9789127119505

Extramaterial: novelle En tur pn å sjön

Amerikahuset ”Bultar av berättarglädje.”

Dagens Nyheter

PERSONER, LEVANDE SOM DÖDA Amerikahuset Eddy Mood Liselott Halvarsson Hillevi Mood Edla Mood Werner Mood

på eget bevåg nybliven mjölkbonde ridande ung fästmö Eddys mor nervsjuk farmor envis farfar

Herrgården Magnus Rytter Stefan Rytter Hetty Rytter Rune Rytter

nybliven, motvillig mjölkbonde sladdbarn och lillebror mor, prövad godhet far, Ryttern, dement despot

Eriksfors Erkki Arkko

ung pojkvän och namne till byns 1700-talslegend Margareta Wallenius kyrkoherde Sigvard Nilsson arrendator Gunvor Hörlin vaksam och meddelsam radhustant I berättelsen ingår även husdjur, boskap, fyllbultar, realister, romantiker, revisorer, kassörskor, kyrkvaktmästare, kennelkvinnor, djurskyddsinspektörer och vanligt folk.

PROLOG Han drog på sig de vanliga arbetspaltorna trots att han inte jobbat på månader. Blåbyxorna, islandströjan och PK-bankens reklammössa. Klädseln var viktig. Inte bara om han skulle göra det han tänkte; han ville att allt skulle vara som vanligt även om det inte blev gjort.

Ute rådde den sorts novembergryning som får folk att gripa efter vad som helst, Tallmogårdens fastepaket eller asbestsanering eller jodtabletter. Eller skilsmässor eller kristallterapi eller nya häxblandningar bakom busskuren inne i byn.

Eller att pröva detta.

Kroppen gjorde ungefär det vanliga. Kastade vatten och spolade. Tände i pannan, bryggde kaffe. Men kroppen allena håller inte reda på detaljerna. Därför pinkade den unge mannen bredvid mer än vanligt. Därför sprakade klockradion mittemellan P1 och Radio Västmanland. Genom bruset muttrade Ekot om att statsministern skulle besöka Sovjet, men det var oklart om han tänkte ta upp ubåtskränkningarna.

Bryggkannan åkte i golvet med en skräll som värkte i skallen. Skärvor och kaffesump sprätte över den blommönstrade korkmattan. Men han torkade inte upp. Lät bitarna ligga. Att klä sig var övermåttan nog. Tårna fastnade i långkalsongerna. Livremmen krånglade.

Han hade inte bara legat vaken hela natten och tänkt.

Utan även gått upp halv fyra när han fortfarande inte 11

somnat och fått fram Merkeln ur gömmorna.

Den sömnlösa natten hängde i hjärnan som repor i en film. Med oväntade klipp: då och då flimrade olika ansikten förbi i sekundsnabba glimtar.

Flickan.

Vännen.

Barnet.

Och han själv, snopet fånstirrande.

Dimman dränkte landskapet, platsen skulle kunna vara var som helst. De dyra mörka furuköksluckorna såg billiga ut idag. Ovanpå den bruna årsgamla kylen log keramikkatter i bästa postordersmak. Utvalda av hon som hade sytt småblommiga gardiner och hängt den rektangulära furulampan i smäckra smideskättingar. Allra nyast var dock den sjabbiga stökigheten. Flottfläckar, gulnade tidningar och skrynkliga matförpackningar överallt.

Hans egna sopor, hans egen avsigkommenhet. Hans eget fel.

Brännvinet slank ner, men det sista kaffet smakade inte. Han ryckte åt sig Merkeln och bilnycklarna och gick ut. Skorstensröken smälte samman med himlen.

Diset slickade honom i ansiktet. Gårdsplanen tycktes smalna, ekonomibyggnaderna gungade svagt. Det var väl för att han vakat genom även denna natt. Och för de tre morgonsuparna.

Bilrutorna var immiga, strålkastarna smutsmatta. Ur gräset lyfte han en slaggsten stor som en kålrot. Än kan du ändra dig, tänkte han. Du har inte gjort nåt alls. Gå och lägg dej. Men mjölka först. Det börjar bli ett jävla liv, dom råmar som i plågor.

12

Han tog ett par steg mot den röda plåtbyggnaden som ramade in gårdsplanen, släppte stenen. Vände åter.

Djurljuden var inbillning, alltihop. Lagården var ju tom numera. Hur kunde han ha glömt det?

Nu blev det lättare att fortsätta. En lite mindre men lika blåaktig sten låg bättre i näven.

Han lyckades krossa strålkastarna på sin fenförsedda Mercedes-Benz utan att alls skära sig. Även om glaset var tjockare än han väntat sig. Sparkade tre gånger innan stöveln gav grillen en buckla som verkligen syntes. Som om olyckan han tänkte berätta om hade skett på riktigt. Som om det inte hade varit meningen.

Bakom ratten drog han ett par andetag. Bilens bränslelukt fick det att kännas som om han skulle utföra ett arbete och inget annat. Han vred igång motorn. Över det tålmodiga dieselknacket råmade korna inuti huvudet. När ångern velade sta, satte kroppen den välbevarade vagnen i rullning. Det slog den unge mannen att han kände sig god.

Ja, till och med rejäl. Trots allt.

13

1 I alla år har han tänkt på vad han ska göra när friheten kommer. Ett alternativ är att helt enkelt försvinna. Skita alldeles i bostad, inte ens ordna mobiltelefon, trots att till och med varenda luffare numera har minst en.

Nej, blott och bart börja supa. Bli ett fyllo någonstans där ingen vet och ingen bryr sig. En gång i tiden var han bra duktig på att dricka. Det är väl vad de flesta av hans sort gör när de släpps. Ger sig av in i flaskans fasta grepp eller knarkets kalla famn.

En annan utväg är att hålla sig ett par snäpp högre.

Supa lite mindre. Eller inte alls. En lägenhet, sjukpenning och lite skogspengar hemifrån. Leva stilla som en staty. Hantera självständigheten som en portion exotisk mat som kanske aldrig kommer att svalna. Alla vettiga val går ut på att inte återvända till Västmanland.

Absolut inte till Eriksfors.

Men dagen är kommen, vårvinterblåsig och underhal. Och han har tänkt, men inte gjort. Trots kuratorns lirkande har han inte ordnat bostad, inte sökt hitta en vettig riktning.

Han har tänkt.

Visst har han haft några permissioner. Naturligtvis har han försökt hänga med i världens gång. Men att slutligen komma ut är ändå mycket otäckare än han trott. Morgonhimlen trycker som kall plåt mot pannan.

Blåsten biter genom hans trånga åttiotalsskinnjacka 15

medan han strosar från anstalten till busshållplatsen.

Han har gett bort eller kastat nästan allt han samlat på sig. Ändå är resväskan besvärande tung. Ansiktet stelt som en fågelholk. Det lär ta ett tag att vänja sig. Han har aldrig varit utomlands, men kanske är det så här det är i främmande land. Man tycker att allt antingen är sämre än i Sverige. Eller bättre. Eller konstigare. Fast detta är Sverige.

Ett par tjocka tonårsgrabbar och en kedjerökningsmager kärring väntar också på bussen. De bor säkert i villaområdet bortom kullarna. De verkar inte bry sig det minsta om honom. Antingen är de vana vid folk som han. Eller också ser han ut som en medelsvensson.

Knappast. Du har varit inspärrad i två decennier, tänker han. Du har varken arbete eller yrke. Ingen kvinna. Inga vänner. Inga barn. Ingen framtid. Kan det du har varit med om ens kallas ett förflutet? Du har ödslat dina år på den inspärrades tidsfördriv. Knackpoker och mat och för lite skrotlyftande. Slutat snusa och börjat igen och promenerat rastgården runt. Blivit lönnfet och ledstel.

Han knölar in händerna i jackfickorna. Blåsten skakar reklamplakaten för 3G-telefoni. Kärringen tänder en Hobson. De knubbiga ungarna knuffar varandra på skoj. Allt får myror att krypa över hans skinn. Ingen ser åt honom. Det irriterar honom. Kärringens magra kinder suger in ett bloss. Cigarettsprakandet sätter fart på kallsvetten hans.

– Hora, hojtar en av ungarna som skuffas.

Det gälla utropet får honom att spritta till. Benen knixar till, det måtte se ut som om han vill dra igång 16

en folkdans dagen till ära. Märker någon att han är ryckig? Kanske tanten, hon sneglar åt hans håll. Och ungsatarna ställer sig längre bort innan de fortsätter skuffa varandra.

– Det var inte meningen, skrattar ena tjockisen.

– Fan, mannen jag ska märka dej, flabbar motståndaren.

Trots att karln huttrar väller kväljande hetta genom honom. Måtte bussen komma. Fast vete fan om det blir bättre på en buss, ett illa städat kärl fläckat av otaliga lortaktiga resenärer. Tänk om bussen luktar så illa att han blir åksjuk? Gamla spyor och svettiga vinterkängor, ingrodda munhålor och otvättade underliv, en tjock soppa av äckel som redan gör honom yr och panikslagen.

Eller tvärtom? Kanske medresenärerna tycker att han luktar illa? En kropp som har suttit av år efter år.

Folk som bor i mögelhus anar sällan hur illa de doftar.

Kanske han luktar anstalt lång väg utan att märka det?

Rökrum, sura sängkläder och statligt matos. Man vet aldrig.

I jackfickan är nyckelknippan tung av ansvaret för borttappade hänglås, vrickade dörrar och förlorade cyklar. Han är bara säker på två av nycklarna. En går till en bil som är skrot sedan många år. Den andra är en Assa-nyckel, ännu blank och vass.

Han studerar nyckeln. Räfflorna passar i en enda spegelvänd uppsättning linjer på en helt annan plats i världen. Ett motordån får honom att spritta till igen, bussen niger vid hållplatsen. Han löser biljett, fumlig av att chauffören är afrikan.

17

2 Hösten 1983 hade mycket skett som behövde dryftas.

Och i sinom tid skulle de båda vännerna ta en pratstund, fast helst med lillebror utom hörhåll. När kompisarna tagit sig genom något tillhopa infann sig ofta en stämning som det gick att tala i. Som efter verkandet av klövar eller efter att ha sökt fel på elstängslen.

Eller efter att de hade tagit ner besvärliga vindfällen.

Eller som idag med båten.

Dammen i Eriksfors var nyfrusen. Vid inloppet ångade strömfåran som en jättes andedräkt. På bryggan stod Amerikahusets 29-årige ägare Eddy Mood, kompisen Magnus Rytter och den senares lillebror Stefan. Trion blängde på Rytters gamla stäveka. Eddy tornade upp sig mellan bröderna. Tioåringen Stefan kurade i sin blåa täckjacka med röda revärer. Ekan hade drivit ut kort innan isen lagt sig.

– Vi såg det igår, huttrade Magnus. Far tror att nån släppt båten för att jävlas. Men …

Visst hade gamle Rytter åtskilliga ovänner, därför hade ingen påpekat för Herrgården att båten slitit sig.

Därför hade den fått tjäla fast i fred. Dammen låg mitt i byn, många måste ha sett ekan på drift.

Men fadern började bli borta i huvudet. Rune Rytter hade haft ekan sist och hade väl slarvat med förtöjningen. Pappans tidsödande glömska var också skälet till att familjen försummat att dra upp båten med traktor 18

för vintern. Ekan var av ek från de Rytterska ägorna.

Magnus hade som barn slöat åtskilliga somrar i den mörkbruna båten och tyckte om den. Kanske stod den att rädda. Eller också hade isen klämt sönder kölen.

Byn kring dammen hade faktiskt kommit till av olycka.

Sommaren 1714 satte svedjefinnarna fyr på en slänt slankig björk och al. Träden hade fått de uttorkande yxhuggen året innan. Först brann svedjan så snällt. Men plötsligt tog vinden i. En skur av gnistor pustade ut där Erkki Arkko skötte linjan. Han var yngst, en tolvåring som aldrig svedjat förut. Han hann inte räfsa undan mossa och ris innan flammorna fick fäste. Det var inte meningen. Men elden skuttade från mark till sly, från sly till träd. Från träd till träd. Mot skyn. Erkki skrek på hjälp. De vuxna rusade dit men kunde inte heller göra mycket. Elden rände iväg utanför svedjekontraktet, lågorna grep tag om brukets fullväxta furor.

Skogen brann i dagar. Tills hela Erkkis värld luktade aska och rök.

Allsköns varelser flydde, rådjur och älg, rävar och grävlingar. Lövsångare och skator. Vildhundar och skogskatter. Herrar och småfolk om vartannat. När det var över var det verkligen över. Varje fura motsvarade nära en årslön för pojken. Erkki Arkko skulle aldrig kunna betala igen till bruket.

Enligt sägnen gav branden gamle brukspatron Gottfried Rytter ett raseriutbrott som liknade fallandesot.

Han var en kort karl, mörk som en åkersork och med en demons svarta skämtsinne. Efter honom hade Herrgårdens ägor och namn gått i arv genom århundradena, 19

och nu stod Magnus Rytter i tur. Bruket var avvecklat och rivet sedan en mansålder. Men Herrgården var fortfarande Herrgården. Liksom Rytters fortfarande var Rytters.

Långt bortifrån svävade gälla hundskall. Eddy, Magnus och lillgrabben Stefan kikade ner på isen. Höll det där att gå på? Stefans kinder bar röda rosor, ungen slickade överläppen med taktfasta intervaller.

Storebror Magnus formade sina kraftiga läppar till ett skeptiskt O, stack in en Marlboro. I träsulade gummistövlar var han en och sjuttio lång. Tunt, svart hår stack fram under luvan. Hög panna, runda kinder. Bullig uppnäsa under ögon bruna som matjord. Ansiktet hade passat på en sjöman på ett vykort från Marseille.

Eddy Mood hade tvärtom ett tärt anlete, inga rundningar utom den mullsvullna överläppen. Underbett och robusta käkar. Näsan en liten tagg. Gröna ögon tätt ihop. Kraftig skäggbotten svärtade kinderna. Håret var brandrött. Frissan hade klippt tinningar och hjässa kort och lämnat lockar i nacken, det var modernt. Ovanpå kalufsen vilade en ny reklamkeps från Post- och Kreditbanken. Eddy Mood var huvudet högre än Magnus, med grov benstomme. Armarna hängde långa ur den signalorange fiberpälsvästen. Stensprängarnävarna saknade handskar.

Men tro inte att skogsbranden 1714 väckte uppseende utanför trakten.

Under 1700- och 1800-talen låg en slöja av sot över hela Bergslagen. Det fanns praktiskt taget ingen 20

mänsklig verksamhet som inte alstrade rök. Järnbruken brann dygnet runt. Skogarna bolmade av kolmilor.

Finnarna svedde jorden. Vallonerna reste hammarsmedjor och hyttor varhelst vatten fanns att dämma upp.

Urtiden sipprade bort. På tvåhundra år ändrade sig mer än på de sista tvåtusen åren. Slingrande stigar blev vägar. Jordkulor och pörten ersattes av hus. Torp blev bondgårdar. Fattigkravlet krympte. Undan tynade varelserna som delat markerna med människorna sedan stenåldern: tomtar och troll. Pysslingar och vättar.

Sjökor och häxor. Byarna trängde fram som fläckar på ett lakan, besudlade vildmarken med framsteg och civilisation. Magin åldrades och vittrade till ett försvarsvapen för de fattigaste och okunnigaste.

Där Erkki Arkkos svedja gått överstyr visade sig dock ytterligare en fors. Vattnet föll högt från ovan, en nyttig kraft. Patron Gottfried Rytter grinade snett och döpte platsen efter finnpojken som låtit elden gå för långt. Eriksfors.

Forsen dämdes upp till en damm för att driva stångjärnshammaren.

Eddy Mood grimaserade mot den fastfrusna ekan och Magnus Rytter ryckte på axlarna. Ingen av dem hade tid för sånt här. Men Magnus hade ingen annan att be om hjälp. Tur att Eddy aldrig var omöjlig.

Magnus föreslog att han kunde hämta Herrgårdens Major, den traktorn hade vinsch. Då kunde man spela upp båten. Eddy Mood skakade på huvudet. Det skulle ta sin rundliga tid. Varför inte ta upp båten för hand?

21

Sånt hade väl gjorts förr? Båda två hade absolut klarat värre övningar förr, om inte annat i lumpen.

– Står inte årorna i båtskjulet? Magnus, jag går ut dit, stiger i båtjäveln, slår sönder isen med en åra, stakar in till land. Det här är snart gjort.

Eriksfors hade grott fram kring hammarens ändlösa slag. Erkki Arkko fick inte bara byn uppkallad efter sig, utan även en byggnad. Närmare bestämt den knuttimrade lada där den misslyckade svedjefinnen försupen hängde sig femton år efter branden.

Erkkis lada.

Inte för att hans självmord 1729 väckte större uppmärksamhet. Många dog av annat än naturliga skäl.

Förutom krakarna som gjorde av med sig förekom fylledråp och mord. Åren knöt sig kring karlar som hittats sönderslagna, flickor förvandlade till nergrävda lik, svullna ansikten, nerblodade kjortlar.

1854 blev Eriksfors bruk aktiebolag. Arbetarna smög som skuggor i hyttan, makade smältan tillrätta och lät järnet kallna till tackor. Eriksfors moderniserade. Vid sekelskiftet reste sig nya hyttans tegelpipor mot himlen. Spikraka slaggstensmurar och svarttjärat tak.

Medan två världskrig och ekonomiska kriser mullrade förbi bortom trädtopparna växte brukssamhället kring de två tornen. Barnamyllrande baracker. Ett kolhus tidningarna kallade Sveriges största träbyggnad.

En gnisslande linbana förde malmen till sintringsverket vid Herrgården.

Till och med en ny kyrka byggdes på rökfritt avstånd.

Den böljande kyrkogården fylldes av händer som tappat 22

tänger och släggskaft. Av ögon som hade sett smältan rinna överstyr. Av hjärtan som hade gruvat sig färdigt.

Av bröst som mindes spädbarnens giriga munnar.

Av värkande ryggar och oro och valkar och vemod. Åran såg tunn ut i händerna på Eddy när han lämnade land. Råttbruna rökslingor svävade från Herrgården. Åt andra hållet stack Amerikahusets vassa siluett upp ur skogskanten. Ju längre ut på isen Eddy gick, dess tydligare kände han vattnets närvaro under ytan. Anade djup där han inte hörde hemma. Och alltmer verkade underlaget svikta.

När han nådde ekan knakade isen till under honom.

Dovt, som hånfullt.

På 1700-talet vägde en vuxen svedjefinne i Eriksfors sällan över sextio kilo men kunde få bortåt dussinet ungar, kvinnornas anleten gröptes ur av otaliga havandeskap. Nu på 1980-talet var byns medelvikt för vuxna män åttio kilo. De flesta hade högst ett eller två barn.

Mord läste man bara om eller såg på TV. Överhuvudtaget hände inte längre särdeles mycket här.

Nittiosex kilo vägde Eddy Mood som nu föll i dammen. En vanlig grabb som hade startat mjölkdrift i den ärvda fastigheten Amerikahuset. Han grep relingen i fallet, hävde sig genast upp i båten blöt till midjan. Åskådarna hann knappt dra efter andan. Vattnet forsande från benen. Och inte hade Ryttern öst ekan, durken låg under is där hänglås och kätting svävade som i en stillbild. Kroppstyngden tvingade stävekan loss ur isen med ett brak.

23

Eddy ställde sig på knä, svingade åran som en yxa.

Nu när han blivit blöt var det bråttom. Och ingen gångväg fanns tillbaka. Han bankade upp en ränna framför sig. Stakade sig till sprickans slut. Började slå sönder isen på nytt. Isen verkade tjockare. Eller tröttade han ut sig? Åtminstone 15 meter kvar till land. Åran studsade. Han fiskade upp repet som var fäst i kölen.

– Magnus, kom hit. Ta tampen. Dra medan jag stöter med åran. Det blir bra det!

Den blodröda nunan hackade tänder. Stövelskaften skvalpade. Att dra upp båten hade först verkat som ett avbrott från plikterna. Sedan hade Eddy förvandlat det till ett äventyr för att spara tid eller för att vara karig.

Och nu var dagens skepnad besvärlig. För att inte säga farlig.

Lillebror Stefan tittade på när Herrgårdens äldste son lämnade land.

24

3 Den hemkommande lirkar med nyckeln, rädd att bryta av den. Resan har tömt krafterna. Att inte komma in skulle ställa honom vid stupets rand. Det rostiga låset öppnar sig med trögheten hos en tand som dras ut.

Skogarna frasar. Nerifrån byn hörs spridda skall. Men folk verkar ha hundarna kopplade numera, än har han inte sett en enda jycke driva omkring. Han har inte ens mött en enda människa på promenaden från Eriksfors busshållplats. Även ytterdörren kämpar emot, fastsvullen i karmen.

Han rycker upp porten, rutorna ruskar i glasverandan.

Solnedgången speglar sig i fönstren, horisonten är taggig av träd. Sparvar och talgoxar kvittrar tvekande.

I farstun ställer han ner väskan och systembolagskassen och drar i sig av tystnaden. Fuktskadat virke och förtorkade tapeter kryper i näsborrarna. Men något fattas: kåken luktar inte längre lagård. Han har föreställt sig återkomsten många gånger. Målat upp för sig hur det har hunnit bli: Tjugo vintrar och tjugo somrar utan underhåll och tillsyn. Hittills stämmer allt. Vinbärsbuskar och rabatter dränkta i dött gräs. Reumatiska fruktträd har blåst ikull. Svarta kart hänger från raggiga grenar. Fasaden är väderbiten och urblekt.

Han försöker minnas var proppskåpet sitter. Men strömmen är väl avstängd sedan länge. Tända i pannan? Nej, troligen har rörledningarna och elementen 25

frusit sönder. Eller tömde någon systemet i tid? Han har inte en aning. Det gäller att få eld i köksspisen. Hitta ljus. Annars väntar en mörk, kall natt. Andedräkten ryker redan ur munnen. Men bara någon dag här, tänker han. Tills jag kommer på vad jag ska ta mej till. Vart jag ska ta vägen.

Flera fönster förspikade med masonitskivor. Meterbreda fläckar i taken. Drivor av getingar i fönstersmygarna. Men utsikten är det fortfarande inget fel på.

Grusvägen rinner som blod utför backarna. Hyttruinen vakar över sitt modelljärnvägslandskap: brukslängorna, det blekgula radhuset och färgklickarna till villor.

Dunket från aftonens godståg. Himlen vänder mot violett. Gulskimrande molnstrimmor skyndar över skyn.

Snåren han röjde som ung har tätnat till rörig gallringsmark. Hurdan skogen ser ut längre bort kan han dock inte se.

Farfar Werner och farmor Edla bodde här i huset under hans barndom. Minnet av farfar har rikt hår och kantiga kindben ovanför tomteskägget. Den gamle brukade låtsas att han inte brydde sig om vad folk sa eller gissa hejvilt och svara därefter, hans beige hörapparat verkade inte ha gjort just mer än bidragit med ett oberäkneligt pipande, gubbens eget ledmotiv. Edla skällde för att Werner inte hörde, eller för att han rörde sig för taffligt, eller för allt annat. En kvinna utan andra utsmyckningar än håret, en halvmetersfläta silver. Gamlingarna hade hållit sig på sin kant. Det hade väl med farfars begränsade rörelseförmåga och glesa hörsel att göra. Och tantskällandet som varken vuxna eller småt26

tingar tålde. Han minns att farmor pendlade i vikt så kraftigt att utseendet förändrades. Som helt liten trodde han länge att det var två olika tanter: en rund som godmodigt hade tålamod med det mesta. Och en annan tant som var både avmagrad och stridslysten.

Det kanske var för polkagrisarna som de nästan aldrig hälsat på farföräldrarna? Han hade varit åtta år då farsan tog med honom och en jämngammal kompis dit.

Den gången hade hon sett otäck och eländesmager ut.

Ungarna hade lämnats i salen. Farfar vilade middag bak stängd dörr. Farsan Folke och farmor skulle ta hand om något bestyr. Detta visade sig dra ut på tiden, kanske för att farsan ville dra ut på den barnfria stunden.

Pojkarna hade blivit tillsagda att uppföra sig. Först petade de inte på en pryl i salen. Allvarsamma farbröder glodde från diverse porträtt. Möblerna var tunga ting, vad pojken senare skulle lära sig var allt från jugend och nyrokoko till enstaka gustavianska pjäser.

På ett spetsprytt bord stod en skål polkagrisar. Hopklibbade, ludna av stoft. Men likafullt polkagrisar. Han bröt loss en, blåste dammet av karamellen. Det smakade ganska gammalt. Han bröt loss en till åt kompisen.

Och en tredje åt sig själv.

Och pappa och farmor tog sin rundliga tid.

I minnet fick de båda pojkarna vänta ändlöst länge.

Fast antagligen var de vuxna inte borta lång stund. Barnen hade i alla fall stoppat i sig den ena dammiga polkagrisen efter den andra. Tankfulla, alltmer skuldtyngda pauser mellan varje torrt knastrande karamell.

Det var ju inte ens särskilt gott. Och de var inte direkt svältfödda på godis. Men om snasket låg framme måste 27

meningen vara att man fick smaka. Och hade man väl börjat var det lätt att fortsätta. När de vuxna kom åter for farmors ögon över salen. Hon hittade inga malörer förrän blicken landade i den alldeles urätna karamellskålen.

– Barna har tagit för sej. Ordentligt. Ouppfostrade!

Dom kan dom, ser jag!

– Oj då, det har dom visst gjort. Men pojkar då!

Farsan hade bett om ursäkt och farmor hade dräpt till med fler vrångheter. Och den gamla magra hade sett riktigt sur ut nästa gång hon träffade barnbarnet också. Och nästa. Ända tills hon förvandlades till den överseende och runda farmodern igen.

Salen ekar nu också. Men där upphör likheterna. Han huttrar medan skärvor och stickor knastrar under skorna. Bakom hörnsoffan sticker det upp en grisskär benprotes med remmarna i en härva. Under en vitnad vaxduk finner han en tillbucklad saftmaja. Svullna uppslagsverk upptravade under fönstren. Att släppas ur fängelse är tydligen att resa för långt in i en dyster framtid.

Kanske det var för de där förbannade polkagrisarna de hälsat på farmor och farfar så sällan?

Nej, fan heller. Han börjar bli trött. Han är otränad i att reda sig själv. Och dagen har blivit lång. Det är väl därför han inte på en gång minns varför hans familj så sällan hälsade på här. Inte för några polkagrisars skull.

Utan för farmors vansinne.

28

Han tänker inte börja supa innan han har gjort eld i köksspisen.

Först ryker det in. Han hostar sig ut i farstun och vädrar ut hemkomstens första misslyckande. Stoppar in en tidningssida från 1984 i dragluckan och tänder.

Draget vänder, ett tillfredsställande brus som pressar kalluften ur skorstenspipan. Han gruvar sig för fågelbon och koldioxidförgiftning. Det är sannolikt inte ens tillåtet att använda en eldstad som vare sig sotats eller varit i bruk på så många år. Men han vill bara låta fyllan fila kanterna av oron. I fångenskapen har han tvingats vara nykter. Spritsuget har bleknat från abstinens till vemod. Nu lär nog några supar ta ordentlig skruv.

Men kors i jösse namn vad brännvinet har blivit dyrt. Tvåhundrafemton kronor för en vanlig Kronvodka. Systembolagsexpediten hann tröttna och trycka fram nästa nummer innan han fick sig att fråga efter någon billigare starksprit. Hon hade fräst att Lord Calvert var sju kronor billigare, kanadensisk whisky.

Nå, det fungerar väl lika bra som Kronvodka.

Hans första dag i frihet. Första bläckan. Än kan du låta bli. Du har köpt men inte smakat. Du kan ännu reda dig utan. Men börjar du finns ingen ände. Så var det alltid förr. Och invärtes ändrar man sig aldrig.

Men om du hade kunnat. Om du varit nykter hade hon kanske stannat.

Hade du inte druckit brännvin den där morgonen hade du kanske allteftersom sett mindre mörkt på saker och ting. Eller åtminstone legat kvar i sängen.

29

Han rycker på axlarna eller om de skälver av sig själva. Han ser sig om i köket han rustade och miste. Som förföll medan han satt av sina bästa år. Han hugger ena flaskan och vrider om korken.

Plomberingen knakar lockande och brister. Ja, nu brister det.

Men han vill dricka ur glas, som om han tog sig en drink bara för värmens skull. Det känns bättre. Han öppnar ett skåp ovan diskbänken, får furuluckan i handen. Där står några hela dricksglas. Och bakom glaset han tar uppenbarar sig ett klumpigt gjort litet papperspaket. Han tar fram paketet, blåser dammet av det.

Gammalt och gulnat som allt annat. Något står skrivet på omslagspapperet med bleka blyertsstreck. Obehaget rinner till, får honom att vilja kasta föremålet all världens väg.

Paketet bär hans namn. Präntat med ett barns valhänta handstil.

30

4 Magnus Rytter öppnade och stängde sina små händer för varje steg han tog över isen. Han skulle ta repet som Eddy svingade och dra ekan till land. Om Eddy hade låtit Magnus hämta Majoren. Hur kunde klantige rödtotten inbilla sig att det här skulle gå fortare än att använda traktorn?

Om de hunnit dra upp båten innan isen kom.

Om Ryttern inte hade börjat bli borta i huvudet.

Magnus fångade repet och började dra. Då brast isen.

Spricklinjer omringade fötterna, ritade ett stort flak som sjönk på ett par gastande ögonblick. Grabben halkade ner i det svarta vattnet. De mörka ögonen klotrunda av skräck. Från stranden skrek Stefan som en visselpipa av förtvivlan. Eddy som stod i fören högg tag i Magnus krage. Röt åt honom att för helvete röra armar och ben.

Bjässen stretade tills Magnus fick grepp om relingen och kunde halvt häva sig, halvt släpas ombord. Det var inte svårare för Eddy att lyfta lille Magnus än att dra ut en kalv. Men inuti Eddys rödbrusiga huvud irrade rädslan som en råtta.

De skallrade tänder, stakade på. Nu gick det konstigt nog att slå sönder mer is. Meter för meter krympte det förhatliga avståndet till bryggan. När både vännerna och ekan var i land såg de att isen hade klämt sönder ekans köl. Grova sprickor gapade i träet. Allt de gjort idag var bortkastat från första stund. Den dyngsure 31

Magnus skakade när han låste båthuset. Den obetydligt torrare Eddy vände ekan på rygg med en svordom.

Lillebror Stefan var tyst.

Eddy stammade att allihopa skulle hem till honom för att värma sig.

Han hade flyttat in i Amerikahuset för ett par år sen, samtidigt som Magnus Rytter varit en av de flottistuniformer som stirrat på den grundstötta skorven U137 dagarna i ända.

Nu var det gamla skrytbygget nymålat. Ett spindelnät av järnrör täckte ännu ena gaveln efter sommarens rödfärgning. Den bländvita halvcirkel som krönte verandan såg ut att höra hemma på en mondän Mississippihjulångare. Enligt sägnerna hade någon förfader återvänt från USA. Velat ha ett hus likt de han skådat på andra sidan Atlanten. Och hade därmed förbyggt sig genom ett moras av lån från banker, handelsmän och grannar. Skulder som hade gått i arv. Till och med vid bouppteckningen efter Eddys farfar Werner uppdagades en allra sista skuld, till Herrgården. Den gamle hade vårdat räntan men inte förmått amortera.

Eddys pappa Folke Mood hade rödögd av nysorgen styckat av lite mark som blev ett kuvert sedlar till Ryttern.

– Den sista skulden, men inte den första, hade Folke sagt. Jag har slagit ihjäl många växlar i mina dar.

Inte bara ekonomin hade varit otät. Amerikahusets invånare hade uti alla år haft ett helvete att hålla taket tätt. Och enligt ryktena led kåken av golvdrag. Men det sista skulle väl ge sig nu när en dörrknackare sålt in hel32

täckningsmattor. Marinblått i farstun, brunt i trapporna och medaljongmönstrat i salen.

Att huset var för stort för en ungkarl bekymrade inte Eddy. Inte heller hade grabben lyssnat på de visdomsmän som avrått honom att blåsa liv i den gamla gården för att hålla mjölkkor, av allt. Det var en sak att ha oturen att ärva en gård, något som Magnus Rytter närmade sig. Men att äntra den sitsen frivilligt övergick allt förstånd i Eriksfors. Inte ens Eddys mor Hillevi kunde göra annat än att skaka på huvudet.

Pappa Folke hade stått som farfar Werners enda bröstarvinge och hade säkert sålt Amerikahuset och hela rasket om han inte omkommit i en bilolycka 1979, bara vintern efter farfars begravning. En bakhal otta på hemväg från nattskiftet hade Folkes Skoda Favorit slunkit över på fel sida och mött en timmerbil som just fått upp farten bortifrån sågen.

Efter en utmattande bouppteckning och delvis tack vare nyblivna änkan Hillevis passivitet hade istället Amerikahuset blivit unge Eddy Moods. Han hade genast låtit slå upp en lagård med moderniteter som utgödsling och täckt urinbrunn och mjölkräls i taket för mjölkningsorganen. Tvåtusen liter rostfri kyla åt mjölken som tankbilen hämtade varannan dag. Han hade ordnat dånande trefasfläktar som förde ut djurens aldrig sinande kroppsvärme. Ja, han hade köpt på sig alla slags nymodigheter utom en automatisk fodervagn. Men han körde lätt ut fodret med en tvåhjulig skottkärra, sjuttio kilo i taget. Han njöt av den lutade djurmatens rika doft av mandel, skottade ut skyffel efter skyffel till sina kor som en förälder proppar i sina barn mat.

33

Allt hade naturligtvis byggts på lån. En del sa att grabben Mood var som kvar i trotsåldern. Att han för att bevisa någonting obestämt tog sig vatten över huvudet. Drog på sig en ekonomi som gick jäms med arslet varje månad, som inte tillät en enda timmes sjukdom, va! Men egentligen handlade det om andra saker.

Eddy ville driva upp gården till dess forna glans. Han var beredd att slita ut sig för bortglömdhetens skull.

För att alla skulle lämna det som varit.

När trion plaskade in i Amerikahuset var Magnus för ruggig för att uppfatta förändringarna, det mesta var ju som vanligt. I salen vaktade den vita TV:n och den dyra Betamaxen vid pianot som tigit sedan Oskar II:s tid. En krombent fåtölj trängdes med karljohanssoffan. Ett hörn gapade tomt efter en grön kakelugn som Eddy krossat till vägfyllning. I den drickamålade kökssoffan vilade hemvärnets kängor och hjälm. Eddy sa att det nog var lite ljummet kvar i beredaren, duscha medan jag gör eld.

En gästkammare hade först nyligen förvandlats till toalett och badrum. Duschkabinen stod på skurgolvet i en pöl. Magnus duschade den stund varmvattnet räckte, tog en handduk på måfå, alla såg lika skitiga ut. I spegeln rodnade det runda ansiktet med svullna ögon.

Han frös fortfarande. Doppet i dammen hade frestat på. Han kammade sitt svarta hår som glesnade för var dag. Snart skulle Magnus vara lika tunnhårig som Lennart Hyland eller snarare som far Ryttern, det låg i blodet. Frosskakningarna spred sig från armarna in i bröstet, andningen blev stötig. Magnus säckade ihop på den himmelsblå WC:n.

34

Hade han någonsin varit annat än trött på far? På Rune Rytter. Som alltid såg till att bli både fruktad och avskydd. Efter storbondens sammandrabbningar med aningslösa sommargäster eller grannar fick resten av familjen oftast städa upp. Magnus mamma Hetty måtte ha gett bort mer blommor än resten av Eriksfors alla kärringar någonsin köpt tillsammans.

Och nu var han tröttare på Ryttern än någonsin förr.

För 66-årige Rune Rytter hade påbörjat en resa som ingen återvänder ifrån. På håll var han sig lik. Fetma och muskler i jämbördig kamp. Hårslingor kammade tvärsöver hjässan. Bockskägg utanpå dubbelhakorna.

Lite närmare blev intrycket att den här herrn var ganska trött. Och helt nära, inför fars orediga uppmaningar om att ringa taxi, stod det klart att Ryttern inte hade alla hästar hemma.

Det gick inte ens att lämna honom ensam. Hetty hade kommit hem till rödglödande spisplattor medan Ryttern irrade genom Herrgården och undrade vem fan som stulit hans byxor. Hon och lillpojken Stefan hade passat far för det mesta sedan dess. Men det var ändå arbetsamt för Magnus att gå från att spela andra fiolen till att vara enmansorkester.

Han lindade badlakanet runt midjan och gick ut i köket.

Där brann i den gula vedspisen. Don Pedro-bryggaren pressade kokande vatten från den undre glaskolven till den övre. Eddy som bytt till grön joggingoverall med gula revärer stekte burkpölsa och ägg. Lille Stefan var fortfarande blek om nosen men slog upp en tillbringare mjölk ur aluminiumkannan och fick fram röd35

betor och tallrikar. Över en av de kromade köksstolarna hängde ett ombyte åt Magnus.

– Kläderna är väl åt helvete för stora, men vik upp byxbenen och ärmarna, sa Eddy.

Han hängde med huvudet. Nävarna dinglade som döda storgäddor. Den lilla näsan fnasig. Hakan skälvde, grov som en vedkubbe. Eddy Mood kände sig som en idiot. Inte minst av en insikt som klöv genom honom.

Den du nästan dränker och sedan bärgar livet på blir du rädd om. Både rädd om och rädd för. Eddy och ingen annan hade motat ut Magnus på den dåliga isen. Det var Eddys fel att han hade plumsat i vaken. Eddys nävar skulle länge minnas kragtyget i jeansjackan, det enda som hindrat Magnus från förgängelsen. Han kunde inte riktigt fatta att vännen stod där med handduk kring midjan, lika knubbig och mörk som vanligt. Inuti sig såg han om och om igen hur Magnus sjönk i isglipan, försvann i dammens dödliga djup.

Nu tog Magnus på sig kläderna som Eddy lagt fram.

I jeansens midja blev plats över åt en till kille i Magnus storlek. Byxbenen fick han kavla upp två varv. Han frågade efter en livrem. Kanske ett par styltor också, föreslog Stefan. Alla tre brast i skratt och började äta.

Proppade i sig den kornsmakande pölsan, sköljde ned med mjölk. Eddy slog upp kaffe. Stefan fick mer svartvinbärssaft.

– Det här hade varit snyggt, drunkna okysst som i nån gammal folkvisa, sa Magnus.

Skämt och sanning. Men det sista visste bara han.

Eddy slätade över med att vinterbad sades vara nyttigt.

Han sneglade på klockradion. Mjölkningen kallade 36

med barnets självklarhet, genom novembervindarna råmade lagården. Och inte bara Amerikahuset behövde mjölka, telefonen skrällde och Eddy svarade. Det var Hetty Rytter som undrade var i hela friden sönerna höll hus. Att dra upp båten borde väl inte ta hela dan? Hon tordes inte lämna Ryttern ensam, annars hade hon gått ut och börjat söka. Magnus tog luren, lovade sin mamma att de snart skulle komma hem. Han la på, gulpade i sig kaffe och sa: – Satan vad jag fryser! SMHI tror vintern ska bli åttiotalets kallaste hittills. Fy fan. Man skulle ha en fjälla att värma sig vid. Men sånt kan ju en ann titta i stjärnorna efter.

Han gnällde ofta över det där med tjejer. På det viset hade han och Eddy Mood alltid varit lika illa ute. Den ene småväxt och lillgammal. Den andre med sitt tunga ansikte och sin blyga blick.

Magnus ciggar var blöta. Nå, han fick ta några John Silver av mamma när han kom hem.

– Man ska inte röka, sa Stefan och petade i pölsan.

Det är onyttigt!

Magnus himlade åt VISIR-propagandan, lillbrorsan tjatade till leda, sånt snusförnuft skolan slog i ungarna numera! Eddy sträckte sig efter ett paket Glenn bredvid spisen, räckte fram den skotskrutiga cigarettasken.

Magnus tog en tagg, de var kortare än hans Marlboro men bättre än inget. Nu var det Stefans tur att göra stora ögon: – Har du börjat röka? Vet du, det luktar päckel!

Nej, inte hade Eddy börjat röka. Han kurade ihop sig så stålrörsstolen knakade.

37

Den stora klunsen vill be om ursäkt för vinterbadet, tänkte Magnus medan han tände sin Glenn. Såklart jag förlåter. Det blev ju bara en bra historia om Herrgårdens eka.

Men Eddy hade annat på hjärtat.

– Det där är inte mina ciggar utan.… tja, man har gått sta och träffat en människa.

Magnus kavlade upp skjortärmarna så fingertopparna stack ut. Det var som fan! Var bodde hon? För hon var inte härifrån, det skulle han ha vetat. Vad hette hon?

– Liselott Halvarsson, brummade Eddy. Hon har bott hos sin morsa i Fagersta. I en av banankåkarna på Floravägen. Hittills. Men nu flyttar hon tydligen hemifrån. Hit. Redan innan jul!

Magnus märkte med ens att Amerikahuset verkade renare, klarare. De apelsingula, virkade gardinerna.

Krukväxterna. Schampoflaskorna i duschkabinen. Samt Glenn-paketet. Fan, nu skulle allt bli annorlunda. Eller var redan.

Eddys underbett blev ett leende som Magnus först inte kunde tolka. Men man vet aldrig. För innan den filterlösa bjudcigaretten var slut förstod Magnus att den där minen var något han aldrig förr sett hos Eddy.

Stolthet.

– Ska ni flytta ihop? Här? Redan?

Ja, och varför var det så svårt att klämma ur sig en förklaring till det? Var det något som inte lämpade sig för barnaöron? Kornas klagosånger manade till annat än att bara prata skit. Eddy kliade sitt röda hår, tog sats, hävde ur sig: 38

– Ja se Liselott är på kant med mor sin. Du vet gamla kärringar. Tantan blev visst bra förbannad. För att det har blivit som det blivit. Även om det inte var meningen.

39

”Så suggestivt har ingen skrivit om lantbruksvardag sedan Nässlorna blomma.” Expressen ”Läsaren fångas, blir sittande, dag och natt.

Amerikahuset håller hela vägen, trots mina högt ställda förväntningar.” Svenska Dagbladet ”Läs, skratta, gråt och njut!” Västmanlands Nyheter

1984 trampade framtiden i farstun för Liselott och Eddy, det unga mjölkbondeparet i Amerikahuset.

Livet var idel förälskelse, fyrhjulsdrift och Svensk Rödbrokig Boskap.

Två decennier senare återtar en sliten fängelsekund sin ödegård i bruksorten Eriksfors.

Hemkomsten river upp gamla sår och ramar in en sorgesång om kärleken och om hur ödet kan förvandla en vanlig man till mördare.

Foto © Philip Pereira dos Reis

Sven Olov Karlsson, född 1971, är författare och journalist. Han är uppvuxen i Norberg i Västmanland, men bor numera i Stockholm.

Amerikahuset är hans andra roman sedan den uppmärksammade och kritikerrosade debuten Italienaren, 2003.

Målning Beate Sund Omslagstypografi Elsa Wohlfahrt Larsson

ISBN 978-91-27-11950-5 9 789127 119505