Page 1


Också av Fredrik Backman:

Saker min son behöver veta om världen (2012) En man som heter Ove (2012)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Fredrik Backman 2013 Omslag Nils Olsson/Katslosa Design Tryckt 2013 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-14055-1


Till apan och grodan. I tiotusen sagors evigheter.


1 Tobak

Alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Det är bara så det är. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet. Det är så Elsas mormor brukar säga. Elsa är sju år gammal, fast snart åtta. Hon är inte speciellt bra på att vara sju år gammal, hon vet det. Hon vet att hon är annorlunda. Rektorn i skolan säger att hon behöver ”anpassa sig” för att ”fungera bättre med sina jämnåriga”, och folk i Elsas föräldrars ålder som träffar henne säger alltid att hon är ”väldigt mogen för sin ålder”. Elsa vet att det bara är ett annat sätt att säga ”sjukt störig för sin ålder”, för de säger det alltid när hon precis har rättat dem för att de uttalar ”déjà vu” fel eller inte kan skilja på ”mig” och ”jag” i slutet av en mening. Så som smarthuvuden i regel inte kan. Då säger de ”mogen för sin ålder”, smarthuvudena, med ansträngda leenden till hennes föräldrar. Som om det var ett handikapp, som om Elsa kränkt dem genom att inte vara helt blåst i skallen bara för att hon är sju. Och det är därför hon inte har några vänner förutom mormor. Eftersom alla andra sjuåringar i hennes skola är precis så blåsta i skallen som sjuåringar är. Och Elsa är annorlunda. 7


Hon ska skita i det, säger mormor. För alla superhjältar är annorlunda. Och om superkrafter var normala så hade alla haft dem. Mormor är sjuttiosju år gammal. Fast snart sjuttioåtta. Hon är inte speciellt bra på att vara det heller. Det syns att hon är gammal för hennes ansikte ser ut som tidningspapper i blöta skor, men det är aldrig någon som säger att mormor är mogen för sin ålder. ”Pigg” för sin ålder, säger folk ibland till Elsas mamma. Och sedan brukar de se antingen ganska oroliga eller ganska arga ut och sedan brukar mamma sucka och fråga vad det kommer att kosta att ersätta skadorna. Som när mormor tycker att folk faktiskt får skylla sig själva om de är så förbannat osolidariska att de lägger i handbromsen i sina bilar när hon ska fickparkera Renault. Och som när hon röker inne på sjukhuset så att brandlarmet går och sedan skriker ”det är ju då själva fan att allt ska vara så jävla politiskt korrekt nuförtiden!” när vakterna kommer dit och tvingar henne att släcka cigaretten. Och som den där gången när hon byggde en snögubbe och klädde den i riktiga kläder och la den på gården nedanför sina grannar Britt-Maries och Kents balkong så att den såg ut som en människa som ramlat från taket. Och som den där gången när det gick runt prydliga män med glasögon i kvarteret och ringde på alla dörrar och ville berätta om Gud och Jesus och himlen, och mormor stod på sin balkong i öppen morgonrock och sköt på dem med paintballgevär, och Britt-Marie inte riktigt kunde bestämma sig för om hon var mest upprörd över det där med paintballgeväret eller det där med att mormor inte hade något under morgonrocken men polisanmälde henne för båda för säkerhets skull. Då tycker folk att mormor är rätt pigg för sin ålder. Så kan man säga. 8


De säger att hon är galen nu, mormor. Men egentligen är hon ett geni. Hon är bara lite knäpp i skallen samtidigt. Hon brukade vara läkare, hon fick priser och journalister skrev artiklar om henne och hon reste till de hemskaste platserna i hela världen när alla andra åkte därifrån. Hon räddade liv och slogs mot ondskan överallt på jorden. Som superhjältar gör. Men till sist sa någon till henne att hon var för gammal för att rädda liv, även om Elsa rätt starkt misstänker att denne någon egentligen menade ”för galen”, så nu är hon inte läkare längre. Mormor kallar denne någon ”samhället” och säger att det bara är för att allt ska vara så jävla politiskt korrekt nuförtiden som hon inte får skära i folk längre. Och att det egentligen mest handlade om att samhället blev så himla pjåskigt med rökförbudet i operationssalarna, och vem orkar jobba under såna arbetsförhållanden? Va? Så nu är hon mest hemma och driver Britt-Marie och mamma till vansinne. Britt-Marie är mormors granne, mamma är Elsas mamma. Och egentligen är Britt-Marie Elsas mammas granne också eftersom Elsas mamma bor granne med Elsas mormor. Och Elsa bor förstås också granne med mormor, eftersom Elsa bor med sin mamma. Förutom varannan helg när hon bor hos pappa och Lisette. Och George bor förstås också granne med mormor. För han är sambo med mamma. Det är lite rörigt. Men hur som helst, låt oss hålla oss till saken: livräddande och att driva folk till vansinne är alltså mormors superkrafter. Vilket gör henne till en ganska dysfunktionell superhjälte, kan man säga. Elsa vet det för hon har kollat upp ”dysfunktionell” på Wikipedia. ”Wikipedia” är vad folk i mormors ålder beskriver som ”ett uppslagsverk, fast på nätet!” när de ska förklara det. ”Uppslagsverk” är vad Elsa beskriver som ”Wikipedia, fast analogt”, när hon ska förklara det. Och Elsa har kollat upp ”dysfunktionell” på båda ställena och det betyder att något 9


fungerar fast inte riktigt som det var tänkt. Det är en av Elsas favoritsaker med mormor. Fast kanske inte just idag då, förstås. Eftersom klockan är halv två på natten och Elsa är rätt trött och skulle egentligen bara vilja gå och lägga sig, men det går inte för mormor har kastat bajs på en polis nu igen. Det är komplicerat, kan man säga. Som en Facebookstatus. Elsa tittar sig omkring i det lilla rektangulära rummet och gäspar så uttråkat att hon ger intrycket av att försöka svälja sitt eget huvud baklänges. – Jag sa faktiskt till dig att du inte skulle klättra över staketet, faktiskt, muttrar hon och tittar på klockan. Mormor svarar inte. Elsa tar av sig Gryffindorhalsduken och lägger den i knäet. Hon föddes på annandag jul för sju år sedan, fast snart åtta. Det var samma dag som några forskare i Tyskland registrerade det kraftigaste utbrottet av gammastrålning från en magnetar över jorden någonsin. Elsa vet väl visserligen inte exakt i detalj vad en ”magnetar” är, men det är någon form av neutronstjärna. Och det låter lite som ”Megatron”, vilket är namnet på han den onda i Transformers, vilket är vad folk som inte läser tillräckligt mycket kvalitetslitteratur i sin enfald skulle kalla ”ett barnprogram”. I själva verket är Transformers robotar, fast om man ser rent akademiskt på det kan de eventuellt även räknas som superhjältar. Elsa är mycket förtjust i såväl Transformers som neutronstjärnor, och hon tänker sig att ett ”utbrott av gammastrålning” ser ut lite som den där gången när mormor spillde Fanta på Elsas iPhone och försökte torka den i brödrosten. Och mormor säger att det gör Elsa speciell att ha fötts på en sådan dag. Att vara speciell är det bästa sättet att vara annorlunda.

10


Men just nu är mormor förstås upptagen med att hälla tobak i små högar på träbordet framför sig och rulla in dem i frasiga cigarettpapper. Elsa stönar. – Jag sa: Jag sa till dig att inte klättra över staketet! Faktiskt! förtydligar hon. Hon menar egentligen inte att låta otrevlig. Hon är bara lite arg. Så där arg som bara trötta sjuåringar på polisstationer och medelålders män som väntar på försenade flygplan och inte får någon information kan vara. Mormor fnyser och letar efter en tändare i fickorna på sin alldeles för stora kappa. Hon verkar inte ta något av det här på allvar, mest eftersom hon aldrig verkar ta någonting på allvar. Förutom när hon vill röka och inte hittar en tändare, det tar hon på väldigt stort allvar. Rökning är allvarliga saker för mormor. – Det var ett pyttelitet staket, det är väl inget att jaga upp sig över, herregud, säger hon obekymrat. – Herreguda inte mig! Det var du som kastade bajs på polisen! påpekar Elsa. Mormor himlar med ögonen. – Sluta pjåska dig. Du låter som din mamma. Har du en tändare? – Jag är sju! svarar Elsa. – Hur länge ska du använda det som en ursäkt? – Tills jag inte är sju längre! Mormor stönar och mumlar något som låter som ”jajaja, man kan väl få fråga” och fortsätter leta i kappfickorna. – Alltså jag tror inte att du får röka härinne faktiskt, upplyser Elsa henne en aning lugnare och drar fingrarna över den långa revan i Gryffindorhalsduken. Mormor fnyser. – Det är klart att man får röka. Vi öppnar ett fönster bara. 11


Elsa tittar skeptiskt på fönstren. – Det där är såna fönster som man inte får öppna, tror jag. – Snicksnack, varför skulle det vara det? – Det är galler på dem. Mormor glor missnöjt på fönstren. Och sedan på Elsa. – Så nu får man inte röka på polisstationer heller nej, vilket förbannat överförmynderisamhälle, va? Elsa gäspar igen. – Får jag låna din telefon? – Vad ska du göra? vill mormor veta. – Surfa, svarar Elsa. – Surfa vad? – Grejer. – Du spenderar för mycket tid på de där internetgrejerna. – Det heter tillbringa. – Jajaja. Elsa skakar på huvudet åt mormor. – Man spenderar liksom pengar, inte tid. Du går väl liksom inte runt och säger: ”Jag tillbringade tvåhundra kronor på nya byxor.” Eller gör du det va? Va? – Har du hört talas om hon som tänkte ihjäl sig eller? fnyser mormor. – Har du hört talas om hon som INTE gjorde det eller? fnyser Elsa. Polisen som stiger in i rummet ser väldigt, väldigt, väldigt trött ut. Han sätter sig på andra sidan bordet och ger mormor och Elsa en blick av enastående uppgivenhet. – Jag vill ringa min advokat, kräver mormor genast. – Jag vill ringa min mamma! kräver Elsa omedelbart. – I så fall vill jag ringa min advokat först! insisterar mormor. Polisen plockar med en liten hög papper. 12


– Din mamma är på väg hit, suckar han till Elsa. Mormor flämtar till så där dramatiskt som bara mormor kan. – Varför ringde ni h-e-n-n-e? Är ni inte kloka? Hon kommer ju bli svinarg! protesterar hon lite som om polismannen precis sagt till henne att han tänkte sätta ut Elsa i skogen och låta henne uppfostras av vargar. – Vi måste ringa barnets vårdnadshavare, förklarar polisen lugnt. – Jag är också barnets vårdnadshavare! Jag är barnets mormor! häver mormor ur sig och reser sig till hälften ur stolen och viftar hotfullt med sin otända cigarett. – Klockan är halv två på natten. Någon måste ta hand om barnet, säger polisen oberört och pekar på sin klocka, innan han tittar missnöjt på cigaretten. – Ja! Jag! J-a-g tar hand om barnet! spottar mormor. Polisen gör en ganska ansträngt vänlig gest ut över förhörsrummet. – Och hur tycker du att det fungerar för dig, så här långt? Mormor ser en aning kränkt ut. Men sätter sig till sist ner i stolen igen och harklar sig. – Om … alltså … nähä. Visst. Om man ska hålla på och hänga upp sig på DETALJER så går det kanske inte skitbra. Det gör det väl kanske inte. Men allt var frid och fröjd tills ni började jaga mig! invänder hon surt. – Du gjorde inbrott på en djurpark, påpekar polisen. – Det var ett pyttelitet staket, framhärdar mormor. – Det finns inga pyttesmå inbrott, säger polisen. Mormor rycker på axlarna och gör en borstande rörelse över bordet som om hon tycker att nu har väl detta ändå ältats länge nog och nu är det faktiskt dags att vända blad. – Äh. Men hörru! Visst får man väl röka härinne, va? 13


Polisen ruskar allvarligt på huvudet. Mormor lutar sig fram, tittar honom djupt in i ögonen och ler. – Inte ens ett undantag för lilla, lilla mig? Elsa buffar mormor i sidan och växlar till deras hemliga språk. För mormor och Elsa har ett hemligt språk, vilket alla mormödrar måste ha med sina barnbarn eftersom det faktiskt är lag på det, säger mormor. Eller i alla fall borde vara. – Mäh! Lägg av mormor! Det är typ olagligt att ragga på poliser! säger Elsa på det hemliga språket. – Säger vem? frågar mormor tillbaka på det hemliga språket. – Polisen! svarar Elsa. – Polisen ska finnas till för medborgarna! Jag betalar faktiskt skatt! snäser mormor. Polisen själv tittar på dem så som man gör när en sjuåring och en sjuttiosjuåring börjar bråka på sitt hemliga språk med varandra på en polisstation mitt i natten. Sedan blinkar mormor en smula förföriskt åt honom och pekar bedjande på sin cigarett igen, men när han skakar på huvudet lutar sig mormor förnärmat tillbaka i stolen och utbrister på det helt vanliga språket: – Den här politiska korrektheten, alltså. Det är värre än apartheid mot oss rökare i det här förbannade landet nuförtiden! Polisens ansiktsuttryck blir en stor smula mera bistert. – Jag skulle kanske vara försiktig med att uttrycka mig så. Mormor himlar med ögonen. Elsa kisar mot henne. – Hur stavas det? – Vilket då? suckar mormor så som man gör när precis exakt hela världen är emot en trots att man betalar skatt. – Den där apartaj-grejen, säger Elsa. – A. p. p. a. r. t. e. j. d, bokstaverar mormor. Det stavas förstås inte alls så. Elsa märker det strax efter att hon lutat sig fram över bordet och tagit mormors telefon 14


och googlat det. Mormor stavar som en himla kratta. Polisen bläddrar i sina papper. – Vi kommer låta dig åka hem, men du kommer bli tillbakakallad hit angående inbrottet och trafikförseelserna, säger han kyligt till mormor. – Alltså orka ha Android, stönar Elsa och knappar frustrerat på mormors telefon. Det är en Androidtelefon eftersom det är Elsas mammas gamla telefon, och mamma har bara Android, trots att Elsa ideligen försöker förklara för henne att alla människor med en hjärna har iPhone. Och mormor vill förstås egentligen inte ha någon telefon alls, men Elsa har tvingat henne att ha mammas gamla eftersom mormor rutinmässigt har sönder Elsas telefon i olika brödrostrelaterade incidenter. Och då behöver Elsa kunna låna mormors. Även om det är en Android. – Vilka trafikförseelser? utbrister mormor förvånat till polisen. – Olovlig körning, till att börja med, säger polisen. – Vadå olovlig? Det är ju min bil! Jag behöver för i hela fridens namn inte lov för att köra min egen bil! Polismannen skakar tålmodigt på huvudet. – Nej. Men du behöver körkort. Mormor slår ut med armarna. – Det här förmynderisamhället, alltså. I nästa ögonblick dånar det i hela rummet när Elsa drämmer Androidtelefonen i bordet. – Vad är det med dig nu då? undrar mormor. – Det är INTE som det där apartheid!!! Du jämförde att du inte får röka med apartheid och det är verkligen inte samma sak. Det är typ inte ens NÄRA! Mormor viftar uppgivet med handflatan. – Jag sa att det var … du vet, ungefär som det … 15


– Det är det ungefär INTE! gapar Elsa. – Det var en jämförelse, herregud … – En helt sjuuuk jämförelse ja! – Hur vet du det? – WIKIPEDIA! gapar Elsa och pekar på mormors telefon. Mormor vänder sig uppgivet till polismannen. – Håller dina barn på så här? Polismannen ser obekväm ut. – Vi … låter inte barnen surfa på internet själva i vår familj … Mormor slår genast ut med armarna mot Elsa som för att med den rörelsen säga ”aha!”. Elsa bara skakar på huvudet och knyter armarna hårt i kors. – Bara säg förlåt för att du kastade bajs på polisen nu så vi kan åka hem istället, mormor! fnyser hon på det hemliga språket, fortfarande vederbörligt upprörd för det där med apartheid. – Förlåt, säger mormor tillbaka på det hemliga språket. – Till polisen, inte till mig, mupp! säger Elsa. – Här bes inga fascister om ursäkt. Jag betalar skatt. Och DU kan vara mupp! tjurar mormor. – DU kan vara! hugger Elsa. Sedan sitter de båda två med armarna i kors vända demonstrativt bort från varandra tills mormor nickar åt polisen och säger på det helt vanliga språket: – Kan du vänligen framföra till min bortskämda dotterdotter att hon kan promenera hem härifrån om hon ska ha den här attityden. – Mäh! Säg till HENNE att jag tänker åka med mamma och att HON kan promenera! replikerar Elsa genast. – Säg till h-e-n-n-e att hon ka…, börjar mormor. Och då reser sig polisen upp utan ett ord och lämnar rummet och stänger dörren efter sig lite som om han tänker gå in i ett 16


annat rum och begrava ansiktet i en stor mjuk kudde och skrika allt vad han orkar. – Kolla nu vad du gjorde, säger mormor. – Kolla vad DU gjorde! svarar Elsa. En stund senare kommer en poliskvinna med muskulösa armar och gröna ögon in istället. Det verkar inte vara första gången hon träffar mormor, för hon ler så där trött som folk som känner mormor gör och suckar djupt åt henne och säger: ”Du måste sluta med det här, vi har riktiga kriminella att ta hand om också.” Och då mumlar mormor: ”Ni kan sluta.” Och sedan får de åka hem. När de står ute på trottoaren och väntar på Elsas mamma fingrar Elsa tankfullt på revan i sin halsduk. Den går tvärs genom Gryffindoremblemet. Elsa försöker låta bli att börja gråta. Det går inte så värst jättebra. – Äh, din mamma kan laga det där, säger mormor och försöker låta munter och boxar henne på axeln. Elsa tittar upp och ser orolig ut. Mormor nickar lite skamset och blir allvarligare och sänker rösten. – Äsch, vi kan … du vet. Vi kan säga till din mamma att halsduken gick sönder när du försökte hindra mig från att klättra över staketet till aporna. Elsa nickar och stryker fingrarna över halsduken igen. Den gick inte sönder när mormor klättrade över staketet till aporna. Den gick sönder i skolan när tre av de äldre flickorna som hatar Elsa utan att Elsa riktigt vet varför fick tag på henne utanför matsalen och slog henne och rev sönder halsduken och slängde ner den i en toalett. Hånskratten studsar fortfarande runt som flipperkulor i Elsas huvud. Mormor ser hennes blick och lutar sig förtroligt fram och viskar på det hemliga språket: 17


– En vacker dag ska vi ta med de där förbannade köttmupparna i din skola till Miamas och kasta dem till lejonen! Elsa torkar sig över ögonen med baksidan av handen och ler svagt. – Jag är ingen idiot, mormor. Jag vet att du gjorde allt det här inatt för att få mig att glömma det där i skolan, viskar hon. Mormor sparkar lite i gruset och harklar sig. – Äsch … du vet. Du är mitt enda barnbarn. Jag ville liksom inte att du skulle komma ihåg den här dagen för det där med halsduken. Så jag tänkte att du kunde komma ihåg den som dagen då din mormor bröt sig in på ett zoo istället … – Och rymde från ett sjukhus, flinar Elsa. – Och rymde från ett sjukhus, flinar mormor. – Och kastade bajs på en polis, påpekar Elsa. – Det var faktiskt jord! Eller i alla fall mest jord! invänder mormor. – Att ändra minnen är en bra superkraft, medger Elsa. Mormor rycker på axlarna. – Om man inte kan ta bort det dåliga får man fylla på med mer av det braiga. – Det finns inget ord som heter så. – Jag vet. – Tack mormor, säger Elsa och lägger huvudet mot hennes arm. Och då nickar mormor bara och viskar: ”Vi riddare av kungariket Miamas gör bara vår plikt.” För alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet.

18


2 Apa

Mamma hämtade dem på polisstationen. Det syntes att hon var väldigt arg, men hon var kontrollerad och behärskad och skrek inte. För mamma är väldigt kontrollerad och behärskad och skriker i stort sett aldrig, eftersom hon är precis allt som Elsas mormor inte är. Elsa somnade nästan innan hon ens hade fått på sig bältet och var redan i Miamas när de kom ut på motorvägen. Miamas är Elsas och mormors hemliga kungarike. Det är ett av de sex kungarikena i Landet-Nästan-Vaken. Mormor hittade på det när Elsa var liten och mamma och pappa precis hade skilt sig och Elsa var rädd för att sova för att hon hade läst på internet om barn som dog i sömnen. Hon är bra på att hitta på grejer, mormor. Så när pappa flyttade ut ur lägenheten och alla alltid var ledsna och trötta smög Elsa ut genom ytterdörren varje natt och tassade i pyjamasen genom trapphuset och in i mormors lägenhet och sedan kröp mormor och hon in i den stora garderoben som aldrig slutade växa, och så blundade de bara nästan och gav sig av. För man behöver inte somna för att komma till LandetNästan-Vaken. Det är liksom det som är poängen. Man 19


behöver bara nästan somna. Och i just de där sista sekunderna när du har ögonen bara nästan stängda, när dimman rullar in över gränsen mellan det du vet och det du tror, det är då du ger dig av. Du rider till Landet-Nästan-Vaken på ryggen på molndjur, för mormor har bestämt att det är enda sättet att komma dit. Molndjuren kommer in genom mormors balkongdörr och hämtar henne och Elsa, och så flyger de högre och högre och högre, tills Elsa ser alla magiska vidunderligt knäppa varelser som befolkar Landet-Nästan-Vaken: enfanterna och ångrarna och Nuven och worsarna och snöänglarna och prinsarna och prinsessorna och riddarna. Molndjuren svävar över de oändliga mörka skogarna, där Varghjärta och alla monster bor, och sveper ner över alla de bländande färgerna och mjuka vindarna som svävar runt stadsportarna till kungariket Miamas. Det är svårt att säga på rak arm om mormor är en lite knäpp person för att hon har varit i Miamas för mycket, eller om Miamas är en lite knäpp plats för att mormor har varit där för mycket. Men det är härifrån alla mormors sagor kommer. De mest vidunderligt knäppa sagorna. Mormor säger att kungariket har hetat Miamas i minst tiotusen sagors evigheter, men Elsa vet att mormor bara hittade på att det skulle heta så för att Elsa inte kunde säga ”pyjamas” när hon var liten och sa ”mjamas” istället. Fast mormor envisas förstås med att hon inte har hittat på ett skit och att Miamas och alla de andra fem kungarikena i Landet-Nästan-Vaken i allra högsta grad finns på riktigt, att de i själva verket är mycket mer på riktigt än den här riktiga världen ”där alla är ekonomer och dricker laktosfri mjölk och håller på”. Mormor är inte så värst jättebra på att leva i den riktiga världen. Det finns för mycket regler här och mormor är inte så värst jättebra på regler. Hon fuskar i Monopol och kör Renault i bussfil och tar med de gula 20


bärkassarna ut från Ikea och står inte bakom strecket vid bagagebandet på flygplatsen. Och hon går på toaletten med öppen dörr. Det är också något av en karaktärsbrist hos mormor. Men hon berättar alla evigheters bästa sagor, och man kan förlåta rätt många karaktärsbrister då, har Elsa beslutat sig för.

21

9789137140551  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you