9789113061962

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2015 Karin Milles och Norstedts, Stockholm Omslag: John Persson ISBN 978-91-1-306196-2 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2015

1645

drottning kristina har bjudit in till bal på Stockholms slott.

Bland gästerna finns en ung fru och hennes sexton år gamla styvdotter. Kanske försöker frun bana sig väg bland gästerna. Ber pigan att gå först, och griper tag i hennes axel. Dras med som en sidenklädd jolle in i människomassan. Vi kan tänka oss att det kränger och rycker, men hon behöver i alla fall inte trycka armbågarna i folks mellangärden, trampa dem på tårna eller ducka för deras ilskna svar på framstöten. I stället kan hon hålla huvudet högt och orientera sig om kvällens potential.

I vimlet är det nog svårt att ännu urskilja vänner och bekanta.

Men i salens kortända, dit de är på väg, förstår hon säkert vems lockar det är som höjer sig en aning över de andras huvuden.

Drottningens, när hon nådigt välkomnar sina bockande och nigande gäster.

Styvdottern draggar efter som ett ankare. Men så kom då! Vad är det som får henne att dra fötterna efter sig?

Vad det är som fick henne att dra fötterna efter sig? Som om inte kära fru mor vet det. Det vet väl alla varför hon inte vill följa med. Ändå ska de ha henne till att kliva i finaste klänningen, sätta på nätta skor och låta pigan att plocka upp hennes hår i en vacker frisyr som lämnar pannan bar. Som en häst man ryktar noga när den ska till marknaden.

Någon tar tag i hennes arm. Skrattar och rycker i den, pekar rakt in i vimlet. I mitten en man, som svänger runt i dansen, med 7

Agneta Horn

8

svärdet hängande bart vid sidan. Ser du hur de gör narr av din fästman?

Flickan blundar, hon vill inte se. Den pajasen, vad ska hon med honom till?

ET T M AK ALÖST M ANUSKR IP T Den unga kvinnan på drottning Kristinas bal heter Agneta Horn.

Hon tillhörde en av de mäktigaste släkterna under Sveriges stormaktstid på 1600-talet. Axel Oxenstierna, Sveriges rikskansler, var hennes morfar och hennes far, Gustaf Horn, var en framgångsrik fältherre som skördade militära framgångar under trettioåriga kriget.

Agneta Horn levde ett liv i Sveriges politiska centrum. Men hennes liv präglades av makt, rikedom och politiska intriger på ett helt annat sätt än livet för de män som omgav henne, och som nu fyller historieböckerna. Hon rådslog inte med regenterna om rikets framtid, hon ledde inga trupper i trettioåriga kriget, hon satt inte i fångenskap och hon sårades aldrig i strid. Men det betyder inte att hon inte upplevde kriget. Hon följde med i fält, hon såg det på nära håll och fick uppleva både dess spänning och dess fasor. Hon drabbades hårt av dess följder.

Som kvinna var hon omyndig och tvungen att lyda dem som rådde över henne: sin far, äldre släktingar, sin man när hon senare gifte sig. Men Agneta var en person med starka känslor och en vilja av järn. Hon lät aldrig svårigheter och motstånd hindra henne från att skaffa sig vad hon ville ha, även om det innebar mycket gräl, hårda ord och en hel del strategiskt hemlighetsmakeri. Allt detta sammantaget gjorde att hennes liv kom att fyllas såväl av stunder av högsta triumf som outsäglig sorg.

Agneta Horn kunde ha förblivit ett anonymt namn på en dotter, en fru och en mor i historieböcker och de mäktiga släkternas 9

uppteckningar om inte någonting hade fått henne att ta ett ovanligt beslut. Särskilt ovanligt för en kvinna. Beslutet att skriva ner sitt liv, berätta om sitt öde och skildra den tid hon levde i.

Resultatet blev en av de märkligaste självbiografierna som den svenska litteraturhistorien äger. Eller som hon själv betitlade den: beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh samt alla mina mÿket stora olÿker och hiärtans hårda sårger och wederwärtighet, som migh ther wnder hopetals har mött altifrån min första barndom, och huru gudh altidh har hulpit migh mädh et gåt tålamodh igenomgå alla mina wederwärtighet.1 Alltså ungefär det här, på nutida svenska: Beskrivning över min eländiga och förfärliga vandringstid, samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och förfärligheter, som jag i mängder har mött alltifrån min tidigaste barndom. Och hur Gud alltid har hjälpt mig att tålmodigt genomlida alla dessa förfärligheter.

Agneta Horns självbiografi var länge okänd för omvärlden.

Antagligen var den inte tänkt att läsas av mer än möjligen den närmsta familjen. Men mot slutet av 1800-talet steg hon äntligen fram ur historiens dunkel. Då hittades nämligen det handskrivna manuskriptet av historikern Ellen Fries, Sveriges första filosofie doktor. Två år efter sin disputation, 1885, fann hon det gulnade och trasiga häftet i en vrå av Uppsala universitetsbibliotek.

Ganska snart stod det klart att hon hittat en mindre sensation. En självbiografi skriven av en kvinna i mitten av den svenska 1600-talsstormakten. Grevinna. Rik som få. Dotter till Gustaf Horn. Barnbarn till Axel Oxenstierna, som ju var rikskansler och Gustav II Adolfs närmste man.

Själv stötte jag på denna märkliga självbiografi när jag läste 10

Ellen Fries

språkhistoria vid Stockholms universitet någon gång på 1990-talet. Under ett seminarium skulle vi ta oss an följande passus. Här transponerat till någorlunda nutida svenska: …och tog mig i armen och ledde mig in i kammaren och slet ett helt ris på mig för den rännemaskans skull. Men det var mer för något annat hon gjorde det. Och jag gick ut och satte mig att gråta och höll upp mina små händer och önskade, att Gud en gång ville hjälpa mig så att jag blev stor nog att slippa det tvång jag nu levde under …2 Det korta textstycket handlade om en liten flicka, som blev illa behandlad och slagen för en bagatell – någon slet ut ett helt ris på henne för att det hade gått en maska i stickningen.

Denna lilla korta episod var nog för att väcka min nyfikenhet.

Jag hade blivit förvånad och fascinerad över att få möta en verklig människa i språkhistorien – inte bara stora och arkaiska ord om vem som ristat vad efter vem, mödosamt valda vishetsord om tap11

perhet och frihet och högstämda brev mellan kungligheter. Nej, här hade bläcket flödat fritt, och den som hållit pennan kämpade med en ilsken självömkan som imponerade. Varför hade hon blivit slagen för den där bagatellens skull, vilken var den där andra orsaken som hon skriver om? Vem var det som var så elak? Och hur gick det sedan för henne?

Min lärare berättade att texten som vi hade läst var en liten del av en hel självbiografi. Han sa att den naturligtvis var intressant av språkhistoriska skäl. Eftersom Agneta Horn är en ypperlig och ovanlig källa till 1600-talets svenska har många språkhistoriker intresserat sig för henne. Inte för att hon ansågs intressant i sig, utan helt enkelt för att hon var kvinna. Man kan nämligen anta att en kvinna på den här tiden var mindre bildad än motsvarande manliga skribenter. Det här gjorde att en kvinnas skriftspråk kan antas vara mer färgat av talspråk än männens. Av Agneta Horn får man alltså en bättre bild av svenskan som den talades i Sverige, än exempelvis av stora poeter som Georg Stiernhielm eller Lasse Lucidor.

Men många, oftast manliga, forskare har också varit väldigt negativa till Agneta Horns självbiografi. Nog för att de språkliga detaljerna gör självbiografin värdefull. Men av vissa har hon ansetts vara alltför mångordig och ältande. Hon berättar alltför lite om de intressanta politiska skeenden som hon levde så nära, och alltför mycket om sina privata futtigheter.

Jag minns hur förnärmad jag blev å Agnetas vägnar. Bestört över att denna text inte verkade tas på allvar av de lärda forskarna, att den ansågs vara en bagatell, ovärdig och oviktig.

Texten gick rakt in i mig. Det var inte Agneta Horn som klagade för Gud över ett oblitt öde – det var jag. Även om jag själv aldrig blivit slagen för en rännemaskas skull kunde jag känna igen mig i flickans jämmer. Som de flesta andra hade också jag råkat ut för att bli orättvist och illa behandlad, också jag hade bitvis 12

känt mig ensam och kränkt och gråtande längtat bort från en besvärlig situation. Jag blev djupt berörd över att finna en själsfrände tvärs över de över trehundra år som skilde oss åt.

Hur det nu var glömde jag bort henne. Men jag fortsatte vistas på universitetet. Först som student, sedan doktorand, och till sist som forskare. Några år senare satt jag en tidig vintermorgon på mitt rum och arbetade när en kollega kom hastande, på väg till sin morgonföreläsning. Av någon anledning stack han in huvudet genom min dörr och räckte mig en overheadkopia. På den hade han skrivit titeln på Agnetas självbiografi. Den långa harangen om hur svårt hon hade haft det och vilket tålamod hon hade haft.

– Jag älskar Agneta, sa han. Jag tar henne som exempel i min undervisning så ofta jag kan. Den där titeln har ju en festlig ton som gör vilket slött auditorium som helst på bra humör.

Inte bara slöa auditorium, ville jag säga. Att stöta på Agneta igen på en nyvalsad overhead var som att träffa en gammal flört och upptäcka att känslorna tog vid precis där det slutade för flera år sedan. Precis som för över femton år sedan fann hennes klagolåtar en omedelbar klangbotten i mitt hjärta. Kanske hade jag nu också ännu fler minnen av oförrätter som eldade på mina känslor.

Drömmen att komma henne närmare blossade upp i mig lika häftigt som om den aldrig slocknat.

Andra kunde tycka vad de ville om Agneta – nu var jag själv forskare och dessutom i stort behov av någon intellektuell utmaning att distrahera tankarna med. Samma eftermiddag gick jag därför och lånade en utgåva av självbiografin på biblioteket. Nu skulle jag äntligen läsa den.

Visst är Agneta Horn bitvis ganska negativ, det kan jag inte neka till. Titeln till självbiografin talar ju sitt tydliga språk. Så här fortsätter det: Anno 1629 den 18 Agusti och om en måndagsmårgan klåkan 7 är jagh, Agneta horn gustafdåter, födh hit til däna onda och 13

för migh mÿket mödosama och bedröfweliga wärden vti staden riga, mig siälf til al som största sårgh och wederwärtighet.

Men oavsett klagolåten: vilken självmedvetenhet. Med vilken självklarhet kommenterar inte denna människa sitt inträde i världen. Året, datumet, veckodagen och klockslaget, och så detta enkla konstaterande: är jag, Agneta Horn Gustafsdotter, född …

Jag kände starkt att den som skrev denna självbiografi var ett stolt jag, en individ medveten om sin rang och sitt värde, mitt i all sorg och i allt elände.

Forskarna har alltså ofta varit negativt inställda både till Agneta Horns självbiografi, och till henne själv. Av någon har hon blivit ambivalent karaktäriserad som en ”kraftfull hysterika”.3 En annan tycker att hon är en ”obildad, ohövisk och ouppfostrad ung slyna”. Självbiografin är ”ett enda vulgärt tjatande om andra människors elakhet och ondska”. Och som slutkläm: ”Agneta Horns obehagliga lilla skrift visar oss hur låg den moraliska, intellektuella och andliga nivån var bland det svenska väldets socialt mest uppsatta damer.”4 Man har också anklagat henne för bristande genrekänsla. I sitt skrivande blandar hon drag från släktboksgenren – uppteckningar som gjordes i adelsfamiljen om födslar och dödsfall – och självbiografigenren. Varför Agneta skulle bemöda sig om att lyda genrekrav är oklart. Hon skrev inte för att försörja sig eller för någon större publik. Hon skrev av samma anledning som människor har gett uttryck åt sina tankar och känslor i alla tider – för att hon kände ett behov av det. Av olika anledningar ville hon skriva ner sin version av sakernas tillstånd, och nedteckna sin historia. Senare ska jag återkomma till vilka dessa anledningar kan ha varit, nu kan vi nöja oss med att konstatera att hon nog inte brydde sig så mycket om vad någon annan skulle tycka.

I rättvisans namn ska också sägas att många forskare har varit betydligt mer positiva till henne och lyft fram såväl hennes fan14

tastiska berättarförmåga som den gripande livshistoria hon delger oss, och någon har jämfört hennes kraft med August Strindbergs.5 Det ligger något i jämförelsen. Hon har en energi som är väldigt medryckande. När jag väl hade börjat läsa henne, kunde jag inte sluta. Hennes språk är underbart. Så många märkliga ord och uttryck som nu försvunnit. När livet är tungt är åren vtur wise långa och elaka, men när livet leker dansar världen på en silenaka för henne. När hon återger dialog blir språket ibland ganska grovt. Drag til hälwites, din bÿting, säger någon. När thet blifwer fålk af tig, titt slöke, så blir mina gamla skor nÿia, säger en annan.

Till en början hade jag ganska ofta problem med att förstå vad det stod. Vad betydde egentligen bÿting och slöke? Trots mina universitetspoäng i språkhistoria var hennes text lite som att titta genom gamla vattrade och smutsiga fönsterglas – jag kunde inte se henne klart, hon skymdes hela tiden av språkglasets dunkel och århundradens damm och smuts.

För att se klarare började jag därför dechiffrera hennes annorlunda stavning, vänja mig vid språkformerna, hitta förklaringar till de numera bortglömda orden. Ibland var det inte bara språket som ställde till det. Agnetas berättelse är ibland fragmentarisk. Hon nämner också företeelser, personer och platser som var självklara för henne men som nutida inte känner till. För att förstå bättre började jag läsa böcker om 1600-talet och söka information på nätet för att reda ut händelseförlopp och släktförhållanden. Allt för att förstå Agneta Horns berättelse, och henne själv, bättre.

En dag begav jag mig till Uppsala. Några dagar tidigare hade jag skickat iväg ett mejl och bett personalen på Uppsala universitetsbibliotek att ta fram Agneta Horns självbiografi, själva originalet. Därinne, i den tysta handskriftssalen, räckte en vänlig man bakom disken i specialläsesalen mig en kartong. Äntligen. Här var den. Jag la den framför mig på bordet, tände lampan och satt så en kort sekund. Sedan öppnade jag kartongen.

15

Handskriftens fรถrsta sida

16

Inuti låg handskriften, inbunden i grå pärm av papp. Andäktigt vek jag upp första sidan.

Anno 1629 står det prydligt i vänstermarginalen. Sedan kommer texten. Den fortsätter ända ut i högerkanten så långt pappret når.

Det första jag slogs av är hur liten stil Agneta Horn har – bokstäverna så små och tunna. Om jag hade tyckt att den ordagranna transkriptionen var svår att förstå – var det ingenting mot detta.

Bokstäverna liknar varandra allihop. A eller u? L eller f? M eller n? För mitt otränade öga var det bara en rad pyttesmå öglor och staplar, utan inbördes skillnader.

Men överskriften går att förstå. Den där klassiska långa harangen, som börjar: Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh. Den första bokstaven, ett bakåtlutat stort B med öglor både uppe och nere på stapeln, den är tydlig.

Jag försökte tänka mig in i hur det kändes när hon skrev den allra första bokstaven, allra högst upp på sidan. Hade hon planerat länge att nedteckna hela sitt liv när hon började, eller var det en impuls i stunden som hade fått henne att sätta pennan till pappret den där dagen? Var hon förväntansfull och glad inför det kommande arbetet, eller kände hon trycket av all den tid och möda som hon skulle behöva lägga ner?

Jag bläddrade försiktigt några blad framåt, bara för att få något slags överblick. På sidan tre finns en stor fläck uppe i högra hörnet. Är det Agneta som har fläckat pappret, eller är det någon sentida läsare som har spillt? På sidan trettiosju – sidnumreringen är tillagd i efterhand, med blyerts – hittade jag ett brännhål. När kom det till, och hur? Var det ett ljus som kom för nära, eller en glödhoppa från en öppen eld?

Det finns ingen tydlig styckeindelning, raderna rinner på efter varandra i en strid ström över pappret, avbrutna bara när det är nytt år. Där låter hon ofta ett utrymme, som motsvarar ungefär 17

en halv rad, markera mellanrum. Jag såg marginalanteckningar, inskott som hon kanske vid en genomläsning hade upptäckt fattas, ett ord eller två. Men fortfarande förstod jag ingenting av vad som stod. Gulnat papper efter gulnat papper med skrift, som jag inte kunde tyda.

Först när jag la transkriptionen bredvid handskriften och lät årsangivelserna fungera som gemensamma referenspunkter började jag finna nyckelord, som ledde mig in i handskriftens text.

Siff ror är ganska lätta att urskilja. Som 1631. Där hittade jag stycket där hon berättar om sin brors födelse: Och efter at pästen war så mÿket stark i stokholm, blef min fru mor på häringe och lågh der i barnsäng efter min enda bror axel horn, hwilken blef födh den på häringe. Hon har lämnat ett mellanrum där datumet borde stå.

Antagligen kunde hon just då inte minnas hans födelsedag, och tänkte att hon skulle skriva in det när hon fick fatt på det. Kanske glömde hon sedan bort det, eller så fann hon aldrig uppgiften.

Jag hittade också stället där hon skriver om sin mors död: när hon hade legat 14 dagar i stätin, som war dän 8 Agusti, så kom gudh och togh min s f m ifrån migh, arma och älända barn. Jag la märke till vad hon kallar sin mor. S f m. Vilket ska utläsas ”min saliga fru mor”, ett sätt att omnämna döda personer med respekt och vördnad som är vanligt vid den här tiden. Hon använder ofta förkortningar när hon skriver om sina föräldrar. Sin far kallar hon hon ofta h f – herr far. Lite som dagens sms-svenska, där man förkortar de självklara och centrala fraserna.

Efter ett tag började jag vänja mig vid handstilen. Jag kunde urskilja ordet piga och därefter något som måste vara gåsen – gossen. Jag förstod att hon skriver om vanvården i Stettin när hon och lillebrodern lämnats ensamma med tjänstefolket. Jag uttyder ordet spisöl och ser krumelurerna som måste tydas måta sprukit – när hon nästan sprack av all öl hon hällde i sig när amman och pigan var ute och rände efter karlar. Jag fick en svindlande känsla 18

Sidan där moderns död skildras. Citatet från föregående sida står på raderna 13, 14 och 15 nerifrån.

19

när jag tänkte på att det här var ord skrivna av Agneta själv. Den lilla flickan som överlevde vanvård, som växte upp mot alla odds, som sedan satte sig att teckna ner sin historia. Som skrivit de här orden. Som jag, över trehundra år senare, läste.

Jag hittade stället med ett konstigt gap i historien. Längst ner på det trettionde arkets baksida är Agneta mitt uppe i de många och spännande turerna kring sitt stundande bröllop. Hennes blivande man har blivit utkommenderad i kriget och vill få giftermålet till stånd så att han kan ta med sig Agneta, men bröllopet skjuts hela tiden upp eftersom Agnetas far är förhindrad att komma till Stockholm. Allra längst ner på sidan skriver Agneta att en väninna undrar varför inte Agneta själv för länge sedan har hålit brölop. Det kan jag inte veta, svarade hon, och så följer ett och. Men på nästa ark börjar meningen med nu, gudh ske lov, har gort den spådomen om intet. Därefter far hon från Stockholm till Sigtuna med sin k man. Sin käre man. Hon är alltså gift. Från en sida – där hon inte vet när hon ska få gifta sig, till nästa, där hon plötsligt är fru. Det betyder att hela bröllopsskildringen är borta.

Från andra källor vet vi att det var ett ståtligt bröllop, men Agnetas egen skildring är för evigt förlorad. Forskare föreslår att det beror på att Agneta själv har rivit ut sidan, då händelser senare i hennes liv gjorde att hon inte gärna ville påminnas om bröllopets överflöd.

Jag kan inte låta bli att undra om glödhålet på ark trettiosju har något med det hela att göra. När jag tittade närmare efter såg jag också två små glödhål i ark trettio. Min fantasi sattes i rörelse. För min inre blick ser jag hur Agneta satt vid elden med sina fullskrivna sidor i knät. Hur hon tar sidan med bröllopet och med en enda beslutsam rörelse slänger den på elden. Med tom blick sitter hon och ser på hur arket äts upp av flammorna. Att små glödhoppor sprätter ur elden och landar i hennes knä bryr hon sig inte om.

20

Vi vet ju inte ens om det bara är ett ark som är borta – kanske ägnade hon bröllopet flera sidor? Eller är det inte hon utan någon annan som rivit ut sidorna? Det kan vi inte veta. Det kan vi aldrig bringa klarhet i.

Långsamt bläddrade jag vidare, sida för sida, ark för ark. På ett ställe finns en överstrykning. Det är en fras som hon redan skrivit, och så har hon strukit över dubletten. Kanske har hon haft en annan förlaga – dagboksanteckningar, en kladd, en annan version som hon utgått från. Stundvis har hon då säkert nästan mekaniskt skrivit av utan att tänka mycket på innehållet, och har då tappat bort exakt var hon har varit i texten och skrivit av samma del två gånger.

Så kom jag till baksidan av ark fyrtio. Den sidan är bara skriven till en fjärdedel. Där hittar man biografins tidsmässigt sista notering, som handlar om kriget, och om hur först kungen, sedan hennes man, beger sig till Krakow: Och den 30 gik kongen åt krako.

Den 2 septemer gik min man til krako.

Bläcket i manuset är lite brunt i nyansen, men just de här två sista raderna är skrivna med ett bläck som är aningen mörkare, nästan svart. Stilen är också lite spetsigare. Det ser ut som hon av någon anledning har låtit en tid gå innan hon åter tog upp pennan och skrev de två sista raderna. Krakow står på en egen rad. Ingenting efter. Rent kronologiskt är det det sista Agneta berättar från sitt liv. Sedan finns det avskrifter av bibelord, tre ark fulltecknade. Det finns också några sidor med korta anteckningar om viktiga händelser framförallt ur hennes makes liv, som man har tolkat som en kladd.

Jag bläddrade bland bibelorden, lät ögat vandra över slingorna av ljust brunt bläck. Det var citat ur Psaltaren och Jobs bok: citat som handlar om hur man finner mening i smärta, hur man förstår det lidande man går igenom under ett liv. Sådana avskrifter var inte ovanligt att man gjorde på den här tiden.

21

Bröllopsluckan. På vänstra sidan skildrar Agneta vedermödorna med att få bröllopet till stånd. På den högra sidan är hon gift.

Men jag undrar ändå över dem. Skrev hon dem bara för att hon hade lärt sig att man skulle göra så? Var det något hon gjorde för att bevisa för sig själv eller andra att hon var en from kvinna som såg sitt öde sammantvinnat med en högre kristen sanning?

Eller fann hon verklig tröst i skrivandet, kunde det trösta henne under ensamma stunder, när tillvaron kändes svår att bära, och hon undrade över alltings mening? Lindrade bibelordens förtröstan på en okynnig och okontrollerbar Gud, som trots all plåga lovade en himmelsk mening?

Jag jämförde första och sista sidan i handskriften. Det ser nog ut som om samma hand, men långt ifrån samma sinnelag, har fört pennan. En lätt, sirlig handstil täcker de första sidorna om den eländiga barndomen, men över de sista bladen flödar en tyngre stil. Handen har haft större tryck på pennan och bokstäverna är större med bredare linjer. Bläckplumparna är fler och tilläggen i marginalen likaså. Inte bara enstaka ord utan hela fraser och meningar.

Började hon tröttna allteftersom arbetet fortskred? Eller kom hon tvärtom igång ordentligt, så att hon lät berättandet ta tag i sig och inte så noga tänkte på handstil och estetik? Det kan säkert vara lite av båda. Eller kanske förlorade hon med tiden respekten för det stora skrivprojektet hon påbörjat? Det, som i början hade gjort henne uppspelt och fick henne att bäva, blev kanske senare en plikt bland andra, något hon måste slita med litet i taget för att slutföra. En plikt som dessutom dag för dag tog henne fram till den punkt där hon måste skriva om de sorger som inte bara var ofantligt tunga och stora, utan också låg närmast i tid, och knappast kunde ha läkt ut?

Andra frågor, kring det konkreta sammanhanget för skrivandet, väcktes i mig. Var satt hon när hon skrev? Var det ljust omkring henne, eller skrev hon kvällstid vid ett levande ljus? Var hon ensam eller hade hon folk omkring sig? Skrev hon regelbundet, 24

Sidan med glรถdhรฅlet.

25

Sista sidan i självbiografin.

En sida med bibelord.

en stund varje dag, eller var det något hon gjorde i perioder, och sedan glömde bort? Plötsligt på en rad blir stilen ibland tydligt tunnare eller tjockare än tidigare. Kanske markerar skillnaden en ny dag, eller kanske bara en kort paus för att hämta kraft, sträcka på benen och vrida in lite nytt blod i handen som höll pennan?

Eller också hade det gått längre tid mellan stunderna, kanske kom hon tillbaka till skrivandet med en ny känsla, i en annan sinnesstämning, vilket fick henne att föra pennan annorlunda?

Kanske gick det månader och år mellan gångerna, och tiden och händelser hade förändrat allt?

Vad tänkte hon när hon präntade ner dessa berättelser om sin hemska och hårda uppväxt, om alla sorger och alla kamper hon utkämpat, alla triumfer och all lycka hon upplevt? Återupplevde hon minnena av sorg, ilska och glädje? Eller var detta berättelser som hon hade berättat så många gånger att det bara blivit ord för henne, ord och händelser som hon kunde utantill, men som fått ett eget liv och inte längre berörde henne när hon satte dem på pränt?

Det finns så många frågor, som aldrig kommer att få något svar. Jag la tillbaka manuskriptet i dess transportpärm och lämnade det åter till den vänliga mannen bakom specialläsesalens disk. Jag tog min ryggsäck och gick nerför backen från det ståtliga biblioteket mot tågstationen för att åka hem igen.

Nu hade jag fått se Agnetas egen handstil, hållit handen över samma papper som hon en gång hade skrivit på. Jag hade tyckt mig skymta lite av hennes gäckande gestalt där mellan bläckets linjer och det gulnande pappret. Fast frågorna bara blivit fler och jag insett hur många svar som var för evigt borta kände jag mig ändå närmare Agneta än jag någonsin varit förr.

Agneta Horns självbiografi har varit en tröst, då jag själv har mött på svårigheter. Hon hade det nämligen alltid mycket värre.

Agneta led i tanklösa personers vård, hon ruskades hårt av ett 28

illasinnat öde, och hon klagade och vred sina händer i sin ensamhet. Men när lyckan svingade henne högt upp i himlen, då smittade hennes glädje av sig på mig så att jag också kände hur det svirrade i maggropen. Hon blev helt enkelt som en kär vän, som jag inte bara kunde dela det sorgliga med, utan också allt det som var härligt och lyckligt.

Därför har jag skrivit den här boken. För att också andra ska få lära känna Agneta Horn, hennes känslor och tankar, och den fascinerande tid hon levde i. Jag har försökt skriva fram henne för en nutida läsare. Skriva fram henne så att vi kan höra henne berätta om sitt liv, dess sorger och bedrövelser men också om dess triumfer och omfamnande glädje. Jag har försökt reda ut oklarheterna i hennes skildring, jag har fyllt på med historiska fakta eller andra dåtida röster. Utifrån självbiografin, andra historiska källor och historiska skildringar har jag försökt berätta om Agnetas liv och tid för oss som lever nu.

Så mycket som möjligt har jag velat förmedla Agnetas egen röst, för den är väl värd att lyssna på. Agneta är sällsynt och energiskt välformulerad, känslosam, rolig – och helt uppenbart från ett fjärran 1600-tal. Därför har jag låtit hennes självbiografi få färga av sig på min framställning och har vävt in en hel del uttryck och vändningar från självbiografin utan att markera detta särskilt. Men jag har också en hel del bokstavstrogna citat från självbiografin och de andra källorna. Dessa är skrivna med kursiv stil och får ofta ett tillägg av en ungefärlig översättning till modern svenska. I de fall citaten är från Agneta, kommer de från Gösta Holms utgåva, som är den som ligger närmast det handskrivna manuskriptet.

Vill man läsa Agneta Horns självbiografi i original finns det handskrivna manuset alltså förvarat på Uppsalas universitetsbibliotek, Carolina Rediviva. Det finns också transkriberade och moderniserade versioner både i tryckt och i elektronisk form.

29

Hänvisningar till var man kan hitta dessa står längst bak i boken.

Hänvisningar till andra källor, till böcker och artiklar om Agneta Horn och om den tid hon levde i finns också i min källförteckning.

Men låt oss nu ta det från början.

30

Agneta Horn, barnbarn till Axel Oxenstierna, tillhörde en av de mäktigaste släkterna i stormaktstidens Sverige.

Hennes liv blev dramatiskt och stundtals outhärdligt tragiskt. När hon var knappt två år gammal dog hennes mamma i pesten. Agneta och hennes lillebror lämnades i vanvård hos tjänstefolk.

Hon fick följa med sin far, och senare sin make, ut i fält och fick uppleva trettioåriga krigets fasor på nära håll.

Agneta kunde ha förblivit ett anonymt namn i historieböckerna om hon inte fattat ett ovanligt beslut, särskilt för en kvinna. Beslutet att skriva ner sitt dramatiska liv och skildra den tid hon levde i.

Författaren KARIN MILLES har satt in Agneta Horns självbiografi i sitt historiska sammanhang och levandegör texten för den moderna läsaren.

www.norstedts.se