Erik Niva Den nya v채rldsfotbollen
Erik Niva
~
Modernista stockholm
INNEHÅLL
Förord vi i Real love 13 Den svenska modellen 33 Roman’s empire 59 Med hela världen som motståndare 7 1 De dansade en sommar 85 Kampen mot drevet 99 Wayne’s world 115 Röda jätten vaknar igen 129 I väntan på karnevalen 143 Sex, drugs & no respect 163 Roots, bloody roots 175 För dem som blev kvar 195 Welcome to hell 209 Videojuggarna 219 Loser galácticos 229 The soca warriors 243 När elefanterna dansar 245 Romernas revansch 255 Bröd & skådespel 259 Eastenders 27 1 Fotboll mot fienden 291 Fast mellan nationaliteter 295 Vägen mot jättefiaskot 299
Var är tjejernas Zlatan ? 303 Ett annorlunda tänkande 315 Välkommen till det nya Ukraina ~ samma som det gamla Ukraina 319 Cosa Nostra ~ passion eller hat, vad är Siciliens sak ? 323 Grön väg mot fred 341 Det brinner på Ullevål 363 Rabona : [-å n] subst. ~N ordled : rab-on-a 367 Danskt vakuum 373 David’s dream 391 Fotbollsrevolutionen 413 Belgien faller sönder ~ ingen bryr sig 417 Ridå upp för nästa akt 421 Guldkusten 435 Säg det med en sång 4 41 Motståndsrörelsen 4 47 Ett land som alla andra ? 453 Orientexpressen 459 Romaniacs 465 Än är inte Polen förlorat 47 1 Förenade av fotboll 47 7 Armén som Svennis fått i arv 495
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
vii
FÖROR D
D e t var en Nobelpristagare som sa det. Jag satt i en hotellbar i Londonderry med John Hume, en politiker som fick Fredspriset 1998 tack vare sina insatser för den nordirländska fredsprocessen. Hume mådde uselt. Han hade sprängande huvudvärk, malande ångest och ett tarmsystem på väg att ge upp – men efter att jag hade presenterat mitt ärende hade han ändå insisterat på att komma ner och göra intervjun. – Ska man förstå sig på den här delen av världen och folket som bor här, så finns det ingen bättre genväg än fotbollen. Ska man ha någon som helst chans att begripa sig på allt vad vi har gått igenom och varför saker och ting har blivit som de har blivit, då är fotbollen det mest effektiva verktyg man kan använda. Efter mer än 40 år i skottlinjen lämnade John Hume den inflammerade nordirländska politiken i början av 2004. Hans kropp orkade inte längre, och av medicinska skäl var han tvingad att dra sig tillbaka från offentligheten. En enda officiell position behöll han – den som ordförande för det lokala fotbollslaget Derry City. – Fotbollen är en känslig barometer. Om samhället är på väg åt fel håll drabbar det ofta fotbollen först, men om utvecklingen är positiv kan fotbollen gå i spetsen. För mig började allt det här sommaren 2003. Världens mest kände fotbollsspelare hade skrivit på för världens största klubb, och hela paketet skulle lanseras med en pr-turné i världens mest folkrika land. Själv hade jag precis börjat jobba som sportreporter på Aftonbladet, och när nu David Beckham och hans Real Madrid åkte till Kina såg jag till att följa efter. Jag såg framför mig ett reportage som skildrade utvecklingen på både plan och planet, och en augustidag satte jag mig på flyget mot Kunming.
viii
e r i k n i va
Jag kom i väg. Och jag kom hem. Och jag kom i väg igen. När jag nu summerar de fem senaste årens rutter visar det sig att jag rest drygt 27.000 mil för att skriva de här reportagen. Det är nästan sju varv runt jordklotet. Det ena ledde som brukligt till det andra. När en första bit var lagd så uppstod möjligheten att lägga en till. Ju mer som blev gjort, desto mer uppenbart blev det att här fanns ett pussel att lägga. Åren gick, och med dem resorna till Brasilien, England, Egypten, USA, Ryssland, Mexiko, Kosovo och alla de där andra länderna. Varje reportage har planerats med sin egen infallsvinkel, men några få grundteman har samtidigt präglat dem alla. Det här är först och främst en bok om fotboll – om drömmål och dribblingar, höjdbollar och högerbackar – men det är samtidigt en bok om en värld i stark förändring, där några få människors beslut påverkar allt fler. Fredspristagaren John Hume hade förstås rätt och hans resonemang gäller inte bara Nordirland, utan har visat sig stämma vart jag än landat på mina resor runt klotet. Ska man förstå sig på den här världen och folket som bor här, så finns ingen bättre genväg än fotbollen. ~ E r i k N i va ~
DE N N YA VÄ R L D S F O T B O L L E N
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
13
R E A L L OV E Augusti 2003
U n i v e r s u m s mest sevärda fotbollslag och världens bästa marknadsföringsapparat. Real Madrid är en helt unik stjärnsamling – och ett gäng vanliga grabbar. Jag åkte till Kina och följde ett fenomen. Roberto Carlos är först ut till bussen. Han kommer inte in. Chauffören sitter där, men hur mycket den brasilianske världsmästaren än bankar på dörren så öppnas den inte. Det går en minut, det går tre. Carlos börjar spela samba med händerna mot bussdörren, men antingen är det något elektroniskt fel eller så blir han helt enkelt inte insläppt. Fler spelare kommer till bussen, fortfarande i fotbollskläder efter Real Madrids fjärde träning på försäsongslägret. Zidane, Solari, Salgado. Ingen kommer in, alla undrar varför. Till slut går dörren upp. Roberto Carlos stegar ombord och försöker få svar av den kinesiska chauffören. Det tar sin tid, och Zidane väntar på steget nedanför. Då tar Santiago Solari chansen. Han sträcker sig lite framåt och börjar trumma fransmannen på flinten. Zidane försöker ignorera sin lagkamrat och tittar rakt fram, men nu är det för sent. Bakom honom tar Luís Figo chansen och hänger på. Det är en helt absurd syn. Zinedine Zidane är nog världens mest respekterade fotbollsspelare – untouchable – och här står två andra stjärnor och hånar honom för att han är tunnhårig. Efter en tjugo sekunder börjar de faktiskt få fram ett riktigt bra sväng ur Zidanes huvud. Klopp-e-klopp-klopp-klopp. Kanske är det ändå som folk säger, latinarna har det i blodet. Zidane ? Han bara skrattar. Efter någon minut nöjer sig Roberto Carlos med förklaringen. Zidane kan fly in i bussen. Figo börjar gå på och ser sig om. Hur stor är risken att han klarar sig från angrepp, med sin sliskiga charterfrisyr ?
14
e r i k n i va
Har man en gång lärt sig hur stämningen i ett fotbollslag fungerar känner man igen den över hela världen, på alla nivåer. Det ges och det tas. Ett halvdussin spelare står i kö och börjar rycka portugisen i manen. Och nu kommer Beckham. Världens mest berömda spelare har vid den här tiden bara tränat två dagar med sitt nya lag. Han pratar ingen spanska, och har inte riktigt hunnit bli en i gänget. Men han har två blonda hästsvansar. Engelsmannen går upp på busstrappan, utan att vända sig om. Helguera sträcker ut handen. Men ingen av Real Madrids spelare drar David Beckham i håret. Inte ännu. Fler och fler droppar in och när lagkaptenen Raúl släntrar ut är han nästan sist. Men bara nästan. Det pekas på klockor och rycks på axlar. En kille saknas. Som vanligt. Säkert fem minuter efter att den näst sista spelaren blivit klar dyker till slut en välbekant siluett upp bakifrån hörnet vid omklädningsrummet. Ronaldo rycker på axlarna och går in med sitt vanliga mañana-flin på läpparna. »Att se det här laget är bättre och mer spektakulärt än att se Magic Johnson och Michael Jordan tillsammans.« M agic Joh nson
Zidane, Ronaldo, Beckham, Figo, Raúl, Roberto Carlos. Alla sex hör till världens tio, femton bästa spelare. Det har aldrig funnits ett fotbollslag med så många världsstjärnor, aldrig någonsin. Och jo, vi räknar in landslagen. Kanske kan något av Brasiliens guldlag från 1958 eller 1970 komma i närheten, men närmast kommer faktiskt Real Madrid själva. På femtiotalet vann de Europacupen fem gånger i rad med Di Stéfano, Puskás, Kopa, Gento och Mateos i laget. Men arvtagarna har vuxit ifrån originalet. Den dagen laget klickar, den dagen allting faller på plats, då spelar dagens Real Madrid den vackraste fotboll som finns. Då är de så gott som oslagbara. Och det vet de om. Det finns två ögonblicksbilder från förra säsongen som säger väldigt mycket om mentaliteten i klubben. I mars lottades kvartsfinalen i Champions League. Real Madrid
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
15
skulle möta Manchester United. Tuffast tänkbara, mardrömslottning för båda klubbarna. – När det blev United så dansade killarna runt i omklädningsrummet och jublade, minns Steve McManaman. Real vann den fösta matchen med 3–1. De spelade den bästa, mest offensiva, mest fantastiska fotboll världen sett på flera år. – Som att försöka jaga Harlem Globetrotters, suckade Man Uniteds Gary Neville. Men efter slutsignalen var det dödstyst i Madrids omklädningsrum, stämningen var förlorarens. – Det kändes hemskt. Vi skulle aldrig låtit dem göra det där målet, förklarar Raúl. Real Madrid är alltid favoriter, Real Madrid ska alltid vinna. Vid millennieskiftet utsåg FIFA klubben till 1900-talets bästa. Och det var alltså innan dagens fotbollsmonster ens börjat sättas samman. Det är skillnad på folk och folk. Femmiljonersstaden Kunming ligger i sydvästra Kina, drygt 800 mil från Madrid. Drygt 20 minuter sydväst om centrum finns Hongta Sports Center. På vägen dit passerar man bland annat stadens domstol, ett sådant där kolossalt kommunistiskt byggnadsverk som lyckas se både pampigt och osannolikt grått ut på samma gång. Fasaden pryds av enorma blockbokstäver på kinesiska och – faktiskt – engelska : »EQUALITY BEFOR E LAW«. Som den brittiske författaren George Orwell skrev : alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra. Folkrepubliken Kina är antingen inte vad den har varit, eller så är den precis likadan. Tobaksjätten Hongta är ett av Kinas absolut största företag. Det är de som har bjudit in Real Madrid till träningslägret, tillsammans med provinsen Yunnans parlament. – Tillsammans med och tillsammans med… Alla vet att den politiska ledningen och Hongta i praktiken är samma sak, säger kinesiskamerikanske journalisten Eric Vanden Bussche och rycker på axlarna. Tobaksbjässen styr provinsen. Nu har de spärrat av området kring träningscentret. Flera hundra meter från huvudingången har den kinesiska militären upprättat vägspärrar. För att komma förbi dem måste man vara inbjuden av företaget. Som utländsk journalist är det inget problem att få en inbjudan –
16
e r i k n i va
Hongta har tänkt expandera internationellt – som vanlig Kunming-bo är det omöjligt. Drygt 5.000 personer kom till flygplatsen för att ta emot Real Madrid. De såg inte en skymt av några stjärnor. Real forslades genom en särskild utgång till en buss som körde direkt till sportcentret genom avspärrade gator. Innanför murarna hade Hongta arrangerat sitt eget mottagande. Timmarna innan lagets ankomst körde fem bussar in, alla fyllda med kineser identiskt klädda i tröjor med Real Madrids logga på framsidan, företagets på baksidan. En falang av någon asiatisk supporterklubb ? Näpp, Hongtas proffesionella hejaklack. De är några av de anställda på en tobaksfabrik i staden Yuxi, nio mil bort. Att jubla åt Real Madrid är deras arbetsdag. Välkomnandet börjar koordineras. Ett hundratal musikanter från ett lokalt minoritetscentrum har hyrts in. En bit bort står en grupp ryttarinnor. Och ta mig tusan om inte någon har släpat hit fyra elefanter också. Tobaksarbetarna radas upp, sorteras in efter ålder. De äldsta och skröpligaste får stå längst bort från grindarna där Real checkar in, de yngsta och spänstigaste närmast. Vi ber att få prata med någon och blir erbjudna en intervju med en ung tjej. – Varför har ni kommit hit ? – För att hälsa de fantastiska stjärnorna välkomna. Och för att representera vårt företag, Hongta. – Vad tycker du om det ? – Otroligt kul. Jag är jättespänd, säger Li Dan, 20. Vi tackar och går längre nerför gatan för att prata med någon annan och hittar en man i 35-årsåldern, Ma Tiangui. – Vad gör du här ? – Vet inte riktigt. Det är visst några sportare som ska komma hit. Från Europa, men jag har aldrig hört talas om dem. – Du gillar inte sport ? – Jo, ping-pong. – Vad gör du då här ? – Företaget jag jobbar på ville att vi skulle åka hit. Jag fick reda på det i går. Som anställd gör man det som cheferna säger åt en, så därför är jag här.
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
17
– Känns det bra ? – Jo då. Jag vet inte mycket om de här idrottsmännen, men det är jätteroligt att komma hit. Tja… förmodligen bättre än en dag på tobaksfabriken. Tre män står bakom plakat med texten »Beckham, I Love You« och röker. Det finns likadana hälsningar till alla storstjärnor – utom Ronaldo. På hans skylt kallades han »Ronado«. Den bärs i väg. Någon får en utskällning. Till slut närmar sig spelarbussen, på given signal börjar »fansen« vifta med flaggor och hurra. Spelarna vinkar tillbaka. På kvällen får Raúl frågan om vad han tyckte om mottagandet : – Vi väntade oss inte så mycket människor på gatorna, och de har inte slutat uppmuntra oss för ett ögonblick. Vi väntar oss att Asiens folk verkligen kan njuta av laget på den här turnén. Femhundra meter därifrån håller militären borta några tusen personer som trodde att de skulle ha större chans att komma nära laget där än vid flygplatsen. Bussen körde förbi dem utan att bromsa. Det är skillnad på folkfester och folkfester – och det är skillnad på fotbollslag och fotbollslag. Ombord på Real Madrids buss trängs fotbollsspelare värda kanske sex–sju miljarder på några kvadratmeter. Förra säsongen slogs de med Real Sociedad om ligatiteln hela året innan guldet blev klart i den sista omgången. Sociedads hela trupp hade knappt kostat 100 miljoner. »Världens bästa fotbollsspelare ? Det är så uppenbart att du inte ens behöver fråga : Luís Figo.« A n tón io Oli v eir a, f.d. för bu n dsk a pten Port uga l
Vi börjar sagan om den osannolika stjärnsamlingen i juni 1999. Och vi börjar den i lejonets egen kula, huvudmotståndarens högkvarter. Det är fest på Plaça Sant Jaume i Barcelona. Stadens och hela Kataloniens flaggskepp – FC Barcelona – har vunnit den spanska ligan för andra året i rad och besegrat den rival de hatar mest av alla, Real Madrid. I de flesta delar av Spanien är Real fortfarande symbolen för huvud-
18
e r i k n i va
stadens maktcentralisering och förtryck, något som främst grundar sig i en tid då klubben var intimt förknippad med diktatorn Franco. Barças största stjärna, yttern Luís Figo, sprutar champagne omkring sig och skriker vad hela Barcelona känner : – Madrid, cabron ! Saludad a los campeones ! Madrid, skitar ! Kom och hylla mästarna ! Massorna jublar. Figo är deras gud. Han är Barças – kanske världens – bästa och mest stilfulla spelare, och han avskyr Real Madrid. Nu har han till och med färgat håret röd-blått. Ett år senare drar han på sig en vit tröja när han presenteras på Ciudad Deportivo i Madrid. Luís Figo har skrivit på för Madrid. Otänkbart, osannolikt, omöjligt ? Precis. Men det är just genom att genomföra det otänkbara, det osannolika och det omöjliga som Real Madrid lyckats inta en särställning i fotbollsvärlden på bara tre år. Samma år som han skrev på för »Los Merengues« blev Figo utsedd till världens bästa spelare, men glansen kring honom har minskat lite för varje nytt megaförvärv. Ska man tro den spanska pressen har han nu både den starkaste och svagaste positionen av klubbens superstjärnor. Å ena sidan verkar han vara den som får flytta till en ovan position för att göra plats åt David Beckham. Å andra så har han en otroligt nära relation med nya tränaren Carlos Queiroz, som formade yttern i det portugisiska U21-landslaget. När Queiroz till slut skrev på Reals kontrakt så gjorde han det i Figos villa i den exklusiva förorten La Moraleja. De sex största Madrid-stjärnorna går under namnet »galácticos« i Spanien. De är övermänskliga, utomjordiska, större än världen. Samtidigt är »universalitet« den viktigaste kvaliteten en spelare i Real kan ha. Klubben marknadsför sitt varumärke över hela världen, och den gör det genom sina stjärnor. – En spelare med Beckhams kvaliteter får vilket lag som helst att glänsa. Med en närvaro som är så stor över hela idrottsvärlden, med sådant internationellt genomslag, förstärker han vår klubbs mål : att göra Real Madrid till ett universellt fenomen, förklarar presidenten Florentino Pérez. Fotboll är på väg att bli den första helt globaliserade idrotten, och det gäller att kapa åt sig så många marknadsandelar som möjligt innan alla lojaliteter avgjorts. I Europa är kartan nästan färdigritad – supporterskaran följer sina
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
19
lag i generationer, företag är intimt förknippade med vissa klubbar – så då återstår bara resten av världen. Just nu koloniserar fotbollen Asien. USA står närmast på tur och i framtiden är det dags för Afrika. För två år sedan betalade Real Madrids huvudsponsor Adidas för att två spelare från Hong Kong – Cheong Yu-Wai och Ma Ka-Ki – skulle få komma till klubben. De kom aldrig i närheten av att få spela. Det är ingen slump att vi behöver åka till Kina för att kunna följa Real Madrid. Och det finns absolut ingen enda del av köpet av David Beckham som omges av tillfälligheter. – Vi har Ronaldo i Sydamerika, vi har Zidane med sina arabiska rötter. Det har funnits väldigt mycket syd i Real Madrid, Beckham är nord som i Europa och östra Asien, säger sportdirektören Jorge Valdano. David Beckham kostar Real en grundsumma på ungefär 200 miljoner kronor, som spanjorerna betalar över fyra år. Det är rena fyndet. Bara i rena, direkta inkomster räknar spanjorerna med att ha tjänat mer än 100 miljoner på sin Asien-turné. Spin off-effekterna kommer vara långt, långt större. Från början var det tänkt att de skulle åka till Shanghai i stället för Kunming, men den förstnämnda staden drog sig ur när kostnaden presenterades. Dessutom hade Real en match inplanerad i Malaysia, men den ställdes in när utgifterna sprang i väg. – Vi välkomnar lag från alla delar av världen, men vi välkomnar inte lag som kommer hit med den här sortens orimliga, giriga matchkostnader. Det handlar om en sportslig gest, för den genomsnittlige fotbollssupportern är inte en rik kille. Klubbarna vet att Asien är en fantastisk plats, men det är ingen ursäkt för dem att komma hit och försöka tjäna in pengarna de har spenderat på superstjärnor, säger asiatiska fotbollsförbundets generalsekreterare Peter Velappan. Real Madrids största inkomstkälla är inte biljettintäkter och inte TV-rättigheter – det är reklam. »Ronaldo är världens bästa fotbollsspelare. En av de stora genom tiderna.« Dav id Beck h a m
På träningsplanen i Kina joggar Reals spelare efter en pulsklocka. Alla håller samma tempo i ett varv och efter det kollas deras puls av. Den som fått för hög puls tvingas sakta ner. Men dagens fotbollsspelare är
20
e r i k n i va
ganska identiskt topptränade, och i varv efter varv håller en grupp på 23 spelare ihop. Den 2 4:e har lagt av för länge sedan. Efter de första varvens joggande hade Ronaldo ansträngt sig så mycket att pulsen rusat i topp. Han tvingades gå ner till ett tempo obetydligt snabbare än en vanlig promenad. När de andra börjar varva honom för andra gången tycker han att det får vara nog. Han tar en vattenflaska och sätter sig och flinar i stället för att fortsätta. I början av förra säsongen slog Ronaldo vad med var och en av de 25 lagkamraterna i truppen. Om han gjorde 25 mål i ligan skulle alla bjuda honom på varsin jättestek på den argentinska restaurangen De Maria. Om han misslyckades skulle han tvingas betala för alla andra. Det finns de som kallar vadet för en genialisk konstruktion. Att Ronaldo gillar att äta ofta och mycket är inte en större hemlighet än att Zidane har munkfrisyr, och på det här sättet kunde han inte förlora. Hur det än gick med målskyttet skulle Ronaldo få äta 25 saftiga luncher. Vad de olika spelarna vägde när de kom tillbaka efter sommarledigheten håller Real hemligt, men det sägs att Ronaldo lade på sig nästan tio kilo under en månads semester. Inget man ser på träningarna motsäger det. På en presskonferens är det en kinesisk journalist som ställer en fråga till Roberto Carlos : – Du och Ronaldo har båda haft trettioen dagars semester, och legat på stränderna i Brasilien med vackra damer och ätit barbecue-mat. Hur kommer det sig att Ronaldo är så fet men inte du ? – Ronaldo är inte fet, han är stark, svarar backen. Samtidigt ler han ett leende brett som hela Kina. Killen det pratas om är alltså han som avgjorde VM-finalen med två mål ett år tidigare. Han som rakar en frisyr som är så gräslig att inte ens småkillar vill härma den, han som har tänder som gjorde så att Gary Lineker funderade på om han inte kunde »äta ett äpple genom ett tennisracket«. Ronaldo är en osannolik megastjärna. Han är uppvuxen i Rio de Janeiros kåkstäder, »favelas«, där han dribblade mellan sophögarna precis som i de klassiska fotbollssagorna. När han var sjutton vann han sitt första VM-guld, när han var tjugoett
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
21
hade han utsetts till världens bästa fotbollsspelare två gånger. Sedan spelade han knappt en match under fyra skadedrabbade år. Anekdoterna om honom tar aldrig slut, och tydligen är alla sanna. Hans fru Milene Domingues har det kvinnliga världsrekordet i att jonglera med en fotboll, 55.187 tillslag på drygt nio timmar. Första gången de två gick ut på date hade Ronaldo med sig tio män, bland dem sin pappa, sin agent och sin manager. Hela förra sommarens silly season i den europeiska toppfotbollen handlade om brassens transfer till Real. Skulle han, skulle han inte ? Till slut var det deadlinekväll för övergångar, och även om klubbarna var överens var fortfarande inte alla papper påskrivna. Och det gick inte att få tag på Ronaldo. Hans telefonlinje var upptagen eftersom hans tolvårige kusin surfade på internet. Affären gick igenom mindre än en halvtimme före midnatt. När Ronaldo väl debuterade gjorde han mål efter 61 sekunder mot Alavés, och även om han fick mycket kritik för att verka otränad så var hans fullträffar helt avgörande för att ta titeln tillbaka till Madrid. Men han stannade på 23 mål. De enda kineser som kommer någorlunda i närheten av Real Madrid är journalisterna. Men om man är van vid den europeiska presskåren är det något konstigt med dem. Egentligen är de fans. Många av dem har Beckham-tröjor, de allra flesta är mer intresserade av att få en autograf av en stjärna än ett uttalande. De allra flesta får ingetdera. Real Madrid har barrikaderat sig i sin lilla sportby Jinhaiyuan, alltså bakom murarna innanför murarna. Det var inte vad den kinesiska pressen hoppats på. Det missnöjda mumlandet blir allt högre, och till slut är det Carlos Queiroz som får den – väldigt kinesiska – frågan : – Kanske känner du inte till det, men i Kina har vi ett nationaldjur som heter panda. I dag är det utrotningshotat och tvingas bo i reservat. Dit kan människor komma och titta på pandorna, som lever ett isolerat liv bakom glas och galler. Tror du inte att det finns en risk att spelarna i ditt Real Madrid börjar leva pandans liv ? – När vi planerar ett läger så finns det vissa självklara försiktighetsåtgärder vi måste ta till. Vi måste kunna jobba i en fin, tyst, säker miljö. Det skiljer sig inte från någon annan av världens toppklubbar, och jag
22
e r i k n i va
skulle inte kalla området vi bor på för reservat, bara ett ställe med rätt klimat. Svaret är sammanbitet, men Carlos Queiroz kan inte låta bli att le. Man tager vad man haver. Kan man inte intervjua världens bästa idrottsmän får man väl intervjua världens bästa idrottsjournalister. Den kinesiska pressen punktmarkerar Sportmagasinets team. Efter den första dagen har vi säkert givit ett halvdussin intervjuer, efter den tredje fyrtio. När vi visar oss på stan bildas det klungor av kineser och vill ta bilder tillsammans med oss, de känner igen oss från tv. En gång är det en polisman som undrar vad som står på, vem all uppståndelse kretsar kring. En äldre herre reder ut begreppen : – En väldigt viktig person inom den europeiska toppfotbollen, säger han och pekar på mig. Spektaklet slutar med att jag blir omringad av en hel släkt på 25–30 kineser som kräver att jag gifter mig med familjens dotter. »Den bästa spelare jag stött på är helt klart Zinedine Zidane. Otrolig.« Roy K e a n e
Grunden för den andra stora demonvärvningen lades vid en middag på Monte Carlo Sporting Club i augusti 2001. Bordsplaceringen hade slumpat det så att Real Madrids president Florentino Pérez satt i ena bordsänden. I den andra satt Zinedine Zidane som spelade i Juventus. Fransmannen hade dominerat både EM och VM de senaste turneringarna, Pérez var mirakelmannen som lyckats locka Luís Figo att byta klubb. Spanjoren tog en servett och skrev ett meddelande på den : »Vill du spela för Real Madrid ?«. Sedan skickade han i väg lappen. Middagsgäst efter middagsgäst hade den i sina händer innan den till slut kom fram till Zidane. Sedan upprepades proceduren, fast i motsatt riktning. När Pérez fick servetten stod det ett nytt ord på den. »Ja«. Mindre än ett år senare var Zinedine Zidane klar för Real Madrid. Om du ber en Madridista peka ut kulmen i klubbens historia kommer han förmodligen välja den 15 maj i fjol. Det var då föreningen firade sitt 100-årsjubileum med att vinna Champions League, och Zidane avgjorde matchen med ett helt osannolikt snyggt volleymål. Med fel fot.
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
23
Zizou är son till algeriska invandrare och föddes i ett fattigt hem i Marseille-förorten La Castellane. När Frankrike vann guldet i hemmaVM 1998 så blev han symbolen för styrkan i det multikulturella Frankrike som kämpade mot Le Pens konservativa nationalism. Han gjorde två mål i finalen och belönades med Légion d’Honneur, hederslegionen. När nationen firade segern på Champs Élysées så vecklades en enkel banderoll ut från Triumfbågen : »Zidane President«. Nu verkar det som att han ruvat på hämnd för trummandet på hans skalle. Hela Real Madrids delegation står uppradade på en scen, de har precis utsetts till hedersmedborgare i Kunming. Zizou står allra längst bak, men knackar Morientes på axeln så att han får en lucka. Han sträcker sig framåt och gnuggar renrakade Claude Makélélé på hjässan. Blixtsnabbt retirerar han bakåt igen. Lagkompisarna ställer sig i vägen, och Zidane kopplar på sitt välkända stenansikte där han står avskärmad där bak. Han är den Makélélé misstänker minst när han ser sig omkring med ett misstänksamt grin. Ingen ger sig tillkänna, så offret vänder sig om och återgår till ceremonin. Naturligtvis upprepas exakt samma sak ett par gånger till. Journalisterna skrattar, borgmästaren skrattar, Makélélé skrattar och i stort sett hela laget skrattar. Utom Zidane som inte rör en min. Just därför blir det också uppenbart att det är han som är ansvarig. På träningarna i Kina händer det att man undrar vad grejen är. Spelarna gör misstag, slår bort bollar och kommer med lösningar som får en att gnugga ögonen för att se om Real inte egentligen köpt Mattias Thorsell från Gif Sundsvall. Sen får Zinedine Zidane bollen och man slutar grubbla. Han spelar med världens absolut bästa spelare, ändå är han en klass bättre än alla andra, på varje pass. Har det någonsin funnits en bättre europeisk fotbollsspelare ? Hur bra var Cruijff ? Innan Real Madrid åkte till Kina skickade de en kravlista till arrangörerna. Ett stort rum i hotellbyn skulle förvandlas till biograf, ett annat till biljardrum. Dessutom skulle det finnas åtta internetuppkopplade datorer och alla internationella telefonsamtal skulle vara gratis. Men det viktigaste av allt var att det skulle finnas minst en kortlek i varje rum.
24
e r i k n i va
– Det är det de gör med tiden, spelar kort. De är som fotbollsspelare är mest. Roberto Carlos är den stora korthajen, säger Madrids medieansvarige José L. Sánchez. – Telefonerna då ? – Det kanske förvånar lite, men det är Zidane som ringer mest. Han pratar nästan alltid med sin familj. Av vad vi har sett hittills verkar David Beckham också prata en hel del. Santiago Solari, Iker Casillas och Javier Portillo är nog de som använder datorerna oftast, men Ronaldo tycker också att det är väldigt roligt att surfa på internet. De kanske inte lever som pandor, men den som tror att livet på ett fotbollsläger är glamouröst har aldrig varit i närheten av ett. Två gånger om dagen tränar Real, en gång håller några av spelarna en presskonferens. Tre gånger äter de. Resten av tiden står »vila« på schemat. Det innebär att slå ihjäl tiden, helst utan att gå utanför dörren. En tyfon härjar i regionen, så under de fem första dagarna slutar det egentligen aldrig regna. Till på köpet hugger journalisthorderna och deras kameror så fort en spelare visar sig utomhus. Den fjärde dagen har spelarna för första gången en aktivitet som inte handlar om fotboll – de får bowla i några timmar. – Guti var bäst. Raúl, McManaman och Celades utmärkte sig också, säger Sánchez. – Tyckte de att det var roligt ? – O ja. De skrattade mer än på hela veckan. »För mig är Raúl den bästa som finns. Bäst i Real, bäst i världen.« A l e x Ferguson
I juni firade Real Madrid som vanligt sitt ligaguld vid statyn av gudinnan Kybele, men spelarna fick inte klättra upp som de brukade. Vid firandet året innan hade en arm gått av på statyn. Raúl var missnöjd. Efter att ha spelat i klubben under hela sin seniorkarriär visste han vad traditionerna betydde för folket i Madrid. Han kallade till sig ett polisbefäl : – Ge mig borgmästaren på telefon. Jag vill byta några ord med honom. Historien hade naturligtvis blivit bättre om samtalet lett till att stadsledningen gav tillstånd att bestiga statyn, men det kom aldrig. Men då var det i och för sig fortfarande Fernando Hierro som var lagkapten. Nu har Raúl tagit över.
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
25
Att vara kapten för Real Madrid innebär en maktposition i det spanska samhället. För ett par år sedan hade en dagstidning en omröstning om vem som var landets mest inflytelserika person. Hierro kom sjua. I Real Madrids omklädningsrum är det den spanska spelargruppen som bestämmer. Raúl, Morientes, Salgado, Guti och Helguera är kanske inte klubbens viktigaste spelare, men det är de som gör upp villkoren för de andra. I alla fall är det så det har varit förut. Nu spekuleras det i om inte Florentino Pérez försöker ta kontroll över omklädningsrummet också. Att Hierro fick sparken var det tydligaste tecknet. Nu är Guti och Morientes också på väg bort. Salgado är gift med den förra presidenten Lorenzo Sanz dotter, och inte många tror att han kommer få ett förnyat kontrakt. Ensam skulle inte Raúl ha någon större makt – förutom på planen. Där ute kan ingen stoppa honom. Han är den spelare som gjort flest mål i Champions League-historien, han är den som gjort flest mål någonsin för det spanska landslaget. Ändå är han den superstjärna som får klart minst uppmärksamhet, i alla fall utanför Spanien. Och ärligt talat, skulle man vara tvungen att välja bort en i Reals sextett med giganter vore oddsen ganska låga för att det skulle bli Raúl. I så fall skulle man göra fel. Om inte Ferguson-citatet här ovanför övertygade så bränner vi av ett par till, från några som borde veta : – Jag har spelat med många bra spelare, men Raúl är från en annan planet. Jag har aldrig sett en så bra spelare i hela mitt liv, säger Luís Figo. Och Zinedine Zidane säger inte emot : – Raúl är den bästa spelaren i världen. Det är allt jag kan säga. Han gör saker så enkla och det är bara ett nöje att få spela i samma lag som honom. Han pratar alltså om en anfallare som är långsam och svag på huvudet, som inte kan dribbla och har en dålig högerfot. Vad är hemligheten ? När »Los Merengues« tränar avslutningar i Kina får anfallarna sex försök var, i tre omgångar. Första omgången gör Raúl sex mål, i den andra fem och i tredje sex igen. Ronaldo gör sammanlagt sju mål på samma övning.
26
e r i k n i va
Jorge Valdano, som själv vann guld som forward i Argentinas VM-lag 1986, kommer nog närmare sanningen om Raúls storhet än de flesta : – Han besitter en överlägsen intelligens, men det som särskiljer honom är hans extraordinära koncentrationsförmåga. Han har självkontroll som om han hade levt tre liv. Bara att se honom träna är skrämmande. Raúl Gonzales Blanco, Real Madrids lagkapten, har precis fyllt tjugosex år. »Roberto Carlos förtjänar priset som världens bästa fotbollsspelare.« Pel é
När man kommit så här långt in i berättelsen om fantomlaget Real är det en fråga som måste ställas : Kommer inte något gå snett ? Klickbildningar inom laget, alla superstjärnor som säkert har egna agendor… De kommer väl aldrig kunna hålla sams ? Tankegången hinner sällan avslutas innan världens mest prestigelösa superstjärna dyker upp : Roberto Carlos. Han brottas med Ronaldo, han gestikulerar med Beckham, han borstar Zidanes skor och framför allt drar han Figo i håret. Och han skrattar. Över allt, hela tiden. Roberto Carlos är Real Madrids glädjespridare. Han har varit i klubben sju år nu och kan vara den som betyder allra mest för stämningen i laget. – Carlos är en fantastisk fotbollsspelare, men han gör sina viktigaste insatser utanför planen. Det är han, Helguera och McManaman som håller alla på gott humör, och det vet klubbledningen. Varför tror du att McManaman inte blivit såld ännu ? Alla tjatar om Roberto Carlos frisparkar, men egentligen borde det skrivits om hans humor i stället, säger Javier Matallanas från tidningen Marca. Vi har redan skrivit om hans humor – så nu är det dags att tjata om Roberto Carlos frisparkar. Även om han själv kallar David Beckham för världens bästa frisparksskytt är det lite större magi i luften när Roberto Carlos galopperar fram mot bollen. Man vet helt enkelt aldrig vad som kommer att hända. Han kan slå den rakt i muren, han kan missa hela kortsidan – eller så kan han få en
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
27
sådan där träff som mot Frankrike. En sådan där övermänsklig historia som går mot hörnflaggan innan den byter riktning och susar in i nät. – Jag vet inte själv var bollen kommer att hamna. Sanningen är att jag bara fixerar siktet där jag vill ha bollen, sedan blundar jag och försöker drämma till så hårt jag kan. Jag tar mellan sex och åtta meters sats för att få upp farten, och sedan ser jag till att träffa bollen precis i mitten. Däremot slår jag alltid till med fotens utsida, så att den skruvas från höger till vänster. Innan Roberto Carlos fyllde tjugo så cyklade han vart han än skulle. Det var familjens enda färdmedel. Kanske är det av det hans osannolika benstyrka kommer. Eller av alla timmar han tillbringat med att dra och släpa blytunga bonderedskap på de brasilianska åkrarna. Eller möjligen från faktumet att han brukade spela fotboll med en boll fylld av sand i stället för luft. Roberto Carlos är ett fysiskt fenomen. Han har Real Madrids minsta fötter och är bara 168 centimeter lång – ändå har han lår som är lika stora som Muhammad Alis, 61 centimeter i omkrets. Han har sprungit 100 meter på 10,6 och hans genomsnittliga frisparkar går i 170 kilometer i timmen. Han är aldrig, aldrig skadad. Och dessutom är han den som gör de absolut mest halsbrytande cirkuskonsterna när spelarna jonglerar på träningarna. »För de som säger att jag inte kan lära spelarna något som coach svarar jag : ni har helt rätt.« V icen te del Bosqu e , f.d. tr ä na r e R e a l M a dr id
Carlos Queiroz går ensam runt i mitten av träningsplanen och gnuggar sig på näsan. Det gör han ganska ofta. Antingen har han kommit till världens enklaste jobb, eller till det absolut svåraste. Han ska få världens bästa spelare att bli världens bästa lag. Vicente del Bosque fick sparken dagen efter att han lett Real Madrid till ligaguldet. I tre års tid tjatade han om att han ville ha en mittback. Under den tiden köpte Florentino Pérez i stället Figo, Zidane och Ronaldo. Som tränare i Real Madrid tar man det man får – och får det att fungera. Och vinner man inte i stort sett allt, ja, då fungerar det inte.
28
e r i k n i va
– Vissa managers säger »ingen ger mig order«. Nonsens. Det här är ett företag. Jag är coachen, en anställd. Jag dominerar inte allt, sa Vicente del Bosque. Madrids spelare gör sit-ups. De slår crossbollar. De bildar passningstrianglar. De gör i stort sett samma saker som ett allsvenskt lag gör på sina träningar. Finns det några hemligheter kan jag inte tillräckligt med fotboll för att upptäcka det. – Allt handlar om fantasi och inspiration. Jag måste få de här spelarna att tycka att det är roligt, ge dem friheten till det. Det är inte ett problem att ha så många bra spelare, problemen börjar när du får slut på dem. Det är det som är mardrömmen, säger Queiroz. Fotboll är en fantastisk sport. Det spelar ingen roll om samtliga elva spelare i det ena laget egentligen är bättre än alla i det andra. En match är ändå alltid oviss. Sverige kan slå ut Argentina och Real Madrid kan förlora. Jo, de kan faktiskt det. I dag vet faktiskt ingen om Real ens är ett speciellt bra lag. – När vi vann Europacupen år 2000 så spelade vi med samma fyrbackslinje som vi har i dag, men det fanns ingen Figo, ingen Zidane och ingen Ronaldo. Folk glömmer att Madrid var ett bra lag då också. Jag skulle faktiskt säga att vi var ett bättre lag då än vi är nu. Nu är vi mer en samling individer, säger mittbacken Iván Helguera. »Beckham ser bra ut och jag är ful, men jag är en bättre fotbollsspelare« Rona l di n ho
Direkt efter att David Beckham hade skrivit på för Real Madrid fick han ett åttasidigt häfte. Den vita boken är skriven av Jorge Valdano och Emilio Butragueño. Efter att ha läst den visste det engelska landslagets lagkapten exakt vad som förväntades av honom i den spanska huvudstaden. Han skulle ställa upp på evenemang så fort klubben bad honom, men han skulle inte cykla. Han skulle inte heller rida på hästar, och han skulle inte kritisera andra föreningar offentligt. Inte ens Barcelona. De inledande orden i häftet var »Välkommen till världens bästa klubb«. De första Real-tröjorna med David Beckhams namn på började säljas utanför Santiago Bernabéu-stadion redan i april, mer än två
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
29
månader innan övergången blev offentlig. Folk inom fotboll visste att Real Madrid hade bestämt sig för Beckham – och när Real har bestämt sig så får de sin man. Alla vill nämligen spela för »Los Merengues«. – Folk frågar mig vad vi har för knep. Hur vi har lyckats övertala Zidane att komma hit, att få Beckham och Ronaldo att skriva på. Svaret är väldigt enkelt : alla de här spelarna har velat komma till oss, säger Florentino Pérez. Ekonomiskt sett är flytten en katastrofal affär för Beckham. Han sänker sin lön kraftigt, från ungefär 65 miljoner om året till drygt 50. Dessutom har han givit klubben rätten till hälften av alla pengar som han drar in från personliga sponsorer. – Överenskommelsen visar hur gärna spelaren ville komma till Real Madrid. Han ville hit trots att han förlorade pengar på det. Nyckeln till affären var att vi kräver 50 procent av spelarens imagerättigheter. Det gick inte att rucka på, för alla andra som har skrivit på har accepterat den policyn. I Beckhams fall var det mer komplicerat eftersom hans potential är väldigt imponerande, men det gick väldigt lätt att få honom att gå med på det, säger Jorge Valdano. Samma dag som tröjorna med Zinedine Zidanes namn och nummer släpptes sålde Reals klubbshop trehundra stycken. Det ansågs vara helt fenomenalt. Året efter köpte tvåtusen personer Ronaldo-tröjor på samma tid. I år tog det fyra timmar från det att Beckham fått nummer 23 – sedan hade klubben sålt åttatusen sådana tröjor. För varje år flyttas positionerna framåt när alla bedömare säger att det inte längre går. – Vår strategi är glasklar : vi ska ha de bästa i Real Madrid. Varför ? För att de ger oss mest tillbaka på våra investeringar. Och inte bara på planen. När du köper en riktig stjärna får klubben en bättre internationell projicering och det kan översättas i ekonomisk vinst, konstaterar Florentino Pérez. »Florentino är bossen. Det är han som är klubben, så mycket är säkert« M ích el Sa l ga do
Det finns en tusenkronorsfråga som omringar allt med Real Madrid : Hur är det möjligt ?
30
e r i k n i va
Det verkar så avlägset, men för drygt tre år sedan var klubbens position i den europeiska toppfotbollen direkt svag, trots att de var nyblivna europamästare. Manchester United, Arsenal, Bayern München, Barcelona, Juventus, Milan, Inter och Lazio hade alla minst lika bra lag – och framför allt oerhört mycket bättre finanser. I dag har Real köpt på sig fyra av planetens allra dyraste spelare och samtidigt förvandlats till världens rikaste klubb, enligt pålitliga tidningen World Soccer. Det är en logisk kullerbytta som inte kan gå ihop. Det är bara det att den gör det. Och lika svår som frågan är, lika enkelt är svaret : Florentino Pérez. En 56-årig trebarnspappa som erkänt att hans liv »styrs av mina tre hundar« håller på att vinna över hela fotbollsvärlden. I Spanien kallas dagens upplaga av Real för just »El Florentin«. Han har gjort det omöjliga möjligt så många gånger att man börjar tappa räkningen. Först tog han sig till makten i Real Madrid. Sedan infriade han det löfte han givit som garanti för att väljas, han lockade Figo till klubben. Och efter det kom det riktigt stora miraklet : över en natt gjorde han Real Madrid kvitt en skuld på mer än två miljarder. Den 28 maj 2001 klubbades affären igenom : staden Madrid hade köpt Reals träningsanläggning Ciudad Deportivo för mer än 3,5 miljarder kronor. Affären var så ensidigt gynnsam för Real att det var löjligt. Inte nog med att de fick pengarna, de fick dessutom en nyupprustad anläggning och tre av de fyra affärshus som kommunen kommer att bygga upp på området. Flera Atlético Madrid- och Rayo Vallecano-fans har blivit inblandade i rättsliga processer mot staden Madrid sedan de vägrat betala kommunalskatt efter köpet. Idén som räddade klubbens ekonomi var långt ifrån ny, men Pérez är gammal lokalpolitiker och har de nödvändiga kontakterna. Han är bland annat personlig vän med Spaniens premiärminister José Maria Aznar, som för övrigt själv är madridista. Pérez kom inte till Kina förrän efter en vecka. Han har ett jobb att sköta. Han har förvandlat sitt byggföretag ASC till Europas tredje största. – Det är mitt jobb. Real Madrid är min hobby.
d e n n y a vä r l d s f o t b o l l e n
31
»Jag kommer alltid hata Real Madrid. Hellre skulle marken få öppna upp sig och svälja mig än att jag skulle jobba för dem. Jag gillar verkligen inte att prata om dem, för det får mig att vilja kräkas« Hr isto Stoitj kov
Det finns en del av fotbollsvärlden som verkligen avskyr Real Madrid, som hoppas att de förlorar varje match de spelar. Fotbollens själ är extremt konservativ, och många kan inte låta bli att förakta den förenklade matematik som Real håller på att tvinga på dem. Frågan är hur lång tid det tar, men fortsätter det så här så är det bara en tidsfrågan innan ekvationen som riskerar att döda fotbollen går ihop : mest pengar = bäst spelare = störst framgång. Och egentligen går det naturligtvis inte att säga något om det ; fotboll går ut på att vinna och för att göra det så tar man till de metoder och vapen man har tillgång till. Men är verkligen framgång det enda fotbollsfans vill ha ? I förra säsongens sista match behövde Real Madrid bara slå Athletic Bilbao hemma för att bli spanska mästare. På läktarna satt de vanliga banderollerna om hur överlägsna »Los Merengues« var, men också en nytillverkad : »Du kan inte köpa och sälja Real Madrid. Guti är en av oss«. Naturligtvis var budskapet en reaktion på köpet av Beckham. De flesta drog slutsatsen att det skulle bli madridistan Guti som skulle få lämna plats för engelsmannen. Real Madrid vann matchen och det spanska ligaguldet. Dagen efter offentliggjorde Florentino Pérez att både tränaren Vicente del Bosque och lagkaptenen Fernando Hierro fått sparken. Del Bosque hade varit i klubben i mer än trettio år, Hierro i fjorton. Dagen efter var en vägg på Santiago Bernabéu-stadion nedsprejad med graffiti : »Florentino – förrädare«. Real Madrid är en av få toppklubbar som inte ägs av aktieinnehavare, utan fortfarande tillhör föreningens medlemmar. Och medlemmarna väljer sin president vart fjärde år. Hur otroligt det än kan låta finns det en falang bland supportrarna som börjat organisera motstånd för att se till att Florentino Pérez inte blir omvald nästa år.
32
e r i k n i va
När Real Madrid åker vidare till Peking har hysterin som omger turnén stegrats bortom all kontroll. Den kinesiska polisen drabbar samman med spansk press på flygplatsen. En inplanerad klubbutflykt till Den förbjudna staden i Peking blir uppskjuten eftersom den kinesiska staten inte kan garantera spelarnas säkerhet. När Madrid möter en inhemsk kombination i en träningsmatch jublar åskådarna åt Beckham och de andra – men buar ut sina egna landsmän. Utanför arenan blir det slagsmål mellan några som har biljetter och andra som inte har det. Mitt i turbulensen dyker ett officiellt brev med Folkrepubliken Kinas sigill upp hos den spanska delegationen. Det är undertecknat av landets president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao. De ber om en enda sak. Varsin signerad Real Madrid-tröja.