9789173517775

Av Clive Cussler har utgivits En Dirk Pitt roman Den gömda skatten Draken Sahara Inkaguld Cyklop Djupgraven Den makedoniska höken Djupdykning Chockvågor Isberget Störtflod Isstaden Nemos arv Odysseus skatt Svart vind Djingis khans hemlighet Striden om Arktis Ur NUMA:s arkiv Ormguden Det blå guldet Tsarens krona Vita döden Den förlorade staden Polskifte Oregonarkiven Gyllene buddha Den heliga stenen Mörka vatten Skelettkusten

2

Cussler Blodröd gryning.indd 2

11-09-01 13.21.58

och dirk Cussler

blodRöd gryning EN Dirk Pitt-roman

Översättning av Bo Samuelsson

3

Cussler Blodröd gryning.indd 3

11-09-01 13.21.58

Till Teri och Dayna, som får allting att bli så roligt.

5

Cussler Blodröd gryning.indd 5

11-09-01 13.21.58

Prolog

qQ Fiender vid horisonten

Cussler BlodroĚˆd gryning.indd 7

11-09-01 13.21.58

Galärjakt

Cussler Blodröd gryning.indd 8

11-09-01 13.21.59

327 e.kr medelhavet Trumslagen ekade mot skotten i ett rytmiskt stackato med perfekt precision. Takthållaren slog metodiskt på sin getskinnstrumma på ett mjukt men samtidigt mekaniskt sätt. Han kunde dundra på i timmar utan att missa ett slag – hans musikaliska utbildning byggde mer på uthållighet än harmoni. Även om det fanns ett värde i hans jämna takt, så hoppades hans publik av roddare att det monotona trummandet snart skulle upphöra.

Lucius Arcelian gned sin svettiga handflata mot benlädret, sedan tog han ett fastare grepp om den tunga åran av ek. Med en smidig rörelse drog han årbladet genom vattnet och kom snabbt in i samma rytm som männen runt omkring. Den unge mannen från Kreta hade sex år tidigare anslutit sig till romerska flottan, lockad av den höga lönen och möjligheten att få romerskt medborgarskap vid pensioneringen. Efter att ha utsatts för svåra fysiska prov under åren som gått var nu hans enda önskan att avancera till en mindre ansträngande uppgift ombord på den kejserliga galären innan hans armar fullständigt tog slut.

I motsats till Hollywoodmyten användes inga slavar ombord på galärerna i det gamla Romarriket. Fartygen drevs fram av avlönade män som tagit värvning, och som vanligtvis hade rekryterats från sjöfartsländer som lydde under den romerske kejsaren. I likhet med sin motsvarighet i den romerska armén fick de som tagit värvning utstå veckor av mycket ansträngande träning innan de skickades ut till sjöss. Roddarna var seniga och starka, kapabla att ro i tolv timmar om dagen om så krävdes. Men ombord på biremen, ett litet, lätt krigsfartyg med bara två rader av åror på varje sida, fungerade roddarna som komplement till det stora seglet ovanför däck.

9

Cussler Blodröd gryning.indd 9

11-09-01 13.21.59

Arcelian såg på takthållaren – en liten skallig man som slog på trumman med en apa bunden bredvid sig. Han kunde inte undgå att lägga märke till den slående likheten mellan mannen och apan. Båda hade stora öron och runda glada ansikten. Takthållaren hade ständigt samma muntra uppsyn och han log mot besättningen med sin finurliga blick och sina avslagna gula tänder. Hans utseende gjorde på något sätt roendet lättare, och Arcelian insåg att galärens kapten hade gjort ett klokt val när han valde den mannen. ”Trumslagare”, ropade en av roddarna, en mörkhyad man från Syrien. ”Det blåser hårt och havet kokar. Varför har vi fått order om att ro?”

Takthållarens ögon lyste upp. ”Det är inte min sak att ifrågasätta visdomen i befälens beslut, för då skulle jag också få sitta och ro”, svarade han med ett hjärtligt skratt. ”Jag slår vad om att apan skulle kunna ro fortare”, sa syriern.

Takthållaren såg på apan som satt hopkrupen bredvid honom. ”Det här är en liten stark krabat”, svarade han. ”Men för att svara på din fråga, så vet jag inte varför. Kapten kanske vill träna sin pratsamma besättning.

Eller också kanske han helt enkelt vill färdas fortare än vinden.”

På det övre däcket, en meter ovanför deras huvuden, stod galärens kapten och spanade akterut mot horisonten. Ett par avlägsna, blågrå prickar rörde sig över det stormiga havet och växte alltmer i storlek för varje minut som gick. Han vände sig om och såg hur vinden fyllde deras segel, samtidigt som han önskade att han hade kunnat segla mycket, mycket fortare än vinden.

En djup barytonröst fick honom plötsligt att komma av sig. ”Är det havets vrede som gör dig svag i knäna, Vitellus?”

Kaptenen vände sig om och fick se en kraftigt byggd man i skyddande tunika som såg på honom med hånfull blick. Det var den romerske centurionen Plautius som förde befäl över en garnison bestående av trettio legionärer som befann sig ombord på skeppet. ”Två båtar närmar sig söderifrån”, svarade Vitellus. ”Piratskepp båda två, det är jag övertygad om.”

Centurionen kastade en blick mot de avlägsna fartygen, sedan ryckte han på axlarna. ”Det är inget att oroa sig för”, sa han obekymrat.

Men Vitellus visste bättre. Piraterna hade varit ett gissel för den romerska sjöfarten i hundratals år. Även om det organiserade sjöröveriet 10

Cussler Blodröd gryning.indd 10

11-09-01 13.22.00

i Medelhavet hade utplånats av Pompejus för hundratals år sedan så fanns det fortfarande små grupper av oberoende pirater som härjade ute på öppna havet. Ensamma handelsskepp var de vanligaste måltavlorna, men piraterna visste att även biremerna ofta förde med sig värdefull last.

Vitellus tänkte på det egna skeppets last och undrade om de sjöburna barbarerna hade blivit tipsade efter att båten hade lämnat hamnen. ”Plautius, jag behöver väl knappast påminna om vår betydelsefulla last”, påpekade han. ”Nej, naturligtvis inte”, svarade centurionen. ”Varför tror du att jag finns med på den här eländiga skutan? Det är jag som fått i uppdrag att garantera skeppets säkerhet tills leveransen har nått den bysantinske kejsaren.” ”Ett misslyckande skulle få ödesdigra konsekvenser för oss och våra familjer”, sa Vitellus och tänkte på sin fru och sin son i Neapel. Från galärens för spanade han ut över havet, men såg inget annat än de skiffergrå vågorna. ”Vår eskort syns ännu inte till.”

Tre dagar tidigare hade galären lämnat Judéen med ett stort krigsfartyg av triremtyp som eskort. Men skeppen hade kommit ifrån varandra i en storm föregående natt, och eskorten hade inte synts till sedan dess. ”Hys ingen fruktan för barbarerna”, fräste Plautius. ”Vi ska färga havet rött med deras blod.”

Centurionens självgodhet var en av anledningarna till att Vitellus omedelbart hade tyckt illa om honom. Men det rådde inget tvivel om hans förmåga att slåss, och därför var kaptenen ändå tacksam över att ha honom där.

Plautius och hans kontingent av legionärer tillhörde Scholae Palatinae, en militär elitstyrka som normalt hade till uppgift att skydda kejsaren. De flesta var krigsvana veteraner som hade kämpat vid fronten tillsammans med Konstantin den store och deltagit i hans fälttåg mot Maxentius, en rival till Caesar, vars nederlag ledde till enandet av det splittrade imperiet. Plautius själv hade ett fult ärr över vänster överarm, vilket var ett minne efter ett svärdshugg han fått i en våldsam strid med en västgot som nästan hade kostat honom armen. Han bar ärret med stolthet som ett bevis för sin hårdhet – en egenskap som ingen som kände honom vågade ifrågasätta.

När de två piratskeppen kom närmare gjorde Plautius sina mannar 11

Cussler Blodröd gryning.indd 11

11-09-01 13.22.00

redo längs det öppna däcket, understödda av några av galärens besättningsmän som inte behövdes just då. Allihop var beväpnade med den typiska romerska stridsutrustningen – ett kort svärd, kallat gladius, en rund förstärkt sköld och ett kastspjut, som kallades pilum. Centurionen delade snabbt in sina soldater i små stridsenheter för att kunna försvara båda sidor av skeppet.

Vitellus höll blicken stadigt riktad mot förföljarna, som nu var inom klart synhåll. Det var mindre skepp, försedda med både segel och åror, knappt tjugo meter långa, vilket var omkring halva längden jämfört med de romerska galärerna. Den ena båten hade ljusblå råsegel och den andra grå, medan båda skroven var målade i en tenngrå kulör som smälte ihop med havet – ett gammalt kamouflageknep som användes av pirater från Kilikien. Vart och ett av skeppen hade två segel, vilket gav dem en överlägsen fart när det blåste tillräckligt. Och just då blåste det hårda vindar, så romarna hade föga chans att fly.

En strimma av hopp tändes när främre utkiken ropade att han siktade land föröver. Vitellus kisade med ögonen och såg de svaga konturerna av en bergig kustlinje i norr. Kaptenen kunde bara spekulera i vilket land det var för de navigerade främst med hjälp av död räkning och galären hade blåst långt ur sin ursprungliga kurs under det tidigare ovädret. Vitellus hoppades i all tysthet att de befann sig nära Anatoliens kust, där de kunde stöta på andra skepp ur den romerska flottan.

Kaptenen vände sig mot en bulldoggsliknande man som manövrerade galärens kraftiga rorkult. ”Styr in mot land och försök hitta lä, så kan vi dra nytta av det. Om deras segel blir utan vind kan vi ro ifrån de jävlarna.”

Takthållaren, som befann sig under däck, fick order om att slå en mycket snabb rytm. Nu hördes inget prat mellan Arcelian och de andra roddarna, bara deras tunga andhämtning. Ryktet om de förföljande piratskeppen hade spritt sig och var och en koncentrerade sig på att ro så snabbt och effektivt som möjligt, väl medveten om att hans eget liv kunde stå på spel.

Under nästan en halvtimme lyckades galären hålla avståndet till de förföljande båtarna. Med hjälp av både segel och åror gick romarnas fartyg genom vågorna med nästan sju knop. Men de mindre och bättre riggade piratskeppen började snart knappa in på försprånget. Drivna till utmattningens rand, tilläts galärens roddare att sänka takten för att spara 12

Cussler Blodröd gryning.indd 12

11-09-01 13.22.00

på krafterna. Samtidigt som den bruna landmassan reste sig framför dem, nästan vinkade dem till sig, närmade sig piraterna och gick till anfall.

Medan det ena piratskeppet höll sig akter om galären, gick båten med de blå seglen upp jämsides och sedan – märkligt nog – framför det romerska fartyget. När piraternas båt passerade, stod en brokig skara av beväpnade barbarer på däck och hånade romarna. Vitellus ignorerade ropen och betraktade kustlinjen framför sig. De tre skeppen befann sig bara ett par distansminuter från kusten, och på det egna seglet kunde han se att vinden hade avtagit lite. Men han befarade att det var för sent för de utmattade roddarna.

Vitellus spanade ut över det närbelägna landskapet, i hopp om att kunna ta sig i land och låta legionärerna strida på fast mark, där de var starkast. Men kustlinjen var som en hög vägg av klippor, som inte erbjöd någon hamn där galären kunde sättas på grund.

När det främre piratskeppet befann sig nästan fyra hundra meter framför galären, snurrade det plötsligt runt. I en mästerlig vändning svängde båten ett halvt varv och satte kurs rakt mot galären. Vid första anblicken verkade det vara en självmordsmanöver. Romarnas strategi till sjöss hade sedan lång tid tillbaka gått ut på att i första hand ramma motståndaren, och även den lilla biremen var utrustad med en kraftig förstäv av brons.

Barbarerna hade kanske mer muskler än hjärna, funderade Vitellus. Han ville inget hellre än att ramma och sänka det främre skeppet, väl medveten om att den andra båten sannolikt skulle retirera då. ”När hon svänger igen, om hon nu gör det, följ då efter och spetsa henne med rammen till varje pris”, instruerade han rorsman. En yngre officer var stationerad intill lejdaren för att invänta vidare order till roddarna. Uppe på däck stod legionärerna redo med sin sköld i ena handen och kastspjutet i den andra, i avvaktan på första attacken. Tystnaden lägrade sig över fartyget medan alla väntade.

Barbarerna gick med fören mot galären tills båtarna befann sig mindre än trettio meter från varandra. Precis som Vitellus hade förutspått stagvände då fienden. ”Ramma henne!” skrek romaren, och i detsamma sköt rorsman rorkulten ifrån sig så mycket det gick. Under däck började roddarna på styrbordssidan att ro åt motsatt håll, vilket fick galären att gira kraftigt åt styrbord. Men lika fort återgick de sedan till att ro framåt igen, och tillsammans med roddarna på babordssidan tog de i allt vad de förmådde.

13

Cussler Blodröd gryning.indd 13

11-09-01 13.22.00

Piratskeppet, som var betydligt mindre, försökte slinka förbi galären, men romarnas fartyg girade och följde med i rörelsen. Piraterna tappade fart när seglen slackade under stagvändningen, samtidigt som galären forsade på framåt. På ett ögonblick förvandlades jägaren till byte. När vinden återigen fyllde seglen rörde sig det mindre skeppet framåt med en knyck, men inte snabbt nog. Galärens bronsramm träffade piratskeppet långt bak på sidan och slet upp ett hål ända till akterspegeln. Piraternas båt var nära att kantra av stöten, men rätade upp sig igen med aktern liggande lågt i vattnet.

Ett jubel hördes från de romerska legionärerna, samtidigt som Vitellus kostade på sig ett leende i tron att lyckan plötsligt hade vänt i deras favör.

Men så såg han sig om och insåg att de var fast.

Under sammanstötningen hade det andra skeppet omärkligt dragit sig närmare. När galärens ramm träffade sitt mål, närmade sig båten med de grå seglen från babordssidan. Knakandet av brutna åror fyllde luften samtidigt som en skur av pilar och änterhakar regnade ner över däck. Inom några sekunder hade de två båtarna dragits in mot varandra och surrats ihop, och en hord av svärdsviftande barbarer vällde in över galären.

Den första vågen av angripare hade knappt satt foten på däck förrän de spetsades på försvararnas sylvassa spjut. De romerska slungorna hanterades med dödlig precision, och ett dussin angripare dog på fläcken.

Men bordningen avbröts inte för det, eftersom ett dussin nya barbarer kom i deras ställe. Plautius höll tillbaka sina mannar tills angriparna kryllade över däck, då gick de till motangrepp. Klirret av svärd mot svärd hördes genom de plågade skriken under slakten som följde. De romerska legionärerna, som var bättre tränade och mer disciplinerade, slog med lätthet tillbaka de inledande attackerna. Barbarerna var vana att attackera lätt beväpnade handelsmän, inte välbeväpnade soldater, och de tvekade inför det hårda motståndet. När de slagit tillbaka bordningsstyrkan samlade Plautius hälften av sitt manskap för att gå till motangrepp, och han gick själv i täten när romarna förföljde barbarerna tillbaka till deras eget skepp.

Barbarerna råkade snabbt i oordning, men när de insåg att de var numerärt överlägsna legionärerna omgrupperade de. De attackerade i grupper om tre eller fyra och angrep en romare i taget. Plautius förlorade sex man innan han hastigt organiserade om sina trupper i sköldpaddsformation.

14

Cussler Blodröd gryning.indd 14

11-09-01 13.22.00

Från galärens akterdäck såg Vitellus hur den romerske centurionen högg av en man på mitten med sitt svärd, som om han hade gått fram med en lie och mejat ner barbarerna. Kaptenen hade beslutsamt vänt galären in mot land under striden, med förföljaren surrad utmed sidan.

Men piratskeppet släppte i ett stenankare, vilket så småningom nådde botten och fick båda farkosterna att stanna.

Under tiden hade båten med de blå seglen tagit sig runt och försökte på nytt ge sig in i striden. Eftersom det skadade och översvämmade skrovet drog ner farten, tog man sikte på galärens oskyddade styrbordssida.

Med en upprepning av systerfartygets manöver, gick piratskeppet upp långsides, och besättningen kastade snabbt änterhakarna. ”Roddare till vapen! Samling på däck!” ropade Vitellus.

De utmattade roddarna samlades på hans befallning. Roddarna och alla andra sjömän ombord hade först fått soldatutbildning och förväntades vara med och försvara skeppet. Arcelian följde med de andra i ledet när de tog en slurk kallt vatten ur en lerkruka och därefter rusade upp på däck med ett svärd i handen. ”Håll ner huvudet”, sa han till trumslagaren, som hade delat ut vapnen och själv kom efter som siste man i ledet. ”Jag föredrar att se barbaren i ögonen när jag dödar honom”, svarade trumslagaren med sitt sedvanliga leende.

Just som roddarna gav sig in i striden började den andra vågen av pirater att storma in över styrbords reling. Galärens besättning tog snabbt upp kampen med angriparna i ett virrvarr av svärd och armar och ben.

När Arcelian kom upp på huvuddäck blev han bestört över blod­ badet. Döda kroppar och avhuggna lemmar låg utspridda överallt bland blodpölar som blev större och större. Oprövad i strid som han var, blev han stående orörlig ett ögonblick tills en officer sprang fram och skrek åt honom: ”Hugg av änterhakarna!”

Arcelian fick syn på ett spänt rep som gick från galärens bog, rusade fram och högg av tampen med sitt svärd. Han såg hur den snärtade tillbaka mot båten med de blå seglen, vars däck låg mer än en meter under hans eget. Sedan kikade han längs galärens reling och upptäckte ytter­ligare sex rep med änterhakar, fästa i piratskeppet. ”Kapa trossarna!” ropade han. ”Knuffa bort barbarernas båt.”

Men han talade för döva öron. Nästan varenda besättningsman ombord var indragen i en strid på liv och död med barbarerna. I galärens akter 15

Cussler Blodröd gryning.indd 15

11-09-01 13.22.00

upptäckte han till sin glädje att trumslagaren hade tagit sig an uppgiften och gick lös på repet till en änterhake med en liten yxa. Men det var ont om tid. Ombord på det långsamt sjunkande piratskeppet började barbarerna förbereda ett försök till bordning i stor skala, eftersom de insåg att deras egen båt inte skulle hålla sig flytande så länge till.

Arcelian klev över en döende kamrat för att nå fram till nästa änterhake och höjde snabbt sitt svärd. Men innan han hunnit hugga hördes ett visslande ljud genom luften, och en pil med sylvass spets slog ner i däck några centimeter från hans fot. Utan att bry sig om det högg han svärdsklingan genom repet, kastade sig sedan ner innanför relingen just som ännu en pil svischade förbi ovanför huvudet på honom. Han kikade fram över kanten och fick syn på angriparen, en kilikisk bågskytt som satt uppflugen högst upp i piratskeppets mast. Bågskytten hade redan vänt uppmärksamheten från roddaren och riktade sin nästa pil mot fören.

Arcelian insåg till sin fasa att bågskytten siktade på trumslagaren, som var i färd med att hugga av en tredje änterhake. ”Trumslagare!” skrek roddaren.

Varningen kom för sent. Pilen träffade den lille mannen i bröstet och trängde in djupt. Takthållaren flämtade till, föll ner på knä, samtidigt som en ström av blod färgade bröstet rött. Som en sista akt av lojalitet högg han yxan genom änterhakens rep och föll därefter ner död.

Piratskeppet låg allt djupare i vattnet, vilket till slut skulle orsaka en allmän rusning till galären. Nu återstod bara två änterhakar som höll ihop skeppen – ett faktum som hade undgått alla piraterna utom bågskytten.

Uppflugen i masten tog han sikte och sköt ännu en gång mot Arcelian, och pilen susade förbi bara några centimeter från honom.

Arcelian såg att de återstående änterhakarna satt midskepps, även om de två skeppen låg emot varandra i aktern och striderna hade dragit sig akterut. Roddaren la sig ner på alla fyra och kravlade fram innanför relingen till den första änterhaken. Strax intill låg en döende barbar, med hela mellangärdet uppslitet så att tarmarna syntes. Den starke roddaren tog sig fram till mannen och slängde upp honom över axeln, sedan vände han sig om och tog några steg mot änterhaken. Genast hördes en hård duns när en pil trängde djupt in i barbarens rygg. Med sin lediga hand svingade Arcelian svärdet och högg av repet, just som ännu en pil borrade sig in hans mänskliga sköld. Roddaren sjönk ner på däck och stjälpte av den döde piraten från axeln medan han hämtade andan.

16

Cussler Blodröd gryning.indd 16

11-09-01 13.22.00

Fullkomligt utpumpad efter den ansträngande uppgiften inspekterade Arcelian den sista änterhaken, som hade krokat fast om en rånock tre och en halv meter ovanför hans huvud. Med en hastig blick över relingen fick han syn på fiendens bågskytt, som nu hade övergett sin plats uppe i masten och var på väg ner. Arcelian tog tillfället i akt, for upp och rusade i väg över däck, klättrade upp på relingen där repet från änterhaken hängde ner. Så snart han hade fått balans svingade han sitt svärd, men fartyget krängde till och hugget missade.

Kraften från två skepp som var på väg åt olika håll, koncentrerad till ett enda rep, blev för mycket, och änterhaken gled av från masten. Det hårt spända repet fick änterhaken att flyga i väg som en projektil ner mot vattnet. De vassa hullingarna svischade tätt förbi Arcelian, och han klarade sig nätt och jämnt från en blodig död. Men repet hade snott sig om hans lår och ryckte bort honom från relingen och kastade honom i vattnet framför piratskeppets för.

Arcelian som inte var simkunnig plaskade förtvivlat och försökte hålla huvudet över vattnet. När han fäktade med armarna kände han något hårt i vattnet och grep tag i det med båda händerna. Det var en bit av relingen från piratskeppet som hade slagits loss vid den tidigare kollisionen, och det flytande trästycket var tillräckligt stort för att hålla honom ovanför ytan. Plötsligt tornade båten upp sig över honom och han sparkade förtvivlat för att rädda sig undan. Det fick till följd att han drev allt längre bort från galären, och han hamnade i ett strömdrag som var alldeles för starkt för att han i sitt försvagade tillstånd skulle kunna kämpa emot.

Han sparkade med fötterna för att hålla sig i upprätt position och såg storögt på hur piratskeppet fångade en vindpust och ökade farten in mot kusten, med däcket bara en liten bit ovanför vattenytan.

Under tiden som Arcelian hade lossat änterhakarna på galärens styrbordssida hade Vitellus och en yngre officer tagit bort repen på babordssidan, med undantag för en återstående änterhake nära aktern. Kaptenen lutade sig mot rorkulten, med en pil utstickande från axeln, och ropade till centurionen som befann sig på det intilliggande piratskeppet. ”Plautius, kom tillbaka till fartyget. Vi är loss nu.”

Centurionen och hans legionärer var fortfarande inbegripna i en våldsam strid ombord på piraternas skepp, även om antalet stridande hade minskat. Plautius ryckte loss sitt blodiga svärd från halsen på en av barbarerna och kastade en hastig blick mot galären.

17

Cussler Blodröd gryning.indd 17

11-09-01 13.22.00

”Segla vidare med lasten. Jag uppehåller barbarerna”, ropade han och stack svärdet i ännu en angripare. Nu var det bara tre legionärer kvar som stod där tillsammans med honom, och Vitellus förstod att de snart skulle ha dragit sin sista suck. ”Ditt mod ska gå till historien”, hojtade kaptenen och högg av det sista repet. ”Farväl, centurion.”

Efter att galären hade befriats från piratskeppet fick vinden tag i seglet och fartyget satte fart med en knyck. Nu när rorsman hade stupat manövrerade Vitellus själv rorkulten och styrde in mot land. Han kände hur handtaget blev halt av hans eget blod. En märklig tystnad sänkte sig över däck och fick honom att vackla fram till relingen och kika ner. Synen som mötte gjorde honom förstummad.

Utspridda över det nedblodade däcket låg massor av döda och stympade kroppar – romare och barbarer om vartannat. Ett nästan jämnstort antal angripare och besättningsmän hade stridit mot varandra tills döden fick slaget att avstanna. Det var ett blodbad vars make han aldrig hade sett.

Skakad av anblicken och svag av blodförlust tittade han upp mot himlen. ”Bevare er, i kejsarens namn”, flämtade han.

Han vacklade tillbaka mot aktern, slog sina trötta armar om rorkulten och justerade vinkeln. Flera rop på hjälp hördes från män som flöt i vattnet, men kaptenen slog dövörat till och fartyget seglade vidare. Med blicken oavvänt riktad mot land, kramade han om rorkulten med sina sista krafter och kämpade på under de sista ögonblicken av sitt liv.

Arcelian låg och drev i den gropiga sjön, och han tittade förvånat upp när han såg att det romerska skeppet hade kommit loss och plötsligt var på väg rakt mot honom. Han skrek på hjälp, såg med vånda hur galären bara gled förbi och ignorerade honom under fullkomlig tystnad. Ett ögonblick senare såg han skeppet i profil när det svängde, och då märkte han till sin fasa att ingen stod upp på skeppets huvuddäck. Endast kapten Vitellus ensamma gestalt syntes, hängande över rorkulten i den upphöjda aktern. Sedan prasslade seglen till i vinden och galären ökade farten mot land, för att strax därefter försvinna ur sikte.

18

Cussler Blodröd gryning.indd 18

11-09-01 13.22.00

juni 1916 portsmouth, england Örlogsvarvet sjöd av aktivitet, trots det kalla duggregnets dämpande effekt. Royal Navys hamnarbetare jobbade på flitigt nedanför den ångdrivna lyftkranen som lastade ombord enorma mängder av mat, förnödenheter och krigsmateriel på det grå jättefartyget som låg förtöjt vid kajen. Väl ombord lastades lådorna in i fartygets främre lastrum, medan ett myller av matroser i kraftiga stortröjor av ylle gjorde fartyget klart för avfärd. ”hms Hampshire” var fortfarande i toppskick, trots mer än ett decennium till sjöss och trots sin medverkan i slaget vid Jylland helt nyligen.

Hon var en pansarkryssare på tio tusen ton i Devonshireklassen, och därmed ett av de största fartygen i den brittiska flottan. Bestyckad med ett dussin stora däckskanoner var hon också ett av de dödligaste.

Vid ett stickspår inne i en tom lagerbyggnad fyra hundra meter längre bort på kajen stod en blond man och iakttog lastningen av fartyget genom en mässingskikare. Han höll kikaren framför ögonen i nästan tjugo minuter tills en grön Rolls-Royce uppenbarade sig, körde tvärs över kajen och stannade framför den stora landgången. Mannen följde uppmärksamt hur en grupp arméofficerare i kakiuniformer hastigt dök upp, omringade bilen och följde bilens passagerare uppför landgången. Av deras klädsel att döma, bedömde han att nykomlingarna var en politiker och en högt uppsatt officer. Han skymtade som hastigast officerens ansikte och log för sig själv när han såg att mannen hade en stor mustasch. ”Dags för vår leverans, Dolly”, sa han med hög röst och sänkte kikaren.

Han gick in bland skuggorna, där det stod en sadlad häst med en kärra spänd efter sig. Han stoppade in kikaren under sätet, klättrade upp och 19

Cussler Blodröd gryning.indd 19

11-09-01 13.22.00

snärtade till med tömmarna. Dolly, som var en gammal grå märr, lyfte irriterat på huvudet och lunkade ut i regnet med kärran efter sig.

Hamnarbetarna tog ingen notis om mannen när han stannade med sin vagn intill fartyget några minuter senare. Han var klädd i en urblekt yllerock och smutsiga byxor, med en keps djupt neddragen i pannan, och han påminde om många andra fattiga stackare som försörjde sig genom tillfälliga jobb lite varstans. I det här fallet var det bara en spelad roll, som hade bättrats på genom att hoppa över rakningen och tömma ut en skvätt billig whisky på kläderna. När det var dags att skrida till verket manade han på Dolly fram till landgången, vilket på ett effektivt sätt blockerade den. ”Se till att få bort hästkräket därifrån”, röt en rödbrusig kapten som övervakade lastningen. ”Jag har en leverans till ’Ampshire’”, mumlade mannen på cockneydialekt. ”Får jag se på papperen”, sa kaptenen.

Mannen stack in handen innanför jackan och gav officeren ett skrynkligt brevpapper med vattenstämpel. Kaptenen rynkade pannan när han läste det, sedan skakade han sakta på huvudet. ”Det här är inget giltigt konossement”, sa han och såg på budet. ”Det var allt generalen gav mig. Det här och en fempundsedel”, svarade mannen med en blinkning.

Kaptenen gick runt och tittade på trälåren, som var i storlek ungefär som en likkista. På ovansidan stod med svarta bokstäver, tryckta med schablon: Tillhör Royal Navy Sir Leigh Hunt tillhanda Sändebud i Ryska kejsardömet c/o Brittiska konsulatet Petrograd, Ryssland

”Hm”, mumlade officeren och tittade på papperet igen. ”Tja, det är ju underskrivet av generalen. Då så”, sa han och räckte tillbaka papperet. ”Du, där”, ropade han och vände sig mot en hamnarbetare som stod i närheten. ”Hjälp till att få ombord packlåren. Och se till att vagnen kommer härifrån.”

20

Cussler Blodröd gryning.indd 20

11-09-01 13.22.00

De spände rep runt lådan, och en lyftkran ombord på fartyget hissade upp den i luften, svängde in över relingen och sänkte ner den i främre lastrummet. Den blonde mannen gjorde en ironisk honnör åt kaptenen, körde därefter sakta i väg med hästkärran från kajen och ut från örlogsvarvet. Han svängde in på en grusväg, fortsatte i sakta mak förbi ett område med hamnmagasin som övergick i ett öppet jordbrukslandskap.

En dryg kilometer längre fram vek han av från vägen och stannade med kärran utanför en förfallen stuga. En gammal man med förlamat ben kom haltande ut från en lada strax intill. ”Är leveransen avklarad?” frågade han. ”Ja, det är den. Tack för att jag fick låna häst och kärra”, svarade mannen, drog upp en tiopundsedel ur plånboken och gav till bonden. ”Ursäkta mig, sir, men det är mer än vad hästen är värd”, stammade bonden och höll sedeln i händerna som om det hade varit något mycket ömtåligt. ”Men det är en fin häst”, svarade mannen och gav Dolly en avskeds­ klapp på halsen. ”Adjö”, sa han till bonden, lyfte på kepsen utan att säga något mer och gick därifrån.

När han kom ut på vägen började han gå och fortsatte några minuter tills han uppfattade ljudet av en bil som närmade sig. En blå Vauxhall blev synlig i en kurva och bromsade in bredvid honom. Budet gick närmare och när bakdörren öppnades klev han in. En man med värdigt ut­seen­de, klädd som en anglikansk präst, makade på sig i baksätet för att lämna plats för honom. Mannen såg på budet med en blick som tycktes fylld av onda aningar, sedan sträckte han sig efter en karaff med konjak som var placerad på baksidan av ryggstödet. Han hällde upp en ordentlig skvätt i ett kristallglas, gav det till budet och sa åt chauffören att fortsätta vägen framåt. ”Är packlåren ombord?” frågade han utan omsvep. ”Ja, fader”, svarade budet med sarkastiskt vördnadsfull ton. ”De lät sig luras av det förfalskade konossementet och lastade ombord lådan i det främre lastrummet.” Nu fanns inte längre ett spår av cockneydialekt när han pratade. ”Om sjuttiotvå timmar kan ni säga farväl till den berömde generalen.”

Orden tycktes bekymra prästen, även om det var vad han hade förväntat sig. Under tystnad stack han handen innanför överrocken och drog upp ett kuvert fullt med sedlar.

21

Cussler Blodröd gryning.indd 21

11-09-01 13.22.00

”Som vi har kommit överens. Hälften nu, hälften efter … händelsen”, sa han och överlämnade kuvertet utan att säga något mer.

Budet log när han såg den tjocka sedelbunten. ”Jag undrar om tyskarna skulle betala så här mycket för att sänka ett fartyg och mörda en general”, sa han. ”Det kan väl aldrig vara så att ni jobbar för kaisern?”

Prästen skakade bestämt på huvudet. ”Nej, det här är en teologisk fråga. Om ni hade lyckats hitta dokumentet, så skulle det här inte ha varit nödvändigt.” ”Jag sökte igenom herrgården tre gånger. Om det hade funnits där, skulle jag ha hittat det.” ”Ja, ni har redan sagt det.” ”Är ni säker på att det bars ombord?” ”Vi har fått kännedom om att ett möte med patriarken för den ryska ortodoxa kyrkan i Petrograd ingår i generalens program. Det råder föga tvivel om syftet med det mötet. Dokumentet måste finnas ombord. Det kommer att förintas tillsammans med honom, och hemligheten begravs för alltid.”

När de nådde Portsmouths utkanter började bildäcken rulla över våta kullerstenar. Chauffören körde mot stadens centrum, passerade kvarter efter kvarter med radhus i tegel. Samtidigt som regnet tilltog svängde han in bakom 1800-talskyrkan St. Mary’s. ”Jag skulle vilja bli avsläppt vid järnvägsstationen”, sa budet, samtidigt som han la märke till att den stora bilen körde rakt över en kyrkogård och stannade bakom prästbostaden. ”Jag blev ombedd att ta hand om en predikan”, svarade prästen. ”Det tar bara en liten stund. Vill ni inte följa med?”

Budet höll tillbaka en gäspning och tittade ut genom det regnstrimmiga fönstret. ”Nej, jag tror jag väntar här och håller mig torr.” ”Då så. Vi är snart tillbaka.”

Prästen och chauffören gick därifrån och lämnade budet att räkna sina blodspengar. När han försökte räkna ihop sedlarna från Bank of England, hade han svårt att läsa siffrorna och han märkte att han såg suddigt. Han kände en våg av trötthet komma över honom och stoppade hastigt undan pengarna och la sig ner på sätet för att vila. Trots att det kändes som timmar, hade det bara gått några minuter när han fick kallt vatten i ansiktet och han tvingade upp sina tunga ögonlock. Prästens stränga ansikte tittade ner på honom i det strilande regnet. Hans hjärna 22

Cussler Blodröd gryning.indd 22

11-09-01 13.22.00

sa honom att kroppen förflyttades, men han hade ingen känsel i benen.

Han lyckades fokusera blicken tillräckligt för att se att chauffören bar honom i benen, medan prästen höll i armarna. Han kände paniken inom sig och tänkte att han skulle ta fram sin Webley Bulldog-pistol ur fickan, men hans lemmar vägrade att lyda. Konjaken, tänkte han under ett ögonblicks klarsyn. Det var konjaken.

Ett valv av gröna löv upptog hela hans synfält när han bars i väg under de höga ekarna. Prästens ansikte gungade ovanför honom, som en vresig mask av likgiltighet, upplyst av två kalla ögon. Sedan försvann ansiktet åt sidan – eller det var egentligen han själv som gjorde det. Han snarare hörde än kände hur hans kropp föll ner i en grav och hamnade i en lerpöl.

Liggande platt på rygg tittade han upp mot prästen, som stod högt över honom med en lätt skuldmedveten min. ”Förlåt oss våra synder, i Faderns, sonens och den helige andes namn”, hörde han prästen säga med högstämd röst. ”Dem tar vi med oss i graven.”

Baksidan av en spade uppenbarade sig, följd av en klump lerig jord som föll ner och studsade mot hans bröst. Ännu en skovel med jord föll ner, och sedan ytterligare en.

Hans kropp var förlamad och rösten stum, men hans medvetande fungerade fortfarande rationellt. Skräckslagen förstod han att han höll på att bli levande begravd. Han kämpade på nytt för att röra på armar och ben, men lemmarna lydde inte. När jorden nådde ett stycke upp i graven, hördes hans skräckfyllda tjut bara i hans egna tankar, tills han drog sitt sista andetag.

Periskopet rörde sig i en båge genom det kokande, svarta vattnet, och det var nätt och jämnt att det syntes under den mörka himlen. Tio meter under ytan stod den tyske Oberleutnant Voss, med sitt barnsliga ansikte, och vred sakta periskopet trehundrasextio grader. Han dröjde med blicken vid några högt belägna ljuspunkter långt borta. Det var lyktsken från några bondgårdar som låg utspridda vid Cape Marwick – en kall, vindpinad del av Orkneyöarna.

Voss hade nästan hunnit spana hela varvet runt då hans öga uppfattade ett svagt ljusblänk vid den östra horisonten. Efter att ha justerat skärpan och fått en skarpare bild följde han tålmodigt ljuspunktens jämna rörelse. ”Ett eventuellt mål i riktning noll-fyra-åtta grader”, meddelade han och ansträngde sig för att dölja upphetsningen i sin röst.

23

Cussler Blodröd gryning.indd 23

11-09-01 13.22.00

Flera matroser som var stationerade i ubåtens trånga kontrollrum vaknade till när de hörde hans ord.

Voss följde föremålet med blicken i ytterligare några minuter, samtidigt som månskäran hastigt tittade fram mellan ovädersmolnen.

Under ett kort ögonblick lyste månskenet upp föremålet och avslöjade dess dimensioner mot den kuperade ön i bakgrunden. Voss kände hur hjärtat fladdrade till och märkte plötsligt att handflatorna blev svettiga mot periskophandtagen. Han blinkade några gånger för att vara säker på att han hade sett rätt och lämnade sedan okularet. Utan att säga ett ord skyndade han ut från kontrollrummet, rusade genom den smala aktre korridoren som löpte genom ubåten. När han kom till kaptenens hytt knackade han ljudligt, drog sedan det tunna draperiet åt sidan.

Kapten Kurt Beitzen låg och sov i sin koj men vaknade ögonblickligen och tände lampan över huvudet. ”Kapitän, jag har upptäckt ett stort fartyg som närmar sig från sydost cirka fem distansminuter härifrån. Jag fick en hastigt skymt av hennes profil. Det är ett brittiskt krigsfartyg, möjligen ett slagskepp”, rapporterade Voss ivrigt.

Beitzen nickade, satte sig upp och slängde av sig filten. Han hade sovit med kläderna på och drog hastigt på sig ett par kängor, och följde sedan med sin andrestyrman till kontrollrummet. Beitzen, som var en erfaren ubåtskapten, tittade länge i periskopet, ropade sedan ut avstånd och riktningskoordinater. ”Det är ett örlogsfartyg”, sa han obekymrat. ”Är den här kvadranten fri från minor?” ”Ja”, svarade Voss. ”De närmaste vi la ut ligger sexton distansminuter norrut.” ”Förbered för attack”, beordrade Beitzen.

Beitzen och Voss gick till kartbordet där de tog ut den exakta kursen och skickade order till rorsman. Trots att ubåten befann sig i undervattensläge krängde den och stampade på grund av det oroliga havet ovanför, vilket gjorde den brådskande uppgiften ännu mer stressande. u-75 var en ubåt i ue-1-klassen som hade byggts på varvet i Hamburg, och som i första hand var avsedd för att lägga ut minor på havsbotten.

Förutom ett stort lager minor hade hon fyra torpeder och en kraftfull 105 mm däckskanon. Hennes minutläggningsuppdrag var nästan avklarat 24

Cussler Blodröd gryning.indd 24

11-09-01 13.22.00

och ingen i besättningen förväntade sig en sammandrabbning med ett fientligt krigsfartyg. u-75 med befälhavare Beitzen hade bara varit ute på ett uppdrag sedan den hade sjösatts ett halvår tidigare. Det pågående uppdraget kunde redan betraktas som en framgång, eftersom ubåtens minor hade sänkt ett litet handelsfartyg och två trålare. Men det här var deras första försök mot ett större mål. Ryktet spred sig snabbt bland besättningen att de skulle attackera ett brittiskt krigsfartyg, vilket skruvade upp spänningen till toppnivå.

Beitzen förstod att en sådan triumf skulle garantera honom järnkorset.

Den tyske befälhavaren beordrade ubåten att försiktigt gå till en position vinkelrätt mot Cape Marwick. Om krigsfartyget höll kursen skulle hon passera mindre än fyra hundra meter från den lurpassande ubåten.

Ubåtens torpeder hade en räckvidd på mindre än åtta hundra meter, vilket gjorde det nödvändigt att gå obehagligt nära när de skulle skjutas ut.

Under första världskriget sänktes de flesta handelsfartygen av ubåtarnas däckskanoner. u-75 hade emellertid inte det alternativet mot den kraftigt bestyckade kryssaren, särskilt inte i den rådande sjögången.

Sedan de intagit sin position för attacken, stod kaptenen vid periskopet och inväntade sitt byte. Så tittade månen fram igen och avslöjade att Oberleutnant Voss nästan hade träffat huvudet på spiken. Det visade sig vara en pansarkryssare, något mindre än de fruktade dreadnoughtfartygen. ”Tub ett och två, förbered eldgivning”, beordrade Beitzen.

Nu befann sig kryssaren mindre än en och en halv kilometer bort, och storleken var så imponerande att fartyget nästan skymde hela horisonten.

Beitzen dubbelkollade torpedernas beräknade kurs, sedan studerade han än en gång målet. Fartyget skulle mycket snart vara inom skotthåll. ”Öppna de främre tuberna”, beordrade han.

Några sekunder senare ekade svaret genom kontrollrummet. ”Främre tuberna öppna.” ”Gör tub ett och två klara.” ”Klara”, kom svaret.

Beitzen följde kryssaren genom periskopet, väntade tålmodigt medan besättningen omkring honom höll andan. Han tittade tills det stora ytfartyget uppenbarade sig rakt framför dem. Beitzen öppnade munnen för att ge order om eld, då ett kraftigt ljussken plötsligt syntes i periskopet. I nästa sekund kändes en explosion som fick ubåtens stålskott att skaka.

25

Cussler Blodröd gryning.indd 25

11-09-01 13.22.00

Beitzen stirrade häpet genom periskopet när eldslågor och rök vällde ut från kryssaren och lyste upp natthimlen med sitt röda sken. Det stora krigsfartyget riste och skakade, och fören plöjde ner i vågorna. Aktern reste sig hastigt ur vattnet, blev hängande i luften några sekunder och tryckte sedan ner fartyget mot havsbotten. På mindre än tio minuter hade den jättelika kryssaren helt försvunnit utom synhåll. ”Voss … är du säker på att det inte finns några minor i den kvadranten?” frågade han med hes röst. ”Ja, kapten”, svarade officeren och kontrollerade än en gång kartan över minfältens placering. ”Hon är borta”, mumlade han slutligen till den oroliga besättningen som väntade på nya order. ”Stäng de främre tuberna och avbryt manövern.”

Medan den besvikna besättningen återgick till sina uppgifter, stod kaptenen som fastnaglad vid periskopet och stirrade tomt genom okularet.

Ett fåtal överlevande hade räddat sig i livbåtar, men det fanns inget han kunde göra för att hjälpa dem i den hårda sjögången. När han tittade på det tomma, svarta havet framför sig, försökte han förtvivlat hitta ett svar. Men det som hade hänt var fullkomligt obegripligt. Krigsfartyg exploderade bara inte helt av sig själva.

Efter en lång stund lyckades Beitzen slita sig från periskopet och vacklade tyst i väg till sin hytt. Ödet ville att han senare under kriget stupade, och han fick aldrig veta sanningen om varför ”Hampshire” hade flugit i luften. Under sina återstående dagar lyckades den unge kaptenen aldrig skaka av sig minnesbilden av kryssarens sista minuter, då det stora krigsfartyget sjönk, till synes utan anledning.

26

Cussler Blodröd gryning.indd 26

11-09-01 13.22.00

Del 1

qQ En osmansk dröm

Cussler Blodröd gryning.indd 27

11-09-01 13.22.00

Yerebatan Sarnici

28

Cussler BlodroĚˆd gryning.indd 28

11-09-01 13.22.01

1 juli 2012 kairo Middagssolen brände genom det tjocka lagret av damm och föroreningar som låg som en smutsig filt över den gamla staden. Med en temperatur på över fyrtio grader var det få människor som dröjde sig kvar på den brännheta stenbeläggningen på innergården i al-Azhar-moskén. al-Azhar, som var belägen i östra Kairo, cirka tre kilometer från Nilen, var en av stadens viktigaste historiska byggnader. Moskén byggdes ursprungligen år 970 e.Kr. av fatimidiska erövrare, och hade genom århundradena byggts om och utvidgats, så att den med tiden kommit att räknas som den femte viktigaste moskén i den islamiska världen. Utsirade stenskulpturer, höga minareter och spiror med lökkupoler tävlade om uppmärksamheten, samtidigt som de avspeglade tusen år av byggnadskonst. Innanför de fästningsliknande stenmurarna låg anläggningens hjärta, som utgjordes av en stor rektangulär innergård omgiven av höga arkader på alla sidor.

I skuggan av en portik stod en spensligt byggd man i säckiga byxor och löst sittande skjorta och torkade av ett par tonade glasögon. Sedan såg han sig omkring på innergården. I den tryckande värmen fanns bara några få ungdomar, som studerade arkitekturen eller som tysta gick omkring och mediterade. De var studenter från det intilliggande al-Azharuniversitetet, den mest framstående institutionen för islamiska studier i hela Mellanöstern. Mannen rörde vid det tjocka skägget som täckte hans ungdomliga ansikte, sedan hivade han upp en sliten ryggsäck på axeln.

29

Cussler Blodröd gryning.indd 29

11-09-01 13.22.02

Med den vita huvudduken svept om huvudet såg han ut som vilken teologi­studerande som helst.

Han klev ut i solskenet och gick över innergården mot den sydöstra arkaden. Fasaden ovanför de kölformade valvbågarna pryddes av ett antal utsirade medaljonger och nischer, som han såg hade blivit populära sittplatser för traktens duvor. Han gick mot en utskjutande mittbåge, upptill försedd med en hög rektangulär fyrkant, som markerade ingången till bönerummet.

Kallelsen till salat, eller bönen mitt på dagen, hade kommit nästan en timme tidigare, varför det vidsträckta bönerummet nu var nästan tomt.

Utanför foajén satt en liten grupp studenter på marken med korslagda ben och lyssnade på en universitetslärare som föreläste om Koranen. Mannen passerade förbi studenterna och fortsatte mot ingången till bönerummet.

Där mötte han en man med skägg, klädd i vit mantel, som tittade strängt på honom. Besökaren tog av sig skorna och visade tyst sin vördnad för Muhammed, fick en nick av dörrvakten och fortsatte in.

Bönerummet var en stor sal med en röd matta som täckte hela golvet, med öppningar endast för de dussintals alabasterpelare som bar upp taket. Liksom i de flesta andra moskéer fanns det varken kyrkbänkar eller utsirade altare som skulle ha kunnat hjälpa till med orienteringen. De kupolformade mönstren i mattan, som visade olika kroppsställningar under bönen, pekade mot salens ena ände. Då nykomlingen märkte att den skäggprydde dörrvakten inte längre fäste någon uppmärksamhet vid honom, gick han snabbt i väg längs pelarna.

När han närmade sig några bedjande män som låg på knä fick han syn på mihrab tvärsöver salen. Det var en anspråkslös nisch i en av moskéns väggar som visade riktningen mot Mekka. al-Azhar-moskéns mihrab var uthuggen i slät sten och kröntes av en vågformig, svart och elfenbensvit steninfattning som hade en närmast modern design.

Mannen förflyttade sig till pelaren närmast mihrab, tog av sig ryggsäcken och la sig sedan framstupa på mattan i bön. Efter en stund sköt han försiktigt ryggsäcken åt sidan så att den låg mot pelarens bas. När han fick syn på ett par studenter som gick i riktning mot utgången, reste han sig och följde efter dem ut i foajén där han satte på sig sina skor. Just som han passerade den äldre mannen med skägg mumlade han: ”Allahu Akbar”, sedan gick han raskt ut på innergården.

Han låtsades beundra en rosett i fasaden ett ögonblick, därefter begav 30

Cussler Blodröd gryning.indd 30

11-09-01 13.22.02

han sig hastigt mot Barberarporten, som ledde ut från moskéområdet.

Några kvarter därifrån klev han in i liten hyrbil som stod parkerad på gatan och körde i riktning mot Nilen. När han passerade genom ett förslummat industriområde körde han in vid ett nedlagt tegelbruk och stannade bakom en övergiven lastbrygga. Där drog han av sig de bylsiga byxorna och skjortan, vilket avslöjade att han innanför hade ett par jeans och en sidenblus. Han tog av glasögonen, tillsammans med peruken och lösskägget. Den manlige muslimske studenten existerade inte längre, utan hade förvandlats till en vacker kvinna med olivfärgad hy, hårda mörka ögon och elegant kortklippt, svart hår. Hon kastade sin förklädnad i en rostig soptunna, hoppade in i bilen och körde på nytt ut i Kairos nästan stillastående trafik, fortsatte sakta bort från Nilen i riktning mot Kairos internationella flygplats på nordöstra sidan av stan.

Hon stod i kö vid incheckningsdisken när ryggsäcken exploderade. Ett vitt moln höjde sig över al-Azhar-moskén när taket över bönerummet rasade in och mihrab förvandlades till en grushög. Även om explosionen hade tajmats så att den inträffade mellan de dagliga bönerna så dödades åtskilliga studenter och moskébesökare, och tiotals andra blev skadade.

Efter att den första chocken hade lagt sig, kände sig Kairos muslimska befolkning kränkt. Först skyllde man på Israel, sedan riktade man sig mot andra västerländska nationer när ingen tog på sig ansvaret för explosionen. Efter bara några veckor var bönerummet reparerat och man byggde snabbt en ny mihrab. Men för muslimer i Egypten och över hela världen skulle ilskan över attacken mot denna heliga plats hålla i sig betydligt längre. Det var emellertid inte många som förstod att det här attentatet bara var första delen av en strategisk plan som syftade till att förändra maktbalansen i hela regionen.

31

Cussler Blodröd gryning.indd 31

11-09-01 13.22.02

2 ”Ta kniven och skär loss det.”

Den grekiske fiskaren hade en ilsken rynka i pannan när han räckte sin son en rostig, sågtandad kniv. Tonårspojken klädde av sig i bara shortsen och hoppade ut över relingen, med kniven i ett stadigt grepp i handen.

Det hade gått nästan två timmar sedan fiskebåtens nät häktade tag i botten, något som hade gjort den gamle greken rätt förvånad eftersom han utan problem hade dragit not i de här vattnen många gånger tidigare.

För att försöka få loss näten styrde han båten åt alla håll, och han svor ljudligt allteftersom frustrationen tilltog. Hur han än försökte satt de fast. Det skulle bli en kostsam förlust att skära sönder redskapen, men fiskaren accepterade motvilligt att det här var en risk som trots allt hörde till yrket och skickade sin son över relingen. Även om det var blåsigt så var vattnet i östra delen av Egeiska havet varmt och klart, och när pojken befann sig på tio meters djup kunde han svagt urskilja botten långt nedanför sig. Men det var ännu långt bortom hans förmåga att klara ett fridyk ner till det djupet, så han dök inte djupare utan gick till angrepp mot näten med sin kniv. Det krävdes flera dyk innan pojken hade skurit loss de sista nätmaskorna. Han kom upp till ytan med de skadade fiskeredskapen, utmattad och andfådd. Fiskaren svor ännu en gång över de förstörda garnen, vände båten västerut och började gå mot Chios, en grekisk ö nära det turkiska fastlandet som reste sig ur det azurblå havet ett litet stycke därifrån.

Fyra hundra meter längre ut befann sig en man som intresserat iakttog fiskaren och hans besvärliga situation. Mannen var lång och smal men på samma gång kraftfull, och hans hud hade en djup solbränna efter många års 32

Cussler Blodröd gryning.indd 32

11-09-01 13.22.02

vistelse i solen. Han sänkte ner den gammaldags mässingskikaren och man såg hans havsgröna ögon som gnistrade av intelligens. Det var ett par tankfulla ögon, härdade av motgångar och åtskilliga sammandrabbningar med döden, men som samtidigt hade ett mjukt, humoristiskt drag. Han drog med fingrarna genom det tjocka, ebenholtssvarta håret med gråa stänk, och därefter gick han upp på bryggan på forskningsfartyget ”Aegean Explorer”. ”Rudi, nu har vi väl finkammat större delen av botten härifrån och in till Chios?” frågade han.

En småväxt man med hornbågade glasögon tittade upp från en dator och nickade. ”Ja, vår sista sökruta låg mindre än en distansminut från den östra sidan. Eftersom Chios ligger knappt åtta kilometer från Turkiet, vet jag inte ens vems vatten vi befinner oss på. Vi hade klarat av ungefär nittio procent av sökområdet när tätningen pajade på undervattensrobotens bakre sensor och det strömmade in saltvatten. Det kommer att dröja minst två timmar till innan teknikerna har hunnit reparera skadan.” auv:n, eller den autonoma undervattensfarkosten, var en torpedformad robot, fullpackad med sensorutrustning, som sänktes ner från sidan av forskningsfartyget. Farkosten var självgående och förprogrammerad med ett visst sökmönster, och den rörde sig fram över havsbotten för att samla in data som vidarebefordrades till ytfartyget.

Rudi Gunn började skriva på tangentbordet igen. Den som såg hans klädsel, som utgjordes av en trasig T-shirt och ett par skotskrutiga shorts, skulle aldrig ha kunnat gissa att han var ställföreträdande chef för Nationella byrån för undervattens- och marinarbeten, den federala organisation som ansvarade för vetenskaplig utforskning av världshaven. Gunn satt i vanliga fall instängd på numa:s högkvarter i Washington, långt ifrån något av de turkosfärgade forskningsfartyg som byrån använde för att samla in uppgifter om livet i havet, havsströmmar och miljöförstöring. Även om han var en skicklig administratör tyckte han om att ibland fly från hybrisen i nationens huvudstad och i stället få komma ut i fält och smutsa ner händerna, särskilt som hans chef gjorde likadant. ”Hur ser bottenkonturerna ut i vattnen häromkring?” ”Typiska för de här öarna. En sluttande avsats som sträcker sig ett kort stycke ut från land, innan det plötsligt stupar hundratals meter ner.

Just här är det cirka trettiofem meter djupt. Såvitt jag minns har det här området en ganska sandig botten, utan särskilt många hinder i vägen.”

33

Cussler Blodröd gryning.indd 33

11-09-01 13.22.02

”Det var väl det jag tänkte”, svarade Pitt med en alldeles speciell glimt i ögonen.

Gunn uppfattade blicken och sa: ”Jag anar en listig plan i chefens huvud.”

Dirk Pitt skrattade. I egenskap av chef för numa hade han lett dussintals undervattensundersökningar, ofta med anmärkningsvärda resultat.

Pitt hade en häpnadsväckande förmåga att lösa havets mysterier, alltifrån att lyfta upp ”Titanic” till att hitta fartygen från den försvunna Franklinexpeditionen i Arktis. Han var en lugn och trygg man utrustad med en osläcklig nyfikenhet, och han hade älskat havet redan från unga år.

Havets lockelse avtog aldrig, och därför såg han med jämna mellanrum till att komma i väg från numa:s högkvarter i Washington. ”Det är ett känt faktum”, sa han glatt, ”att de flesta skeppsvrak nära kusterna hittas av fiskare från trakten som fastnar med sina nät.” ”Skeppsvrak?” sa Gunn. ”Såvitt jag kan minnas handlade vår inbjudan från de turkiska myndigheterna om att lokalisera och studera effekterna av den algblomning som har rapporterats från deras kustnära vatten. De sa ingenting om att söka efter skeppsvrak.” ”Jag menar bara om vi skulle råka snubbla över nånting”, sa Pitt. ”Tja, vi är ju inte i tjänst för ögonblicket. Vill du sänka ner den fjärrstyrda undervattensfarkosten?” ”Nej, de där näten sitter inte så djupt. Dit ner kan vi dyka.”

Gunn såg på klockan. ”Jag trodde du skulle sticka om två timmar för att tillbringa veckoslutet i Istanbul tillsammans med din fru?” ”Ett hastigt dyk på väg till flygplatsen hinner vi nog med”, sa Pitt med ett leende. ”Då antar jag”, sa Gunn och skakade uppgivet på huvudet, ”att jag ska gå och väcka Al.” Tjugo minuter senare slängde Pitt ner en övernattningsväska i Zodiacen som låg och guppade intill ”Aegean Explorer” och klättrade ner i båten med hjälp av en hopfällbar stege. I samma ögonblick som han satte sig ner, gasade den kraftige mannen i aktern på med den lilla utombordaren så att gummibåten sköt ut från fartyget. ”Var ska vi gå ner?” ropade Al Giordino, som ännu inte hade gnuggat dimman ur ögonen efter eftermiddagens siesta.

Pitt hade tagit ut riktningen med hjälp av ett par landmärken på den 34

Cussler Blodröd gryning.indd 34

11-09-01 13.22.02

intilliggande ön. Giordino körde en bit in mot land, innan Pitt beordrade honom att slå av motorn. Sedan kastade han ut ett litet ankare från fören och gjorde fast när det blev slack i linan. ”Strax över trettio meter”, fastslog han, med blicken på den röda markeringen på linan, som syntes strax under ytan. ”Och vad förväntar du dig att hitta därnere?” ”Vad som helst från en hög med stenbumlingar till ’Britannic’”, svarade Pitt, och syftade på ett systerfartyg till ”Titanic” som hade sänkts av en mina i Medelhavet under första världskriget. ”Jag håller på stenbumlingar”, svarade Giordino medan han drog på sig en blå våtdräkt vars sömmar utsattes för svåra påfrestningar av hans muskulösa axlar och överarmar.

Giordino förstod att det skulle finnas något betydligt intressantare än bara några klippblock nere på botten. Han hade upplevt alldeles för mycket tillsammans med Pitt för att ifrågasätta sin väns uppenbara sjätte sinne när det gällde undervattensmysterier. Pitt och Giordino hade varit barndomsvänner i södra Kalifornien, där de hade lärt sig att dyka tillsammans utanför Laguna Beach. Under den tid de hade tjänstgjort i flygvapnet hade båda åtagit sig ett tillfälligt uppdrag vid en helt ny federal myndighet med uppgift att utforska världshaven. Efter en mängd projekt och äventyr var Pitt numera chef för den kraftigt utökade byrån som hette numa, medan Giordino arbetade tillsammans med honom som chef för avdelningen för undervattensteknik. ”Vi kan väl börja med att söka i cirklar utifrån ankarlinan”, föreslog Pitt medan de spände fast sina lufttuber. ”Jag tror att nätet fastnade lite längre in mot land än där vi befinner oss just nu.”

Giordino nickade, stoppade in regulatorn i munnen och hasade baklänges från Zodiacen och ner i vattnet. Pitt plumsade i sekunden efter, och de två männen följde ankarlinan ner mot botten.

Egeiska havets blå vatten var påfallande klart och Pitt kunde utan problem se femton meter eller kanske ännu mer. När de närmade sig den halvskumma bottnen noterade han med tillfredsställelse att den bestod av en blandning av slätt grus och sand. Gunns bedömning var korrekt.

Området verkade vara fritt från naturliga hinder.

De två männen spred ut sig tre meter över havsbotten och simmade i en båge ut mot havet, runt ankarlinan. Ett stim havsabborrar simmade förbi och tittade misstänksamt på dykarna innan de pilade i väg mot djupare 35

Cussler Blodröd gryning.indd 35

11-09-01 13.22.02

vatten. När de vek av i riktning mot Chios, såg Pitt att Giordino vinkade till honom. Med några kraftiga bensparkar simmade Pitt närmare och fann sin kollega pekande mot en stor formation framför dem.

Det var en brun skugga som tornade upp sig och fladdrade i det svaga ljuset. Den påminde Pitt om ett vindpinat träd, med lummiga grenar som skjuter upp mot himlen. När han simmade närmare såg han att det inte var något träd utan resterna av fiskarens nät som rörde sig lojt i strömmen.

För att inte riskera att trassla in sig rörde sig dykarna försiktigt och höll sig i strömriktningen när de närmade sig. Näten hade fastnat på ett enda ställe, där något stack upp ovanför havsbotten. Pitt kunde svagt urskilja en fåra som hade dragits över grus- och sandbottnen, och som slutade vid en upprättstående spira där näten var intrasslade. När han simmade närmare hindret kunde han se att det var ett cirka en och en halv meter långt, rostigt, T-format ankare av järn. Ankaret låg på sidan, med det ena flyet pekande uppåt och med fiskarens nät hopplöst insnärjda, medan det andra flyet låg inbäddat i havsbottnen. Pitt krafsade bort lite sand, vilket avslöjade att det begravda flyet hade kilats fast mellan en tjock träbjälke och en mindre tvärbjälke. Pitt hade utforskat tillräckligt många skeppsvrak för att genast se att den tjocka bjälken var kölen på ett fartyg.

Han vände sig bort från garnen och studerade den breda, grunda fåran som nyligen hade skrapats över botten. Giordino befann sig redan ovanför fåran och följde den till utgångspunkten. I likhet med Pitt hade han gissat sig till vad som hade hänt. Nätet hade fastnat i flyet vid ena änden av vraket och släpat med hela ankaret längs kölen, tills det hade hakat fast i ett tvärgående spant och inte kommit längre. På det sättet hade man oavsiktligt frilagt delar av ett gammalt skeppsvrak.

Pitt simmade mot Giordino som höll på att krafsa bort sand från en rak, utskjutande del. Genom att skrapa bort det skyddande sedimentet frilade han flera korslagda bjälkar nedanför kölen. Giordino kikade in i Pitts dykarmask med uppspärrade ögon och skakade på huvudet. Pitts sjätte sinne hade nosat upp ett skeppsvrak – och ett gammalt sådant till på köpet.

De förflyttade sig längs ytterkanterna och frilade lite här och lite där, och snart kunde de se att fartyget var cirka femton meter långt och att dess övre däck för länge sedan hade eroderats bort. I själva verket hade större delen av skeppet försvunnit, och endast några enstaka partier av skrovet 36

Cussler Blodröd gryning.indd 36

11-09-01 13.22.02

var intakta. Trots det syntes i aktern resterna efter några små fack under den mjuka sanden. Överallt låg det keramikfat, tegel och fragment av oglaserade lerkärl, även om det inte gick att avgöra vad skeppets egentliga last hade varit.

Eftersom tiden de kunde stanna därnere började bli knapp, återvände de två dykarna till aktern och öste bort massor av grus och sand, i jakt på något som skulle kunna hjälpa dem att identifiera vraket. Giordino stack in handen mellan några lösa bjälkar och snuddade vid ett platt föremål under sanden, och när han grävde lite hittade han ett metallskrin. Han höll upp det framför dykarmasken och kunde se att det fanns en låsmekanism på framsidan, även om bygeln till största delen hade rostat bort. Han virade omsorgsfullt in skrinet i en dykarväska, kollade klockan, simmade sedan bort till Pitt och gjorde tecken att han skulle gå upp till ytan.

Pitt hade upptäckt en rad med lerkrukor, som han lämnade orörda när Giordino närmade sig. Just som han vände sig om för att följa med Giordino upp till ytan, såg han något som blänkte till i sanden. Det kom från ett ställe nära krukorna, där hans simfenor hade virvlat upp bottensediment. Pitt simmade runt och krafsade bort mer sand, och då frilades en platt keramikyta. Trots att föremålet var täckt av avlagringar kunde han se att mönstret föreställde ett utsirat blommotiv. Han grävde med fingrarna i sanden och lyckades få tag om kanterna på någon sorts keramikkärl som han drog loss.

Kärlet var ungefär dubbelt så stor som en cigarrlåda, och sidorna var dekorerade med ett mönster i blått och vitt som matchade locket. Föremålet kändes oväntat tungt för att vara så litet och Pitt tog det under armen innan han började sparka sig upp mot ytan.

En kraftig eftermiddagsbris höll på att blåsa upp från nordväst och det gick vita gäss på havet. Giordino var redan ombord på Zodiacen och när Pitt blev synlig drog han upp ankaret. Pitt sparkade sig fram till gummibåten och räckte Giordino keramikkärlet. Sedan kravlade han ombord och tog av sig dykarutrustningen. ”Jag antar att du är skyldig den där fiskaren en flaska ouzo”, sa Giordino och startade utombordaren. ”Han visade vägen till ett intressant vrak”, svarade Pitt och torkade ansiktet med en handduk. ”Inte nåt vrak från bronsåldern med amforor ombord, men det såg ändå rätt gammalt ut.”

37

Cussler Blodröd gryning.indd 37

11-09-01 13.22.02

”Kanske från medeltiden”, gissade Pitt. ”Rena barnet, jämfört med många andra vrak i Medelhavet. Kom så åker vi i land och ser vad vi har hittat.”

Giordino drog på full gas, vilket fick Zodiacen att resa sig i fören, och sedan styrde han mot en närbelägen ö. Chios låg tre kilometer bort, men det var ytterligare fem kilometer innan de kom in i en liten vik med en slumrande fiskeby som hette Vokaria. De la till vid en förfallen kaj som såg ut som om den hade byggts under segelfartygens era. Giordino bredde ut en handduk på kajen och Pitt la upp de två artefakterna.

Både föremålen var täckta av en sandig beläggning som hade bildats under århundraden i vattnet. Pitt fick syn på en slang med färskvatten och tvättade försiktigt bort en del av den inlagrade smutsen på keramikföremålet. När föremålet var rengjort och han lyfte upp det i solljuset blev han nästan bländad. Ett intrikat blommönster i mörkblått, lila och turkos framträdde mot den vita bakgrunden. ”Ser lite marockanskt ut”, sa Giordino. ”Kan du få av locket?”

Pitt pressade försiktigt in fingrarna under det utskjutande locket. Han märkte att det tog emot lite och lossade det varsamt. Invändigt var det fullt av smutsigt vatten, förutom ett avlångt föremål som glänste svagt.

Pitt vände sakta på kärlet så att vattnet rann ut.

Han stack in handen och drog fram ett halvcirkelformigt föremål med tjocka avlagringar på. Till sin häpnad såg han att det var en krona. Han höll försiktigt upp den, kände tyngden av det massiva guldet och såg hur metallen blänkte på de ställen som var fria från sediment. ”Vilken grej”, sa Giordino. ”Det ser ut som nåt direkt från kung Artur.” ”Eller kanske Ali Baba”, svarade Pitt och såg på keramikkärlet. ”Det där skeppsvraket kan inte vara ett vanligt handelsfartyg. Tror du att det kan vara ett slags kungligt skepp?” ”Allting är möjligt”, sa Pitt. ”Det verkar som om nån betydelsefull person fanns med ombord.”

Giordino tog kronan och satte den på huvudet käckt på svaj. ”Kung Al, till er tjänst”, sa han och slog ut med armen. ”Jag slår vad om att jag skulle kunna locka till mig nån trevlig dam från trakten om jag hade på mig den här.” ”Tillsammans med några killar i vita rockar”, retades Pitt. ”Nu tar vi en titt på ditt låsta skrin.”

Giordino la tillbaka kronan i kärlet och tog sedan upp det lilla me38

Cussler Blodröd gryning.indd 38

11-09-01 13.22.02

tallskrinet. När han gjorde det lossnade det rostiga hänglåset och föll ner på handduken. ”Säkerheten är inte vad den har varit”, mumlade han och ställde ner skrinet igen. Han gjorde likadant som Pitt, tryckte med fingrarna mot lockets kanter och fick loss det med en skräll. Det fanns väldigt lite havsvatten i skrinet, för det var fyllt nästan till brädden med mynt. ”Snacka om jackpott”, skrattade han. ”Det tycks vara upplagt för tidig pensionering.” ”Nej tack. Jag vill helst inte tillbringa mina år som pensionär i ett turkiskt fängelse”, svarade Pitt.

Mynten var gjorda av silver och kraftigt oxiderade – flera av dem hade smält ihop. Pitt sträckte fram handen och tog ett glimmande mynt längst ner, ett ensamt guldmynt som inte påverkades av oxidering. Han höll upp myntet framför sig och såg att präglingen var lite oregelbunden, vilket tydde på att det var handslaget. På båda sidor kunde man urskilja snirklig arabisk skrift, och längs ytterkanten var myntet dekorerat med en taggig bård. Pitt kunde bara gissa sig till myntets ålder och ursprung.

De två männen undersökte nyfiket resten av mynten, som emellertid var i ett sådant skick att de inte gav några ytterligare ledtrådar. ”Utifrån våra knapphändiga bevis skulle jag gissa att vi har stött på ett osmanskt vrak av nåt slag”, fastslog Pitt. ”Mynten ser inte bysantinska ut, vilket betyder att de är från 1400-talet eller senare.” ”Nån borde kunna göra en exakt tidsbestämning av dem.” ”Vilken tur att vi hittade mynten”, sa Pitt. ”Jag tycker att vi borde förlänga projektet med en månad i stället för att återvända till Washington.”

I detsamma kom en skruttig Toyotapickup körande på kajen och stannade med gnisslande bromsar framför dem. En leende ung man med stora öron klev ut ur bilen. ”Skjuts till flygplatsen?” frågade han på stapplande engelska. ”Japp”, sa Pitt och hämtade sin övernattningsväska i Zodiacen. ”Hur gör vi med godbitarna?” frågade Giordino och virade omsorgsfullt in föremålen i handduken innan föraren hann se dem. ”De följer med mig till Istanbul, är jag rädd. Jag känner chefen för marinarkeologiska avdelningen på Istanbuls arkeologiska museum. Han kan hitta ett bra hem för artefakterna och förhoppningsvis tala om för oss vad vi har hittat.”

39

Cussler Blodröd gryning.indd 39

11-09-01 13.22.02

”Då antar jag att det inte blir nån vild kväll på Chios för kung Al”, sa Giordino och överlämnade handduken med innehåll till Pitt.

Pitt kastade en blick på den slumrande byn runt hamnen och sedan klev han in i pickupen som stod med motorn på tomgång. ”Ärligt talat”, sa han när föraren la ur handbromsen, ”så är jag inte säker på att Chios är redo för kung Al.”

40

Cussler Blodröd gryning.indd 40

11-09-01 13.22.02