Page 1

Äreminnen Personmedaljer och social status i Sverige cirka 1650–1900 Martin Tunefalk

Nordic Academic Press

nordic academic press


Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och Martin Tunefalk 2015 Sättning: Aina Larsson/Sättaren i Ängelholm Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Porträtt av medaljgravören Lars Grandel utfört av Adolf Ulrik Wertmüller år 1782. Foto: Kungl. Myntkabinettet. Tryck: ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-87675-75-1


Innehåll Förord 1. Inledning Den förmoderna samhällsuppfattningens upplösning Status och social stratifiering Förhandling och språkets performativa verkan Medaljmediet som källa till föreställningar om status Metod, avgränsningar, definitioner och disposition

2. Anor och representation

9 11

15 24 29 33 45

53

Adliga exempel 54 Börd, jord och lokal makt 61 Statiska föreställningar och konstaterande uttryck 65 Ett exkluderande språkbruk 68 Början på ett argumenterande språk 73 Sammanfattning 76

3. Dygdefulla egenskaper

81

Från enskild till allmän dygd 83 Den bördsautomatiska dygden och socialt avancemang 87 Dygden som det allmänna bästa 90 Gudsfruktan: metadygden pietas 95 Den goda kvinnan bakom den store mannen 100 Sammanfattning 103

4. Merit i ståndssamhället

107

En meritokratisk krigarkultur – från dygd till duglighet 109 Ämbetsmannaideal – från person till position 113 Status utan makt – konstnärer och lärda 121 Sammanfattning 126


5. Den goda borgerligheten

131

En ofrälse frammarsch 133 Donationer, moral och välstånd – tidiga köpmannaideal 137 Vetenskap och uppnådd status 145 Ståndssamhället möter ett jämlikt ideal – de kungliga ordnarna 151 Sammanfattning 156

6. En ordnings försvarstal

161

Ärans antika regelverk 163 Antikiserande uttryck 174 Fäderneslandets försvarare 181 Sammanfattning 193

7. Ett elitistiskt medborgarideal

199

Uttryckens avstannade förändring 202 Den flitige medborgaren 206 Den vårdande medborgaren 212 Den manlige medborgaren 214 ”Vännfasta bröder” – sällskap och samfund 219 Folkspråk och antikiserande uttryck 223 Fäderneslandet och nationen 228 Sammanfattning 232

8. Verksamhet och framgång

237

Anpassade allegorier och heterogena uttryck 239 Individuell framgång och ekonomiskt kapital 247 Nedifrån och upp 253 Medaljmediets profanering 256 Sammanfattning 259

9. Social status under 200 år

263

Social sammansättning 265 Uttryck 270 Föreställningar 278 Sammanfattning 282


10. Förändring och kontinuitet Kausalitet – det performativa språket Anatomi – överskrivning av uttryck Kronologi – de långa linjerna Sammanfattning

Summary Memorials – Commemorative medals and social status in Sweden c.1650–1900

283

283 285 287 289

291

Noter

301

Bilaga

361

Källor och litteratur

373

Personregister

387


Förord Under arbetet med denna bok har jag fått hjälp och stöd av ett antal personer, till vilka jag nu vill rikta ett stort och varmt tack. Min huvudhandledare Mats Hallenberg har givit mig ett ovärderligt stöd i form av sitt stora kunnande och sin initierade läsning och genom att alltid ta sig tid. Det är få läsare som lika träffande kan se poänger och problem i en text. Mikael Alm, min biträdande handledare, har, ständigt positiv, visat ett stort engagemang för projektet och alltid varit generös med lärdomar, uppmuntran och inspiration. Till er båda vill jag rikta mitt första och främsta tack! Till stor hjälp i avhandlingsarbetets slutskede var de kommentarer jag fick av Leif Runefelt, som var opponent på mitt slutseminarium, och Nils Edling, som var tredjeläsare. Båda gjorde ett arbete som vida översteg vad som uppdragen fordrar. Era kloka synpunkter bidrog väsentligt till en mer nyanserad och genomtänkt avhandling. För detta är jag mycket tacksam. Jag vill också tacka kollegorna på Historiska institutionen vid Stockholms universitet, där jag har funnit både vänskap och en kreativ och professionell forskningsmiljö. Min tacksamhet går ut till er alla, men jag vill nämna några som särskilt har bidragit till att göra avhandlingen både bättre och roligare att skriva. Min rumskamrat Adam Hjorthén har läst, kommenterat och därmed förbättrat mina texter ända sedan vår tid som studenter i Uppsala. Kim Bergqvist är kanske den som mest engagerat har tagit del av mitt manus i dess olika former och skeden. För läsning och kloka kommentarer vill jag också särskilt tacka Nevra Biltekin, Carl Mikael Carlsson, Mari Eyice, Charlotta Forss, Lisa Hellman, Otso Kortekangas, Magnus Linnarsson, Emma Pihl Skoog, Joakim Scherp, Martin Skoog och Anna-Carin Stymne. För ett stort administrativt arbete, framför allt i projektets slutskede, vill jag särskilt tacka Magdalena Hernow. Under delar av min doktorandtid har jag varit verksam vid Kungl. 9


Myntkabinettet. Framför allt vill jag rikta min tacksamhet till före detta museidirektör Ian Wiséhn för att ha visat mig förtroende i arbetet på museet och engagemang i mitt forskningsprojekt. Tack också till Eva Ramberg som har visat mig fortsatt förtroende sedan hon tog över museets ledning. Kungl. Myntkabinettet har också bidragit med flertalet av bilderna i boken. Den person som kanske har betytt mest för denna avhandlings tillkomst är Harald Nilsson, före detta föreståndare för Uppsala universitets myntkabinett. Det var han som introducerade mig för medaljmediet och övertygade mig om att jag kunde och borde skriva en avhandling. Han har också läst hela manuset och hjälpt mig med de latinska översättningarna. Harald, till dig vill jag framräcka ett djupt och innerligt känt tack. Även Peter Sjökvist på Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet har bistått genom att granska och förbättra översättningarna i boken. Vad gäller frågor om medaljmediet har Ulf Nordlind och Lars O. Lagerqvist varit till ovärderlig hjälp. De har båda bistått med sin stora kunskap och med vänliga och hjälpsamma tillrop. Ulf har dessutom läst och kommenterat manuset. Trots att jag nu har skrivit en avhandling om medaljer har jag långt kvar till den stora kunskap i ämnet som de båda besitter och så rörande frikostigt delar med sig av. Varmt tack! Min anställning som doktorand möjliggjordes av ett generöst stipendium från Gunnar Ekströms stiftelse för numismatisk forskning. För detta är jag innerligt tacksam. Så också för generösa tryckbidrag från Sven Svenssons stiftelse för numismatik och Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare. Slutligen vill jag tacka mina föräldrar Carl-Magnus och Suzanne Johansson, som alltid har uppmuntrat och stöttat mig, min bror Rikard Johansson, som har lärt mig så mycket, och Elin, min kära hustru och bästa vän. Stockholm, i maj 2015 Martin Tunefalk

10


kapitel 1

Inledning När Carl Gustaf Wrangel (1613–1676) år 1662 lät slå en medalj över sig själv var detta en av de första gångerna i Sverige som en person utanför kungahuset klev in på medaljmediets arena.1 Under snart ett sekel hade svenska kungligheter brukat mediet som äreminne, men få enskilda personer hade fått tillträde till denna uttrycksform, som var så intimt förknippad med furstlig ära.2 Under mitten av 1600-talet började dock en handfull högt uppsatta adelsmän ur riksrådet anamma detta kungliga medium.3 Däribland alltså Wrangel. Medaljen återger på åtsidan hans bröstbild i profil, iklädd mantel och harnesk. Runt kanten löper texten carol gvstav wrangel. com. in. salm. lib. bar. in. lindb., vilken i översättning lyder ”Carl Gustaf Wrangel, greve till Salmis, friherre till Lindeberg”. Frånsidan täcks nästan helt av ättens vapensköld, ornerad med lövverk, fyra riddarhjälmar och två korslagda palmblad. Runt skölden återges namnen på flera av hans gods.4 När medaljen slogs hade Wrangel innehaft några av de högsta ämbetena i riket, inom både den civila och den militära administrationen. Han var riksråd, amiral, fältmarskalk och generalguvernör i Svenska Pommern.5 Ingen av dessa positioner och titlar förekommer dock i medaljens inskrift. Istället är det hans position som adlig markägare som framhålls. Såväl den adliga titulaturen och ätteskölden som omnämnandet av godsinnehavet framställer Wrangel som en del av en regionalt maktägande adel, vars hävdelse av status var baserad på börd och jord. Hans harnesk signalerar adelns krigande roll. Drygt 200 år senare, 1886, slog aktiebolaget Carnegie & Co en medalj över David Carnegie (1813–1890), till minne av femtioårs­ jubileet av hans delägarskap i firman.6 Åtsidan visar hans namn och porträtt, helt utan titlar. På frånsidan ses en avbildning av firmans 11


fabrik utanför Göteborg. Från skorstenarna kommer rök och i bakgrunden ses båtar seglande från och till fabriken på Göta älv, signalerande produktivitet och ekonomisk framgång. Över bilden står skrivet på svenska från aktiebolaget d. carnegie & cie, och i avskärningen halfsekelminne. 1836 1886 samt till förmän och arbetare. Hyllningen fokuserar på personlig ekonomisk framgång som hämtar legitimitet nedifrån, från arbetarna. Här har vi alltså två hyllningar av personer som var framstående i sin samtid. De hyllade representerar två på flera sätt väsensskilda samhällsgrupper. Carl Gustaf Wrangel tillhörde den betitlade och maktägande rådsaristokratin under den adliga storhetstiden i mitten av 1600-talet, David Carnegie var en förmögen fabrikör i det borgerliga 1800-talet. På medaljen över Wrangel hämtas språkbruket ovanifrån, från den kungliga myntningen. Medaljen visar påfallande likheter med Karl X Gustavs riksdaler från 1654.7 Det var ju också i kungliga kretsar som medaljmediet först hade tagits i bruk. Carnegie betonar däremot relationer nedåt i samhällshierarkin. Medaljen riktar sig till förmän och arbetare i hans fabrik. På medaljen över Wrangel framkommer inga uttryck som signalerar personlig förtjänst. Trots att han innehaft några av rikets allra högsta befattningar nämns inte dessa i hyllningen. Hela framställningen – såväl ord som bild – utgör en representation av en maktägande högadel, oberoende av såväl kungligt utsedda ämbeten som folklig legitimitet. I framställningen av Carnegie är den personliga förtjänsten tvärtom i centrum. Det är Carnegies prestation som lyckad fabrikör som hyllas, hans personliga framgång och lyckade förehavanden. Frånvaron av titlar signalerar att Carnegies status varken var beroende av ståndshierarkier eller av statligt erkännande. Hans hävdade sociala status utgår helt och hållet från ekonomisk framgång. Under de dryga 200 år som passerade mellan dessa hyllningar omformades kontinuerligt såväl medaljmediet som de föreställningar om social status och om hur samhället bör organiseras som mediet iscensatte. Centrala föreställningar om social status genomgick ­betydande processuella förändringar under perioden, betydande i den meningen att de signalerar grundläggande skillnader i hur människor såg på och bedömde varandra och processuella i den 12


inledning

meningen att det inte går att urskilja något brott mellan förmoderna och moderna sätt att betrakta social status. Istället kan man tala om en kontinuitet av förändring, en ständigt pågående förhandling och omförhandling av rådande sociala normer. Jag vill dels klarlägga vari dessa förändringar låg – vad som ansågs eftersträvansvärt i olika tider – dels förklara varför dessa förändringar kom till stånd, hur föreställningar formas om hur samhället bör organiseras. Jag utgår från att föremål, ord och bilder inte enbart ska ses som uttryck för rådande föreställningar utan att det i dessa språkliga framställningar sker en förhandling och en formering av sociala relationer – att statusföremål som medaljer verkar performativt. Varför en avhandling om personmedaljer? Varför är det intressant att studera denna till synes obetydliga aspekt av ett förflutet samhälle? Svaret är att dessa föremål, mer än andra medier, förmedlar en idé om det eftersträvansvärda, det som ansågs gott och värt att hylla och bevara för framtiden. Bortsett från sin fysiska form har personmedaljen mer gemensamt med statyer och porträttmålningar än med mynt och polletter. De tillverkades med det explicita och exklusiva syftet att i den beständiga metallen bevara minnet av stora personers handlingar och egenskaper, så att de kunde fungera som förebilder för hur människor bör handla.8 På så sätt berättar de en historia om vad som var det eftersträvansvärda, det statusfyllda, i en specifik historisk tid och plats. Hyllningarna som framträder på medaljerna är exempel på högt ansedda egenskaper och handlingar och är därmed del i en formering av hög status. Personmedaljen som medium är alltså intressant eftersom den iscensätter föreställningar och formeringar av social status i historisk tid. Studien rör dels medaljernas språkliga uttryck, det vill säga hyllningarna som sådana, dels deras tillkomst, det vill säga hyllningarnas bakomliggande förhandlingar och regelverk. Dessa båda sammantaget, hyllningarnas språk och regelverk, utgör förhandlingen om status, som jag kallar ”äreminnets diskurs”. Ordet ”äreminne” syftade under 1600- och 1700-talen framför allt på gravskrifter och, från 1740-talet, de tal som hölls i de kungliga akademierna och vars främsta syfte var ”att hugfästa minnet av stora historiska personligheter”.9 I denna studie används det dock i en bredare bemärkelse: 13


ett minne över en persons ära eller (mer precist) status. Personmedaljer ses därmed som en form av äreminnen. Jag studerar således de sociala förändringarna under det förmoderna Sveriges upplösning genom föreställningar och förhandlingar om status. Varför en avhandling om social status? Sociala relationer och hierarkier under den studerade perioden har i stor utsträckning setts som beroende av politiska och ekonomiska maktförhållanden.10 Forskare har visat stort intresse för diskurser, men ofta sett dem som återspeglingar av snarare än drivkrafter till förändring. Genom att studera hur människor i samtiden uttryckte sociala relationer, vad som ansågs vara gott och eftersträvansvärt, presenterar jag möjligheten att se språket som en drivande förändringsfaktor i det förmoderna samhällets upplösning. Vem som placerades högt upp i samhällshierarkin bestämdes inte enbart av materiella tillgångar eller politiska lagtexter. Föreställningar om rätt och fel, om legitimitet och samhällsuppfattning, både formar och återspeglar sociala relationer. Jag ser status som ett mått på ett samhälles sociala och politiska riktning. Språkliga uttryck är på intet sätt de enda drivkrafterna till social förändring, och jag tar också hänsyn till politiska och materiella förutsättningar som ståndstillhörighet och formella maktresurser. Syftet med studien är att klarlägga och förklara sociala förändringar i den förmoderna samhällsuppfattningens upplösning genom att analysera formering av och föreställningar om social status. Studien rör statusföreställningars språkliga uttryck och förhandlingar. En central problematik för undersökningen är hur olika sociala grupper agerar i förhandlingen om den otillräckliga resurs som social status är, en annan rör relationer och kontraster mellan förmoderna och moderna tankesätt: vad som förändrades, hur förändringen gick till och vad som var stabilt under förmodernitetens upplösning. Frågorna jag vill besvara är vem som hyllades, hur hyllningarna tog sig uttryck och, som en förlängning av detta, vad som ansågs värt att hylla och framhålla som eftersträvansvärt. Vidare undersöks hur och av vem frågor om status avgjordes. Tillsammans besvarar de avhandlingens bredaste fråga: hur föreställningar om status förhandlades, formades och omtolkades under den förmoderna samhällsuppfattningens omformning och upplösning. 14


inledning

Vem som hyllades, hur och för vad är empiriska frågor och rör diskursens språkliga dimension, även om det sista ledet innefattar en högre analysnivå. Hur och av vem frågor om status avgjordes är även det en till stor del empirisk fråga, men den rör den diskursiva praktikens dimension. Hur föreställningar om status omformades under det förmodernas upplösning rör avhandlingens övergripande syfte och hör till den sociala praktikens dimension.11 Undersökningen har såväl empirisk som teoretisk och analytisk relevans för forskningen om det förmoderna samhällets upplösning. Jag presenterar ett källmaterial, personmedaljer, som tidigare inte har studerats ur denna aspekt. Genom att betrakta detta material som ett performativt skapande av sociala relationer genom statuskonstruktioner, och därmed som ett iscensättande av hur människor ansåg att samhället bör organiseras, bidrar jag till en ny teoretisk förståelse av de processer som ledde fram till samhällsuppfattningarnas omförhandling och processuella upplösning. Genom att betona aktörsgruppers inflytande över den samtida diskursen ger jag diskursanalysen ett delvis nytt fokus och innehåll.

Den förmoderna samhällsuppfattningens upplösning Det moderna samhällets framväxt är en av de mest genomgripande förändringar som mänskligheten har upplevt. Olika begrepp har använts för att förklara denna skiftning; forskningen har presenterat dikotomier som feodalt till kapitalistiskt, traditionellt till modernt, jordbruksgemenskap till industrisamhälle. Historiker har gjort studier av förändrade ägandeförhållanden, nya maktbaser och omskapade identiteter, normer och värderingar.12 Det råder konsensus om att samhällsformationerna i Europa genomgick grundläggande förändringar under perioden från 1600-tal till 1900-tal, att det rör sig om fundamentalt olika samhällen. Denna studie analyserar dessa förändringar utifrån föreställningar om social status.

15


äreminnen

De långa linjerna Jag tar som utgångspunkt det väl kända faktum att ståndssamhället gick mot sin upplösning, vilken formellt inträffade vid undersökningens slut i och med ståndsriksdagens slutliga upplösning år 1866. Tidigare forskning om föränderliga föreställningar i detta skeende har visat en rörelse mot borgerliga ideal under 1600-, 1700- och 1800-talen. Peter Englund har studerat adlig samhällssyn under 1600-talet och ser under seklet en rörelse mot ett meritokratiskt tänkande, individualism, en pro-merkantil ideologi och acceptans för ekonomisk strävan och sparsamhet.13 En liknande utveckling ser till exempel Gudrun Andersson, Janne Lindqvist och Stefan Lundblad under 1700-talet.14 Förändringarna mot borgerliga ideal och föreställningar fortsatte under 1800-talet, enligt exempelvis Göran Norrby och Esbjörn Larsson.15 Dessa forskare argumenterar alla för att den epok de studerar innebar ett genombrott för borgerliga idéer och en mer modern världsbild. Undersökningsperioden var uppenbarligen en tid av förändring och omvälvning, varför det är av intresse att anlägga ett långt perspektiv. Genomgripande förändringar ägde rum under alla de tre århundradena men inte som revolutioner utan som utdragna förändringsprocesser. Internationellt har Eric Hobsbawm haft ett stort genomslag med sitt betonande av franska revolutionens avgörande betydelse för det modernas genombrott. Han menar att den var ”en vändpunkt i alla länders historia” och tillsammans med den industriella revolutionen ”öppnade karriärerna för begåvning, eller i varje fall för energi, slughet, hårt arbete och girighet”.16 Det som föregick revolutionerna beskriver han som ”det stabila förkapitalistiska samhället”.17 Jag byter perspektiv till det långa och långsamma och kan på så sätt påvisa det oräkneliga antal förändringar och den mängd genombrott som tillsammans utgjorde övergången mot ett modernt samhälle.18 La longue durée är ett begrepp som myntades av Fernand Braudel för mer än 60 år sedan och som under de senaste åren har vunnit ett visst gehör.19 Historieforskningen har genom att studera långa tidsperioder haft en ambition att flytta fokus från ”historiens ytskikt av snabba händelser” till de mer trögrörliga, djupgående och därmed också mer betydelsefulla strukturerna i historiska samhällen.20 Ge16


inledning

nom att studera den symboliska konstruktionen och manifestationen av status under drygt 200 år flyttar denna studie intresset från kortsiktiga förändringar till frågorna om vad det innebar att vara en samhällsmänniska i det ständigt föränderliga förmoderna Sverige. Frågan om förändring respektive kontinuitet ställs här på sin spets – genom att ta ett helhetsgrepp på perioden gör studien det möjligt att urskilja föränderliga och förhandlingsbara föreställningar å ena sidan och statiska samhällsstrukturer å den andra. Eva Österberg har kärnfullt formulerat värdet av de långa linjernas historia när det gäller frågor om kontinuitet och förändring: ”För att få korn på både varaktigheterna och variationerna, behöver vi de riktigt långa svepen över tid, de långa linjernas strategi. I bästa fall gör strategin det möjligt att urskilja inte endast snabba skiftningar utan också långsamma förskjutningar och, faktiskt, det som står stilla.”21

Samhällsuppfattning Denna studie behandlar hur människor i det förflutna såg på sig själva och varandra, vad de uppfattade som rätt och fel, eftersträvansvärt och förkastligt, och hur de på så sätt formade sociala relationer. Allmänt erkända föreställningar om rätt och fel avgör vilka egenskaper, handlingar och personer som tillerkänns hög respektive låg status. Dessa uppfattningar ligger till grund för hur samhället organiseras och sociala relationer upprättas.22 I denna studie analyserar jag den språkliga iscensättningen av dessa föreställningar. Avhandlingen kan därmed sägas handla mer om social status än om personmedaljer. Medaljerna är källmaterialet men de sociala relationerna är studieobjektet. Samtidigt är medaljerna det konstanta medan uppfattningar om social status förändras; mediet är detsamma över tid, men det som det representerar rör på sig, nämligen föreställningar om det statusfyllda. Att studera sociala relationer som språkligt konstruerade är inte nytt; åtminstone sedan 1980-talet kan man inom humanistisk forskning tala om en kulturell och språklig vändning (a cultural and linguistic turn), där språk innefattar såväl verbala som icke-verbala uttryck och kultur syftar på de föreställningsvärldar som språket 17


skapar och verkar inom.23 Jay M. Smith har studerat relationen mellan kung och adel i 1600-talets Frankrike och menar att för att förstå denna relation, och för den delen även andra relationer, och dess förändringar bör man inte studera de sociala grupperna i sig utan den kultur i vilken deras roller artikulerades.24 Keith Michael Baker har i sina studier av franska revolutionens ideologiska ursprung konstaterat att språk ständigt används för att åstadkomma social och politisk förändring, eller till och med att förändringarna i sig är språkliga: ”social and political changes are themselves linguistic”.25 Jag studerar således det förmoderna samhällets förändringar och gradvisa upplösning genom rådande uppfattningar av hur samhället borde vara organiserat. Orsaken till att jag använder begreppet ”samhällsuppfattning” istället för ”politisk kultur” eller ”ideologi” är att jag inte vill betona politiken som drivande i historisk förändring. Inte heller ser jag de föreställningar som framkommer i medaljmediet som nödvändigtvis medvetna, artikulerade och med en politisk funktion, som ideologi­ begreppet antyder. 26 Studien behandlar således problematiken hos sociala förändringar i ett framväxande modernt samhälle – olika gruppers sociala relationer såväl uppåt som nedåt – inom det för evigheten (både historien och framtiden) formgivna medaljmediet.

”Modernt” och ”förmodernt” En heltäckande definition av begreppen ”förmodern” och ”modern” låter sig inte ges, vilket i detta fall inte heller är vare sig nödvändigt eller önskvärt. Begreppen används för att höja analysnivån och dra mer generella slutsatser, men jag utgår från källmaterialet för att avgöra vilka de betydande förändringarna var. En i förväg given temporalisering av det förmoderna respektive det moderna är heller inte relevant. Jag anser det vara mer fruktbart att betrakta dem som analytiska begrepp än som kronologiska periodiseringar. Något kan vara modernt i det tidiga 1700-talet och förmodernt i slutet av 1800-talet. De olika samhällsuppfattningarna betraktas som föreställningsvärldar, där vissa principer för samhällsordningen var 18


inledning

dominerande; allt var inte modernt år 1900 men samhället dominerades av moderna tankar och idéer om hur det borde struktureras. Min studie rör rörelsen mot denna föreställningsvärld, detta moln av idéer som utgör en modern samhällsuppfattning. Mycket av den historiska forskning som bedrevs under 1900-talet gjorde vissa gemensamma antaganden om övergången mellan traditionella och moderna samhällen. Dessa antaganden har på senare tid mött ett tydligt och välgrundat motstånd.27 Garthine Walker har identifierat vissa problematiska karakteristika för dessa så kallade moderniseringsteorier. Till att börja med ser de begreppen ”traditionellt” och ”modernt” som avgränsade från varandra och ömsesidigt uteslutande. För det andra tenderar det traditionella att definieras av att inte vara modernt; det moderna blir normen och det traditionella blir ”det andra”. För det tredje är teorierna teleologiska i den meningen att de betraktar historien som nödvändigtvis på väg mot det moderna och alla samhällen som antingen traditionella, moderna eller i en övergång däremellan. För det fjärde är teorierna funktionalistiska: de förklarar förändring mot det moderna som en inneboende funktion i systemet och inte, vilket Walker argumenterar för, som en effekt av medvetet och omedvetet aktörskap av människor inom kulturella och sociala strukturer.28 Av begreppen ”förmodernitet”, ”representativ offentlighet” och ”ståndssamhälle” är ”förmodernitet” det bredaste, och syftar på den samhällsuppfattning som dominerade samhället under delar av undersökningen. Denna samhällsuppfattning innefattade vissa aspekter, bland vilka en representativ offentlighet och föreställningar om ståndsfunktionalitet och ståndshierarki var centrala. ”Ståndssamhälle” syftar på en specifik organisering av samhället, utifrån ståndstillhörighet. En utgångspunkt för undersökningen är att det finns reella och grundläggande skillnader mellan förmoderna och moderna samhällen samt att dessa skillnader till stor del består i hur sociala relationer skapas. Förmoderna samhällen har i forskningen karakteriserats av en statisk hierarki och en organisk samhällsuppfattning, i vilka individen får sitt värde genom sin plats i den av Gud givna hierarkin.29 Peter Englund menar att ”hierarki var något av den 19


ordningsskapande principen par préférence i 1600-talets mentalitet”.30 Moderna samhällen har karakteriserats av individualism och rationalitet.31 Genom att studera statusbegreppet och dess relevans för dåtidens människor visar jag att hierarkierna fanns kvar i det moderna samhället. Därmed problematiseras det alltför förenklade påståendet att det förmoderna kommer bakifrån och det moderna siktar framåt. Jag argumenterar för att det moderna istället bör ses som framvuxet ur tidigare samhällsuppfattningar. Forskningen om social status har behandlat karakteristika för moderna och förmoderna samhällen åtminstone sedan Max Weber lanserade metoden att analysera samhällen genom idealtyper.32 Denna forskning brukar göra skillnad på tillskriven (ascribed) status, som avgörs av sådant som personen inte kan påverka genom sitt handlande, exempelvis börd och kön, och uppnådd (achieved) status, som kan påverkas av utbildning, arbete och handlingar. Tillskriven status brukar kopplas till förmoderna samhällen och uppnådd status till moderna.33 I traditionella samhällen (i bemärkelsen samhällen där tradition är det bärande elementet) är en persons status beroende av vad han är, definierat i lagar och kultur, snarare än vad han gör. I ett sådant samhälle blir handlingar (närmare bestämt yrken) mindre viktiga än den medfödda identiteten, och heder blir viktigare än pengar. Hedern är beroende av börd, bildning och beteende. Man kan i bildspråket i sådana samhällen förvänta sig heraldik, symbolladdade kläder och insignier.34 Framväxten av moderna samhällen ses i forskningen som en övergång till värderingar av prestationer (uppnådd status), där tyngdpunkten läggs på individens möjlighet till social rörlighet snarare än på bevarandet av traditionella värderingar.35 Det har också argumenterats för att eliter i moderna samhällen är mer differentierade än sina förmoderna motsvarigheter. Moderna eliter utmärks av en hög grad av specialisering. Deras makt- och statussfär är begränsad och artikulerad.36 Det är viktigt att ha i åtanke att dessa idéer har tillkommit som idealtyper. Alla samhällen värderar både tillskrivna egenskaper och uppnådda prestationer och tillmäter personer status därefter – skillnaden ligger i värderingen.37 Det är också viktigt att poängtera att betydelsen av social status är lika stor oavsett samhällsform. Att 20


inledning

moderniteten skulle ha förminskat betydelsen av statuspositioner är ett antagande utan grund. Tvärtom argumenterar jag för att social status under hela undersökningsperioden har varit centralt för hur samhället organiseras.38 På en mer teoretisk nivå betraktar jag, med utgångspunkt i performativitetsteorin, all social status som till viss del tillskriven, i den meningen att den måste formeras i språkliga praktiker. Därmed vill jag nyansera Webers resonemang om att en persons status i traditionella samhällen är beroende av vad han är, i juridisk mening. Jag menar att status måste göras, att juridiska och materiella resurser är nödvändiga men inte tillräckliga – de måste omsättas i språkliga uttryck.39 Begreppen ”tillskriven” och ”uppnådd” används i undersökningen för att göra skillnad på olika föreställningar om status, inte olika sätt på vilka status formeras. Forskningen om offentliga representationer i övergången till ett modernt samhälle har under det senaste halvseklet till stor del dominerats av Jürgen Habermas offentlighetsteori. I vad han har kallat ”den representativa offentligheten” utgjorde de styrande en liten grupp vilken hade ensamrätt till information och kunskap om politiken. Dessa personer representerade makten, varför deras offentliga och privata sfärer inte skildes åt. Den representativa offentligheten är starkt knuten till förmoderna samhällen.40 I och med den moderna statens framväxt fick makten en mer opersonlig karaktär vilket ledde till en åtskillnad mellan det privata och det offentliga – den borgerliga offentlighetens teoretiska grundsten. 1800-talets borgerliga samhälle kännetecknas i stor utsträckning av denna offentlighet, där inte bara de styrande hade inflytande över den politiska debatten. Slutet av århundradet upplevde dock ett förstatligande av samhället och ett församhälleligande av staten, vilket pekar på den borgerliga offentlighetens förfall.41 Tidigare forskning har till viss del intresserat sig för de kulturella aspekterna av denna förändringsprocess. Tim Blanning har fördjupat sig i de kulturella förändringarna i tidigmoderna Europa 1660–1789. Huvudtesen i Blannings verk är att det under denna period utvecklades en ny offentlighet, vilken skapade utmaningar för överheten. Framväxten av ”the public sphere” – den borgerliga 21


offentligheten – innebar att individer tog plats i offentligheten och skapade en helhet som var större än summan av delarna. Den ”allmänna opinionen” blev skiljedomare i frågor om smak och politik: ”by the middle of the eighteenth century, ’the public’ had become established as not just a legitimate voice in aesthetic appreciation but the most authoritative”.42 Enligt Blanning var den borgerliga offentligheten dock inte vidare borgerlig i sin sociala sammansättning. Adeln var sedan gammalt mobil och litterat och således väl rustad att hantera kulturella förändringar. Borgarna och de konservativa bönderna var de som klarade anpassningen sämst.43 Arno Mayer har drivit tesen att det aldrig förekom någon maktkamp mellan adel och borgerlighet, att den europeiska adeln behöll sin ledande ställning in på 1900-talet.44 Göran Norrby har i sin studie av den svenska adelns strategier och identiteter under det borgerliga 1800-talet visat att adeln anpassade sig väl till de nya förutsättningar som uppkom under århundradet.45 Dessa forskare talar alla emot Hobsbawm, som såg utvecklingen som ”borgerlighetens definitiva seger över aristokratin […], som ställde sig själv i skuggan eller gick med på att gynna den borgerliga politiken”.46 Av intresse för min undersökning är vilka grupper som initierade de ideologiska förändringarna inom äreminnets diskurs, vilka som anpassade sig och hur detta påverkade deras sociala position. Tidigare forskning har även intresserat sig för den kulturella industrialiseringen och konsumtionsrevolutionen i samband med den borgerliga offentligheten. När kulturen gick från att vara representativ till att vara en handelsvara förlorade de gamla mecenaterna och makthavarna kontrollen över konstens innehåll, och den hamnade istället hos the public och de ekonomiska intressena. Blanning påpekar att ”the more they [konstföremålen] become accessible to all, the more they lost their aura, their sacramental character”.47 En central aspekt av medaljmediet är att fler grupper under perioden introducerades i mediet samtidigt som medaljerna blev mer tillgängliga. Mot slutet av 1800-talet hade mediets skimmer bleknat så pass mycket att dessa hyllningar inte längre var betydelsefulla för social status på en samhällelig nivå. Såväl svensk som internationell forskning om tidigmoderna of22


inledning

fentligheter har under de senaste decennierna också varit kritisk till Habermas offentlighetsteori och i stor utsträckning velat nyansera hans ibland något svepande resonemang.48 I svensk kontext har på senare år Karin Sennefelt ägnat offentlighetsbegreppet uppmärksamhet och kritiserat Habermas teorier för att inte ordentligt definiera vad som föregick den borgerliga offentligheten samt utelämna alla resonemang om kön.49 Även Peter Hallberg och Marie-Christine Skuncke har studerat offentlighetsbegreppet i svensk kontext.50 Alla dessa studier diskuterar den borgerliga offentlighetens formering i Sverige under mitten av 1700-talet. Patrik Lundell har kritiserat föreställningen att offentligheten öppnades för en allmän debatt genom att visa att den moderna pressen under 1800-talet snarare innebar en marginalisering av den allmänna opinionen i och med att redaktörerna styrde innehållet i större utsträckning än tidigare.51 Habermas har kritiserats för att temporalt avgränsa den borgerliga offentligheten till 1700-talet: ”The bourgeois public sphere, he argues, appeared at a particular moment in the development of civil society in Europe.”52 Flera forskare har talat om en borgerlig offentlighet (public sphere) under mitten av 1600-talet.53 Jag ser denna förändring som en process som pågick under större delen av undersökningsperioden. Habermas har även kritiserats för att alltför tydligt koppla den borgerliga offentlighetens formering till ekonomiska faktorer. David Zaret sammanfattar kritiken: ”The critical rationality in an emergent public sphere of politics was not a superstructural appendage of economic life; it was a feature of many noneconomic processes.”54 Han visar också att det med fördel går att använda Habermas begrepp frikopplat från dess historiematerialistiska ursprung.55 Jag använder Habermas idealtyper men nyanserar dem empiriskt, genom att ifrågasätta den snäva historiska avgränsningen, och analytiskt, genom att inte se de ekonomiska betingelserna som avgörande för historisk förändring. Jag vill argumentera för att förändringarna bör ses som processer, inte revolutioner, och som till stor del drivna av föreställningar och språkliga uttryck.

23

Profile for Smakprov Media AB

9789187675751  

9789187675751  

Profile for smakprov