Issuu on Google+


Av Unni Lindell: Ormbäraren 2000 Drömfångaren 2001 Sorgmantel 2002 Nattsystern 2003 Rödluvan 2004 Orkestergraven 2005 Honungsfällan 2007

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0285-7 © Unni Lindell 2008 Utgiven av Piratförlaget Översättning: Margareta Järnebrand Originalets titel: Mørkemannen Omslagsform: Mattias Boström Omslagsfoto: Lena Johansson/NordicPhotos Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009


                    bladverket och kastade gula ränder över det höga gräset. Cato Isaksen låg på knä på trädäcket på baksidan av radhuset. Han hade slitna jeans och bar överkropp. Han reste sig och viftade bort en fluga. Han var fortfarande upprörd och förbannad på Marian och Roger. Att de inte kunde vara litet mer professionella. Första dagen på jobbet, och bara elände. Genom den öppna altandörren såg han pappershögen som han hade tagit med sig hem. Den låg på matbordet och ropade på att bli genomläst. De nya impregnerade bräderna låg prydligt staplade på varandra längs staketet mot grannen. Han skulle riva upp en bräda till, och sedan fick det räcka för i kväll. Han måste byta fokus, annars skulle allt bli outhärdligt. Han tog en klunk ur keramikmuggen med kaffe, kände den fräna doften från virket som han hade brutit loss. Någon eldade trädgårdsavfall i närheten. I rabatten under vardagsrumsfönstret hade Bentes rosor torkat ihop till ljusbruna, taggiga stjälkar. Torra fjolårslöv låg i en driva allra längst inne vid väggen. Klöver och groblad gjorde att gräsmattan såg ovårdad ut. På det blå trädgårdsbordet stod en flaska ljummet mineralvatten och en halv färdigbredd baguette som han hade köpt på hemvägen. Han ställde ifrån sig muggen och satte sig ner på huk igen. Det frestade på ryggen att sitta så. Han kom plötsligt att tänka på hur lätt det skulle vara att gräva ner ett lik under en sådan här altan. Han böjde sig fram och drog ur en tvåtumsspik. Om han gjorde blomlådorna utmed trädäcket en meter höga kunde han lägga in en botten mitt i och fylla på med jord. Växterna skulle få extra goda förutsättningar.




Han hade sagt till Georg att det kanske var dags att ta bort hans sandlåda nu. Den höll nästan på att växa igen. Pojken gick i skolan och kom bara på besök varannan helg. Han bodde inne i stan tillsammans med Sigrid, styvpappan Hamza och den nya lillasystern. ”Fan att Roger har gjort Ellen med barn”, sa han plötsligt högt och slängde ifrån sig hammaren. I nästa ögonblick tänkte han att det var bra. Han skulle ändå inte ha mer med Ellen att göra på det sättet. Inte med Sigrid heller. Det fick vara nog. Han skulle stanna hos Bente nu. Han visste precis när förändringen hade skett. När Bente, som han hade lämnat, började hämta sig. När hennes sorgsna ansikte blev vackert igen. En dag sa hon: ”Jag vet att jag kommer att klara det. Jag kommer att överleva, både jag och pojkarna.” Och sedan hade hon lett. De hade stått just där han låg på knä nu. Allting var så välbekant: ljudet av bollen som grannbarnen studsade mot väggen på kortsidan av huset. Bullret från vägen, färgen på himlen, ljudet från grannens radio. Mobilen ringde inne på matbordet. Han reste sig och gick mot altandörren, drog ifrån gardinerna och kastade en blick på klockan. Den var strax efter nio. * ”Slut på semestern, chefen.” Roger Høibakk talade snabbt och forcerat. ”En kvinna har ramlat från sjunde våningen i ett bostadshus i Stovner. En Britt Else Boberg, femtiosju år.” Cato Isaksen gick barfota ut i köket. ”Men det är väl ingenting för oss?” Han satte på kranen och sköljde av händerna med mobilen fastkilad mellan kinden och axeln. ”Det låter som en olyckshändelse eller självmord. Jag jobbar med en altan.” Han sköt igen luckan till bänkskåpet med knäet. Genom fönstret såg han grannens katt balansera på staketet. De tomma ytterkrukorna i fönsterkarmen lyste mot honom. ”Hon blev knuffad, ett vittne såg det. Samtalet registrerades




21.03. Då hade hon just fallit. Det är fullt pådrag. Vi åker upp med detsamma.” Cato nappade åt sig en vit T-tröja som hängde över en av köksstolarna. ”Okej, jag är på väg. Jag ska bara ta på mig andra kläder. Vilken adress?” ”Stovner Senter 16. Kör förbi Tøyen, ta Østre Akervei mot Stovner, kör tills du ser centrum så är du framme.” * Den avkylda kvällsluften strömmade mot honom när han steg ur den civila bilen. Flera polisbilar stod parkerade strax intill. Höghusen tornade upp sig och skymde himlen. Fönsterrutorna i ett av husen lyste orangegula i kvällssolen. En liten skara människor hade samlats utanför polisens avspärrningar runt platsen där liket låg. De vita och röda banden hade spänts upp mellan några pinnar som hade slagits ner i gräsmattan. Folk stod på sina balkonger och tittade ner på poliserna och den döda kvinnan på marken. Cato Isaksen gick snabbt över parkeringen mot hopen av nyfikna människor. Fem meter från där kvinnan låg såg han ett urblekt vaddtäcke, en gul plasthink och en liten hög med dockkläder. Brottsplatsundersökare Ellen Grue tittade upp när han kom. Hon satt på huk bredvid den döda i sin pappersaktiga överdragsdräkt. Sommarsolen hade givit hennes hud en honungsfärgad glöd, och munnen var naturligt röd. Han kände att det stramade i halsen. Han nickade kort mot henne och de båda andra teknikerna. Kvinnan låg i en förvriden ställning. Hon hade på sig en fritidsdress i vinröd frotté. Den bestod av jacka och piratbyxor. Cato Isaksen lade märke till att hennes tånaglar var välvårdade och rödlackade. Ena armen låg böjd in under kroppen, och det mörka, smålockiga håret täckte delvis ansiktet med den öppna munnen som gapade som ett svart hål mot dem. Blodet runt hennes huvud hade färgat gräset rött i en stor cirkel. Ögonen var vidöppna.




Ellen Grue såg på honom. ”Hon ser ut att ha några märken på överarmarna. Jag drog bara försiktigt ner jackan på ena sidan. Titta här.” ”Ja, jag ser det.” ”Jag får kramp i benen av det här.” Ellen Grue reste sig. ”Asle och Roger är inne i trappuppgången där hon bodde”, sa hon. ”Men jag tror inte att de har tagit sig in i hennes lägenhet än. De får visst inte tag i vaktmästaren.” ”Jag vet, jag pratade med Asle på hitvägen. Han och en till kollar läget nu”, sa Cato Isaksen och kastade en snabb blick ner på hennes mage. En liten bula syntes tydligt under kläderna. ”Ingen överlever ett fall från sjunde våningen”, sa hon och pekade mot en balkong högt uppe. ”Där, den med blomlådorna med de röda blommorna.” Cato Isaksen drog ett par blå skoskydd av plast utanpå skorna. I en glimt såg han henne och Roger framför sig, hur hon drog ner honom mot sig och låste händerna runt hans nacke. ”Sjunde våningen är rätt högt”, sa han torrt och flyttade blicken till den döda kvinnan igen. ”Det luktar förresten alkohol ur den dödas mun.” Ellen Grue strök sig trött över ansiktet. ”Vi behöver en timme till, men sedan följer jag med bårbilen upp till rättsmedicinska.”




                    sig fram på motorcykeln. Yamahan tog honom vart han än önskade på nolltid. Den var som en ilsken geting, som att sitta på en krutdurk. Han älskade ljudet från de båda avgasrören, kände vindens tilltagande tryck mot kroppen allteftersom farten ökade. Han gav mer gas och sköt som en pil förbi flera bilar i rad innan han gick in och lade sig bakom en grå Audi Q7. Det svarta skinnstället stramade runt magen. Kalaskulan hade blivit för stor, till hösten skulle han banta. Dra ner på ölburkarna. Men inte nu, nu var det sommar. Han hade kört in från campingplatsen i förmiddags. Klippt gräset mellan husen, vattnat rabatterna, sopat gångvägarna, plockat upp några tomflaskor, chipspåsar och urklämda tuber borta vid bänken utanför affären. Sedan hade han rensat ogräs borta vid klätterställningen och konstaterat att betongväggen utanför Rimibutiken var nedklottrad igen. Förbannade ungdomar. Han hade också hjälpt en gammal man att byta säkringar och tvättat upp sina hawaiiskjortor. De var redan torra och låg hoprullade i den ena motorcykelväskan. Det var fullt upp att göra. När han kom ner till Rødvassa igen skulle han öppna en ölburk, plocka fram yatzyblocket och se dyningarna sudda ut akvarellandskapet. Han hade haft husvagnen stående nere i Son i alla år. Han hade varit där sedan han var barn, åkte aldrig någon annanstans på semester, gjorde bara korta utflykter fram och tillbaka till Rødvassa. På så sätt slapp han skaffa vikarie också. Vaktmästarjobbet var en livsstil, mycket mer än ett jobb. Han gillade inte tanken på att främlingar skulle traska omkring i hans uppgångar, klippa hans gräs-




mattor, vattna hans rosor, sopa hans gångvägar eller byta hans glödlampor. Vikarie hade han bara anlitat en enda gång, när han fick akut blindtarmsinflammation och blev hämtad med ambulans. Det var på vintern, så det måste skottas och sandas. När han kom tillbaka tog det honom flera dagar att få ordning på allting igen. Ibland fick han en förtvivlad känsla av vanmakt; det enda han hade att leva för var tre höghus. Var det patetiskt att gå så totalt upp i det? Utmaningen låg i att göra det till en livsstil, strunta i klagomål från sura människor och låta alla förstå att det trots allt var han som bestämde. Nya räcken hade folk pratat om nu. Det var ofattbart, som om de gamla inte dög som de var. Stål och glas, sa de. Designsmörja, sa han. Han orkade inte med tanken på byggnadsställningar och hantverkare och kaos och oväsen i månader. Folk hade blivit så struntförnäma, till och med uppe i Stovner. Ibland önskade han sig en egen trädgård. Ett litet sommarställe. Det var bara en tanke, men sådana sommarträdgårdar kunde vara fulla med vilda blommor och gräs. De krävde inte så mycket skötsel. Det var mycket krångel med folk. De spelade för hög musik och drog in sand i trappuppgången. En del plockade inte upp efter sina jyckar heller. En gång hade han blivit biten av en cockerspaniel. I dag hade den lilla fjantiga hunden på sjätte våningen ryckt upp tre av perennerna utanför uppgång A. Inte bara dragit upp dem utan tagit dem i munnen och kastat med dem fram och tillbaka så att jorden spreds runt omkring. Efteråt hade de båda småflickorna från sjunde och åttonde våningen vägrat att flytta täcket de lekte på när han skulle klippa gräsmattan. Han hade känt att han fick lust att banka skiten ur dem. Till slut hade han i raseri klippt gräsmattan runt täcket. Sedan hade han satt på vattenspridaren vid rosenrabatten och fyllt på med bark i rabatten där sluttningen ner mot källarvåningen började. Sedan var det bara att sätta sig på motorcykeln och ta sig därifrån.




        trettioårsåldern, barfota och med en liten skälvande hund på höften, vinkade till sig Cato Isaksen. ”Det är grannen ovanför mig”, ropade hon och drog handen genom den kolsvarta luggen som hade en lila slinga vid ena örat. ”Det är Britt Else Boberg. Hon måste ha ramlat från sin balkong”, fortsatte hon med darrande röst och pekade upp mot en balkong högt ovanför medan hon tryckte hunden intill sig. ”Där, på sjunde våningen.” ”Vi har förstått det.” Cato Isaksen tog upp ett litet block ur fickan. ”Har du sett eller pratat med vederbörande i dag, eller under kvällen?” ”Nej, inte i dag. Jag har inte sett till henne på ett par dagar. Men hon brukade klaga när jag spelade musik, sa att jag hade ljudet på för högt och sådana saker. Och att min hund skällde ute på balkongen. Nu har jag varit ute och gått med hunden.” ”Kan du berätta något om henne?” Kvinnan ryckte på axlarna. ”Jag vet inte så mycket. Hon var rätt ensam, tror jag. Hade dille på att tvätta”, tillade hon. Asle Tengs kom gående över gräsmattan. Han strök sig snabbt över det grå håret. Cato Isaksen nickade åt kvinnan med hunden och gick kollegan till mötes. ”Vem var det som såg att hon blev knuffad?” ”En kvinna i huset mittemot. Hon säger att hon såg hur en man närmast lyfte henne över räcket. Hundpatrullen är redan i gång, de söker i området efter en man med mörk tröja och keps. Boberg bodde på sjunde våningen, vi kan utgå ifrån att det är den lägenheten som vittnet har pekat ut”, sa Asle Tengs. ”Vi har börjat knacka dörr. Två bilar kör runt och spanar i närområdet.”




Cato Isaksen vände sig om och bad två nyfikna ynglingar i femtonårsåldern att backa undan med sina cyklar. Randi Johansen kom körande i en civil bil tillsammans med Tony Hansen. De parkerade halvvägs inne på gräsmattan. ”Vi har inte kunnat ta oss in i hennes lägenhet än”, sa Asle Tengs och såg på dem. Cato Isaksen retade sig på att Tony Hansen fortfarande hade ring i örat. Han vände sig mot Randi Johansen och frågade lågt var Marian var. Randi samlade det ljusa håret i en hästsvans. ”Hon är på dressyrkurs.” ”På vad då?” ”Dressyrkurs med Birka. Hon har stängt av mobilen. De är ända nere i Fredrikstad.” Cato Isaksen såg på Tony Hansen. ”Tony, kila bort till bilen och gör en sökning på Boberg”, sa han. ”Britt Else, säger flera grannar. Vi får tro att det är hon.” ”Marian kanske är på dressyrkurs med sig själv.” Asle Tengs skrattade lågt. Cato Isaksen krängde av sig skoskydden och höll tillbaka en kommentar. ”Och kör vaktmästarens namn samtidigt”, ropade han efter Tony Hansen. Randi Johansen gick bort till det kvarlämnade täcket. Hon satte sig på huk och tittade på dockkläderna. Det var spetskant på kragarna, paljettbroderier, stickningar och smock på de små klänningarna. Tony Hansen kom tillbaka bärande på en liten laptop. ”Britt Else Boberg är född den sjunde i tionde femtioett”, sa han. ”Hon är svensk medborgare, sjukpensionär. Adressen stämmer. Jag har inte hittat några anhöriga i första vändan, chefen, men jag ska försöka igen.” Han såg på Asle Tengs. ”Vad heter vaktmästaren?” ”William Pettersen”, sa Asle Tengs, vände ryggen åt dem och gick mot trappuppgången igen.




             bromsade in när han kom till avfarten vid Son. På sina ställen hade vägbanan spruckit. På vägens vänstra sida låg ett sädesfält. Till höger lyste rapsens intensivt gula färg mot honom. Han gasade på igen. Kom till det röda huset med den stora skorstenen. Eftersom det var sommar steg det så klart ingen rök ur den nu. Han tänkte på de båda småflickorna och ångrade att han hade skällt på de skenheliga små monstren. De var bara barn som tillbringade hela sommaren i asfaltdjungeln, tänkte han och svängde in på bensinmacken alldeles före infarten till campingen. Han stannade bakom en gammal Golf med rostfläckar på bakluckan, klev av cykeln och tog av sig hjälmen. Han strök sig över den kala hjässan. Först nu kände han den tryckande värmen. Han drog ner blixtlåset i det täta skinnstället en bit. Det stramade över den runda magen. Ur en bärbar stereo dånade rapmusik. På kvällarna var planen bakom macken ett populärt ställe för ungdomar som träffades med mopeder och cyklar. Efteråt gav de sig ner till stranden för att supa sig fulla. William Pettersen betraktade två unga flickor som med slutna ögon stod och lutade sig mot den blå containerbaracken. Som om det gick att bli solbränd så här sent på kvällen. Han fiskade upp plånboken ur fickan på det trånga skinnstället. Genom mackens fönster såg han den färgade mannen räcka en ung kvinna i gul klänning en mjukglass. Han gick in. Det luktade pommes frites och hamburgare. Flugorna surrade i de stora fönstren. Värmen låg och dallrade under taket. Han ställde sig i kö och väntade. När det blev hans tur köpte han en mugg kaffe, en munk och en glass.




Han gick ut igen och bort till motorcykeln. Lutade sig mot den med baken nätt och jämnt vilande mot sadeln. Stod sedan så och åt munken och drack kaffet. Han rev av glasspapperet, vek ihop det och gick bort och lade det i papperskorgen. I väster höll solen på att gå ner bakom åsen. Han hade kört in vid tolvtiden på dagen. Nu skulle han snart vara tillbaka i husvagnen igen. Himlen var full av moln som såg ut som luftskepp av krom. Alldeles innan solen var på väg att försvinna bakom åsen sprack molnen upp, och ett skimrande kvällsljus spreds i en lång glimt.




               hur lukten av saltvatten och rutten tång slog emot honom. Han var klädd i en blå joggingdress med texten ”Rødvassa” tryckt på bröstet och bar en keps med reklam för målarfärg. I mungipan hade han en cigarrett och i högerhanden en domkraft. Fukten kom drivande från vattnet med den kyliga kvällsluften. Det doftade sött av rödklöver. Campingplatsen låg bara några hundra meter från stora vägen, men ändå hörde man inte ett ljud av trafiken. Det var han stolt över. Det var den täta skogen som skärmade av ljudet, men också formen på landskapet. Även om de flesta barnfamiljerna höll på att slå sig till ro var det barn som skrek, badbollar som for hit och dit och folk som gick barfota på den stenlagda gången mellan stranden, duschbyggnaden och toaletterna. En bil kom körande. Det var den jesuslike mannen med gitarren, han som bodde i det lilla tältet där skogen började. Ewald Hjertnes steg åt sidan och nickade. Gruset knastrade under däcken när bilen sakta körde förbi. Han följde stigen ner mot vattnet och kastade in cigarrettfimpen bland några buskar innan han flyttade domkraften till den andra handen. Utanför campingstugorna hade sommarklädda människor ordnat kvällsmys. De hade dukat upp öl och grillad mat på småbord av vit plast med dukar i grälla mönster. Det luktade gott. Han var hungrig. På ett ställe låg en trött hund och vilade. Tre ungar gapade och skrek i gungställningen. Mamman försökte få dem att förstå att det var läggdags. Ewald kunde inte låta bli att tänka på William. Han avskydde skrik och skrän. Kanske var vaktmästarjobbet egent-




ligen inte idealiskt för honom. Han borde ha ett eget litet hus. Själv satt han hela vintern och väntade i lägenheten i Stovner. Det var bara de här månaderna, från maj till augusti, i Rødvassa. När han kom ner första gången vid påsk var det som om livet började på nytt. Det var alltid med en andäktig känsla som han parkerade Ladan utanför grinden och stack in nyckeln i det fuktiga hänglåset på kedjan som hängde tvärs över vägen. Allt såg så sorgligt ut på våren. Mössen hade försett sig av trä och kuddar inne i boden. Det gulaktiga gräset och de ruttna löven som tittade fram under snön. Husvagnarna var ofta täckta av snö och is ända in i april. De stod där hela vintern med träskivor och presenningar för fönstren. Ofta var gräsmattorna angripna av snömögel. Han sådde alltid i nytt gräs framåt början av maj. På andra ställen var han tvungen att ge sig på det vissna gräset med lie. Gästerna började inte komma förrän i juni, och då hänvisade han tältarna till det frodigaste partiet först. Runt husvagnarna som hade långtidskontrakt var han extra noga med att kratta och göra fint. Det var viktigt att ta vara på de fasta gästerna. En del hade varit där i trettio år. Sommaren var hans tid. I mitten av augusti stängde han. Då var han trött också. Det var mycket att hålla ordning på. Han log mot den fylliga kvinnan. Hon var en av de fasta gästerna. Hon höll på att ta in två stora, gula badhanddukar som hängde över plaststolen utanför ingången till tältet. Ewald Hjertnes gjorde en gest med handen och fortsatte mellan tälten ner mot vattnet och husvagnarna. ”Hur var det i Moss?” ropade hon efter honom. ”Jag kom precis tillbaka”, sa han. ”Min bror var inte hemma.” ”Men herregud.” Hon stirrade på domkraften han hade i handen. ”Tänker du slå ihjäl någon?” ”Pettersens husvagn står snett”, sa han. ”Han kommer när som helst. Du vet hur noga han är med allting.” I samma ögonblick fick han syn på honom. William Pettersen stod i slutet av stigen, där sandstranden började, i sitt skinnställ och väntade.




”      han kom utrusande på balkongen.” Cato Isaksen sneglade på kvinnan som stod bredvid honom. Hon hade blekt hår och talade med mörk, sjungande röst. Hennes armar var tjockare än hans lår. ”Jag kan inte få bilden ur huvudet.” Kvinnan pekade mot fasaden till nummer sexton. ”Solen reflekterades i fönsterrutan där uppe.” Hon pekade. ”Ljuset for upp utmed väggen och stannade alldeles intill hennes balkong. Mina ögon följde bara ljuset, helt automatiskt. Herregud, då såg jag att han mer eller mindre lyfte henne över kanten.” ”Jag vill gärna att du kommer ner till polishuset redan i kväll för ett formellt förhör. Det är mycket viktigt. Jag hoppas att det går bra?” Kvinnan nickade och fortsatte tala. ”Jag ser fallet framför mig, om och om igen. Som en film som börjar om gång på gång. Min man sa att det händer ibland, i sådana här höga hus. Men hon hoppade ju inte. Jag vill inte bo på ett sådant ställe om det är så det är. Jag har ett litet barn. Han ska inte växa upp med folk som ramlar eller blir knuffade ner från balkonger. Två små flickor lekte på ett täcke alldeles innan hon föll. De kunde ha fått henne över sig.” Vittnet hade på sig en missklädsam tunika i något stormönstrat tyg. Hennes man var mager och kutryggig och hade halvlångt, fett hår. ”Men låt polisen slippa stå på balkongen”, sa han och visade in Cato Isaksen i vardagsrummet, där det stod en jättestor, svart skinnsoffa. På det lilla bordet bredvid tronade en bastant lampa. Utredaren ertappade sig själv med att känna medlidande med de här människorna och deras liv. Känslan var blandad med skam. På




golvet låg en stormönstrad matta. På bordet en urklippsbok. Någon hade klistrat in bilder med glitter på de svarta sidorna. En balja med nytvättade kläder stod mitt på vardagsrumsgolvet. Han blev stående en liten stund innanför balkongdörren innan han satte sig längst ut i den svarta skinnsoffan. Han kunde se sitt eget ansikte i den blanka lampfoten. Noterade att han hade fått tillbaka den bekymrade rynkan i pannan. ”Så de grälade innan hon föll?” ”Jag har redan berättat alltihop för en annan polis”, fortsatte kvinnan snabbt och sjönk ner bredvid honom. ”Det som hände var att han kom ut på balkongen. Hon reste sig tvärt, och sedan började de gräla. Jag hörde förstås inte vad de sa, men han var arg och hon var … ja, hysterisk. Det såg ut som om hon försökte knuffa honom först. Men hon var inte tillräckligt stark. Han välte henne över räcket och släppte taget. Mannen drog igen dörren. Och han kom inte ner efteråt. Om det hade varit en olyckshändelse skulle han väl ha kommit ner?” ”Kan du beskriva honom?” ”Han försvann ju in i lägenheten igen med detsamma. Men han hade en svart eller mörkblå keps på sig och en mörk jacka eller tröja.” ”Hur gammal tror du att han kan ha varit?” ”Kanske trettiofem, fyrtio, eller femtio. Jag vet faktiskt inte. Stackars kvinna. Bilderna mal runt i huvudet på mig. Kan jag få något att dricka?” Hon tittade bort på sin man som stod kvar mitt på vardagsrumsgolvet. Den magre mannen hämtade ett glas vatten och räckte det till henne. Han frågade inte om Cato Isaksen ville ha. Vittnet drack ur vattnet i ett par djupa klunkar. ”Det gick så fort. Hon såg ut som en docka när hon föll. Hon skrek inte. Men när hon landade på marken hördes ett dovt ljud. Det var fullkomligt fasansfullt. Jag skrek och satte händerna för ansiktet. Jag visste inte att jag hade skrikit förrän efteråt, men jag hade alldeles ont i halsen.




Min man kom springande och frågade vad det var. Jag bara pekade utan att få fram ett ord. Han förstod vad som hade hänt, rusade in, tog sin mobil och ringde larmnumret. Sedan försökte han lugna mig. Men jag var fullkomligt ifrån mig. Det var så hemskt.” Det pep till i Cato Isaksens mobil. Han tittade snabbt ner på den och knappade fram sms:et. Det var från Roger Høibakk. Vi måste bryta upp dörren. Får inte tag i vaktmästaren. ”Hon föll så sakta”, sa kvinnan lågt. ”Det var så fruktansvärt. Det var precis som om hon var död innan hon föll, men det kan hon väl inte ha varit?” ”Det kommer obduktionen att utvisa”, sa Cato Isaksen och reste sig.




9789164202857