VE RON ICA ROTH
ALL E G I A N T
Ö V E R S Ä T T N I N G : K A TA R I N A FA L K
Modernista stockholm
Varje fråga som kan besvaras måste besvaras eller åtminstone beaktas. Ologiska tankeprocesser måste ifrågasättas varhelst de uppstår. Felaktiga svar måste korrigeras. Korrekta svar måste bekräftas. ~ U r De l ä r das m a n ifest
F Ö R S TA K A P I T L E T TR IS J a g vandrar fram och tillbaka i vår cell i De lärdas högkvarter samtidigt som hennes ord ekar i mitt huvud: Mitt namn kommer att vara Edith Prior, och det finns mycket som det kommer att bli skönt att få glömma. »Så du har aldrig sett henne förut? Inte ens på bild?« frågar Christina som har lagt upp sitt skadade ben på en kudde. Hon blev skjuten under vårt desperata försök att komma över Edith Priors film och avslöja innehållet i den för stadens invånare. När vi gjorde det hade vi ingen aning om vad filmen innehöll, eller att den skulle komma att rubba den grund som hela vårt samhälle vilar på: falangerna, våra identiteter. »Är hon en gammelmormor eller moster eller någonting?« »Nej, har jag ju sagt«, säger jag och vänder när jag når fram till väggen. »Prior är – var – pappas namn, så det måste vara någon från hans sida av släkten. Men namnet Edith är vanligt bland De osjälviska, men pappas släktingar tillhörde De lärda så…« »Så hon måste vara äldre«, säger Cara och lutar huvudet mot väggen. Från den här vinkeln ser hon precis ut som sin bror, Will. Han som var min vän. Han som jag dödade. Sedan byter hon ställning och skuggan av honom är borta. »Några generationer tillbaka. En anmoder.« »Anmoder.« Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit. 9
Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om att min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför. »Jag vill veta«, säger Cara och drar handen över sitt ansikte. »Jag måste få veta hur länge vi har varit här. Kan du vara snäll och stå stilla i en enda sekund?« Jag hejdar mig mitt i cellen och höjer på ögonbrynen. »Förlåt«, mumlar hon. »Det är lugnt«, säger Christina. »Vi har suttit instängda här alldeles för länge.« Det har gått flera dagar sedan Evelyn tog kontroll över kaoset i lobbyn till De lärdas högkvarter och med några korta befallningar såg till att alla fångar forslades till cellerna på tredje våningen. En falanglös kvinna kom och lade om våra skador och gav oss smärtstillande medel, och vi har ätit och duschat flera gånger, men ingen har berättat för oss vad som händer utanför, oavsett hur mycket jag har frågat. »Jag tycker att Tobias borde ha kommit vid det här laget«, säger jag och sjunker ner på min brits. »Var är han?« »Han är kanske fortfarande arg för att du ljög och gick bakom ryggen på honom för att samarbeta med hans pappa«, säger Cara. Jag blänger på henne. »Four skulle aldrig vara så småsint«, säger Christina, antingen för att tillrättavisa Cara eller i ett försök att lugna mig, jag är inte säker. »Jag gissar att någonting händer där ute som gör att han inte kan komma. Han sa ju åt dig att lita på honom.« Mitt i kaoset, när alla skrek och De falanglösa försökte knuffa oss mot trappan, hade jag hållit hårt i hans tröja för att inte tappa bort honom. Då hade han gripit tag om mina handleder och skjutit undan mig. Lita på mig. Följ med dem utan att göra motstånd. Det var så han hade sagt. »Jag försöker«, säger jag och det är sant. Jag försöker lita på 10
honom. Men varenda liten del av mig, varenda fiber och varenda nervtråd, längtar till frihet, inte bara från den här cellen utan också från det fängelse som hela staden utanför utgör. Jag måste få veta vad som finns utanför stängslet.
A NDR A K AP I T L E T TOBI AS J a g kan inte gå i de här korridorerna utan att tänka på de dagar när jag satt inspärrad här, barfota och med en kropp som pulserade av smärta vid varje rörelse. Och med det minnet följer ett annat: att vänta på att Beatrice Prior skulle möta döden, mina knytnävar mot dörren, hennes livlösa kropp i Peters armar när han talade om för mig att hon bara var drogad. Jag hatar det här stället. Det är inte lika rent som när det var De lärdas förläggning. Nu är korridorerna märkta av strider med kulhål i väggarna och glassplitter från krossade glödlampor överallt. Jag går över smutsiga fotavtryck och under lysrör med flackande sken till hennes cell och jag släpps in utan frågor, eftersom jag bär De falanglösas symbol – en tom cirkel – på en svart armbindel och eftersom mitt ansikte bär Evelyns drag. Tobias Eaton var tidigare ett namn förknippat med skam. Nu är det laddat med makt. Tris ligger på golvet bredvid Christina och skavfötters med Cara. Min Tris borde se liten och blek ut – hon är trots allt liten och blek – men i stället pulserar rummet av hennes närvaro. Hennes blick möter min och i nästa sekund är hon på fötter med armarna hårt om min midja och ansiktet mot mitt bröst. Jag kramar hennes axel med den ena handen och stryker henne över håret med den andra, och är fortfarande förvånad när håret slutar ovanför nacken i stället för nedanför. Jag var glad när hon klippte det, eftersom den nya frisyren passar bättre för 12
en krigare och jag visste att det var det hon behövde. »Hur kom du in?« säger hon med sin låga och klara röst. »Jag är Tobias Eaton«, säger jag och hon skrattar. »Just det. Jag glömmer det hela tiden.« Hon drar sig undan, men bara så mycket att hon kommer åt att titta på mig. Det finns ett skiftande uttryck i hennes blick, som om hon var en hög med höstlöv som snart skulle spridas i vinden. »Vad är det som händer? Varför har du dröjt så länge?« Hon låter desperat, vädjande. För hur fruktansvärda minnen jag än har från det här stället, så är hennes värre; vandringen till hennes egen avrättning, hennes brors svek, skräckserumet. Jag måste få ut henne härifrån. Cara tittar nyfiket upp. Jag känner mig besvärad, som om jag just har ömsat skinn och det inte riktigt passar längre. Jag avskyr att ha publik. »Evelyn har infört undantagstillstånd i hela staden«, säger jag. »Ingen går ett steg i någon riktning utan att hon har gett sitt godkännande. För några dagar sedan höll hon ett tal till folket som gick ut på att vi måste stå enade mot förtryckarna, människorna utanför.« »Förtryckarna?« säger Christina. Hon tar upp en ampull ur fickan och tömmer innehållet i munnen – jag förmodar att det är smärtstillande medel mot skottskadan i benet. Jag stoppar händerna i fickorna. »Evelyn – och en hel del andra, faktiskt – tycker inte att vi bör lämna staden bara för att hjälpa människor som en gång i tiden stängde in oss här för att dra nytta av oss senare. De tycker att vi bör koncentrera oss på att lösa våra egna problem i stället för andras. Jag återger naturligtvis bara vad de säger«, förklarar jag. »Jag misstänker att den uppfattningen är väldigt bekväm för min mamma, eftersom hon kan behålla greppet om oss så länge alla är instängda här. I samma ögonblick som vi ger oss i väg kommer hon att förlora sin makt.« »Fantastiskt.« Tris himlar med ögonen. »Men det är klart att hon väljer den mest egoistiska vägen.« 13
»Hon har en poäng.« Christina griper med fingrarna om ampullen. »Jag säger inte att jag inte vill lämna staden och ta reda på vad som finns utanför, men vi har tillräckligt med problem här. Hur ska vi kunna hjälpa en massa människor som vi aldrig ens har träffat?« Tris funderar över hennes ord en liten stund och biter sig i läppen. »Jag vet inte«, medger hon. Min klocka är tre. Jag har redan varit här för länge – tillräckligt länge för att Evelyn ska bli misstänksam. Jag sa till henne att jag ville gå hit för att göra slut med Tris, och att det inte skulle ta särskilt lång tid. Jag vet inte om hon trodde mig. »Lyssna nu. Jag kom framför allt hit för att varna er. Alla fångar kommer snart att ställas inför rätta. Alla kommer att få sanningsserum, och om det fungerar kommer ni att dömas som förrädare. Jag tror att vi alla vill undvika det.« »Dömas som förrädare?« Tris fnyser. »Hur kan det vara ett förräderi att avslöja sanningen?« »Det betraktas som trots mot ledarskapet«, säger jag. »Evelyn och hennes anhängare vill inte lämna staden. De är knappast tacksamma för att du visade den där filmen.« »De är precis som Jeanine!« Tris gör en arg gest i luften, som om hon vill drämma till någonting men det inte finns någonting att slå. »De är beredda att göra vad som helst för att tysta ner sanningen, och för vad? För att få härska över sin pyttelilla värld? Det är idiotiskt.« Jag vill inte säga det, men till viss del håller jag med min mamma. Jag är inte skyldig människorna utanför någonting, oavsett om jag är divergent eller ej. Jag är inte heller säker på att jag har lust att offra mig för att lösa mänsklighetens problem, vad nu det betyder. Men jag vill ge mig av härifrån, lika desperat som ett djur som vill komma ur en fälla. Vilt och otyglat. Redo att klösa och bita för att bli fri. »Må så vara«, säger jag försiktigt, »men om sanningsserumet 14
har effekt på dig, kommer du att befinnas skyldig.« »Om det har effekt?« säger Cara och hennes ögon smalnar. »Divergent«, säger Tris och pekar mot sitt eget huvud. »Som du kanske minns?« »Fascinerande«, säger Cara och fäster en hårslinga som har lossnat ur knuten. »Men otypiskt. Enligt min erfarenhet kan de flesta divergenta inte stå emot sanningsserumet. Jag undrar varför du kan det.« »Precis som alla andra bland De lärda som någonsin har satt en nål i mig«, muttrar Tris. »Kan vi hålla oss till saken är ni snälla? Jag vill helst undvika en utbrytningsaktion för att befria er«, säger jag. Jag känner mig plötsligt desperat efter tröst och sträcker mig efter Tris hand, och hon lyfter sina fingrar för att möta mina. Vi två rör aldrig varandra oförsiktigt; varje kontaktpunkt mellan oss känns viktig, som en ström av energi och befrielse. »Okej, okej«, säger hon mjukt. »Vad har du tänkt dig?« »Jag ska försöka förmå Evelyn att testa dig först av er tre«, säger jag. »Det enda du behöver göra är att hitta på en lögn som frikänner både Christina och Cara, och sedan upprepa den med sanningsserumet i blodet.« »Vad för slags lögn skulle det vara?« »Det tänkte jag att du själv skulle få fundera ut«, säger jag. »Eftersom du är bättre på att ljuga.« I samma sekund som jag säger det vet jag att det träffar en öm punkt hos oss båda. Hon har ljugit för mig så många gånger. Hon lovade mig att hon inte skulle söka sin egen död i De lärdas högkvarter när Jeanine krävde ett divergent offer, och sedan gjorde hon det ändå. Hon sa att hon skulle stanna kvar hemma under De lärdas anfall, och sedan fann jag henne i De lärdas högkvarter där hon samarbetade med min pappa. Jag förstår varför hon gjorde det, men det betyder inte att vårt förhållande har återhämtat sig. »Ja.« Hon tittar ner på sina skor. »Okej, jag ska försöka komma på någonting.« 15
Jag lägger handen på hennes arm. »Jag ska tala med Evelyn om din rättegång. Jag ska försöka se till att den blir snart.« »Tack.« Jag känner en, vid det här laget välbekant, längtan att få slita mig loss från min egen kropp och tala direkt till hennes medvetande. Det är samma längtan, inser jag, som får mig att vilja kyssa henne varje gång jag ser henne, eftersom minsta avstånd mellan oss känns outhärdligt. Våra fingrar som nyss var löst sammanflätade griper nu hårt om varandra. Hennes handflata är klibbig av fukt, min är valkig och hård efter att ha huggit tag i alltför många handtag på alltför många framrusande tåg. Nu ser hon liten och blek ut, men hennes ögon får mig att tänka på vidöppna himlar som jag egentligen aldrig har sett på riktigt, bara drömt om. »Var snälla och tala om i förväg om ni tänker kyssas, så att jag kan titta bort«, säger Christina. »Det tänker vi«, säger Tris. Och vi gör det. Jag lägger handen mot hennes kind för att göra kyssen långsam och håller hennes mun mot min så att jag kan känna varje punkt där våra läppar möts och varje punkt där de skiljs åt. Jag drar in luften som vi delar sekunden efteråt och registrerar känslan av hennes nästipp mot min. Jag vill säga någonting, men det är för intimt, så jag sväljer det. Ett ögonblick senare bestämmer jag mig för att jag inte bryr mig. »Jag önskar att vi var ensamma«, säger jag samtidigt som jag backar ut ur cellen. Hon ler. »Det önskar jag nästan alltid.« Det sista jag ser innan jag stänger dörren är Christina som låtsas att hon kräks, Cara som skrattar och Tris som står kvar på golvet med hängande armar.
TR E D JE K AP I T L E T TR IS » J a g tycker att ni är idioter allihop.« Mina händer ligger knutna i knäet, som ett sovande barns. Min kropp är tung av sanningsserumet, ögonlocken fuktiga av svett. »Ni borde tacka mig i stället för att ifrågasätta mig.« »Borde vi tacka dig för att du trotsade dina falangledares instruktioner? Tacka dig för att du försökte hindra en av dina falangledare från att döda Jeanine Matthews? Du har uppträtt som en förrädare.« Evelyn Johnson spottar ut orden som en orm. Vi befinner oss i sammanträdesrummet i De lärdas högkvarter, där rättegångarna äger rum. Jag har nu suttit fängslad i minst en vecka. Jag ser Tobias, till hälften dold bland skuggorna bakom sin mamma. Ända sedan jag satte mig i stolen och en vakt kapade plastbandet runt mina handleder, har han hållit ögonen bortvända. För ett flyktigt ögonblick stryker hans blick över min, och jag vet att det är dags att börja ljuga. Det är lättare nu när jag vet att jag kan göra det. Det handlar bara om att skjuta undan tyngden av sanningsserumet ur mitt medvetande. »Jag är ingen förrädare«, säger jag. »Jag trodde att Marcus arbetade på uppdrag av De tappra och De falanglösa och eftersom jag inte kunde delta i striden som soldat, var jag tacksam över att kunna bidra med någonting annat.« »Varför kunde du inte delta i striden som soldat?« Ett fluore17
scerande ljus lyser bakom Evelyns huvud. Jag kan inte se hennes ansikte och jag kan inte fokusera på någonting under mer än en sekund innan sanningsserumet hotar att dra ner mig igen. »För att…« Jag biter mig i läppen, som om jag försöker hindra orden från att välla ut. Jag vet inte när jag blev så här bra på att spela teater, men jag antar att det inte skiljer sig särskilt mycket från att ljuga, vilket jag alltid har haft en viss fallenhet för. »För att jag inte kunde hålla i ett vapen, okej? Inte efter att ha skjutit… honom. Min vän Will. Jag kunde inte hålla i ett vapen utan att gripas av panik.« Evelyn rynkar ögonbrynen. Jag misstänker att hon inte känner minsta sympati för mig. »Så Marcus sa till dig att han arbetade på uppdrag av mig«, säger hon, »och trots allt du vet om hans ganska spända förhållande till både De tappra och De falanglösa, så trodde du honom?« »Ja.« »Jag förstår varför du inte valde De lärda.« Hon skrattar till. Det sticker i kinderna. Jag får lust att lappa till henne, precis som jag misstänker att många i det här rummet skulle vilja göra, även om de aldrig skulle våga erkänna det. Evelyn håller oss alla instängda i staden och kontrollerade av beväpnade falanglösa som patrullerar gatorna. Hon vet att makten ligger hos dem som bär vapnen. Och nu när Jeanine Matthews är död finns det inte längre någon som kan hota hennes maktposition. Från en tyrann till en annan. Det är den värld vi känner till. »Varför berättade du inte det för någon?« frågar hon. »Jag ville inte erkänna min svaghet«, säger jag. »Och jag ville inte att Four skulle veta att jag samarbetade med hans pappa. Jag visste att han inte skulle tycka om det.« Jag känner hur nya ord tar form i min mun, pådrivna av sanningsserumet. »Jag gav er sanningen om vår stad och orsaken till att vi befinner oss i den. Även om du inte vill tacka mig för det, så borde du åtminstone göra någonting åt det i stället för att 18
bara sitta här i kaoset som du själv har skapat och låtsas att du är drottning!« Evelyns överlägsna leende förvrids, som om hon precis har bitit i någonting surt. Hon lutar sig nära mitt ansikte och för första gången ser jag hur gammal hon är; jag ser linjerna som omger hennes ögon och mun och hennes sjukliga blekhet efter år av undernäring. Men trots det är hon stilig, precis som sin son. Inte ens många år av svält har berövat henne det. »Jag gör någonting åt det. Jag skapar en ny värld«, säger hon och sänker rösten så att jag knappt uppfattar vad hon säger. »Jag hörde till De osjälviska. Jag har känt till sanningen mycket längre än du, Beatrice Prior. Jag begriper egentligen inte hur du kommer undan med det här, men jag kan lova dig att du inte har någon plats i min nya värld, och särskilt inte i min sons.« Jag ler lite. Jag vet att jag inte borde göra det, men det är svårare att undertrycka gester och ansiktsuttryck än ord med den här tyngden i blodet. Hon tror att Tobias tillhör henne. Hon vet inte sanningen, att han tillhör sig själv. Evelyn rätar på sig och lägger armarna i kors. »Sanningsserumet har avslöjat att du må vara en idiot men du är ingen förrädare. Förhöret är slut. Du kan gå.« »Men mina vänner?« säger jag sluddrigt. »Christina, Cara. De har inte heller gjort någonting.« »Vi kommer till dem snart«, säger Evelyn. Jag reser mig upp trots att jag är svag och yr av serumet. Rummet är fullt av folk som står tätt sammanpressade och under flera sekunder ser jag ingen utgång någonstans. Men då är det plötsligt någon som tar mig i armen, en pojke med varmt brun hud och ett brett leende – Uriah. Han leder mig mot dörren. Sedan bryter sorlet ut. Uriah tar med mig till hissarna. Han trycker på knappen, hissdörren öppnas och jag följer med honom in, fortfarande ostadig på benen. När dörrarna stängs säger jag: »Tyckte du inte att det där 19
om kaoset och drottningen var lite för mycket?« »Nej. Hon förväntar sig att du ska vara temperamentsfull. Hon skulle kanske ha blivit misstänksam om du inte var det.« Det känns som om hela mitt inre vibrerar av energi och förväntan. Jag är fri. Vi ska ta oss ut ur staden. Vår väntan är över. Det är slut med att vanka fram och tillbaka i en cell och att försöka lirka svar ur ovilliga vakter. I morse hade vakterna dock berättat ett par saker för mig om den nya falanglösa ordningen. Tidigare falangmedlemmar har beordrats att flytta närmare De lärdas högkvarter och beblanda sig med varandra. Inte fler än fyra medlemmar från en viss falang får förekomma i varje grupp. Vi måste också blanda kläder. Jag hade redan tidigare tilldelats en gul skjorta från De fridfulla och ett par svarta byxor från De ärliga på grund av detta påbud. »Okej, vi ska hitåt…« Uriah drar mig med sig ut ur hissen. Den här våningen i De lärdas högkvarter är helt i glas, även väggarna, och när solen faller in bildas regnbågar över golvet. Jag skuggar ögonen med handen och följer efter Uriah in i ett långsmalt rum med rader av sängar längs väggarna. Bredvid varje säng finns ett glasskåp för kläder och böcker, och ett litet bord. »Det här var tidigare sovsal för De lärdas noviser«, förklarar Uriah. »Jag har redan tingat sängar åt Christina och Cara.« På en säng nära dörren sitter tre flickor i röda skjortor – flickor från De fridfulla – och till vänster i rummet ligger en äldre kvinna och vilar med glasögonen dinglande från ena örat – möjligen en medlem av De lärda. Jag vet att jag borde sluta försöka placera in människor i falanger när jag ser dem, men det är en djupt rotad vana som är svår att bryta. Uriah slänger sig på en av sängarna i bortre hörnet. Jag sätter mig på sängen bredvid, lättad och glad över att äntligen vara fri. »Zeke säger att det ibland tar lite tid för De falanglösa att hantera befriade fångar, men de bör snart vara ute«, säger Uriah. För ett ögonblick känner jag mig lättad över att alla som jag bryr mig om antagligen kommer att vara fria före kvällen. Men 20
sedan minns jag att Caleb fortfarande är kvar i fängelset, eftersom det är allmänt känt att han var Jeanine Matthews trogne lakej, och De falanglösa kommer aldrig att benåda honom. Men exakt hur långt de är beredda att gå för att utplåna det avtryck som Jeanine Matthews har efterlämnat i staden, vet jag inte. Jag bryr mig inte, tänker jag. Men till och med när jag tänker det vet jag att det inte är sant. Han är fortfarande min bror. »Bra«, säger jag. »Tack Uriah.« Han nickar och lutar huvudet mot väggen. »Hur är det med dig?« frågar jag. »Jag menar… Lynn…« Uriah hade varit god vän med Lynn och Marlene så länge jag hade känt dem, och nu var båda två döda. Det känns som om jag skulle kunna förstå – jag har trots allt också förlorat två vänner, Al som dukade under för pressen vid initieringen, och Will som dog på grund av simuleringsattacken och mina egna oövertänkta handlingar. Men jag vill inte låtsas som om vårt lidande är jämförbart eftersom Uriah exempelvis hade känt sina vänner betydligt bättre än jag hade gjort. »Jag vill inte prata om det.« Uriah skakar på huvudet. »Eller tänka på det. Jag vill bara hålla mig i rörelse.« »Okej. Jag förstår. Säg bara… till om du behöver…« »Visst.« Han ler mot mig och reser sig upp. »Du klarar dig nu, va? Jag har lovat mamma att komma över i kväll, så jag måste sticka. Åh – det glömde jag nästan – Four sa att han ville träffa dig senare.« Jag sätter mig lite rakare. »Gjorde han? När? Var?« »Lite efter tio. I Millenniumparken. På gräsmattan.« Han ler snett. »Akta så att du inte spricker av förväntan.«
FJÄ R DE K AP I T L E T TOBI AS M i n mamma sitter alltid på yttersta kanten av stolar eller bord, som om hon ständigt är beredd att fly. Den här gången är det Jeanines gamla skrivbord i De lärdas högkvarter som hon sitter på kanten av, med tårna balanserande mot golvet och det dämpade ljuset från staden bakom sig. Hon är en kvinna uppbyggd av muskler och senor. »Jag tror att vi måste prata lite om din lojalitet«, säger hon, men rösten är inte anklagande, hon låter bara trött. För ett ögonblick verkar hon så utmattad att det känns som om jag skulle kunna se rakt igenom henne, men sedan rätar hon på sig och känslan är borta. »Det var trots allt du som i slutänden hjälpte Tris att ordna så att filmen visades«, säger hon. »Ingen annan vet det. Men jag gör det.« Jag lutar mig fram och vilar armbågarna mot knäna. »Jag hade ingen aning om vad filmen innehöll. Jag litade på Tris omdöme mer än mitt eget. Det var så det gick till.« Jag hade trott att Evelyn skulle få lättare att lita på mig nu när jag hade berättat att jag hade gjort slut med Tris, och jag hade haft rätt – hon hade blivit varmare och mer öppen. »Och nu när du har sett filmen?« säger Evelyn. »Vad anser du nu? Tycker du att vi bör lämna staden?« Jag vet vad hon vill att jag ska säga. Att jag inte ser någon anledning att söka mig till världen utanför. Men jag är inte sär22
skilt bra på att ljuga, så i stället väljer jag att ge henne en del av sanningen. »Jag är rädd för att göra det«, säger jag. »Jag är inte säker på att det vore så smart att lämna staden när vi vet vilka faror som kan lura där ute.« Hon ser forskande på mig i några sekunder, samtidigt som hon biter sig i kinden. Det är en ovana som jag har ärvt av henne. Jag brukade tugga insidan av kinden blodig när jag väntade på att min pappa skulle komma hem, oviss om vilken version av honom som jag skulle möta – den som De osjälviska högaktade och litade på eller den med de hårda knytnävarna. Jag drar tungan över de gamla bitärren och sväljer ner minnet som om det vore galla. Hon glider ner från skrivbordet och går fram till fönstret. »Jag har fått oroande rapporter om en rebellrörelse ibland oss.« Hon tittar upp och höjer ena ögonbrynet. »Människor tenderar alltid att gruppera sig. Det ligger i vår natur. Jag trodde bara inte att det skulle ske så snabbt.« »Vad då för slags rörelse?« »En som vill lämna staden«, svarar hon. »De publicerade ett slags manifest nu i morse. De kallar sig för Allegiant.« När hon ser mitt frågande ansiktsuttryck tillägger hon: »För att de är allierade, eller känner sig lojala, med det ursprungliga syftet med vår stad. Förstår du?« »Det ursprungliga syftet? Du menar alltså det som Edith Prior pratade om i filmen? Att vi ska skicka ut människor ur staden när den divergenta andelen av befolkningen är tillräckligt stor?« »Det, ja. Men också idén om att leva i falanger. Allegiantgruppen menar att det är meningen att vi ska vara indelade i falanger eftersom det är så vi har levt sedan starten.« Hon skakar på huvudet. »En del människor är livrädda för förändring. Men vi kan inte ge efter för dem.« I och med att falangerna skrotades har jag på sätt och vis känt mig som befriad ur en lång fångenskap. Jag behöver inte längre 23
fråga mig om varje tanke som jag har eller varje val som jag gör passar in i en trång ideologi. Jag vill inte ha tillbaka falangerna. Men Evelyn har inte befriat oss som hon gärna vill tro – hon har bara gjort alla falanglösa. Hon är rädd för de val som vi skulle göra om vi var fria på riktigt. Och det betyder att jag, oavsett vad jag anser om falangerna, är lättad över att någon, någonstans, opponerar sig mot henne. Jag anlägger en uttryckslös min, men mitt hjärta bultar hårdare. Jag måste vara försiktig om jag ska förbli i Evelyns gunst. Det är lättare för mig att ljuga för andra än för henne – den enda människa som känner till alla hemligheter i vårt hus hos De osjälviska, allt våld som förekom mellan de där väggarna. »Vad tänker du göra åt det?« frågar jag. »Jag tänker ta kontroll över dem, vad annars?« Ordet »kontroll« får mig att haja till och bli lika rak i ryggen som pinnstolen som jag sitter på. I den här staden betyder »kontroll« nålar och serum och viljelösa seende blickar; det betyder påtvingad simulering, som den som nästan hade fått mig att döda Tris, eller den som hade förvandlat De tappra till en lydig armé av legosoldater. »Med simulering?« frågar jag långsamt. Hon rynkar pannan. »Naturligtvis inte! Jag är inte Jeanine Matthews!« Hennes snabbt uppflammande vrede får mig att reagera. »Glöm inte att jag knappt känner dig, Evelyn.« Hon grimaserar vid påminnelsen. »Låt mig i så fall försäkra dig om att jag aldrig kommer att använda simulering för att få det jag vill ha. Då är döden att föredra.« Det är möjligt att döden är vad hon kommer att använda – att döda människor skulle sannerligen tysta dem och kväva deras revolt i sin linda. De som är med i gruppen som kallar sig Allegiant måste varnas, och det snabbt. »Jag kan ta reda på vilka de är«, säger jag. 24
»Det är jag säker på att du kan. Varför skulle jag annars ha berättat om dem för dig?« Jag kan komma på många skäl. För att testa mig. För att fånga mig. För att mata mig med falsk information. Jag vet hur min mamma är. Hon är den sortens människa som tycker att ändamålet helgar medlen, precis som min pappa, och ibland också som jag själv. »Då gör jag det. Jag tar reda på vilka de är.« Jag reser mig upp och hennes fingrar, spröda som kvistar, sluter sig runt min arm. »Tack.« Jag tvingar mig att se på henne. Hennes ögon sitter nära ovanför näsan, som är lite krökt, precis som min egen. Hennes hudton är en aning mörkare än min. För ett flyktigt ögonblick ser jag henne som hon såg ut när hon satt mittemot mig vid middagsbordet hemma, i De osjälviskas grå kläder och med det tjocka håret uppsatt med många hårnålar i nacken. Jag minns hur hon satte sig på huk framför mig för att knäppa om mina felknäppta skjortknappar innan jag gick till skolan och hur hon stod i fönstret och tittade efter pappas bil, med knäppta – nej knutna – händer och vitnande knogar. På den tiden var vi enade i rädslan som vi delade, och nu när hon inte är rädd längre finns det någonting i mig som vill veta hur det skulle kännas att vara enad med henne i styrka. Det svider till i mig, som om jag har förrått henne, kvinnan som en gång var min enda allierade, och jag vänder mig bort innan jag tar tillbaka alltsammans och ber om förlåtelse. Jag lämnar De lärdas högkvarter mitt i ett myller av människor. Min blick är förvirrad när den automatiskt söker efter falangfärger, trots att det inte längre finns några. Själv bär jag en grå skjorta, blå jeans och svarta skor. Kläderna är nya men under dem finns tatueringarna som jag gjorde hos De tappra. Det är omöjligt att radera sina val. I synnerhet de här.
FE M TE K AP I T L E T TR IS J a g sätter mitt klocklarm på tio och somnar direkt, utan att ens lägga mig i en bekväm ställning. Några timmar senare väcks jag inte av larmsignalen, men väl av de irriterade utropen från någon i andra änden av rummet. Jag stänger av larmet, drar fingrarna genom håret och halvspringer sedan mot brandtrappan. Dörren på bottenvåningen leder ut i en gränd där jag bedömer risken för att bli stoppad som liten. Väl ute får den kyliga vinden mig att vakna. Jag drar ner tröjärmarna över fingrarna, för att hålla dem varma. Sommaren går definitivt mot sitt slut nu. Jag ser några människor kring entrén till De lärdas högkvarter, men ingen av dem lägger märke till mig när jag skyndar längs Michigan Avenue. Det finns trots allt vissa fördelar med att vara liten. Jag ser Tobias stå mitt på gräsmattan i kläder från olika falanger – en grå T-shirt, blå jeans och en svart luvtröja. Han representerar alla de falanger som mitt lämplighetstest visade att jag kunde välja. En ryggsäck står på marken vid hans fötter. »Hur klarade jag mig?« säger jag när jag är tillräckligt nära för att han ska kunna höra mig. »Mycket bra«, säger han. »Evelyn avskyr dig fortfarande, men Christina och Cara släpptes utan några förhör.« Jag ler. »Bra.« Han griper tag i framsidan på min tröja, precis ovanför magen, drar mig intill sig och kysser mig mjukt. 26
Sedan drar han sig undan. »Kom nu«, säger han, »jag har en plan för den här kvällen.« »Jaså, säger du det?« »Ja. Plötsligt slog det mig att du och jag aldrig har varit på en riktig dejt.« »Kaos och katastrofer tenderar att begränsa folks dejtingmöjligheter.« »Jag skulle vilja uppleva ›dejtingfenomenet‹.« Han går baklänges, mot jättestrukturen i metall i andra änden av gräsmattan, och jag följer efter honom. »Innan jag träffade dig gick jag ibland på dubbeldejter som ofta var rena katastroferna. De slutade alltid med att Zeke hånglade med den tjej som han var intresserad av, medan jag satt tyst bredvid någon flicka som jag på något vis hade lyckats förolämpa.« »Ja, du är ju inte särskilt trevlig«, säger jag och ler. »Ska du säga.« »Jag kan vara trevlig om jag vill.« »Hm.« Han lägger fingret mot hakan. »Säg någonting trevligt, då.« »Du är väldigt snygg.« Han ler och hans tänder lyser vita i mörkret. »Jag gillar din ›trevliga‹ sida.« Vi når fram till slutet av gräsmattan. Metallstrukturen är större och märkligare på nära håll än den var på avstånd. Det är egentligen en scen och ovanför den välver sig massiva ark i rostfritt stål som är vridna i olika riktningar, som en exploderad konservburk. Vi rundar en av metallskivorna och hamnar på baksidan av scenen. Där vilar hela strukturen på kraftiga bjälkar i metall som stöttar arken underifrån. Tobias kränger på sig ryggsäcken, hugger tag i en av bjälkarna och börjar klättra. »Det här känns bekant«, säger jag. En av de första saker som vi gjorde tillsammans var att klättra upp i pariserhjulet, men den gången var det jag, inte han, som insisterade på att klättra högre. Jag kavlar upp ärmarna och följer efter honom. Min axel är 27
fortfarande lite öm efter skottskadan, men den är nästan läkt. Trots det lägger jag det mesta av vikten på min vänstra arm och försöker skjuta ifrån med fötterna när så är möjligt. Jag tittar ner på nätet av bjälkar under mig och på marken nedanför, och skrattar. Tobias klättrar till ett ställe där två metallark möts i ett V, vilket ger precis tillräckligt med plats för två personer att sitta. Han tränger sig in i utrymmet och tar mig om midjan för att hjälpa mig att komma tillräckligt nära. Jag behöver egentligen ingen hjälp, men jag säger ingenting, jag är alltför upptagen av att njuta av hans händer på min kropp. Han tar upp en filt ur ryggsäcken och drar den över oss. Sedan tar han upp två plastmuggar. »Vill du vara klar i knoppen eller en aning lullig?« säger han och kikar ner i ryggsäcken. »Hm…« Jag lägger huvudet på sned. »Klar. Jag tror att vi har vissa saker att diskutera. Eller hur?« »Jo.« Han fiskar upp en liten flaska med en klar, bubblig vätska i, och när han vrider av locket säger han: »Jag stal den från De lärdas kök. Den påstås vara fantastiskt god.« Han häller upp lite i varje mugg och jag smuttar på drycken. Den är söt som sirap och smakar citron. Jag gör en grimas. Den andra klunken är bättre. »Saker att diskutera, ja«, säger han. »Ja.« »Okej…« Tobias rynkar pannan och tittar ner i sin mugg. »Efter vad jag har förstått så samarbetade du med Marcus och kände att du inte kunde berätta det för mig. Men…« »Men du är arg«, säger jag. »För att jag har ljugit för dig. Vid flera tillfällen.« Han nickar utan att se på mig. »Det är inte ens det där med Marcus. Det går längre tillbaka. Jag vet inte om du kan fatta hur det kändes att vakna upp ensam och inse att du hade gett dig i väg till…« – till din egen död, är vad jag misstänker att han vill säga, 28
men han kan inte uttala orden – »…till De lärdas högkvarter.« »Nej, det kan jag antagligen inte.« Jag tar ännu en klunk och vänder runt den söta drycken i munnen innan jag sväljer. »Alltså, jag… det är sant att jag hade tankar på att jag borde offra mitt liv för något som jag trodde på, men jag förstod nog inte vad det egentligen innebar förrän jag var precis där och de stod i begrepp att ta mitt liv ifrån mig.« Jag ser upp på honom och nu möter han äntligen min blick. »Nu vet jag det«, säger jag. »Nu vet jag att jag vill leva. Och jag vet att jag vill vara ärlig mot dig. Men… men jag kan inte vara det, jag kommer inte att vara det, om du inte litar på mig, eller om du talar till mig på det där överbeskyddande sättet som du gör ibland…« »Överbeskyddande?« säger han. »Du gjorde vansinniga, livsfarliga saker…« »Ja«, säger jag. »Och tror du verkligen att det hjälpte att tala till mig som om jag var ett litet barn som inte begrep bättre?« »Vad skulle jag ha gjort?« säger han ilsket. »Du vägrade ju ta ditt förnuft till fånga!« »Det var kanske inte det jag behövde göra!« Jag lutar mig framåt och kan inte längre låtsas att jag är avslappnad. »Det kändes som om skuldkänslorna höll på att äta upp mig inifrån, och det jag behövde var ditt tålamod och din omtanke. Vad jag däremot inte behövde var att du skulle skälla på mig. Åh, och att du höll dina planer hemliga för mig, som om jag inte skulle klara av att…« »Jag tyckte väl att du redan hade tillräckligt mycket att tänka på.« »Tycker du att jag är en stark person eller inte?« Jag rynkar pannan och ser på honom. »För det verkar som om du tror att jag klarar av att bli utskälld men ingenting annat. Vad betyder det?« »Självklart tycker jag att du är en stark person.« Han skakar på huvudet. »Jag… jag är bara inte van vid att dela med mig av mina tankar och planer. Jag är van att sköta allting själv.« 29
»Jag är pålitlig«, säger jag. »Du kan lita på mig. Och du kan låta mig avgöra vad jag kan hantera.« »Okej«, säger han och nickar. »Men inga fler lögner. Aldrig någonsin.« »Okej.« Jag känner mig stel och mörbultad, som om min kropp precis har pressats in i en alldeles för liten form. Men det är inte så jag vill att samtalet ska sluta, så jag sträcker mig efter hans hand. »Jag är ledsen för att jag ljög för dig«, säger jag. »Det är jag verkligen.« »Det var inte min mening att få dig att känna det som om jag inte respekterar dig«, säger han. Vi sitter så en stund och håller varandras händer. Jag lutar ryggen mot metallen. Ovanför mig är himlen mörk och tom, månen är gömd bakom moln. När molnen glider isär upptäcker jag en stjärna ovanför oss, men det tycks vara den enda. När jag vrider på huvudet kan jag emellertid se byggnaderna längs Michigan Avenue, som en rad med vaktposter som vakar över oss. Jag är tyst tills den stela, trånga känslan lämnar mig och övergår i lättnad. Det är vanligtvis inte så lätt för mig att skaka av mig ilska, men de senaste veckorna har varit märkliga för oss båda och jag är tacksam över att äntligen få ge luft åt känslor som jag har gått och burit på så länge: vreden och rädslan för att han skulle hata mig och skuldkänslorna över att ha samarbetat med hans pappa bakom hans rygg. »Det här är faktiskt rätt äckligt«, säger han till slut, tömmer muggen och ställer ner den. »Ja, det är det«, säger jag och stirrar på det som är kvar i min. Jag häller i mig resten i en enda klunk, och grimaserar när kolsyrebubblorna kittlar mig i näsan. »Jag fattar inte varför De lärda alltid snackar om hur god den är. De tappras chokladkaka är mycket godare.« »Jag undrar vad De osjälviskas specialitet skulle vara om de hade någon.« 30