(f. 1977) romandebuterar med Det finns ingenting att vara rädd för.
J O H A N H E LT N E
F Ö R FAT TA R F O T O © R I K K A R D H Ä G G B O M O M S L A G S B I L D A LVA W I L L E M A R K OMSLAG SARA ACEDO
D E T F I N N S I N G E N T I N G AT T VA R A R Ä D D F Ö R
är en gripande kärlekshistoria om två unga människor. Lyhört berättar Johan Heltne om vuxenblivande, skam och längtan, och om allvarlig sjukdom som förväntas bli helad bara tron är tillräckligt stark.
J O H A N H E LT N E D E T F I N N S I N G E N T I N G AT T VA R A R Ä D D F Ö R
och Livets Ord lockar familjer att bosätta sig i Uppsala. Sjuttonårige Jonatan går i församlingens gymnasium, Nina är nyinflyttad. Under ungdomsgruppens resa till Israel förälskar de sig i varandra men tvingas hålla sitt förhållande hemligt. Precis på gränsen till vuxenvärlden tyngs deras kärlek av en djup rädsla för att bli upptäckta. Alla brott mot församlingens regler vandrar uppåt, via kamrater och ungdomsledare till pastorerna.
D E T Ä R T I D I G T N I T T I O TA L
Johan Heltne
DET FINNS
ingenting AT T
vara
rädd
Ur romanen: »I Jesu Kristi nasaréens namn!« ropade han och knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, satte tillbaka dem på pannan. Det var svårt att andas. Jag backade. Kände händer mot min rygg. Han pressade hårdare. Nacken veks så att det gjorde ont. Vad höll han på med? Jag bet ihop käkarna och försökte trycka huvudet framåt. Han pressade bara hårdare. Jag gav upp, slappnade av och föll, kände hur jag togs emot av flera personers händer. Jag las ner på heltäckningsmattan. Händerna nu på min kropp, på magen och armarna, på bröstet. Ungdomsledaren höll mitt ansikte i sina händer. Händerna var fuktiga, luktade vanilj.
FÖR
ISBN 978-91-27-13836-0
9 789127 138360
Heltne_Detfinns_ORIG.indd 1
2014-02-10 12:20
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 2
2014-02-11 11:43
Juni Soldaten höll kvar handen på min axel och såg på mig med rynkade ögonbryn. Jag tog några snabba steg till bandet och la ryggsäcken i den vita plastlådan, fick upp sedlarna ur bakfickan och visade dem för soldaten på andra sidan metalldetektorn. Det var en tjej. Jag blev stående. Stirrade på henne. Hennes ögon var klara, gröna. Håret kort. En k-pist hängde i en lädersele över axeln. »It’s okay«, sa hon och nickade mot sedlarna, tuggade tuggummi. Hur gammal var hon? Inte mycket äldre än jag, sjutton, arton kanske. Hon tittade över min axel och ropade något på hebreiska. Såg sen på mig igen och svepte med handen. När valvet öppnade sig exploderade ljuset. Det var vasst, vitt. Allt var vitt: himlen, solen, stenbyggnaderna runt torget som var stort som två, tre fotbollsplaner. Muren stod längst bort och såg ut att lysa. Ovanför blixtrade Klippmoskéns guldkupol av solreflexer. Förutom vår grupp kunde jag inte se en enda turist. Våra hundra vita kepsar i en klunga och runt omkring oss en massa i rörelse på väg till och från muren, alla i svarta kläder. Svarta rockar, stora svarta hattar, skägg, korkskruvarna vid öronen. Det såg olidligt ut i hettan, ingenstans någon skugga. Och soldater. Nu såg jag att det stod soldater i små klungor i folkmassan, nästan omärkliga. Trots k-pistar, vissa 9
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 9
2014-02-11 11:43
med större automatvapen i händerna, med patronbälten i kors över bröstet. Framför muren kändes det som luften stod helt stilla. Jag blåste på huden och det brände till. Överallt var små lappar inpressade i springor och sprickor. Jag tog upp min lapp, knöt handen hårt runt den och tittade bort mot repet. På andra sidan var det trångt. Närmast stod en man med skägg ner till bröstet. Han sjöng entonigt och vaggade fram och tillbaka så att hårskruvarna vajade. Svetten rann i ansiktet. Jag vände mig tillbaka mot muren och valde en spricka i höjd med mina axlar, tryckte snabbt in lappen, blundade och lutade pannan mot muren. »Tack för att jag är helad genom dina sår«, sa jag tyst. Överallt omkring mig bads det nu, och långsamt växte tungotalet i styrka. Det lät som vind. Och någonstans nära: ungdomspastorns röst. »Ge tillbaka vad du har lovat ditt folk!« ropade han hest. Han upprepade orden, ropade dem högre för varje gång. Huden knottrades på mina armar. Uppe på gatan stod trafiken stilla. Det luktade diesel. Förarna ropade och tutade, flera hade klivit ur bilarna och stod och rökte. I trapporna såg kepsarna ut som ett vattenfall. Nina syntes inte till. Guiden stod på en parkbänk omgiven av några av eskortsoldaterna och pekade bortåt, på en vit klippa. Men det liknade inte en dödskalle, eller jo, kanske, om jag kisade, de två groparna i klippan påminde om ögonhålor. Nedanför låg en busstation där de vita bussarna var sotiga av avgaser, långsidornas text på arabiska gick bara att ana. Jag kände mig besviken. 10
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 10
2014-02-11 11:43
Folk stirrade på oss. Enbart araber. Vi gick in genom en smal gallerdörr. I trädgården blev det helt tyst, bara en bäck som porlade någonstans. Staden rann ur kroppen. Den kom plötsligt: känslan av helighet. Jag rös. Hela gruppen hade trängt ihop sig i gräset. Ungdomspastorn stod på ett trädgårdsbord i skuggan under en av palmerna och bläddrade i sin bibel. Skjortan var mörk av svett. Nina satt vid kanten av en damm och vilade hakan i handen. Blusen var klistrad mot hennes rygg. I springan mellan blusen och vindtygsbyxorna syntes hud. Min puls ökade och jag tittade bort, såg på ungdomspastorn som nu höll pekfingret i luften. Han började läsa. Tidigt på morgonen den tredje dagen går Maria från Magdala till graven. Hon kommer till trädgården och upptäcker att stenen framför ingången är borta. Hon börjar gråta eftersom hon tror att kroppen har stulits. Men så hör hon någon säga hennes namn och vänder sig om. Det är han. Jag blundade. Koncentrerade mig. I några sekunder var det som om jag var hon. Ljus. Hans ansikte vänt mot mig. Plötsligt satt jag och tittade på Nina igen. Stirrade. Som en hund. Idiot. Någon av ungdomsledarna kunde se. Eller vem som helst i gruppen. Och berätta. Jag bet hårt i tungan. Ingången till graven var bara ett litet hål i bergväggen. Innanför var det trångt, och det var fuktigt, kallt nästan, svetten stelnade. Det fanns två uthuggna rum, det ena mindre än en enkelsäng. Gravplatsen. Från en handstor glugg i taket kom en tunn stråle ljus och i strålen svävade dammkorn. De rörde sig långsamt uppåt. Plötsligt förstod jag. Det var här han hade legat, här han hade väckts, exakt här. Jag blundade och formade ordet Jesus med läpparna. Knep 11
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 11
2014-02-11 11:43
ihop ögonen tills ögonlocken glödde, kände hur tårarna kom. Jag la ansiktet i händerna, såg ljuset igen, kände hur värme spred sig i kroppen, tung. Jag stod där, var fysiskt där, men jag var också någon annanstans. Ansiktet så ljust. Han kom närmare, tog steg mot mig. Då knackade det på ryggen. Jag torkade mig snabbt med skjort ärmen och vände mig om. Det var en av ungdomsledarna. »Fler vill in«, viskade han och log snett när han såg att jag gråtit. Vid midnatt började en klocka slå dovt och porten till klostergården öppnades. Det var mörkt, bara levande ljus på stolpar längs grusgångarna. Vi gick in bland skuggorna av knotiga olivträd och ner på knä i den torra jorden. Det hyschades. Efter en stund var det helt tyst, bara suset av trafik någonstans ifrån och ljudet av syrsorna på berget utanför murarna, återkomstberget. »Fader«, bad ungdomspastorn. »Ske din vilja, inte vår.« Grå fält i mörkret runt honom. Böjda ryggar. »Ske din vilja!« upprepade han, nu högre, och det fick tungotalet att växa i styrka. Han ropade igen. Det lät som han grät. Jag tryckte pannan mot marken och koncentrerade mig på att tänka det verkligt. Jesus här i Getsemane. Nu, på knä bland olivträden. Månen mellan grenarna, hans ansikte blått av skenet. I ångest svettades han blod. Det började sticka i ena benet. Till slut domnade det helt. Jag lutade mig framåt och la tyngdvikten på händerna. Den spruckna jorden pressades mot handflatorna. Jag kände plötsligt för att göra armhävningar. 12
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 12
2014-02-11 11:43
Vi gick ut. Tysta, som om vi hade upplevt något vi alltid skulle minnas. Mittemot porten stod en kioskvagn upplyst av en fl imrande lampa som hängde i en vajer mellan två höga träd. Kiosken var öppen och några hade redan ställt sig i kö. Nina stod sist. Jag s kyndade mig så att jag hamnade bakom henne, blåste henne i nacken, bara gjorde det. Hon ryckte till och vände sig om, verkade först arg men log med hela ansiktet när hon såg att det var jag. »Shit vad rädd jag blev!« Hon sa det högt. Jag tittade snabbt runt. Ingen i kön verkade ha hört, eller så låtsades de som ingenting, såg inte ens på oss. När jag vände mig tillbaka stod Nina på tå med armbågarna på disken. Mannen i vagnen tittade ner på henne. Han hade ett stort skägg, och håret var likadant, yvigt. Det var omöjligt att veta om han var jude eller arab. Det slog mig att det hade varit så flera gånger. Nina pekade på affischen med glassar och sa något. Mannen böjde sig ner. Det hördes hur han öppnade en frys och började rota runt i den. Så reste han sig och räckte glassen till Nina samtidigt som hon la mynt på disken. Mannen sa inte tack, bara vände sig mot mig och såg på mig, lät mynten ligga kvar. Det var något med hans blick. Jag såg framför mig att han höll en kniv bakom ryggen. Jag tittade på Nina. Omslaget på hennes glass var silvrigt med klasar av blå och röda stjärnor. Jag pekade på glassen och höll upp ett finger, undvek att se mannen i ögonen. Han försvann bakom disken igen. Avståndet mellan lyktorna gjorde att våra skuggor blev flera meter. Så krympte de igen. Nina hoppade några steg på ett ben med armarna utsträckta, försökte likna något. Och när skuggan 13
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 13
2014-02-11 11:43
växte påminde den om ett träd, en kal stam med bred krona, en tall kanske. »Här«, sa hon och öppnade sin tygväska. »Glöm inte att dricka.« Hon räckte fram en halvfull petflaska. »Fast jag varnar«, sa hon. »Det kokar.« »Det är lugnt«, sa jag och tog emot flaskan. Jag skruvade av locket och tittade snabbt på ringen. Ninas läppar hade varit där. Direkt kände jag hur blodet samlades mellan benen. Jag blundade. Knep igen ögonen hårt. Tänkte mig en fotbollsplan. Bollen på straffpunkten, tyst publik, jag som tittar ner i gräset. Jag förde ringen till munnen och tog en klunk. Vattnet var varmt, jag tvingade mig att svälja. Nina skrattade högt åt min min. »Jag sa ju det. Trodde du inte på mig?« »Klart jag gjorde. Men ändå, det är vidrigt. Jag är så sjukt trött på att tvinga i mig äckligt varmt vatten. Jag dricker typ aldrig annars, inte ens när jag tränar.« Nina drog av sig vindtygsbyxorna, och sen den långärmade blusen. Halsen och armarna blänkte av svett, och linnet var fuktigt precis under brösten. Det ilade till i magen, och strålade ner i ljumskarna. Jag tittade bort. Bakom oss var det tomt. »Jag har hört en grej«, sa Nina samtidigt som hon tryckte ner kläderna i väskan. »Man kan dö av uttorkning fast man inte ens har blivit törstig.« »Vadå, man märker ingenting, bara ramlar ihop?« »Exakt. Det är särskilt vanligt på natten när man tror att allt är lugnt. Man glömmer dricka fast man borde. Jag läste det nånstans, eller om det var på teve.« 14
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 14
2014-02-11 11:43
Hennes axlar rörde sig när hon pratade. Små, små rörelser. »Men man kan säkert dö av det här också«, fortsatte hon. »Att trycka i sig vatten. Plötsligt spricker man.« Nina spände ut magen och slog lätt på den med knytnäven. Båda skrattade för hon såg verkligen ut att vara gravid. Det sluttade brant nu, kullerstenar. Vi gick längs en stenmur. Ett högt galler ovanpå med rullad taggtråd i två lager längst upp. Bakom muren en kyrkogård i mörker. Gravstenarna låg ner och såg ut att täcka hela bergssidan. Mittemot, på andra sidan dalen, lyste Gamla stan. Ringmuren, tempelberget, guldkupolen. Jag såg på Nina. Hon gick med blicken i marken och skakade flaskan i takt med sina steg. Hon tog långa steg, långa steg med sina långa ben, knäna lite vinklade mot varandra. Det ilade till i magen igen. Vi kom ikapp de som gått före oss. Man gick i smågrupper, tjejer och killar tillsammans. Några var framme vid bussarna. Jag tittade över axeln. I backen bakom gick man också blandat, flera i par. Ungdomspastorns son gick med en av norskorna. De gick nära varandra. Kanske stämde det som någon sagt, att de vanliga reglerna inte gällde på resan. Jag såg på Nina igen, tog ett djupt andetag. »Vet du«, sa jag. »Jag köpte samma glass för att det nästan är som att kyssas.« Jag sa det bara, snabbt, men ångrade mig direkt. Det lät barnsligt. »Va?« Nina vände sig om och började gå baklänges. »Glöm det«, sa jag. »Men säg«, sa Nina. »Kom igen. Jag vill veta vad du sa. Säg!« 15
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 15
2014-02-11 11:43
Hon la huvudet på sned, såg sorgsen ut. Jag ansträngde mig för att inte svälja. »Okej«, sa jag. »När vi köpte glass, nu förut, jag köpte samma som du för att det nästan är som att kyssas. Men jag vet inte, det lät löjligt nu när jag sa det.« Jag gjorde en min, samma som förut. Nina började skratta och det fick mig att skratta. Hon stannade och slöt båda händerna runt flaskan. »Men vi kan köpa samma glassar hela resan. Seriöst. Om du vill?« »Okej«, sa jag. »Men. Går du före sista biten? Eller jag kan också. Du fattar.« Hon ryckte på ena axeln. »Gå först du då.« Vid bussen tog jag trappan i två steg. Luftkonditioneringen var på men inga lampor var tända. Jag gick en bit in innan jag hittade två lediga säten, tog av mig ryggsäcken och hoppade in till fönstret. Hjärtat slog snabba sugande slag som om jag hade sprungit. Det var omöjligt att veta vad som gällde, i bussen satt ingen i par, inte vad jag såg. Efter en liten stund kom Nina gående i gången, strök handen över stolsryggarna. Så stannade hon. Hon tittade snabbt ner på det tomma sätet och sen upp på mig. Ansiktet var i skugga men jag såg hur hon rynkade ögonbrynen. Jag skakade lite på huvudet men var osäker på om det märktes. Nina mimade något som jag inte kunde tyda och gick vidare bakåt i bussen. Jag ligger ner. Andas snabbt, andas genom munnen. Pulsen slår i höften. Armbågen värker, och ena sidan av huvudet. Jag öppnar 16
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 16
2014-02-11 11:43
ögonen, bländas. Blundar och pressar pannan mot marken. Marken är hård, det är sten. Jag rullar över på rygg och känner efter med fingrarna. Det känns som kullerstenar. Jag öppnar ögonen igen, kisar, känner efter i håret. Jag blöder. Blodet ser svart ut i solen. Det är någon bredvid mig. En kvinna sitter på huk. Ögonen är svarta, stora, hon ser på mig, har örhängen i trä breda som händer. Hon frågar om hon ska ringa ambulans. Jerusalem, nu minns jag. Jag skakar på huvudet, försöker le. Kvinnan ler tillbaka. Läppstiftet orangerosa. Jag sätter mig upp, stödjer mig med en hand mot kullerstenen. Jag tar djupa andetag för att få ner pulsen. Kvinnan ser på mina kläder, hon gör en min, nickar. Jag tittar ner. Det är inte sant, jag har kissat på mig. Jag blundar, hör hur jag gnyr. Som en apa. »And you are bleeding«, säger hon. »Here.« Hon tar fram ett tyg ur sin handväska, skakar det så att det vecklas ut, räcker mig det. Det är en tunn sjal. Nära syns ett mönster. Växter slingrade kring varandra, eller ormar. »Keep it«, säger hon och ler. Jag torkar armbågen och håret, blodet är en svart skugga i det vinröda. Jag skjuter mig bakåt och lutar mig mot husväggen, stönar, trycker sjalen mot huvudet. Väggen är het. Det luktar grillat kött. Jag mår illa. Det är en gränd, smal. Bilar är parkerade längs andra sidan. Kvinnan säger något som jag inte hör ordentligt, frågar sen om jag är okej, lägger handen på min arm. Jag säger ja. »Are you positive?« Jag nickar och säger att jag är säker, att det här händer ibland. Kvinnan reser sig. Jag känner mig sömnig. Svett rinner i ansiktet. Eller är det blod? Jag torkar med armen. Det är bara svett. Jag tittar 17
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 17
2014-02-11 11:43
upp på kvinnan. Hon håller något i handen, ett visitkort. När jag tar emot det säger hon åt mig att ringa om jag behöver hjälp, att jag inte ska tveka. Hon tittar inte ner på shortsen. »God bless you«, säger jag. »And God bless you«, säger hon tillbaka och ler. Så går hon. Ljudet från klackarna ekar svagt mellan husen. Jag reser mig. Börjar gå tillbaka mot gågatan. Sanden brände genom handduken, jag var tvungen att hela tiden lyfta en fot. De första var redan i och flöt som korkar mellan saltstoderna som liknade halvsmälta snögubbar. En bit bort stod två killar på knä i vattenbrynet. Deras kroppar var svarta av lera. Nina satt på ett cementbord i en ljusrosa baddräkt som var svår att skilja från huden. Ungdomspastorns fru knöt något som såg ut som en plastpåse runt bandaget på hennes vad. Det var som att andas något annat än luft, något mycket torrare, en gas. Jag gick ut, kisade, kände hur solen skar i huden. Roströda berg reste sig på alla sidor av det turkosa vattnet. Närmast stränderna lyste saltbottnar vita. Det såg ut som ett svartvitt fotografi som färglagts i efterhand. Plötsligt fick jag en smäll i huvudet. Jag skrek högt och vände mig om. En av de som grävt lera stod med armarna sträckta i luften. Han skrattade, satte sig på huk och började gräva upp mer. Jag vadade ut så att det forsade runt knäna. Lera kastades från flera håll. Jag sträckte mig efter en saltstod, drog mig runt den för att ta skydd men sparkade till något på bottnen och föll. Vatten stänkte upp i ansiktet och det sved direkt. Jag ställde mig upp, fick 18
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 18
2014-02-11 11:43
en ny lerklump i ryggen. Jag ropade att de skulle sluta, höll upp händerna, var rädd för att få ett anfall, öppnade ögonen. Det brände till något fruktansvärt. Reflexmässigt gnuggade jag med knogarna men det gjorde det bara värre. Pulsen bultade i ögonen som om blodådrorna i dem skulle spricka. Då var det någon som sa något, någon som stod nära. En tjej? Jag vände mig mot rösten, tvekade, sträckte ändå ut armen. Min handled greppades löst. »Du ser precis ut som en mullvad«, sa rösten. Det var en av norskorna. Hon skrattade. »Bare kom med du«, sa hon och drog med mig. Vi gick ur vattnet och upp på något som kändes som sten eller cement. Norskan öppnade min hand och knöt den runt en kedja. Jag ryckte. En dusch sattes igång och jag vände ansiktet mot strålarna. När jag torkat mig gick jag upp mot kiosken, en liten fyrkantig cementkloss. Det rann från ögonen. Under ett solblekt p arasoll satt fyra av ungdomsledarna framåtlutade in under s kuggan. Alla hade köpt likadana pilotsolglasögon som ungdomspastorn. Bara några meter från kiosken upptäckte jag Nina. Hon kom från sidan, haltade och såg ledsen ut, skakade på huvudet. »Skyddet var helt värdelöst«, sa hon och sköt fram underläppen. »Det tog bara några sekunder och så läckte det.« Hon tittade ner på vaden. Det satt ett nytt bandage runt insektsbettet. »Men jag hann i alla fall vara i en stund och det räcker faktiskt. Nu har jag läst tidning sittande i vatten och till och med smetat in mig med den där mirakelleran. Avbockat liksom.« 19
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 19
2014-02-11 11:43
Hon log. Hade redan fått några fräknar runt näsan och munnen. »Jag hann inte ens läsa tidning«, sa jag. »Jag vet inte om du såg men jag höll på att tappa synen. Ögonen svider fortfarande, typ som om nån höll en tändare mot dem.« Nina grimaserade med hela ansiktet. »Synd om oss«, sa hon. »Vi behöver tröstäta. Som plåster, okej? Fast det är på ett villkor, att jag är den som bestämmer sort.« Nina haltade fram till kiosken. Jag kisade ner mot vattnet. De flesta hade gått upp och många satt redan i bussarna, luftkonditio neringen var säkert på. Jag drog handen genom håret. Det var fortfarande kort, hårbottnen het. Det kändes märkligt att inte ha elektroder fästa mot den. Som om det fattades någonting. Någonting av mig. Ungdomsledarna satt kvar under parasollet. En pratade, de andra verkade lyssna. En av dem var vänd mot mig men ögonen doldes av solglasögonen. Han rullade en burk Coca-Cola mellan händerna. Såg han på mig? »Här.« Nina höll upp två likadana glassar. I det gröngula landskapet på omslagspappret cyklade en rosa björn enhjuling. Björnen hade runda solglasögon, pekade på mig. Det stod något på hebreiska i en pratbubbla. »Vad tror du den säger?« frågade Nina. Jag blundade och tryckte glassen mot ögonen, ett i taget. »Jag föddes faktiskt röd«, sa jag. Nina pressade ihop läpparna, och det ryckte i hennes mungipor. Så började hon skratta. Hon skrattade så att nästan alla hennes tänder blev synliga. 20
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 20
2014-02-11 11:43
»Du är knäpp«, sa hon och skakade på huvudet. Jag log och blinkade med ena ögat, rev upp pappret. Det var en isglass, blodröd. »Du …«, sa jag. Jag pekade med tummen mot min kropp och gjorde en min. »Ledarna, de glor på oss eller hur?« Nina tittade över min axel. »Just ja. Ja, kanske, jag tror det. Jag glömmer det där hela tiden. Men skål då.« Hon slog sin glass mot min, vände sig om och haltade bort. Ungdomsledaren pekade på mig och sa mitt namn igen. Alla i aulan hade vänt sig om. Två hundra stirrande ögon, Nina säkert. Jag stoppade fötterna i sandalerna, la handen på min kompis arm och trängde mig förbi, kände hur pulsen rusade. I mittgången tittade jag upp. Ungdomsledaren höll mikrofonen mot underläppen, såg ut över aulan. »Här och nu på kibbutzen börjar det verkliga allvaret«, sa han. »Kanske är du ny hos oss. Kanske har du hamnat här genom föräldrar eller en vän. Kanske hade du ingen aning om vilka vi är förutom lögnerna du läst i tidningarna. Det spelar ingen roll, du kommer att åka hem förvandlad.« Jag visste inte var jag skulle ställa mig, gick några steg åt sidan, stoppade händerna i shortsen. I ögonvrån såg jag hur ungdoms ledaren fortfarande tittade rakt fram, ut över de andra. »I morse var jag uppe i soluppgången«, sa han. »Jag gick en böne21
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 21
2014-02-11 11:43
promenad längs stranden. Jag gick där i det underbara morgonljuset och plötsligt talade Herren till mig. Det var så tydligt. Gud talade till mig och han fick mig att på riktigt inse att det var här det hände, allt det vi läser om i evangelierna. Här. På stränderna runt Galileiska sjön. Mirakelsjön. Det var här Jesus la händerna på de sjuka, och det var här alla han la händerna på blev friska. Alla blev friska. Helade. Exakt varenda en.« Han bytte hand runt mikrofonen. »Och Herren sa till mig. Lyssna nu! Han sa, den här morgonen vill jag visa min gränslösa kärlek till er. Jag vill visa min oändliga kärlek till er genom att ge er ett kvalificerat mirakel. Ett kvalificerat mirakel. Här vid mirakelsjöns strand. Varför? Jo, så att alla på resan verkligen ska förstå vem jag egentligen är.« Jag hade börjat svettas, aggressivt. Det rann längs ryggen och från hårfästet. »Jag ska vara ärlig«, fortsatte ungdomsledaren och svepte med blicken. »I många så kallat kristna sammanhang tummas det på sanningen i dag. Men jag säger er att det kommer en tid i Guds församling då vi ska få se människor som är gravt handikappade bli helade framför våra ögon. Djävulen kanske viskar till dig att den och den är ett hopplöst fall. Men samma auktoritet och makt över sjukdomar och demoner som gavs åt Jesu lärjungar är given även åt oss. Åt dig och åt mig. Det finns inga hopplösa fall. Det enda som krävs av oss är att vi tror och lever rent.« Han bytte mikrofonhand igen. »Lyssna!« sa han högt. »Gud vill hela alla. Precis varenda en. Gång 22
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 22
2014-02-11 11:43
på gång säger oss evangelierna att Jesus helade alla. Inte sjuttio procent, utan alla. Två tusen år har gått men Jesus Kristus, livgivaren, läkaren, Guds enfödde son, han som kom för att göra sin faders vilja, hans namn förändras inte. Hans karaktär är inte annorlunda nu. Det finns ingen växling av ljus och mörker i honom. Han är för evigt densamme. Och jag säger dig, om helande inte är för alla, varför bar han då våra sjukdomar på korset? Våra smärtor. Varför?« Han blev tyst. Luftkonditioneringen susade. Jag kände blickarna på mig, i nacken. Fingertoppar. Jag blundade, säker på att svetten syntes. Att Nina såg. Den rann som om jag stod i solen, längs ryggen, från armhålorna, i ansiktet. Jag öppnade ögonen. Ungdomsledaren pekade på mig. »Jag frågar igen«, sa han och tog några steg mot mig. »Om Gud vill att hans barn ska lida. Att Jonatan här, som många känner som en riktig gudsman, att han ska lida. Varför bar då Jesus hans sjukdom? Hans krampanfall? Om inte för att han skulle bli helad? Säg mig det? Någon?« Han pekade fortfarande. Jag rätade på ryggen. »Vissa hävdar att miraklens tid är förbi. Även präster och pastorer, kanske i din hemförsamling. Men om miraklens tid är förbi så skulle det innebära att alla de tekniska bevis som lagts fram, i hundratals laboratorier över hela världen, om oräkneliga fall av mirakulösa helanden, att de är falska och att Guds löften inte gäller i dag. Men jag säger er, och lyssna noga nu. Jag säger er att den person som hävdar att miraklens tid är förbi, den personen förnekar Guds natur och därmed Gud själv. Hör ni mig?« 23
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 23
2014-02-11 11:43
Det mumlades. »Jag sa hör ni mig?« »Ja!« ropades det i kör. »Bra«, sa ungdomsledaren. Han rullade axlarna. »Men«, fortsatte han. »Du har ett ansvar. Om jag fick handpåläggning och ingenting hände med mig så kan jag inte säga att det var predikantens fel. Det fungerar inte alls så. Nej, när Guds smörjelse kommer i all sin kraft så måste den tas emot i tro. Det är du som måste ta emot den. Ingen annan.« »Amen!« svarade ungdomspastorn precis bakom mig, och direkt svarades hans rop av några ungdomsledare bredvid honom. Jag torkade ansiktet med t-shirten, kände mig svag i hela kroppen. Jag hade börjat frysa och kände att illamåendet var på väg. Sjukhuskänslan. Jag spände muskler för att få igång blodcirkulationen. Låren, magen. »Kristus bar dina sjukdomar på Golgata så att du skulle bli helad!« ropade ungdomsledaren och fick svar från ungdomspastorn igen. »Det här är goda nyheter«, fortsatte han med hög röst. »Djävulen är besegrad. Du har fått gudomlig hälsa. Inte när du kommer till himlen, utan i dag! Halleluja?« »Halleluja!« svarade hela aulan. »Du är frisk som en nötkärna! Att så många misslyckas med att ta emot helande beror bara på otro. Det enda du behöver göra är att acceptera Guds löften. Acceptera hans löften som sanna och tro att du är helad. Tro! Det räcker. Du ska tro, leva rent och det fysiska helandet är redan ditt. Det är helandet som förhärligar Gud, inte sjukdomen. Amen?« 24
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 24
2014-02-11 11:43
Han vände sig mot mig. »Och du Jonatan, tror du?« Jag nickade. Han log och började gå mot mig igen, såg intensivt på mig. »Den här morgonen ska Gud visa sin kraft. Gud vill att du ska ta emot ditt helande. Den här morgonen, just i dag, just nu, här vid mirakelsjöns strand. Alla som tror, säg amen!« Det ropades amen från hela aulan. Ungdomsledaren stannade framför mig. Jag försökte svälja men det gick inte. »Tror du?« frågade han igen och riktade mikrofonen mot mig. Hans ögon var ljusbruna. Vackra. »Jag tror«, sa jag och hörde min egen röst samtidigt från munnen och i högtalarna, den lät som pappas. Ungdomsledaren böjde sig ner. Det var hans bibel, den låg på heltäckningsmattan. Bakom honom hade ungdomspastorns son börjat spela på synten. Han vickade huvudet i korta rörelser. Jag blundade. Illamåendet rörde sig nu som sjögräs. »Markusevangeliet berättar hur Jesus möter en pojke med demoniska kramper«, sa ungdomsledaren. »Kramper som sliter omkull pojken, kastar honom i vatten och eld, får det att fradga kring hans mun. Vad gör Jesus? Jo, han går fram till pojken och talar strängt till den orena anden. Den ger ifrån sig ett våldsamt skrik, och den rycker och sliter i pojken och far till slut ut ur honom. Sen ligger pojken där på marken så livlös att alla tror att han är död. Men Jesus tar hans hand och reser honom upp, och pojken står där stadig på benen. Pojken är vid liv, befriad, helt och hållet ren.« 25
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 25
2014-02-11 11:43
Melodin från synten. Luftkonditioneringens sus. Ljudet av bibeln som släpptes på golvet igen. Jag öppnade ögonen. Mina ben darrade. Ungdomsledaren stod nu alldeles intill mig. Hans andedräkt luktade kaffe. »Säg efter mig Jonatan«, sa han. »Jag bekänner och släpper taget om all synd som finns i mitt liv.« Han räckte fram mikrofonen. »Jag bekänner och släpper taget om all synd som finns i mitt liv.« »Jag släpper all motvilja«, fortsatte ungdomsledaren. »Släpper all bitterhet och allt annat jag kan ha emot någon just nu.« »Jag släpper all motvilja«, sa jag. »All bitterhet och allt annat jag kan ha emot någon just nu.« »Jag släpper taget om alla orena tankar, alla orena handlingar.« »Jag släpper taget om alla orena tankar, alla orena handlingar.« »Just nu.« »Just nu.« »Jag tillåter inte synd att stå i vägen för manifestationen av mitt helande.« Han hade höjt rösten. Jag försökte göra samma sak, upprepade orden, men rösten vek sig, lät tunnare, som en tjejs. Jag harklade mig. »Jag kommer inte att tvivla på dina ord i otro«, sa ungdomsledaren. »Jag kommer inte att tvivla på dina ord i otro«, sa jag. »Nej, jag är stark i tron och står nu ren inför dig. Vit som snö. Helandet tillhör mig. Jag är frisk.« Jag upprepade hans ord, var noga med att artikulera. »Fader, du kan glädjas över min fulla hälsa. Världen ska få veta att Jesus lever och din är äran.« 26
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 26
2014-02-11 11:43
»Fader, du kan glädjas över min fulla hälsa. Världen ska få veta att Jesus lever och din är äran.« Ungdomsledaren log. »Amen«, sa han lågt utan att rikta mikrofonen mot mig. »Amen«, sa jag. Han satte två fingrar mot min panna. »I Jesu Kristi nasaréens namn«, viskade han och började sen tala i tungor. Plötsligt tryckte han till, hårt. Jag spände kroppen för att inte tappa balansen. Han la mikrofonhanden bakom min nacke och pressade den mot sig, tryckte till min panna igen. Mitt huvud vinklades bakåt. »I Jesu Kristi nasaréens namn!« ropade han och knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, satte tillbaka dem på pannan. Det var svårt att andas. Jag backade. Kände händer mot min rygg. Han pressade hårdare. Nacken veks så att det gjorde ont. Vad höll han på med? Jag bet ihop käkarna och försökte trycka huvudet framåt. Han pressade bara hårdare. Jag gav upp, slappnade av och föll, kände hur jag togs emot av flera personers händer. Jag las ner på heltäckningsmattan. Händerna nu på min kropp, på magen och armarna, på bröstet. Ungdomsledaren höll mitt ansikte i sina händer. Händerna var fuktiga, luktade vanilj. Jag spände låren. »Jag näpser dig!« ropade han så att saliv stänkte i mitt ansikte. »I Jesu Kristi namn! Du orene ande, ge vika och kom aldrig tillbaka! Jag befaller dig att försvinna för alltid! Gå!« Det var flera musiker som spelade nu, basen fick golvet att vibrera. Någon sa amen precis vid örat. Jag spände låren igen, skinkorna, kunde inte hålla emot längre, började gråta. 27
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 27
2014-02-11 11:43
»Förbarma dig över honom!« ropade en gäll röst, det lät som ungdomspastorns fru. Tungotalet fyllde aulan. Jag kände hur jag blev tyngre. Jag låg i vatten, varmt vatten, sjönk. Nu hände det. Det hände verkligen. Den torrlagda strandlinjen såg ut som något efter en naturkatastrof. Mellan vattnet och den egentliga stranden låg ett brett bälte av kantiga stenblock. Allt insvept i ett bländvitt dis trots hård, het vind. Jag lyfte upp toalettpappret och såg på det. Blodet var mörkt. Jag spottade på pappret och tryckte det mot knät igen, vände mig om. Det var Nina, jag hade känt på mig det. Hon kom gående på stigen från huvudbyggnaden, hade på sig en vit skjorta, och något på huvudet, en sjal. Skjortan var öppen och fladdrade i vinden. Jeansshortsen var samma stentvättade som i Uppsala. De var klippta högt upp på låren och så slitna att hålen syntes ända härifrån. Att hon vågade ha på sig dem öppet. Hon upptäckte mig och vinkade med handen som hon höll runt tygväskan. Jag vinkade tillbaka, snabbt, och vände mig mot vattnet igen. Nu var det fler ute på stenblocken. Kanterna var vassa eller heta, man balansgick som om det gjorde ont under fötterna. Några killar i trean stod redan i vattnet halvt upplösta i diset. Vågorna bröt i höjd med deras midjor. Då var det någon som ropade. Det var på mig. En kompis länge bort på stranden. »Snart!« ropade jag tillbaka och pekade på knät. Han lyfte handen, drog den sen genom håret och gick ner mot stenblocken, förbi Nina. Hon hade satt sig med sina kompisar och höll på att dra av sig jeansshortsen. Tjejen som stod närmast Nina 28
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 28
2014-02-11 11:43
var ett huvud kortare och mycket bredare över höfterna och låren. Det såg ut som något i en film som det är meningen att man ska skratta åt. Nina vek ihop sin väska, satte på sig skorna igen och reste sig. Kompisen tog hennes hand. De började springa. Vid stenblocken stannade de och släppte varandras händer. Nina tog några snabba kliv med armarna utsträckta, hoppade från ett stenblock till ett annat, vek benet mjukt när hon landade. »Ni är ihop va?« Jag blev alldeles iskall. Det var en av de äldre killarna från Örebro. Han satte sig på huk intill mig. »Nej«, sa jag. »Okej. Men som ihop?« Han kisade hårt. Runt halsen blixtrade en bred guldkedja utan kors. Handduken över axeln var vit med stora röda bollar. »Nej, inte som ihop heller«, sa jag. »Men hon är, jag vet inte …« »Hon är speciell för dig«, avbröt han. Var han ironisk? Jag ryckte på axlarna. »Är det inte helt värdelöst att inte få vara ihop?« frågade han. »Ärligt? Att de ska bestämma en sån grej. Allt annat är ju schyst, men just den grejen. Lyssnar man till det där så slutar det med att man gifter sig samma dag som man fyller arton. Eller hur?« Han skrattade. Jag ryckte på axlarna igen och sa att jag inte brydde mig så mycket. Han såg på mig, ögonen var smala springor, jag tittade bort. Nina stod på ett av stenblocken längst ut och drog av sig skorna. »Jag har också en«, sa han. »Som är speciell för mig, eller vad ni nu säger. Men jag är inte särskilt speciell för henne.« 29
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 29
2014-02-11 11:43
Jag kände att jag måste säga något, vad som helst. Jag lyfte toalettpappret. Såret såg ut som om det behövde tvättas. »Varför inte?« frågade jag. Nu log han stort och det var ett uppriktigt leende, som om han ändå tyckte om mig. Han tog en näve stenar och lät dem rinna ner i den andra handen. »Äh«, sa han och spottade. »Hon tycker att jag är som en brorsa.« Han skrattade högt och reste sig. Slog händerna mot varandra, såg på dem. Slog en gång till. Nu var det många längst ut. En av norskorna hade på sig bikini. Två ungdomsledare stod bredvid. Det var inte svårt att gissa vad de pratade om. Norskan vände sig om och började gå på stenblocken in mot stranden. Ungdomsledarna tittade efter henne. »Du ska inte med? Här kommer du smälta bort. Jag hörde att det är över fyrtio i skuggan. Det är helt stört när man tänker på det.« Jag skakade på huvudet och höll upp pappret. Han såg på det och gjorde en grimas. »Vad har du gjort? Det ser vidrigt ut.« »Det ser värre ut än vad det är, det är ingenting, bara ett litet jack. Jag halkade på trappan till stugan och landade med knät rätt mot hörnet.« Han nickade kort. »Well«, sa han. »Oroa dig inte, jag ska inte säga något. Om din tjej alltså. Hon är förresten väldigt snygg så jag fattar. Ta mitt råd och skit i reglerna. Tro inte att Gud belönar dig bara för att ni väntar. Förr gifte man sig när man var tolv.« 30
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 30
2014-02-11 11:43
Jag började faktiskt skratta. Han också. Så gick han. Jag tittade efter Nina men såg henne inte. I vattnet stod sex, sju personer i en ring. En av dem höll en beachvolleyboll med båda händerna. Hon kastade den till sig själv och gjorde ett fingerslag rakt upp i luften. Vinden tog bollen direkt och slet in den över stenblocken. Ljudet av steg. Och rörelse mellan apelsinträdens stillastående skuggor. Det hördes att hon sprang. För det var väl hon? Ja, det var hon, skuggan haltade lite på ena benet. Jag kände hur jag började le. När hon kom fram stannade hon inte, utan fortsatte springa och kastade sig upp på mig, låste benen runt mina höfter och höll sig kvar. Jag fick tag i hennes knäveck som var hala av svett och svåra att greppa, förlorade balansen och backade in i några grenar. Hon tryckte läpparna mot min mun, lite snett, i mungipan. Jag öppnade munnen och kände hennes spetsiga tunga, släppte greppet runt knävecken. Hon försökte hänga kvar men gled sakta nerför mina ben. Hon började skratta. Hennes andedräkt mot mitt ansikte. Tandkräm, eller tuggummi, och något annat, något sött. Så slappnade hon av, hasade hela vägen ner och satte fötterna på marken. Hon böjde sig och la händerna på låren. Håret föll framåt. »Nattronden upptäckte mig«, sa hon andfått. »En av dem var den där ledaren, du vet, han som tittar så konstigt på en. Jag låtsades gå på toaletten. Då, när de såg mig alltså. Jag väntade säkert en kvart.« Hon pratade snabbt, som om orden satt ihop. Sen tog hon ett djupt andetag och sträckte på ryggen. Drog håret bakom öronen. Det var svårt att se hennes ansikte, ansiktet var grått. Runt henne 31
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 31
2014-02-11 11:43
s iluetterna av grenar, apelsiner. Apelsinerna fick mig att tänka på julgranskulor. »Jag kan inte se ditt ansikte«, sa jag. »Jag är här«, sa Nina. Hon tog ett steg närmare och blåste på mina läppar. Jag blundade och öppnade munnen. Hennes tunga i min mun, och då, den söta smaken, det var grönsak hon smakade, squash. Jag la handen på jeansshortsen. Hennes händer följde ryggraden utanpå min t-shirt, ner till mina bakfickor. Hon knäppte upp knapparna, stoppade ner händerna i fickorna och tryckte sig mot mig. Brösten rörde sig med hennes andetag. Jag flyttade min hand och när jag gjorde det kände jag springan mellan skinkorna. Jag vred bort huvudet, var tvungen att andas. Pulsen bultade i ljumskarna. Shortsen stod nästan rakt ut. Kände hon? Jag ville inte tänka. Läpparna mot hennes kind, jag drog dem så att jag mötte hennes mun igen, kände smak av salt, svett. Nina tog upp händerna och följde mina höfter runt till framfickorna, hennes armband klingade. Hon förde ner händerna med baksidan mot mina lår. Ena handen stötte mot ståndet, jag ryckte till, gjorde ett ljud genom näsan, och det gick en varm stöt längs ryggen, men jag kunde hålla mig. Nu måste hon ha känt. Men hon backade inte. Hennes mun högt uppe vid min kind. Hon andades snabbt och oregelbundet. Andedräkten var varm. Jag la min hand på sidan av hennes mage, kände revbenen genom t-shirten. Vi gick ner mot sjön, passerade den övervuxna gokartbanan, eller vad det nu var för något. Plötsliga vindpustar ibland. Korta, varma. 32
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 32
2014-02-11 11:43
Sen helt stilla igen. Tre små fallfärdiga träbåtar var uppdragna eller hade bara blivit kvar på de torrlagda stenblocken. En brygga låg som utkastad, det fattades åtminstone fem meter till vattnet. Vi satte oss på kanten av en avsats i cement. Kanske hade det varit någon sorts kaj. På andra sidan sjön glittrade byarna, Tiberias av ett gulare ljus än de som var mindre. »Det känns egentligen ganska konstigt att vara här«, sa Nina. Vi hade varit tysta i flera minuter. »Varför då?« frågade jag. »Jag hade bestämt mig för att inte säga nåt, men nu vill jag det ändå. Fast bara till dig.« »Okej.« »När jag var liten var vi på demonstrationer jämt. Det är så jag minns det i alla fall. Mot Israel till exempel.« I ögonvrån såg jag hur Nina tog upp en sten och vägde den. »I kyrkan var det också så«, fortsatte hon. »För Palestina. Hela Svenska kyrkan är väl det.« Hon vände sig mot mig. »Här är det ju tvärtom. Och mamma har säkert förändrats. Med Israel och Palestina alltså, blivit positivare till Israel. Men jag hade inte tänkt på det förrän vi kom hit.« Ville hon att jag skulle säga något? Det kändes så. »Hur tänker du nu då?« frågade jag. Nina svarade inte. Jag såg på henne. Hon höll fortfarande i stenen, tittade ner på den. »Jag vet inte«, sa hon efter en stund. »Men det är ju svårt att 33
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 33
2014-02-11 11:43
bara tycka nåt nytt från en dag till en annan. Om du förstår. Hur tänker du?« »Jag vet inte«, sa jag. »Eller, det är väl tvärtom för mig, som du säger. Israel har ju rätt att försvara sig. Du vet, det är araberna som anfallit varje gång det varit krig. Och sen är andra världskriget ganska nära när man tänker på det. Man fattar inte, sex miljoner. Nyss. Att judarna har rätt till ett eget land blir ju logiskt.« »Fast det är ju logiskt från båda hållen. Jag kan verkligen fatta palestinierna också, de var ju här först.« »Seriöst!« sa jag, mycket högre än jag tänkt mig. »Judarna var ju här för många tusen år sen! De har varit här sen Abraham. Dess utom har ju araberna gigantiska landområden, varför fokusera på en liten landremsa som typ bara är öken.« »För att det är hemma. Det här är palestiniernas hem. De härstammar förresten också från Abraham.« Nina vände sig mot mig. »Det kan du ju inte förneka.« Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag säga? »Det är komplicerat«, sa jag bara. »Det är faktiskt galet när man tänker på det«, sa hon och log lite. »Så skit i det. Vill du bada? Kom igen!« »Bada? Nu, här?« Nina nickade med stora rörelser. »Men vi har ju inga badkläder. Eller, det är klart att vi ska bada.« Jag reste mig och drog av mig t-shirten. Jag tog av mig shortsen också, bara så där, och vände mig mot Nina. Hon stod med ryggen 34
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 34
2014-02-11 11:43
till och höll på att dra av sig linnet. Trosorna var ljusa, och det gjorde att de liksom lystes upp. Formen av rumpan liknade ett hjärta. Jag blundade. Vi tävlade över stenblocken. Nina kom först, gick ner i vattnet direkt utan att ta av sig skorna och dök så att hon försvann under ytan. Hon kom upp tio meter bort. Jag trampade av mig skorna, gick i och vadade mot henne med vattnet forsande runt midjan. Hon mötte mig och hoppade upp på mig så att hennes kors slog mot min haka. Släppte sen armarna från min nacke och la händerna på mitt bröst, tittade ner på det. »Jag tycker att du har så himla snygg kropp. Jag har velat säga det och nu sa jag det, går inte att ta tillbaka.« Hon tittade upp i mina ögon, allvarlig. Jag visste inte vad jag skulle säga, höll henne hårt i ett grepp runt låren. I ett ryck böjde hon överkroppen bakåt, jag fick ta i för att inte tappa taget. Men så släppte jag henne och hon försvann under ytan igen. När hon dök upp igen några meter bort simmade jag bort till henne. »Du«, sa jag och la armarna runt hennes hals. »Vi måste vara försiktiga. Nu på resan. Det här håller egentligen inte. Du kanske inte har förstått exakt hur det fungerar än, jag vet inte, men de kommer att komma på oss, tro mig.« »Men det här ser de ju inte«, sa Nina och vände sig så hon stod mittemot. »Allt berättas uppåt«, sa jag. »Vadå uppåt?« »Folk berättar uppåt, till ledarna. Nån i din stuga skulle kunna 35
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 35
2014-02-11 11:43
göra det, eller i min. Även om man litar på dem. Det är så det funkar. Ledarna får reda på allt.« »Men …« Nina tittade bort med rynkade ögonbryn. Det droppade vatten från hennes hår, rann över hennes ansikte, reflekterade ljuset från stränderna på andra sidan. Fräknarna var små mörka fält runt näsan. »Vad skulle hända om de fick reda på oss då?« Hon såg på mig igen. Pupillerna var stora, svarta. »Det skulle bli värsta apparaten. Folk har stängts av från skolan. Vi skulle kunna skickas hem.« »Vadå, de skulle sätta oss på första bästa plan?« Ninas mun var halvöppen. Hon var på väg att säga något men gjorde det inte, hon tog istället ett djupt andetag. Vi stod en bit från varandra. Jag ville inte titta på hennes kropp, koncentrerade mig på ett av hennes örhängen, en fjäril, eller trollslända. »Nina. Kom!« Hon vadade fram till mig och tog mina händer som jag hade sträckt ut. »Stå här. Och så ser du mig rakt i ögonen.« »Så här?» Hon spände blicken i mig som om hon var arg eller rädd. »Exakt«, sa jag. »Du är du och jag är jag.« »Vadå?« »Du är du och jag är jag.« »Jag förstår inte«, sa hon och såg sorgsen ut, de stängda läpparna böjda neråt. 36
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 36
2014-02-11 11:43
足
Heltne-Inlaga-Korr6-140211.indd 37
2014-02-11 11:43
(f. 1977) romandebuterar med Det finns ingenting att vara rädd för.
J O H A N H E LT N E
F Ö R FAT TA R F O T O © R I K K A R D H Ä G G B O M O M S L A G S B I L D A LVA W I L L E M A R K OMSLAG SARA ACEDO
D E T F I N N S I N G E N T I N G AT T VA R A R Ä D D F Ö R
är en gripande kärlekshistoria om två unga människor. Lyhört berättar Johan Heltne om vuxenblivande, skam och längtan, och om allvarlig sjukdom som förväntas bli helad bara tron är tillräckligt stark.
J O H A N H E LT N E D E T F I N N S I N G E N T I N G AT T VA R A R Ä D D F Ö R
och Livets Ord lockar familjer att bosätta sig i Uppsala. Sjuttonårige Jonatan går i församlingens gymnasium, Nina är nyinflyttad. Under ungdomsgruppens resa till Israel förälskar de sig i varandra men tvingas hålla sitt förhållande hemligt. Precis på gränsen till vuxenvärlden tyngs deras kärlek av en djup rädsla för att bli upptäckta. Alla brott mot församlingens regler vandrar uppåt, via kamrater och ungdomsledare till pastorerna.
D E T Ä R T I D I G T N I T T I O TA L
Johan Heltne
DET FINNS
ingenting AT T
vara
rädd
Ur romanen: »I Jesu Kristi nasaréens namn!« ropade han och knäppte med fingrarna framför mitt ansikte, satte tillbaka dem på pannan. Det var svårt att andas. Jag backade. Kände händer mot min rygg. Han pressade hårdare. Nacken veks så att det gjorde ont. Vad höll han på med? Jag bet ihop käkarna och försökte trycka huvudet framåt. Han pressade bara hårdare. Jag gav upp, slappnade av och föll, kände hur jag togs emot av flera personers händer. Jag las ner på heltäckningsmattan. Händerna nu på min kropp, på magen och armarna, på bröstet. Ungdomsledaren höll mitt ansikte i sina händer. Händerna var fuktiga, luktade vanilj.
FÖR
ISBN 978-91-27-13836-0
9 789127 138360
Heltne_Detfinns_ORIG.indd 1
2014-02-10 12:20