Kalejdoskopet
KALEJDOSKOPET EN TANKEBOK
MARGARETA BJÖRNDAHL
TILLÄGNAS MIN DOTTER MED FAMILJ LOTTA, STIG-ERLING OCH MIMMI ALVERLIN
Tidigare verk: Sixtinska Kapellets tak, personliga funderingar, tryckt på B4PRESS, 2008 Biblia Pauperum Medeltida bilder med svensk text ur Bibel 2000, B4PRESS, 2008 Peregrini, B4PRESS, 2009, roman Apokalypsen Medeltida bilder med text ur Bibel 2000, B4PRESS, 2012 Flickläroverk och Universitet Vi följdes åt, tryckt på B4PRESS, 2014 Möjliga och omöjliga människor, BoD, korta noveller, 2015 Mamma Signes handväska, BoD, korta essäer, 2017
Omslagsbild: Collage av bokens bilder utförd med oskärpa i programmet Shape Collage. Samma bild återkommer i slutet av boken.
Margareta Björndahl: Kalejdoskopet, en tankebok
Ó 2017 Margareta Björndahl margareta.bjorndahl@comhem.se www.margaretabjorndahl.se Förlag: BoD – Books on Demand Tryck: BoD – Books on Demand
ISBN: 9789176995990
INNEHÅLL I
FAMILJEN ÄR SAMHÄLLSLIVETS URCELL Vad annat kan jag tala om? Född i skuggan av kyrkan Pappa Algot Ahlbäck – ledaren Mamma Signe Ahlbäck – familjens centrum Bakom horisonten härjar Andra världskriget Kamrater och vänner ”... och så levde de lyckliga i alla sina dagar.” Familjen blir en släkt Om familjen
II
TY LIV OCH DÖD ÄR ETT, LIKSOM FLODEN OCH HAVET ÄR ETT
Gymnasieåren Bondgårdsgatan 11 D, Kumla Om döden
III ALL MIN FRIHET, MITT MINNE, MITT FÖRSTÅND OCH ALL MIN VILJA
Begreppet skola Småskola och folkskola Flickläroverk Uppsalastudiosus Till nytta och nöje Om kunskap
IV I DETTA LIGGER MIN ÄRA OCH MIN LÖN Läroår och träning Vialundskolan Eriksbergsskolan Hagaskolan Om arbete
7 9 16 42 58 74 98 112 136 148 153 155 170 188 197 199 210 218 229 248 254 259 261 270 293 311 333
V
HUR SKALL NI HÖJA ER ÖVER DAGAR OCH NÄTTER? Konsten att köra bil i Europa En vik av Medelhavet På fjärilsjakt med Karl Om vänskap
337 339 351 367 376
VI ALLA ERA STUNDER ÄR VINGAR Andlig grundkurs Fördjupat andligt liv Andlig påbyggnadskurs Vallfärder Om religiositet
385 387 401 417 421 451
VII DEN SOM FLYGER MÅSTE OCKSÅ KUNNA KRYPA Livets nödvändigheter Dagbok och klippböcker Kreativiteten blommar Fru Chefs funderingar Att våga skriva böcker Sätta färg på sin tillvaro Om skapande
455 457 466 474 480 486 495 500
VIII OTIUM CUM DIGNITATE Att starta ett nytt liv Lycka Eftertanke Fysiskt, psykiskt och socialt DNA Resumé Reflektioner över vad som är, var och blir Om värdighet CITAT I RUBRIKER TORNHUSET BY NIGHT UR DAGBOKEN OMSLAGSBILD
503 505 519 530 543 546 550 553 557 558 559 560
DEL I FAMILJEN ÄR SAMHÄLLSLIVETS URCELL
7
Familjen Algot och Signe Ahlbäck december 1948. Från vänster Sven-Olof, Per-Gunnar, Margareta och Ingwar.
8
VAD ANNAT KAN JAG TALA OM?1 När min bror Per Gunnar kom hem från lärarseminariet i början av 1950talet hade han konstruerat ett kalejdoskop i form av en trekantig prisma. Jag var fylld av beundran, vred röret fram och tillbaka och njöt av mönstren som uppstod. Tuben med spegelväggar innehöll glasbitar som bildade symmetriska mångfärgade stjärnor när tuben roterades. Att se tillbaka på sitt liv är som att betrakta mönstren i ett kalejdoskop. Enskilda händelser ställs i relation till andra beroende på ålder, livssituation, omgivning och känslor i ständigt nya färgrika intrikata formationer. Sorg ställs mot glädje. Nöje mot hårt arbete. Vardag mot söndag. Ungdom mot ålderdom. Mötet med en människa uppträder som ett oväntat inslag under reflektioner i livets ensamhet. Det är omöjligt att ordna minnena i en bestående struktur. Nya upplevelser är beroende av gamla. Förståelsens ljus ger schatteringar som styrker eller förminskar en händelse. Precis som kalejdoskopets glasskärvor är inneslutna mellan spegelväggarna är livets händelser, relationer, möten, upplevelser, glädje, sorg, tillkortakommanden, framgångar, misslyckanden, beröm, klander, minnen och glömska integrerade i kroppen och dess funktioner, i hjärnan. En samling kronologiskt skrivna iakttagelser kan betraktas som en dagbok. Det kan vara noteringar om väder och vind, om en resas etapper, om fysisk, psykisk eller social utveckling. Att skriva kreativ dagbok däremot är en metod där man reflekterar över sitt liv, planerar, önskar, fruktar, njuter och beklagar sig. Man skriver mer om tankar och känslor än rapporterar dagliga händelser. Jag fick på 1980-talet kunskap om begreppet kreativ dagbok. Mitt dagboksskrivande fick struktur och jag har alltsedan dess mer eller mindre regelbundet skrivit den typen av dagbok. Det innebär att jag inte alltid kan gå tillbaka och kontrollera när och var en viss händelse inträffade men däremot vad jag tänkte och kände de dagar som är dokumenterade. Det har varit mitt val av 1
Gibran Khalil, Profeten, Proprius förlag, 1982, sid 20. 9
dagboksskrivande. Trettio inbundna olinjerade dagböcker ligger nu i arkivet. Den här boken, Kalejdoskopet, är ett slags kreativ livsbok som gör nerslag i mitt gångna liv, som nu är mer än åttio år. Åttio år är mer än fyratusen veckor och ungefär trettiotusen dagar. Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, Snart är allt förbi, och vi är borta.2 Det här är inte en dagbok utan en livsbok. Jag har som undertitel valt att kalla den tankebok precis som mina kreativa dagböcker varit mer tankeän loggböcker. Avsikten är att reflektera över hur och varför jag blivit den jag är och söka livsmönster genom att strukturera det gångna livets händelser, upplevelser och utveckling. Jag vill sammanfatta och dra slutsatser. Jag har valt att inte skriva kronologiskt om mitt liv. Visserligen börjar boken med min barndom och barndoms familj i Örebro och slutar med sentida reflektioner. Men dessemellan beskriver jag livet temavis. Jag skriver om hela min skolgång och utbildningstid i del III och om hela mitt arbetsliv i del IV. Olika teman kan inte särskiljas tidsmässigt, de pågår samtidigt, många under hela livet. På samma sätt som jag för min inre blick kan se mig som skolflicka gå på Skolgatan i Örebro kan jag också se mig som gammal gå samma gata. Minnena är som lager på lager likt årsringar på ett träd. Frihet är viktig när man skriver kreativ dagbok, att våga vara ärlig mot sig själv. Ärlighet är att inte försköna, att inte underlåta, att avslöja sanningar. Man måste samtidigt vara observant på att minnet är förrädiskt och att oärlighet inte alltid är medveten. Det egentliga målet för denna tankebok är ändå själva skrivprocessen, inte att livsboken blir en memoarbok. Skrivandet innebär att betrakta en tids- och livsepok och vad den betydde när den pågick, vad den inneburit för mitt fortsatta liv och vad den betyder nu. Att skriva den här livsboken kräver frihet, ärlighet men också begränsning. Ett åttiårigt liv innehåller stora och små, viktiga och 2
Ps 90:10. 10
oviktiga händelser. Jag kommenterar en del av dessa, andra inte. Jag väljer och jag väljer bort. Det är en möjlighet och ibland en plikt. Jag har mött ett stort antal människor av vilka några, men långt ifrån alla, kommer att omnämnas. Trettio år tillsammans med en person beskrivs på ynka fyrtio sidor i del V, inte för att relationen varit oviktig utan för att jag har valt att enbart fokusera på ett par karaktäristiska upplevelser. Det finns släkt och vänner som inte omnämns i boken, inte för att de inte varit betydelsefulla och älskade utan på grund av begränsningen. Det finns händelser och upplevelser, möten med människor, böcker jag läst, tårar som fallit, skratt och upptåg som jag väljer att inte nämna. Begreppet ”Less is more” myntades av den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe och gällde estetiken inom konst- och arkitekturdebatten. Det är en sentens som jag följer inom många områden. I bikten inom Katolska Kyrkan bekänns ”att jag syndat mycket i tankar, ord, gärningar och underlåtelser”. Det här är ingen biktbok. Fel som jag gjort och biktat är förlåtna och därmed utsuddade. För mig har det alltid varit viktigt att be om förlåtelse men också att förlåta. Jag har lätt att förlåta någon redan innan denna eventuellt ber om det. Jag är inte långsint och när en misshällighet retts ut är den för evigt glömd. En behändig källa till en livshistoria är foton från olika perioder av livet. Avsikten med dessa foton är att peka på det väsentliga i just det livsögonblicket. Den som stått bakom kameran har förmedlat trygghet eller obehag. Inget fotografi i den här boken är valt utifrån estetisk synvinkel, det perspektivet är ointressant för ändamålet. Jag kommer från en släkt med många fotografier, det har funnits intresse, kunskap och utrustning. Pappa fotograferade tidigt och hade bra kameror. Jag hade två mostrar som ägde en fotoaffär i Linköping, en morbror tog intressanta bilder, min äldste bror Ingwar köpte tidigt kamera och min dotter Lotta är en duktig fotograf. Få av våra bevarade fotografier är tagna i ateljéer. Till största delen skildrar fotona naturliga vardagliga situationer. På så sätt får de även en kulturell dimension. Fotografiet som sådant är intressant ur sociologisk synvinkel vilket Pierre Bourdieu3 ofta framfört. Att befästa konfirmation, examina och bröllop med ett fotografi ingår som en del av själva ceremonin, en 3
Fransk sociolog och kulturantropolog, 1930 - 2002. 11
tradition förstärkt genom en för tillfället utmärkande klädsel. Bilden förevigar en livsavgörande händelse som har ett före och ett efter. Fotografiet fryser själva händelsen och gör den bestående. Det är foton att rama in, ge bort som julklapp för att placeras hos släktingar på väl synlig plats. Flest fotografier tas på små barn. De är tacksamma objekt genom sin omedelbarhet och frihet inför kameraögat. Till en särskild genre hör skolkorten tagna av en professionell fotograf med en uppställning som inte förändrats med tiden. Amatörbilder översvämmar numera album och arkiv genom billiga kameror och enkel framställningsform. Det är inte ovanligt att en person under en resa tar flera hundra bilder. Det är snapshots av ringa värde och intresse, både för mig och hos andra. Inför en resa till Jerusalem undrade jag hur det såg ut på Olivberget, en väninna visade mig ett par bilder därifrån. Det jag såg var en reskamrat som fått låna hennes mössa eftersom det blåste kallt, inget från omgivningen syntes. Bilderna göms och glöms. Man bryr sig inte längre om att skriva ut papperskopior av fotografierna utan spar dem på datorns hårddisk och antecknar sällan vilka som förekommer på bild. De fotografier som jag utgår ifrån är mitt val och ingen annans. Jag skriver om mig själv och om mitt eget liv: kan något vara mer subjektivt? Den här boken handlar om mig Signe Anna Margareta Björndahl, född Ahlbäck, åttio (+) år. För några år sedan fick jag höra begreppet ”min inre 85-åriga tant”. Begreppet lanserades av Nina Åkestam i boken Meningen med hela skiten4. Det är ett bra begrepp. Nina är bara trettio år men hon har lärt sig att göra goda val med tanke på vad hennes inre tant önskar. När hon gick in i väggen gick funderingarna till vad hon som gammal skulle ångra att hon inte gjort under sitt liv. Hon flyttade därför till New York och arbetade där halvtannat år. Man är aldrig för gammal för att ha en inre tant. Min retoriska fråga en dag vid lunchbordet ”Vad skall jag göra av resten av mitt liv?” provocerade mina lunchkompisar som alla är i samma ålder som jag. Men det är en adekvat fråga. Även om man är gammal gör man faktiskt val. Det gäller att upptäcka sin inre tant, få kontakt med och bejaka henne. Det gäller att – om jag lever några få år ytterligare – tänka tillbaka på det här året och konstatera: det var bra 4
Åkestam Nina, Meningen med hela skiten, Volante, 2014. 12
Margareta att du påbörjade din livsbok, Kalejdoskopet! (Nina är min bror Sven-Olofs dotterdotter.) Några personer i boken framträder under olika namn som till exempel min dotter. Hon kommer att omtalas som Charlotte Björndahl, Lotta Björndahl och Lotta Alverlin. Likaså kommer Ingrid Odeback omskrivas även som Ingrid Wilsby. Min bror Per Gunnar Ahlbäck omnämns i regel som Per eller Gunnar och min bror Sven-Olof som Svenne. Min väninna Ulla hette Hjalmarsson som ogift och Ericsson som gift. Harald Forss5 var poet i min barndoms Örebro. Klädd i en lång rock och hatt stod han i ett gathörn i närheten av Olaus Petrikyrkan och sålde sina tunna poesiböcker. Han sade sig vara ”nyansernas älskare”. Jag är varken nyansernas eller ordens mästare. Men jag uppskattar språklig skönhet. Därför drar jag mig inte för att använda citat när mina egna ord inte räcker till. I den här boken använder jag flitigt uttryck från Bibeln men också förklaringar ur Katolska Kyrkans Katekes (KKK). De flesta rubrikerna för bokens delar är hämtade från den libanesiska författaren Khalil Gibran ur hans bok Profeten. (Boken publicerades i USA 1923 men översattes först 1977 till svenska av Rosén/Wretman. Jag citerar ur den utgåva som gavs ut av Proprius förlag, tryckt hos Schmidts Boktryckeri, Helsingborg 1982. I referenserna anger jag i fortsättningen enbart bokens titel Profeten och sidnummer.) Gibran6 föddes i Libanon men växte upp och verkade i New York. I en bok, jag minns inte längre vilken, läste jag ett citat av honom, ett citat i vilket jag fann visdom. Detta var före Internets tid och jag letade under många år innan jag fann kunskap om Gibran. Under resor i Europa besökte jag bokhandlare och hittade ett antal böcker av honom på tyska och engelska. Jag har också ”lånat” Om-kapitlen från Gibran. I boken Profeten möter profeten Almustafa en sierska Almitra. Han är på väg att lämna staden. Hans skepp är redan på väg för att hämta honom och föra honom tillbaka till hans födelseö. Men på tempelgården uppmanas han av Almitra och av folket: ”Tala till oss om …”. Och profeten utvecklar begreppen. Jag plagierar inte och
5 6
1911 - 1996. Levde 1883 – 1931. Är begravd i Libanon. 13
gör inga som helst anspråk på att efterlikna Gibran. Jag tycker bara att ”Om…” är ett smart grepp. Varje dag är ny. Så är också morgondagen om jag får uppleva den. Det jag skriver i min dagbok idag är inte detsamma som det jag skriver imorgon. Kanske är det likadant med min livsbok. Jag ställer mig frågan: är det jag skrev igår detsamma som om jag skulle ha skrivit det idag? Men någon gång måste jag våga skriva livsboken utan rädsla. Jag är medveten om att det inte finns något slut på den här boken. Det finns en bestämd början men inget slut. Helheten av mitt liv kommer en dag, men jag kommer inte att kunna kommentera den. Då är mitt liv över, då är det fullbordat. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår som en av nattens timmar.7 Varje människas liv är intressant, men för vem? Offentliga människor tilldrar sig alltid intresse. Om de är hederliga eller ohederliga personer har ingen betydelse, det finns alltid personliga uppgifter att frossa i för nyfikna människor. En vanlig människas liv, för vem är hennes liv av intresse? Givetvis är livet spännande för den som lever det och kanske även för de närmaste som familj, släkt, vänner eller bekanta. Kanske är det där gränsen går. Ett liv av intresse för den personliga kretsen, men mindre spännande för andra, såvida det inte utbroderas och regisseras av skickliga filmmakare. När jag nu tecknar mitt eget liv finns ingen tanke på att dessa situationer är av högre dignitet än andras. Det är bara det att jag skriver ner dessa reflektioner, någon annan får skriva ner sina minnen, de är andra, händelserna är annorlunda, miljön är en annan, tiden är annan. Jag kan inte skriva en annan persons minnen, endast mina egna. Mitt liv är inte mer intressant än andras, men detta är mitt liv, det är det enda liv jag kan skriva om.
7
Ps 90:4. 14
Här står jag två år gammal i Sofiaparken i Örebro med Olaus Petrikyrkan i bakgrunden.
15
FÖDD I SKUGGAN AV KYRKAN
Sjuttiofem år gammal slår jag takten i bordet under en jazzkonsert. Hur kommer det sig att jag är den jag är? Jag den superkänsliga och blyga lilla flickan som på femårsdagen fick sin första silversked. Den finns kvar i schatullet, det gula från Cederins i Örebro. Där finns ett dussin. En silversked till varje födelsedag med ingraverad ålder. På den första står det ”5 år”. Modell Haga. Jag fick den av tant Ongman8. När jag själv senare kunde välja silverbestick valde jag modell Rosenholm. Finns den lilla blyga flickan kvar inne i den gamla kvinnan som ogenerat slår takten till musiken? På Liseberg. En tom kaffemugg står framför henne och Erik Hjalmar Linders memoarer ligger hopslagen på bordet. Fanns det självständiga tuffa jaget redan då i Örebro i Sofiaparken – då när jag var barn? Jag letar efter mig själv där i barnet precis som jag idag letar efter mig själv i den otympliga tjocka gamla kvinnan som jag ser i spegeln. Jag är två år på bilden. Klädd i en vit pälskappa med stora bollar som knappar. Med en mössa som täcker öronen, vita långstrumpor och vita vantar. Öppet och förtroendefullt tittar jag på fotografen som är min stora trygga pappa. Det är en solig vinterdag, förmodligen en söndag. Promenadvägarna i Sofiaparken är prydligt uppskottade, granarna är höga, numera växer lövträd i parken. I bakgrunden syns Olaus Petri kyrkan och till höger om denna låg ett bostadshus, Slottsgatan 39 A, där jag föddes och bodde ännu något år. Huset syns inte på bilden. Att födas och tillbringa sina första mottagliga år i skuggan av kyrkan har förmodligen präglat min förkärlek till kyrkklockor. Att jag på ålderns höst får leva i ett hus som visserligen inte har kyrkklockor men väl ett klockspel med riktigt gjutna klockor och att jag kan höra kyrkklockorna från min kyrka vid Heden ger en brygga tvärs över min levnad. Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon som individ rang och värdighet som person. Hon är inte bara någonting. Hon är Hanna Ongman (1868 – 1958), gift med John Ongman som grundade ÖrebroMissionen.
8
16