9789144102658 by Smakprov Media AB

INTRODUKTION TILL

KRIMINOLOGI Volym II

JERZ Y SARNECKI

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38675 ISBN 978-91-44-10265-8 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Peder Nordenstad Printed by Interak, Poland 2015

INNEHÅLL

Förord till volym II 7 Del 1 Straff 1 Inledning 11 2 Straffets funktion 15

Prevention 17 Allmänprevention 17 Individualprevention 23 USA – det fullskaliga experimentet i avskräckning och inkapacitering 36 3 Rehabilitering/resocialisering av förövarna 43

Behandlingstanken, dess uppgång och fall 43 Cambridge Somerville Youth Study 44 Kritik av behandling 45 Behandlingens återkomst 48 4 Återupprättelse av brottsoffret 51

Viktimologi 51 Brottsoffer- och kvinnojourerna 55 Kritiken av ”brottsofferdiskursen” 56

Innehåll

Forskning om rehabilitering av brottsoffer 58 Reparativ rättvisa 59 Medling 61 Skam och återanpassning 62 Utvärderingar av RR 63 5 Vedergällning 67 6 Uttryck för den allmänna rättskänslan 71 7 Kritik av påföljdssystemet 75

Abolitionism 76 Fängelser och fångar (igen) 80 Rättssystemets effektivitet 82 Kritik av straffrättspolitiken som samhällskritik 86 8 Sammanfattning 89

Del 2 Prevention 9 Inledning 95 10 Att förebygga skador orsakade av brott 97 11 Definition av brottsprevention 99 12 Vetenskapsteoretiska utgångspunkter 103

Tillbaka till rutinaktivitetsteorin 103 Social och situationell brottsprevention 104 Brottsoffer – en ny aktör på den kriminalpolitiska scenen 105 Rädslan som brottsskada 105 4

Innehåll

Preventionsnivåer 108 En dynamisk människosyn 109 13 Modell för att förebygga brott och skador av brott 113

1 Minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden 113 2 Öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen 115 3 Förebygga och/eller lindra skador när brott har begåtts 117 Klassificering av åtgärder 118 14 Brottsförebyggande åtgärder 121

Primära åtgärder för att minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden 121 Primära åtgärder, tillfällen till brott 121 Primära åtgärder, möjligheter till prosocialt liv 124 Sekundära åtgärder för att minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden 125 Sekundära åtgärder, tillfällen till brott 126 Sekundära åtgärder, möjligheter till prosocialt liv 127 Tertiära åtgärder för att minska tillfällena till antisociala och öka möjligheterna till prosociala beteenden 130 Primära åtgärder för att öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen 131 Primära åtgärder, yttre kontroll (”väktare”) 131 Primära åtgärder, självkontroll 133 Sekundära insatser för att öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen 137 Sekundära åtgärder, yttre kontroll (”väktare”) 138 Sekundära åtgärder, självkontroll 142 Tertiära insatser för att öka den prosociala och minska den antisociala kontrollen 146 Tertiära åtgärder, yttre kontroll 146 Tertiära åtgärder, självkontroll (brottsbenägenhet) 147

Innehåll

Primära åtgärder för att förebygga och/eller lindra skador som uppkommit när brott har begåtts 149 Primära åtgärder mot rädsla 150 Sekundära åtgärder för att förebygga och/eller lindra skador efter brott 152 Tertiära åtgärder för att förebygga och/eller lindra skador efter brott 153 Tertiära åtgärder mot rädsla 155 15 Kunskapsbaserad prevention 157 16 Sammanfattning 161

Schema: Typologi över brottsförebyggande åtgärder, tre åtgärdstyper och tre preventionsnivåer 163 Litteratur 167 Personregister 187 Sakregister 191

KAPITEL 3

Rehabilitering/resocialisering av förövarna

Med begreppet rehabilitering menas att återställa förlorade eller nedsatta funktioner. Detta kan ske genom medicinska, pedagogiska, psykologiska eller sociala åtgärder. Man kan tala om både rehabilitering av brottsoffer och av förövare. Jag väljer dock i detta avsnitt att fokusera på förövarna. Frågan om återupprättelse av brottsoffren diskuteras nedan. Prevention är ett viktigt mål för rehabilitering. I samband med att påföljd för brott meddelas kan individen få en behandling eller annat stöd som gör att han eller hon inte återfaller i nya brott. På så sätt kan behandlingsinsatser bidra till att minska brottsbenägenheten hos individen och brottsnivån i samhället. Samtidigt kan rehabilitering också ha ett eget värde. En människa som hjälps ur de problem som på ett eller annat sätt är relaterade till hans eller hennes brottslighet (till exempel missbruk av alkohol eller narkotika) får förmodligen ett bättre liv – oberoende av om han eller hon upphör med brottsligheten eller inte.

Behandlingstanken, dess uppgång och fall Som framkommit i volym I, kapitel 2 kan behandling anses vara ett rimligt sätt att reagera på brott, om man anser att förövarnas möjligheter att fatta rationella beslut om sitt eget beteende är begränsade till följd av faktorer som finns hos individen själv eller hos det omgivande samhället. De åtgärder som syftar till att undanröja orsakerna till att en person begår brott kan vara av mycket olika karaktär. Vilka behandlingsåtgärder som vidtas bör rimligen bero på vad som bedöms vara orsaken till det brottsliga beteendet. Det kan således handla om behandling mot alkohol- eller narkotikamissbruk om missbruket anses ligga bakom brottsligheten. Det © F ö r fa t t a r e n oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

Del 1 Straff

kan också vara fråga om familjeterapi om man ser orsaken till brottsligheten i relationer inom familjen. Vidare kan det vara fråga om olika typer av individuell terapi om orsakerna anses ligga i psykiska eller andra typer av individuella problem. Behandling kan ha många olika former. Olika typer av åtgärder för att lösa fritidsproblem, arbetslöshetsproblem eller andra liknande svårigheter kan också räknas som behandling. En vanlig form av behandling som används för framför allt unga lagöverträdare, är olika former av rådgivning till dem och deras föräldrar. Den svenska efterkrigslagstiftningen har i allt större utsträckning individualiserat påföljderna för brott. Denna utveckling har inneburit möjligheter att i stor utsträckning ersätta straff med behandlingsåtgärder. Tendensen har varit särskilt tydlig när det gäller ungdomar. Fram till ungefär mitten av 1970-talet var synen mycket positiv på behandling som alternativ till straff. Denna utveckling var tämligen likartad i stora delar av västvärlden. Sverige tycks dock ha varit ett av de länder där denna inställning kom att bli särskilt inflytelserik. CAMBRIDGE SOMERVILLE YOUTH STUDY

Troligen är det utvärderingen av Cambridge Somerville Youth Study, som beställdes 1936 av dr Richard Cabot och startade 1939 (Cabot 1940), som för första gången fick forskarna att inse att behandling inte alltid är av godo. I undersökningen ingick drygt 500 pojkar i åldern 5–13 år intagna på institutioner för unga i östra Massachusetts. Studien omfattade även en kontrollgrupp som var matchad till undersökningsgruppen med avseende på pojkarnas bakgrund, IQ och personliga problem. Undersökningsgruppen utsattes för omfattande behandling som hade karaktären av intensiva individinriktade insatser för att öka den unges sociala förmåga (bland annat hjälp med studierna, medicinsk och psykiatrisk behandling, hjälp med fritidsaktiviteter). År 1942 var 253 par kvar i programmet. De blev föremål för en första uppföljning (McCord, McCord & Zola 1959), som visade att behandlings- och kontrollgruppen klarat sig i princip lika bra. År 1975 gjordes en ny uppföljning (McCord 1978). I uppföljningen tog man hänsyn till sådana faktorer som kriminalitet, död före 35 års ålder, alkoholism, schizofreni, manodepres44

3 Rehabilitering/resocialisering av förövarna

siva tillstånd och liknande. Enligt dessa kriterier bedömdes 42 procent av behandlingsgruppen och 32 procent av kontrollgruppen ha ett ogynnsamt utfall. De icke-behandlade pojkarna klarade sig alltså signifikant bättre än de behandlade. De pojkar som blivit föremål för behandling tidigt klarade sig sämre än de som kom med i behandlingen när de blivit äldre. De pojkar som fick mer intensiv kontakt med behandlarna klarade sig sämre än de vilkas kontakt bedömdes som sämre. De pojkar som var mer positiva till behandling klarade sig sämre än de som var mer skeptiska. Resultatet har tolkats så att de behandlade blev besvikna och frustrerade. Deras förväntningar på personliga relationer, arbete med mera blev till följd av behandlingen alltför orealistiska. En besläktad tolkning är att behandlingen hade försvagat de behandlades förmåga att själva ta ansvar för sina problem (McCord 1978). KRITIK AV BEHANDLING

Efter hand som allt fler behandlingsprojekt utvärderats, visade det sig att McCords resultat var långt ifrån unika. Flera utvärderingar och också så kallade metaanalyser 1 av behandlingsinsatser visade att effekterna av behandling ofta var 0 och ibland negativa. I en numera klassisk artikel om fängelsereformer i USA från 1974 (alltså vid tiden då fångpopulationen just börjat öka, se ovan) ställer Martinson frågan: What works? när det gäller rehabiliteringsprogram inom kriminalvården. Hans svar är: […] med få och isolerade undantag har de rehabiliteringsförsök som rapporterats så här långt inte haft någon märkbar effekt på återfallsfrekvensen. ibid.: 25 (övers. Lisa Sjösten)

Alltså i princip: nothing works! Lipton, Martinson & Wilks (1975) genomförde en genomgång av amerikanska behandlingsprojekt för åren 1945–1967. Det visade sig att de flesta saknade en utvärdering som höll tillräckligt hög metodologisk kvalitet för att 1 Med metaanalyser menas undersökningar där forskarna sammanställer ett större antal resultat från en viss typ av undersökningar. I en sådan analys utgör var och en av de analyserade studierna en undersökningsenhet.

Del 1 Straff

en seriös bedömning av resultaten skulle kunna göras. Sedan alla undermåliga utvärderingar uteslutits, återstod 231 undersökningar. Analysen omfattade ett stort antal olika behandlingsformer, såsom rådgivning, medicinsk behandling, psykologisk terapi, olika typer av gruppterapi, socialstöd och liknande. Några signifikanta effekter på återfall kunde Lipton inte konstatera i flertalet av dessa projekt. Wright och Dixon (1977) samt Gensheimer m.fl. (1986) har gått igenom behandlingsprojekt från mitten av 1960-talet (där Liptons genomgång slutar) fram till mitten av 1980-talet. Resultaten var lika nedslående. De flesta utvärderingarna var bristfälliga, och bland dem som höll en acceptabel metodologisk nivå var det få som tydde på att behandlingsinsatserna hade en reducerande effekt på återfallen i brott. Det kanske mest nedslående var att ju noggrannare en utvärdering av ett behandlingsprojekt var, desto mindre var sannolikheten för att resultaten skulle visa att åtgärderna minskade återfallen (Lab 2012). Inte heller den genomgång av skandinaviska projekt som genomfördes av Bondeson 1974 och av Kyvsgaard 1978 ger anledning till en annan slutsats. Man kan säga att Martinsons artikel från 1974 och de efterföljande resultaten rörande behandlingens bristande effektivitet kom i rätt tid, i den debatt som pågick kring samhällets reaktion på brott. De har därför fått ett enormt genomslag (Pratt, Gau & Franklin 2011). Kritiken av behandlingen begränsade sig därför inte bara till de bristande bevisen på effektivitet utan hade även en rättsfilosofisk, för att inte säga ideologisk karaktär. Enligt Träskman (1984) hade den svenska strafflagen av år 1864 sin grund i den klassiska straffrättsskolan, där synen på straff ställde krav på rättvisa och proportionalitet. Straffet skulle utgå från den brottsliga gärningen och stå i proportion till denna. Så småningom övergav man i allt större utsträckning den klassiska skolan och började individualisera påföljderna. Intresset försköts från gärningen till gärningsmannen. Vid straffmätningen kom man därför i allt större utsträckning att ta hänsyn till brottslingens asocialitet, psykiska tillstånd, samhällsfarlighet med mera. Enligt Träskman drevs efter hand individualiseringstanken i Sverige […] allt längre för att slutligen ta sig uttryck i den extrema kriminalpolitiska åsiktsriktning som kallas behandlingsideologin (eller vårdideologin). Avgö-

3 Rehabilitering/resocialisering av förövarna

rande för kriminalpolitiska åtgärder var brottslingens behov av behandling […] Träskman 1984: 829

Denna utveckling kulminerade under 1960- och 1970-talen. Efter hand ifrågasattes dock denna inriktning alltmer. En av de tidigaste kritikerna i Norden var Christie (1960), som hävdade bland annat att man i Norge under benämningen alkoholistvård dolde en verksamhet som i allt väsentligt påminde om fängelse. Anttila (1967) har kritiserat behandlingsinriktningen inom samhällets reaktionssystem på brott för bristande rättssäkerhet. Anttila påpekade också att behandlingsinriktningen inom detta system förutsätter att man uppfattar brottslighet hos individen som något sjukt. Detta antagande måste enligt henne vara falskt, när det av självrapportundersökningar visar sig att majoriteten av alla människor (i synnerhet ungdomar) begår brott. År 1977 publicerade Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp skriften Nytt straffsystem. Denna rapport har fått stor betydelse för den kriminalpolitiska debatten i Sverige. I rapporten framförs uppfattningen att principen om rättvisa och proportionalitet mellan brott och straff ska gälla utan sidoblickar på brottslingens individuella behov av behandling. Man ansåg att behandlingsideologin skapar rättsosäkerhet genom att påföljderna blir vaga och konturlösa, inte relateras till brotten och inte är förutsebara. Denna syn sammanfaller i stort med synen hos den klassiska straffrättsskolan och har ibland också kallats för nyklassicism (Bondeson 1978). Den har också rönt kritik, då man bland annat har hävdat att den förkastar den humanistiska synen på brottslingen. Anhängarna till tankar framförda i Nytt straffsystem har dock försvarat sig genom att hävda att klarspråk i rättskipningen i sig inte behöver innebära ”hårdare tag”. Tvärtom kan straff vara mer humant och lindrigare än behandling. Avskaffandet av tidsobestämda påföljder inom kriminalvården (internering och ungdomsfängelse) har till exempel legat mycket väl i linje med detta synsätt 2. I bilagan till fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:15) argumenterar Kühlhorn med övertygelse mot att använda begreppet vård och behandling som kriminalvårdspåföljder. Han skriver: 2 Man har dock behållit två andra tidsobestämda påföljder, nämligen livstidsstraff och rättspsykiatrisk vård.

Del 1 Straff

Användandet av begreppen vård och behandling inom rättsväsendet står i strid med gängse definitioner. Det kan inte vara fråga om vård om en fysiskt och psykiskt frisk person befinner sig i fängelse för tidigare handlingar och därigenom berövas sin beslutsautonomi. [...] Här är det i stället fråga om att verkställa ett straff. Kühlhorn 1986: 37

Behandlingens återkomst Som framkommit ovan har Martinsons artikel från 1974, ”What works? Questions and answers about prison reform”, där författaren konstaterar att det än så länge med få undantag inte finns några belägg för positiva effekter av behandlingsinsatser, alltså utgjort startskottet för en massiv kritik av behandlingsåtgärder bland annat för deras bristande effektivitet. Men redan fem år senare nyanserade Martinson (1979) sin hållning och framhöll att det fanns behandlingsprogram som gav positiva resultat, men då var redan uppfattningen att behandling saknade effekter vida spridd. Trots denna pessimism har man på olika håll fortsatt att genomföra olika typer av behandlingsinsatser, av vilka en del kommit att utvärderas på ett vetenskapligt godtagbart sätt 3. Allteftersom nya resultat flutit in och nya metaanalyser genomförts börjar bilden nyanseras. Till att börja med har det påpekats att återfall inte kan vara det enda kriteriet för bedömningen av behandlingsresultat. Redan Palmer (1975) hävdade att återfall är ett mycket grovt mått på effektiviteten i ett behandlingsprogram. I de flesta utvärderingar nöjer man sig med att titta på om individen över huvud taget begår nya brott, utan att ta hänsyn till om det är fråga om samma typ av brott, om de är lika grova och om eventuella brottsfria perioder mellan brotten har blivit längre. Vidare kan behandlingsprogrammen ha andra mål utöver att minska återfallen (ökat självförtroende, utbildning, förändrade attityder, bättre psykisk hälsa, bättre familjerelationer, bättre fritidsaktiviteter, arbete etc.). Av de olika genomgångarna av behandlingsprogram framgår att man tycks lyckas bättre med dessa mål än med det brottspreventiva målet. 3 Kravet i flera av metaanalyserna har varit att utvärderingen ska bygga på jämförelser mellan behandlings- och kontrollgrupper till vilka individer fördelas slumpmässigt (RCT) eller möjligen naturliga experiment.

3 Rehabilitering/resocialisering av förövarna

Baker och Sadd (1981), till exempel, utvärderade de försök som gjordes att förebygga fortsatt brottslighet genom att hjälpa lagöverträdarna att skaffa arbete och fann ingen skillnad i återfall i brott mellan sådana som blev hjälpta till arbete och kontrollgruppen. Skillnader fanns däremot i det sätt varpå rättsorganen hanterade brott begångna av ungdomar som var föremål för projektet, jämfört med kontrollungdomar. Det visade sig att man var benägen att se mildare på återfall hos dem som ingick i programmet. De åtalades till exempel signifikant mer sällan för sina brott. Programmet har alltså bidragit till att förbättra deras sociala situation, utan att för den skull vara brotts förebyggande. Den typen av effekter, att vissa typer av åtgärder mot individen visserligen till att börja med inte påverkar individen själv men har betydelse för myndigheternas reaktion på hans eller hennes fortsatta handlande, har också kunnat påvisas i andra program som rör unga lagöverträdare. På sikt kan sådana åtgärder leda till att även individens beteende förändras. Så småningom har man dock också börjat inse att det inte heller är omöjligt att genom behandling påverka återfallen. Så hävdar till exempel Andrews m.fl. (1990) att behandling definitivt har positiva effekter på återfall. Kravet är emellertid att behandlingen anpassas till de behandlade individernas behov. Särskilt goda förutsättningar för framgång anses tidiga åtgärder ha (Farrington & Welsh 2006, Farrington & Koegl 2014). Den författare som kanske oftast åberopas som representant för den nya, mer behandlingspositiva synen är Mark Lipsey. Lipseys metaanalys omfattar cirka 600 utvärderingsstudier som håller en acceptabel metodologisk standard. Resultaten visar att många behandlingsåtgärder riktade till unga lagöverträdare ofta har positiva effekter, även om det sällan rör sig om dramatiska förbättringar (Lipsey 1992, 1995). Det finns numera ganska många forskare som hävdar att behandling ofta ger önskade resultat (för genomgång av svensk forskning, se bland annat Daleflod 1996, Andreasson 2003). Den förändrade synen på behandling har lett till att slutsatsen ”nothing works” fått omformuleras till frågan ”what works?” Samtidigt har man börjat framhålla att det långt ifrån är så att det finns anledning att återgå till den gamla, ytterst naiva hållningen, som skulle kunna uttryckas som att ”everything works”. Således är det till exempel föga troligt att projekt som inte bygger på en gedigen teoretisk grund, som saknar utbildad personal, som saknar struktur, som är kortvariga samt som inte bygger på en noggrann analys av klienternas behov etc. skulle kunna ge © F ö r fa t t a r e n oc h S t ud e n t li t t e r a t u r

Del 1 Straff

relevanta resultat. Man har alltså med hjälp av vetenskapliga utvärderingar kunnat urskilja behandlingsmetoder som bevisligen fungerar, sådana som bevisligen inte fungerar och sådana där det fortfarande inte finns tillräckligt god evidens om deras effektivitet, men som kan anses vara lovande; eller uttryckt med en rubrik på en rapport till USA-kongressen om brottsförebyggande åtgärder: What works, what doesn’t, what’s promising? (Sherman m.fl. 1998). En omdiskuterad fråga är hur stora effekter behandlingen egentligen har. Efter en period av behandlingsoptimism inträdde som framgick ovan en period av behandlingspessimism. När man åter började räkna med att behandling kan ge effekter (vilket jag har beskrivit i detta avsnitt) var förväntningarna på effekterna påtagligt nedtonade. Anledningen till detta är delvis att väl genomförda utvärderingar visar att reduktionen av brottsligheten ofta inte blir så dramatisk som man ibland hoppats på. Det måste emellertid framhållas att de flesta utvärderingar av behandling görs genom att man studerar effekter av åtgärder med hjälp av registrerad brottslighet. Farrington och Koegl (2014) påpekar dock i detta sammanhang att det inom kriminologin välkända förhållandet (se volym I, kapitel 3 och 4) att det bara är en mindre del av alla brott som en individ begår som klaras upp och registreras på person. De allra flesta brott kommer att förbi ouppklarade. Med hjälp av självrapporterande undersökningar kan man emellertid estimera hur många dolda brott som tillfaller på varje registrerad. Theobald m.fl. (2014) finner till exempel i en studie på ungdomar i åldern 13 till 24 år i Pittsburgh att för varje lagfört brott har en individ gjort sig skyldig till 22 som inte registrerats. Beräknar man effekterna av brottsförebyggande åtgärder på så sätt kan även en behandlingseffekt på några få registrerade brott per individ innebära en kraftig reduktion av den faktiska brottsligheten. Att resonera så är särskilt viktigt när man gör cost-benefit-analyser av effekter av behandlingsåtgärder. Enligt Welsh, Farrington och Goven (2014) bör vid beräkningen av behandlingseffekter det faktiska antalet förebyggda brott räknas, annars kan man kraftigt underskatta nyttan av behandlingsinsatser.

Jerzy Sarnecki är professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet och professor i kriminologi vid högskolan i Gävle. Innan han tillträdde sin professur i Stockholm 1993 arbetade han som ungdomsledare, utredare och så småningom forskare och byråchef på Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Hans böcker bygger på erfarenheter av den forskning och undervisning han har bedrivit under de senaste 40 åren.

INTRODUKTION TILL KRIMINOLOGI VOLYM II Straff och prevention Introduktion till kriminologi är en uppskattad lärobok som i sin tredje upplaga har delats upp i två volymer. I volym I ligger fokus på krimino logins kunskaper om brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker. I föreliggande volym II riktas i stället blickarna mot samhällets reaktion på brottslighet – mot brottsbekämpning och brottsprevention. Syftet är dels att diskutera om och i så fall hur kriminologiska kunskaper kan appliceras på samhällets sätt att reagera på brott, dels att presentera en del av den forskning som bedrivs inom kriminologin om effekterna av olika åtgärder mot brott. Boken lyfter fram de centrala inriktningarna inom denna starkt expande rande forskning samt introducerar ett sammanhållet sätt att se på denna komplexa problematik. Särskild uppmärksamhet riktas mot brottsoffer frågor eller viktimologi, som forskning om brottsoffer benämns samt mot de avsedda och oavsedda effekterna som åtgärder mot brott leder till. Boken är i första hand avsedd för utbildningar i kriminologi samt polis utbildningar. Den kan med fördel även användas av andra som vill lära sig mer om konsekvenserna av kriminalpolitiska beslut och om konsten att förebygga brott.

Art.nr 38675