Page 1

..

DEN INTERNATIONELLA\BÄSTSÄLJAREN KOR!;:A, 1943. Hana arbetar som fridykare i en tradition av starka, självständiga kvinnor. Landet är ockuperat av Japan, men de har lärt sig att undvika de grymma och hänsynslösa soldaterna.

t�

"En historisk debut!" The Bookseller

.• if

,I._

Tills en då dag hon ertappas på stra�n. För att skydda sin lillasyster Emi låter Hana sig tillfångatas och föras bort från ön - till ett liv som sexslav på en militärbordell. SYDKOR!;:A, 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga sin syster och den uppoffring hon gjorde. Nu står hon inför ett val - att konfrontera det förflutna, eller att aldrig få möta systern igen.

'!

Deras gripande berättelser kulminerar i en gastkramande upplösning. Kommer Hana att finna sin väg ut ur fångenskapen? Och kommer Emi att kunna sluta fred rrila-sitt land och dess nistoria?

Efter ett besök i sin mors hemb

Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion & Shutterstock Författarfoto: Tim Hall

"Ett fängslande och ögonöppnande verk."

"Mästerligt skriven."

"Oerhört tankeväckande, gri p ande läsning."

"En episk roman."

:

.....

\

"Förödande bra." Psychologies


vit krysantemum


Vit

m u m e t n a s y kr

av mary lynn bracht I översättning av Ylva Stålmarck


BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Vit krysantemum originalets titel: White Chrysantemum copyright © 2018 Mary Lynn Ltd Published by arrangement with Ulf Töregård Agency utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 översättning: Ylva Stålmarck omslag: Emma Graves tryck: ScandBook AB, Falun, 2018 isbn: 978-91-88345-62-2


Till Nico


och i halvmörkret faller underliga skuggor på stigen. Hana tänker på annat så att hon inte ska fantisera om varelser som griper tag i hennes vrister. Hon följer sin mor ner till havet. Nattlinnet böljar efter henne i den milda vinden. Bakom dem hörs tysta steg, och utan att vända sig om vet hon att hennes far följer efter dem med hennes lillasyster ännu sovande i famnen. På stranden står redan några kvinnor och väntar på dem. Hon känner igen deras ansikten i det annalkande gryningsljuset, men schamanen är en främling. Den heliga kvinnan är klädd i en röd och kungsblå traditionell klänning, en hanbok, och så fort de stiger ner i sanden börjar hon dansa. De kurande gestalterna går ur vägen för schamanens virvlande rörelser och samlas i en liten grupp, trollbundna av hennes smidiga elegans. Hon mässar en hälsning till havets drakgud, välkomnar honom till deras ö, kallar honom att färdas genom bambuportarna mot Chejudos lugna stränder. Solen gnistrar vid horisonten, en nålprick av skimrande guld, och Hana blinkar mot den nya dagens ljus. Ceremonin är olaglig och har förbjudits av den japanska ockupationsmakten, men hennes mor envisas med att hålla en traditionell gut-ritual före hennes första dykning som fullfjädrad haenyeo. Shamanen ber om säkerhet och riklig fångst. Hon upprepar samma ord om och om igen. Hana känner sin mors hand på sin axel, och tillsammans bugar de tills de nuddar med pannan mot den våta sanden för att hedra drakgudens förestående ankomst. När Hana rätar på sig hör gryningen närmar sig

9


hon sin systers sömniga viskning: ”Jag vill också dyka”, och längtan i hennes röst rör Hana djupt i hjärtat. ”Du kommer också att stå här en vacker dag, lillasyster, och då ska jag stå alldeles bredvid och hälsa dig välkommen”, viskar hon tillbaka, förvissad om framtiden som väntar dem. Det salta havsvattnet droppar längs hennes tinning, och hon torkar bort det med baksidan av handen. Nu är jag haenyeo, tänker Hana medan hon ser schamanen snurra vita band i cirklar längs stranden. Hon sträcker sig efter sin systers lilla hand. Sida vid sida står de där och lyssnar till vågorna som rullar in mot land. Havet är det enda som hörs när det lilla sällskapet tyst tar emot henne i sin gemenskap. När solen har stigit hela vägen över böljorna kommer hon att dyka med de andra på djupare vatten och ta sin plats bland havets kvinnor. Men först måste de smyga sig hem igen, dolda för spejande blickar.

hana, kom hem.

Systerns röst ljuder högt i hennes öron, och med ett ryck återvänder hon till nuet, till rummet med soldaten som sover bredvid henne på golvet. Ceremonin tonar bort i mörkret. I ett förtvivlat försök att inte släppa taget om den kniper hon ihop ögonen. I nästan två månader har hon hållits fången, men tiden rör sig plågsamt sakta på det här stället. Hon försöker att inte tänka på vad hon har fått utstå, vad de tvingar henne att göra, vad de befaller henne att vara. Hemma var hon någon annan, något annat. Det verkar ha gått evigheter sedan dess, och Hana känner sig närmare graven än minnena hemifrån. Hennes 10


mors ansikte när hon simmar upp till henne ute i havet. Saltvattnet på hennes läppar. Fragment av minnen från en lyckligare plats. I ceremonin fanns det kraft och styrka, precis som hos havskvinnorna, precis som hos Hana. Soldaten som ligger bredvid henne rör på sig. Han ska inte få vinna över henne, lovar hon sig själv. Hela natten ligger hon vaken och fantiserar om hur hon ska fly.


Hana ön chejudo, sommaren 1943

Hon är sexton och har levt hela sitt liv under ockupation. Japan annekterade Korea 1910 och Hana talar flytande japanska, har läst japansk historia och kultur i skolan och får varken tala, läsa eller skriva på sitt modersmål koreanska. Hon är en andra klassens medborgare, med andra klassens rättigheter i sitt eget land. Men det gör henne inte mindre stolt över sitt koreanska arv. Hana och hennes mor är haenyeo, havets kvinnor, och de arbetar åt sig själva. De bor i en liten by på ön Chejudos sydkust och dyker i en vik som ligger dold från den stora vägen in till staden. Hanas far är fiskare. Han styr sin båt på Söderhavet med de andra männen i byn, i skymundan för de kejserliga fiskebåtarna som plundrar vattnen utanför Koreas kust på fångster som de sedan tar med sig hem till Japan. Men Hana och hennes mor träffar japanska soldater endast när de går till torget för att sälja dagens fångst. Det skapar en frihet som är få förunnad på andra sidan ön, eller ens på det koreanska fastlandet femton mil norrut. Ockupationen är ett tabubelagt ämne, särskilt på torget där endast de djärvaste 13


vågar prata om den, och då bara med viskningar bakom kupade händer. Byborna är trötta på tung beskattning, de påtvingade donationerna till krigföringen, på att männen tillfångatas för att strida vid fronten och barnen för att tvingas arbeta på fabriker i Japan. På Hanas ö är dykningen kvinnornas uppgift. Deras kroppar är mer lämpade för havets kalla djup än männens. De kan hålla andan längre, simma djupare och är bättre på att bevara kroppsvärmen, så i århundraden har Chejudos kvinnor åtnjutit ett sällsynt oberoende. Hana följde sin mor ner i havet redan som liten. Så fort hon var stor nog att hålla upp huvudet började hon lära sig simma, men hon var nästan elva första gången modern tog med henne ut på djupt vatten och visade hur man skar loss havsöron från stenarna på botten. I sin iver kunde inte Hana hålla andan så länge som hon trott och tvingades skynda sig upp för att hämta luft. Det sprängde i lungorna, och då hon äntligen kom upp till ytan andades hon in mer vatten än syre. Frustande, med hakan knappt ovanför vågorna tappade hon orienteringen och började få panik. När en ny våg plötsligt tumlade över henne drogs hon åter ner under ytan och fick i sig ännu mer vatten. Med ena handen lyfte Hanas mor hennes ansikte över vattenytan, och mellan våldsamma hostningar drog Hana girigt i sig luft. Det sved i näsan och halsen. Men moderns hand låg stadigt bakom nacken på henne, och det lugnade henne tills hon hämtat sig. ”Titta alltid mot stranden när du kommer upp, annars kan du tappa bort dig”, sa hon och vände Hanas 14


ansikte mot land. Inne på stranden satt hennes lillasyster och vaktade hinkarna med dagens fångst. ”Titta efter din syster efter varje gång du har dykt. Om du ser henne så är du säker.” När Hana andades normalt igen släppte hennes mor taget och gjorde en långsam saltomortal ner i djupet. Hana betraktade sin syster en liten stund till, tog in den fridfulla bilden av henne där hon satt på stranden och väntade på att familjen skulle komma tillbaka från havet. Efter att hon återhämtat sig helt simmade hon fram till bojen och lade sitt havsöra i nätet där hennes mors fångst var ordentligt nedstuvad. Sedan gjorde hon själv en saltomortal ner i havets pulserande inre, på jakt efter en ny havsvarelse att lägga till skörden. Hennes syster var för liten för att dyka med dem så långt från land. När Hana kom upp till ytan brukade hon först av allt titta mot stranden, där hon såg sin syster springa efter sjöfåglarna och vifta vilt med pinnar i luften för att jaga bort dem. Hon var som en fjäril som dansade i Hanas blickfält. Hana hade hunnit fylla sju innan hon äntligen fick en syster. I hela sitt liv hade hon oroat sig för att hon skulle förbli ensambarn. Hon hade längtat så länge efter ett syskon – alla hennes kamrater hade både två och tre, vissa till och med fyra bröder och systrar att leka med och dela sina uppgifter därhemma med varje dag, medan hon måste klara allt ensam. Men så blev hennes mor med barn och Hana strålade av förväntan så fort hon såg en skymt av sin mors växande mage. ”Du är mycket tjockare idag, visst är du, mor?” frågade 15


hon på morgonen samma dag som hennes syster skulle födas. ”Väldigt, väldigt tjock och tung!” svarade modern och killade Hana på hennes platta mage. Hana slängde sig på rygg och fnissade förtjust. När hon hämtat andan igen satte hon sig bredvid sin mor och lade handen längst ut på hennes stora bula. ”Min syster eller bror måste väl nästan vara färdig, mor?” ”Nästan färdig? Du pratar som om jag kokade ris i magen, din dummer!” ”Inte ris, utan min nya syster … eller bror”, tillade Hana snabbt och kände en svag spark mot handen. ”När ska hon eller han komma ut?” ”En sådan otålig dotter jag har”, sa hon och skakade uppgivet på huvudet. ”Vilket vill du helst ha, en syster eller en bror?” Hana visste att det rätta svaret var en bror så att hennes far skulle få en son att lära upp till fiskare, men inom sig svarade hon annorlunda. Jag hoppas att du får en dotter, så att hon en vacker dag kan simma i havet med mig. Samma kväll fick hennes mor värkar, och när de visade Hana hennes lillasyster kunde hon inte dölja sin glädje. Hon log det bredaste leende som någonsin skådats i hennes ansikte men ansträngde sig ändå till det yttersta för att försöka låta besviken. ”Jag är ledsen att det inte är en son, mor, väldigt ledsen”, sa Hana och skakade på huvudet i ett försök att verka sorgsen. Sedan vände hon sig till sin far och drog honom i 16


skjortärmen. Han böjde sig ner och hon kupade händerna runt örat på honom. ”Far, jag måste erkänna en sak. Jag är väldigt ledsen för din skull, för att hon inte är en son som du kan lära upp till fiskare, men …” Hon drog ett djupt andetag innan hon fortsatte: ”Men jag är så glad att jag har fått en syster att simma med.” ”Säger du det?” frågade han. ”Ja, men berätta det inte för mor.” Vid sju års ålder hade Hana inte lärt sig viskandets konst, och ett milt skratt drog genom sällskapet med föräldrarnas närmaste vänner. Hana blev tyst. Öronen hettade. Hon gömde sig bakom sin far och kikade under hans arm på sin mor, för att se om hon också hade hört det. Hennes mor såg på sin äldsta dotter och tittade sedan ner på det hungriga spädbarnet vid hennes bröst. Hon viskade till sin nya dotter, precis så högt att Hana kunde höra det: ”Du är den mest älskade lillasystern på hela Chejudo. Vet du det? Ingen kommer någonsin att älska dig mer än din storasyster.” Sedan tittade hon på Hana och vinkade henne till sig. De vuxna i rummet tystnade när Hana satte sig på knä bredvid sin mor. ”Nu är du hennes beskyddare, Hana”, sa modern allvarligt. Hana såg på sin lilla nyfödda syster. Hon sträckte fram handen för att smeka den svarta hårtofsen som stack upp på huvudet. ”Vad len hon är”, sa Hana förundrat. ”Hörde du vad jag sa? Nu är du storasyster, och med 17


det följer ansvar. Först och främst måste du vara hennes beskyddare. Jag kommer inte att vara här hela tiden, för vi får mat på bordet när jag dyker i havet och står på marknaden. Från och med nu kommer det att vara din uppgift att passa din lillasyster när jag inte hinner med det. Kan jag lita på dig?” frågade hennes mor strängt. Hana tog snabbt bort handen. ”Ja, mor”, svarade hon pliktskyldigt. ”Jag ska se till att hon är säker. Jag lovar.” ”Ett löfte gäller för alltid, Hana. Glöm aldrig det.” ”Jag ska komma ihåg det, mor, alltid”, sa Hana med blicken som klistrad vid sin lillasysters fridfullt slumrande ansikte. Från babyns öppna mun rann några mjölkdroppar som hennes mor torkade bort med tummen. Några år senare började Hana dyka tillsammans med sin mor på djupare vatten, och hon blev van vid att alltid se sin syster en bit bort, flickan som delade filtarna med henne på natten och viskade fåniga historier rakt ut i mörkret tills hon slutligen gav efter för sömnen. Flickan som skrattade åt allt och ingenting på ett sätt som fick alla i närheten att skratta med. Hon blev Hanas ankare, till stranden och till livet.

för att skydda sin syster måste Hana hålla henne borta från japanska soldater. Den lärdomen har hennes mor präntat in i henne: Låt dem aldrig se er! Och se framför allt till att aldrig bli ensam med någon av dem! Moderns varnande ord är fyllda av en olycksbådande fruktan, och vid sexton är Hana tacksam att det aldrig har hänt. Men en varm sommardag förändras allt. 18


Det är sent på eftermiddagen, långt efter det att de andra dykarna har gått till marknaden, som Hana för första gången ser korpral Morimoto. Hennes mor ville fylla ett extra nät åt en väninna som var sjuk och inte kunde dyka den dagen. Hon är alltid den första som erbjuder sig att hjälpa till. När Hana kommer upp för att hämta luft tittar hon in mot stranden. Där sitter systern på huk i sanden och skuggar ögonen mot solen medan hon spanar efter Hana och deras mor. Som nioåring är hennes syster tillräckligt stor för att vara ensam på stranden, men fortfarande för liten för att simma på djupt vatten med Hana och modern. Hon är liten för sin ålder och orkar ännu inte simma så långt. Hana har hittat en stor trumpetsnäcka och ska just ropa ut sin glädje till systern, när hon får se en man som är på väg ner mot stranden. Hon trampar vatten för att komma högre upp så att hon ska se mannen tydligare och upptäcker att det är en japansk soldat. Magen knyter sig i plötslig kramp. Vad gör han här? De brukar aldrig ströva så här långt bort från byarna. Hon låter blicken löpa över stranden för att se om de är fler, men det är bara han. Han är på väg rakt mot hennes syster. En utskjutande klippa skyddar systern från upptäckt, men det kommer den inte att göra länge till. Om han fortsätter på den väg han går nu kommer han att snubbla över henne, och då kommer han att ta henne – skicka henne, till en fabrik i Japan som de har gjort med de andra unga flickorna som försvunnit från byarna. Hennes syster är inte tillräckligt stark för att överleva fabriksarbete eller de brutala förhållanden de måste leva 19


under. Hon är för liten och för älskad och omhuldad för att bli bortförd. Hana söker längs horisontlinjen efter sin mor men inser att hon befinner sig djupt under ytan, ovetande om den japanske soldaten som är på väg mot vattenbrynet. Hon hinner inte vänta på att modern ska komma upp igen, och även om hon hade hunnit det så är hennes mor för långt bort, ute vid kanten av revet där havsbottnen stupar brant ner till flera kilometers djup. Det är Hanas uppgift att skydda sin lillasyster. Det har hon lovat sin mor, och hon tänker hålla sitt löfte. Hana dyker ner under vågorna och simmar i full fart mot stranden. Hon kan bara hoppas att hon ska hinna fram till sin syster innan soldaten gör det. Om hon kan distrahera honom tillräckligt länge kanske hennes syster får en chans att smita undan och gömma sig i nästa vik, och då kan Hana fly ut i havet. Han skulle väl ändå inte följa efter henne ut i vattnet? Strömmen pressar henne bakåt, som om den med alla medel försöker tvinga henne längre ut igen, till tryggheten. Panikslagen kommer hon upp till ytan för att dra ett djupt andetag och ser en glimt av soldaten som närmar sig. Han är fortfarande på väg mot kanten på klippan. Hon börjar simma på ytan. Visserligen syns hon bättre då, men hon står inte ut med att stanna för länge under vattnet där hon inte har någon uppsikt över soldaten. När hon har kommit halvvägs till sin syster ser hon att han stannar. Han rotar efter något i fickan. Hon dyker ner under vattnet igen och simmar ännu fortare. Nästa gång hon hämtar luft ser hon honom tända en 20


cigarett. För varje gång hon tittar upp har han rört sig en liten bit till. Han blåser ut en rökpust, drar ett bloss, blåser ut, om och om igen för varje gång hon lyfter huvudet, ända till det sista blosset då han tittar ut mot havet och får se Hana komma simmande emot sig i full fart. Hon är bara tio meter från stranden, och hon hoppas att han inte kan se hennes lillasyster från platsen där han står. Systern är fortfarande dold bakom klippan, men inte länge till. Nu har hon satt ner sina små händer på den steniga sanden och börjar resa sig. Hana kan inte ropa åt henne att sitta kvar. Hon simmar fortare. Hana simmar alldeles vid ytan, pressar undan vattnet för varje simtag tills hon känner sand under händerna. Då reser hon sig blixtsnabbt och springer de sista metrarna på grunt vatten. Om han ropar på henne medan hon springer mot klippan så hör hon honom inte. Hennes egna hjärtslag dånar i öronen så att de utestänger alla andra ljud. Det känns som om hon har färdats över halva jordklotet under den här språngmarschen på stranden, men hon får inte stanna än. Fötterna flyger över sanden mot systern som ler lyckligt ovetande och bereder sig på att ropa något till henne. Men innan hon hinner öppna munnen kastar sig Hana över henne, tar henne om axlarna och knuffar ner henne på marken. För att hon inte ska ge ett ljud ifrån sig sätter Hana handen för hennes mun, och när systern ser Hanas ansikte över sig förstår hon bättre än att skrika. Hana ger henne en blick som bara en lillasyster kan tolka, håller henne nedtryckt mot marken medan hon önskar att hon 21


kunde gräva ner henne i sanden så att soldaten inte ska få syn på henne, men hon hinner inte. ”Vart tog du vägen?” ropar soldaten till Hana. Han står på en låg klipphylla högst upp på stranden. Om han går ända ut till kanten kommer han att kunna titta ner och se dem båda ligga nedanför honom. ”Har sjöjungfrun förvandlats till en flicka?” Hans stövlar krasar mot stenarna ovanför dem. Systerns darrande kropp känns skör i hennes armar. Rädslan är smittsam och Hana börjar också darra. Hon inser att hennes syster inte har någonstans att ta vägen. Från sin utsiktsplats kan han se åt alla håll. De kommer att bli tvungna att fly ut i havet båda två, trots att hennes syster inte kan simma så långt. Hana kan vara kvar på djupt vatten i flera timmar, men hennes lillasyster kommer att drunkna om soldaten bestämmer sig för att vänta ut dem. Hon har ingen plan. Ingenstans att fly. Insikten lägger sig som en tyngd på hennes axlar. Sakta tar hon handen från sin systers mun och ser för sista gången in i hennes skrämda ögon innan hon reser sig upp. Soldatens blick är skarp, och hon känner hur den genomborrar henne då den krälar över hennes kropp. ”Inte en flicka, utan en fullvuxen kvinna”, säger han och ger upp ett lågt mullrande skratt. Han är klädd i beige uniform och militärstövlar, och en skärmmössa som skuggar ansiktet. Hans ögon är svarta som klippan han står på. Hana håller fortfarande på att hämta sig efter att ha simmat till stranden, och varje gång hon kippar efter andan sneglar han på hennes bröstkorg. Hon drar hastigt fram håret över brösten så 22


att de inte ska synas under den tunna, vita dykarskjortan. Vattnet droppar från bomullsshortsen och ner på hennes darrande ben. ”Vad gömmer du för mig?” frågar han och försöker kika över klippkanten. ”Inget”, svarar Hana snabbt. Hon går iväg från sin syster, försöker få honom att följa henne med blicken. ”Det är bara … en speciell fångst. Jag ville inte att ni skulle tro att ingen ägde den. Den är min, förstår ni.” Hon lyfter upp en av hinkarna på klipphyllan och lockar honom längre bort från platsen där hennes syster ligger. Han behåller blicken på Hana. Efter en stund tittar han ut mot havet och sedan fram och tillbaka längs stranden. ”Varför är du kvar här? Alla de andra dykarna har gått till marknaden.” ”Min väninna är sjuk, så jag hjälper henne så att hon inte ska gå hungrig.” Det är en halvsanning som lätt slinker ur henne. Han fortsätter att se sig omkring, som om han söker efter vittnen. Hana tittar ut mot sin mors boj, men hon är inte där. Hon har fortfarande inte sett soldaten, inte ens märkt att Hana är borta, och Hana börjar bli rädd att hon har råkat ut för något under vattnet. Det är för många tankar som väller fram i huvudet. Soldaten börjar titta över klippkanten igen, som om han anar hennes systers närvaro nedanför sig. Hana tänker snabbt. ”Jag kan sälja dem till er, om ni är hungrig. Ni kanske kan ta med er några stycken till era vänner.” Han verkar inte övertygad, så hon försöker lyfta 23


hinken mot honom. Havsvattnet skvalpar ut över kanten och han tar ett hastigt steg åt sidan så att han inte ska bli blöt om stövlarna. ”Åh, förlåt”, säger hon snabbt och håller hinken stadigare. ”Var är din familj?” frågar han plötsligt. Frågan överrumplar henne. Hon tittar ut mot vattnet och skymtar sin mors huvud när hon duckar under en våg. Men faderns båt är långt ute till havs. Hon och hennes syster är ensamma med den här soldaten. När hon vänder sig mot honom igen får hon syn på två soldater till. De är på väg emot henne. Moderns ord ekar i huvudet på Hana: Se framför allt till att aldrig bli ensam med någon av dem. Hon vet att inget hon säger kan rädda henne nu. Hon har ingen makt och inga rättigheter gentemot kejserliga soldater. De kan göra vad de vill med henne, och hon är inte den enda som är i fara. Hana sliter blicken från de böljande vågorna som lockar henne att dyka ner igen, att fly. ”De är döda.” Det låter sant när hon säger det, till och med i hennes egna öron. Om hon är föräldralös finns det ingen de behöver tysta för att de har fört bort henne. Hennes familj kommer att vara i säkerhet. ”En tragisk sjöjungfru”, säger han och ler. ”Det finns skatter att hitta i havet.” ”Vad har ni där, korpral Morimoto?” ropar en av soldaterna som närmar sig. Morimoto vänder sig inte om, utan dröjer med blicken vid Hana. De båda männen kommer och ställer sig på var sida om henne. Han nickar åt dem, en lätt knyck på 24


nacken innan han traskar tillbaka upp i sanden samma väg han kom. Soldaterna greppar henne i armarna och drar henne med sig efter honom. Hon skriker inte. Om hennes syster försökte hjälpa henne skulle de bara ta henne också. Hana tänker inte bryta sitt löfte att skydda sin lillasyster, så hon låter sig föras bort utan ett ord, men hennes ben försvarar henne i ett ordlöst motstånd. De slutar helt enkelt att fungera och hänger från kroppen som två livlösa stockar som tynger henne mot marken, men soldaterna låter sig inte avskräckas. De tar ett hårdare grepp om henne och släpar henne vidare, så att det blir smala fåror i sanden efter hennes tår.


..

DEN INTERNATIONELLA\BÄSTSÄLJAREN KOR!;:A, 1943. Hana arbetar som fridykare i en tradition av starka, självständiga kvinnor. Landet är ockuperat av Japan, men de har lärt sig att undvika de grymma och hänsynslösa soldaterna.

t�

"En historisk debut!" The Bookseller

.• if

,I._

Tills en då dag hon ertappas på stra�n. För att skydda sin lillasyster Emi låter Hana sig tillfångatas och föras bort från ön - till ett liv som sexslav på en militärbordell. SYDKOR!;:A, 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga sin syster och den uppoffring hon gjorde. Nu står hon inför ett val - att konfrontera det förflutna, eller att aldrig få möta systern igen.

'!

Deras gripande berättelser kulminerar i en gastkramande upplösning. Kommer Hana att finna sin väg ut ur fångenskapen? Och kommer Emi att kunna sluta fred rrila-sitt land och dess nistoria?

Efter ett besök i sin mors hemb

Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion & Shutterstock Författarfoto: Tim Hall

"Ett fängslande och ögonöppnande verk."

"Mästerligt skriven."

"Oerhört tankeväckande, gri p ande läsning."

"En episk roman."

:

.....

\

"Förödande bra." Psychologies

Profile for Smakprov Media AB

9789188345622  

9789188345622  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded