9789197957625

1 Ringhals kärnkraftverk höjde sig över det flacka klipplandskapet där växtligheten slutit sig samman mot de återkommande vinterstormarna från Kattegatt. Skorstenen till reaktor 1 sträckte sig mot den blygrå himlen, varningslamporna i toppen var två röda prickar mot bymolnen över fastlandet. ”Ledningen för Ringhals påstår att de har läget under kontroll”, sa Gustav Sterner. Framför honom satt tre personer uppradade på en låg stenmur. ”Vi har sex dygn på oss att visa hur det egentligen ligger till.”

Gruppen, som gick under namnet Red Team, skulle gå direkt på samhällets pulsåder: elförsörjningen. Till skillnad från vatten eller gas kunde elektricitet inte lagras i tillräcklig omfattning. Den behövde genereras och sedan omedelbart användas – världens mest extrema just-in-time produkt.

Kärnkraftverket en kilometer längre bort var Nordens största elproducent, och dess fyra reaktorer svarade för en femtedel av Sveriges behov samtidigt som verksledningen hade en historik av att ignorera regler och satsa på minimal säkerhet. Först efter upprepade påtryckningar och krav från myndighetshåll infördes ett något starkare skydd. ”Över ett år med säkerhetstester och vi är fortfarande barnvakter åt regeringen”, sa Katarina Wallin och strök bort håret från ansiktet. Hon försökte fästa det bakom örat men lyckades bara delvis.

Hon grävde fram en godisbit ur en påse Gott & Blandat och tittade upp på Gustav. Ett klassiskt v-format ansikte med 7

symmetri och proportion var definitionen av vacker, men permanenta rynkor i ansiktet och en härdad blick vittnade om år av tunga upplevelser och kritiska beslut.

Katarina var kollega till Gustav från Särskilda skyddsgruppen, SSG, Försvarsmaktens specialförband. De hade varit vänner och genomfört skarpa uppdrag tillsammans innan de lämnade styrkan efter åtta år – hon för ett skrivbordsjobb som analytiker vid den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, han för civila studier.

Red Team hade det senaste året ägnat sig åt ’penetration testing’ och ’vulnerability assessments’, att med kombinationer av olika metoder och verktyg testa skyddet hos datorer, deras system och inte minst det fysiska skyddet i form av staket, grindar, låsta dörrar och fönster, larmsystem och sensorer. Deras uppgift var att agera på samma sätt som en terrorist.

Till skillnad från vissa privata företag eller tillfälliga grupper ur Försvarsmakten och Polisen skulle Red Team lösa svårare uppgifter under mer komplexa omständigheter.

Inte olikt ett militärt specialförband.

De hade hittills genomfört uppdrag mot dricksvattenförsörjning, ledningsanläggningar och centrala myndigheter – en blandning av privat och offentlig verksamhet som utgjorde kritiska delar av den svenska krisberedskapen.

Ringhals kärnkraftverk skulle bli deras hittills viktigaste uppdrag.

Gruppen hade satts samman genom att kombinera expertkunskaper inom teknik, juridik, ekonomi, språk och inte minst militär förmåga av högsta klass. Rekryteringen hade skett inom en begränsad krets med redan bekanta personer.

Därigenom fanns det en gemensam historik och förtroende som skapade slutenhet och lojalitet.

8

För att kunna arbeta ostört och uppträda autonomt befann sig Red Team utanför alla strukturer och organisationer.

Om man var en del av problemet kunde man inte lösa det.

Det bästa sättet att bearbeta systemet var att kringgå det helt och hållet. ”Ni är utvalda för att ni är de bästa inom era områden.”

Gustav såg på dem, en i taget. ”Nu är det dags att höja ribban ytterligare.” ”Frilansande agenter – ett arbete med fart och fläkt i spännande miljö. Under radarn, över lagen”, sa Jerker Magnusson, gruppens egen teknikspecialist och mer känd som ”Den onde” till följd av sin fallenhet som en ’black-hat’ hacker.

Han såg besvärat på naturreservatet runt omkring dem och frös märkbart i den tunna sommarjackan, trots sommarkvällen. I famnen höll han en datorväska av svart nylon som han alltid släpade på som om det gällde livet. Han såg som vanligt ut att vilja återvända till värmen ombord på Stella, fartyget som tjänade som gruppens högkvarter. För tillfället låg hon förtöjd i gästhamnen i Bua på andra sidan viken. ”Att ta sig förbi avspärrningarna och in på området är sällan något problem”, sa Katarina och slängde iväg några lakritsbitar. ”Under förutsättning att vi gör vårt jobb ordentligt.”

Jerker såg på henne som om hennes ord bar högsta vikt och satte sig lite närmare. Katarina hade rekryterat honom för extrajobb hos den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten flera år tidigare och han hade varit hennes följeslagare sedan dess.

Om Katarina hämtade kaffe, gjorde han det också. När hon behövde svar på en knepig underrättelsefråga jobbade han natten igenom för att hon skulle ha besked när hon kom tillbaka nästa morgon.

Roland Wessberg, gruppens fjärde medlem, lyfte med en 9

grymtning sin käpp av svart ebenholts och pekade med det ornamenterade silverhandtaget mot Ringhals. ”På den tiden när jag fortfarande kunde pissa rakt hade vi fixat det här på nolltid och varit tillbaka i tid för en pilsner.”

Med sina sextiotre år hade han ett par decenniers försprång till Gustav och Katarina och dubbla åldern mot Jerker, men det gruppens ålderman hade tappat i spänst kompenserade han med erfarenhet. Håret hade grånat för länge sedan men det fanns fortfarande tillräckligt av det.

Käppen var Rolands ständige följeslagare sedan ett uppdrag i S:t Petersburg två och ett halvt år tidigare, där han assisterade Gustav och Katarina i en jakt på en terroristcell i Sverige. Han skottskadades och krossade höften efter ett fall på flera meter. En lång rehabilitering och hälta fick han som minne för livet. ”Vi måste även notera exakt vad som inte fungerar med skyddet och hur det kan avhjälpas”, sa Roland. ”Ni behöver också vara medvetna om rättsläget. Ringhals har högsta skyddsobjektsklassning och är en B4 – av avgörande nationell betydelse.”

Katarina slutade tugga i sig godis och såg uppmärksamt på honom. Även de andra lyssnade noga. Roland var den som svarade för strukturen i gruppens arbete. ”Skyddsvakterna har polismans befogenhet inom skyddsobjektet eller dess närhet. Vi kommer att begå olaga intrång, vilket faller under Brottsbalken, samt riskerar att dömas enligt lagen om straff för terroristbrott.”

Gustav noterade att Jerker höll hårdare i datorväskan. ”Straffpåföljden är normalt böter, även om fängelse i högst två år är teoretiskt möjligt. Skulle vi dömas för grovt terroristbrott ser det värre ut: fängelse i lägst fyra och högst arton år. Eller livstid.”

10

Kvällen hade blivit påtagligt mörkare. Den obrutna horisonten där havet mötte himlen syntes inte längre, men vågorna slog regelbundet mot vassa klippor. Det skulle regna under natten.

Nackdelen med att Red Team inte officiellt existerade och att de uppträdde autonomt var att de helt saknade rättsligt skydd. De bröt ofta mot svensk lag men saknade ett gå-urfängelse-kort. Åkte de fast väntade åtal. ”Som vanligt, alltså. Då får vi se till att inte åka fast”, sa Katarina och drog upp kedjan på den svarta skinnjackan.

Gustav tänkte likadant, de gjorde vad som krävdes för att lösa uppgiften. Han och Katarina hade trots allt samma typ av fostran, även om hon var militärpolis i grunden och han kustjägare. Gruppen hade hittills aldrig misslyckats med ett uppdrag, men de skulle ta en betydligt högre risk den här gången. ”Som ni vet har det varit driftstörningar hos kritisk samhällsinfrastruktur runt om i Europa”, sa Gustav. ”Än så länge är Sverige skonat, men det är bara en tidsfråga.”

Ett vattenreningsverk i Lyon, Frankrike, och två kärnkraftverk i Bayern i södra Tyskland tillhörde några av det trettiotalet anläggningar som de senaste månaderna hade rapporterat onormala driftstörningar, intrång och sabotage.

Det var grundläggande verksamheter som inte fick fallera.

Hittills hade inga gripanden skett och ingen hade tagit på sig skulden. Den Europeiska Unionens gemensamma grupp för cybersäkerhet var aktiverad. ”Göteborg ligger sex mil i den riktningen”, sa Gustav och pekade norrut förbi Ringhals. ”Ligger vinden på som nu, in över fastlandet, lägger sig det radioaktiva nedfallet över Mellansverige upp till Stockholm med två miljoner invånare.

Det vi gör här räddar liv.”

11

De betraktade Ringhals under tystnad. När nästa regnskur drog in över udden och dämpade ljusen från kärnkraftverket reste de sig och lämnade naturreservatet i samlad tropp. Men de skulle snart återvända.

12

2 Skymningen var flera timmar bort, men på grund av sanden som blåste upp från öknen försvann solen tidigt bakom en vägg av gult damm. Det skulle dröja länge innan solen nådde den verkliga horisonten.

Femtio kilometer norr om Assalouyeh, Bushehr, i södra Iran vid den Persiska viken låg ett lastfartyg förtöjt vid en pir åtta hundra meter från land. Till det yttre ett typiskt trampfartyg i mängden, där resrutten bestämdes av tillgången på udda partier bulklast, olja och containrar som skeppades mellan världens hamnar.

Men det här fartyget hade tio år tidigare kapats av pirater femtio sjömil nordost om Horsburghfyren i Sydkinesiska sjön, vid inloppet till Singaporesundet. Det fördes sedan till Karimun i Indonesien där det rensades på innehåll. Beteckningarna på skrovet och skorstenen målades över och fartygets namn skrapades bort från livbåtarna.

Det fick sedan ett ny, falsk identitet med bekvämlighetsflagg i Panama och ägdes av ett skalbolag på Cypern. Det användes för transporter av droger och flyktingar samt som moderfartyg för nya kapningar.

Senare såldes det vidare via Jemaah Islamiyah i Malaysia med vilka piraterna i Indonesien hade starka band.

Skrovet reste sig ur havet, en vertikal vägg av svartmålat stål med vit överbyggnad. Däcket som en gång i tiden var rött hade mörknat med tiden. Fem decenniers transporter av last genom tropikerna, atlantiska vinterstormar, tyfoner 13

i Sydkinesiska sjön och otaliga smällar vid förtöjning och trånga kajplatser satte sina spår.

Besättningen om tolv personer följde kraven enligt Safe Manning Certificate, men under däck doldes en pluton med tjugofem soldater. Där skulle de stanna under hela den kommande seglatsen.

Från fartygsläget ute i viken löpte metertjocka, nerkylda rörledningar längs en smal brygga hela vägen till en anläggning i land. På marken fanns en härva av slangar, tvinnade rörledningar, balkar, strävpelare, järntrappor, gångbryggor och ventiler.

Rektangulära former av stålrör löpte längs sanden och över låga byggnader på ställningar fram till en rad med trettiofem meter höga cisterner med väggar av betong och stål med hög nickelhalt. I toppen av en skorsten brände en fackla av överskottet när trycket i cisternerna blev för högt.

Arbetare i vita overaller och röda hjälmar jobbade skyndsamt med att manövrera lastarmar och fästa rören vid fartyget. De behövde hinna fylla lastrummen innan nästa amerikanska satellit eller israeliska spaningsplan passerade.

Bevakningen av landets gränser var rigorös och jakten på dem som handlade av Iran i brott mot internationella sanktioner pågick ständigt. Men man kunde ändå inte stoppa den omfattande fartygstrafiken och smugglingen i Persiska viken.

En tekniker satt framför en panel med vred, knappar och indikatorlampor för varje kopplingspunkt, cistern och förgasare där tryck, strömningshastighet och effekt lästes av. Två displayer visade en grafisk översikt över varje del av anläggningen och gjorde det möjligt att på distans öppna och stänga ventiler.

Lastningen pågick under ett par timmar.

Sedan lossades förtöjningarna, besättningsmännen häm14

tade in fendrarna – fyra meter höga och över två meter breda, inlindade i lastbilsdäck. När den sista trossen släppte från en röd boj gled fartyget långsamt ut från piren med hjälp av frånlandsbrisen.

En bogserbåt tog vid och vände fartyget med stäven österut. Loggen visade farten framåt såväl som bogens hastighet, två hundra meter längre fram, och akterns avdrift femton meter längre bak. Kaptenen korrigerade glidningen genom att justera kursen i femgradersintervaller.

Fartyget passerade rakt över världens största gasfält på väg mot Hormuzsundet vid inloppet till Persiska viken. Utanför väntade Arabiska havet.

15

3 Major Wolfgang Meyer vid den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s andra direktorat tog upp en Belomorkanal, plattade till änden, tände cigaretten och drog in den kärva, ofiltrerade röken.

Han hade aldrig förstått poängen med de utländska cigaretter som andra begagnade sig av i ett försök att vara kosmopoliter. För egen del föredrog han den ryska papirosa-varianten med en styrka som de västerländska fabrikerna aldrig lyckats uppnå.

Det hade även passat bra med en kopp te, men istället fick han nöja sig med kaffe i pappersmugg på amerikanskt manér från kiosken vid ingången till parken intill Kremls nordvästra mur.

Kaffet höll Moskva-standard: oljigt, bittert och bränt med fläckar av något obestämt som flöt på ytan. Om han till nöds var tvungen att dricka kaffe föredrog han den nordiska, starka varianten sedan en stationering i Stockholm på sjuttiotalet. Över den röda muren höjde sig Kremls Troitskaya-torn, och dess stjärna försvann nästan i tunna moln av avgaser.

Han tog av sig kavajen och lättade på slipsen i hettan. Våren passerade alltid snabbt i Moskva, nästan över en natt. Sedan rullade hettan in och lade sig tungt över regionen.

På andra sidan Moskvafloden förlorade sig ännu en stjärna i det dimmiga soldiset – reklamen för Mercedes-Benz som tronade ovanpå House on the Embankement, ett av de viktigare landmärkena i staden. Nazisterna misslyckades med 16

att ta Moskva sextio år tidigare, men nu syntes tyskarnas närvaro överallt. Deras bilar var särskilt populära hos den nyrika eliten.

Wolfgang rökte en stund i stillhet men den tunna kartongen i muggen kunde inte hindra det varma kaffet från att bränna fingrarna. Han ställde hastigt ner muggen på bänken bredvid sig och råkade spilla på en hög med dokument. Han tog upp de mörkbruna mapparna med hemligstämplar och den ryska federationens vapensköld och svepte bort vätskan med handens utsida.

Han gillade inte känslan av det här uppdraget. Det stank av desperation, alltför vanligt i regeringskretsarna nu för tiden. Någon någonstans i byråkratin tänkte inte efter, utan reagerade bara. Han drog ett nytt, djupt bloss på cigaretten.

De ryska säkerhetsorganen hade fått allt större befogenheter att hantera ”statsfiender”, även utanför landets gränser.

Majorens order var att lokalisera och avrätta den person som två år tidigare låg bakom mordet på Georgiy Baikoff, miljardär och styrelseordförande för Stavrogaz: världens främsta företag inom utvinning, förädling och distribution av olja, naturgas och råvaror.

Våldet var den del av jobbet som underrättelseoperatör i GRU som han inte särskilt uppskattade. Men döden hade varit närvarande ända sedan han som nittonåring tjänstgjorde som ung officer i vaktregementet Felix Dzerzjinskij – ett praetorianskt garde för den Östtyska regeringen och en del av Stasis militära gren.

Efter att han handplockats till först KGB, Kommittén för statssäkerhet, och sedan GRU hade karriären varit medioker och kantad av problem när han gick sin egen väg alltför många gånger.

Men till skillnad från många av hans landsmän byggde 17

inte hans identitet på jobbet. Karriären var aldrig viktigast.

Därför var han trots sin senioritet fortfarande major, men det passade honom bra. Det innebar mindre byråkrati och att han slapp hantera kontorspolitiken.

Han bredde ut tre tjocka buntar i knät som en solfjäder.

Enligt utredningen kring Baikoffs död hade hans kroppsdelar funnits utspridda i skogen norr om sommarresidenset utanför Sotji vid Svarta havet, söndergnagda av rovdjur.

Det hade krävts både DNA-prov och spår efter tidigare kirurgi för att identifiera honom med säkerhet. I närheten låg även en grund grav med ytterligare en person, mycket storväxt, senare identifierad som svensk baserat på föremål i graven och vittnesmål från överlevande vakter.

Tre mappar med lika många individer – ett urval med de svenskar som hade kunnat genomföra en operation på rysk mark. Att den hade utspelat sig inom räckhåll från presidentens egen datja, och det faktum att Baikoffs privata säkerhetsstyrka med före detta spetsnazsoldater och israeliska kommandosoldater hade nedkämpats i striderna visade att den som ledde operationen var ett proffs.

Omkring honom passerade grupper av folk med en Coca-Cola i ena handen och en turistbroschyr i den andra som de använde för att fläkta sig. Turister. De vallfärdade till Lenins mausoleum innanför murarna och till kioskerna som sålde sovjetiska hockeytröjor och små byster av Lenin och Stalin.

Wolfgang öppnade den första mappen, skummade igenom mannens zapiska, tjänstgöringsinformation, och lade den direkt åt sidan. Intuitionen sade honom att den mannen inte kunde ha varit inblandad. Det var något med bakgrunden, utbildningen och blicken på fotografiet.

Istället slog han upp nästa mapp.

18

Två fotografier fastklämda med ett gem visade ett ansikte märkt av ärr efter skador, men också sådana som låg på djupet: en man som upplevt tillräckligt för en livstid. Grönblå ögon med knivskarpt fokus. Atletiska, distinkta drag med vilja av stål i blick och hållning – klassisk svensk jägarofficer – och ett blont hår med gråa inslag klippt på ett sätt som signalerade ”jag har inte tid med det här”.

Han lyfte på fotografierna och läste sammanfattningen på första sidan.

Namn: Gustav Olof Sterner Ålder: 37 år Längd: 183 cm Vikt: 88 kg Ögonfärg: Grönblå Hår: Mellanblond Född: 1976, Stockholm Sterner hade rätt bakgrund för den person majoren letade efter: officer vid kustjägarna, operatör vid specialförbandet Särskilda skyddsgruppen – två enheter som utan problem matchade Rysslands egna bästa förband som spetsnaz och marininfanteriet.

Kompletterande civil utbildning med en magisterexamen i företags- och nationalekonomi och arbete som analytiker visade på intelligens och skärpa. Intressen för filosofi och poesi tydde på intellektuell rörlighet.

Kombinationen starkt intellekt i en stark kropp bådade för hög förmåga. Synd bara att han tillhörde motståndarsidan.

Wolfgang slängde cigaretten på gruset och lät den brinna färdigt under tiden han återigen betraktade Sterners fotografier. Gustav Sterner hade sett människans mörkare sidor, 19

och tröttheten i blicken visade att det hade varit nyligen.

Men som en av de bästa kunde han aldrig berätta om det.

Svenskens mapp var ett eko från den ensamma operatörens existens som Wolfgang väl kände till och förstod. Men Sterner tillhörde den yngre generation som aldrig hade upplevt sviterna av ett fosterlandskrig och det kalla krig som följde.

Majoren slog ihop mappen och lade den åt sidan.

Med en ny cigarett fastkilad mellan läpparna öppnade han den tredje och sista foldern. Han såg fram emot utmaningen i jakten som skulle starta i Sverige.

20

4 Gustav njöt av att vara en skugga bland andra. Han hukade bakom några låga björkar hundra meter från den närmaste reaktorn. Löven rasslade lätt i brisen från havet. Himlen var fläckad av moln som delvis filtrerade månljuset.

Det hade regnat under dagen och marken var fortfarande våt. Det skulle hjälpa till att dämpa ljud. Han hade maskerat ansikte, öron, hals, nacke, händer och underarmar. Alla hudytor som exponerades.

Han och Katarina hade tagit bilen till samma parkeringsplats i Biskopshagens naturreservat omedelbart sydväst om verket, där han hade briefat gruppen om uppdraget kvällen innan. Parkeringsplatsen omgavs av flera meter höga, täta buskage som dolde bilen i förhållande till kärnkraftverket fem hundra meter längre bort.

Vägen dit passerade tätt intill Ringhals, på ett ställe bara metrar från det yttre stängslet, och de valde sin tidpunkt med omsorg: runt artontiden när skymningen började göra sig påmind och alla var hemma och åt middag. Reservatet inbjöd inte till strövtåg eller löpning på kvällstid och de räknade inte med att få sällskap.

Det hade varit enkelt att framrycka i skydd av det avtagande ljuset, växtligheten och dånet som uppstod när vågorna slog mot land. Från parkeringen gick ett stråk av tät skog och buskage hela vägen fram till Ringhals och in på området, förbi den första försvarslinjen: ett enkelt staket in till det som kallades industriområdet. Det erbjöd inte mer motstånd 21

än en två-meters klättring och en skylt som upplyste om att anläggningen var ett skyddsobjekt.

Katarina stannade kvar vid bilen med överblick över området. Vid behov skulle hon hjälpa Gustav inne på verket, men han ville gå in ensam denna första gång. Jerker var kvar ombord på fartyget, redo vid datorn. Roland övervakade.

Långt borta skymtade Gustav några rörelser, men kärnkraftverkets sydvästra del där han befann sig var öde. Trettio meter längre fram låg barriären till en av skyddszonerna med reaktorbyggnad 3 på andra sidan. Detta skalskydd var betydligt mer sofistikerat och erbjöd en utmaning. Men det var fortfarande bara elektronik, plast och metall på en begränsad yta.

Egentligen borde hela kärnkraftverkets område ha den högsta skyddsgraden, vilket var standard i andra länder där en del även hade beväpnade skyddsstyrkor, men riskerna för ett sabotage eller terrorattentat ansågs vara lägre i Sverige.

Säkerhetsarbetet gick ofta ut på att införa åtgärder efter att en kris redan hade inträffat för att visa att man i alla fall hade försökt om något liknande hände igen. Men terroristen hittade istället nya svagheter.

Ringhals kärnkraftverk bestod av ett hundratal huskroppar i form av reaktorbyggnader, kontrollrum, restauranger, förråd, träningsanläggningar, en brandstation, utbildningscenter, simulatorer, bostäder och baracker fördelade över en yta av en kvadratkilometer. Industriområdet med lägre skyddsgrad utgjorde två tredjedelar.

Den sista tredjedelen upptogs av två separata skyddszoner, så kallade driftområden, med två reaktorbyggnader i varje.

Totalt fanns det en kokvatten- och tre tryckvattenreaktorer, med reaktor 1 och 2 i områdets nordöstra del samt reaktor 3 och 4 i den sydvästra delen. Respektive reaktorpar hade 22

ett eget kallvattenintag från havet där vattnet leddes in i kanaler. Utsläpp av varmvatten skedde genom ett rör under Biskopshagens naturreservat.

Utanför stängslet låg hotell, stugby, camping, motionshall, parkeringsplatser och infocentret med propaganda för besökare. Varje dag rörde sig runt två tusen personer inne på området, varav en hög andel kontrakterade konsulter och entreprenörer som genomgått en begränsad säkerhetskontroll innan de fick sin behörighet.

Gustav drog åt ryggsäckens midjebälte och kontrollerade att maskeringsnätet som gick från huvudet ner över nacken och ryggsäckens överdel satt ordentligt på plats. Han hade med sig flera kameror och annan teknik – en del av Jerkers omfattande arsenal – som skulle placeras ut på strategiska ställen inne på verket samtidigt som Gustav passade på att göra en inledande rekognoscering.

Dessa observationer, liksom den regelbundna information om vakternas ronderingar och andra rutiner och händelser inne på området som kamerorna skickade vidare till Jerkers datorer, skulle utgöra ett viktigt underlag för gruppens fortsatta arbete.

Gustav hade valt en lätt utrustning för natten. Av gammal vana tog han med sig en bildförstärkare av enögsmodell som hängde i ett snöre runt halsen och förvarades innanför kamouflagejackan. Då kunde han enkelt plocka fram den vid behov. Enheten förstärkte det befintliga ljuset flera tusen gånger och projicerade det på en liten datorskärm så att han kunde se omgivningarna i något som liknade dagsljus.

Slutligen kontrollerade han dosimetern som mätte den stråldos han utsattes för. Red Team skulle bära med sig dessa inne på området utifall att de begav sig någonstans där det fanns radioaktivitet. Eller om något oförutsett inträffade.

23

”Allt ser bra ut härifrån”, sa Roland över radion.

Hans uppgift under natten var att ha en övergripande koll på arbetet – bokstavligen över Ringhals med närområde men också bildligt vad gällde operationen i stort. Om något inträffade, som att polisen åkte på larm eller om den Nationella insatsstyrkan råkade vara på väg till västkusten, behövde han ta hänsyn till det och inrikta gruppens resurser på rätt sätt.

Det krävdes någon som såg till helheten när övriga i gruppen var involverade på detaljnivå. Det gällde inte minst Gustav som hade annat att tänka på. Som att undgå upptäckt. ”Det här skulle vara mycket roligare med Margaritas.”

Katarina lät uttråkad.

Gustav log. För hans del var Katarina en förstklassig operatör och analytiker: erfaren, hängiven och intelligent med en rad förmågor inklusive en kapacitet för hänsynslöshet när det behövdes. Det demonstrerade hon under ett av deras gemensamma uppdrag i Ryssland över två år tidigare, då hon tömde ett helt Kalasjnikov-magasin i Georgiy Baikoff, en rysk miljardär.

Men hon blev också lätt uttråkad.

Gustav tryckte in sändknappen till radion. ”Uppfattat, jag fortsätter framåt.”

Han sänkte volymen något på radion. Det var för hans egen skull, så att han inte blev distraherad i onödan. Ingen utomstående kunde höra eftersom han använde en öronsnäcka.

Sedan backade han in i skogen och gjorde helt om först när han kommit längre in. Han rörde sig i en långsam men stadig takt för att hinna uppfatta ljud eller rörelser som avslöjade att någon annan fanns i närheten, hela tiden noga med var han placerade fötterna för att själv inte ge ifrån sig ljud i onödan.

Normalt försökte han undvika att gå för nära träden så att 24

inte grenarna släpade mot kroppen och ryggsäcken när han passerade, men i den täta växtligheten var det oundvikligt.

Istället fick han sänka tempot.

Nästa steg i intrånget var att göra en omfattning åt vänster, där han rundade Ringhals medsols – hela tiden i utkant av området men innanför staketet. Inne i den närmaste skyddszonen hade kärnkraftverket satsat på ordentliga strålkastare monterade på höga stålstolpar.

Vissa ytor dränktes i hårt ljus samtidigt som resten av området, med undantag för mindre fasadlampor och gatlyktor, lämnades till mörkret. Detta i kombination med en stor mängd utspridda containrar, högar med byggmateriel och midjehög växtlighet punktvis inne på området underlättade för en angripare som ville förbli oupptäckt.

Den följande halvtimmen bestod av samma rutin: gå några meter, stanna, lyssna och hela tiden röra blicken i sicksack över omgivningen för att notera detaljer, möjliga framryckningsvägar och bedöma om nästa steg i spaningen behövde justeras på grund av nya omständigheter.

Under tiden höll Roland gruppen orienterad om väsentliga händelser i närheten. Katarina hade inget särskilt att rapportera från sin position.

Gustav fann sig till slut norr om reaktor 3 i skuggan bakom en rad med stålcontainrar som var en del av ett större materielupplag med staplar av ventilationsrör under presenningar och pappkartonger med rördelar. I upplagets bortre ände låg oordnade högar med byggnadsställningar och väntade på montering eller bortforsling.

Raden med containrar stod i direkt anslutning till den asfalterade bilväg som löpte runt hela Ringhals. Omedelbart på andra sidan vägen fanns en betongmur och det omfattande stängsel med sensorer som utgjorde det yttre intrångsskyd25

det. På andra sidan stängslet låg en av skyddszonerna och reaktor 3.

Upplaget belystes delvis av en ensam strålkastare, temporärt monterad i en smal mast med betongfot ovanpå en container. Den gjorde ett begränsat jobb i den sena kvällen.

Förmodligen var den till för att ge arbetsljus snarare än att bidra till säkerheten.

Masten passade däremot Gustavs syften utmärkt. ”Okej, jag har hittat den första noden”, sa han med låg röst.

Han såg sig omkring efter en möjlighet att klättra upp på containern med masten, hittade en trälåda från en hög med skräp och ställde den på högkant mot containern. Trots starkt solsken under dagen sved händerna av kylan från plåten när han drog sig upp. Han låg stilla på taket för att lyssna och spana efter ovälkommet sällskap.

Den lilla höjdskillnaden gjorde att sältan i luften framträdde bättre och det fanns ingen tvekan om att det låg ett hav i närheten. När han var säker på att ingen kunde upptäcka honom gick han hukande fram till masten som höjde sig flera meter upp i luften.

Betongfundamentet var fastbultat i containerns tak och skulle klara ordentliga påfrestningar. Det här skulle bli den första länken i nätverket av kameror och sensorer.

Gustav hängde av sig ryggsäcken och plockade fram kvällens första kamera: kompakt, cylinderformad svart plast med en-tums bildsensor från Nikon och en optik med vidvinkellins som klarade av att zooma upp till tio gånger och filma i dåligt ljus. Han satte fast kameran med buntband av plast någon meter ovanför fundamentet och riktade den söderut längs bilvägen och staketet in till skyddszonen.

De utstickande resterna från buntbandet klipptes av för att minimera siluetten och den tunna svarta strömsladden 26

drogs längs ett av mastens stålben. Nere vid basen, innanför containerns takkant kopplade han in ett batteri. Kameran behövde inte vara operativ alltför länge för deras syften och ett batteri var tillräckligt. Annars fanns möjligheten att ansluta kameran till strålkastarens egen strömmatning. Gustav såg till att den fem centimeter höga rundstrålande antennen stod rakt upp innan han aktiverade kameran.

Jerkers röst kom nästan omedelbart över radion. ”Fy fan, det här är så cloak and dagger, jag älskar det.”

Sedan fann han sig och sa mer neutralt. ”Bilden ser bra ut.”

Kamerorna skulle lämnas inaktiva utan att sända. De aktiverades istället genom rörelsedetektorer eller på distans av Jerker. Filmen lagrades på ett minneskort och kunde hämtas trådlöst när så önskades. Skälet till att lämna kamerorna tysta var för att minimera signaltrafiken, då den skilde sig från den som normalt förekom på verket, och för att spara på batteriet.

Taket på containern gav en bra utsikt. Gustav satt på huk och studerade sin närmaste omgivning. På nära håll gav anläggningen ett mäktigt intryck. Vattenpölar på asfalten reflekterade ljuset från de höga strålkastarna, där flygande insekter dansade i ljuskäglan.

Betongen på de närmaste byggnaderna hade fortfarande mörka strimmor efter dagens regn och luften surrade av det högfrekventa ljudet från ventilationstrummor någonstans i närheten. Ljuset från ett par billyktor utanför kärnkraftverket närmade sig. Sedan svepte de norrut över skogen av kraftledningar på höga pyloner när bilen svängde i rondellen utanför huvudgrinden.

Det enda som hittills ökade Gustavs puls nämnvärt var det fysiska skyddet in till respektive driftområde. Närmast på andra sidan vägen stod en meterhög vall av uppradade 27

betongelement, som visserligen inte skulle stoppa mer än normala fordon men ändå utgjorde ett bättre inträngningsskydd än det kostängsel av trä som fanns utanför kärnkraftverkets område. Bortom betongvallen mötte två lager av höga stängsel med taggtråd, sensorer och kameror utplacerade med jämna avstånd.

Inget av det skulle kunna stoppa ett väpnat angrepp som brukade våld och explosiv inträngning. Det mesta brukade kunna forceras, särskilt vid ett ”no-exit” angrepp där angriparna var beredda att offra sina liv. Svensk kärnkraftsindustri, och samhället generellt, tyckte att den typen av exempel var orättvisa då säkerheten behövde dimensioneras högre vilket kostade mer pengar. Även om reaktorbyggnaderna var de bäst skyddade på området var de inte Red Team:s primära mål. Det fanns andra sätt att störa Ringhals funktion och den el som skickades ut i stamnätet.

Ett metalliskt ljud fick honom att långsamt lägga sig ner på containern. En säkerhetsvakt hade rundat hörnet på reaktorbyggnaden ett hundra meter längre bort. Nyckelknippan i bältet rasslade med vartannat steg. Märket för Svensk Bevakningstjänst syntes tydligt på den grå uniformsjackan.

Ronden.

Den manliga vakten promenerade i lugn och ro med en scanner i handen, ryckte lite i något handtag och såg sig omkring samtidigt som han vid strategiska punkter skannade av streckkoder på väggen.

Tolv minuter senare var föreställningen över. Vakten hade passerat vidare runt byggnaden och Gustav klättrade ner på containerns baksida. Han lade tillbaka trälådan på skräphögen.

Han fortsatte att ta sig åt nordväst, djupare in i området 28

till centrum av Ringhals. Efter ett par hundra meter valde han att montera kamera nummer två riktad mot en vägbro över kallvattenintaget till reaktorerna han precis lämnat samt ett område med verkstäder och liknande byggnader på andra sidan kanalen.

Då bron var kraftigt upplyst och skulle medföra en för stor, oskyddad exponering valde Gustav istället att simma över kanalen. Här, i utkanten av området, hördes det tydligt hur vågorna rullade in över den låglänta stranden. Bortom fanns bara svart hav.

Sprängstenen i sluttningen ner till vattenytan gjorde det enkelt att klättra. Han hängde av sig ryggsäcken och kontrollerade att den vattentäta innersäcken av nylon var ordentligt stängd. När han sänkte sig ner i vattnet slöt sig kläderna tätt runt kroppen och han förstod varför det kallades för kallvattenintag.

En svag ström drog i riktning mot pumphuset intill när han följde den sluttande botten och sjönk djupare ner. När vattnet nådde honom till bröstet och fotfästet nästan försvunnit sköt han ifrån med benen och simmade på rygg de få metrarna över till andra sidan med ryggsäcken i famnen.

29

5 Nattluften kylde ner Gustav när han kravlade upp ur vattnet på andra sidan kanalen och klättrade de få metrarna upp till marknivån. Lätt andfådd satte han sig med ryggen mot en låg, rektangulär byggnad direkt i anslutning till kanalen.

Lufttemperaturen var lägre nära havet och han skulle frysa under resten av intrånget.

Stelheten i muskler och leder efter tre timmar av hukande framryckning, ålning, klättring med ryggsäck och nedkylning i havsvatten påminde om att han närmade sig fyrtio.

Det tog märkbart längre tid för kroppen att återhämta efter ett uppdrag och åren hade lagt på ett antal kilo. ”Eyes on target”, sa Gustav med låg röst i radion.

Han befann sig mitt emellan de två driftområdena med reaktorerna – bokstavligen i hjärtat av kärnkraftverket, både geografiskt och funktionellt. De byggnader som var Red Team:s primära mål låg inom ett område på knappt ett hundra femtio gånger ett hundra femtio meter.

Rakt fram, på andra sidan en mindre gräsmatta höjde sig sex våningar kontorsbyggnad med Ringhals administration och ledning: VD, avdelningar för ekonomi och personal och allt annat som behövdes för att hantera ett tusen fem hundra anställda och fem hundra konsulter.

Med undantag för en tillbyggnad och yttre justeringar hade den sett likadan ut sedan verket byggdes på sjuttiotalet. Intill låg personalmatsalen Kantarellen, och längre till vänster från Gustav sett bredde verkstäderna ut sig i allt 30

glesare led ner mot vattnet.

Red Team hade synnerliga skäl till att i första hand fokusera på administrativa byggnader och liknande stödverksamhet.

Dessa var sämst skyddade – här fanns inget radioaktivt material att finna – samtidigt som de med sina arbetsstationer, servrar och nätverksanslutna kopiatorer och skrivare erbjöd en mängd anfallsvektorer för en sabotör.

Med access till en kopiator, en fax, en gammal skrivarserver som stod i ett hörn och ingen längre brydde sig om – eller varför inte en ledig ethernetport eller en dator med standardiserat lösenord och ouppdaterat system – kunde en angripare ta ett brohuvud i kärnkraftverkets interna kontorsnätverk som användes för vanliga sysslor och för att ansluta till internet. Genom att infiltrera nätverket inifrån skulle Red Team smita förbi det första hindret: brandväggen som kontrollerade trafiken till och från internet.

Kontorsnätverket var i sin tur – via en annan brandvägg som klarerade all datatrafik däremellan – anslutet till Ringhals separata styrsystem som kontrollerade processen med att reglera reaktorernas effekt, kyla reaktorhärden, generera elström i turbinhallarna och sedan mata ut den i det västsvenska stamnätet.

Industriella kontrollsystem – Supervisory Control And Data Acquisition (SCADA) – av olika slag användes i all process- och tillverkningsinriktad industri. Det inkluderade dricksvattenproduktion, järnvägar, flyg och andra transportsystem. Det var därför kritiskt för samhällets funktion och människors överlevnad att dessa system inte påverkades av obehöriga.

Vilket var precis vad som skedde.

Systemen hos kritisk infrastruktur var sedan länge måltavlor för ständigt pågående cyberattacker, inte bara från 31

hobbyister eller aktivister utan även terrorister, kriminella och nationalstater. Extrema islamistiska grupper uppmuntrade elektronisk Jihad mot västländer och risken för ett digitalt Pearl Harbor – ett överraskningsanfall som slog ut alla system på kort tid – var en reell risk.

Effekterna av ett fullskaligt cyberkrig påminde om sviterna efter ett kärnvapenanfall.

Utan elektricitet upphörde en mängd samhällsfunktioner att fungera: spårbunden trafik och signalsystem, betalsystem och bankverksamhet, larm stängdes av, fordon kunde inte längre tanka utom hos ett fåtal bensinstationer och då bara under kort tid.

En mindre andel civila basstationer för mobil telefoni var utrustade med elgeneratorer där dieseln räckte en till två timmar. Rakelsystemet som användes av blåljusmyndigheter och andra kunde drivas i upp till sex timmar innan det krävdes påfyllning av bränsle. Risken var att alla sökte sig till det fasta telefonnätet, om det fortfarande fanns kvar, som riskerade att bli överbelastat och sluta fungera.

Några få dygns bortfall av elektricitet kunde initiera en kaskad av händelser och skador.

Efter sex timmar kommer vatten- och avloppssystem att drabbas och rent dricksvatten blir ett problem. Sjukhusen har reservkraft för att klara strömavbrott, men endast under en begränsad tid och den har visat sig vara opålitlig. Vårdcentraler och andra inrättningar måste stänga.

Hos livsmedelsindustrin, restauranger och livsmedelsbutiker tar kyl- och frysprodukter skada efter allt för lång tid utan ström. Jordbruket drabbas hårt då el behövs för värme, ventilation, utfodring och mjölkning.

Snart ställs samhället även inför frågan om hur resurser som bensin och diesel ska fördelas. Är det prioriterat att 32

förbruka drivmedel för att transportera diesel till basstationer för att bibehålla mobil telefoni? Eller är det viktigare med sjuktransporter? Driva nödström hos sjukhusen för att kunna genomföra operationer och akutvård? Ha kvar kylning och nedfrysning av livsmedel? Transportera dessa ut i landet på lastbil? Hur ska människor som är strandsatta långt från bostaden hanteras?

Den typen av förberedelse för Sverige saknades.

Dold i skuggan undersökte Gustav att han inte hade tappat något under simningen och att allt låg på rätt plats.

Han kontrollerade att all utrustning fungerade och plockade fram bildförstärkaren som hängde runt halsen. Den startade med ett lågt surrande när han aktiverade den och höll upp den mot vänster öga.

Fördelen med att bara använda ena ögat i kombination med en förstärkning av ljuset var att det andra ögat behöll mörkerseendet. Men inne på området fanns större och mindre ljuskällor överallt och mörkerseendet hade aldrig infunnit sig ordentligt.

Enstaka rum i kontorsbyggnaden hade tända lampor men det verkade inte vara någon som befann sig i byggnaden den här tiden på dygnet. Nattpersonalen för drift och bevakning satt någon annanstans. Han såg heller inte rörelse någon annanstans. Enda tecknet på liv var suset från en industrianläggning i drift.

Efter att ha upprepat proceduren med att hänga på sig ryggsäcken, justera remmarna och se till att maskeringsnätet gjorde sitt jobb sprang han hukande över trettio meter asfalt och gräs fram till kontorsbyggnadens gavel. De blöta kläderna gjorde sig påminda så fort han stannade när de lade sig kalla mot huden, men för honom var det en signal om att jobbet blev gjort.

33

Efter en kort paus för att se om han blivit upptäckt rörde han sig långsamt längs fasaden fram till hörnet på byggnaden, kollade runt hörnet och fortsatte längs långsidan, noga med att inte visa sig i profil i fönstren på bottenplanet.

Han kunde aldrig veta om någon fick syn på en skugga som passerade utanför. Ett intrång kunde få problem för mindre.

Det var detaljerna som skilde proffsen från amatörerna.

Under tiden han gick kontrollerade han fasadens beskaffenhet, fönstrens konstruktion och larm, stuprännor, lås och kodpanel till en sidodörr. Han gjorde mentala noteringar om varianterna av skydd, vilka som hade tillverkat det, om de hade uppgraderats och i något fall vilken firma som hade skött installationen. Han tog även bilder utan blixt med en kompaktkamera.

Alla säkerhetssystem, lås och säkra fönster var kommersiella produkter vars specifikationer var lätta att komma över. Det gällde även anläggningsspecifika detaljer i deras funktion efter installation.

Vid gaveln på andra sidan kontorsbyggnaden intill en park i miniatyr med gräs och träd stod en halvmeter hög urna till hälften fylld med grus. Bredvid stod en parkbänk och framför den låg en mängd cigarettfimpar efter dem som inte hade orkat sträcka sig mot urnan. Dörren på gaveln var stängd och Gustav såg inga kodpaneler eller annan säkerhet, men utgick från att dörren var låst. På marken intill dörren låg en tegelsten.

Det fanns ofta ett samband mellan mängden säkerhetsåtgärder och hur säker en byggnad i själva verket var. När åtgärderna hindrade den normala verksamheten hade folk en tendens att ta genvägar. Dörrar hölls öppna med en dörrstopp för att slippa ta fram passerkortet eller nyckeln varje gång man behövde röka eller skulle slänga sopor, det var enklare 34

att förvara lösenordet till datorn under tangentbordet, i en byrålåda eller direkt på bildskärmen. Ingen obehörig skulle ju ändå röra sig i lokalen, och datorn innehöll inga känsliga dokument.

När det var förbjudet med rökning inomhus tvingades folk ut regelbundet. En vanlig metod för infiltration av en säker byggnad var att ansluta sig till rökarna, haka på i diskussionerna över en cigg, slänga fram lite namn på personer som jobbade i huset och sedan tillämpa ”tailgating” för att följa efter in.

Förmodligen skulle det inte fungera här, då den administrativa delen av Ringhals var begränsad till få byggnader och arbetsstyrkan relativt homogen med bara en arbetsgivare.

Kanske kunde han passera som en konsult på tillfälligt besök, men det krävde att Red Team stal eller förfalskade ett id-kort, ett passerkort och skapade en trovärdig historia för att Gustav skulle komma in och sedan ta sig därifrån oskadd.

Det var bättre att satsa på den ursprungliga planen med dolda intrång.

Utöver kontorsbyggnaden var det möjligt att istället fokusera på restaurang Kantarellen några tiotal meter längre bort, eller verkstäderna närmare vattnet. De hade garanterat minst en datorterminal ansluten till det lokala nätverket. Alla behövde komma åt internet, skicka e-post och administrera sin del av verksamheten. Där var säkerheten sannolikt ännu lägre: ingen ville satsa dyra pengar på att skydda en enstaka PC som användes för att maila ut kommande veckas matsedel för personalmatsalen, trots att det mailet kunde infekteras inifrån med virus. ”Hallå, Gustav?” sa Jerker över radion. ”En vaktbil passerade just reaktor 3 i riktning norrut.”

På andra sidan kylvattenkanalen såg Gustav ett par riktade 35

ljuskäglor röra sig i takt med att bilen svängde. Det skulle dröja tio minuter innan de passerade hans position.

Läget var oskyddat och han gick hukande fram till en stenbumling och lade sig ner bakom den. Den mörka klädseln och maskeringen skulle göra honom till en upphöjd skugga i mängden. Att i dåligt ljus upptäcka någon som var maskerad, dold och orörlig var mycket svårt även med tekniska hjälpmedel. Och han trodde inte att Svensk Bevakningstjänst utrustade sina vakter med bildförstärkare och IR-kameror.

Vakterna skulle inte heller ha ett mörkerseende på grund av bilens lyktor och instrumentbelysningen inne i kupén.

När bilen rundade ett hörn och ljuset från billyktorna svepte över reaktor 1 och sedan åt Gustavs håll ökade pulsen markant. Nu var det skarpt läge på riktigt. Han funderade på om-fall, vad han skulle göra om något inträffade. Dra sig ur? I vilken riktning? Hålla sig gömd och chansa? Kunde våld vara berättigat till en viss grad?

Några sekunder senare gled en vitmålad Toyota RAV4 med vaktbolagets namn på sidan förbi Gustavs position knappt tio meter ifrån. Skyddsvakten på passagerarsidan, en ung kvinna med blont hår i hästsvans, stirrade hela tiden ut genom fönstret och sökte av närområdet med blicken.

Gustav visste inte vad hon trodde att hon skulle upptäcka mer än det mest uppenbara, men gillade attityden. Inte heller detta skulle hitta annat än en Greenpeace-aktivist på cykel med ljusgul vimpel.

Bilen hade knappt försvunnit utom synhåll innan Gustav reste sig och med låg profil tog sig vidare i riktning österut och Ringhals andra halva. Han skulle fortsätta att rekognoscera området under natten och placera ut fler kameror på strategiska platser.

En repeater skulle också placeras centralt och högt upp 36

med god sikt över resten av området. Dess uppgift var att ta emot och sprida Jerkers styrkommandon till kamerorna och sedan fånga in, förstärka och skicka vidare datatrafiken i motsatt riktning, tillbaka till honom ombord fartyget i Bua, ett par kilometer längre bort. Om repeatern fallerade räknade de ändå med att upplägget skulle fungera tack vare de begränsade avstånden. Annars fick väl Gustav gå in igen och byta ut den. Det var inte Jerkers problem.

Roland ropade upp över radion. ”Vi behöver även ha koll på huvudgrinden, Gustav. Kan du vara vänlig och fixa det?

En kamera på en stolpe duger gott, men inte lägre än fyra meter från marken.” ”Du vill ha den var?” sa Gustav med lite för hög röst.

Att börja klättra uppför en stolpe på oskyddad plats intill huvudvägen från grinden skulle medföra en mycket stor risk för upptäckt. ”Borde inte vara så svårt för dig, den ’store vite jägaren’ och allt det där”, sa Jerker.

Gustav var glad att han kunde roa sin omgivning. Han kvitterade att han förstått uppgiften. Natten var inte över än.

37

6 Red Team:s fartyg tillika högkvarter gungade till av svallvågor från ett fartyg på väg ut från hamnen och lade sig sedan tillrätta igen. Jerker ”Den onde” Magnusson parerade gungningarna och ställde ner tallriken med skivor av avokado och kalkon på skrivbordet bredvid muggen med kamomillte.

Hans arbetsrum var den största hytten ombord men sträckte sig ändå inte mer än tre meter tvärsöver. Väggarna täcktes av lagerhyllor från Ikea, fyllda med teknisk utrustning som hade kostat en mindre förmögenhet. Till vänster låg en träskiva på benbockar längs hela väggen med sex breda datorbildskärmar utplacerade. Samtliga visade information från lika många datorer som stod uppradade på golvet och vibrerade av aktivitet från hårddiskar och processorfläktar.

Sidorna på datorernas chassin hade plockats bort för att öka luftcirkulationen och förbättra kylningen.

På stolen hade någon lagt en tjock trycksak med en gul post-it lapp på framsidan: ”Läs. Utför. Kommer att kontrolleras” och under det ”SS-ISO/IEC 27001:2006”.

Roland.

Jerker stack ut huvudet i korridoren och kikade akterut. I konferensutrymmet var gårdagens kaffemuggar och godispapper försvunna och whiteboard-pennorna låg uppradade på bordet ordnade efter kulör.

Roland hade definitivt vaknat.

Skriften var ”Säkerhetspolisens handledning för säkerhetsskydd”. Det ingick även i Red Team:s uppdrag att kontrollera 38

informationssäkerheten hos Ringhals, och det hade Jerker all avsikt att göra. Men på sitt eget sätt.

Han vägde skriften i handen, måttade tjockleken men hittade ingenting som behövde pallas upp och kastade den istället i ett hörn. Sedan sjönk han ner i kontorsstolen som hade dubbel gasdämpning och synkron komfort, stoppade in hörlurarna till iPod:en och valde bland Iron Maiden-skivorna.

Till tonerna av ”Hallowed Be Thy Name” satte han igång att bearbeta tangentbordet. Bruce Dickinson var precis vad som krävdes för ett bra arbetspass. Han förstod att passion krävde uppoffring.

Trots att Jerker satt i shorts och bar överkropp var han redan svettig och torkade pannan med ett armband. Mängden elektronik i drift genererade en hel del värme och han tvingades alltid ha de två ventilerna samt dörren till korridoren öppna för att få in luft. Fartyget saknade helt luftkonditionering. Att det var sommar underlättade inte heller.

Med en längd på trettiotvå meter och sju meter över höften var M/S Stella gruppens moderskepp sedan nästan ett år. Gustav hade köpt henne av ett läkarpar med praktik på Kungsholmen i Stockholm för nio hundra tusen kronor – erlagt kontant genom en översträckt väska med sedlar och med en liten bonus för deras diskretion. Tre våningsplan rymde hytter, arbetsrum, kabyss och ett gemensamt konferensutrymme för genomgångar.

En parabol på övre däck svarade för anslutningen till omvärlden via satellit, kompletterat med antenner för ultrabredbandig datakommunikation över 3G/4G-nätet och det gamla NMT-bandet som sista alternativ.

All utrustning var moduluppbygd för att enkelt kunna packas, exempelvis i en container för längre transporter via 39

fartyg, lastbil eller tåg. Viss utrustning stuvades i väskor av hårdplast för ökad mobilitet.

Jerker tryckte in dubbla kalkonskivor i munnen och lutade sig tillbaka i stolen som mjukt dämpade tyngdpunktsförskjutningen. Runt hans trogna följeslagare, en sex år gammal Macbook Pro lagad med silvertejp och superlim, visade de sex bildskärmarna löpande information från datorerna under bordet. De jobbade sedan ett dygn tillbaka med OSINT, ’open source intelligence’, att samla ihop stora mängder öppen information som var relevant för uppdraget.

För att undvika att lämna digitala fotavtryck gick trafiken från hans datorer alltid i flera steg genom proxyservrar, anonymiserare, oskyddade zombiedatorer hos företag och organisationer. De var inte medvetna om att deras datorer utnyttjades i syfte att göra det omöjligt för någon att spåra honom. Han gömde sig dessutom i det brus som uppstod från aktiviteterna hos script-kiddies och hobbyister.

Information i stora mängder var en förutsättning för ett lyckat sabotage. Utifrån den kunde en angripare sedan välja ett eller flera angreppssätt. Syftet med att gräva fram all upptänklig information – ’data mining’ – var att identifiera potentiella attackvektorer mot såväl hårdvara i form av datorer som våtvara i form av människor.

Arbetet, som i stort var automatiserat, startade alltid med sökmotorn Google som med rätt parametrar kunde gräva fram mer information än vad många insåg. Jerker hade även kodat egna webbspindlar för Red Teams räkning som givet definierade kriterier samlade data. För detta uppdrag specifikt från servrar kopplade till Ringhals ägare, underleverantörer, media, intresseorganisationer och övervakande myndigheter och departement.

En dator arbetade enbart med fokus på Ringhals anställda 40

och de uppgifter som kunde hittas via offentliga databaser, skatteverket, olika sociala medier inklusive LinkedIn där fakta om yrke och kopplingar mellan anställda tydligt framgick.

Han hade även valt ett sökdjup med hög multipel: om webbspindeln hittade information på en webbsida som motsvarade sökkriterierna, kröp spindeln sedan vidare via samtliga existerande länkar på webbplatsen. Det var en nivå djupt.

På de nya webbplatserna upprepades proceduren med följden att antalet källor som genomsöktes och katalogiserades växte exponentiellt med en faktor som motsvarade sökdjupet.

Programmet rangordnade sedan informationen utefter vad det bedömde var mest relevant.

Jerker förde hela tiden en detaljerad logg över vilka åtgärder han hade vidtagit och vilket resultat det gav. Struktur var en annan nyckel till framgång.

Utöver öppen information generellt genomförde han också riktade åtgärder mot den del av kärnkraftverkets nätverk som var anslutet till internet. Skanning och dokumentering av värdar, modem, öppna portar hos servrar, vilka kommunikationsprotokoll som användes, aktiva tjänster som e-post eller databaser, om fjärrinloggning var tillåten, vilken nivå av behörighet som krävdes för att bli insläppt. Även detaljer kring vilka operativsystem som brukades och i vilken version var av intresse, liksom vilka användargrupper som fanns.

Många e-postservrar avslöjade mycket detaljer när ett e-brev hade skickats fel.

Indikationer på sårbarheter granskades sedan automatiskt genom skript som körde under natten. Merparten av alla IT-system i bruk var generellt inte rätt konfigurerade vilket gav en angripare möjlighet att ”flyga under radarn” och undgå upptäckt.

41

Jerker hade gärna utnyttjat sitt botnet, Corvus. Det var ett omfattande nätverk av kapade slavdatorer som han hade byggt upp under årens lopp, med början under forskarstudierna i datalogi vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm. Namnet kom av latinet för korpen, vishetens fågel. Nätverkets tyngdpunkt vilade på den europeiska kontinenten, men förgreningarna sträckte sig till stora delar av världen.

Tyvärr kunde han inte nyttja Corvus då han genom ett alias var eftersökt av den amerikanska federala polisen FBI för cyberbrott. Närhelst han aktiverade de kapade datorerna kunde han se en ökad aktivitet där FBI letade efter den eller de som låg bakom.

Vän av ordning, vilket han själv inte var, skulle stämpla honom som en Black Hat – den typ av hackare som bröt sig in i system för egen vinning, spionage eller sabotage – i motsats till en White Hat som alltid höll sig på rätt sida av lagen.

I praktiken var allting grått. Hackervärlden bestod inte av svarta på ena sidan och vita på den andra – de befann sig på samma sida med resten av världen på den andra. Att hacka ett system var alltid samma typ av gärning, oavsett syftet, där gränsen mellan rätt och fel inte alltid var tydlig. För en hackare hade lag och etik hål som allt annat.

Det hade Katarina tagit fasta på.

När trycket från FBI och svenska Säpo var som störst dök hon upp på hans arbetsrum hos KTH en dag och erbjöd honom en väg ut. Om han hjälpte henne med vissa uppdrag skulle hon ge honom en plats där han kunde arbeta ostört utan risk för upptäckt. Hon skulle även se till att Polisen letade i fel riktning. Så skedde också. Jerker fick aldrig reda på hur hon visste att det var han som låg bakom.

Samma natt fann han sig i Södermalms urberg i Stock42

holm i en hemlig, ombyggd bunker från andra världskriget. Den tillhörde Ultima Capital, officiellt ett företag som sysslade med kapitalförvaltning, inofficiellt en front för avancerad underrättelseverksamhet åt den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must.

Hans officiella kapacitet blev ”teknisk support”, men i praktiken fortsatte han med sin tidigare verksamhet. Katarinas enda krav var att han prioriterade hennes uppdrag och följde hennes order.

Utan henne hade Jerkers liv sett väsentligen annorlunda ut.

Ett larm på en av skärmarna fångade hans uppmärksamhet. Han gjorde en manuell korrigering för att optimera datorns arbete.

Ringhals IT-avdelning hade tydligen aldrig hört talas om Shannons maxim: utgå från att fienden känner till ditt system. När det gällde industriella kontrollsystem, SCADA, precis som det Ringhals använde, brukade de ansvariga utgå från det motsatta med logiken att det system en utomstående inte kände till kunde den inte angripa. Det fungerade bra fram till mitten av nittiotalet.

Aktörerna med SCADA var som isolerade öar vilket underlättade för en angripare. Det fanns få forum och kommunikationskanaler för att sprida information om inträffade störningar i industriella kontrollsystem mellan olika aktörer.

Säkerheten i systemen låg dessutom tio-femton år efter vad som gällde i övriga samhället.

Normalt gick trafiken mellan det vanliga kontorsnätverket – drivet av standardiserade operativsystem med regelmässiga säkerhetsproblem – och SCADA via en rapportserver bakom en brandvägg. Tanken var att det bara skulle finnas en väg in till styrsystemen och att all trafik skulle övervakas och styras.

Att få tillgång till rapportservern var den ultimata fram43

gången för en hacker som ville påverka ett kontrollsystem via kontorsnätverket. Den fungerade då som en länk mellan kärnkraftverkets innersta funktion och omvärlden.

Vilket därför var Red Team:s avsikt.

Från en hylla ovanför bildskärmarna plockade Jerker ner en gammal glasslåda i plast fylld med USB-minnen. Han avsåg att preparera ett dussin av dem med infekterade filer.

Roland hade sedan till uppgift att ”tappa” dessa på personalparkeringarna utanför stängslet. Målet var att någon skulle finna åtminstone ett, ta med det in på Ringhals och av nyfikenhet ansluta det till en dator.

Om det lyckades skulle Red Team öppna upp ytterligare en väg in i kontorsnätverket via internet. Sedan var det bara en barriär kvar till kärnkraftverkets styrsystem.

För ändamålet hade Jerker preparerat en Excelfil kallad ”Ringhals_löner.xlsx” och några pdf-filer med med rootkits.

När filerna öppnades aktiverades viruset, datorn smittades och infekterade operativsystemets kärna. Datorn kunde därefter kontrolleras till fullo.

För enkelhetens skull utgick han från Flame, ett moduluppbyggt virus likt sitt mer kända syskon Stuxnet som infekterade Irans kärnvapenanläggningar år 2010. Han skräddarsydde det för eget behov genom att välja de moduler som behövdes och sedan anpassa dem. En av dem kontrollerade automatiskt hur uppdaterat det infekterade systemet och dess antivirusprogram var, och därmed vilka sårbarheter som fanns.

Jerkers variant av virus kunde på egen hand söka igenom hårddisken efter information, spela in ljud och Skype-samtal, ta skärmbilder, registrera tryckningar på tangentbord, kopiera nätverkstrafiken samt använda bluetooth för att hämta kontaktinformation från telefoner i närheten – under 44

förutsättning att den smittade enheten hade sådan teknik.

Men det var mest för skojs skull.

Viktigare var att viruset kunde kapa administratörskonton och därmed få obegränsad access till andra delar av det lokala nätverket. Smittan maskerades som legitim kod från Microsoft och öppnade en bakdörr till systemet. Då kunde Jerker i efterhand justera infektionen genom att lägga till ytterligare moduler eller kompletterande kod för nya svagheter i systemet som hade uppdagats.

Eller så injicerade han en stridsmodul för att genomföra ett regelrätt angrepp mot Ringhals styrsystem.

Viruset hade paketerats med ett icke-standardiserat program för att göra det svårare för motståndaren att dekonstruera koden och lista ut vad som pågick. Om de hittade den.

När Red Team:s uppdrag sedan var avslutat raderade viruset sig självt på kommando och tog bort alla spår av sin existens.

Relativt grundläggande.

Efter att ha tryckt in samtliga tolv USB-minnen i en avlång hub på bordet och initierat kopieringen av filerna, lutade han sig tillbaka i stolen och lade upp fötterna – men hann inte sitta länge innan systemet spottade fram den första relevanslistan med en mängd länkar och dokument.

45

7 En intetsägande låt framförd av en lika intetsägande artist ekade genom fartyget. Gustav klättrade ner för en lejdare och gick längs korridoren mot kabyssen i fartygets akter som även fungerade som matsal. Typiskt Sveriges Radio P3.

Tidsmässigt var det brunch dag tre av uppdraget, men alla i Red Team arbetade efter en egen dygnsrytm beroende på uppgift och möjlighet till vila och åt därefter: vad de ville, när som helst.

Roland satt i beige morgonrock och tofflor som sett bättre dagar vid ett stort bord mitt i rummet och doppade munkar i kaffe. Han nickade åt Gustav med munnen full. Framför honom låg en nästan tom påse. Roland föredrog att klämma ett gäng vaniljmunkar till kaffet varje morgon, och om du inte gillade det kunde du dra åt helvete.

Mitt emot satt Jerker i linne och säckiga jeans som inte lyckades dölja ett par kalsonger med dödskallar. Armarna täcktes av maoriska tribaltatueringar i svarta, slingrande mönster. Med stort fokus placerade han små högar med keso ovanpå finskt rågbröd med skivad avokado. Sedan toppade han med något grönt innan han tog en försiktig tugga.

Mellan dem stod en analog radio i grått skinn med sidor av ädelträ. Den hade stått på samma ställe i kabyssen sedan fartyget byggdes i Travemünde 1962 och följde med på köpet.

En intetsägande radiopratare agerade barriär mellan Roland och Jerker och ingen brydde sig om den andre. ”Servett”, sa Roland och höll två kladdiga händer i luften.

46

Jerker svarade inte utan fortsatte att äta i lugn och ro. En finsk hårdrockare från Piteå med ring i örat, kolsvart färgat hår och ögonbryn med en förkärlek för balanserad kost.

Kroppen var hans tempel. ”Du är verkligen en man av få ord.” Roland lyfte sig själv något från stolen för att nå servetterna på Jerkers sida av bordet. Morgonrocken gled isär och Gustav var tacksam över att Roland bar kalsonger.

Jerker svalde. ”Men när jag väl säger något är det genialt.” ”Kan ni två bli skummare än så här?” Gustav drog ut en stol och satte sig. Den peppiga radiorösten hade tillfälligt bytts ut mot en gammal schlagerdänga. ”Inget med Kicki Danielsson före kaffet. Någonsin.”

Roland tryckte in en munk mellan tänderna, torkade av fingrarna och sänkte volymen. ”Vill du ha?” sa han till Gustav och pekade på sin tomma kaffekopp.

Gustav grymtade ett nyvaket ja och masserade ansiktet.

Ett par dygns aktivitet med rekognoscering och förberedelser kändes i kroppen. Rolands nymalda colombianska kaffe var det perfekta motgiftet. Gustav behövde koffein som en heroinist, i dubbel dos – en för att komma upp ur sängen och en för att vakna.

Roland fångade käppen som hängde med handtaget på bordskivan, reste sig stelt och linkade bort mot det hörn av köket han annekterat som sitt. Där tronade en kaffebryggare som såg ut att ha gjort tjänst vid östfronten 1943, men som trots det blänkte som ny.

Han satte på maskinen för att värma upp elementen och fyllde den med iskallt vatten från en kolfilterkanna i kylskåpet. Sedan öppnade han ett överskåp och granskade i tur och ordning de olika påsarna med kaffebönor, valde en med röd 47

etikett och hällde över bönor i en liten kvarn.

Gustav studerade honom under tiden och mindes när han och Katarina rekryterade Roland till Red Team ett och ett halvt år tidigare. Det hade funnits andra, yngre kandidater som inte behövde käpp för att ta sig till striden.

Roland hade tagit emot hemma, förtidspensionerad från Ultima Capital där han hade varit kollega med både Katarina och Jerker, bland annat i egenskap av expert på finansiella transfereringssystem. Han hade sett närmast lättad ut när han erbjöds att göra nytta igen. Svaret på frågan om han var intresserad sa tillräckligt: ”Jag har ingen annanstans att ta vägen”.

Men Gustav kunde direkt se vad Roland var gjord av och bedömde att han skulle klara sig bra. Han var av det rätta virket och han visste att kamp krävde uppoffring utan gnäll.

Det visade han inte minst i S:t Petersburg. Att plocka in honom var ett beslut Gustav aldrig hade ångrat.

Roland hällde det nymalda kaffet i maskinen och initierade bryggningen. Sedan verkade han känna av att Gustav tänkte på honom, vände sig om och mötte blicken utan att darra. ”Jag vet fortfarande hur en Glock fungerar. Jag jagade bus i Östtyskland innan du ens lärt dig att läsa.”

Gustav log. ”Det var länge sedan.” ”Det var andra världskriget också, men det pratar man om fortfarande.” ”Går du på några droger?” ”Flera, främst för rekreation”, sa Roland utan att tveka. ”Behöver du något?”

Det var ett skämt, Roland hade inga laster utöver kaffe och frukostrutiner. Och rutiner generellt. Och ordning och reda. Och den där morgonrocken.

Gustav såg tacksamt på när Roland fyllde kopparna med 48

kaffe och drack sedan av den heta, starka vätskan. Så fort han vände ryggen till för att ställa undan kannan öste Gustav snabbt ner tre rågade skedar strösocker, något Roland inte såg med blida ögon på. Dagens första laddning var komplett. ”Hey, boss-woman”, sa Jerker med betydligt mer entusiasm och glädje.

Katarina klev in i matsalen i mjukisbyxor och vitt linne, gäspade och sträckte på kroppen med armarna över huvudet.

Aktiviteten i rummet avstannade temporärt när de tre männen stirrade någon sekund längre än vad som var lämpligt.

Hon hade varit uppe hela natten och avslutat sin spaning med en löprunda i Ringhals motionsspår nordost om kärnkraftverket strax före gryningen. Vid den tidpunkten var de flesta som tröttast och minst uppmärksamma. Gustav tvivlade inte på att det i synnerhet gällde skyddsvakterna från Svensk Bevakningstjänst. ”Det är alldeles för ljust här inne”, sa Katarina och sjönk ner på den sista stolen. ”Och det luktar karl. Fotsvett.” ”Du ser fantastisk ut”, sa Gustav. ”Fluffa mig inte.”

Men Gustav märkte att hon uppskattade kommentaren.

Hennes arm nuddade vid hans när hon satte upp håret med en snodd.

Hon såg sig nyvaket omkring, pekade lojt mot den flottiga påsen med munkar. Roland sköt den mot henne och hon tog den sista.

Under tiden hon åt lade hon mjukt en hand på Jerkers underarm och förhörde sig om hur han mådde. Upplivad av hennes närvaro berättade han om sitt senaste projekt genom att låtsas rita på bordskivan med ett finger. Roland höjde radions volym på nytt och hummade tyst för sig själv i takt med musiken.

49

Avslappnat. Prestigelöst.

Att få till stånd en fungerande grupp handlade inte bara om disciplin och träning. Det var också viktigt att de ingående individerna lärde känna varandra, hur kollegan reagerade och agerade. Detaljer som hur man gillade sitt kaffe eller vilket vapen som föredrogs. Allting ackumulerades till en bild av hur individen skulle fungera under press. Kritisk information.

Men det hade inte enbart bäring på hur gruppen fungerade i kris utan också det omvända: den sega, tråkiga rutinen, att bo trångt under lång tid när inget hände. Det som soldater upplevde ombord en u-båt, eller i en nergrävd observationsplats.

Red Team bestod av minst sagt unika individer, men hade en särskilt stark dynamik där de kompletterade varandra.

Områden där det skar sig gick inte att undvika, men då blev också tillvaron mer intressant.

Att leva i en värld parallell med den civila, att ljuga till vardags och föreställa någon annan var inte nytt för Gustav, det var regel för operatörer vid Försvarsmaktens specialförband. Men arbetet med Red Team låg på ett djupare plan, mer avskilt. Ett separat universum.

Han tömde motvilligt det sista av Rolands kaffe och slog den tomma koppen i bordet som en signal till de andra att det var dags att bryta taffeln.

En halvtimme senare satt gruppen i konferensrummet ombytta till vanliga kläder och med färsk påfyllning av kaffe.

Jerker stod framför två platta teveapparater som på enklaste sätt hade skruvats fast i väggpanelen.

Mellan dem hängde ett porträtt av kung Carl XVI Gustav från trontillträdet 1973 i en ram av förgyllt trä och med ett 50

serafimerblått band runt ena hörnet. Det var Rolands bidrag till fartygets dekoration, utöver kaffebryggaren. Statschefen förde med sig tur.

Jerker påbörjade sin genomgång. ”Okej, peeps. Till höger ser ni hur systemet bygger relationsdatabasen och samtidigt avgör vilka kopplingar som finns mellan ostrukturerad data: individer, arbetsgrupper, datornätverkets konstruktion, dokument, återkommande fraser och annat.”

Utan att kolla om de hängde med skiftade han fokus till den vänstra teven som visade ett tredimensionellt, topografiskt diagram som påminde om en digitaliserad karta. ”Grafiken ni ser är en representation av sårbarhetsanalysen med sekvenser för exploateringen där mörkare partier”, han indikerade de viktigaste avsnitten genom att peka med ett finger, ”ger oss de bästa vägarna in i Ringhals system.”

Jerker hade tidigare meddelat att han med utgångspunkt i ett av Ringhals organisationsscheman för internt bruk skickade e-post med infekterade filer. Tämligen omgående fick han viss access till kärnkraftverkets kontorsnätverk efter att flera personer klickat på bilagorna i brevet. ”Brohuvudet i kontorsnätverket etablerades cirka halv sju i morse. Sedan skiftade jag fokus till att skaffa förhöjda administrativa rättigheter för att tränga djupare. Metoden var att sno alla hashar för personalens lösenord från domänkontrollanten, sedan köra en brute force parallellt med…”

Katarina höll upp handen. ”Bara det centrala, Jerker.”

Han nickade. ”Det fanns användarkonton som lagts upp men aldrig tagits i bruk. Standardiserade lösenord rakt av.”

En lätt rodnad spred sig från halsen och upp över kinderna. ”Hur som helst så gjorde jag ett andra utskick av infekte51

rad e-post till alla på ledande befattningar och som kunde antas ha höga behörigheter – den här gången med deras egna kollegor som förfalskade avsändare.”

Det var bara amatörer som enbart anföll maskiner. Det gällde att även bearbeta människan bakom den, det var normalt där säkerhetsbristerna fanns. ”Det var för övrigt samma virus som låg på Rolands USB-minnen”, sa Jerker som avrundning. ”Slängde ett par utanför grinden”, sa Roland, ”och resten från det där leksakståget under framryckning, utanför centralförrådet och kontoret.”

En av hans uppgifter hade varit att ta den guidade rundturen med ett minitåg inne på området och samtidigt göra observationer. Vakterna hade varken kontrollerat legitimation eller väskor och samtidigt som det var fotoförbud under rundturen fanns det ingen vakt som säkerställde att brott inte skedde. ”Varför är du inte klar?” sa Gustav till Jerker. ”Du brukar vara snabbare.”

Om Jerker tog illa upp visade han det inte. ”Jag vill inte expandera för snabbt inne systemen, och informationen skickas i delar maskerad som legitim trafik.

Om allt skulle dumpas på en gång kommer det att märkas i loggarna.”

Under tiden Katarina ställde en del följdfrågor konstaterade Gustav att gruppen på bara två dygn i praktiken hade etablerat en långsiktig ockupationsstyrka innanför den digitala muren. Och om Red Team lyckades fanns det andra betydligt mer sofistikerade aktörer som kunde göra det också.

För varje uppdrag de genomförde blev Gustav än mer imponerad av Jerkers färdigheter. De kom inte alltid överens och Gustav visste inte alltid hur han skulle förhålla sig till 52

hackarens egenheter, trots att de hållit på i över ett år. Men att en ung kille med några datorer kunde åstadkomma så mycket, det var inget annat än storartat. ”Det här är riktigt bra jobbat, Jerker”, sa Gustav till slut. ”Ibland lönar det sig att ha valt Commodore 64 istället för tjejerna på klassfesten.” Jerker såg nöjd ut över berömmet.

Katarina gick fram och ställde sig framför gruppen. Jerker sjönk ner i en soffa intill sin bärbara Mac och skiftade information på väggen. Istället visades en del av Lantmäteriets terrängkarta 529 över Varberg med det lilla samhället Bua mitt i bild. Ett par kilometer norrut syntes tydligt Ringhals kärnkraftverk intill Kattegatt.

På den andra teven visades en tredimensionell modell över kärnkraftverket som Jerker konstruerat med utgångspunkt i Google Earth. Vid ett av sina tidigare uppdrag använde Red Team en miniatyrhelikopter med kamera för att få höghöjdsbilder över objektet de skulle operera mot, men det behövdes inte denna gång.

Det fanns gott om material på internet i form av fotografier, satellitbilder och inte minst verkets eget informationsmaterial som i stor detalj visade vilka byggnader och verksamheter som låg var. Att inte använda en flygande farkost minskade dessutom risken för upptäckt. ”Som ni vet omges Ringhals av ett naturreservat i sydväst och ett naturområde i nordost”, sa Katarina. ”Bilvägar och löpspår passerar nära intill det yttre staketet och växtligheten ger möjligheter till dold observation och infiltration. Vid det nordliga kylvattenintaget ligger en civil småbåtshamn, enligt en skylt kameraövervakat, men så är inte fallet. Intill finns en olåst grind in till industriområdet.”

Hon visade på terrängkartan exakt var hamnen och grinden låg.

53

”Det stod tre killar inne på området och fiskade i kanalen.

Polacker, om jag hörde rätt. Vakterna lämnar dem ifred hela dagarna.”

Roland undslapp sig en fnysning.

Vakternas beteende var naturligt när tiden gick och inget någonsin inträffade. Vaksamheten sjönk – ända till den dag allt hände på en gång.

Gustav studerade modellen över kärnkraftverket och funderade på möjliga alternativ. En angripare, miljöaktivist såväl som terrorist eller sabotör, hade goda möjligheter att forcera området och påverka … ja, vadå? I princip vad som helst beroende på intresse och förmåga.

Kraftöverföring, styrningen av verkets processer, göra området strömlöst i kombination med att sabotera reservkraft och förhindra reparationer av densamma. Det gällde särskilt om angriparna var beväpnade eller beredda att offra sina liv. Skyddsvakterna var civilister, otillräckligt utbildade och med internationella mått mätt ett skämt.

Det här var ett av få tillfällen han skämdes över att vara svensk.

Han lekte med alternativ. Att i mörker fälla från ett fartyg ett par kilometer från land och utnyttja strömmen och pålandsvinden för att simma eller dyka in med utrustningen i en dyksäck.

Eller varför inte hoppa in med fallskärm och landa inne i skyddszonen? Varje reaktorbyggnad hade ett tak lika stort som en fotbollsplan – omöjligt att missa även för en medelmåttig hoppare. Och även om statsmakten mot förmodan skulle begränsa flygtrafik i området i framtiden, som ett led i ökade säkerhetsåtgärder, gick det utmärkt att fälla från ett flygplan på lite högre höjd och glidflyga in – ett ’high altitude, high opening’ hopp (HAHO). Det krävde mer 54

träning, men inte överdrivet mycket, och att hänsyn togs till vindriktning och styrka.

Nattetid fanns det ingen risk att bli upptäckt. För exfiltrationen gick det att välja sjövägen eller helt enkelt E20 som låg en halvmil bort. Att köra dit i hög fart tog inte längre tid än att vakterna knappt hunnit få på sig bältet med batongen. ”Så, vad händer nu, chefen?” Roland knackade i durken med käppen. ”Ska vi ta det här till nästa nivå?”

Svar ja.

I samband med uppstarten av Red Team hade Jerker förberett en rad olika verktyg och tekniska hjälpmedel för att hantera larm, kodpaneler och annat som de kunde möta.

I det ingick även kreditkortsstora datorer byggda utifrån kretskortet Raspberry Pi. Själva systemet och applikationerna låg på ett vanligt minneskort av samma sort som användes i många digitalkameror.

Kretskortet låg i en neutral låda av svart plast förberedd med klisterremsor för att vid behov kunna fästa på olika underlag.

Det fanns även öglor i plasten för skruvar, spikar eller snören.

Gustavs nästa uppgift var att återvända till hjärtat av Ringhals och ta sig in i några administrativa byggnader: kontoren, personalmatsalen och verkstäderna. Där skulle han ansluta minidatorer till lediga ethernetuttag, USB-portar, com- eller serieportar på nätverkshårdvara som faxar och kopiatorer.

Datorerna skulle sedan ta emot, filtrera och skicka data ut i Ringhals nätverk men också till Jerker efter önskemål enligt förprogrammerade styrprogram. Det var också ett effektivt sätt att smitta nätverket med trojanska hästar och virus. ”Hur ball som helst.” Jerker höll upp en liten svart plastlåda mot ljuset. ”Vi är glada för din skull”, sa Gustav. ”Hur tar jag mig in i byggnaderna?”

55

Jerker tog upp en annan, större grå-grön låda i A5-format och puttade den över bordet. ”Det är en General Dynamics Go-Book GD2000. Men var försiktig, vi har bara två stycken.”

Gustav plockade upp den bärbara datorn i miniatyr. Byggd i plast som vanligt, men i en extra tjock variant och den hade utan tvekan ruggats för att klara påfrestningar. Några få centimeter tjock och med en vikt som ett paket mjölk var den lätt att få med sig i packningen. När han var på väg att öppna den på fel sätt och knäcka gångjärnen slet Jerker tillbaka datorn med stress i blicken.

Datorn skulle lösa flera kritiska uppgifter. Den hade utrustats med grundläggande funktioner för att bland annat knäcka lösenord till användarkonton och registrera och positionsbestämma icke-RÖS skyddad hårdvara. Men den viktigaste funktionen var att göra det möjligt att ta sig förbi kodpaneler och hantera larmsystem. ”Att du inte sett den tidigare borde inte vara ett problem”, sa Jerker till Gustav. ”Är du säker?” ”Absolut, utan tvekan … typ nittiosju procent eller så.”

Jerker undvek att möta Gustavs blick. ”Det enda du behöver göra är att inte fucka till det.” ”Nåja, instinkt slår alltid teknik”, sa Roland. ”Jag behöver ingen dator.” Han höll upp en bunt papper. ”En annan väg in är via tredje part: underleverantörer.”

Han såg ner i papperna och letade med blicken. ”Här. Ringhals hyr personal från drygt sjuttio olika företag, varav ett dussin för övrigt aldrig anmälts till myndigheterna. Regelbrytare.”

Han förde fingret längs pappret. ”LEAB, Lindome Elektriska AB, är en av trotjänarna.

56

De har varit underleverantörer i en herrans massa år. Det har garanterat gjort dem självbelåtna. De är ju ingenjörer.”

Jerker gav honom en sur blick.

Gustav lutade sig tillbaka och knäppte händerna bakom nacken. Roland hade gjort en viktig observation. Även om en viss verksamhet höll en viss nivå på säkerheten fanns det alltid externa leverantörer av varor och tjänster, och dessa hade ofta underleverantörer i sin tur. Ju längre bort från centrum man rörde sig desto svagare blev säkerhetstänkandet – eller så skiftade det fokus.

Andra företag eller myndigheter gjorde andra bedömningar och hade andra intressen i sin egen riskbedömning.

Inom vissa yrken, som lokalvård, var det dessutom hög personalomsättning och nya ansikten väckte inga särskilda reaktioner. Alla ville få papperskorgarna tömda och skiten i toalettstolen bortskrubbad. ”Alright, det var allt. Jag har sagt mitt”, sa Roland. ”Jerker, vad har vi på LEAB?” sa Katarina som nu hade satt sig på nytt. Hon plockade fram en Marabou mjölkchoklad ur fickan, slet av ett hörn och tog en tugga rakt av.

Han sänkte huvudet mot den bärbara datorn och det rasslade några sekunder när han hamrade på tangentbordet.

Hon läste sedan högt från informationen direkt från en av teveapparaterna på väggen. ”Montörer på svenska kärnkraftverk sedan tidigt sjuttiotal … kabeldragning, inkoppling, besiktningsarbeten i kontrollrum och relärum. Leveranser av elmaterial.” Hon såg på de andra. ”Låter som att de har tillträde till de innersta rummen.”

Onekligen. LEAB måste efter så många år vara en permanent del av inredningen på verket och betraktades förmodligen som en naturlig del av Ringhals strategiska och operativa 57

verksamhet. Hos dem fanns sannolikt nyttig information för den som ville angripa kärnkraftverket.

Jerker lade upp en Göteborgskarta på väggen. ”Kontoret som ansvarar för kontraktet med Ringhals ligger i ett industriområde utanför Partille.”

Att slå till mot en tredjepartsleverantör kunde bli ett bra praktikfall i deras undersökning för att påvisa den här typen av risker. ”Jag vill kolla upp dem direkt”, sa Gustav. ”I kväll.”

Roland argumenterade för att de borde ligga lågt ett tag och enbart fokusera på det viktigaste, att komma åt Ringhals styrsystem, i syfte att minimera risken för upptäckt. Ju mer gruppen rörde på sig desto högre risk att någon fattade misstankar. ”Våghalsigt, på gränsen till instabilt”, avslutade han. ”Jag hör vad du säger”, sa Gustav. ”Men beslutet är fattat.

Vi bränner tid. Nu kör vi.”

58

8 Färden från hamnen i Bua till industriområdet utanför Partille tog två timmar, varav en för mycket. Gustav hade tvingats hålla hög fart på slutet för att inte tappa för mycket mörkertid på plats. ”Det där var inte säker körning”, sa Jerker från baksätet.

Han gnuggade de bara armarna, trots att kvällen fortfarande höll kvar en del av sommarvärmen. ”Lär dig att läsa en karta. Sen kan du kommentera min körning.” De hade först hamnat i Pixbo och tvingades sedan leta sig fram längs småvägar.

All elektronik som innehöll teknik för sändning, mottagning och moduler för GPS och radio hade stängts av när bilen nådde E20 mot Göteborg. Målet för kvällen var att ta sig in och ut utan att lämna onödiga spår, och ingen skulle i efterhand kunna se att det pågått aktivitet utanför LEAB, även om telefonerna inte gick att knyta till en enskild person.

En låg och tät molnbas utestängde allt naturligt ljus.

Det kompakta mörkret punkterades enbart av gatlyktorna och strålkastare på innergårdarna bakom grindar och staket. Gustav hade parkerat bilen ett par hundra meter från LEAB och skymtade en del av fasaden. Vitt mexitegel på bottenplanet, grå veckad plåt på den andra och översta våningen.

Byggnaden mitt emot låg mörklagd och övergiven med krossade fönster och klotter. Gatans sträckning gjorde det enkelt att bli förvarnad om någon närmade sig. Det gick inte 59

att utesluta att de kvarvarande företagarna i området samarbetade kring en patrullerande väktare, kanske med hund.

Det skulle inte vara ett problem. ”Förklara gärna igen vad vi har här att göra.” Jerker lutade pannan mot rutan. ”Vi ska kolla läget. Det är viktigt att undersöka om LEAB är en väg in för en angripare.” Gustav vände sig om i stolen.

Jerker hade på sig en ärmlös t-tröja med Ozzy Osbourne på framsidan. ”Du vet att riktiga hårdingar inte använder kajalpenna.”

Katarina dök upp längre ner längs gatan och Gustav följde henne med blicken när hon promenerade tillbaka till bilen.

Hon hade för kvällen valt samma uniform som han: blåjeans, Gore-Tex jacka och löparskor.

Hon öppnade dörren till passagerarsidan på deras Opel Astra, hoppade in och drog igen dörren så tyst som möjligt.

Gustav hade tidigare stängt av den automatiska belysningen i kupén. De behövde inte signalera till omgivningen mer än nödvändigt. ”Fönster och dörrar larmade, inga fasadkameror, kodpanel vid huvudentrén”, sa Katarina. ”En brandtrappa på södra gaveln leder upp till den översta våningen.” ”Vaktbolag?” sa Gustav. ”Skyltat med ’Göta Bevakning’. Det sitter även på andra ställen i området.”

Det betydde sannolikt att det fanns en bil i närheten under natten och att inställelsetiden vid ett larm skulle vara kort.

Vaktbolagen brukade inte ha sofistikerad utrustning och detta verkade vara ett budgetföretag, förmodligen bara ett par bilar med en privat hund. Två väktare som tröttnat på kneget hos G4S eller Securitas och startat eget med kontoret på fickan.

60

Red Team behövde vara uppmärksamma och hålla koll på omgivningarna. ”Det finns upplyst varuupplag, förråd och garage på baksidan”, sa Katarina och sörplade på en Gainomax. ”Det är bara en fordonsgrind i vägen, kedja och hänglås. Men det kan finnas kameror innanför.”

Alla tog på sig tunna handskar. Gustav knäppte sedan jackan och klev ur bilen. Natten var fuktig och fylld av ett sus från bilarna på Alingsåsleden i närheten. Enstaka droppar föll från den svarta himlen och han blundade med huvudet bakåtlutat och lät regnet träffa ansiktet. Sedan låste han bilen och gick längs trottoaren mot LEAB med Katarina bredvid sig. ”Jag är rätt säker på att det här är en dålig idé.” Jerker hade fått på sig en grå munkjacka och bar den svarta väskan över ena axeln. Han såg ut som vilken datorintresserad ungdom som helst.

LEAB:s byggnad var en rektangulär låda i två plan, den sort som med lite variation byggdes i industriområden runt om i landet under åttiotalets industriella expansion. Synnerligen ospännande. Gustav undrade hur länge han skulle överleva här som knegare.

Han fattade ett snabbt beslut utan att stanna i steget. ”Vi tar huvudentrén.” Gustav korsade gatan med sikte på dörren. Det var den väg in som garanterat var tänkt att öppnas på något sätt. Andra ingångar kunde reglas eller spärras.

När de kom fram synade han snabbt dörrens montering, ramen, glaset, kodlåset och vände sig sedan mot Jerker som stod stilla och huttrade. ”Ja?” sa Gustav. ”Kör igång lite magi.”

Jerker gick fram till dörren, hängde av sig ryggsäcken och plockade fram en Go-Book som han anslöt till kodpanelen.

61

Under tiden han arbetade spanade Gustav och Katarina längs gatan åt båda håll. Minuterna passerade snabbt. ”Vi behöver komma in nu”, sa Gustav. Även om entrén låg något indragen i byggnaden och därmed gav dem minimalt med skydd kunde någon passera när som helst. Även en väktare från Göta Bevakning skulle kunna upptäcka tre personer utan passerkort utanför en delvis upplyst entré. ”Kan du få upp dörren?” ”Jo, men jag är inte klar. Larmet är inte avaktiverat.” ”Öppna.”

Jerker såg på Katarina och sedan på den lilla datorn i handen och tryckte några kommandon.

Gustav ryckte omedelbart upp dörren och stegade in i entréhallen. Vitmålade väggar, linoleumgolv, en liten stolsgrupp med sidobord som var standard i alla kataloger med skrivarpapper och pappershanddukar.

Rakt innanför dörren hängde fotografier över industrimiljöer, ett kontrollrum som skulle kunna vara Ringhals gamla analoga och några glada killar i varselkläder som monterade isolatorer på kraftledningsstolpar. Konst för nördar. På väggen bakom receptionsdisken satt en liten vit plastlåda med ett rött ljus som blinkade intensivt.

Gustav såg på Jerker och pekade på larmpanelen. ”Det är en Siemens SPC”, sa han efter att ha öppnat locket. ”Hur lång tid?” sa Katarina och sneglade genom ett fönster mot gatan utanför. Än så länge ingen aktivitet. ”Trettio sekunder från det att vi öppnade dörren.” Jerker arbetade fokuserat. Han hade tagit bort hela fronten på larmpanelen och arbetade på något sätt med två sladdar och minidatorn.

Gustav sneglade på klockan. Tiden var redan ute, men den blinkande lampan hade bytt färg till blått och blinkade 62

mindre ofta.

Jerker placerade försiktigt datorn ovanpå larmpanelen med de färgade sladdarna anslutna. ”Ett program i datorn skickar de instruktioner som larmsystemet behöver för att starta om efter ett falsklarm.”

Han tog ett steg tillbaka och betraktade verket med händerna i sidorna. ”Jag har inte varit så här besviken sedan premiären på Phantom Menace nittionio.” Hans tidigare nervositet hade försvunnit.

Gustav var redan på språng uppför trapporna till nästa våning. Deras avsikt var klar sedan tidigare: att köra den klassiska inventering som tillämpades av underrättelsetjänster, där det föremål som flyttats noggrant återfördes till sin ursprungliga position. Men ingenjörerna i Partille var nog inte lika paranoida som psykfallen i en terrororganisation.

Det andra våningsplanet var öppet planerat och tydligt sektionerat med glasväggar och ljuddämpande skärmar mellan fristående skrivbord. I dess bortre del skymtade några rum med fyra väggar på vanligt sätt. Katarina började söka av ett skrivbord i taget med blicken, utan att röra vid något.

Gustav hittade vad han sökte, vinkade till sig Jerker och pekade med hela handen mot en dörr med fönsterruta. På andra sidan fanns rackmonterad hårdvara, extra strömförsörjning och annan utrustning med en operatörsstation med bildskärm mitt i rummet. Det var hjärtat av det lokala nätverket och den nod som knöt samman alla datorer och skrivare i byggnaden, samt den som skötte all kommunikation med omvärlden.

Gustav kände på handtaget. Låst. Ovanför dörren fanns ett ventilationsgaller som var en dryg halvmeter brett men bara fyra decimeter högt. ”Tur att du är axelbred som en huggorm”, sa han och 63

synade Jerker. ”Verkar som att du äntligen får nytta av all den där kaninmaten.”

Jerker svarade inte, men visste vem som bestämde. Han ställde ner ryggsäcken och började ta av sig jackan.

Gustav drog fram en stol, plockade fram ett etui med verktyg och lossade metodiskt skruvarna runt gallret och försökte att inte repa dem. Ett tränat öga skulle senare kunna se att oxiden på metallen inuti skruvarna hade nötts bort, men risken var minimal och det behövde inte betyda att något subversivt hade inträffat.

Några minuter senare lossade han gallret och ställde ner det på golvet. Ljudbilden förändrades när de surrande och klickande ljuden från elektronik i arbete letade sig ut.

Sedan tecknade han åt Jerker att kliva upp på stolen och ta tag i kanten på hålet ovanför dörren. Han lydde utan att tveka. Gustav puttade enkelt upp honom mot och genom hålet. Han kunde inte ha vägt in på mer än sextio kilo ens i vått tillstånd. Det hördes en duns när han landade på andra sidan. Gustav langade över ryggsäcken och såg genom fönstret hur Jerker satte igång att arbeta.

Han gick fram till operatörsterminalen och avbröt den rullande skärmsläckaren genom att trycka på tangentbordet.

På bordet låg tjocka böcker och pärmar fulla med post-it lappar som stack fram mellan sidorna. Gustav skymtade en inloggningsruta på skärmen när Jerker böjde sig ner och plockade upp sin andra Go-Book.

Han kunde vara jobbig att hantera ibland och Gustav upplevde att han aldrig fick hela bilden klar för sig. Men han klev fram när det behövdes. Gustav visste att det inte kunde vara lätt för honom att tvingas ut på fältet som i natt, men att han gjorde sitt jobb trots ångesten visade på kurage.

Gustav vände ryggen till och synade istället resten av 64

kontoret. Katarina stod längre bort och grävde i återvinningstunnor från Ragn Sell, dels två gröna som var till för vanliga dokument men också en tunna med rött lock och hänglås, avsedd för känsliga dokument som behövde förstöras i särskild ordning.

Orden ”återvinning” och ”Ragn Sell” betydde ”stjäl mig först” för alla spioner.

Katarina hade fått upp även det låsta locket och fotograferade en del papper med sin mobiltelefon. Vanliga hänglås öppnade hon på mindre än tio sekunder med förbundna ögon och en bockad Colaburk.

Själv jobbade Gustav metodiskt med att kolla av skrivbord, öppna lådor, hurtsar, arkivskåp och gräva i papperskorgar med hjälp av en liten ficklampa. Det kunde finnas gallrade hårddiskar och id-handlingar, ritningar eller annat som skulle underlätta för en sabotör.

Många skrev ut information då de föredrog att läsa på papper. Dessa samlades sedan på hög på skrivbordet eller förvarades i en återvinningslåda. Även sådant som telefonlistor, organisationsscheman och handböcker med detaljer kring teknik och generell säkerhet kunde vara värdefullt.

Det visade inte minst Jerkers arbete med att smitta Ringhals system, där han bland annat skickade mail med anställdas namn som förfalskade avsändare.

Fyrtio minuter efter att de tagit sig in genom ytterdörren lämnade Katarina byggnaden för att undersöka vad som fanns på baksidan av huset. Gustav gick tillbaka till serverrummet och kikade in genom glasrutan. Jerker hade inte gett ett ljud ifrån sig på hela tiden. ”Vad håller du på med?” sa Gustav och höjde rösten. Det tog för lång tid. Risken att en väktare skulle dyka upp hade ökat markant.

65

Fem minuter senare tog Gustav emot ryggsäcken och hjälpte Jerker när han kravlade sig ut genom ventilationsöppningen. ”Hur har det gått?” sa Gustav. ”Jag kollade runt lite och lämnade kvar en gåva ansluten till servern. Vi kanske vill komma åt den utifrån senare.”

Som en sista åtgärd innan de behövda lämna platsen tömde de kopiatorn tillika nätverksskrivaren på information från den inbyggda hårddisken. Där lagrades en kopia av allting som skrevs ut eller kopierades, ifall man skulle vilja ha flera exemplar, och det fanns sällan möjlighet att radera kopian.

De flesta brydde sig heller inte.

Spänningen i rummet steg omedelbart när Katarina kastade sig upp för trappan med dubbla steg. ”Vakten är här”, sa hon med andan i halsen, ”utanför.”

De rörde sig omedelbart längre in i lokalen, valde ett hörn bakom ett högt arkivskåp och sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen. Det fanns inget som avslöjade deras närvaro men de visste inte om ronderingen genomfördes även inomhus.

Alla tre satt hopträngda med Katarina i mitten. Gustav var väl medveten om hennes parfym och hur hennes kropp trycktes mot hans. De kunde inte göra annat än att vänta på att vakten skulle försvinna. ”Jag är inte byggd för att hamna i fängelse”, sa Jerker.

Nerverna hade återvänt på nytt. ”Hur fixar vi honom? Kniv?” ”Det gör vi inte. Sätt på dig ditt game face för helvete”, sa Gustav.

Katarina log. ”Citerade du precis Matt Damon i Green Zone?” ”Det brukar bli så i trängda lägen.”

Under tiden de väntade berättade Katarina med viskande röst att hon funnit mängder med elektronik och annat relate66

rat för återvinning. DVD- och CD-skivor, en hel container med strimlade dokument i plastpåsar. Hon funderade på om de skulle ta med sig en del, men vakten hade avbrutit henne innan hon hann bära bort till bilen.

Många företag trodde att det räckte med att makulera dokument, men med moderna digitalkameror, skannrar och lite datorkraft var det relativt enkelt att foga ihop bitarna på nytt.

För att vara helt säker behövde papper alltid brännas. Därav de låsta återvinningstunnorna med rött lock, men dessa tömdes inte varje dag varför dokument låg lätt tillgängliga.

Jerker hade svårt att sitta still och skruvade hela tiden på sig. Han gick upp på knä för att skifta position, men fastnade i sladden mellan tangentbordet på skrivbordet och datorn som stod under det. Tangentbordet gled längs bordsskivan och drog med sig en hög med papper och en kaffemugg med pennor. Allting åkte i golvet med en smäll.

De satt stilla och lyssnade efter ljud som visade att vakten hade agerat. ”Det där underlättar inte, Jerker”, sa Katarina efter någon minut.

Jerker samlade generat ihop papperna utan att svara.

Efter ytterligare några minuter ställde sig Gustav upp och gick ett varv längs fönstren på båda sidor om byggnaden.

Vakten hade åkt vidare. De städade upp efter sig och lämnade byggnaden.

På vägen ut återställde Jerker larmet i entréhallen och låste sedan dörren utifrån. LEAB:s logg över inpassager skulle bara visa ett falsklarm, om någon brydde sig om att kontrollera.

Gustav gillade att gruppen presterade bra i det här säkerhetstestet, men bristerna så här långt hos Ringhals och denna underleverantör visade på alldeles för stora problem.

67

Om Red Team lyckades kunde andra göra det också. ”Får jag köra?” sa Jerker till Gustav på väg tillbaka till bilen. ”Nej.”

68

9 ”Trevligt att ses igen, och allt det där.” Olofsson, överste vid den militära säkerhetstjänsten och Red Team:s uppdragsgivare, ställde sig upp för att ta i hand. Gustav hade aldrig fått reda på förnamnet, men allt var förmodligen påhittat.

Det kvittade.

Han nådde ett huvud högre än Gustav men motsvarade bara halva vikten. Smala glasögonbågar med rökfärgat glas och en doft av papper gav honom den klerikala utstrålning han säkert eftersträvade. Inget var så intetsägande som en revisor. ”Öl?” sa översten och vecklade ihop sin nästan två meter långa kropp i skinnstolen i restaurangen bredvid Stadshotellet i Varberg där de stämt träff.

Trots att Gustav hann dit på mindre än en timme var översten redan på plats och hade hunnit tömma ett glas.

Gustav accepterade och översten vinkade till sig den servitris som skötte deras del av restaurangen.

Kort efter Red Teams andra intrång på Ringhals där Gustav hade tagit sig in i kontorsbyggnaden, en verkstad och andra ställen för att plantera Jerkers kreditkortsstora datorer hade översten hört av sig och begärt en omedelbar avrapportering av gruppens arbete.

Det hade aldrig skett under tidigare uppdrag, och Gustav och översten hade vinnlagt sig om att aldrig träffas för att försvåra för någon utomstående att lägga pussel. Att dessutom begära ett möte innan uppdraget var avslutat var märkligt.

69

Översten var gruppens enda kontaktpunkt. Via honom fick de sina uppdrag och rapporterade utfallet av arbetet.

Finansieringen löstes genom att Gustav en gång i kvartalet hämtade en väska med sedlar på centralstationen i Stockholm.

En normalstor ryggsäck klarade enkelt en halv miljon kronor i sedlar av olika valörer. ”Pad Thai och två öl, kära du”, sa översten till servitrisen.

Gustav öppnade menyn, såg sida upp och sida ner med alternativ och beställde en nummer sexton utan att kolla närmare, slog ihop pärmarna och lämnade tillbaka menyn.

Servitrisen försvann. ”Du ser trött ut, Gustav.”

Typiskt att låta den viktiga delen av samtalet anstå för att istället prata om annat. Det fungerade säkert bra vid ett förhör men var mest irriterande vid en debriefing. Gustav var inte upplagd för småprat.

Han synade istället översten under tiden han direkt pratade vidare om att årstiden var lite varmare än normalt. Samma rastlöshet hade officeren visat när han sökte upp Gustav i Cumaná, Venezuela, och rekryterade honom till den militära säkerhetstjänsten för att grunda och leda Red Team.

Efter ett par års arbete som säkerhetsrådgivare och livvakt vid Executive Services, ett brittiskt privat säkerhetsföretag, hamnade Gustav till slut i en bar vid Karibiska havet utan pengar för att ta sig någon annanstans. Efter sig hade han den federala polisen. Det hade varit en tidsfråga innan han skulle ha slängts i ett venezuelanskt fängelse – som inte var ökända för sina fruktstunder – eller bara ha blivit dumpad i den omgivande djungeln. Överstens erbjudande om att Gustav skulle rekrytera och leda en hemlig grupp erbjöd en väg hem. Det var dessutom en möjlighet att göra nytta igen, på rätt sätt. Att bidra till 70

en förbättrad säkerhet för samhället skulle i förlängningen rädda liv.

Men han var fortfarande satt på undantag av den svenska statsapparaten.

I samband med att Gustav bordade den kapade Finlandsfärjan Silja Symphony för att stoppa en grupp terrorister råkade han döda en ung kvinna av misstag. Ett hot om åtal hängde över honom sedan dess, trots att han avvärjt en större katastrof. Över trehundra personer hade dödats eller skadats under kapningen och den efterföljande fritagningen, varav sex poliser och officerare från den insatsstyrka som bordade fartyget från helikopter. Men dödssiffran hade varit mångdubbelt högre utan Gustavs insats.

Senare sökte han och Katarina upp hjärnan bakom attacken, den ryske miljardären Georgiy Baikoff. Operation Nordvind, som genomfördes i Sotji vid Svarta Havet, resulterade i ännu fler döda. Gustav tvingades skjuta sin bäste vän.

Efter hemkomsten till Sverige lades locket på, men Gustav befann sig i kylan därefter. Till slut fick han nog av att vara motarbetad och ifrågasatt och valde att lämna landet. Han behövde nya perspektiv och en paus från alla byråkrater. ”… och rätt vad det är funkar det som om du hade koncentrerad och destillerad skit på händerna”, sa översten.

Servitrisens ankomst med maten blev ett välkommet avbrott. ”Du kanske undrar varför jag har kallat hit dig?” Översten satt böjd över bordet, som om åratal vid skrivbordet i jakten på subversiva element permanent format hans kropp. Äntligen till saken. ”Se dig omkring, Gustav”, sa översten och försökte sjunka tillbaka i stolen. ”Folk lever sina liv utan en aning om vad 71

som pågår.”

Gustav avvaktade. Översten tog bara sats. ”Aktiviteten i autonoma kretsar ökar, högerextrema beväpnar sig på nytt, militanta miljöaktivister.” Han drack, mer öl. ”En bra dag har vi strul med kaffemaskinen i fikarummet.

En dålig dag har vi hot mot den kritiska infrastrukturen.

Det är spektrumet vi måste hantera.”

Gustav undrade vad han visste men inte berättade. Översten var visserligen en syltrygg, men var inte utan makt eller tvekade att använda den. Som alla skrivbordskrigare lyssnade han för mycket på Högkvarteret och departementet i Rosenbad och kände av de politiska vindarna fyra gånger om dagen. ”Har du med dig underlagen?” Översten tog av sig glasögonen och putsade dem mot tröjan.

Inför deras möte hade han begärt att få rapporten skriftligt och Katarina och Roland hade suttit uppe en hel natt för att hinna färdigställa gruppens resultat så här långt.

Gustav sköt en mapp med rapportens sextiosju sidor över bordet. Han räckte även över ett USB-minne med den digitala versionen. Minnet raderade sig själv tjugofyra timmar efter att filerna hade kopierats till det – standardförfarande för sekretessklassade dokument. Översten böjde sig fram, drog åt sig mappen och började läsa sammanfattningen som låg överst.

Gustav satt tyst och petade på något vitt och svampigt på tallriken under tiden översten snabbläste. Tofu? Runt tio minuter och en öl senare lade översten ner rapporten och sträckte på ryggen. Ansiktet avslöjade inget. ”Läget är som följer”, sa Gustav och puttade tallriken åt sidan. ”Vi har i dagsläget möjlighet att direkt påverka Ringhals kontrollsystem och därmed elförsörjningen till en 72

femtedel av Riket, stänga av kylningen av bränslebassänger och kan i praktiken orsaka ett radioaktivt utsläpp.”

Ridå. ”Då har vi ändå inte testat alla attackvektorer, lagt i en extra växel i social engineering eller gett oss på nyckelpersoner för att komma över information, passerkort, nycklar och annat krafs.”

Gustav valde att bryta där för att se överstens reaktion.

Problemet med svenska kärnkraftverk – och för den delen samtlig kritisk samhällsinfrastruktur – var att den i grunden inte var konstruerad från ett säkerhetsperspektiv. ”Vad mer?” sa översten med neutral röst. ”Allting hamnar inte i rapporter, Gustav.”

Han tvekade. Ett sorl från de andra lunchgästerna låg över den ljusa lokalen och solljuset gassade över torget utanför de höga fönstren. Duvor lyfte i flock när ett barn jagade efter dem.

Gustav hade sett till att Katarina strök en del av rapporten och ville helst hålla följande information för sig själv tills Red Team visste mer. Instinkten sade honom att det var rätt beslut, men trots det valde han att berätta. ”Någon annan har varit inne i Ringhals system före oss, både i vanliga nätverket och kontrollsystemet. Långt före, säkert flera år. De har gått in och ur som de känt för.” Översten bleknade en nyans och sträckte sig på nytt mot glaset, upptäckte att det var tomt och satt istället och höll i det som om han inte visste vad han skulle göra av det. Den finlemmade handen darrade lätt.

Kort efter det andra intrånget och planteringen av datorerna hade Jerker kallat in samtliga i konferensrummet och släppt bomben. Han hade kollat och trippelkollat men kunde inte dra någon annan slutsats än att någon med sofistikerade 73

kunskaper hade penetrerat Ringhals system och kunde, likt Red Team, orsaka stor förödelse när de så önskade.

Det fanns även digitala spår som visade att systemen tömts på information: risk- och sårbarhetsanalyser, säkerhetsredovisningar med analyser, systembeskrivningar och ritningar.

Det gällde även de nybyggda inpassagerna till skyddszonerna och kontrollrummen. ”Det stannar inte där, tyvärr”, sa Gustav. ”Någon har placerat logiska bomber i kontrollsystemets serverar och på andra ställen.”

En logisk bomb var ett stycke skadlig kod som låg latent i systemet och aktiverades när vissa kriterier var uppfyllda, som att det har gått en förutbestämd mängd tid eller en händelse som var kopplad till en av kärnkraftverkets funktioner. Den kunde också aktiveras på distans.

När bomben utlöstes skulle den exekvera ett förprogrammerat beteende som syftade till att störa Ringhals verksamhet. Eller något ännu värre.

Exakt vad bomberna skulle åstadkomma för skada visste Red Team inte ännu, men det kunde röra sig om att starta eller stoppa processer eller vända på data där en ventil rapporterades som stängd men i själva verket var öppen.

En enkel fördröjning i svarstider för några av de tjugotvå tusen insamlingsvärden, larm eller kommandon som togs emot och skickades varje sekund kunde få enorma konsekvenser.

Oavsett vad de olika logiska bomberna var tänkta att åstadkomma låg det inte i svenskt intresse att de utlöstes.

Jerker hade därför vidtagit omedelbara åtgärder och lagt in spärrar, men lät koden i övrigt ligga orörd tills vidare. Det fanns en risk att något inträffade om han försökte radera den.

Han skulle även få meddelande om det skickades styrkom74

mandon utifrån till den skadliga koden. ”Hur lyckades ni med detta?” sa översten. ”Vi gör saker i synnerhet, inte i allmänhet. Vi kan det här.”

Tystnaden lade sig mellan dem. ”Det här är av betydelse för Rikets säkerhet, Gustav.” ”Jag trodde Riket var i goda händer.” ”Ni kan släppa det här, vi tar över härifrån.” Överstens röst sprack. ”Din order är att omedelbart avbryta säkerhetstestet av Ringhals.”

Gustav hade åkt till mötet mentalt förberedd på att höra något han inte gillade. Men det här var något helt annat, vilket han också med all önskvärd tydlighet formulerade för statens starke man på andra sidan bordet.

Det var av kritisk betydelse att Red Team fullföljde sitt arbete. Översten tog på nytt av sig glasögonen och putsade dem mot tröjan, trots att de knappast blivit smutsigare sedan sist. ”Det är stora saker i rörelse, Gustav, allt är statt i förändring.” ”När är det inte så?” Gustav undrade vad detta egentligen handlade om. ”Din order är som sagt att avbryta.” Blicken for runt i restaurangen, snuddade vid allt utom Gustav. Sedan skiftade han till pep talk fasen. ”Tänk på dig själv, Katarina … och ditt land.”

Det gjorde Gustav alltid. ”Vad är det du vet?” Översten skakade på huvudet. ”Du vet redan för mycket, det här är utanför ditt område. Var inte för smart för ditt eget bästa.”

Gustav lutade sig tillbaka med händerna bakom nacken och studerade kristallkronan ovanför. Varför var den militära säkerhetstjänsten så angelägen om att Red Team lade ner arbetet? Kanske kom inte ordern därifrån. Gustav hade 75

ingen aning om vem översten rapporterade till. Eller var lojaliteten låg. ”Om något skulle hända, att ni åker fast eller blir avslöjade så kan jag inte hjälpa er. Ni riskerar fängelsestraff”, sa översten.

Gustav var snubblande nära att yttra orden ”fuck you”.

Istället väntade han på en fortsättning som aldrig kom. ”Jag är bekant med skit och åt vilket håll den rinner”, sa han till slut. Han hade aldrig gillat paragrafryttare, kanske var det mannen på fältets vanliga aversion mot allt som handlade om högre ledning och stab. ”Jag trodde vi hade skippat det här med att be om lov.” ”Om du behöver snygga avslutningar och enkla svar har du valt fel jobb.” Överstens röst var entonig. ”Jag skulle kunna peka på lagboken, men du skulle ändå ignorera det.”

Han trodde väl att han hade Gustav på defensiven när det inte kom något svar. ”Det är min skyldighet att upplysa dig om detaljerna i ditt kontrakt.” Han kikade på Gustav över kanten på glasögonen. ”Hur du uppträder framgent kommer att påverka… ” Vid det här laget hade Gustav hört nog. ”Kom till saken.” ” Jag ber inte om favörer. Jag uttrycker mina förväntningar. Åk hem till Nynäshamn, hälsa på mamma och stanna där.” ”Nog för att jag gillar att fika på Kronans bekostnad och snacka skit.” Gustav reste sig. ”Vi hörs.” Översten satt kvar när Gustav lämnade restaurangen och gick ut i solskenet. Han undrade vad mötet egentligen hade handlat om, men oavsett var jobbet med Ringhals ännu inte avslutat. Och Red Team löste alltid uppgiften.

76

10 Gustav tittade på klockan. Regelbundet som ett urverk passerade vaktbilen Ringhals sydvästra spets klockan halv elva på kvällen. Amatörernas afton. Han och Katarina väntade i ett skogsparti direkt utanför det yttre staketet och såg bilen ta en kurva och försvinna norrut.

Hundra meter längre fram låg reaktor 4 med sin beige-bruna byggnad, cylinderformad som en upphöjd oljecistern, omsluten av kantiga byggnader i samma nyans. Kraftiga strålkastare lyste upp det öppna området mellan Gustav och Katarina och dörren in till reaktorbyggnaden.

Närmast dem var det första staketet in till området, ett enkelt Gunnebostängsel med taggtråd överst, vilket de tagit sig över upprepade gånger vid det här laget. Därefter behövde de passera bilvägen som cirklade runt området – cirka fem meter oskyddad och upplyst förflyttning – innan de nådde två mindre hus.

Det vänstra var permanent placerat, fyra meter högt och med sluttande tjärat tak som erbjöd gott fotfäste även vid regn. Till höger fanns en mer tillfällig länga baracker med tre meter upp till ett platt tak. Framför byggnaderna låg stora spolrullar i trä med elkabel, vilka erbjöd skydd mot nyfikna blickar.

Viktigare var att båda dessa huskroppar låg precis intill den meterhöga betongmur som utgjorde den första barriären in till skyddszonen och reaktorn. Bara någon meter bortom husfasaderna passerade staketgatan med sensorerna – det 77

skalskydd där Vattenfall satsat mest pengar på säkerheten tillsammans med nya inpasseringar.

Men för Red Team var husen vägen in.

Vid det här laget, under operationens sjätte och sista dygn, kunde gruppen utan problem röra sig in och ut från kärnkraftverket utan att bli upptäckt. De kunde påverka kontrollsystemet och därmed Ringhals grundläggande funktioner.

Målet med deras uppdrag var därmed uppnått.

De hade fortfarande inte testat den fysiska säkerheten kring respektive skyddszon med reaktorerna. Gustav hade valt att ignorera ordern om att avbryta och dra sig tillbaka.

Han ville undersöka hur staketgatan kunde forceras och lekte även med tanken att medvetet trigga ett larm. Då skulle de se vilka aktiviteter som startade och hur mycket tid som gick åt. ”Vad sa översten igår?” sa Katarina och justerade en svart, stickad mössa så att den täckte så mycket som möjligt av håret.

Trots att hon täckt ansiktet med maskeringsfärger och bar mörka, funktionella kläder utstrålade hon elegans.

Gustav hade inte berättat för resten av gruppen om innehållet i mötet dagen innan och att de hade fått order om att avbryta. ”Inget särskilt. Du vet hur det är med underrättelsevärlden, full av skvallerkärringar.” ”Vi kanske skulle ha använt ett annat typsnitt i rapporten”, sa Katarina med ett leende. ”Det finns ingenting som säger ’kris’ så bra som Comic Sans.”

Radion bröt in innan Gustav hann komma med en kontring. ”Inget särskilt i kamerorna”, sa Jerker och hade svårt att dölja en gäspning. ”Inget annat i övrigt. Rocka på.” ”Slumra inte till där ute”, sa Gustav.

78

Han och Katarina hade förberett sig noga innan de lämnade fartyget. De hade studerat satellitbilder och mängder av annan information om skalskyddets beskaffenhet för att bedöma vad de kunde möta och hur de skulle gå till väga för att ta sig in utan att bli upptäckta.

Skyddsbarriären bestod av flera olika tekniska system och fysiska hinder, men var också begränsad i yta och rymd.

Från utsida till insida var det färre än tio meter och stängslet var fyra-fem meter på sin högsta punkt, inte inräknat kamerapelarna.

Fullt hanterbart. Till och med Roland skulle ta sig in, och han kunde knappt röra sig utan käpp.

Det gällde bara att undvika elektrifierade stängsel med sensorer för ljud och vibrationer samt taggtråd. I stängselgatan – det fria utrymmet mellan de två stängslen – fanns nergrävda sensorkablar som reagerade på förändringar i magnetfält över eller under jord, mikrovågor som utlöste ett larm om strålen bröts och kameror med kapacitet för mörker.

Dessutom fanns risken att de upptäcktes visuellt på avstånd under tiden de arbetade. Den södra inpasseringen till denna skyddszon låg bara två hundra femtio meter längre bort.

Väl på andra sidan behövde de snabbt lämna ytan som belystes av de höga strålkastarna och sedan ta sig in i reaktorbyggnaden genom en dörr, ett fönster eller takvägen.

Den fysiska barriären var främst avsedd för avskräckning, att stoppa amatörer och för dokumentation för att i efterhand kunna återskapa vad som hade hänt. Den var fortfarande relativt enkel att forcera, och även om larmet gick eller en kamera fångade en rörelse var det inte samma sak som att attentatet därmed avbröts.

Angriparen var fortfarande på fri fot. Någon skulle reagera på larmet, förstå vad som pågick, larma övriga och sedan 79

bege sig till platsen. Inte heller det medförde att en inkräktare nödvändigtvis upptäcktes och greps. Det fanns goda möjligheter att hålla sig kvar på området eller ta sig därifrån, något som Greenpeace visat gång efter annan.

Kärnkraftverkets skyddsvakter hade, trots extra utbildningstid, en låg förmåga att hantera hot och saknade sofistikerad beväpning. Skyddet byggde på tillskyndande polis från Varberg, men även deras förmåga var löjeväckande. En polisman träningssköt i genomsnitt 86 skott om året under goda omständigheter.

Göteborg hade en piketstyrka sex mil bort. Deras förmåga och beväpning var god men inte tillräcklig för att hantera sofistikerade hot. Deras funktion var i första hand att hantera farliga individer, kanske under influens av droger.

Vardagssituationer.

Den enda godtagbara lösningen var att skicka polisens Nationella insatsstyrka, NI, för att ta hand om terrorister, men det tog tid och helikoptertransport saknades helt. ”Vad tror du, Katarina? Håller planen?”

Katarina, som hade varit aktiv tävlingsgymnast som ung, hade tagit fram ett preliminärt förslag till hur de skulle gå till väga för att ta sig in. ”Japp, vi kör.”

Hon lämnade skyddet bland träden och gick hukande fram till det första staketet med en grov ullfilt i handen, slängde den över taggtråden och klättrade vigt över. Så fort hon var på väg över krönet följde Gustav efter, något mindre vigt, och skakade slutligen ner filten. Den hade även fördelen att den dämpade de metalliska ljuden från klättringen och det första hindret var avklarat på mindre än minuten.

Därefter korsade de vägen och försvann på nytt in i skugga, nu mellan de två huskropparna. De kameror som fanns i 80

närheten var riktade längs med staketgatan, inte mot bilvägen eller ut från området där Gustav och Katarina tryckte ihop sig intill betongmuren.

Den närmaste, högre byggnaden påminde Gustav om ett gammalt militärförråd med grönmålade väggar och han fastställde direkt att de skulle välja den istället för baracken intill. Att komma högre upp skulle underlätta för dem i nästa steg.

Efter att ha suttit stilla några minuter och lyssnat och observerat hjälptes de åt att lyfta en av spolarna med elkabel och lägga den ovanpå en annan. På så sätt fick de en plattform som gjorde det möjligt att klättra upp och nå takkanten. ”Roland, är ni beredda?”, sa Gustav med låg röst.

Klartecken kom direkt över radion.

I samband med att skyddsbarriären forcerades skulle vakterna distraheras. Men för att inte fuska och låta Jerker störa ut bevakningssystemet datorvägen skulle de välja en metod som vem som helst kunde genomföra utan tillgång till avancerad teknik eller genom att vara inne på området.

Roland hade tidigare under kvällen tagit sig till löparspåret nordost om Ringhals. Där hade han placerat pyroteknik utanför staketet, nära reaktor 1 och kraftledningsgatan där elledningarna konvergerade innan de fortsatte till omkopplingsstationerna i Strömma och Horred. Via en enkel fjärrutlösning skulle ”bomben” ge ifrån sig ljud, ljus och tjock rök under några minuter.

Katarinas plan var enkel: om det inte gick att undvika eller på ett smidigt sätt störa sensorerna i skyddsbarriären fick de utnyttja luftrummet ovanför och passera den helt och hållet.

Barriären upptog en begränsad rymd i sida, höjd och djup.

Kamerorna skulle bländas genom att infraröd laser skickades ut i en mängd riktningar från en portabel enhet. När 81

den detekterade en kameralins avlossade enheten en starkare laserstråle och kamerans bildsensor kunde därmed inte registrera annat än starkt ljus. Samma teknik användes av dem som ville undvika otillåten fotografering. Militära styrkor använde en liknande metod för att upptäcka och bekämpa prickskyttar.

Nackdelen med Red Team:s system var att det portabla formatet krävde kompromisser. Räckvidden var kort, kanske så lite som tjugo meter, men det skulle räcka för ändamålet.

De hade inte lyckats ta reda på om Ringhals övervakningskameror hade filter monterade på linsen för att undvika störning från ljus i vissa frekvensintervaller.

Katarina började klättra uppför spolarna av trä. Väl uppe på taket skulle de vara exponerade och behövde då arbeta snabbt. Hon hoppade upp till det lutande taket, greppade om plåtkanten och hävde sig upp på ren överkroppsstyrka.

Sedan lade hon sig platt och hjälpte till att dra upp Gustav.

Taket var upplyst av de starka strålkastarna och Gustav och Katarina var exponerade. Men deras klädsel passade bra ihop med den mörkgrå tjärpappen på taket. Så länge de höll en låg profil mot himlen bakom dem och inte gjorde några förhastade rörelser skulle det inte vara några problem. ”Har ni påbörjat magin?” viskade Gustav till Jerker när han låg på taket bredvid Katarina. ”Magi har skapats.”

Distraktionen var initierad.

Katarina plockade fram laserenheten ur ryggsäcken, fällde ut de fyra stödbenen och justerade deras vinklar för att kompensera för takets lutning. När hon aktiverade den tändes en rad med små lysdioder som indikerade att den arbetade och hade börjat bearbeta kameralinserna.

Längre bort, i riktning mot Ringhals huvudgrind, skym82

tade Gustav aktivitet och två vaktbilar for iväg i hög fart inåt området. Distraktionen hade börjat verka. ”Okej, nu borde ni få några minuter själva”, sa Roland över radion.

Under tiden Katarina arbetade med laserenheten förberedde Gustav övergången av staketgatan. Metoden byggde på samma teknik som arborister använde för att få upp klätterrep i träd, men nu tillämpat på de höga stolparna med strålkastare som stod bara femton meter längre bort. Deras höga höjd i kombination med en tvåhövdad konstruktion i form av ett Y gav en bra fästpunkt.

Repväskan innehöll en tunn lina som var stark nog att bära flera hundra kilo. I ena änden fäste han en liten påse med blysand, gick närmare takkanten och ställde sig bredbent med tyngden och linan mellan benen. Genom att svinga påsen med båda händerna och samtidigt böja på knäna skapades en pendelrörelse. När vikten släpptes skulle den fara iväg i en lång, hög båge med linan efter sig.

Det gällde bara att Gustav träffade rätt, annars skulle tyngden falla till marken och linan lägga sig rakt över hela skyddsbarriären och utlösa en mängd larm på en gång. Han fick bara en chans.

Han lät tyngden gunga fram och tillbaka i allt större svängar och försökte hitta rytmen, annars skulle han inte släppa den med rätt utgångsvinkel. Det var alltid annorlunda i skarpt läge. Under förövningarna hade han försökt minnas tipsen från läraren i signaltjänst som hade skickat dem runt regementet för att ”loda” upp antenner i träden.

Tempot, rätt. Vinkel, okej. Iväg!

Han sköt ifrån med benen och släppte kontrollerat. Påsen for omedelbart iväg, en svart punkt som avlägsnade sig snabbt med den tunna linan bakom, som ett fiskedrag på 83

väg ut över vattnet efter kastet.

Efter vad som kändes om en evighet närmade sig tyngden ena armen på Y:et, passerade över med god marginal och när linan bromsade mot stolpen skiftade tyngden riktning, föll skarpt nedåt och snurrade sedan flera varv runt strålkastarens arm. Gustav fattade snabbt linans andra ände i repväskan och höll den spänd så att linan inte riskerade att lägga sig över staketet.

De hade nu en enkel väg över, att svinga sig. Med rätt fart och sträckning på linan skulle det inte vara några problem, även om det fanns en viss fallhöjd på andra sidan. Linan skulle inte enkelt kunna lossas efteråt, utan var tänkt att överges. Tunn och mörk längs en lyktstolpe i mängden skulle den vara svår att upptäcka. ”Bra jobbat”, sa Katarina och tog över linan. Hon backade några steg för att ta sats.

Gustav satt på huk vid repväskan, beredd att hjälpa henne reglera farten över och för att ha kontroll över linan.

Men istället för att sätta fart stod hon blick stilla. Hon såg förbi Gustav i riktning mot andra sidan av Ringhals.

Omfattande svart rök steg upp mot himlen och sveptes med vinden österut, in över fastlandet. ”Det där ser inte rätt ut.” ”Är det där vi?” sa Gustav i radion riktat till Roland. ”Vad hade du i blandningen egentligen?”

Gustav kunde inte se källan till branden, men av riktning och avstånd att döma kom röken från reaktor 2. Något hade gått snett.

84

11 Sirener tjöt i korta stötar – Ringhals larm för omedelbar fara.

Ljudet skar genom kvällen och krossade lugnet. ”Vad är det som pågår”, sa Gustav samtidigt som han skar av linan och kastade den del som satt fast i lyktstolpen över staketet. Katarina demonterade laserenheten. ”Inget bra”, sa Roland. ”Kraftig rökutveckling. Personal evakuerar skyddszonen och strömmar mot uppsamlingplatsen vid sporthallen.”

Gustav och Katarina vräkte sig ner från hustaket för att minimera exponeringen mot kamerorna. Även om skyddsvakterna hade fullt upp för stunden skulle någon senare gå tillbaka och studera inspelningarna när de försökte hitta orsaken till branden.

Hoppet på tre meter tog hårt i asfalten och Gustav slog i ett knä och en armbåge, men utan något sönderslitet eller brutet satte han in det på erfarenhetskontot. Katarina landade betydligt smidigare och de förberedde sig för en exfiltration. ”Jerkers spärrar i systemet gav larm alldeles nyss”, sa Roland. ”Någon skickade kommandon till den skadliga koden i styrsystemet.”

En aktivering av de logiska bomberna. Men om Jerker hade lagt in spärrar, vad var det då som pågick? Inget skulle ju kunna inträffa. Roland ropade upp på nytt. Gustav hörde uppgivenheten. ”Men … det fanns fler logiska bomber som vi inte hittade tidigare.”

85

Helvete. ”Va fan, Jerker, du är väl ingen jävla praktikant?” sa Katarina och svor högt.

Jerker erkände med uppgiven röst att han hade underskattat motståndet. Att höra Katarinas kritik måste ha tagit hårt.

Men han förtjänade det, den här gången.

Snart skulle det krylla av folk runt Ringhals och inne på området. Även media. Red Team behövde dra sig ur omedelbart, men Gustav och Katarina måste först ta sig ut från området utan att bli upptäckta och utan att det tog för lång tid. En dålig förutsättning.

Anläggningslarmet som fortfarande tjöt fick sällskap av sirener när de första brandfordonen från Ringhals brandkår lämnade stationen och satte fart. ”Ordern har gått till räddningstjänsten i Varberg”, sa Roland. ”De lämnar stationen när som helst. Även lokalpolisen har larmats, flera patruller är på rull, den första är bara minuter bort.”

Så fort polisen anlände skulle vägarna till och från Ringhals omedelbart spärras av. Gustav och Katarina hade inte en chans att först hinna till bilen som stod parkerad inne i naturreservatet, och sedan lämna området innan polisen skar av vägarna.

Att ta sig därifrån med fordon var inte längre möjligt.

De hade för tillfället en dold position i en annan del av området än branden och löpte för tillfället liten risk att upptäckas. Det skulle ändras så fort de satte fart. Det fanns därför ingen anledning att rusa iväg utan en plan.

En ny uppsättning sirener växte sig starkare i fjärran. De första elementen av Varbergs räddningstjänst och lagens representant hade anlänt. Motorvägen E6 som gick i nord-sydlig riktning intill kusten gjorde det enkelt att avverka långa 86

sträckor på kort tid, och larm från ett kärnkraftverk hade högsta prioritet. ”Polisen har spärrat vägarna, Gustav. Hur tänker du?”

Från fartygets position i hamnen i Bua var det enkelt att se Ringhals någon kilometer bort på andra sidan den grunda viken, och tillfartsvägen passerade nära vattnet.

Ja, vilka alternativ fanns att tillgå? Den urdragning som nu krävdes medförde att alla kameror och annan teknisk utrustning som placerats inne på Ringhals måste lämnas kvar.

Evakueringen av personal pågick fortfarande och kanske skulle Gustav och Katarina försöka smälta in och utnyttja kaoset? Nej, det var för riskfyllt och de skulle sticka ut. Risken var också att någon i massan av människor lade deras ansikten på minnet. ”Okej, så här gör vi”, sa Roland på nytt. ”Vi lägger loss och möter upp utanför, till havs.” ”Vi tar oss till småbåtshamnen i nordost”, sa Katarina.

Och därmed var planen satt. Gustav plockade fram kartan över området. Hamnen var deras enda alternativ om de inte skulle gå i vattnet från klipporna och simma ut, men de var inte utrustade för att mitt i natten ytsimma i Kattegats kalla vatten, mot vågor och strömmar. ”Bra, vi gör så”, sa Gustav till Katarina och vek ihop kartan.

De gjorde en sista kontroll att all utrustning var med, att fickor var stängda och att ryggsäckarna satt ordentligt fastspända på kroppen. De skulle behöva hålla ett högt tempo och ibland springa i etapper. De kunde inte riskera att tappa något som avslöjade att någon obehörig hade varit inne på området. Gustav gick fram till hörnet på byggnaden och såg åt båda hållen för att kolla om någon var i närheten. ”Nu.” 87

De korsade vägen med språng till det yttre staketet. Men istället för att klättra över och försvinna in bland träden, vilket skulle kosta värdefull tid, sprang de längs med staketet i riktning mot havet. De behövde runda hela det södra driftområdet med reaktor 3 och 4 innan de kunde ta sikte på småbåtshamnen.

Haverilarmet och sirenerna hade tystnat, vilket var synd då de överröstade alla andra ljud, men blinkande blåljus från räddningstjänst, ambulanser och polis reflekterades mot omgivande byggnader och de gråa molnen.

Halvvägs till småbåtshamnen runt tio minuter senare, i höjd med vägbron över det första kallvattenintaget, stannade Katarina tvärt och sjönk ner på knä i skuggan av ett träd.

Gustav satte sig intill. Andfådd höll hon fram sin dosimeter så att han också kunde läsa av displayen. Den visade att stråldosen hade passerat gränsen för det tillåtna och att de var utsatta för en dos motsvarande ett år.

Förhöjda halter av radioaktivitet brukade sällan vara ett tecken på att allt fungerade som det skulle.

Enligt Ringhals rutiner skulle utsläppet resultera i att haverilarm utfärdades och skyddsnivån höjdes till röd – den högsta. Det här skulle bli en riktig skitstorm.

Gustav såg att Katarina tänkte som han: det var dags att öka tempot. De kunde inte längre ta hänsyn till om de blev upptäckta utan fick chansa på att allas uppmärksamhet var riktad mot branden.

Men de hann inte springa mer än några meter när en kraftig explosion fick dem att stanna i steget på nytt.

Kontorsbyggnaden låg mellan dem och branden och över dess tak växte ett eldrött moln av eld. Tryckvågen fortplantade sig genom luften och marken vibrerade. Rökbildningen ökade omedelbart i volym och Gustav var glad över att de 88

befann sig uppvind från branden. Men tusentals boende inåt landet skulle få det jobbigt. ”Vi rundar udden”, sa Roland. ”En sjuhelvetes smäll. Hur ligger ni till?” ”Halvvägs, men vi är där samtidigt som ni”, sa Gustav.

De behövde inga ytterligare incitament för att sprinta mot småbåtshamnen och vägen ut. Gustav började springa på nytt med Katarina bredvid sig. De korsade enkelt kanalen som han simmat över fyra dygn tidigare och styrde mot Ringhals yttre del mot havet.

En plan yta fylld med småbyggnader och mängder av containrar och byggmaterial gjorde det enkelt för dem att hålla sig till mörkare partier. Luften blev både friskare och svalare nära havet och de lämnade Ringhals bakom sig när de passerade genom den öppna grind som Katarina upptäckt tidigare under sin rekognoscering.

Småbåtshamnen bestod av ett par svagt upplysta bryggor av trä och en liten pir i betong som tjänade som vågbrytare mot naturkrafterna utanför. Havet bröt mot land med ett dån varje gång vågorna rullade in. Bortom brygglamporna fanns bara mörker och fuktig kyla.

Svetten rann över hela kroppen och havsbrisen kylde när Gustav sjönk ner bakom ett betongfundament nära klipporna i strandkanten. Katarina satte sig tungt bredvid.

Andedräkten stod som ett moln omkring henne när hon lutade huvudet bakåt och blundade. ”Okej, vi är på plats”, sa Gustav över radion och spanade ut över vattnet.

Fartyget låg stationärt med släckta lanternor och rullade svagt i dyningarna.

Klartecken kom direkt över radion. ”Visar position”, sa Gustav på nytt och blinkade upprepade 89

gånger med en ficklampa. De hade ingen överenskommen signal för ett sådant här tillfälle, men han utgick från att de förstod ändå.

Katarina såg förbannad ut. ”Några problem?” sa Gustav. ”Mina Snickers ligger i bilen. Vad tror du?”

Efter några minuter skymtade däcksbåten, en liten svart RIB, med kurs rakt mot deras position. När den närmade sig land och träffades av ljuset från brygglamporna reste sig Gustav och Katarina och gick den till mötes. Roland stävade med fören mot betongen och backade sedan direkt ut när alla var ombord.

Transporten ut till fartyget innebar att Red Team lämnade sitt formella uppdrag bakom sig, och med det även kaoset.

Branden verkade inte ha minskat i styrka och en plym av kolsvart rök blandade sig med den låga molnbasen.

Normalt infann sig alltid en känsla av lättnad när ett uppdrag hade avslutats, men den här gången kunde Gustav inte se att jobbet var slutfört. Frågetecknen var fortfarande för många.

Efter att ha klättrat ombord på fartyget via en repstege och hissat upp däcksbåten på övre däck gick Gustav upp till bryggan. Det slutna utrymmet gav torr, varm luft och ett välkommet avbrott från vinden. Han slängde ryggsäcken i ett hörn, tog av sig jackan och knäppte upp skorna för att fortare bli av med fukten på kroppen.

Gustav tog över kommandot från Jerker, ökade varvtalet på den tolvcylindriga Deutz-motorn och styrde söderut längs kusten samtidigt som han tog ut avståndet till fastlandet.

Fartyget var oceangående och kunde utan svårigheter hantera sjön.

Resten av gruppen anslöt och under tystnad passerade de 90

totalt mörklagda samhällen, utan el och därmed moderna bekvämligheter som att kyla mat och tanka bilen. När de lagt Ringhals långt bakom sig slog Gustav på lanternorna. ”Vad hände egentligen?” Han såg på de övriga, särskilt Jerker.

Sammanbitna ansikten avtecknades i det svaga skenet från radarskärmen och den lilla lampan vid bordet med sjökort.

Fartyget rullade när det stampade genom vågorna och alla höll i sig. Ingen svarade, men frågan var även riktad mot honom själv. ”Får en att undra över vad mer vi inte vet. Vad fan det är som pågår?” sa Roland.

91

12 Som brukligt efter ett avslutat uppdrag tog Red Team ledigt några dagar. Roland hade begett sig till Helsingborg för att träffa någon dam – likt en sjöfarare hade han en i varje hamn. Jerker hade åkt med i bilen med avsikt att träffa en polare i Örkelljunga.

Katarina stod med händerna mot relingen i fartygets för och andades in havsluften med djupa andetag. Fartyg passerade in och ut ur Öresund, deras lanternor gled förbi i dunklet ute på vattnet.

Gruppen hade anlänt till Höganäs hamn i gryningen och bunkrat bränsle, mat och vatten innan den splittrades. Stämningen var fortfarande tryckt efter händelserna i Ringhals och särskilt Jerker kände skuld. Något hade gått mycket fel.

Medierna var fyllda med nyheter om branden och explosionen, men ingen officiell förklaring fanns ännu. Även om lamporna var tända i Höganäs var stora delar av Västsverige och södra Norge fortfarande strömlösa. Sabotaget mot Ringhals hade skapat problem i kraftnätet hos vissa omkopplingsstationer och ställverk, med efterverkningar över gränsen.

Polisen var förtegen och länsstyrelsen i Halland och Strålskyddsmyndigheten lämnade inga kommentarer. Ingen officiell information fanns om ett radioaktivt utsläpp, men Katarina var säker på vad dosimetern hade indikerat och Gustav hade sett det också.

Hon följde fartygets utsida hela vägen akterut. De låg för92

töjda på insidan av den stora piren som avskärmade hamnen mot havet. Längre in låg hamnanläggningen öde i skenet från utspridda gatlyktor. De enda ljuden kom från vågorna som bröts mot betongen och hennes fotsteg mot trädäcket.

Framme vid aktern tog hon lejdaren upp till nästa däck i dubbla kliv och sprang nästan in i Gustav som satt frånvarande i en av de vita plaststolarna vid ett matchande bord. De billiga möblerna var vid det här laget solkade av slipdamm och olja efter många år till sjöss. En segelduk hade tillfälligt spänts upp som tak för att ge skugga och regnskydd beroende på vad som behövdes för stunden. En nödvändighet denna sommar.

Han reagerade inte när hon drog ut en stol och satte sig.

Framför honom låg tändstickor uppradade bredvid varandra intill en smutsig flaska där etiketten delvis rivits bort.

Gustav höll ett halvfullt dricksglas i händerna och stirrade på bordsskivan. ”Verkar som att jag har en del att ta igen”, sa hon.

Vid ljudet av hennes röst lyfte han huvudet och såg henne i ögonen. Blicken var oförställd – och full av smärta. Hans ärr låg som ljusare stråk i den solbrända huden i ansiktet och på armarna och vittnade ett slitsamt liv. Pannan låg i mörka veck och han var mer sliten än normalt, som om han åldrats flera år på bara några timmar.

Han drack från glaset och såg ut över Öresund.

Katarina kände sig tvungen att fylla tystnaden. ”Kylig kväll.” Hon strök sig över armarna med händerna.

Ingen reaktion. ”Jag försöker bara bryta isen.” ”Jag gillar is. Låt det vara.”

Kompakt tystnad var standardförfarandet när det gällde Gustav och kontemplation. Trots flera år tillsammans vid 93

specialförbandet och en gemensam operation i Ryssland var han en av få personer som Katarina hade problem att läsa av. Hon kunde aldrig vara helt säker på vad som pågick bakom masken.

De hade jobbat ihop i Red Team i drygt ett år men hade fortfarande inte pratat om varför han abrupt lämnat Sverige – och henne – ett par år tidigare. En dag var han spårlöst försvunnen, och var sedan lika oväntat hemma igen. Var gång det kom på tal slöt han sig i tystnad. ”Vad var det som hände egentligen?” sa Katarina. ”Snälla, berätta.”

Redan när han kontaktade henne efter hemkomsten och bad henne om hjälp med att sätta upp Red Team, hade hon förstått att den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten hade en hållhake på honom. ”Jag hanterar min egen skit.” Gustav fyllde på glaset. ”Du kanske skulle ta det lite lugnt med det där.” ”Det skulle motverka syftet.”

Katarina kunde inte låta bli att känna sorg – för Gustavs skull men också sin egen. Hon hade hållit honom kär, det gjorde hon fortfarande, och de hade varit älskare. Men han hade förändrats så kraftigt.

Hon frågade istället om tändstickorna på bordet. ”Är det alla du dödade där borta?”

Han stirrade henne i ögonen igen, men den här gången skymtade ingen svaghet: fokus och kyla. Det var soldaten.

Fullblodskrigaren. ”Det är trettiofyra stycken”, sa han till slut. ”En för varje oskyldig jag inte lyckades rädda.” ”Och de där?” Hon pekade på några tändstickor som låg bredvid de övriga.

Han tvekade kort innan han svarade. ”Fem oskyldiga jag 94

själv tog livet av.”

När ett liv gick förlorat – en vän eller någon du förväntades skydda – förlorade du också en del av dig själv. När det skedde om och om igen nådde man till slut en gräns där det inte längre fanns något kvar att förlora. Man var förbrukad.

Katarina kände Gustav tillräckligt för att förstå vad som drev honom. Att han hade misslyckats med att skydda civila som behövde honom – och själv orsakat deras död – vanhelgade hans mest grundläggande drivkrafter. Det som definierade honom som person. ”Vad är det du dricker?” ”Något billigt. Medicinskt.” ”Så, vad gör vi nu?” ”Nu dricker vi”, sa Gustav.

Han fyllde glaset till brädden och sköt det över bordet.

Hon svepte utan att bita av och tappade tillfälligt andan.

Tequila, och inte den milda sorten. Hon blundade och väntade på att alkoholen skulle kicka in. En ojämn vind från havet drog i håret och förde med sig doften av gammal tång. ”Vad hände med de fem civila?” sa Katarina och öppnade ögonen. Det gungade till, förmodligen av alkoholen. Hon var redan berusad.

Gustav tog tillbaka glaset, hällde på mer och följde hennes exempel. ”Inte mycket att säga om. Jag hann inte i tid, borta bara sådär. Fem barn.”

Gustav var försjunken i sin berättelse. Han stirrade ut över det mörka vattnet, men befann sig någon annanstans i tanken. Hon kunde se utmattningen, strax under ytan, synlig i rätt ljus. ”Det finns verkligen inget som heter ära”, sa Gustav, ”bara blod. Den här världen är bara smärta och lidande.”

95

Han såg uppfordrande på henne och hon tyckte sig kunna ta på hans förväntan, att hon skulle lätta på trycket. ”Jag litar på dig med mitt liv. Det har jag alltid gjort.” ”Det borde du inte göra. Inte längre.” Hans huvud föll igen.

Orden var tunga och drog honom nedåt. Han drunknade. ”Det finns ingen som inte vill vara någon annanstans i livet. Men det här är vad vi gör. Vilka vi är. Ondska existerar på riktigt och måste stoppas.”

Hon såg att han lyssnade, även om han fortfarande stirrade ner i glaset. ”Du är en av de bra killarna. Stark nog att fatta beslut om liv och död, men också en medmänniska som tar dödandet på allvar. Det är en svår balansgång.”

Katarina böjde sig över bordet och fattade hans händer i sina. De var valkiga på vissa ställen, mjuka på andra. Samtidigt ömsinta och grova. ”Du bär på ett tungt ansvar, med plikten och den här gruppen. Låt inte de som inte längre finns i livet bli ännu en börda.”

Gustav såg på henne och log svagt. ”Tack för det, Oprah.” ”Jag gillar när du är så här”, sa Katarina och höll kvar hans händer. ”Vad? Förkrossad och besegrad?”

Hon skrattade och plockade upp en av tändstickorna, kilade fast den mellan tänderna och började tugga. ”Nu orkar jag inte med mer jag-snack för i kväll.” Han reste sig från stolen, som välte omkull, vinglade till men återfann balansen.

Med flaskan och glaset i ett fast grepp satte han en fot framför den andra, kontrollerat, och stapplade mot den fastsurrade däcksbåten.

96

”Vad sägs om att vi tömmer den här?” Han viftade med flaskan åt hennes håll.

Katarina hjälpte till att lossa presenningen som täckte gummibåtens sittbrunn och båda lade sig sedan på rygg, lutade mot det luftfyllda skrovet. Hon greppade om hans arm för att dra honom närmare och stjäla lite värme. Månen skymtade fram genom molnstrimmor, men hon såg inga stjärnor. ”Jävla märkligt det här med Ringhals”, sa Gustav efter en stund. ”Brand, explosion, utsläpp. Och att skadlig kod aktiverades. Någon ville verkligen sätta alla i skiten.” ”Ja, och inte lär polisen lösa problemet. Det här kräver en annan slags expertis.”

Katarina orkade inte längre fundera över vad allt betydde.

Tröttheten fick henne att sakta domna bort. Gustav drog båtens presenning över dem som ett täcke. I ett tillstånd mellan vakenhet och dröm såg hon deras reträtt från Ringhals, men den här gången fångades de av lågorna i explosionen och förintades.

97

13 En svag krängning i fartyget fick Gustav att vakna tvärt.

Ansiktet låg tryckt mot en fender och saliven hade torkat på kinden. Han lyfte på huvudet och såg sig omkring som i en dimma. Nacken värkte, huvudet var segt med en huvudvärk som lurade på gränsen till att bryta ut. Han var grymt törstig och pissnödig på samma gång.

Katarina låg mot hans axel och sov tungt som vanligt.

Det krävdes en granatkrevad för att få liv i henne när hon hade slocknat. Hon vände på sig och sov vidare när han vek undan presenningen och tvingade sig själv upp i sittande position. Den tomma flaskan låg bredvid men han mindes inte de sista dropparna.

Fartyget krängde på nytt, en svag rörelse i sidled. Hörde han en viskande röst? Skulle Roland och Jerker vara tillbaka redan? Om han inte mindes fel var de enligt planen upptagna i flera dygn framöver. Inte en chans att de skulle återvända i förtid. Med en ny kraftansträngning tvingade han sig upp på fötter och sträckte på de stela musklerna.

Han hade ingen klocka men solen befann sig strax under horisonten på väg upp. Inte riktigt gryning ännu, men den här tiden på året blev det heller aldrig riktigt mörkt. Det var också den tidpunkt när folk sov som djupast och ett bra tillfälle för ett överfall.

Skrapande ljud från rummet rakt under honom var en tredje indikation på att han och Katarina hade fått sällskap ombord. Han drog ett par djupa andetag för att väcka hjär98

nan och såg sig om efter något som kunde tjäna som vapen, övervägde Tequilaflaskan men såg sedan en verktygslåda.

Med en vanlig hammare i handen gick han fram till räcket på styrbords sida mot piren och lutade sig framåt. Oregelbundna ljussken, förmodligen från små ficklampor, fladdrade innanför fönstren. En skugga drog förbi när någon passerade ljuskällan. Minst två personer. Och det var definitivt inte Red Team:s andra halva som hade återvänt.

Han övervägde att väcka Katarina, men det skulle ta för lång tid att få liv i henne och orientera om läget. Istället klättrade han tyst ner för lejdaren till våningen under. Stelheten började ge med sig och skärpan var tillbaka. Stridsmode.

När han nådde huvuddäcket och rörde sig mot fartygets andra sida och dörren in hörde han svaga röster inifrån.

Tjuvar? Möjligt men osannolikt att lokala förmågor skulle lyfta sig själva från snatteri och vandalisering till att bryta sig in i okända fartyg nere i hamnen. Det behövde visserligen lägga till bland fraktfartygen på grund av sin storlek, men gav i övrigt ingen indikation om att det fanns värdesaker ombord. Tvärtom, vilket var poängen.

Försiktigt tryckte han ner handtaget till dörren och öppnade den utåt, en centimeter i taget. Gångjärnen var oljade men en hastig rörelse skulle ge ett förändrat lufttryck inne i fartyget. Även ljud från havet var en faktor. När springan var tillräckligt stor klämde han sig in med hammaren i beredskap och sköt igen dörren.

Kabyssen med matbordet var inte större än att han direkt fick en uppfattning om läget. Han var ensam och upptäckte inget avvikande. Kanske hade de ännu inte nått hit.

Dörren till resten av fartyget var stängd. På andra sidan gick en korridor i fartygets förlängning förbi arbetsrum, konferensrummet och ett par sovhytter. Sedan fanns det 99

en till nivå under och en över, med bryggan och ytterligare två hytter.

Genom ett runt fönster i dörren med frostat glas såg han ljus på nytt, men annorlunda. Starkare än en ficklampa och mer rörligt, som ett tänt stearinljus.

Redo för strid gick han fram till dörren och förberedde sig mentalt på att möta flera motståndare. Han visualiserade hur korridoren och utrymmena såg ut. Den smala korridoren skulle vara till hans fördel, det gick inte att anfalla med fler än en i taget.

Det fladdrande ljusskenet på andra sidan tilltog i styrka.

Gustav ställde sig vid dörren till korridoren. Hammaren vilade mot höger axel. Genom att ha den redo i en högre position behövde han bara lyfta armen för att slå eller blockera.

Om hammaren istället hade hängt rakt ner behövde den först lyftas upp förbi huvudet, vilket tog längre tid och kunde vara svårt i ett trångt utrymme, särskilt om motståndaren redan hade hunnit komma nära inpå kroppen.

Han kopplade på aggressiviteten, slängde upp dörren och rörde sig framåt med fart.

Halvvägs genom korridoren vid konferensutrymmet hade en brand startat. Den följde redan en av träpanelerna på väggen och fick fatt i porträttet av kungen. Men mellan Gustav och branden stod en man med bred ryggtavla, och utan att stanna i steget rusade Gustav mot honom och höjde hammaren för att slå mot huvudet. Inte för att döda, men för att göra tillräcklig skada och försätta honom ur stridbart skick.

Mannen måste ha uppfattat något då han vände sig om och kastade sig framåt. Gustavs slag träffade istället över ryggen och ett par väldiga armar greppade runt hans bröstkorg. En tyngdlyftare, utan tvekan, och han menade allvar.

Båda for bakåt in i väggen och Gustav försökte använda 100

knäna men fick inte tillräckligt med svängrum för att hämta kraft. Istället lyfte han hammaren en gång till, men armen blockerades av en andra person.

Gustav ryckte sig loss, förlorade hammaren och retirerade några steg tillbaka mot kabyssen för att få in dem i korridoren och ta sig an dem en i taget.

Bakom ryggen kände han närvaron av en tredje person och slaget lät inte vänta på sig. Världen blev vit när ett hårt föremål träffade honom i huvudet. Smärtan gjorde honom tillfälligt berövad all tankeförmåga.

Gustavs tillfälliga oförmåga var allt som behövdes för att han skulle bli nedtryckt på golvet. Han skyddade instinktivt huvudet mot de slag och sparkar som följde.

Lågorna hade spritt sig till soffan och de resterande träpanelerna på väggarna i konferensrummet. Fartygets konstruktion med ett skrov av mahogny, ett däck i teak och att hela fartyget var klätt med inoljade träpaneler gjorde att det inte skulle klara mycket mer värmebildning. Överbyggnaden av lättmetall skulle inte begränsa eldens spridning och det fanns heller inga brandsegment. Om Gustav inte fick stopp på elden skulle det inte finnas något kvar att rädda.

En spark mot huvudet. Sedan blev allt svart.

När Gustav återfick medvetandet var korridoren och de angränsande rummen övertända. Vad som än hade funnits var förlorat. Hettan sved i ansiktet. Hade han inte vaknat skulle han förmodligen ha brunnit inne. Röken från infernot stack i lungorna och ögonen. Han tog små andetag för att inte dra in för mycket av den giftiga röken i lungorna. Överlevnadsinstinkten vaknade och han började krypa tillbaka mot kabyssen.

Elden vrålade högre. Brinnande flagor från färgen i taket regnade ner och tumlade omkring i luftströmmarna från den 101

överhettade luften. Fartyget måste överges omedelbart. Men han behövde få tag i Katarina.

Den råa, fräna röken stack i lungorna och gjorde honom omtöcknad. Huvudet sprängde. På något sätt lyckades han krypa därifrån och fann sig sedan utomhus. Han låg på rygg på däcket utanför fartyget. Ren havsluft sköljde över honom och han sög girigt in den och hostade ut slagg.

Katarina uppenbarade sig på akterdäcket och skrek något, men det försvann i avgrundsdånet från elden. Gustav hade fortfarande svårt att fokusera. Hon greppade honom runt bröstkorgen och hjälpte honom av fartyget och ner på bryggan. Katarina fortsatte att hålla i honom under tiden de stapplade längs piren mot land.

Först efter ett par hundra meter i höjd med hamnkontoret avtog intensiteten från värmen. De stannade och vände sig om. Fartyget flöt fortfarande men var helt övertänt från för till akter, som en majbrasa när den brann som mest intensivt.

Det innebar också att allt som funnits ombord var förlorat: utrustning, datorer och teknik för hundratusentals kronor, särskilt anpassad för Red Team:s verksamhet. All information om operationen mot Ringhals och från tidigare uppdrag. Väskorna under Gustav säng med en dryg miljon kronor i kontanter.

Han och Katarina hade på sig samma kläder som föregående kväll, men hade inte fått med sig något annat. Gustav var blöt av svett och började frysa. Kroppen värkte, men smärtan var en del av livet. Blod hade levrat sig bakom höger öra där ett slag hade tagit. Näsan var täppt av sot och blod och han hostade fortfarande svart slem.

Bara att jobba igenom. ”Vi drar innan Polisen kommer”, sa Katarina och drog honom i armen.

102

De följde vägen från hamnen, passerade ett reningsverk och fortsatte i riktning mot Höganäs samhälle. Under tiden funderade Gustav över de ovanligt händelserika dygnen och han var glad att han kom undan. Det hade varit nära den här gången. ”Fy fan, det där är inte rättvist”, sa Jerker och såg sorgset mot rökmolnet som fortfarande steg upp från hamnen en halv kilometer längre bort och drev in över land.

Katarina hade hittat ett mindre skogsparti mellan två villaområden där de slapp nyfikna blickar för tillfället. Men larmet från räddningstjänst och polis hade ekat över staden och väckt invånarna. Snart skulle nyfikenheten ta överhanden och folket i området började bege sig ut på gatorna.

Fördelen med att supa sig full och somna med kläderna på var att Gustav hittade sin mobiltelefon. Han var glad över att den inte ramlat ut ur fickan under handgemänget och att den fortfarande fungerade. Samsung gjorde rediga grejer. De hade sökt samband med Roland och Jerker som anslöt till gruppen mindre än en timme senare. ”Du blöder”, sa Katarina och petade hårt och demonstrativt på Gustavs ömma punkt bakom örat.

Han ryckte till och kunde inte hålla tillbaka en grimas. ”Verkar rimligt, det gör ont som fan.”

Attentatet mot fartyget var andra gången på kort tid som gruppen var inblandade i något märkligt. De som startade branden hade inte brytt sig om att kontrollera ifall fartyget var övergivet. De kanske räknade med att Red Team skulle vara ombord. Killarna hade varit hyfsat professionella och måste ha skickats av en specifik anledning.

Gustav betraktade de andra. Alla var påverkade av det oväntade våldet och förlusten av allt de ägt.

103

De gick igenom skadeläget – bara Gustav hade ådragit sig större smällar vilket Jerker kommenterade i stil med ”träskalle” – och vilka resurser som fanns kvar. Jerker hade som alltid sin ryggsäck med den bärbara datorn. Han berättade att det fanns kopior på den viktigaste informationen liksom den som hade överlämnats till översten. Därutöver hade de inget kvar av betydelse. ”Vi har problem”, sa Gustav. Alla vände sig mot honom för att lyssna.

Han utvecklade en teori om att Red Team någonstans under sitt arbete klampat in på fel område och sett och hört för mycket. Eftersom attentatet inträffade kort efter sabotaget mot Ringhals, och mötet med översten, var det logiskt att tro att allt var kopplat till den senaste operationen. ”Jag har försökt att nå översten, men får inget svar. Numret kopplar inte.” ”Borde vi inte gå till Polisen?” sa Jerker. ”Eller snarare ligga lågt.” Roland. I villaområdet intill vaknade folk till liv och lampor tändes. ”Vi väntar och ser vad som händer. Just nu vet vi för lite.” ”Ni har fel om ni tror att passivitet är lösningen”, sa Gustav. ”Vi måste slå tillbaka. Hårt.” ”Vad du föreslår innebär mer än att tänja på lagen. Det gränsar till kriminalitet”, sa Katarina. ”Vi har redan passerat den punkten. Vi måste inse att vi har fått en fiende som inte drar sig för att gå hela vägen, och agera därefter.” Gustav såg på rökmolnet.

Roland försökte igen. ”Jag vet att det här är en påfrestande stund för alla …” ”Precis. Någon försöker ta livet av oss”, sa Jerker. ”Vi måste besinna oss”, sa Roland. ”Vi hade tur den här gången, men vem vet vad som sker om vi fortsätter framåt.

104

Vi vet inget om vilka vi har emot oss eller hur deras agenda ser ut.”

Katarina föll in på Rolands sida. ”Om vi fortsätter att ge oss in i detta, Gustav, när kommer det att sluta?” ”Det slutar när vi har vunnit.” Han hade inga problem att lägga känslorna åt sidan och analysera problemet sakligt, även om smärtan och förnedringen gjorde honom heligt förbannad. ”Åt helvete med det här.” Jerker hade gått upp i varv och såg ut som att han letade efter en väg bort. ”Jag har ingen lust att dö för att Vattenfall inte har koll på läget.” ”Ingen ska dö, ta det lugnt”, sa Gustav.

Katarina ställde sig intill Jerker och lade en arm runt hans axlar. ”Branden och explosionen vid Ringhals passar in i mönstret med övriga aktiviteter i Europa”, sa Katarina. ”De andra sabotagen mot infrastrukturen.”

Analytikern i henne hade vaknat. ”En rimlig slutsats är att kvällens aktiviteter är kopplade till våra fynd i Ringhals system.” Hon såg på Jerker som skruvade på sig. ”Men varför ett så drastiskt agerande? Att ge sig på oss? Vi kunde lika gärna ha varit ombord allihop.” ”Dessutom har de kvalificerad hjälp”, sa Jerker försynt. ”Att jag inte hittade all kod i systemen, att de tog sig förbi mig … det kräver resurser.”

Motståndarna var en kraft att räkna med. Men vilka låg bakom? Kineser? Ryssar? Varför skulle de ge sig på en anläggning i Sverige? Fanns det fler incidenter i Sverige som Red Team ännu inte kände till? ”Så, vi vet just nu väldigt lite”, sa Gustav. ”Jerker, jag vill att du gräver i det här. Se om du kan hitta ett spår, eller något. Du fattar.”

105

Jerker såg lättad ut av att ha fått en konkret uppgift, och kanske också över möjligheten att få revansch på de som hade överlistat honom. Han upplyste övriga om att anfallet mot Ringhals loggades i realtid och att han trodde sig ha säkrat tillräckligt med spår för att börja jobba.

Angriparna hade skickat kommandon med jämna mellanrum, sannolikt via en kontrollserver och bakom den flera andra datorer för att dölja spåren. Precis så han själv jobbade med sitt eget botnet. ”Jag fixar fram en spåralgoritm, grundläggande cluster recognition.”

Roland petade med käppen i marken med sade inget mer.

Gustav tog det som en intäkt för att han instämde med planen. Han hade full respekt för honom, men ibland var Roland för låst av rutiner och regler. ”Vad ska vi göra?” sa Katarina. ”Hitta den som sänkte vår båt. Och kölhala honom.”

106

14 Lastfartyget rullade lätt från sida till sida. Indiska oceanen kunde vara brutal den här tiden på året, men höll sig lugn för stunden. Dyningarna från söder var inte högre än två-tre meter. Vinden från sydväst låg på runt tio meter per sekund men var betydligt kraftigare i byarna.

Kaptenen såg ingen anledning till oro.

Himlens dunkla sandfärg hade ersatts av klarare, silvergrå skyar som var på väg mot natt. Stjärnkonstellationerna började framträda genom tunna molnslöjor.

På kommandobryggan spred två stora radarskärmar ett blåaktigt, vattnigt sken. Smålampor vid mätinstrument, visartavlor, alarm och reglage var färgglada punkter i dunklet.

Radarns closest-point-of-approach larmade när ett annat fartyg korsade deras väg. En supertanker i fjärran med låg tyngdpunkt. En avlång, platt ö svagt urskiljbar genom gångljusen. Bogen skar utan besvär genom dyningarna. Inga däcksljus var tända, och inte heller strålkastarna som skulle avskräcka pirater från att borda. Tankern litade på sin fart och storlek.

Kaptenen stod i den bortre änden av nedre däck och blickade ut mot den långa svansen av kölvatten. Händerna var knäppta bakom ryggen. Förlorad i tankar.

Med händerna på relingen böjde han sig framåt för att titta ner på fartygets akterspegel och vattnet, som för att bedöma höjden. Bakom fartyget var det radarskugga och ett bra ställe för den som avsåg komma nära inpå och borda från en båt.

107

Inför natten aktiverades starka halogenstrålkastare som kastade ett orange sken över havet runt omkring. Brandslangar monterades på strategiska punkter och öste kaskader av vatten för att försvåra en bordning. Däcket skulle bevakas av soldater ur styrkan ombord med en extra patrull som kunde rycka ut med kort varsel.

Fartyget var även förberett för att snabbt gruppera tunga kulsprutor och kunde avge luftvärnseld med robotar, men det skulle inte nyttjas mot vanliga pirater. Det riskerade att väcka för många frågor hos de örlogsfartyg som rörde sig i området inom ramen för Operation Atalanta, EU:s svar på de piratattacker som härjat i området under flera år.

Kaptenen kunde inte acceptera en bordning av någon.

Fartyget skulle aldrig klara en närmare granskning. Därför gjorde de bäst i att se ut som andra fartyg som passerade genom den korridor i Adenviken som etablerats för att lättare kunna skydda sjöfarten mot pirater baserade i Somalia.

En helikopter från EU:s styrka flög förbi på betryggande avstånd, en svart skugga röjd endast av blinkande positionsljus. Omedvetet hjälpte de till att skydda något som kunde bringa skada. Om de visste vad som fanns ombord, och varför, skulle fartyget aldrig tillåtas nå sin destination.

Kaptenen förberedde sig för nästa utmaning, att manövrera det ålderstigna fartyget förbi korsande trafik i det smala Bab el Mandeb-sundet mellan Jemen, Djibouti och Eritrea. Den förrädiska södra infartsleden till Röda havet var kantad av klippor och rev, trafikerad av bogserbåtar, containerfartyg, fiskebåtar, supertankers och segelbåtar.

108

15 Gustav stannade på grusgången innanför grinden framför en tvåvånings villa i tegel, ursprungligen uppförd på femtiotalet och sedan utbyggd i omgångar. Senast han besökt barndomshemmet i Nynäshamn var innan han ställde en papperskorg under brevinkastet och drog från Sverige.

Det var också sista gången han sett sin pappa i livet.

Huset var nedsläckt och modern måste vara upptagen på annat håll. Hon fann ofta ett skäl till att inte vara hemma sedan dödsfallet: PRO:s lotteri på torget, en resa till före detta grannar som numera levde i Alingsås.

Red Team hade bestämt sig för att avvakta under tiden Jerker jobbade med att försöka spåra de som låg bakom sabotaget mot Ringhals. Gruppen skulle mötas upp igen vid ett senare tillfälle. Just nu kunde de inte göra annat än att ligga lågt. Översten svarade fortfarande inte på anrop, vilket var lika bra. Gustav visste inte vem han kunde lita på just nu.

Han följde grusgången runt huset och sneddade över gräsmattan mot båthuset som stod på pålar nere i viken.

Det hade byggts om till arbetsrum åt pappan långt innan Gustav föddes.

Han öppnade dörren, som borde ha varit låst, klev in och stängde. Doften av sågat trä skickade honom omedelbart decennier tillbaka i tiden, men det fina stoftet som en gång i tiden ständigt svävade i luften hade lagt sig permanent.

Drivvedsskulpturer och tavlor med marina motiv dekorerade det första rummet, som i övrigt var belamrat med 109

en svarv och dussintals verktyg ordnade efter kategori och storlek. En del hängde på väggen, andra låg i trälådor.

På skrivbordet framför fönstret mot vattnet låg Gustavs gamla kompass, en äldre i metall som hade tillhört hans farfar. Den hade fått en liten spricka i glaset och en luftbubbla hade bildats på insidan.

När fadern hade gått bort och familjen försökte nå Gustav, befann han sig på uppdrag i Afrika och kunde inte nås. Han hade inte heller möjlighet att åka hem till begravningen.

Kanske ville han inte. Men han var inte tillbaka för att sörja, det hade gått för lång tid för det.

Till höger bredvid skrivbordet hade fotografier nålats fast direkt på väggen. Pappan, Gustav och hans fem år äldre bror Peter fanns med på hälften av dem, i olika åldrar och alltid under en aktivitet: kanotpaddling, segling med optimistjollen, vinterfiske på viken utanför. Genom fönstret skymtade den sten som var riktmärket för strömmingsfisket på våren.

Gustav lossade en bild där han och Peter välte en jolle för att leka skeppsbrott. På baksidan angav en mödosamt ristad men fullt läslig handstil platsen till Huvudskär, den 12 juni 1980. Gustav hade ett halvår kvar till sexårsdagen.

Resten av fotografierna visade Regina, en Folkbåt klinkbyggd i trä, genom ett antal årtionden. Från sextiotalets mitt till nittiotalets början när pappan inte längre kunde ta hand om henne.

Ett av fotografierna som visade båten med fulla segel i solskenet var extra nött och hade en rand i mitten efter att ha vikts och öppnats upprepade gånger. Hörnen hade flera hål efter nålar, som om pappan hade plockat ner fotografiet och burit det med sig i fickan för att sedan sätta upp det på nytt. Han hade verkligen älskat den där båten.

Regina var en påminnelse om det fria livet, utan familjens 110

och pliktens gränser, oavsett om hon låg upplagd för vintern eller i en naturhamn. Ofta hade pappan bara gett sig ut en kort sträcka för att direkt kasta ankar och sedan ligga ner på golvet i sittbrunnen och titta på himlen. Det var hans sätt att sakta ner livet för att hinna i kapp.

Modern fanns inte med på ett enda fotografi. Hennes närvaro antyddes i den färdigpackade matsäcken, i de stickade tröjorna och ibland som en skugga när solen låg på från fel håll.

Gustav nålade upp fotografiet och gick in i nästa rum, längre ut över vattnet där en eka brukade hänga från taket innan huset byggdes om. Nu var det istället en ateljé där vattendelen överdäckats och taket fått stora fönster för ljusinsläpp. ”För att frigöra tanken”, brukade pappa säga.

Vettar i form av ejdrar och knipor hängde på väggen ovanför en gammal hagelbössa som hade använts för sjöfågeljakt på den tiden folk stod i små ekor i tjock oljerock – utan flytväst och utan att kunna simma. Minnen från pappans egen barndom vid Höga kusten.

I ett hörn stod ett staffli undanställt. En tom duk på ram satt fortfarande fastklämd, men penslar, färgtuber och paletter hade slängts ner i en flyttkartong.

På en arbetsbänk under några färglitografier av skärgårdsmålaren Roland Svensson stod en mindre armé av träfigurer i olika stadier av färdigställande. Gustav plockade upp en som kanske skulle föreställa en landsfiskal eller soldat och höll upp den mot ljuset.

Pappan kunde inte måla eller arbeta med trä, men det fick honom att koppla bort världen utanför. Gustav låg ofta på golvet och ritade under tiden. Ibland satt de tillsammans och snidade träfigurer i al och björk som tagits från öarna utanför samtidigt som Gustav berättade om vad som hade 111

hänt i skolan.

Träfigurerna hade varit deras gemensamma skärningspunkt.

Stroken kom oväntat. Gustav gick tredje året på gymnasiet när fadern försvann iväg i en ambulans och en vecka senare återvände hem, förändrad för alltid. Av skäl som bara Gustav förstod vägrade han stanna en dag i onödan på sjukhuset.

De fortsatte att arbeta tillsammans ute i båthuset, men allt oftare under tystnad. Pappan försökte snida men slutade efter en stund och lade ner verktygen. Motoriken fungerade inte som den skulle och det var svårt att koncentrera sig längre stunder. Istället tittade han på när Gustav mödosamt försökte karva fram en arm eller ett huvud.

Han var smärtsamt medveten om hur pappan sakta tynade bort och att deras tid ihop höll på att ta slut.

Att inte längre kunna måla, snida eller segla med Regina påverkade viljan att fortsätta. Gustav trodde att han till slut valde att ge upp. Pappan hade i god tid i förväg avslutat prenumerationer, organiserat viktiga papper och lämnat instruktioner hos Fonus. Räkningen betalades i förskott.

Det var när Gustav frilansade åt Executive Services och befann sig i bushen i Sydafrika som livvakt, som brodern utan framgång hade försökt att nå honom med besked om pappans bortgång.

När företaget senare skickade Gustav till Venezuela för nya uppdrag hade han haft möjlighet att ta en vecka ledigt och passera via Sverige – men valde att avstå. Han var inte redo att möta moderns förebråelser över att Gustav inte fanns hos familjen.

Han sjönk ner i en fåtölj, lade upp benen på en pall och vilade huvudet mot nackstödet med en suck. Pappan hade rätt, båthuset var en bra flykt från världen utanför.

112

Gustav slöt ögonen halvvägs och betraktade molnen genom takfönstren. Ibland passerade en tornseglare snabbt förbi i sin jakt. Det fanns en vacker värld därute med många bra människor, men Gustav hade spenderat en stor del av sitt vuxna liv med de övriga – de som våldtog, utnyttjade och torterade – hela tiden med avsikten att skydda de som behövde hjälp.

Men han lyckades inte alltid.

Han slöt ögonen helt och såg en puls av ljus och hetta som förvandlade liv till ingenting. Människor som upphörde att existera.

Executive Services hade arbetat på uppdrag av Venezuelas regering och Gustav hade som enda västerlänning ingått i en patrull från ett av alla de paramilitära förband regeringen sponsrade i de södra regionerna. Syftet var att skaffa sig kontroll över smugglingen som skedde genom Amazonas oländiga djungler, ofta i regi av olika indianstammar.

Gustavs uppgift var att agera utomstående observatör och höja patrullens förmåga. Deras uppdrag den här gången var att söka upp och förstöra heroinfabriker i en nationalpark på gränsen till Brasilien genom att leda in flyganfall.

De fann en fabrik och arbetade sig fram till ett utgångsläge där de kunde observera på avstånd. Enligt underrättelser tillhörde anläggningen en kriminell familj med djupa känningar i den omgivande trakten.

Gustav instruerade patrullchefen hur han skulle rapportera in koordinaterna. Under tiden de väntade på flygplanen spanade Gustav vidare med kikaren. Inom kort såg han en flicka som sprang omkring i utkanten av området. Snart fick hon sällskap av ytterligare fyra barn i olika åldrar. Även en mycket gammal kvinna gjorde dem sällskap.

Han förstod omedelbart att underrättelserna var fel.

113

Det här var ingen heroinfabrik, det var en boplats för en eller flera familjer. ”Avbryt”, sa Gustav till patrullchefen. ”Omedelbart!”

Korpralen såg på Gustav med den frånvarande blicken hos någon som tuggat för mycket kokablad och visade ingen avsikt att röra sig ur fläcken. Istället log han slött med brun växtsaft mellan tänderna.

Gustav hade kastat sig mot radion men brottades ner av de övriga. Då förstod han att anfallet inte var ett misstag från patrullens sida.

Efter explosionerna gick Gustav fram till boplatsen. Träd hade knäckts, överallt var det kratrar i den svarta jorden och hus förvandlade till pinnved. Eldar förtärde det som bomberna hade missat. Utspridda över en mindre yta låg kroppar där samtliga hade fått delar avslitna. Vid hans fötter låg en kropp utan huvud.

På marken under en takplåt fann han ett av de yngsta barnen han observerade tidigare, en flicka på kanske fyra år.

Plåten hade tagit emot merparten av kraften från en granat som slagit ner intill, men hennes bräckliga kropp var svårt sargad. Underlivet var krossat och hon blödde kraftigt, men höll sig ändå kvar. En tunn skärva av liv.

Hon kippade efter luft under tiden lungorna fylldes med vätska. Gustav gav henne morfin men kunde inte göra mer än att hålla hennes hand under tiden hon drunknade i sitt eget blod.

Han slog upp ögonen på nytt och skiftade omedelbart fokus från djungeln till båthuset i Nynäshamn.

Jobbet för det brittiska företaget handlade inte om pengar – det handlade om fienden. Att skydda och värna och göra nytta under tiden han funderade igenom tillvaron, vad han skulle göra med livet.

114

Under exfiltrationen ombord helikoptern fattade Gustav sitt beslut. Trött på det ständiga våldet, att befatta sig med mänsklighetens avskräde och att riskera sitt eget liv och ta andras utan större motivering än att någon ska öka vinstmarginalen på försäljningen av narkotika, petroleum eller sällsynta mineraler valde han att lämna för gott.

Han var trött på död. Han hade tagit tillräckligt många liv för att förstå att han inte gillade det, men också för att förstå att han var väldigt bra på det. Han förstod också en annan sanning: att vissa individer helt enkelt förtjänade att dö.

När de var tillbaka i den by som nyttjades som en ’forward operating base’ för patrulluppdragen in i djungeln sökte Gustav upp chefen för patrullen – och sköt honom med pistolen genom att tömma ett helt magasin.

Efter det lämnade Gustav basen och Executive Services, rörde sig norrut mot kusten, dumpade pistolen när han kom fram och lovade sedan sig själv att aldrig mer ta ett människoliv. Ett löfte han hade hållit sedan dess. Det var nästan två år sedan.

Han gnuggade ansiktet med händerna, reste sig och gick mot utgången. När han lade handen på dörrhandtaget såg han en tändsticksask på en byrå bredvid dörren. Det var i den pappan alltid brukade förvara sin ring som han tog av sig när han skulle arbeta.

I asken låg klackringen kvar. Den var av guld som hade mörknat med åren. I infällning av svart onyx var Riksvapnets tre gyllene kronor ingraverade.

Han höll upp ringen på nära håll och läste inskriptionen på insidan: ”Han, som människor skyddar”.

Pappan brukade visa ringen för Gustav varje gång han tryckte på vikten av solidaritet och att efter förmåga ge av sig själv till andra och till kollektivet. Därför sökte sig Gustav 115

senare till kustjägarna, till officershögskolan och därefter det militära specialförbandet Särskilda skyddsgruppen, SSG, Sveriges yttersta militära elit.

Drivkraften var att skydda och värna familj, vänner och samhälle.

Han fann en plats i livet där hans egenskaper kom till användning. Att veta det var tillräcklig belöning i sig. Ett tag.

Mobiltelefonen vibrerade i fickan och avbröt funderingarna. Det var Katarina. ”Vad har ni fått reda på?”

Hennes svar var kortfattat.

Han kvitterade och lade på. Det var dags för Red Team att återsamlas. Med ringen på vänsterhanden klev han ut i solskenet och gick tillbaka mot bilen.

116

16 ”Det var som fan.” Gustav lyssnade med stigande förvåning.

Red Team återsamlades på McDonalds i Fältöversten, Stockholm, redan nästa dag. De hade valt ett eget hörn med god uppsikt över restaurangen och alla besökare som stannade längre än tjugo minuter skulle skilja sig från mängden och därmed vara misstänkta.

Jerker hade lyckats spåra de styrsignaler som skickades till Ringhals via internet samma natt som branden startade.

Han utnyttjade det faktum att den skadliga koden under vissa förhållanden skickade tillbaka statusuppdateringar.

Genom att koppla på några bitar egen kod till den information som skickades tillbaka, och sedan trigga en respons från de logiska bomber han funnit innan, skapades ett spår.

Därutöver fanns även rester från tillfällen när sabotörerna varit inne i systemet.

Efterforskningarna ledde fram till en server hos Národný Odpor, en extremistgrupp på högerkanten med rötter i militanta rörelser i gamla Tjeckoslovakien. Kampen stod främst i Slovakien mot det ”tyranniska liberala systemet” och ”privilegierade zigenare och judar”. ”Vilka dårar.” Roland tuggade i sig en halv munk.

Efter att Jerker hade skaffat sig tillträde, vilket inte var överdrivet svårt, hittade han snart något annat. Även om de högerextrema lockade till sig en del smart folk var de inte kapabla till ett så sofistikerat anfall som mot Ringhals.

Národný Odpor arbetade uteslutande nationellt, men ingick 117

i det nätverk av högerextrema partier och rörelser som fanns på den Europeiska kontinenten.

Det som fångade Jerkers uppmärksamhet var att organisationen hade mottagit stora belopp från en stiftelse i Lugano, Schweiz: Bergmann Stiftung. Kontohistoriken sträckte sig femton år tillbaka i tiden och stiftelsen hade varit den avgjort största bidragsgivaren varje år.

En genomläsning av interna dokument visade också på Bergmann Stiftungs stora betydelse för den dagliga operativa verksamheten. Národný Odpor var en på ytan självständig rörelse som i praktiken agerade front för stiftelsen. Exakt för vad hade Red Team ingen aning om, men att stödja högerextrem, samhällsfientlig verksamhet rimmade illa med stiftelsens officiella devis ”Solidaritet och välvilja. En bättre ungdom för en bättre framtid”. Den drev även en egen tankesmedja som levererade analyser och rapporter med liberal tappning, där ekonomisk frihet och konkurrens var bärande teman. ”Ordförande är hertig Adalrich von Klaeden”, sa Jerker och visade en serie bilder på en iPad. På den första spatserade hertigen i linnekostym och hatt på en gågata på okänd plats med två kraftiga livvakter i släptåg, även de i skräddade kostymer med generös skärning över bröstkorgen för att medge bärandet av vapen under.

I handen bar han på en liten oxblodsfärgad skinnportfölj.

Den olivfärgade hudtonen indikerade mer än bara en solbränna, en härstamning som till del var sydeuropeisk eller asiatisk. ”Är det den spinkiga killen med handväskan vi ska jaga?” sa Roland och såg ut som om han hellre hade sysslat med något viktigare. ”Privat äger han tillverkande industriföretag i södra Tysk118

land och Tjeckien.” Jerker lade upp ett organisationsschema på skärmen. ”Och en bank i Genève.”

En djupare undersökning av Roland hade visat att hertigen genom korsägande och holdingbolag hade intressen även i krigsmaterielindustrin samt produkter och tjänster inom säkerhetsområdet. Mer otydligt var kopplingar till illegala spelmaskiner, smuggling av cigaretter och samröre med Bandidos.

Gustav ökade dosen socker i kaffet. Allt detta var bekymmersamt, men långt ifrån vattentätt. Och det framgick inte tydligt varför en stiftelse i Schweiz skulle ligga bakom ett cyberanfall mot ett svenskt kärnkraftverk. Men Gustav visste också att underrättelsearbete inte var ”wow, liksom, här är typ allt vi behöver veta”.

Red Team existerade utanför alla privata och offentliga ramar av en anledning: just de var lämpade att autonomt lösa komplexa förhållanden. De kunde också verka fritt utan att dra till sig uppmärksamhet.

Gustav var en företrädare av offensiv krigföring, men om de skulle ta kampen med en större motståndare krävdes asymmetriska metoder. Han hade alltid litat på sin instinkt och den sade honom att stiftelsen måste undersökas närmare.

Red Team hade ändå inget annat för sig. ”Okej, det här är omständigheterna vi har fått oss tilldelade”, sa Gustav. ”Vad som är klart är att vi har ett fartyg med all utrustning på botten av Höganäs hamn, ett kärnkraftverk som utsatts för ett sabotage och en schweizisk stiftelse som är inblandad.”

Han sänkte rösten något. ”Men här ligger också en möjlighet. De vet inte att vi vet – och att vi är på väg.”

Roland skruvade på sig. ”Är det verkligen en linje vi vill 119

korsa? Att åsidosätta andra nationers lagar? Det finns gränser för vad vi får göra.” ”Linjer? Det finns inga linjer. Man gör det jobb som krävs, det är allt. Sätter dit de som har felat, oavsett vad som krävs.”

Ingen protesterade. ”För tre dygn sedan genomförde en kvalificerad motståndare ett lyckat anfall mot Sverige. Det är upp till oss att med säkerhet fastställa vem som gav ordern.”

De kunde inte lita på någon och om de trädde fram gentemot polisen skulle även frågor kring Red Team:s arbete och inblandning väckas – inte minst vilka de överhuvudtaget var.

De hade brutit sig in på skyddsobjekt upprepade gånger och riskerade att få stå till svars.

Gruppen behövde göra vad de gjorde bäst: flyga dolt under radarn, dyka upp oväntat och göra det som krävdes. ”Låter som att vi har en del att göra”, sa Katarina. Därmed var det fastställt. ”Vi får ta det på stridsledning och lösa det efter hand”, sa Gustav. ”Men vi har en startpunkt: Lugano.”

Gillade du läsningen? Beställ boken genom att klicka här! E-boken får du på köpet.

Du vet väl att du kan följa författaren här: Twitter Facebook Instagram Nyhetsbrev Webbsida

120