan senhöst och vinter. Klockan hade hunnit bli nästan fem på eftermiddagen. I köket hemma hade mor Vivan dukat bordet och satt på potatisen. Om en kvart skulle far i huset komma hem, trött och förvärkt, och familjen skulle samlas runt sin enkla måltid. Allt var fortfarande som vanligt. Gerd hade halkat efter ännu mer. Visst var hon frisk, men hon hade en liten fläck på ena lungan och orkade inte springa ikapp pojkarna. Hon hade tittat ned en liten stund på sina fötter för att inte snubbla över en lös gatsten i dunklet och när hon såg upp var pojkarna försvunna. Hon stannade till och spanade Torsgatan upp och sedan ned. De var borta! De måste redan ha hunnit in i parfymaffären. Men var låg den nu då? Hon hittade inte riktigt här. De var dumma, tyckte Gerd, och sparkade lite på gatstenen. ”Nä, dumt”, muttrade hon för sig själv och det var en liten aning gråt i rösten. ”Är du ledsen?”
En man. Ansiktet låg i mörker. Hon svarade inte. ”Hur är det fatt?” ”Äh…” Mor och de andra tanterna hemma på gatan pratade ibland om fula gubbar men den här mannen var inte ful. Han såg snäll ut. Och lät snäll också. ”Är det någon som varit dum mot dig, säger du?” ”Äsch, det är bara Rune, han är dum… de gick. Och jag vet inte…” Nu började tårarna komma. Hon var övergiven och det var mörkt och hon var hungrig och ville hem. ”Men lilla vännen, inte ska en sån söt flicka vara ledsen. Här ska du få.” Gerd såg sig om en gång till efter pojkarna. De syntes inte till men det var mycket vuxna ute och gick. Inte kunde det vara farligt att gå fram och titta. Hon gick närmare och såg: en hel krona! Hon tittade upp i hans ansikte, storögd, med den stumma frågan: inte ska väl jag…? ”Den är din”, sade mannen, ”så du blir glad igen. Köp dig något… se där, ett bageri! Gå du och köp dig något riktigt gott. Så väntar jag här.” Gerd hade fått lära sig hemma att man ska tacka men hon fann inga ord, detta var alltför ofattbart. Hon tvekade en sekund, sedan drog hon av sig vanten och nappade till sig slanten. Den var kylig och tycktes lysa i vintermörkret. Hennes hand slöt sig kring det sköna silvret, så neg hon och sprang fort in i Evy Gustavssons thébrödsbageri på Torsgatan . ”Vad får det lov att vara”, frågade Evy den lilla flickan. Gerd stod stilla och bara andades, det var som att befinna sig i en dröm. Vilka dofter! Det var annat än färghandeln eller Konsum. En berusande blandning av smör och socker och grädde och mandel tog tag i hennes näsa och betvingade henne. Hon hörde sig själv säga: ”En gräddbakelse!” Sedan skrattade hon till. Hon hade aldrig ätit en gräddbakelse i hela sitt liv. I hennes familj var det aldrig
tal om sådana utsvävningar. De, som inte ens hade råd att låta henne åka spårvagn till skolan, fast hon hade haft både hjärtfel och lungsot. Hon kände hur snålvattnet rann till. ”Gräddbakelserna är tyvärr slut”, sade Evy vänligt. ”Du kanske vill ha en annan bakelse i stället?” Gerd väcktes ur sin feberdröm och insåg att hon var på ett främmande ställe, och vad var klockan egentligen? Hon greps av plötslig panik, svarade snabbt ”Nej tack!” och försvann ut ur affären. Hon hade alldeles glömt främlingen. Men han hade inte glömt henne. Han lyste upp när hon kom ut och han pratade och pratade, samtidigt som han öppnade dörren till en mörk bil, som hon inte hade sett förut. Gerd skakade långsamt på huvudet och stirrade på honom medan hon backade. Nu såg han inte snäll ut längre. Samtidigt var Hilding Andersson på väg hem från arbetet som billackerare på Mjölkcentralen. Efter varje arbetspass var han alltid dimmig i huvudet av ångorna från lacken, men han brukade piggna till ute i friska luften och satte därför värde på sina dagliga cykelturer till och från arbetet. Han cyklade norrut på Torsgatan och det gick långsamt, för Hilding hade en rejäl mage som hängde över livremmen. Han skulle ta vänster på S:t Eriksplan, fortsätta över S:t Eriksbron och vidare mot hemmet på Industrigatan. Det var en bit och han gnetade på i ett nästan meditativt tillstånd; han hade gjort turen många gånger förut. Men – vad var det där? Om någon hade frågat varför han tittade till, hade han inte kunnat svara. Egentligen var det väl ytterst normalt att en herre klädd i ytterst normala kläder – trenchcoat och hatt – försökte få in sin motsträviga dotter i bilen. Men det var något som var fel, det kände Hilding i hela kroppen och han saktade ned och sträckte på halsen. Nu hördes små snuttar av ljud över trafikbruset. Det lät som gråt. Nej, nu var det borta igen, nej, nu
kom det tillbaka. Hade flickan skrikit på hjälp? Hilding var nu bara ett par meter från bilen och det såg faktiskt ut som om mannen tvingade in flickan. Ett kort ögonblick övervägde Hilding att stanna och göra något, ropa kanske, eller fråga vad som stod på. Men han var inte den som lade näsan i blöt. Fast det kändes olustigt ändå och han blev oförklarligt arg på alltihop, på sig själv och jäntan som skrek. Precis då rivstartade den mystiska bilen och passerade Hilding på fel sida, just när han skulle svänga vänster på S:t Eriksplan. Han svajade till och höll nästan på att ramla av cykeln. Och i det svaga lyktskenet såg Hilding Andersson vad kanske ingen annan skulle ha sett: en svart fyradörrars bil med sufflettliknande tak. Mer hann inte ens Hildings vana billackerarblick notera innan bilen försvann Torsgatan norrut i decembermörkret. Hilding skakade sin knutna näve i luften, svängde vänster och cyklade hem. Ungefär samtidigt som Hilding Andersson vinglade fram på sin cykel kom Maria Sjögren gående utanför Astas parfymeri. Hon var lite stressad för hon hade varit nere på posten på Vasagatan och tagit ut barnbidraget. Det hade varit lång kö och nu var hon rejält försenad med middagen. Men Maria glömde alldeles sin oro över middagen när hon fick bevittna en lätt obehaglig scen: en flicka i vit mössa och svarta gummistövlar stod och pratade med en man i hatt och rock vid en bil. Bildörren var öppen och mannen tvingade in flickan i bilen och körde iväg i full fart. Maria skakade på huvudet och fortsatte med snabba steg mot hemmet. Tänk, så en del människor behandlar sina barn! Och då, när allt redan var för sent, då kom Rune och Karl-Erik utramlande från Astas parfymeri. Allt såg ut som vanligt ute på gatan, folk hastade förbi, tysta och ohjälpsamma, bilar tutade och bussar brummade. Det fanns ingenting på hela Torsgatan som tydde på att något hade hänt. En skugga hade dragit förbi
och försvunnit, det var allt. Rune bar med småviktig min ett ganska stort paket inslaget i brunt papper och Karl-Erik hade till sin förtrytelse blivit tvungen att hålla upp dörren för sin kamrat. Båda såg sig undrande omkring. ”Var är Gerd?” sade Rune. ”Inte vet jag”, svarade Karl-Erik. ”Hon gick väl hem.” Båda ryckte på axlarna och började sin vandring tillbaka till färghandeln. Runes mor fick tillbaka sin unge, nöjd, med en skinande ny tioöring i handen, lagom till middagen. Och Karl-Eriks föräldrar fick tillbaka sitt barn de också, ett ganska surt barn som inte fått vara med och dela på slanten. Men hemma hos Johanssons, där satt familjen och åt fisk medan modern kastade oroliga blickar på Gerds tomma plats.
Fredagen den december på morgonen
slog kvarten efter sex och det var mörkt och kallt. Det såg ut att bli en alldeles vanlig vinterdag i Stockholm. Olle Möller klev ur bilen, klämde fast StockholmsTidningen under armen och gick runt och öppnade passagerardörren. En ung söt kvinna stack ut sina fötter i galoscher med hög klack och klev försiktigt ur, medan hon höll ena handen på hatten som ville blåsa av. Så öppnade Olle bak i bilen, där en maläten schäferliknande gammal hund låg på ett par potatissäckar fulla av hundhår. Hunden hoppade klumpigt ned på trottoaren och slog i ena benet på vägen. ”Skynda dig på, din lopphög!” skrattade Olle medan han låste den svarta skåpbilen. Den unga kvinnan log så att skrattgroparna trädde fram på kinderna och ropade ”menar du mig?”. Hon samlade ihop kjolarna och rynkade lite på näsan medan hon försökte borsta av sig smutsen från de illa medfarna sätena. Bilen såg ut som en sån där bil som bankrånare hade på bio och Sigrid hade gärna sett att Olle skaffat sig något elegantare. De var framme på Östervägen i Råsunda, precis vid . Numera kände han inget särskilt när han såg skylten, men oj, vad han hade varit stolt när kaféet öppnade! Han var berömd och alla i hela Råsunda, ja, i hela Sverige visste vem löparen Olle Möller var. Här skulle medborgarna stå i kö för att komma in!
Och det skulle serveras goda smörgåsar och kakor och Sigrid skulle hälla upp kaffe och kvittra med karlarna. ”Dom kommer dit för min skull, men dom stannar för din, vänta får du se”, hade Olle skrattat så segervisst i somras när de invigde stället. Och Sigrid hade drömt, hon med. Så fort de stora inkomsterna börjat strömma in skulle Olle förstås fria och hon bli fru Möller, gift med den store idrottslegenden! De skulle bjudas på alla premiärer i stan och umgås med fint folk och Sigrid skulle få en kappa med krage av äkta mink, en sådan som de sett i NK:s fönster, för det hade Olle lovat. Men det hade inte blivit riktigt så. Nog visste alla vem Olle Möller var och nog kom en och annan arbetare och drack morgonkaffe mellan sex och sju innan de cyklade iväg till bygget eller åkeriet. Men Råsunda och Hagalund var fullt av fattiga och arbetslösa och de flesta som kom tillhörde ledighetskommittén och kunde sitta i tre timmar och suga på en enda pilsner. Det blev man inte rik på. Olle hade blivit tvungen att skaffa sig ett arbete till för att klara av att betala hyra och räkningar och därför körde han ut potatis. Han hade sin svarta skåpbil och med den körde han runt hela Stockholm och knackade dörr. Olle Möller hade stigit så högt man kunde på Sveriges idrottshimmel, vunnit flera gånger och fått medalj ur kung Gustaf V:s hand. När han första gången utklassat de riktiga löparna hemma i Örebro, iförd gamla träskor, hade de inte ens blivit sura. De hade stigit fram till honom, den ene efter den andre, och dunkat honom i ryggen, absolut säkra på att de bevittnat födelsen av en av de största stjärnorna i modern tid. Men det gick inte att leva på att vara landets bästa terränglöpare. Han hade visserligen lämnat Örebro och flyttat till Stockholm och blivit idrottsklubben Linnéas största namn. Men han hade fått slita vidare som enkel
arbetare ändå. Klubben hade ordnat ett jobb åt honom som lastbilschaufför och mellan idrottsevenemangen fick han köra ut dricka till hela Solna. Till slut hade drömmen om att öppna ett kafé blivit sann. Men här var han nu igen, på väg ut på en lastbilsrunda. Köra ut skit till folk, det var visst hans öde. Olle suckade och rynkade ögonbrynen. Sigrid kastade en blick på honom men sade inget. Han kände hennes blick och sprack genast upp i ett av sina soliga leenden och ryckte på axlarna. Han var en bekymmerslös själ och gick aldrig och hängde läpp länge. Sigrid låste upp och började förbereda kaféet för dagen medan Olle satte sig vid ett av borden, fullt påklädd i sina sportiga arbetskläder: vida skidbyxor som slutade vid vaden, blå skidjacka, mörkblå skidmössa och gummistövlar. Så bredde han ut tidningen framför sig: FINSK-RYSKA KRIGETS FÖRSTA DAG: Sovjetunionen har överfallit Finland med krig. Utan krigsförklaring överskredo på torsdagsmorgonen ryska trupper på flera ställen den finska gränsen och ryska flygare angrepo med bomber Helsingfors, Viborg, Hangö och Kotka samt dessutom sex andra orter.
Tänk att Ryssen har gått på Finnen, det är ju inte riktigt klokt! Men så lyfte han blicken, för doften av nybryggt kaffe fyllde lokalen. Medan Sigrid serverade honom en kopp kände han efter i jackfickorna. ”Fasen också, var är mina handskar? Jag får köra förbi grosshandlarn, jag måste ha glömt dom där, och så kan jag passa på och höra om potatisen blev bra.” Grosshandlare Mattsson på Frejgatan var en av Möllers bästa kunder. Olle såg att den fete redan gick och stökade i sin upplysta butik. Han knackade försiktigt på dörrens glas. Grosshand
laren vände sig om och ropade glatt: ”Nej men ser man på, god morgon, Olle! Vad förskaffar mig den äran?” Mattsson var tokig i sport och ville gärna synas med sina idoler. Han låste upp entrédörren med en enorm nyckelknippa. ”Jo, jag undrar om jag glömde mina handskar här igår kväll?” ”Jag ska gå och se efter.” Grosshandlaren vaggade bort mot butikens inre och försvann bakom ett draperi. Efter en stund kom han tillbaka, högröd i ansiktet av ansträngningen. ”Olle hade glömt dem på lagret.” Möllers besök blev kort, han tackade glatt och gick mot dörren och sade över axeln: ”Har ni provkokat potatisen än?” ”Nej, men kokerskan ska göra det nu på morgonen.” ”Då ringer jag och hör mig för om hur det gick senare idag.” Och så körde Olle i sin skraltiga bil till Gamla stan och Munkbron där potatisbåten väntade. Hunden fick ligga kvar i bilen, han var så otymplig att ha på båten, halkade och rafsade hjälplöst med klorna och var livrädd för det kalla vattnet. Det var en gammal skuta som hade varit med om mycket. Hon såg stadig och pålitlig ut där hon låg och gungade i den grådaskiga vintermorgonen. Vega af Öland skymtade namnet på det fläckiga skrovet. Olle väntade på rätt ögonblick, tills hon guppat in mot kaj, tog ett jättekliv över trossarna som låg prydligt hopsnurrade i fören och stampade lite med fötterna mot däcket så pojken skulle höra honom, för unge Göte höll på med att lossa potatis redan och var helt inne i sin egen värld. Den blonde matrosen slet med de tunga säckarna så svetten rann. Det behövdes inga ord. Tyst började Olle ösa potatis i säckar av juteväv. Med gemensamma krafter släpade de båda männen sedan säck efter säck till Olles lager. De arbetade i flera timmar, med avbrott endast för en kort middagsrast. När klockan var fyra ropade Olle till Göte: ”Vi kan slänga in ett par säckar i bilen nu, jag ska köra ut till några kunder i efter
middag. Det är ju löning idag så jag får betalt. Hälsa skepparn att jag kommer tillbaka sen och redovisar.” Ynglingen nickade. Han var trött och orkade inte ens svara. Med ett sista ryck släpade de båda männen in fyra säckar potatis i skåpet på Olles bil. Och sålunda försedd med potatis gav sig Olle ut i den kalla staden i sina svettiga och jordiga kläder och med den gamle hunden där bak. Allt var precis som vanligt. Samtidigt slog vädret hastigt om. Det blev rått och fuktigt på några minuter. Tät och isig dimma drog in över Riddarfjärden.