Page 1

av samma författare Blind gudinna 1995 Saliga äro de som törsta… 1995 Demonens död 1996 Mea culpa 1998 I lejonets gap, med Berit Reiss-Andersen 1998 Död joker 2000 Utan eko, med Berit Reiss-Andersen 2001 Det som tillhör mig 2002 Bortom sanningen 2003 Det som aldrig sker 2004 Presidentens val 2007 1222 över havet 2008 Frukta inte 2010 Flimmer, med Even Holt 2011 Död i skugga 2013 Sudden death, med Even Holt 2015 Offline 2016

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se ISBN 978-91-642-0511-7 © Anne Holt 2016 Utgiven av Piratförlaget Norska originalets titel: I støv og aske Översatt av Margareta Järnebrand Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Ilina Simeonova/Trevillion Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017


Fredagen den 1 januari 2016

D e t v a r b a r a knappt två veckor kvar till dess att allt var över. Och allt kunde börja. Det nya livet. Hustrun och han själv i Provence. Det var hon som hade insisterat på att flytta. Inte kunde han franska och inte drack han vin, men klimatet där nere var i alla fall tilltalande. Han hade jobbat inom polisen sedan han 1978 kom in på det som på den tiden hette polisskolan, och det var nu hög tid att hitta på något annat. Hunduppfödning, hade han och hustrun bestämt sig för. Det var ett helt liv sedan slutet av sjuttiotalet; ett par generationer norrmän och trettionio kullar med aspiranter. Eller polisstuderande, som de så fisförnämt hade kommit att kallas med åren. Själv hade han börjat inom polisen när man hade penna och papper och en och annan IBM-skrivmaskin med kula, när de yngsta kallades konstaplar och var mer än nöjda med det. För bara några månader sedan hade han tagit steget upp till kommissarie, ett knappt halvår innan alltsammans skulle vara över. I mitten av januari skulle han fylla femtioåtta och kunna packa ner sina tillhörigheter på tjänsterummet och gå ut genom dörrarna på Stovners polisstation för allra sista gången. 7


Kjell Bonsaksen var en belåten man på de flesta av livets områden. Han skulle inte se tillbaka, och det måste väl vara möjligt att få sig en anständig öl där nere i Provence. Sonen var enda barnet och de båda barnbarnen halvfranska, så Kjell Bonsaksen hade egentligen inte varit så svår att övertala att flytta närmare. Radhuset i Korsvoll hade blivit sålt efter en hysterisk budgivning för ett belopp som hade fått honom att rodna. De hade en rejäl summa över även sedan det lilla huset med den stora, vildvuxna trädgården utanför Aix var gott och väl betalt. Det skulle förmodligen inte bli så många korvar för honom där nere när hustrun kunde hålla uppsikt hela tiden. Han lade en femtiolapp på disken, fick tillbaka växelpengar och stoppade ner dem i fickan. Drog ketchupen frikostigt i sicksack över korven och skakade lätt på huvudet när expediten sköt senapsflaskan emot honom. Han sneglade bort mot de stora fönstren ut mot bensinpumparna. Vädret var uruselt, precis som det hade varit nästan hela julen. Våta snöflingor smälte innan de nådde marken, och allting blev nyanser av grått. En långtradare hade stannat så att den skymde utsikten mot E18. Den skulle antagligen vara röd om den blev tvättad. En man kom gående mot de automatiska dörrarna. Han var lång och hade kanske varit stilig en gång. Kjell Bonsaksen hade ingen vidare koll på sådant, men det var något med den stora munnen och den mycket raka och symmetriska näsan. När mannen kom in genom dörren lyfte han blicken och såg rakt på honom. Kjell Bonsaksen stelnade till mitt i en tugga. Det var något med de där ögonen. Mannen stannade till i någon sekund, så kortvarigt att det egentligen snarare handlade om att dra ner på farten mitt i ett 8


steg, för att sedan fortsätta i det ursprungliga tempot. Han hade en blank Statoilmugg i handen, och utan att säga något till killen bakom disken fyllde han den med kaffe från en automat vid en disk framme vid fönstret. Kjell Bonsaksen var en plikttrogen polis. Aldrig exceptionell, och denna hans sista befordran hade säkert snarare varit polismästarens sätt att tacka för lång och trogen tjänst än något egentligt erkännande av att han passade som chef över särskilt många fler än sig själv. Hans styrka var att arbeta hårt och enligt regelboken, vara ärlig och noggrann och aldrig låta sig frestas att ta genvägar. Han var en arbetshäst. Poliser som han blev det allt färre av. Det hade plågat honom länge, men nu struntade han i det. Det återstod bara tretton dagar av en respektabel om än aningen grå karriär. Som polis under nästan fyrtio år var det minnet han var stoltast över. En polis måste minnas. Namn och brottsutredningar. Släktskapsförhållanden och ansikten. Brottsplatser, brottslingar och offer. Man måste ha lim i huvudet. Även om mannen vid kaffeautomaten nu var nästan skallig och dessutom mycket smalare än senast de träffades kände Kjell Bonsaksen igen honom så snart de hade utbytt en blick. Ögonen var stora och ovanligt djupt liggande i det magra, nästan insjunkna ansiktet. De utstrålade ingenting. Inte nyfikenhet, inte ondska. Inte glädje, inte ens att främlingen hade känt igen honom också. Det fanns inte en skymt av förebråelse i dem medan mannen tryckte fast locket på muggen och med lugna steg närmade sig den korvmumsande polismannen. Han stannade en meter ifrån honom. – Du visste att jag var oskyldig, sa han lågt. Kjell Bonsaksen svarade inte, han hade fullt upp med att 9


svälja en för stor tugga med korv och bröd och ketchup. – Du visste det, upprepade mannen. Och ändå gjorde du ingenting. Han lät blicken hänga kvar vid den andre ytterligare en sekund eller två innan han nästan omärkligt ryckte på axlarna, vände sig om och gick mot dörren. Kjell Bonsaksen blev stående i tankar, med en halväten korv i handen, ända tills främlingen hade satt sig i långtradaren som kanske var röd och kört ut på europavägen mot Oslo. – Kanske det, sa han så lågt att han antagligen bara tänkte det. Kanhända är det så att jag visste att du var oskyldig.

10


Måndagen den 3 december 2001

En extra kopp kaffe skulle komma att kosta honom allt. Om han bara hade låtit den stå. Då skulle dagen ha förlöpt som alla andra decemberdagar, och de skulle ha firat Dinas tredje födelsedag i helgen som kom. Det kunde förresten lika gärna ha varit fumlandet med nyckelknippan som skulle visa sig så ödesdigert. Han hade skurit sig i tummen på en makrillburk. Dina fick vara sjuksköterska. Hon hade använt en hel rulle gasbinda, löst fastsatt med Kalle Anka-plåster. Han borde ha gjort det själv. Då skulle han ha sparat de nödvändiga sekunderna, den nödvändiga lilla tidsrymd som skulle ha låtit dagen gå sin vanliga, gilla gång mot kväll. Det kunde också ha varit något helt annat. Vad som helst egentligen av alla de bagateller som inträffade denna helt vanliga regntunga adventsmorgon. Vad som helst av allt som hände, och av allt som inte hade hänt. Att han inte hade försovit sig, till exempel. Att han inte hade tagit en tredje kopp av det där kaffet, eller att han inte ens hade druckit ur den andra helt. Några klunkar till hade räckt för att de skulle komma senare upp till gatan, och då skulle han kanske till och med ha låtit bli att titta i brevlådan eftersom de i så fall skulle ha haft ännu mer bråttom. 11


Han hade räknat ut det senare, när hela huvudet blev fullt av spekulationer om tid och han tillbringade en hel dag i den stora granen i grannens trädgård. Den stod alldeles intill brevlådan som han samma morgon hade slitit ner och slagit i småbitar med en slägga. Han satt där, strax före jul, på en tjock gren, högt uppe och osedd av förbipasserande, och räknade bilar som körde förbi den lilla infarten från sju på morgonen till sju på kvällen. Han kom upp i sexton. Om han räknade med fem sekunder för var och en, fem sekunder då en potentiellt farlig situation kunde uppstå med ett snart treårigt barn som sprang ut i gatan medan fadern öppnade brevlådan och irriterat började sortera reklam, blev det ändå inte mer än åttio sekunder. Tolv timmar, de tolv timmar då Dina eventuellt kunde tänkas befinna sig utomhus, vid brevlådan, medan någonting distraherade fadern och hon för några ögonblick inte hölls under noggrann uppsikt, utgjorde 43 200 sekunder. Under åttio av dem kunde något alltså hända. Under mindre än två promille av tiden. 0,185185185 procent, skulle han för evigt komma ihåg. Om han bara hade tagit sig tid att ställa tillbaka mjölkkartongen i kylskåpet skulle ingenting ha hänt. Det var Jonas som skrek. Från Dina kom inte ett ljud. Han skrek till i samma sekund som livet ännu inte hade gått i spillror och han såg henne snubbla. Det var Jonas som vrålade så högt att föraren tvärbromsade. Det var Jonas som förtvivlat försökte knuffa bilen vidare, bort från Dina, som låg kvar fastklämd under det vänstra framhjulet. Det var Jonas skrik som fick den chockade bilföraren att hissa ner sidorutan utan att förstå någonting innan han till sist lät BMW:n rulla vidare en meter eller så. Under åren som följde släppte scenen aldrig greppet om 12


honom. Dinas fall framför vinterdäcket. Blicken hon hann ge honom medan den öppna munnen bleknade och nästan blev vit under den svaga gatlyktan. Sekunderna då han stod med Dina i famnen och insåg vad som hade hänt, utan att ännu ha någon möjlighet att fatta det. Alltsammans, bild för bild, blev till en skräckfilm som höll honom vaken när han borde sova och som gjorde honom så slut att han somnade när han inte borde göra det. Han skulle minnas scenen för alltid. Den blå overallen och den rosa mössan som han hade försökt rätta till innan polisen kom. Dinas ögon som stirrade genom och förbi honom. Förskoleväskan på marken och det som fanns i den. Kalle Ankaplåstret och den blodiga gasbindan som hade ramlat av när han lyfte upp henne. Lukten av avföring som hann sprida sig från Dinas blöja innan blåljusen närmade sig. Jonas skulle aldrig glömma bilföraren som pratade och pratade i telefon medan han grät och grät i ett kväljande moln av rakvatten. – Det var mitt fel, ropade Jonas till honom, gång på gång. Det var inte ditt fel. Det var det enda han sa den morgonen då han förlorade sitt enda barn. – Det var mitt fel.

13


Torsdagen den 7 januari 2016

Hans hand värmde hennes axel genom den tunna tröjan. Hanne Wilhelmsen stod inte ut med att bli vidrörd av någon annan än dem hon bodde tillsammans med. Flickan och hustrun, som hon skulle kalla för sin familj om hon någonsin hade talat om dem med andra. Den där handen, smal och försiktig, kändes ändå märkligt välkommen. En livlina, tänkte hon, ett stänk av något välkänt och stabilt i en situation som hon hade tvingats in i och hade gruvat sig inför i flera dagar. Hon knep ihop ögonen mot de starka blixtarna. Fotograferna var så framfusiga att hon hade tillräckligt stora problem med att manövrera rullstolen, och det blev inte lättare i blindo. – Flytta på er, sa hon barskt och kände att mannen bakom henne släppte greppet om hennes axel och tog tag i stolens handtag i stället. – Låt mig för en gångs skull köra dig, sa Henrik Holme ner mot hennes öra. Vi måste ta oss härifrån. – Kommer de att bli dömda? ropade en journalist. Allihop, menar jag? – Vad anser du om åklagarens plädering? frågade en annan och körde upp en Iphone i ansiktet på henne. – Men så flytta på er då! 14


Henrik Holmes röst gick upp i falsett medan han resolut sköt stolen genom folkmassan. Nästan framme vid de stora dörrarna ut från tingshuset var det som om Moses grep in. Journalisterna, säkert ett tjugotal, fick plötsligt bråttom att kolla sina mobiler och vek åt sidan. Fotograferna, åtminstone några av dem, blev förvirrade av den plötsligt förändrade stämningen och sänkte sina kameror. Henrik Holme stannade till ett ögonblick, förvånad över att det nu var fritt fram till dörren och den väntande polisbilen utanför. – Vad är det som händer? sa Hanne Wilhelmsen och fattade själv tag om hjulen. – Vet inte. Nu ser vi till att ta oss ut. Vintervädret slog emot dem. Det hade äntligen börjat snöa efter en mörk jul. Det var ännu inte tillräckligt kallt för att staden skulle bli vit, men våta flingor dalade tätt och fick Hanne att kisa. – Jisses, sa Henrik och tvärstannade. Polisbilen, som hade stått några meter bort, rullade långsamt fram mot trappen. En uniformsklädd kvinna klev ur förarsätet. – Vad är det? frågade Hanne vresigt och drog jackan tätare om sig. – Iselin Havørn är död. Hanne såg på honom. Han höll mobilen så nära ansiktet att ett blått sken speglade sig svagt i de våta kinderna. – Om du tänker tala om för mig att hon har mördats efter att vi äntligen har gjort vårt för att få tjugotvå högerextremister bakom lås och bom, så … Den kvinnliga polisen närmade sig. Hon verkade tydligt osäker på hur de skulle få in Hanne i bilen. – Det ser faktiskt inte ut som mord. 15


Henrik scrollade med tummen mot skärmen. – De skriver inte självmord i klartext, fortsatte han. Men det ser ut som om hon har kastat in handduken frivilligt. Han stoppade ner telefonen i fickan och gick halvvägs runt stolen. – Får jag lov? log han och slog ut med händerna. Det blir lättare så, vet du. – Jag får väl stå ut med det för en gångs skull, mumlade Hanne och lyfte sakta armarna, som ett motvilligt barn. Han bar henne mot bilen. För att vara en ovanligt spensligt byggd man föreföll han stark, kände Hanne, även om obehaget av att bli buren gjorde henne fysiskt illamående. – Tar du stolen? sa Henrik till den uniformsklädda kvinnan, som redan hade börjat fälla ihop den. Han satte ner henne i baksätet. – Iselin Havørn, sa Hanne lågt. Vilket idiotiskt namn. Men i ärlighetens namn … Henrik rättade försiktigt till hennes ben. – … så finns det väl knappast en människa i det här landet som har större anledning att skämmas nu än … Hon föste undan honom med båda händerna innan hon sträckte sig efter säkerhetsbältet. – … Iselin Havørn. Vilket namn. Och vilken sorglig figur. *** Även om man inom polisen var fåordig och dämpad i sina försök att avdramatisera Iselin Havørns död blev medierna som tokiga. Till och med en dag när den norska historiens mest omfattande rättegång mot högerextrema terrorister skulle avslutas var den sextiotvååriga kvinnans självmord toppnyhet överallt. 16


– För tre veckor sedan var det nästan ingen som hade någon aning om vem hon var, sa Henrik Holme och sträckte sig efter fjärrkontrollen för att sänka ljudet på TV:n. Och nu är det världens uppståndelse kring henne. – Tja, svarade Hanne. Många har känt till hennes pseudonym. Det är förstås svårt att undvika. Förr eller senare avslöjas sådant. I det här fallet tog det bara ovanligt lång tid. – Jag trodde det hörde till de etiska reglerna inom media att självmord inte ska avslöjas. – De gäller inte längre, verkar det som. I varje fall inte när de har varit all over her de senaste veckorna. Egentligen finns det kanske ett paradoxalt samband mellan pressens förföljelse av henne och detta att de nu har ett självmord att frossa i. – Anser du att hon blev förföljd? Hanne ryckte lätt på axlarna. – Rent faktiskt blev hon ju det. Efter avslöjandet har hon knappast varit ute ur lägenheten efter vad jag har läst. Och den har ju varit belägrad, kan man säga. – Jovisst, men förföljd? Det är väl hennes eget fel att … – Har du tänkt flytta in här? avbröt Hanne och tittade demonstrativt på klockan. Henrik rodnade och tog sig åt näsvingen. – Nejdå. Nejdå. Men förföljd? Menar du det? Hanne svarade inte. Hon stängde av TV:n och nickade mot dörren. – Iselin Havørn var inte dum. Alltså var hon ond. Jag fäller inte en enda tår över att hon är död, men det finns det kanske andra som gör. Det hon har fått gå igenom de senaste veckorna skulle kunna försätta den största stoiker i depression och självmordstankar. Men nu måste du gå. Du behöver inte komma tillbaka eller höra av dig förrän det dyker upp ett nytt cold case. 17


– Inte när domen faller heller? – Det behöver du inte. De kommer att bli fällda, varenda en. – Tror du det? Han hade rest sig och gick mot hallen när Hanne började rulla mot köket. Hon stannade tvärt och såg på honom. – Tack vare oss kommer de att bli det. Eller egentligen … Ett leende drog över hennes ansikte, nästan omärkligt. – Tack vare dig, Henrik. Tack vare dig. *** Henrik hade fått ett eget tjänsterum. Det var inte stort, men det var hans eget. I flera år hade han varit hänvisad till opersonliga krypin som han fick behålla i några dagar, några veckor eller vid ett enda tillfälle en och en halv månad. Det här hade han däremot hållit till i ända sedan några dagar efter den 17 maj 2014. Sexton människor hade dödats av hemgjorda bomber gömda i en tuba och fyra bastrummor under tvåhundraårsfirandet av grundlagen. Antalet döda skulle ha varit betydligt större om det inte hade varit för Hanne Wilhelmsen och honom själv. De hade varit för sent ute för att hejda angreppet men i tid för att både begränsa omfånget och för att få först två och senare ytterligare tjugo gärningsmän gripna i ett nätverk så skrämmande att det länge hade gjort honom sömnlös. Eftersom Hanne blankt hade vägrat att flytta in på Grønlandsleiret 44 under den intensiva och långvariga utredning som följde hade han befordrats till ett slags närmaste man. Och springpojke, som han redan hade varit en tid. Han älskade rummet. Hans mor hade tittat in bara några dagar efter att han flyttat in. Hon avskydde gardinerna, som enligt hennes uppfattning 18


såg kommunala ut, och hade skickat honom nya med posten. Först hade han tvekat inför att hänga upp dem, det kunde finnas någon regel som förbjöd personalen att sätta personlig prägel på statlig egendom. När en av de äldre kvinnliga anställda på mordroteln fick syn på packen med tyg som låg på besöksstolen hade hon emellertid insisterat på att hjälpa honom att hänga upp dem. Tillsammans med ett par affischer som han hade köpt på Ikea, och en krukväxt som stod i fönstret och som han var noga med att vattna varje måndag och torsdag, gjorde gardinerna hans rum rent ut sagt hemtrevligt. Henrik Holme infann sig på jobbet varje dag klockan kvart över sju på morgonen och gick sällan hem förrän vid tiotiden på kvällen. Han begav sig till Hanne när hon bad honom om det och gick tillbaka till polishuset när hon körde ut honom ur lägenheten på Kruses gate. Det första halvåret efter terroristattentaten hade han arbetat praktiskt taget varenda helg. Så småningom, när fallet närmade sig ett överlämnande till överåklagaren, hade de på nytt fått ett par gamla olösta fall att ta sig an. Det ena lyckades de inte komma till rätta med. Det andra, ett gammalt mord, löstes bara några månader innan preskriptionstiden skulle gå ut. Mördaren visade sig ha varit död i sexton år, men offrets åldriga mor fick åtminstone en gnutta mer frid i sinnet av att få veta vad som verkligen hade hänt. Nu var klockan halv nio på kvällen, och Henrik Holme tittade missmodigt på den tomma inkorgen på skrivbordet. De hade inga fall på gång. Ingenting att göra. Ingen förevändning för att söka upp Hanne. Egentligen borde han säga till sin närmaste chef; polismästare Silje Sørensen hade gett honom en fri tjänst som förutsatte att han själv sa ifrån när han hade tid över. 19


– Har du ett ögonblick? En korpulent man med ett brett leende stod i dörröppningen och knackade lätt på karmen. Han hade en liten ryggsäck över den högra axeln – Många, svarade Henrik. Stig på. – Bonsaksen, sa mannen och räckte fram en kraftig näve. Kommissarie Kjell Bonsaksen, Stovners polisstation. De knubbiga fingrarna snuddade vid ID-brickan som hängde i en blå snodd runt halsen. – Henrik Holme, svarade Henrik och försökte låta bli att göra en grimas efter det alltför fasta handslaget. Men det visste du förstås. Eftersom du … Han log fånigt, dunkade sig lätt i tinningen med knytnäven och satte sig ner. – Eftersom jag har sökt upp dig, nickade Bonsaksen och slog sig ner på den lediga stolen. – Ja. – Du börjar göra dig ett namn, Holme. Henrik svarade inte. Han hade nog med att betvinga en stigande rodnad och körde in händerna tryggt under låren. – Folk talar om dig. Med respekt. På samma sätt som de en gång talade om Hanne Wilhelmsen. Han log igen. – Eller … dit har du en bit kvar. Jag var här på den gamla goda tiden, så jag vet vad jag pratar om. Vi jobbade aldrig ihop, Wilhelmsen och jag, men jisses vilket rykte hon hade. Rena drottningen mot slutet. Innan det … Innan hon blev skjuten och blev lite … Pekfingret snurrade sakta vid tinningen. Det var alldeles tyst i rummet. En siren från bakgården trängde till sist igenom väggar och golv. 20


– Mycket att göra? Bonsaksen lät blicken glida över det nästan tomma skrivbordet. Den stannade vid trådkorgen utan innehåll. – Inte just nu. – Bra. Jag skulle nämligen vilja … Den äldre polisen hade lyft upp väskan i knäet och tog upp en ringpärm. Blå och så välfylld att den spretade. Han lade den på skrivbordet med en dov smäll. – Jag skulle verkligen önska att ni kunde ta er en titt på det här fallet, sa han. – Vi … Det är polismästaren som ger oss uppgifter. Vi kan inte bara … – Jag vet, jag vet. Kjell Bonsaksen strök tankfullt med pekfingret utmed näsryggen. – Du har bara varit här i … tre år? – Fem till sommaren. – Fem. Bonsaksen nickade. – Jag går i pension om exakt en vecka, fortsatte han. Fyller femtioåtta den 14 januari. Då har jag arbetat inom polisen i nästan trettionio år. Henrik såg stint på den blå pärmen, som verkade sliten och bleknad. – Och under så många år är det oundvikligt att man har begått ett och annat misstag, fortsatte Bonsaksen. Även om jag säkert har begått färre än de flesta. Men som sagt … Han såg sig omkring och fick syn på Henriks Moccamaster på ett avlastningsbord i hörnet. – Kan jag ta mig en kopp? – Det har stått ett tag är jag rädd. 21


– Äsch, sa Bonsaksen och reste sig. Jag sa ju just att jag har varit i kåren i mer än en mansålder. Han reste sig upp och tog en ren kopp från brickan bredvid kaffebryggaren. Höll upp koppen till näsan, sniffade och tog en klunk. – Helt okej, sa han kort och satte sig ner igen. – Som sagt? sa Henrik. Du började på … – Som sagt, avbröt Bonsaksen och förde koppen till munnen igen innan han ändrade sig och ställde den ifrån sig, så har man självklart gjort en och annan tabbe. Låtit folk slippa för lindrigt undan. Kanske inte ansträngt sig tillräckligt med något fall. Man kan inte heller bortse ifrån att man vissa gånger inte har lyckats förhålla sig fullt lika objektiv som reglementet föreskriver. Saken är den, Holme, att jag ändå … Han snörvlade lite och drog flera gånger med ett finger under näsan. – Det är ingenting som jag inte kan leva med. Ingenting som kommer att plåga mig när jag om en vecka packar ner mina pinaler i en kartong och pallrar mig ut ur tjänsterummet för att sätta mig på första bästa plan till Frankrike. Det finns ingenting i det jag har gjort under alla dessa år, eller någonting jag inte har gjort, som kommer att kosta mig en minuts sömn under åren som kommer. Inte en enda minut. Han underströk sina ord genom att slå handen i bordet en gång. – Utom det här, tillade han och rörde vid den blå pärmen. Det har legat och skavt som en sten i skon sedan 2004. – Jaså. Ja, det kan ju svida när kräket slipper undan. – Den här kom inte undan. – Vad? – Han kom inte alls undan. Han blev gripen, åtalad och dömd. 22


– Då … Då kan i alla fall … Henrik svalde. Han kände fortfarande en ömhet runt struphuvudet där han i början av december hade fått adamsäpplet förminskat. Avsevärt. Nu gick han omkring i höghalsade tröjor eller med halsduk och oroade sig för att vädret skulle bli varmare. Visserligen hade operationssnittet lagts så precis i övergången mellan hals och haka att det knappt syntes längre, men alla skulle komma att lägga märke till den stora förändringen av själva halsen. Vilket antagligen var meningen, när han tänkte efter. Han fingrade på polokragen på den militärgröna pullovern. – Hanne Wilhelmsen och jag jobbar med olösta fall, sa han och försökte låta bestämd. Cold cases. Jag är rädd att vi inte kan … Och dessutom, som jag sa förut, så lyder vi under polismästaren och enbart henne. – Det kan jag gott tänka mig, sa Kjell Bonsaksen. Det finns väl knappast någon annan här i huset som skulle kunna hoppas på att ha någon form av kontroll över Wilhelmsen? Men det här fallet … Han lade handen på ringpärmen och sköt den insisterande mot Henrik. Han för sin del drog sig aningen bakåt, som om dokumentsamlingen skrämde honom. – Det rör sig om ett misstag, fortsatte den äldre polisen. Ett justitiemord. Eller … Han lutade sig plötsligt tillbaka på stolen, fiskade upp en halvrökt cigarr ur bröstfickan och stack in den i munnen. – Jag bara suger på’n, mumlade han lugnande. Tänder den inte. – Justitiemord, upprepade Henrik tonlöst. Om du tror att en felaktig dom har avkunnats är väl ett överklagande till högsta domstolen rätt väg att gå. 23


Kjell Bonsaksen reste sig med ett litet stönande. Han var minst tjugo kilo för tung, och cigarren hade hittat sin av allt att döma invanda plats i mungipan, i en liten fördjupning mellan läpparna skapad av decenniers regelbundna tryck. Henrik tyckte att cigarren såg ut som en torr valplort och slog ner blicken. – Jag har tröstat mig med att han aldrig kämpade, sa den snart pensionerade polisen och stirrade ut i mörkret. I snart tolv år har jag försökt lugna mitt samvete med att han aldrig var villig att kämpa. Då kunde han liksom inte vara oskyldig, eller hur? Henrik svarade inte. – Jag menar … Bonsaksen spottade ut osynliga tobakskorn utan att ta cigarren ur munnen. – Alla bevis pekade mot honom. Han ljög bevisligen. Två rättsinstanser fann honom skyldig. Fan, inte ens krakens egen advokat trodde på honom! Han vände sig mot Henrik och slog ut med händerna. – Förstår du? Henrik hade lust att säga nej. I stället tittade han stint på pärmen han hade framför sig. – Det var egentligen bara jag som tvivlade, fortsatte Kjell Bonsaksen. Jag var utredningsledare i fallet. Det kunde naturligtvis vara en jävla fördel för killen, att utredningsledaren inte var helt övertygad om att han var skyldig till hustrumord, men … – Hustrumord? Henrik tittade upp. – Ja. Han dömdes till tolv års fängelse för att ha dödat sin fru. – Så han är … Henrik räknade snabbt i huvudet. 24


– Då bör han vara ute nu? Han satt väl inte av hela tiden? Den andre nickade och satte sig ner igen. – Han frigavs efter åtta år. Det vet jag nu. Undersökte lite, förstår du, efter att ha stött på honom nyligen. På nyårsdagen faktiskt, på en bensinmack ute på E18. Av en ren slump. Han hade gått ner i vikt, för att uttrycka det milt. Mager som en sticka. Nästan flintskallig och alldeles grå i de få strån som satt kvar på huvudet. Förr var han en stilig karl. En riktig snygging, med finfint jobb på Statoil. Nu körde han långtradare mellan Norge och Sverige, och sådan ser han ut också. Blek och glåmig och så proppfull med kaffe att man vaknar till med ett ryck bara av att titta på’n. Helt oigenkännlig. Men ögonen, Holme … Han lade båda sina kraftiga händer på skrivbordet och lutade sig plötsligt framåt. – De såg ut precis som på den tiden. På pricken. – Jaha, sa Henrik försiktigt. Ögon förändras väl inte så mycket på tretton år? – Det kan de mycket väl göra. Men inte de här. Henrik kände en sur, unken stank från den kalla cigarren och drog sig än en gång lite bakåt på stolen. – Vet du vad min fru säger är det värsta med mig efter alla dessa år inom polisen? frågade Kjell Bonsaksen gravallvarligt. – Nej. – Att jag har blivit så förbannat cynisk. Att jag liksom inte litar på någon. Att jag kommer med invändningar och ifrågasätter allt som har sagts. Det är säkert sant. Yrkesskada, kallas det. Äntligen tog han cigarren ur mungipan och stoppade ner den i bröstfickan igen. – Men vet du vad Eva-Bjørg tycker är det bästa som har kommit ut av alla de här åren? Henrik skakade kraftigt på huvudet. 25


– Att jag kan se på folks ögon om de ljuger. Henrik satt blickstilla. – Det kan jag så klart inte, sa Bonsaksen. Men nästan. Och problemet den gången var att jag inte såg en skymt av lögn i hans ögon när han sa att han inte hade gjort det. Men det fanns liksom ingen gnista i dem. Ingen vrede över att bli orättvist behandlad. Bara … Han tog upp ringpärmen med båda händerna och ställde den på högkant. Henrik såg att vigselringen höll på att försvinna in i höger ringfinger, och han kände igen en lika hårt sittande Odd Fellow-ring på den andra handen. – Resignation, avslutade Bonsaksen. Killen var liksom helt uppgiven. Ingen glöd kvar i honom, på något sätt. Så jag har försökt intala mig att rättvisa skipades den gången. Som sagt har fallet bara varit en sten i skon. Obehaglig, men inte farlig. Plågsam, men något som har gått att leva med. Han lade ner den välfyllda pärmen igen, och än en gång sköt han den mot Henrik Holme. – Men inte nu, tillade han och suckade tungt. Den där blicken han gav mig borta på macken … – Vad heter mannen? frågade Henrik, mer för att säga något än för att han var uppriktigt intresserad. – Den där blicken talade sanning, Holme. Och då … Kjell Bonsaksen reste sig, tog den nästan tomma väskan och slängde den över höger axel innan han gick mot dörren. Ringpärmen låg kvar på Henrik Holmes skrivbord, som om han redan hade accepterat att ta emot den. – … kvalificerar han sig för titeln landets mest plågade själ. Den där killen som förlorade allt. Absolut allt, och på kort tid. Ta er en titt på fallet är ni snälla. Ge mannen den chans jag borde ha gett honom för tolv år sedan. 26


– Vad heter han? upprepade Henrik. – Han heter Jonas, sa Kjell Bonsaksen och öppnade dörren. Jonas Abrahamsen, och jag hoppas vid gud att ni kan hjälpa honom.

27

Profile for Smakprov Media AB

9789164205117  

9789164205117  

Profile for smakprov