9789170376368

Mats Söderlund, före detta ordförande i Sveriges Författarförbund, född 1965, uppvuxen i Skellefteå, är författare och poet.

Med diktsamlingen Det står en pöbel på min trapp, fick han 1992 Katapultpriset för det årets bästa debut. Han har sedan dess publicerat ytterligare sju diktsamlingar.

Mats Söderlund är också socionom och har arbetat både med vuxna och barn inom socialtjänst och skola.

»När jag och min fru hade levt ihop i ungefär tio år, fått tre barn och grälat i stort sett dagligen i fem år om allt från smutsiga strumpor till sex, och när jag läst den tjugoelfte artikeln om könsmaktstrukturerna i samhället (min fru läste genusvetenskap på universitetet), och när vi för tredje eller fjärde gången bestämt oss för att skilja oss, kom den vändpunkt som fick mig att inse att jag själv måste skaffa kunskap och ta initiativ till att förändra vår situation.

Det betyder inte att allt plötsligt blev frid och fröjd, det betyder inte att vi slutade gräla eller att jag plötsligt förstod allt. Inte alls, men det var först då jag började närma mig en djupare förståelse för mäns och kvinnors olika roller och arbetsbelastningar och insåg att jag själv, tvärtemot vad jag alltid hävdat och innerst inne verkligen trott, kämpade för att upprätthålla dem.« I denna djupt personliga bok rannsakar Mats Söderlund både kärleken och sig själv. Han skriver om hur han strävar efter att leva i ett jämställt förhållande. Hur vi pratar om kärleken och vad vi har för föreställningar om den. Våra outtalade och oreflekterade föreställningar om vad kärlek är gör det svårt för oss att utveckla en djupare känsla, förståelse, respekt och samhörighet med varandra.

Göra kärlek handlar också om hur ett bra kärleksförhållande förutsätter att vi blir medvetna om våra svagheter och om hur vi styrs av våra föreställningar om manligt och kvinnligt.

Ordfront Foto: Idha Lindhag Omslag: Lotta Kühlhorn

ISBN 978-91-7037-636-8

O Soderlund_gorakarlek_nyttorg.indd 1

2012-04-12 12.29

Mats Söderlund

Göra kärlek

Ordfront Stockholm 2012

Av Mats Söderlund har tidigare utgivits: Det står en pöbel på min trapp, dikter 1992 Lyfter din kropp till sist, dikter 1995 Inte en fågels öga, dikter 1998 Ljus av och på, dikter 1999 Stillhetens sträckta halsar, dikter 2002 Noveller för världen barn, antologi, redaktör och initiativtagare, 2004 Hyperparasiterna, dikter 2006 Komage, dikter 2008 Systemet, dikter 2008 Våld till vardags – sjutton mäns berättelser, antologi 2008 (red. Mats Söderlund, Peter Fröberg Idling, Ulf Krook) Dikter 1992–2002, samling med Söderlunds fem första böcker, 2010

Mats Söderlund: Göra kärlek Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Mats Söderlund 2012 Omslag: Lotta Kühlhorn Författarporträtt: Idha Lindhag Satt med Adobe Garamond Pro Tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-636-8

Innehåll Förord 11 Drömmen om den sanna kärleken 14 Kärlek faktiskt 37 Bat Seba i den manliga blicken 43 Rätten att knulla 50 Behovet att dominera 61 Listan eller asymmetriskt rollövertagande 86 Narcissism och övergivenhet 97 Övergivenhetsåtbörder och längtansgester 104 Kärlek – röst, blick, norm 117 ”men icke hade kärlek så vore jag intet” av Kjell Espmark 141 Den sanna kärleken 146 Appendix 157 Litteraturlista 160

Gun-Britt Sundström, ur Maken: – Älskar du mig? frågar Gustav.

– Vad menar du med älska?

Han suckar.

– Jag tror inte, förklarar jag, att man kan ställa den frågan. Satsen ”Jag älskar dig” saknar sanningsvärde, den har bara emotiv mening. Som nihilisterna beskriver moraliska utsagor: det är bara som att säga usch eller hurra.

Eller möjligen är det en performativ sats. Som att säga ”Jag lovar”, det sker i och med att man säger det, och det är det som är innebörden.

Men ett påstående, nej, bara skenbart. Det motsvaras inte av något verifierbart förhållande i verkligheten, som att P utför H i S. Det är något man kan utbrista när man behöver lätta på sitt eget inre tryck. ”O vad jag älskar dig”. Men man kan inte fråga om det, som fråga är det meningslöst.

Förklarar jag.

– Du vet vad jag menar, säger Gustav.

– Föralldel, jag vet vad du menar. Visst älskar jag dig.

Ibland. När det blåser från nordnordväst.

– Att älska är en viljeakt, det är något man bestämmer sig för.

– Nejdå, det är inget man bestämmer över. Kärleken kommer och kärleken går och ingen kan tyda dess lagar, men man kan bestämma sig för att bortse från det.

Det måste till djupgående förändringar av vårt sätt att se, tänka och handla om vi ska kunna skapa en kärleksfull kultur. Män som skriver om kärlek vittnar alltid om att de har mottagit kärlek. De talar utifrån denna position, det skänker auktoritet åt det de säger. Kvinnor talar allt som oftast utifrån en position av brist på kärlek, av att inte ha fått den kärlek vi längtar efter. bell hooks ( Ur Allt om kärlek, översättning Kerstin Wallin)

Förord Jag plågas av tanken att jag kanske inte kan älska.

Jag känner att jag älskar. Men älskar jag? Hur, i så fall?

Hur många gånger har jag inte svikit den jag säger att jag älskar? Är mina förväntningar på henne verkligen rimliga? Mina krav.

Vad begär jag egentligen? Är det verkligen kärlek det som jag gör? Om jag tänker efter.

Om jag är helt ärlig.

Att jag samtidigt sviker mig själv. Det som är sant i mig.

Jag skriver den här boken för att kunna förstå och förlåta mig mina egna tillkortakommanden. I bästa fall för att kunna förändra mig själv om jag behöver det. Eller i alla fall kunna ta ansvar för att jag borde förändra mig själv, men inte förmår. Ell­er i alla fall, kunna fatta ett val. Jag vill, eller vill inte förändra mig själv.

Jag skriver den här boken för att förstå de krafter inom och utanför mig själv som formar mina handlingar och min upplevelse av att älska och vara älskad.

Jag älskar.

Och jag är älskad. Ändå tänker jag att alltihop kanske är en bluff.

Kanske skriver jag den här boken istället för kärlek. Istället för att känna. Kanske överför jag mina brister i kärlek till tänkandet och skrivandet, sublimerar, intellektualiserar.

Istället för att vara i känslan är jag i språket.

Jag skriver den här boken för att förstå och kanske läka den sorg som breder ut sig i mig efter hand som jag upptäcker de förväntFörord | 11

ningar och förbud som hindrat mig att känna och att uttrycka mina känslor. Hur de påverkat mitt liv med mina kära. Hur den falska tryggheten i min självuppfattning som man hindrat mig att vara sann mot mig själv och andra. Att inte gråta, inte lita på min intuition, inte medge smärta, att vara stark och handlingskraftig och rationell. Att vara manlig.

Jag vill försöka förstå hur jag trots allt kommit vidare. Vad är det som har gjort att jag inte gått under. Att jag inte slutade som eremit i ett ensligt torp på andra sidan Kamajokk i Kvikkjokksfjällen. Gudarna vet att det var frestande, och nära. Varför har jag inte kallnat och stelnat och förfrusit i mitt skal?

Det går en rak linje från den smärta jag lärde mig att uthärda som barn till de konflikter jag försöker undvika som vuxen. I mitt skinn sitter det galler som mina tidiga erfarenheter inpräntade. De storas förmaningar och svek, skulden och skammen som jag axlat och genomsköljs av. Den smutsiga sexualiteten. Plikterna. De svikna löftena. Allt skall vara hemligt. Det du känner skall tas ifrån dig. Gränser som inte respekteras. Det är inte tillåtet att åtrå. Men i hemlighet åtrår jag oändligt.

I mina rörelser återskapar jag stegen av dem som gått före mig.

Gesterna och minerna. Bilderna från de tecknade serierna, poserna från rockscenen, replikerna från actionhjältarna, segergester­na från prispallen.

Att vara mänsklig innefattar att uthärda och förstå smärta. Vi behöver den för att bli hela människor. Alla måste någon gång mista sig själv. Det är ett villkor för livet som vi inte kommer undan. Vi mister också andra.

Det är våra förutsättningar att hantera dessa förluster som formar oss. Är jag ensam? Är jag förstådd? Vilket stöd och vilken hjälp hade jag att ta mig igenom dessa kriser? Vilka verktyg lärde jag mig att hantera? När förälskelsen översvämmade mig som ofärdigt och förvirrat och längtande barn, var det tillåtet? Vem guidade mig igenom det?

12 | Göra kärlek

Skriket och jublet tystnade tidigt i mig. Lusten och leken togs ifrån mig. Det var många som bidrog till det. Med åren har jag lärt mig att de inte försvann. Jag har återupptäckt och ibland vågat släppa ut dem, en liten pust i taget.

Att möta den sanna kärlekens krav och tålamod har varit en förutsättning för min väg mot förändring. Att våga se och möta oss båda i de mörkaste av mörker. Lika väl som i det ljusaste ljuset. Det har hjälpt mig att också se det som är svårt i mig själv. Att lita på mitt eget inre utan att behöva skylla det på någon annan.

Jag är svartsjuk. Jag hatar. Jag äcklas. Jag gråter. Sörjer. Förtvivlar.

Det är rörelser i min själ. Jag älskar. Ler. Skrattar. Fröjdas. Njuter.

Mycket av kampen har handlat om att upptäcka mig själv som man. I en nära och intensiv brottningsmatch med mitt livs kärlek.

Utan henne hade inte den här boken blivit skriven.

Utan diskussionerna, grälen, böckerna, artiklarna, filmerna och vännerna som hon gett mig hade jag inte varit så pass levande som jag är i dag. Inte heller utan tryggheten, ömheten och kärleken.

Och med blicken höjd och riktad mot ett ännu avlägset mål.

Kanske ouppnåeligt. Ett dunkelt fjärran. En doft som vilar i vinden. En viskning i gräset och träden och gathörnen. Skriver jag.

Drömmen om den sanna kärleken Den första förälskade blick jag kan minnas vilade i mina ögon när jag var i sjuårsåldern. Jag sträckte ut handen till en flicka som var lika gammal som jag. Ett ögonblick av allvar mitt i en lek som handlade om skräck och att fly. Frankensteins monster härjade i sandlådan och en grannflicka hade en kompis på besök. Eller en kusin. Jag tror faktiskt att hon hette Cecilia, någon som inte bodde på vår gård och som inte gick i vår skola.

Jag minns att Frankensteins monster kom stapplande genom sanden och vi skrek och sprang för livet. Det var väl en variant av kull. Vi klättrade upp på en blank lutande vägg till en träställning.

Där var vi säkra, men Cecilia kom sist, med Frankensteins monster tätt i hasorna och hon skulle precis ta ett hopp, upp på det slutt­ ande planet, och hon hade säkert klarat det alldeles utmärkt själv.

Men jag sträckte ut handen. Jag minns det mycket väl. Allt blev tyst och stannade upp. Allt klarnade. Hon tittade upp. Jag böjde mig fram. Sträckte ut armen. I ultrarapid. Och hon tog min hand.

Vi bröt mot alla oskrivna regler om vad man fick och inte fick göra. Hur man skulle bete sig. Vad man fick visa och inte fick visa.

Som kille. Som tjej. Och jag drog upp henne på ställningen. Hennes hand varm och fast i min. Hennes blick som ett ljuster i min blick. Jag bröt det oskrivna förbudet om kroppslig kontakt med tjejer. Modet exploderade i mig och rusade genom ådrorna. Jag gjorde det. Och leken fortsatte. Som om inget hade hänt. Detta oerhörda. Men från den stunden brände min kropp på den sida som vätte mot henne. Och det var min första förälskade blick.

Och den vilade i mig. Förälskelsen låg i mig. Hon såg upp mot 14 | Göra kärlek

mig med förvåning och tacksamhet och glädje. Och min egen blick speglade sig i hennes. Och det var en sensation i min kropp.

Min strupe. Mina värkande ögon. Och senare den dagen satt vi i gungorna. Gungade tvilling. Det vill säga att vi gungade i takt jämsides och, tror jag, utan att säga något. Minns inte mer. Hon var vithårig. Och jag skulle aldrig mer träffa henne.

Vad är det jag ser i den älskades ögon? När jag känner mig hel och bekräftad av någon annan. Vad är det jag söker i hennes blick?

När jag säger att jag älskar henne kräver jag också ett svar. Det är ett påstående som skall vara en gåva men som samtidigt är en av de mest uppfordrande saker jag kan säga till någon. Om jag älskar dig, sätter jag dig inte samtidigt i skuld på något sätt?

Vad är det jag upplever när hon säger att hon älskar mig? Ansvar, att svara an. Jag kan inte lämna ett sådant löfte obesvarat.

Och känner jag mig hel tillsammans med henne? Och privilegierad och helt sanslöst tursam. Hur kan just jag ha förlänats denna ynnest, att ha hittat den enda människan i världen som verkligen förstår mig? Kärleken är ett mysterium. Vi lär oss tidigt att kär­ leken är och skall vara ouppnåelig. Och när vi når den, drabbas av den, är det ett mirakel, ett under.

Den romantiska traditionen bygger på att det finns hinder, det skall vara svårt, nästan omöjligt att uppnå den sanna kärleken. Vi åtrår det vi inte kan få. Bevisar vår kärlek genom att övervinna hinder. Eller försöka övervinna dem. Odysseus och Penelope, separerade av ett krig och gudarnas nycker, Tristan och Isolde, separerade av maktintriger, Romeo och Julia, separerade av sina familjers fejd.

Spindelmannen och Mary Jane separerade av en komplicerad väv av lojaliteter, blygsel, hemligheter. Clark Kent och Louise Lane.

Baby och Johnny i Dirty Dancing. Anna Karenina.

Casanova och Don Juan, de notoriska kvinnojägarna och romantikerna har ett antal efterföljare också i film- och litteraturvärlden. Visst har jag försökt att vara en av dem. Visst har jag avundsjukt sett killar och män runt omkring mig få den ena tjejen Drömmen om den sanna kärleken | 15

efter den andra på fall. Jag hade gärna begåvats med förmågan att göra kvinnor förälskade i mig. Om så bara för en kort sekund, en kväll, en natt. Men jag har för många invändningar, krav, sår, förväntningar, ansvarskänsla, moral. Kanske för lite lekfullhet. För dålig tillgång till min lust. Överdriven hänsyn till moraliska kode­r, heder, regler och så vidare. Jag är mer som Spindelmannen än som James Bond. Det skall vara äkta kärlek. Annars står jag över.

Det här är intressant. Den olyckligaste av alla unga romantiska män är just den som kan få vem han vill och hur många han vill. Casanovornas Casanova. Av alla kavaljerer på Ekeby är Gösta Berling den mest åtrådda. Kvinnor faller som käglor för hans fötter. Alla vill ha honom. Ingen kan motstå hans blick.

Han hade kunnat välja vem som helst. Men själv plågas han av den svåraste ensamheten. När jag som fjortonåring läste Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga låg jag med honom i snödrivan och förtvivlade, gav upp, lät min ensamhet och hopplösa övergivenhet förtära mig. Jag mötte förälskade tonårstjejer som lutade sig mot min axel och sa att jag var den mest fantastiska människa de någonsin träffat. Men jag såg en lögn. De hade en falsk bild av en person som skulle bekräfta dem som älskvärda. Kunde inte ta till mig den glansbild de reflekterade.

Den enda som hade kunnat väga upp detta, den sanna kär­ leken, var ouppnåelig för både Gösta Berling och mig. Hans stora kärlek hade kastat sig i en vak och drunknat. På grund av missförstånd och den tidens sociala krav, förtvivlat och i tron att vara övergiven av honom. En olycklig kärlek som förstås var omöjlig att tillfredsställa. Tills döden skiljer er åt. Det var redan för sent.

Mitt livs stora kärlek vid den tidpunkten hette Carina och skulle aldrig någonsin bli min. Hon var ett år äldre än mig. Ett hinder som var fullt jämförbart med döden just då, mellan åttan och nian.

Som poet är jag en hängiven romantiker. Jag inte bara tror på den romantiska kärleken, jag hyllar den. Jag brukar säga att alla mina 16 | Göra kärlek

dikter är kärleksdikter. I en eller annan mening. Några dikter är direkta tolkningar av olika aspekter eller tillstånd av kärlek.

I mörkret välver drömmarna sig ur stumma bråddjup som dyningarna kring notuddens iskransade stränder.

Dina glittrande viskningar tystnar tillfälligt, ser allt dra sig tillbaka och tyna bort, ser glädjen glida undan.

Vi dröjer oss kvar i köldröken från havet, står stilla, och vi glömmer att vi skadade varandra.

Dina läppar oavsiktligt särade, dina ögon plötsligt öppna korridorer in till ljuset.

(Ur Komage, 2008)

Det är inte lätt att skriva kärlekspoesi utan att det blir platt och förutsägbart. Det är ofta mer effektivt att skriva om olycklig kärlek, eller om hinder, förlust, brist på kärlek. Det är lättare att artikulera smärtan av frånvarande kärlek.

Jag tror inte att jag kan säga vad kärlek är. Jag tror inte att jag kan förklara för någon annan vad han eller hon känner. Om jag verkligen skall skriva om kärlek måste jag utgå från mig själv, som man.

Jag vill tänka noga på vad jag gör, och vad jag säger, när jag älskar och när jag talar om kärlek. Och framförallt, eftersom det är så mycket lättare att tala om bristen på kärlek, varför det är så jäkla svårt att älska? Vad är romantik egentligen och hur uppstår den?

En diktstrof som jag lärde mig i tonåren går så här: Fråga icke varför hjärtat brinner blott det ej är kallt.

Vem du älskar – det är intet att du älskar – det är allt.

Drömmen om den sanna kärleken | 17

Men är kärleken verkligen allena saliggörande? Dikten är skriven av den finlandssvenske författaren Jarl Hemmer som levde i början av nittonhundratalet. Den var en skön tröst när jag våndades i olycklig kärlek. Huvudsaken var ändå att jag älskade. Att jag hade känslor, kände något. När jag tänker på det nu inser jag att det kan ligga något i det. Och visst var de första erfarenheterna av kärlekens smärtor bitterljuva. Ontskönt. Som en hård fotmassage. Det första och viktigaste steget måste ändå vara att komma i kontakt med känslorna. Känna kärleken. Vara medveten om den. Även om det inte är tillräckligt. Det reducerar kärleken till en känsla. Något inuti mig, utanför världen. Men kärlek är handling. Kärlek är ett verb. Kärlek är tillsammans. Vad vore kärleken om den bara fanns i huvudet på oss? Eller i hjärtat för den delen.

Kärlek är att göra.

Förbudet att känna sätter krokben för mig. Det handlar om sorg och smärta och ilska som inte tillåts uttryckas.

Det är djupt rotat i många av oss, att hålla tillbaka känslorna.

Själv har jag nästan gått under av det. Förbudet att visa känslor som kommer från vår omgivning, alla viktiga vuxna, alla kompisar, mormor och morfar, grannen, tevestjärnorna, mamma, pappa – allt och alla och överallt. Vi lär oss att inte visa vilka känslor som helst, när som helst eller var som helst.

Det förbudet måste övervinnas och inte överföras till något annat, som är så vanligt. Att behövas eller göra nytta är inte samma sak som att vara älskad eller att älska. Att glänsa på scenen eller briljera på jobbet eller vinna varje match, slå alla rekord, köra den snabbaste bilen. Man vill vara älskad, i brist därpå hatad och föraktad, i brist därpå slagen sönder och samman eller otroligt framgångsrik, för att anspela på Hjalmar Söderbergs välkända rader ur Doktor Glas.

Män och kvinnor förväntas att visa delvis olika känsloregister.

Många män bär förbudet att känna inom sig. Eller i alla fall att inte känna för mycket. Eller i alla fall att inte visa vad vi känner.

18 | Göra kärlek

Vi bär alla det med oss i större eller mindre utsträckning. Visa dig inte för angelägen. Vad skriker du för? Det var väl inget. Särskilt lusten måste kontrolleras. Inte vara för ivrig, för angelägen, för kåt.

Inte vara kåt alls. Eller bara under vissa villkor. Eller tvärtom, vara kåt. Hela tiden. Alltid redo. Utan att en sekund förankra kåtheten i en inre rörelse. Att inte känna och visa känslan och ta plats med den. Uppmaningen att bortse från smärta, som vi tränar på hela livet. Res dig upp igen. Det gjorde väl inte så ont. Bete dig inte som en kärring.

Förbudet att inte känna kan trotsas i och genom kärleken. Och många av oss använder vår kärleksrelation på just det sättet. Genom den vi älskar blir vi levande, känner vi oss levande. Och självklart har vi all rätt i världen att känna oss levande, att känna oss älskade och att älska. Min egen rätt och mitt eget behov av att ha ett brinnande hjärta. Få saker gör mig så levande som det. Får mig att känna tillvarons allra djupaste utsatthet. Det är här jag blir till.

Det är här jag går under. Förälskelsens underbara lockelse och fröjd. Att vara livs levande och lätt som en fjäder.

Så nu frågar jag mig i alla fall varför hjärtat brinner. Är detta vår starkaste drift som människor? Att älska. Att åtrå en annan människa. Någon utanför oss själva. Vad kommer först, behovet att se eller att bli sedd?

Sociologen Carin Holmberg använder begreppet ”asymmetriskt rollövertagande” för att beskriva hur män och kvinnor ser på varandra och hur vi tolkar det vi ser och hör, och hur vi använder det. Hur vi förhåller oss till varandra. Hon tar ett exempel med barn och hur de genom lek lär sig vad det är att vara en pappa eller en mamma. De kan lära sig båda rollerna, men bara en i taget, de kan inte samtidigt vara mamma och pappa. När de leker att de är pappa tränar de på den rollen och när de leker att de är mamma tränar de på den. Och för det mesta är det flickorna som tränar. Pojkarnas lekar är helt andra. De har andra förmågor, eller oförmågor, som de uppmuntras att lära sig.

Att konkurrera. Att tävla. Att dominera.

Drömmen om den sanna kärleken | 19

Vi övar på rollövertagande hela livet. Varje gång vi lär oss något nytt. Men i våra nära relationer är det oftare kvinnorna som gör rollövertaganden. Kvinnor förväntas ha förståelse för mannens uppoffringar när han jobbar över sent på fredagskvällen.

Medan mannen inte förväntas ha samma förståelse, inkännande lyhördhet, för kvinnans trötthet när han kommer hem sent på fredagen och är kåt. Eller ännu banalare, som man så ofta kan läsa i kommentatorsfälten vid varje liten jämställdhetsdiskussion i dagspressens internetupplagor: Om hon vill städa är det väl hennes problem. Varför skall jag lida bara för att hon inte står ut med lite damm? Det skapar en obalans i kärleksekvationen. I vårt samhälle är mannens verklighetsuppfattning den förhärskande, kvinnan förväntas leva sig in i och förstå mannens verklighetsbild, men mannen förväntas inte göra samma sak tillbaka.

Jag sitter ner i kaffebaren på finlandsfärjan. Det är ganska fullt.

Människor i alla åldrar trängs, ytterkläder ligger i stora högar över stolar och bord. Det är full aktivitet. Vad ser jag? Barnfamiljer. Pappan står i kön, schysst, tänker jag. Mamman klär av barnen i tur och ordning, torkar näsor, tröstar minstingen, instruerar de äldre barnen vart de får gå och vart de inte får gå, hon gräver fram några enkronor ur handväskan, rättar till byxorna på grabben som inte bryr sig om att skjortan hänger utanför. Jag ser allt detta eftersom jag och min fru redan varit igenom den diskussionen ett antal gånger. Pappan står i kön. Mamman leker med tvååringen i knäet för att han inte skall tappa humöret igen. Pappan kommer. Han har en bricka med ett par kaffekoppar, några festisar, några mackor. Han sätter sig. Tar sin kopp, äter sin macka, vänder sig ut från kafeterian bort från mamman och barnet. Hon tar festisen. Håller i tvååringen och öppnar sugröret med utsträckta armar för att inte barnet skall få tag i det och knyckla till det. Får barnet att börja dricka, håller i för att inte spilla juice, bryter en bit av bullen och ger till barnet. Barnet äter och dricker. Mamman tar fram servetter ur handväskan, 20 | Göra kärlek

tar en sipp av kaffet, torkar juice som rinner på barnets haka.

Jag har varit hemma med mina barn. Det var först då jag själv kom nära den här vardagskärleken, omsorg, omvårdnad, närhet, att man ser och tar hand om andras behov. Men det gick inte automatiskt.

Jag var tvungen att lära mig. Min fru var tvungen att lära mig.

Jag ser i själva verket mig själv där på finlandsfärjan. Jag tänker. Det där är inte jag. Och eftersom jag suttit med tre barn runt benen och inte hunnit med mazarinen medan kaffet kallnat och inte fått en syl eller ens en tanke i vädret, förstår jag vad hon känner. Tror jag i alla fall.

Pappan sitter och spanar in tjejer. En snabb blick, tittar bort, låtsas intresserad av något annat, och precis när hon kommer förbi, en snabb blick igen. Inte helt diskret. Mamman sätter ner två­ åringen som börjar stulta mellan borden. Hon tar en tugga, en klunk kaffe, hämtar tillbaka ungen som är på väg runt hörnet. ”Vill du ha påtår?” frågar han innan hon ens hunnit dricka halva koppen.

Jag tror att vi ofta har problem med att se varandra. Vi tar så mycket för givet. Och ofta är det bara på grund av en brist på kunskap, erfarenhet. Om tvååringen klämmer på festisen kommer det att spruta ur sugröret så att tröjan blir kladdig och vi har inget ombyte med oss och då måste tröjan sköljas i hand­ fatet och hängas på tork i kupén och det är för dålig luftväxling så den kommer inte att bli riktigt torr och så vidare och så vidare. Har man inte ansvar för det är det lätt att tycka att va faan, dalta inte, låt henne hålla själv, vad spelar det för roll, en liten juicefläck. Som drar åt sig annat skit och blir svart och klibbig och kommer att synas i morgon när vi skall gå hela dagen på Mumin­ land. Allt hon gör, och varför, och hur, och när, och vilka fördelar jag har av det. Att jag inte behöver tänka, planera, lära mig, ta ansvar. Och vad jag själv gör.

Jag älskar dig ju.

Känns den repliken igen?

Drömmen om den sanna kärleken | 21

Men jag älskar dig!

Vad betyder det?

Hur gör jag kärlek?

Ofta, utan att vi är medvetna eller egentligen menar det, så ser vi oss själva när vi ser på den vi älskar. För mannen kan den underförstådda känslan vara att eftersom hon som är så perfekt älskar mig, så måste jag också vara perfekt. För kvinnan kan tanken snarare vara, eftersom jag älskar honom, måste han vara perfekt.

För vem är jag om jag älskar någon som ständigt sviker mig? Om jag gång på gång ber honom att se mig, eller avlasta mig, om han gång på gång avfärdar det. Eller bara glömmer. Och jag låter det hända. Vem är jag då? Är jag inte älskansvärd? Det är vad det ständigt återkommande grälet om soppåsen handlar om. Jag har ju bett dig. Om det nu inte är viktigt för dig, kan du göra det för att du älskar mig? Och utan att jag behöver be dig, påminna dig, tjata. Jag vill inte vara en som tjatar.

Mycket av det vi gör och säger går ut på att bevisa att vi är älskvärda, till och med perfekta, eller på att underbygga den lögnen.

Egentligen är det ju uppenbart. Det finns inga perfekta männi­ skor. Är det ens något att sträva efter? Det är något dolt i mig som begär av mig själv att jag skall vara perfekt. Eller i alla fall nästan perfekt. Eller i alla fall att den jag älskar skall ha överseende med mina brister. Nämn inte smärtan, nämn inte mörkret, nämn inte mardrömmarna, tala inte om det, påminn mig inte.

I början av en relation bär den ”sanningen” sig själv. Men den brukar inte hålla särskilt länge. Inte mer än ett par år i alla fall.

Det är då den kliniska förälskelsen går över, enligt vetenskapen.

I åttan blev jag förälskad i skolans snyggaste tjej. Hon var ett år äldre än mig. Förstås var det en helt omöjlig kärlek att uppnå.

Om det nu var kärlek. Jag och Carina bodde långt ut på landet.

Vi åkte samma skolbuss. Hon var fruktansvärt snygg. Cendréfärgat hår, vita jämna tänder, gnistrande blå ögon, läppar, glädje.

Men hon var elak. Konstigt nog hade jag överseende med det.

22 | Göra kärlek

Hon var dryg. Struntade jag också i. Hon kunde vara snäll och framförallt skulle varje kille som omgavs av hennes känslosfär upphöjas och lindas in i ett moln av lycka. Den hon valde var godkänd och upphöjd. I alla kategorier. Jag satt i trettiofem minuter varje morgon och drömde mig bort i hennes kindben och mun och nacklinje. Varje liten glimt var en värld av möjligheter. Och på hemvägen ibland, särskilt den sista delen av resan när de flesta redan gått av bussen. Då kunde vi ibland samtala.

Kort. Hon kunde nedlåta sig till vänlighet. Och jag kämpade med min integritet. Det sista jag ville var ju att sälja ut mig.

Men plötsligt vände hon sig om och blinkade. Jag spärrade upp ögonen. Hon vände sig till sin kompis och viskade. Kompisen vände sig också och gav mig en outgrundlig blick.

Jag stod långt ner på allas listor. Jag hade låg eller ingen status alls. De andra killarna i klassen hade redan sina erfarenheter, någon hade debuterat sexuellt, påstod han, de flesta tjejer var ihop med äldre killar. Jag vände mig om för att förvissa mig om att det var mig hon tittade på. Jodå. Hon blinkade igen. Vad är det, frågade jag för det var hel orimligt att tänka sig att … till mig. Men vad gjorde hon? Vände sig igen. Spände blicken i mig och blinkade med ena ögat extremt övertydligt. Och jag måste kliva av bussen. Hej då Mats, sa hon med klar röst och ett leende draperat i purpurröda dimmor. Det var som att ha ett järnspett rakt in i bröstbenet. Det var en obegriplig lyckokänsla. Parad med ren och skär skräck. Hur ont gjorde det inte.

När jag dagen efter hade suttit och drömt en halvtimme, och vi klev av bussen, då jag på darrande ben gick ikapp henne, gick nära, för nära, sa hej, tittade rakt in i hennes ansikte med ett fånigt lyckorus i hela mitt väsen och hon förstås svarade inte ens, bara vände sig bort och gick iväg. Men romantisk kärlek upplevde jag icke desto mindre. Naturligtvis spred sig ryktet om min fåfänga snabbt. Till allas glädje.

Hur många filmer handlar inte om den blyga försagda killen som gör allt för att bli ihop med skolans pingla nummer ett bara Drömmen om den sanna kärleken | 23

för att upptäcka, när det nästan är för sent, att det egentligen är bästa kompisen, den inte lika uppenbart vackra, men schyssta och roliga tjejkompisen, som är den sanna kärleken. Hon som inte föraktar honom utan älskar honom trots alla brister, som hon är medveten om och som han vågat dela med henne. Ja, hon älskar honom faktiskt tack vare dessa brister. Eller ärligare uttryckt: både hon och han väljer att bortse från bristerna. Hennes kärlek till honom är dels en tolkning som hon gjort av vad han säger och gör, som skall passa hennes behov. Det vill säga, hon har också rätt att känna sig älskad. Dels är det han uppfattar som hennes kärlek en tolkning som han gör av hennes handlingar och ord. De ser i det ögonblicket överhuvudtaget inte varandras brister, mörka sidor, tillkortakommanden. För visst finns det väl såna?

Om jag tänker efter kan jag omöjligt veta vad det är min älskade egentligen ser eller känner. Även om hon säger något som – du är den enda som förstår mig, eller – du är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat.

Det jag ser i hennes ögon är något som jag placerat där själv.

Det visar mig det jag behöver för att stå ut med mig själv. Att jag är god. Jag är hel. Jag är allt hon behöver. Jag gör henne stark. Jag gör henne lycklig. Jag gör henne trygg. Jag gör henne glad. Jag är en bra människa.

Och den vilan är välkommen och behövlig och ljuvligt underbar. Och i bästa fall en plats att ta nya tag utifrån.

En tidig erfarenhet av kärlek var när jag förälskade mig i en klasskompis i gymnasiet. Jag hade precis lagt en rätt upprivande ”separa­ tion” bakom mig och var väldigt nere. Det var jag som gjort slut.

Kände mig som ett svin. Sökte tröst och bekräftelse. Och jag tänkte att det kan hon ge mig. Förälskade mig i hennes läppar som var de slätaste jag någonsin sett, och hennes blick som var den mest förlåtande jag någonsin mött. Hon var djupt troende, i motsats till mig, och jag tänkte att om jag tar det försiktigt så kan jag bli ihop med henne.

24 | Göra kärlek

Sagt och gjort. Det kan ju låta cyniskt förstås, och var kanske det. Men mina motiv var inget annat än ädla. Jag var kär. Jag började småprata med henne i korridoren. Började följa henne en bit på vägen från skolan. Dök upp i hennes församling och lyssnade på musik. Tog del av deras aktiviteter. Gick förbi hennes hem och undrade om hon ville ta en promenad. Fick nej. Väntade. Försökte igen. Fick ja.

Det tog ett par månader men vi blev ett par. Det var ett helt asexuellt förhållande. Så här efteråt tror jag egentligen att jag mest fick bekräftelse på min ofrånkomliga existentiella ensamhet och övergivenhet. Hon deklarerade tydligt att först kom fadern, sonen och den helige anden, sedan församlingen, sedan pappan, mamman och brodern. Sedan skolan. Sedan jag. Det var ett konstant tillstånd av schweppeslycka. Eller olycka.

Det som skrämde mig var hur effektiv den positiva uppmärksamheten var. Hur den liksom fångade in henne och gjorde henne beroende. Hon ville förstås ha mer. Och den kostade henne inget.

Jag förstod att hon älskade att vara älskad, mer än hon älskade mig.

Men jag fick i alla fall vara i närheten. Hon hatade mig i alla fall inte.

Jag projicerade både min dröm om det perfekta självet och rädslan för mina brister på henne. Om denna ljuva varelse älskade mig och ville spendera tid med mig kunde jag i alla fall inte vara en ond människa, så som jag kände mig efter att ha gjort slut med min förra förälskelse.

Vi lär oss att känna igen en annan människas känslor genom att leva och tolka och göra misstag och genom att känna igen våra egna känslor i ansiktsuttryck och reaktioner. Vad är det att älska, om inte att förlåta och bortse från allt det dåliga, och bekräfta och ta tillvara allt det goda. Humor. Värme. Omtanke. Ett enkelt leen­de över lunchbordet eller sammanträdesrummet. En liten lapp på ratten. En biobiljett. Tömma diskmaskinen. Vi gör kärlek.

Eller så sitter vi med armarna i kors i cafeterian och känner kärlek inom oss medan frugan matar ungarna med glass.

Drömmen om den sanna kärleken | 25

Det är till kärleken vi vill. Den finns där på andra sidan. Den nya kärleken. Men vi luras att tro att det räcker att känna den. Till och med att det räcker att föreställa den. Man vill ju bara vara lycklig.

Tänker på det ibland. Läste Dalai Lamas bok Lycka! Som jag minns det menar han att vi finner lyckan när vi finns för andra. När vi ger.

När vi vårdar oss om varandra. När vi lär oss om livet och de eviga värdena i samspelet med andra människor. Det är empati. Det är lyckan i att möta en annan människas blick. Men framförallt är det lyckan i att ge. Inte att få, inte att bekräftas, inte att bli älskad, utan – att älska. Och eftersom jag gör det, just det, kan jag vara så säker på att den jag älskar gör det samma. När jag ser på dig så här betyder det att jag älskar dig, om du ser på mig på samma sätt betyder det väl rimligtvis att du älskar mig. I någon mån.

Det är därför det var så grymt med den där blinkningen i bussen. Det var inte bara hon som lurade mig. Jag lurade mig själv.

Vi har nog alla varit med om liknande situationer. Vanliga i komedier. Och i verkligheten. Någon som törstar efter kärlek ser den överallt. I filmer är det gärna en lite försagd och finnig typ som begår misstaget. Det blir roligare då. Vi tolkar tecken. Ord. Blickar.

Men vi vågar inte göra något åt det. För hindren är oöverstigliga och vi vet det egentligen. Status, ekonomi, ålder, utseende. Marknaden lever högt på det. Köp dig ett älskansvärt yttre, en beundransvärd hobby och en avundsvärd trädgård. Och sedan en till, och sedan en ny.

Men det finns större hinder. Krig och svält och naturkata­strofer.

Romantikens never ending historia är fylld till bredden av hinder. Här är en annan favoritdikt av Sapfo, kvinnlig grekisk poet som levde ca 600 f.kr, tolkad från grekiskan av Magnus WilliamOlsson och Vasilis Papageorgiou: Somliga säger en här till häst och somliga en här till fots, andra säger att en flotta är vackrast av allt på den svarta jorden.

26 | Göra kärlek

Jag säger att vackrast är det som vi älskar.

För var och en är detta lätt att förstå.

Ty hon som vida överträffar alla andra i skönhet, Helena, övergav sin man, den bäste, och seglade till Troja, utan att bry sig om sitt barn eller om sina kära föräldrar. Hon blev vilseledd.

Nu minns jag Anaktoria som inte är här.

Hellre skulle jag se hennes ljuvliga gång och ansiktets strålande klarhet än lydiska stridsvagnar och soldater till fots med vapen

I modern tappning är Helena skolans snygging nummer ett.

Ihop med den bästa och mest eftertraktade av alla. Men kär i nån snubbe på andra sidan stan. Ett rivaliserande gäng. Hon skiter i alla band, föräldrarna (ingen liten sak på den tiden), barnet (vilken mor gör det?) och ger sig iväg över havet, i segelbåt, i ett tillstånd av krig, det skramlas med flottor och vapen. Hon är ”vilseledd”. Det kallar jag kärlek. Äkta romantik. Att övervinna dessa hinder. Det blir ett slags mått på hur stark kärleken är, ju större hinder som övervinns desto bättre kärlek.

Men vem är Anaktoria egentligen? Sapfo placerar henne över det vackraste, över härskaror och flottor. Och visst känner vi, intuitivt, att det är hon som verkligen är värd att älskas?

En annan karaktär som gripit mig djupt är Spindel­mannen.

När jag som ung mötte honom i serietidningsform, som vuxen när han dök upp på film, och som äkta man och pappa när tiden Drömmen om den sanna kärleken | 27

mognat för att låta Spindelmannens mörka sida träda fram på duken. När han äntligen fick brottas med sitt komplicerade inre.

Spindelmannen och Mary Jane är ett modernt exempel på kärlek med förhinder. Vi vet hela tiden att de inte kan få varandra, Spindelmannens identitet, hans dolda ”jag”, måste hållas hemlig. Dessutom är Spindelmannens alias, Peter Parker, alldeles för blyg för att kunna artikulera vad han känner. Eller hindrad av sin lojalitet med bästa kompisen som också är kär i Mary Jane. Eller av sitt övergivenhetstrauma, han är föräldralös. Har han ett sår i sig som säger att den han älskar kommer att lämna honom? Precis som jag?

Batman får brottas en hel del med sitt övergivenhetstrauma.

Och Stålmannen. Och Tarzan. Lite gulligt på något sätt. De övergivna hjältarna. Men också djupt mänskligt, vanligt och igenkännbart. Klart jag kan identifiera mig med det. Så jag hoppas in i det sista att deras hinder skall undanröjas på något magiskt sätt.

Peter Parker och Mary Jane måste få varandra på slutet.

Spindelmannen är en världsräddare som kan falla genom hustak utan att säga aj, krocka med tåg och bli överkörd av långtradare utan att stöna knappt. Men som deppar ihop vid blotta tanken på sin moster och morbror som han kanske svikit. En hjälte som får något fuktigt i ögonvrån så fort Mary Jane öppnar läpparna på glänt. I Peter Parker får den inre kampen mellan kontroll och känsla komma till ytan, om än bara som en krusning. Jag har aldrig sett Stålmannen ens lyfta på ögonbrynen.

I film nummer två förlorar han spindelkrafterna när han försöker förtränga sina känslor för Mary Jane. Det är inte vad som brukar hända i den här typen av filmer. Kommer Stålmannen någonsin att få gifta sig med Louise Lane? Batman förblir ensam.

Zeb Macahan – the lone rider. James Bond. Indiana Jones. Starka män som föredrar att rädda världen istället för att ha nära, varaktiga relationer. Kvinnliga filmhjältar får sällan några uppföljare med nya älskare.

Men Spindelmannens hemlighet avslöjas och han och Mary 28 | Göra kärlek

Jane försonas med att Peter Parker har en sida i sig som Mary Jane aldrig kan konkurrera med eller bli delaktig i eller kyssa bort. Peter visar upp sin största hemlighet och blir – accepterad.

Lösningen är lite ensidig förstås. Vem är Mary Jane i allt det här? Litteraturvetaren och författaren Nina Björk skriver i Sireners sång om modernitet att ”kvinnan blivit en representant för det som gått förlorat i vår moderna värld: innerligheten, kärleken, sinnligheten, glädjen och spontaniteten”. Mary Jane är en motpol.

Någon som skall rädda och kompensera Peters brister, och förlåta honom. Tillåta och till och med älska spindelsidan.

Men den välvilliga tolkningen är att Peter Parker och Mary Jane tillsammans utmanar hans alter ego och hittar ett sätt att förhålla sig så att de kan leva tillsammans. Det sista som händer är dock att de avbryts mitt i kyssen för att separeras av spindelkänslan. Peter Parker drar på sig dräkten och svingar sig i väg för att rädda världen. På något sätt är det samtidigt en garanti för att kärleken, romantiken, kommer att bestå. Mary Jane kommer alltid att stå där och glittra med ögonen. Hindret kommer aldrig att undanröjas.

Som så många män före och efter honom offrar han samvaron, närvaron, kärleken, det lilla livet, det enkla livet – för det stora där ute. Plikten framförallt.

Det är en modern gestaltning av myten om romantisk kärlek och ligger kanske närmare hur verkligheten ser ut för många av oss. Vi dras mot det omöjliga, det ouppnåeliga, utopin. Samtidigt som vi kan dela vår vardag och våra drömmar om fullkomlig förening, lever vi med en djup sorg över att vi aldrig riktigt tycks nå fram. Hindren är ekonomiska, sociala och konventionella. Och könsroller. Och karriär. Och personlighet. Många kämpar med att övervinna dem. Många har gett upp. Många kvinnor lever med den insikten och bygger sin tillvaro på att kompensera med olika strategier.

I Allt om kärlek skriver litteraturvetaren och feministen bell hooks: Drömmen om den sanna kärleken | 29

”Eftersom många kvinnor tror att de aldrig kommer att uppleva fullt tillfredsställd kärlek, är de villiga att nöja sig med strategier som hjälper till att lindra smärtan och öka lugnet, glädjen och lekfullheten i existerande relationer, i synnerhet kärleksförhållanden.”

Jag har länge levt med föreställningen att kärleken kommer inifrån och av sig själv och att vi alla gör så gott vi kan. Jag älskar på det enda möjliga sättet. Jag är den jag är. Jag anar att många män tror att det måste vara så, det finns inga alternativ, ingen möjlig förändring. Pappa har alltid gått till jobbet. Det är effektivare, mer ekonomiskt, rationellt.

Eller snarare har många män ingen föreställning om att de lever i en myt överhuvudtaget. En man är en man. Ett jobb är ett jobb. Det är som det är. Många ser kanske inte ens några svårigheter med det. Ser inte sina partners strategier och sorg. Men känner den kanske intuitivt. Frustrationen.

Många tror att det skall bli annorlunda med nästa förälskelse.

Som att själva förälskelsefasen är lösningen. Som att det skall gå att träffa någon att vara förälskad i, alltid, för evigt. Evinnerlig lycka och tillfredsställelse och inga, inga, inga brister.

Hörde min dotter leka mamma-pappa-barn med en kompis. De var i fyra-femårsåldern. Kompisen sa: ”Jag var mamman och du var pappan och då gick pappan på jobbet.”

Blev lite stolt eftersom jag var en närvarande pappa och alltså inte riktigt passade in i mallen. Jag var föräldraledig och hade till och med tagit mig an ett dagbarn. Det gav höga poäng i mina och min frus kretsar. Hon hade börjat läsa genusvetenskap. En kunskap som skulle komma att förändra våra liv i grunden. Till det bättre. Efteråt kan jag ifrågasätta hur pass mycket hjälte jag var egentligen. Men en sak är säker. Varenda sekund av min föräldraledighet bar mig närmare livet. Och kärleken.

Någonstans i den vevan gick jag på en hård actionrulle med 30 | Göra kärlek

Mel Gibson i huvudrollen. Det är den enda actionfilm som faktiskt rört mig till tårar. Den fångade nog mitt eget dilemma just då på ett väldigt tydligt sätt. Mel Gibson spelar en före detta soldat och ensamstående pappa som driver en bomullsplantage och lever ett stilla liv. Han har sju barn som betyder allt för honom.

Det enda han vill är att få leva det ”lilla” livet. Men det är inbördeskrig i USA och den gamle indiankrigaren, spejaren och hjälten åkallas för att hetsa mot britterna och driva på kriget. När han vägrar och istället förespråkar förhandling och fred blir han hånad ungefär så här: Jag som trodde att du var en man med principer. Varvid han svarar: Jag är pappa. Jag har inte råd med lyxen att hålla mig med principer.

Ett ovanligt val för en riktig machohjälte? Naturligtvis dras han ofrivilligt in i slaktandet och mördandet och vinner i princip kriget för egen hand. Han får ändå vara en hjälte. Med det enda målet att återskapa sin familjeidyll på plantagen. Visserligen dör två av hans söner på kuppen. Men likväl, en man som uttalar andra värden än hjältemod och lojalitet.

Nina Björk beskriver i Sireners sång hur Odysseus drivkraft hela tiden är drömmen om att återvända hem. Det dessa berättelser har gemensamt är att hemmet och kärleken och livet ligger utanför mannen, nästan utanför hans räckvidd. Männen kämpar för få återvända till det förlorade tillståndet som de bara upplevt och kan uppleva tillsammans med den de älskar och sin familj. Och det är kvinnorna som skall se till att äktenskapet går att upprätthålla. Att det finns något för mannen att återvända till. Kvinnorna betalar också ett pris, ett annat pris. Att inte få utveckla hela sin potential. Att leva ett liv begränsat av yttre omständigheter och påbud. Att kanske ge upp drömmar och känslor och kanske till och med själva kärleken.

Det är något speciellt med ensamstående pappor som Mel Gibsons krigshjälte. Nu kommer jag att tänka på flera. Från Alfons Åbergs pappa till Clint Eastwood i en av hans senare västernfilmer, De skoningslösa. Hans madonna är död, han är ensam med Drömmen om den sanna kärleken | 31

två barn och en liten grisfarm som drabbats av svinpest. Motvilligt tvingas han ta ett anbud som ”hitman”. Några horor skall hämnas. Det är bra betalt. Det är klart, hans omsorg om barnen stannar vid att han ber grannfrun titta till dem om någon vecka. Men underförstått förnedrar han sig mot sin vilja. Han går ut i världen en gång till för att döda – men bara för barnens skull och det enda han vill är att återvända till hemmet och återuppta grisuppfödandet. Änkemännen är lika tysta som alla andra hjältar men det är som att det pågår ett annat slags känsloliv där inne. Som att de är tvungna att göra kvinnliga erfarenheter och kommer i kontakt med sitt inre liksom på köpet. Men mammorna är döda. Till och med i romantiska komedier. Är det en förutsättning för att papporna skall kunna närma sig familjesfären på ett nytt sätt? I filmen Love actually tvingas en styvpappa för första gången börja prata med sin styvson om livet sedan mamman dött. De mjukaste papporna verkar vara änkemännen. Kvinnorna måste röjas ur vägen för att möjliggöra mannens känslomässiga utveckling. Men traditionellt har hon snarare framställts som ett hinder för honom att rädda världen, någon som han behöver frigöra sig från.

Nina Björk i Sireners sång: ”Som hot har kvinnan fungerat som en siren som förföriskt sjunger den arbetande mannen tillbaka till moderns land, där alla klockor har stannat.”

Den verkliga världens sirener är alla fotbollsfruar, soldatfruar, korrespondentfruar, rockidolsfruar, bergsklättrarfruar. Alla karriäristfruar i hela världen som hellre vill att mannen skall komma hem någon gång. Hur vi än vrider och vänder på det så är jobbet inskrivet i ett större sammanhang än familjen. Och särskilt män har det inskrivet i sina kroppar att ta en överdriven hänsyn till kollektiva värderingar och normer och värden, lojalitet, regler, auktoriteter. Det ligger i vår uppfostran och våra roller och våra före­ bilder. Vi ser den privata sfären och personliga relationer som 32 | Göra kärlek

mindre viktiga, eller avgränsade, tillhörande en annan del av livet. En parallell värld.

Jag hör många män prata om sin frustration. Skilsmässan kommer plötsligt och oväntat. Jag som gjorde allt detta för er. Jag som älskade er varenda minut på jobbet. Den romantiska kärleken som övervinner alla hinder, bultar i bröstet på oss och är evig. Men finns den verkligen om den inte syns, hörs och framförallt görs?

Om jag ställer mig själv mot väggen, om jag tittar på hur jag använt min familj, är jag rädd att det visar sig att familjen snarare varit till för mig än tvärtom. Det är där jag dragit mig tillbaka, fått uppskattning och laddat batterierna. Tänker till exempel på alla jular då amaryllisen som genom magi blommat i fönstret lagom till dopparedan, eller påskar då det plötsligt stått ris med ägg och fjädrar i på köksbordet, eller födelsedagar då vi sjungit och skrattat och öppnat presenter. Och jag glidit in, slagit mig ner. Pustat ut. Inte enbart. Men det finns en obalans mellan vad jag lagt in och vad jag fått ut. Jag har ett plusnetto. Arbetar på det.

Det betyder inte att jag inte älskar. Eller att jag inte gör kärlek.

Bara att jag fortfarande inte ser ärligt på mig själv, min roll, min insats, mina nära relationer. Jag gör kärlek såsom jag lärt mig att en man skall göra.

Vi lär oss att älska. Vi lär oss att söka kärlek. Vi lär oss att kärleken läker alla sår och bilden av sann romantisk kärlek bygger på dess ouppnåelighet. Mot alla odds. Alla stora kärlekspar i världen åtskiljs av stora för att inte säga oöverstigliga hinder. Vår tröst ligger i att vi tror på kärleken. Men också när vi inte tror på den är föremålet för vår passion drömmen eller snarare den omöjliga drömmen om sann kärlek som utplånar alla missförstånd och tillkortakommanden. Allt smutsigt och motbjudande i våra egna personer.

Den sanna kärleken skall bekräfta oss som perfekta, felfria människor, värda att älska fullt ut och till hundra procent, utan förbehåll, krav eller motprestationer.

Drömmen om den sanna kärleken | 33

Den finlandssvenska poeten, essäisten och psykologen Bodil Lindfors skriver i sin essäsamling Att drömma i Finland att ”myten om den fullkomliga kärleken har blivit det som skall kompensera oss för vår djupaste saknad, för vår existentiella ödslighet, vår ensamhet i vårt skinn.”

Hur rimligt är egentligen det?

Som att kärlek är en naturkraft. Som blixten. En klart lysande låga. Ljuset som skänker insikt och trygghet och tröst i tillvarons existentiella mörker och ensamhet. Nina Björk ser i Sireners sång ett exempel i Madame Bovary, hur Emma är omedveten om den tomma klichén: ”Kärleken – så trodde hon – måste komma plötsligt, med åskknallar och blixtar, som en orkan som sveper in över livet och kastar allt över ända, sopar undan all fri vilja som vissna löv och rycker hjärtat till avgrundens brant.”

Det är så lätt att bli besviken. Vad gjorde jag fel? Alla kriterier var uppfyllda. Vi säger att blixten blixtrar. Men ett ögonblicks eftertanke säger oss genast att blixten inte kan vara något annat än just detta blixtrande. Kärleken är vad jag gör. Den är en praktik. Den är i allra högsta grad personlig. Den är vad jag gör den till. Det betyder att jag inte kan slå mig till ro. bell hooks skriver i Allt om kärlek: ”Att anamma en kärleksetik innebär att vi tillgodogör oss kärlekens alla dimensioner – ’omsorg, engagemang, tillit, ansvar, respekt och kunskap’ – i våra vardagsliv. Detta kan vi endast göra med framgång, om vi utvecklar vår medvetenhet. Att vara medvetna gör det möjligt för oss att kritiskt granska våra handlingar för att se vad som krävs för att vi skall kunna vara ansvarsfulla, visa omsorg och respekt samt ge uttryck för en vilja att skaffa oss kunskaper ”

Kan det vara så att den romantiska kärleken, mina outtalade och oreflekterade föreställningar om vad kärlek är, i själva verket hin34 | Göra kärlek

drar mig att utveckla en djupare känsla, förståelse, respekt och samhörighet med någon? Redan när våra blickar möts den första gången har jag mina förväntningar klara. Banan är utstakad. Jag behöver inte reflektera så mycket över hur jag skall agera. Vad jag skall säga. Vem hon är och vad hon vill. Manuset är redan skrivet.

Om jag tänker efter. Blommar inte kärleken många gånger på avstånd. I de heta breven. De sena chattarna. Sms:en från andra sidan världen, stan, jobbet. Jag har en förutfattad och delvis omedveten föreställning att sociala konventioner och kontrakt, kön, klass, kultur, språk är hinder för kärleken. I själva verket är de kanske utmärkta grogrunder. Jag vill vinna över motståndet.

Jag vill ha en utmaning. Vill också vara värd att kämpa för. Och när jag bygger de här broarna över klassgränser och inkomstklyftor, könsbarriärer och språkförbistringar, bygger jag inte samtidigt en fantasibild? Är det därför vi säger att motsatserna attraherar varandra? Hur smickrande måste det inte vara för en svinaherde att få prinsessan och halva kungariket? För flickan av folket att gifta sig med mannen av börd.

Men kanske ligger en del av utmaningen, kärlekens möjlighet, i den utveckling som kan komma av ett sådant möte? I själva konflikten. Är det till och med så att det är den möjligheten vi sniffar upp när vi blir förälskade?

Och ändå försöker jag hela tiden utplåna de spänningarna. Ta bort konflikten. Rädd för att kärleken skall dö om jag blottar mina brister. Rädd för att kärleken skall dö om jag tar en konflikt. Rädd för att kärleken skall dö om jag berättar om mitt innersta. Rädd för att kärleken skall dö om vi blir för lika. Rädd att ifrågasätta, förändra och förändras.

Så jag speglar mig som perfekt, eller i alla fall godkänd i min älskades ögon. Förväntar mig att duga som jag är, ovillkorligt.

Förälskelsen. Vi upplever varandra som överjordiska. Och eftersom jag är så fantastisk slipper jag ta itu med mina egna svårigheter och brister och känslomässiga hämningar. Jag får förbli man.

Drömmen om den sanna kärleken | 35