Av Mark Levengood Gamla tanter lägger inte ägg, 2001 (tillsammans med Unni Lindell) Gud som haver barnen kär har du någon ull, 2003 (tillsammans med Unni Lindell) Sucka mitt hjärta men brist dock ej, 2006 Hjärtat får inga rynkor, 2008
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0327-4 © Mark Levengood 2010 Utgiven av Piratförlaget Illustrationer Ilon Wikland Omslagsillustration Ilon Wikland Formgivning Mattias Boström Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010
4
6
U
nder pausen i en pjäs på Dramaten träffade jag Bibi Andersson. ”Vet du var toaletten ligger?” frågade jag, därtill tvingad av naturlagarna. Hon nickade och började gå. Jag följde efter, långt och länge, korridor upp och korridor ner. En trappa upp tog hon fram en nyckelknippa och öppnade en dörr till en skrubb fylld av borstar och hinkar. Jag stirrade förvånat på denna kända skådespelare. ”Jag frågade ju efter en toalett?” Hon såg förvirrat på mig. ”Jaha, jag tyckte du sade ’Ta mig till närmsta städskrubb, tack’.”
7
Vilken tur att vi inte spelar mot varandra på Dramatens stora scen, vi kan ju inte enas om samma verklighet ens i kulisserna. Jag gillar verkligen Bibi, och jag tror inte hon tycker illa om mig. Och ändå står vi där, två satelliter som kretsar kring en städskrubb och får inte kontakt. Men vi måste fortsätta försöka. För där, bakom missförstånd och förväxlingar, behöver vi varandra. Naturlagar kommer vi inte ifrån.
8
M
orfar var hobbytrollkarl. För sina vänner småtrollade han lite efter maten, alltid med samma trollerilåda, och alltid med samma trick. Ingen njöt. Morfars gamle vän, professor Ingelman, satt med groggglaset i hand och skakade på huvudet. ”Du gör dig till åtlöje, bror Eric”, muttrade han, men morfar trollkarlen var inte kontaktbar, nu var han Doktor Filiokus. Mellan morfars stora fingrar försvann myntet, vi försökte artigt titta åt sidan när slanten föll ner i en liten tygpåse varur morfar strax plockade fram den igen. I morfars svarta trollerihatt var skiljeväggen av papp så klumpig och så fult svartmålad att den obönhörligen syntes var man än satt, ja till och med
9
från köket syntes den, och vi hörde vårt hembiträde småprata för sig själv medan hon plockade med kopparna till kvällskaffet i salongen. ”Debiili taikurinäytös”, var hennes dom, och så mycket finska förstod vi att budskapet blev tydligt: Debil trollerishow. Men vi satt kvar. Ville morfar trolla så skulle morfar trolla, det var vi ense om. Ville morfar trolla så fick vi väl lida ett tag, det kostade inte så mycket att bryta ut i en falsk applåd nu och då. Det enda uppriktiga bifall Doktor Filiokus någonsin fick var när han bugade på slutet, för då var vi glada över att det var över för denna gången. Professor Ingelman fick en ny grogg, vi satte oss i salongen, kaffe serverades och cigarrer tändes. I vanliga fall röktes det inte medan min bror och jag fortfarande var med i sällskapet, det ansågs inte lämpligt för vår moral att åse rökverk, utan vi sändes iväg till vårt rum dit röken från cigarr snabbt trängde in och så fick vi ligga och sova i rökångor, något lungskadade men moraliskt intakta. Men på trollerikvällar fick vi sitta uppe, och att se morfar så glad var väl värt såväl cigarrmoln som Ingelmans maniska gnäll över sina lata studenter. När Ingelman tackat för sig och Lempi plockade bort porslinet, hände det att morfar tog upp mig i sitt knä. Han var
10
enormt stor, nästan två meter lång, och hans kostymer var handsydda av samma skräddare som republikens president Kekkonen anlitade. När morfar tjänstgjorde i första världskriget körde han bil i Urho Kekkonens kompani, och stundom bjöds morfar fortfarande upp till slottet för lite umgänge, ett faktum som gjorde oss omåttligt stolta. Som många pojkar födda det olycksaliga året 1902 tvingades morfar delta i båda världskrigen, frivillig i det första och inkallad i det andra. Han pratade aldrig om sina erfarenheter, men krigen hade nog präglat hans sinne rätt hårt och det var sålunda en bra sak att han fann nöje i sitt usla trolleri. Till vardags var morfar en allvarlig man, välskräddad, fåordig och aningen barsk. Men stunder som denna får han ett skimmer, ja hela kvällen blir vacker. Cigarröken ringlar elegant mot kristallprismorna i kronan, Lempi skramlar i köket, trolleriföreställningen är över och professor Ingelman har gått hem på något groggvingliga ben. Och morfar tar upp mig i famnen, och så sjunger han en sång från sin barndom. ”Jag satte glasögon på min näsa för att se om jag kunde läsa…”
11
12
Morfars sång är skrovlig, oskolad och obegåvad för just sång. Men han ser på mig, och han ler, och det är större än något annat. ”… och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig.” Till sommaren ska jag fylla fem. Jag håller hårt i morfars stora fingrar och gungar i hans knä, medan den oerhörda tanken sjunker in: Tänk att det finns någon som behöver just mig för att vara lycklig. Då måste det betyda något att jag finns.
13