Läs även: Esme och Igor – Tredje timmen efter midnatt
Originalets titel: Esme og Igor - Mysteriet om de tavse børn Originalförlag: Gyldendal, Köpenhamn © Text: Bodil El Jørgensen, 2010 © Illustrationer: Lars-Ole Nejstgaard, 2010 Översättning: Kerstin Dreborg Bokförlaget Opal AB, Bromma 2012 www.opal.se Tryckt av ScandBook, Falun, 2012 ISBN 978-91-7299-493-5
Bodil El Jørgensen
Esme och Igor
Mysteriet MED de tysta barnen
Illustrationer av Lars-Ole Nejstgaard
Översättning av Kerstin Dreborg
Opal
Kapitel 1 November månad hade lagt sin kalla och fuktiga hand över Ögatekvarteret. Regnet öste ner, och vinden ven runt knutarna på huset på Ögatan 11, så man skulle kunna tro att vi var med i en skräckfilm. Jag satt på min kusin Igors rum och skrev på hans dator. ”Många tror att man måste vara lång för att bli bra på basket. Men egentligen handlar det om teknik och bollhantering, säger Konrad i klass 6B” skrev jag. Suck. Det var inte så jätte spännande att läsa om, speciellt inte om man betänker hur det senaste numret av Ögatans Skoltidning hade sett ut. Minst halva det här numret skulle handla om skolan och dess elever. Det hade vår rektor Jan Laursen bestämt. Fair enough, måste jag erkänna, eftersom det inte hade stått en rad om Ögatans skola i det senaste numret av Ögatans Skoltidning. Bara en massa om IRL-rollspelarna och kidnappningen av en IT-miljardärs dotter. Och givetvis hur Skuggan, alias den internationella storförbrytaren Mona Lisa Lundin, till slut hade fångats. Nu hade Igor och jag gjort ett lass intervjuer med skolans elever om vad de gjorde på sin fritid, och det hade faktiskt varit ganska så roligt. Problemet var att vi inte hade någon9
ting annat. Inget om världen utanför skolan. Det hade helt enkelt inte dykt upp något att skriva om. Tidigare, i oktober, hade vi hittat en väska med en riddarkostym i en container bakom mataffären Brugsen. Det var början till hela historien om rollspelarna. I november hade det inte hänt ett smack. Och nu såg det ut som om HELA nästa nummer av Ögatans Skoltidning skulle handla om skolan och eleverna. Shibal (helvetes jävlar på koreanska) vad mesigt! Vi saknade en riktigt bra story, men den behövde förstås inte vara lika farlig som den med rollspelarna och Skuggan. Jag huttrade till och kröp ihop i Igors kontorsstol. Vanligtvis fryser jag aldrig. Men varje gång mina tankar snuddade vid det som hade hänt nere i hamnen den där natten blev jag förunderligt kall inombords. Det var som om jag fortfarande kunde känna kylan. Kylan som förlamade mina armar, där jag låg i Århusbuktens isande kalla vatten. Kylan i Skuggans ögon när hon bestämde sig för att jag skulle dö. Jag skulle aldrig glömma den, det visste jag. Den satt kvar i ryggmärgen på mig. Jag skakade av mig obehaget och försökte koncentrera mig på intervjun med Konrad från klass 6B. Ingen mer än Igor och jag visste HUR farligt det hade varit nere i hamnen. Och … på ett sätt … min mamma. Om det var min mammas ande som jag hade sett på himlen då … – Lyssnar du, eller? – Va? Jag hade helt glömt bort Igor, som satt uppflugen i fönster karmen och spelade en väldigt märklig låt på sin trombon. Nu hade han uppenbarligen gjort en paus i spelandet. Han såg frågande på mig. – Sa du något? frågade jag. – Jag sa att jag tror att det blir ett OK nummer. 10
– Det blir det inte alls, muttrade jag. Det fattas något … – Det är en i 7A som spelar väldigt mycket ishockey har jag hört, sa Igor. Sofus. Honom skulle vi kunna snacka med. Ishockey. Ännu en intervju om sport och scouter och folk som spelade i den lokala musikskolans ensemble. Jag fnös. – Det var inte precis det jag menade, Igor Severinsen. – Vadå? Igor log snett. Något om … knarkhandel? Han syftade på den där gången när jag upptäckte att någon gömde något i en kaninbur, och jag trodde att det var knarklangare. Vilket det INTE var, visade det sig. – Käften, vrålade jag, och fick tag i något från hans skrivbord som jag slängde efter honom. Det visade sig dessvärre vara hans nya trådlösa mus. Den for precis förbi Igors ena öra, träffade väggen med ett klonk, och for i golvet. Igor stirrade mållös på mig. – Vad gör du? stönade han. Har du blivit komplett galen? Jag reste mig upp och lufsade iväg för att plocka upp musen. Jag ångrade såklart redan att jag hade kastat den. Igor hoppade ner från fönsterkarmen och snappade upp musen från mig. – Tål du inte att man retas lite med dig? Det var ju bara på skoj. Jag muttrade något om att det gick mig på nerverna att vi inte hade något vettigt att skriva om i skoltidningen. – Det ska väl inte gå ut över mig?! Igor satte sig vid datorn och började bekymrat testa om musen fungerade. Det skulle det såklart inte. Det skulle ju inte gå ut över honom att jag var sur när det inte ens var honom jag var sur på. När skulle jag lära mig att hantera mitt temperament? 11
– Eh, gick musen sönder? vågade jag mig på att fråga. Igor skakade på huvudet. – Du bryr dig alldeles för mycket om den där tidningen, mumlade han sammanbitet. Du kanske kunde testa att vara lite mer … bara LITE mer … normal. – Va?! skrek jag. Normal?! Ska du säga! Jag märkte att jag höll på att hetsa upp mig igen. Det vore nog bäst att dra, innan jag kastade fler av Igors saker efter honom. Kanske hade han rätt, tänkte jag, när jag hasade nedför trappen till vår lägenhet. Jag kanske bryr mig för mycket om den där tidningen. Jag kanske borde försöka bli lite mer … normal. Börja rida eller spela handboll. Hitta några riktigt bra tjejkompisar som jag kunde sms:a med 16 timmar om dagen. Fnittra lite mer … Det kanske till och med skulle vara trevligt att vara lite mer … normal. Problemet var bara att jag kände på mig att det aldrig skulle fungera.
*** Nästa dag i skolan beslutade jag mig faktiskt för att prova i alla fall. Att uppföra mig bara lite mer … normalt. Så snart jag kom in i klassrummet till vår första lektion satte jag kurs mot Signe, den mest normala tjejen i min klass, medan jag förtvivlat försökte komma på något normalt att säga. – Har du fått en ny tröja? kom jag på. Åh, vad fin den är. Rätt normalt, tyckte jag själv. Signe glodde på mig som om jag inte var riktigt klok. 12
– Jag har faktiskt haft den i ett halvår, Esme, sa hon surt. Och jag använder den rätt ofta. Det hade jag såklart inte direkt lagt märke till. – Ja, eh, men den är i alla fall fin, försökte jag. Du passar i lila, eh, jättebra, faktiskt. Signes ögon smalnade. – Du, driver du med mig, eller? – Va?! utbrast jag. Det gör jag ju inte! Jag säger bara att du har en fin tröja på dig. Är det inte väldigt … normalt? Signe glodde misstroget på mig. – På sätt och vis, sa hon. Men när det kommer från dig verkar det faktiskt lite … konstigt! Här slutade samtalet. Jag visste i alla fall inte vad jag skulle säga mer. Jag pallrade mig slokörad iväg till min plats. Till och med när jag verkligen försöker vara normal verkar det uppenbarligen underligt. Livet är allt bra invecklat! Jag gav faktiskt inte upp. Hela resten av skoldagen försökte jag uppföra mig … normalt. Behöver jag säga att det gick åt Helgoland?
*** – Du ser helt slut ut, sa Igor när vi som vanligt träffades utanför skolan efter dagens sista lektion, för att gå hem till Ögatan 11 tillsammans. Som tur var, så var han inte längre sur på mig för att jag hade kastat hans mus efter honom. Jag VAR helt slut. Att uppföra sig normalt en hel skoldag var något av det mest ansträngande jag hade prövat på hittills i livet. Det tänkte jag precis säga till Igor när … – Han står där borta, sa Igor. – Vad?! Vem?! 14
– Sofus. Han ishockeyspelaren i 7A. Igor pekade bort mot cykelställen. – Skulle vi inte intervjua honom till skoltidningen? Om ishockey. – Ishockey! stönade jag. Vi har artiklar om både basket och ridning och … – Jag är inte heller så himla road av sport, Esme, sa Igor, på sitt lugna och stillsamma vis. Men det är faktiskt många av Ögatans Skoltidnings läsare som är det. Det hade han ju faktiskt rätt i, det måste jag erkänna. – OK, mumlade jag, och började glida över mot cykelställen, där en kille med ljust, spretigt hår höll på att låsa upp sin cykel. – Hej, det är du som är Sofus i 7A, eller hur? sa jag högt. Killen med det spretiga håret vände sig om, fick syn på oss och nickade. Vi gick fram till honom. Jag plockade fram min anteckningsbok, ställde mig på tå för att verka bara lite längre, och såg journalistaktigt på honom. – Esme och Igor från skoltidningen, började jag. Får vi ställa några frågor till dig? Precis då hände det något med Sofus. Med hans ögon, som fick ett skrämt uttryck. Som om han plötsligt blev helt galet rädd. För mig och Igor?! Hans läppar darrade och jag såg att han var på vippen att börja gråta. En stor, stark kille. Bara sådär, out of the blue. Bisarrt … – Vi skulle bara vilja …, sa jag. Det var bara … – Han slår ihjäl mig, viskade Sofus. Han slår ihjäl mig om jag berättar. Jag stirrade på honom. Man säger det jämt och ständigt. Han slår ihjäl mig. Farsan slår ihjäl mig om jag kommer hem för sent. Min lärare 15
slår ihjäl mig om jag lämnar in en uppsats på under en halv sida nu igen. Man säger så. Men plötsligt fick jag en känsla av att Sofus verkligen menade vad han sa. Att någon skulle slå ihjäl honom om han berättade. – Ishockey, avbröt Igor, vi ville bara snacka lite med dig om ishockey. Du spelar väl en del, eller hur? Vi skriver några artiklar om vad folk i skolan gör på sin fritid, och så tänkte vi att du kanske kände för att berätta lite om ishockey. – Ishockey? Sofus såg storögt på Igor. Så lyste han upp och log lättat. Slappnade av i hela kroppen, det syntes. – Om ishockey? Till skoltidningen? sa han ivrigt. Ja, det vill jag … jättegärna. Såklart. Jag ska på träning nu, men senare … Sofus och Igor började prata om var och när vi skulle kunna göra intervjun. Men jag hörde inte på. Mina tankar var någon annanstans. Hade jag verkligen hört honom säga det? Hade jag verkligen sett en glimt av … skräck i hans ögon? Ja, det var jag säker på. – Vem? kläckte jag ur mig. – Vem? – Vem slår ihjäl dig om du berättar? Om vad? Sofus blev helt blank i ansiktet. – Eh … inte någon, mumlade han. Inte något. Jag trodde bara … det var bara … det var bara ett skämt. Han slog ut med armarna, log snett, satte på sig sin cykelhjälm och hoppade upp på cykeln. – Vi ses, sa han. – Klockan fem hos mig. – Klockan fem hos dig, sa Igor och jag i kör. Vi stod och tittade efter Sofus medan han trampade till på pedalerna och rullade iväg längs Själlandsgatan. 16
– Ett skämt, sa jag, när han försvunnit runt hörnet. Tror du på det? Igor strök sig över hakan med pekfingret, ett säkert tecken på att han tänkte. – Nej, sa han sen. Vi såg på varandra. – Han trodde att det var något annat vi ville fråga honom om, sa jag. Än ishockey alltså. Igor nickade. – Något han inte får säga något om, sa jag. För någon. Igor nickade igen. – Vad det nu kan vara, månntro? Igor ryckte på axlarna. – Ska vi inte gå hem snart, frågade han. Det är äckligt kallt, Esme. Igor var som vanligt klädd som om han skulle ut på en polarexpedition, med en jättestor dunjacka och pälsmössa. Men ändå frös han alltså. Igor är inte precis någon friluftstyp. Medan vi gick hemåt kretsade mina tankar kring Sofus. Han hade helt klart uppfört sig underligt. Och när någon uppför sig underligt (någon annan än jag själv) så MÅSTE jag helt enkelt få veta varför. Vad var det som Sofus inte fick berätta om? Vem var det som gjorde honom så rädd? Shibal, vad gärna jag skulle vilja veta det! – Han kanske vet något om ett riktigt brott, sa jag till Igor. Igor svarade inte, så i stället började jag gissa på vilket brott det i så fall kunde vara. Det fanns ju lite att välja mellan. Världen är en genomrutten plats. Internetbedrägerier, pyromandåd, överlagt mord … nå ja … of kårs … narkotika handel. 17
Vi svängde runt hörnet till Ögatan och satte kurs mot nummer 11, där vi båda bor. Jag märkte att mitt hjärta bankade, och blodet susade i mina öron. Vi var något på spåret. Något som säkert kunde bli en cool artikel i skoltidningen. Vilken tur att jag ändå hade gått med på att göra ännu en intervju om sport. Jag kunde precis se rubriken framför mig: ”Dödshot mot elev på Ögatans skola”. Starka grejer. Nästan lika starkt som huvudrubriken i senaste numret av skoltidningen: ”Storförbrytare fångad på öppet vatten”. Det var bara ett problem. Hur skulle vi få reda på vad Sofus hade för hemlighet? Jag gick igenom olika möjligheter i huvudet. Följa efter honom i morgon efter skolan utan att han upptäckte det. Se vad han hittade på. Se vem han träffade … – Vi kan ju testa att prata med honom om det när vi kommer ut dit, sa Igor plötsligt. Han hade uppenbarligen också gått och tänkt på Sofus. – Prata?! Han verkade inte överförtjust över att prata om det alldeles nyss! – Men du kastade ju bara frågorna över honom, eller hur, Esme? Det finns andra sätt att få folk att prata. – Jaha?! Till exempel? Igor strök sig över hakan igen. – Till exempel genom att först göra så att de känner sig trygga, sa han. Och sen mjukt och försiktigt lirka ur dem sanningen. Jag såg imponerat på honom. Shibal, det lät ju hur övertygande som helst! Plötsligt kände jag mig helt säker på att Igor skulle få Sofus att berätta. Igor är bra på att göra folk trygga. Mycket bättre än jag, måste jag erkänna. Jag är bättre på att få dem att sucka och skaka på huvudet och himla med ögonen och sånt. 18
– Yes, utropade jag, och dunkade honom entusiastiskt i ryggen. Du sköter snacket när vi kommer ut dit. – Aj, stönade Igor. Tagga ner, Esme! Jag taggade ner. Igor stannade och såg på mig. – Men alltså, först måste vi självklart lova att vi inte skriver något om det i skoltidningen, sa han. – Va?! – Tänk efter lite. Det var därför han blev så rädd, för att du sa att vi är från skoltidningen, och att vi ville fråga honom om något, eller hur? Han lär ju inte säga ett knyst om det ska basuneras ut över hela skolan. Jag suckade. Igor hade såklart rätt. Som vanligt. – Men varför ska vi lirka ur honom sanningen, muttrade jag. Om vi ändå inte kan skriva om det i skoltidningen? Igor tittade strängt på mig. – Därför, Esme Lund Skov, sa han. Därför att Sofus kanske behöver hjälp. Eller bara någon att prata med. Han kanske är … en kamrat i nöd. Jag tänkte lite på det. Och sen måste jag ju (suck) erkänna att Igor hade rätt igen. Om Sofus var en kamrat i nöd, så kom det självklart i första hand. Och tidningen (suck suckeluck suck sirum suck) i andra hand. Men kanske, tänkte jag medan vi gick genom den lilla grinden in till trädgården vid Ögatan 11. Kanske kunde vi hjälpa Sofus FÖRST. Och sen skriva om det EFTERÅT. Om vi kunde få till det så, alltså. Tidningen skulle ut på måndag, vi hade satt upp jättefina anslag om det på hela skolan.
19