9789127117686 by Smakprov Media AB

på Sveriges Radios Ekoredaktion och har bevakat Sverigedemokraterna under flera års tid. Sverigedemokraterna in på bara skinnet är hans första bok.

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design författarporträtt: Mia Carlsson

Sverigedemokraterna in på bara skinnet

Pontus Mattsson är politisk reporter

Pontus MatTsson

I riksdagsvalet 2006 fick Sverigedemokraterna närmare 3 procent av rösterna och valdes in i hälften av landets kommuner. Partiet har sedan dess fått över 4 procent i flera opinionsmätningar. I början av 1990-talet demonstrerade Sverigedemokraterna tillsammans med nazister som gjorde Hitlerhälsningar vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården. I dag är framtoningen en annan, men det oförsonliga motståndet mot invandringen och det mångkulturella samhället består. Sverigedemokraterna in på bara skinnet är en hög aktuell och avslöjande reportagebok. Vi får följa med bakom kulisserna och möta partiledningen såväl som vanliga medlemmar och ta del av taktiken inför kommande val. Vad står Sverigedemokraterna egentligen för, vilka är dess väljare och vad har partiet för möjligheter att förverkliga sin politik? Och hur agerar de politiska motståndarna?

Pontus

MatTsson

Sverigedemokraterna

in på bara skinnet

reportage

»Mitt på Södermalm i Stockholm ligger Sverigedemokraternas partihögkvarter. Lokalen är inrymd i en sliten källare i ett stort grått betonghus, ett av de få exemplen på arkitektur från miljonprogrammets dagar i Stockholms innerstad. Entrén går genom ett stort inomhusgarage med kall lysrörsbelysning i taket. Från garaget går man vidare genom en bastant, svårforcerad ståldörr med kraftigt lås, sedan nedför en liten trappa, för att till sist komma in i en mörk korridor med fyra rum i fil. Inredningen är den enklast tänkbara: gamla slitna kontorsmöbler, några datorer, en kopiator. Härnere saknas dagsljus, fönster gluggarna mot världen utanför är sedan länge igensvetsade med pansarplåt. Känslan av skyddsrum är påtaglig.»

Innehåll

Förord 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

I bunkern Från bombarjacka till blåsippa Skånegänget Hotet från mångkulturen Islamiseringen av Sverige Förintelsen av det svenska På andra sidan sundet Breddning ordinerad Den ljusnande framtid Våldsamt motstånd Tillbaka till folkhemmet I fullmäktigelunken De icke representerade Vad ska vi göra? Operation riksdagen 2010

9 17 36 58 70 84 91 103 111 118 129 148 162 172 186

Källor Personregister

195 235

Förord

I riksdagsvalet 2006 fördubblade Sverigedemokraterna sitt väljarstöd och fick 2,9 procent av rösterna. Samtidigt valdes partiet in i fullmäktige i hälften av landets kommuner. Partier med samma grundmurade motstånd till invandring finns sedan många år representerade i andra europeiska parlament. Sverigedemokraterna leds i dag av välutbildade personer som har en målmedveten strategi för hur de ska nå riksdagen. Det är inte längre ett utopiskt mål, i det senaste årets opinionsmätningar har partiet varit över fyraprocentsspärren i flera undersökningar. Det finns i dag all anledning att ta partiet på allvar. Som politisk reporter på Sveriges Radio har jag i flera år bevakat svensk inrikespolitik och ägnat mycket tid åt att fördjupa mig i partiernas verksamhet. Mest har jag befunnit mig i riksdagen eller i Rosenbad, men vid några tillfällen har jag också stött på Sverigedemokraterna. Jag bevakade en Karl XII-hyllning i Kungsträdgården i början av 1990-talet när skinnskallar i bombarjackor vrålade »Sieg Heil» och den dåvarande partiledaren passade på att urinera på Nationalmuseum i väntan på att få lägga ner en krans vid sin hjältekonungs fötter. Jag befann mig i Haninge i början av 2000-talet när partiet, fyllt av de hårdföra medlemmar som sedermera bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, kom in i kommunfullmäktige och skapade oro i kommunhuset. Jag var på plats i medborgarhuset i Eslöv strax efter det senaste valet, när ett utbildningsmöte för Sverigedemokraternas nyblivna kommunpolitiker plötsligt avbröts av att maskerade motståndare gick till attack och slängde stenar genom fönstren i syfte att förstöra mötet. Inom den politiska journalistiken har det inte skrivits mycket om 7

Sverigedemokraterna. Inför valet 2006 befann sig partiet utanför de rikspolitiska reportrarnas radar och bedrev sin valrörelse vid sidan av. När valresultatet stod klart var det många som frågade sig: Hur gick det här till? Jag ville ta reda på mer och sedan hösten 2007 har jag samlat material till denna bok. Som boktiteln antyder är ambitionen att göra en ordentlig granskning av partiet, och jag använder mig av de metoder som brukar användas när journalister granskar politiska partier: lyssna på vad företrädarna säger, läsa vad de skriver, tala med andra relevanta personer, läsa böcker och artiklar i ämnet och sedan vända och vrida på allt, efter bästa förmåga. Allt har skett helt öppet. Jag undersöker också vilka det är som röstar på Sverigedemokraterna och hur riksdagspartierna och andra politiska motståndare agerar gentemot partiet. Stockholm i mars 2009 Pontus Mattsson

1. I bunkern

Mitt på Södermalm i Stockholm ligger Sverigedemokraternas partihögkvarter. Lokalen är inrymd i en sliten källare i ett stort grått betonghus, ett av de få exemplen på arkitektur från miljonprogrammets dagar i Stockholms innerstad. Entrén går genom ett stort inomhusgarage med kall lysrörsbelysning i taket. Från garaget går man vidare genom en bastant, svårforcerad ståldörr med kraftigt lås, sedan nedför en liten trappa, för att till sist komma in i en mörk korridor med fyra rum i fil. Möblemanget är det enklast tänkbara: gamla slitna kontorsmöbler, några datorer, en kopiator. I köket puttrar kaffebryggaren. På väggarna hänger valaffischer, på en syns den leende partiledaren Jimmie Åkesson och texten »Är det fel att ställa krav på invandrarna?», på en annan budskapet »Stem dansk», från systerpartiet Dansk Folkeparti och deras partiledare Pia Kjærsgaard. Längs väggarna står några bokhyllor med partimaterial, gamla broschyrer och flygblad. I ett av rummen ligger några hoprullade svenska flaggor. Härnere saknas dagsljus, fönstergluggarna mot världen utanför är sedan länge igensvetsade med pansarplåt. Känslan av skyddsrum är påtaglig. Det här är Sveriges mest illa omtyckta partis högkvarter, den så kallade bunkern. I de årliga mätningarna som statsvetarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet låter göra har Sverigedemokraterna under flera år i rad varit det parti som flest väljare uttryckt motvilja mot. Partiet hamnar också på sista plats i Medieakademins »Förtroendebarometer», som genomförs varje år och som rangordnar svenskarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner. Skulle liknande mätningar göras bland etablerade politiker är det ingen djärv gissning 9

att avståndstagandet skulle bli ännu starkare. Det finns knappast något värre en etablerad politiker i dag kan tänkas vilja bli beskylld för än att inte tillräckligt starkt ta avstånd från Sverigedemokraterna. Bland grannarna på Södermalm finns inte mycket stöd att hämta. Här, i den gamla arbetarstadsdelen där en trerumslägenhet i dag kan kosta över fyra miljoner kronor, röstar i dag en tredjedel av väljarna på Moderaterna. Samtidigt har Miljöpartiet och Vänsterpartiet dubbelt så många röster som i landet i övrigt. På Södermalm röstar runt 1 procent av väljarna på Sverigedemokraterna, en tredjedel i jämförelse med genomsnittet i hela landet. Här har Sverigedemokraterna haft sitt partihögkvarter sedan början av 1990-talet. Partiet har ansträngt sig för att komma härifrån, men än så länge utan framgång. Antingen har de lokaler som stått till buds varit för dyra, eller så har hyresvärden dragit sig ur när han eller hon förstått att det är Sverigedemokraterna som är de potentiella hyresgästerna. Partilokalen är ett högprioriterat mål för de politiska motståndare som inte drar sig för att använda våld. Därför finns inte heller några partibeteckningar utanför ståldörrarna i källaren på Södermalm. Partisekreterare Björn Söder berättar att det under perioder förekommit klotter och skadegörelse utanför lokalen. Partiaktivister har åkt på stryk när de varit på väg till eller från bunkern, men för närvarande är rätt lugnt. – Fast vi måste verkligen hitta en annan lokal. Det här är inget bra ställe, suckar han. Fram till i början av 2000-talet var partihögkvarteret okänt också för de allra flesta sverigedemokrater. Inte ens ledamöterna i partistyrelsen fick veta var den var belägen. Hemlighetsmakeriet var omfattande och säkerhetstänkandet stod i främsta rummet. Tillfälliga besökare, även medlemmar, försågs med ögonbindel innan de leddes ner i källaren. Allt för att de inte skulle kunna peka ut högkvarteret för obehöriga. Björn Söder fick så sent som år 2000 en utskällning och en skriftlig reprimand för att han tagit med sig sin flickvän till bunkern – utan ögonbindel. Styrelsemötena hölls i tillfälliga lokaler dit ledamöterna lotsades efter att ha träffats på offentliga uppsamlingsplatser. Endast den hårda kärnan släpptes ner i bunkern. Misstänksamheten regerade. Omvärlden bestod av illasinnade fien10

der, inbillade och verkliga, därav pansarplåten för fönstergluggarna som nu inte går att skruva bort, trots att försök har gjorts. – Det fanns en sorts princip då på 1990-talet att det var kanslichefen som bestämde vilka som skulle få vara här, och helst skulle det bara vara kanslichefen själv, säger partiledare Jimmie Åkesson, som jag också träffar nere i bunkern. Åkesson valdes till ny partiledare för Sverigedemokraterna våren 2005. Hans ambition är att göra Sverigedemokraterna till ett parti som får politiskt inflytande, och för det krävs att partiet framstår som anständigt, något som Åkesson och hans närmaste medarbetare kämpar hårt för. Partiledningen arbetar konsekvent för att göra Sverigedemokraterna till en svensk motsvarighet till Dansk Folkeparti i Danmark – ett parti som i dag har stöd av över 13 procent av de danska väljarna och som under större delen av 2000-talet fungerat som stödparti till den danska borgerliga regeringen. Vägen dit har gått genom en hård styrning av partiet och en konsekvent politik som å ena sidan kritiserat invandringen och de konsekvenser den sägs leda till, och å andra sidan försvarat den danska välfärdsstaten. Sverigedemokraterna har av många motståndare anklagats för att bara »putsa på fasaden» och för att det egentligen är samma gamla parti som tidigare. Förändringarna sägs sakna egentlig innebörd. Själva säger Sverigedemokraternas ledning att partiet lärt sig av sina misstag, att de uteslutit misshagliga medlemmar, och att partiet nu är ett »vanligt» etablerat parti. Hur ska man se på den förändring som ägt rum? Sverigedemokraterna har ändrat sig: de har i dag en partiledning som är långt mer professionell än tidigare. De skriver i dag politiska program och utför ett politiskt arbete i många kommuner på en helt annan nivå. Partiet har också en mycket större öppenhet mot omgivningen, inte minst mot medierna, och har nu förstått att de bara förlorar på att gömma sig, även om uppmärksamheten många gånger kan få negativa konsekvenser. Partiledningen har insett att alternativet – att isolera sig – är en mycket sämre strategi om man vill nå ut till väljarna. Samtidigt är Sverigedemokraterna långt ifrån något etablerat parti. Fortfarande är det många medlemmar som betraktar omgivningen med en mycket hög grad av misstänksamhet, och frekvensen av kufar 11

inom partiet är betydligt högre än inom de partier Sverigedemokraterna själva vill jämföra sig med. Många partimedlemmar saknar erfarenhet av politiskt arbete och föreningsverksamhet, vilket ofta gör det besvärligt att föra verksamheten framåt. Små frågor får ta mycket stor plats i diskussionen och avsaknaden av disciplin gör att de ledande företrädarna många gånger tvingas kväva ett stön över partikamraternas inlägg i debatten. Ett exempel var vid diskussionen om medlemsavgiften på riksårsmötet våren 2008. Skulle den vara 200, 275 eller 300 kronor? Partiledningen ville ha ett högre belopp för att säkra finansieringen av valrörelsen, men många ombud var emot. Diskussionen pågick en hel förmiddag och efter en farsartad omröstning blev det till slut mötesordförandens utslagsröst som fällde avgörandet – till partiledningens fördel. Ändå är alltså Sverigedemokraterna ett betydligt mer professionellt och mer öppet parti än för bara ett par år sedan. I dag används inga ögonbindlar på dem som besöker partihögkvarteret och öppenheten gentemot medierna är i jämförelse med tidigare betydande. Nu bjuds journalister in till partiets stora möten, och precis som andra politiska partier söker Sverigedemokraterna själva kontakt med medierna för att få uppmärksamhet för sina förslag. För bara några år sedan gjorde man i stället sitt bästa för att hålla sig undan. Samtidigt: Sverigedemokraterna har inte ändrat sig. Trots förändringarna är det fortfarande kritiken mot invandringen som är partiets kärna. Det är kring den som alla deras politiska förslag cirklar. Retoriken är visserligen nedtonad – partiet vill inte längre slänga ut de flesta invandrare som kommit till Sverige efter 1970, och inte heller förbjuda internationella adoptioner – men förklaringarna till de allra flesta samhällsproblem i dag står enligt Sverigedemokraterna att finna i invandringen. Den kostar så mycket att äldrevård, skolor och andra välfärdstjänster blir lidande. Den åstadkommer kulturkrockar som leder till gängvåldtäkter, kvinnomisshandel och hedersmord. Och den gör att svenska traditioner trängs undan och att etniska svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land. Och partiet upplever det som förbjudet att kritisera invandringspolitiken vilket gör att Sverigedemokraterna och deras sympatisörer känner att de orättfärdigt mobbas av etablissemanget. 12

Känslan av att vara kämpande sanningssägare som bespottas av sin samtid är mycket framträdande hos många av medlemmarna. De ser gärna sig själva som en motståndsrörelse i kamp mot en oförstående omvärld, besjälade av en historisk mission att lyfta upp frågan om invandringens konsekvenser på den politiska dagordningen och därigenom »rädda landet». Och lyckas partiet bara med det så är det fler medborgare som kommer att skåda ljuset, våga öppna munnen och tala klarspråk om att kejsaren är naken. Sedan framgångarna i valet 2006 lever de flesta aktiva sverigedemokrater i en trosviss övertygelse om att partiet är på väg upp ur källaren och in i riksdagen efter valet 2010. Det uttalade målet är inte bara de nödvändiga fyra procenten av rösterna utan att nå »7–8 procent», som Jimmie Åkesson brukar säga i sina tal, och bli landets »tredje–fjärde» största parti och därmed få ett rejält politiskt inflytande. Vilket inflytande Sverigedemokraterna skulle få, även om det nådde ett sådant resultat är högst oklart. De andra partierna i riksdagen lär i alla fall vara beredda att gå långt för att begränsa partiets möjligheter att påverka politiken. När flera opinionsmätningar under våren 2008 gav partiet ett resultat på över 4 procent utbröt en infekterad debatt mellan borgerliga och röd-gröna politiker om hur man bäst skulle bekämpa och distansera sig ifrån Sverigedemokraterna. I dag talar mycket för att partiet kan komma att göra ett bra val 2010. Framgångarna i valet 2006 och utvecklingen därefter gör att Sverigedemokraterna i dag inte längre är att betrakta som en marginell intresseförening för dem som är emot invandring, och som råkat ramla in i några kommunfullmäktigeförsamlingar, utan just ett politiskt parti fullt kapabelt att driva sina frågor efter en genomtänkt agenda. Partiet får fler medlemmar och ekonomin är bättre än någonsin tidigare. Genom partistödet som nu tickar in behöver man inte längre förlita sig på enskilda donatorer – en affärsman som gick under beteckningen Jultomten var den mest givmilde under många år – och man har i dag därför fått helt andra möjligheter än tidigare. Sverigedemokraterna har nu ett tiotal heltidsanställda politiker och räknar med att kunna lägga runt 20 miljoner kronor på valen till EU-parlamentet, Svenska kyrkans församlingar och riksdagen under 2009 och 2010. Det är en budget väl i klass med de mindre riksdagspartiernas. Många väljare kommer att se Sverigedemokraterna som 13

ett mer seriöst alternativ än förut, och partiet kommer att få en större medial uppmärksamhet än någonsin tidigare. I flera kommuner runt om i landet är Sverigedemokraterna också ett viktigt parti i kommunpolitiken och därför efterfrågas också deras synpunkter kring alla möjliga frågor i kommunen. I Karlskrona, där partiet är tredje största och under lång tid har haft en vågmästarroll i fullmäktige, intervjuas gruppledaren Richard Jomshof i tidningarna, inte bara när det gäller Sverigedemokraternas läge i väljaropinionen eller inför ett möte där politiska motståndare väntas demonstrera, utan också i frågor som de små skolornas framtid i kommunen, de kommunala investeringarna i Blekinge tekniska högskolas fastighetsbestånd och möjligheten för barn till arbetslösa och föräldralediga att få gå på fritids. Genom att Sverigedemokraterna också syns i sådana sammanhang avdramatiseras bilden av partiet och det blir svårare för motståndare att göra kopplingar till Hitlerhälsningar och bullrig vikingarock. Ett av de stora problemen för Sverigedemokraterna har varit partiets dåliga organisation. I flera andra europeiska länder har partier med en politik riktad mot invandringen och mot etablissemanget vunnit stora framgångar; Dansk Folkeparti i Danmark, Vlaams Belang i Belgien, Lega Nord i Italien är några exempel. Med undantag för Ny demokrati i valet 1991 har något sådant parti aldrig lyckats i Sverige. Ett av skälen är att Sverigedemokraterna, eller något annat parti med udden riktad mot invandring, lyckats mobilisera den opinion som skulle kunna tänka sig att rösta på dem. För när det gäller åsikterna om invandringen visar många opinionsundersökningar att en klart större del av befolkningen hyser åsikter som gör att de skulle kunna känna sig hemma hos Sverigedemokraterna, än vad valresultatet visar. Enligt Integrationsbarometern 2007, en enkätundersökning som det numera nedlagda Integrationsverket genomförde, har 10 procent av befolkningen i Sverige invändningar mot att personer »från olika kulturer och raser bildar familj och skaffar barn». Enligt samma undersökning vill 40 procent att Sverige ska ta emot färre invandrare än i dag, och knappt en fjärdedel av de tillfrågade säger att de kan tänka sig att rösta på ett parti som inskränker invandrares rättigheter. 14

Enligt Mångfaldsbarometern 2007, som genomfördes av sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, vill hälften av de tillfrågade att det ska vara förbjudet att bära slöja på jobbet eller i skolan och knappt 40 procent instämmer i påståendet att många utlänningar kommer till Sverige bara för att utnyttja de sociala förmånerna. Detta samtidigt som invandringen nu för första gången ser ut att bli en politisk fråga. Sverige har de senaste åren tagit emot många flyktingar från Irak och i Malmö, Göteborg och Södertälje har socialdemokratiska kommunalråd ropat med allt högre röster om att något måste göras för att de sociala problemen inte ska bli oöverstigliga. Migrationsminister Tobias Billström har talat om att göra asyl- och integrationspolitiken till en »positiv» fråga för Moderaterna i nästa val, och frågan om vilka regler som ska gälla för arbetskrafts- och anhöriginvandring skiljer sig åt inte bara mellan Sverigedemokraterna och de övriga riksdagspartierna utan också mellan de traditionella höger- och vänsterblocken. – Nu gäller det att få in hela partiet på samma spår. Det måste vi göra för att lyckas i valet, säger Jimmie Åkesson nere i den syrefattiga lokalen. Och det är just det som mycket av arbetet har gått ut på sedan förra valet. Att se till att de nu drygt 3 200 medlemmarna drar åt samma håll. I det för politiska partier viktiga Stockholmsområdet är Sverigedemokraterna svagt och dåligt organiserat. Till en del beror det säkert på att grogrunden för partiets åsikter är mindre i Stockholm än i exempelvis södra Sverige. Undersökningar visar nämligen att flyktingmotståndet och kritiken mot ett mångkulturellt samhälle är svagare i huvudstaden och andra storstäder än vad det är i till exempel södra Sverige, men det beror också på rent interna tillkortakommanden. När Sverigedemokraterna splittrades år 2001 och en falang i stället bildade det mer renläriga Nationaldemokraterna försvann samtidigt många av de aktivister som ägnade helger och nätter åt att springa i trappuppgångar i förorterna och dela ut flygblad. Andra har senare slutat för att de tappat lusten och inte längre »känner igen sig i partiet». Partiledningen betraktar nu de befolkningsmässigt viktiga storstäderna Stockholm och Göteborg som högprioriterade områden, men trots de ansträngningar som gjorts är det fortfarande mycket långt 15

kvar innan man ens kommer i närheten av de framgångar partiet haft i södra Sverige. – Jag tycker utvecklingen talar sitt tydliga språk. Sakta men säkert har vi klättrat uppåt, och det har till och med gått så sakta att ingen förutom vi själva har märkt att vi närmat oss, säger Jimmie Åkesson när han några månader senare håller tal när partiet firar 20-årsjubileum. Om partiledningen lyckas i sitt uppsåt, och får tag på folk som kan hjälpa i stället för att stjälpa organisationen, om den lyckas mobilisera och vinna förtroende hos den opinion som har »fått nog» av invandringen. Ja, då behöver Jimmie Åkesson inte längre sucka över den torftiga miljön i bunkern. Då kommer partiet efter nästa val att få tillgång till förnämliga lokaler i Riksdagshuset i Gamla stan i Stockholm.

2. Från bombarjacka till blåsippa

Den 30 november 1992 var en småkylig kväll i Stockholm. Jag stod och huttrade utanför Nationalmuseum i väntan på två intervjupersoner. Temat för intervjuerna var självklart: de förväntade kravallerna i Stockholm denna afton. Hela Kungsträdgården, med Karl XIIstatyn i centrum för uppmärksamheten, var belägrad. 900 poliser var utkommenderade för att hålla ordning på de nationalister som ville hylla hjältekonungen på dennes dödsdag och på de demonstranter som ville protestera mot rasism och högerextremism. I flera dagar hade tidningarna skrivit om det förestående slaget. Vid museet stod en man och urinerade på väggen. När han vände sig om såg vi att det var Anders Klarström, dåvarande partiledare för Sverigedemokraterna. Tillsammans med ett hundratal partikamrater och sympatisörer väntade han på klartecken från polisen för att gå den korta biten fram till Karl XII:s staty i Kungsträdgården för att lägga ner en krans. Krigarkungen, som själv hade en armé med soldater från hela Europa, var den store hjälten för dem som ville bevara Sverige svenskt och som skanderade: »Vakna Sverige – svartskallar ut!» I svansen kring Sverigedemokraterna fanns många skinnskallar. På andra sidan polisens avspärrningar väntade samtidigt motdemonstranterna. Skådespelaren Erland Josephson som var en av de jag intervjuade denna dag, sade att han var orolig att komma till Nationalmuseum inför intervjun: – Jag har bott här i Stockholm i hela mitt liv och inte sett något liknande. De representerar för mig väldigt skrämmande åsikter och väldigt skrämmande tendenser.

Under kraftig polisbevakning kunde Anders Klarström en stund senare promenera fram till statyn, lägga ner sin krans och åka hem. Längre fram på kvällen urartade tillställningen. Karl XII-anhängare och motdemonstranter brakade samman. Nazister skrek »Sieg Heil» och »judesvin» och gjorde Hitlerhälsningar. »Ut med packet» var en annan populär talkör. Fönsterrutor krossades. Påkar, stenar och flaskor användes som tillhyggen. Polisen grep ett femtiotal personer. »Det låg som en bloddimma över Jungfrugatan», rapporterade Expressen. Någon hade också placerat en tidsinställd sprängladdning mitt i Kungsträdgården, som enligt polisen hade orsakat stor skada om den exploderat innan den hittades. I centrum av detta tumult: Sverigedemokraterna. Vid den här tidpunkten hade partiet funnits i fyra år och var en ytterst marginaliserad och illa ansedd rörelse. Partiet bildades 1988 ur den öppet rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) och var då i första hand en klubb för oborstade högerextremister och några övervintrade nazister. Under de första åren hade Sverigedemokraterna ett antal olika talespersoner och 1992 blev Anders Klarström den första partiledaren. Han hade tidigare varit medlem i det nazistiska Nordiska rikspartiet och dömts för olaga hot efter att han i ett telefonsamtal hotat TVprofilen Hagge Geigert, som dragit på sig de högerextremas ilska efter att offentligt ha demonstrerat mot nazismen. De rasistiska rötterna i partiet sträckte sig långt tillbaka, några av de tidigaste aktivisterna var grånade herrar födda i början av seklet med ett långt politiskt engagemang bakom sig, ända sedan 1930- och 1940-talen när de stödde Hitlertyskland under andra världskriget. Partiledningen bestod till stor del av personer som var dömda för brott och som varit aktiva i olika typer av högerextrema kretsar. År 1993 bildades partiets ungdomsförbund och dess förste ordförande blev Robert Vesterlund, sedermera känd nazist, som lämnade partiet efter några år. I de interna tidningarna hyllades så kallad vitmaktmusik med texter som: »Vad gör ni här era blattesvin?» Vitmaktmusiken och dess något mildare variant vikingarocken fick ett stort utrymme och användes som ett sätt att få yngre personer att blir intresserade av 18

partiet. Man sålde också böcker med titlar som Rasblandningens omfång och betydelse i det romerska kejsarriket och Tro och tankeliv i det hedniska Norden. Under de första åren deltog partiet alltid i kransnedläggningen vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården: ett sammanhang som absolut inte är något att synas i för ett parti med anspråk på att attrahera större väljarskaror. Stödet blev också därefter. I valet 1988 fick partiet drygt 1 000 röster och i valet 1991 knappt 5 000 röster. År 1995 avgick Anders Klarström som partiledare och ersattes av Mikael Jansson, en avhoppad centerpartist från Örebro, som lämnade sedan han märkte att det inte »var möjligt att jobba nationellt inom centern». I Centerpartiets Politisk tidskrift hade Jansson några år tidigare skrivit en artikel mot EU där han hävdade: »En del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund. Detta borde kunna sägas nu, när de flesta till och med erkänner att själsliga skillnader mellan man och kvinna existerar.» När Mikael Jansson valdes såg han som sin uppgift att förändra bilden av partiet. Bort med nazikopplingar, bort med bilden av ett parti för kriminella skinnskallar. Ett av de första besluten var att uppmana till ett nytt uppträdande vid offentliga framträdanden. I interntidningen SD-bulletinen skrev Mikael Jansson: »Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa ’Hollywoodnazister’ och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen [en årlig marsch som Sverigedemokraterna anordnade i början av 1990-talet] […] Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma.» Men även om bombarjackorna nu började blandas upp med kostymer var partiet fortfarande marginaliserat, och mycket förblev sig likt. I en informationsvideo som partiet spelade in när Mikael Jansson var nyvald visas bilder från militanta marscher och partiföreträdare som står på torget i Borlänge och med darr på stämman talar om att »i Sverige gäller religionsfriheten bara för svenskar» och att det nu finns tusentals muslimer i landet »som ska hem – allihop – omedelbart». Mikael Jansson var själv med i denna film. Sittandes i en fåtölj 19

uppmanade han tittarna: »Följ med oss i vårt motto, hjälp oss att rekonstruera en svensk överlevnad.» Han knöt näven och slog fast: »Låt oss alltså: Bevara Sverige svenskt.» Vid den här tiden rådde hårda motsättningar inom partiet och de olika falangerna anklagade varandra för inkompetens och ekonomiska oegentligheter. I närradiossändningar kallade man meningsmotståndarna för »kräk» och »nazister». Särskilt dramatiskt blev det när en grupp bröt sig ur och i stället bildade Hembygdspartiet. På Ekerö utanför Stockholm hade partiet vunnit ett mandat i kommunfullmäktige i valet 1994, och när den lokala partiavdelningen på Ekerö senare ville ansluta sig till Hembygdspartiet och ta med sig partikassan blev det bråk. Två företrädare för riksorganisationen tog bilen ut till Ekerö i juni 1995 och sökte upp den lokale företrädaren när han var på väg till jobbet vid halvsextiden på morgonen. Ekeröföreträdaren föstes in i en bil och tvingades sedan åka med till posten inne i Stockholm för att föra över partistödet till riksorganisationens konto, skriva på ett skuldebrev och ett papper där han avsade sig sin plats i fullmäktige. Händelsen polisanmäldes och de båda sverigedemokraterna från riksorganisationen dömdes därefter till fyra och tre månaders fängelse för utpressning. Under 1990-talet försökte Sverigedemokraterna att knyta kontakter med andra liknande partier i Europa, bland annat med Front National i Frankrike, där Jean-Marie Le Pen var partiledare. Mikael Jansson och andra partiföreträdare besökte Frankrike och Le Pen flera gånger och Jansson höll också tal på några av partiets möten. Något ordentligt samarbete kom aldrig till stånd men Front National bekostade i alla fall tryckningen av 200 000 exemplar av en valbroschyr för Sverigedemokraterna inför valet 1998. År 1999 förändrades partiprogrammet och punkten om att återinföra dödsstraffet försvann, likaså kravet på att de flesta utomeuropeiska invandrare som kommit till Sverige efter 1970 skulle repatrieras. Hösten 2001 ställde partiet för första gången upp i kyrkovalet. »Kyrkan har under senare år utvecklats till att bli en förening för främjandet av politisk korrekthet. Sverigedemokraterna värnar om fädernas kyrka i Sveriges land», löd inledningen på valmanifestet. Därefter 20

följde krav på att kyrkan ska avhålla sig från inblandning i politiska vardagsfrågor utan klart stöd i Bibeln, återinförandet av rätten för manliga präster att vägra samarbeta med kvinnliga kollegor och att kyrkans personal under arbetstid ska avhålla sig från att arbeta för ett mångkulturellt Sverige. I valet fick partiet 0,8 procent av rösterna och 2 mandat i kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ. Tidigare samma höst bröt sig en grupp av de mest radikala och aktiva medlemmarna i Stockholmsområdet ur Sverigedemokraterna och bildade Nationaldemokraterna. Det blev ett hårt slag för verksamheten i Stockholm, som inte hämtat sig än. I Södertälje och några andra kommuner i närheten konkurrerar partierna nu om samma väljare, men politiskt finns i dag ingen saknad efter de forna partikamraterna. Sverigedemokraternas politiska linje är att de invandrare som kommer hit ska anpassa sig efter den svenska kulturen, och på så sätt bli svenskar. Nationaldemokraterna menar att detta är en utopisk tanke. De vill i stället stoppa invandringen och låta de invandrare som finns här leva i enlighet med kulturen i sina hemländer. Svenskarna för sig, invandrarna för sig och när det någon gång är lugnt i hemländerna ska invandrarna åka hem. I Södertälje, där Nationaldemokraterna sitter i kommunfullmäktige, driver partiet till exempel frågan att assyrierna/syrianerna, på samma sätt som kurderna, bör få en egen frizon i Irak som de kan återvända till. Nationaldemokraterna applåderar därför ett förslag som att låta muslimska elever slippa sexualundervisning i skolan. Låt alla folk leva i enlighet med sin kultur är tanken, blanda dem bara inte. Sverigedemokraterna tar däremot kraftfullt avstånd från en sådan idé. Bor man i Sverige ska man också leva efter svenska normer, menar de. Nationaldemokraterna drar sig heller inte för att visa sig tillsammans med nazister. Partiet deltar regelbundet i den så kallade Salemmarschen, där svenska och utländska nazister varje år i början av december samlas i Salem söder om Stockholm för att hylla minnet av en 17-årig pojke som knivdödades år 2000. Enligt den ritual som utvecklat sig kommer också många motdemonstranter till Salem och polisbevakningen är alltid mycket omfattande. Sverigedemokraterna syns absolut inte i Salem och anstränger sig i dag för att distansera sig från den delen av sitt förflutna som står för hård kompromisslöshet och militant nationalism. När Jimmie Åkes21

son valdes till ny ordförande våren 2005, i öppen strid mot den då sittande ordföranden Mikael Jansson, var det ett resultat av flera års målmedvetet arbete från dem som i dag styr partiet. Ambitionen är att förändra partiets organisation, arbetssätt och allmänhetens bild av partiet. Genom att plocka bort så mycket som möjligt av det som kan läggas partiet till last har man velat minska motståndarnas »träffyta», som Jimmie Åkesson har beskrivit det. Analysen är att det inte går att nå framgång om man associeras med skinnskallar, gamla nazister och brottslighet bland medlemmarna. Det gäller att framstå som ett trovärdigt och pålitligt alternativ som även anständiga människor kan tänkas rösta på. När några ledande partimedlemmar i Göteborg strax före valet till EU-parlamentet 2004 skickade ett brev till familjer med »svenska» namn i Göteborgsförorten Bergsjön, med förslag om att dela upp Bergsjön i en »mångkulturell del och en homogen del, i väntan på assimilering eller repatriering av de främmande» tog i stort sett hela Sverigedemokraternas dåvarande partiledning avstånd från detta brev. Jimmie Åkessons anhängare var ännu mer kritiska än de runt Mikael Jansson, och motsättningarna inom partiet växte. Ett par månader tidigare hade partiledningen också haft många diskussioner kring huruvida man skulle ta emot ett ekonomiskt bidrag från belgaren Bernard Mengal eller inte. Mengal var kontroversiell eftersom Stephen Roth Institute vid Tel Avivs universitet, ett institut som studerar samtida rasism och antisemitism, hade rapporterat om att han låg bakom skrifter baserade på »biologisk rasism och abnorm antisemitism». Sverigedemokraterna gjorde en egen utredning om Mengal och den dåvarande partiledningen konstaterade därefter att man inte fått fram tillräckligt mycket belastande material för att anse sig ha skäl att tacka nej, och partiet tog emot pengarna. Tidigare samma vår hade partiet råkat ut för ett bakslag när partiorganisatören Tommy Funebo lämnade Sverigedemokraterna efter att ha hamnat i konflikt med andra i partitoppen. Han tog med sig mängder av internt material avsett bara för de allra närmaste; mötesprotokoll, uppgifter om brottslighet hos partimedlemmar, bandinspelningar från styrelsemöten med mera, och lämnade över alltihop till tidskriften Expo, som snabbt gjorde en bok av materialet: Sverigedemokraterna från insidan. 22

Ett halvår före ordförandevalet våren 2005 skrev 18 inflytelserika partimedlemmar med den tidigare moderate riksdagsledamoten Sten Andersson – som gick över till Sverigedemokraterna 2002 – i spetsen, en debattartikel i partitidningen SD-kuriren med rubriken »Hög tid för partiledarbyte». En av anklagelsepunkterna mot Mikael Jansson var att han ansågs ha dåligt omdöme för att han inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från medlemmar som uppträtt »partiskadligt», det vill säga ha flirtat med nazism eller begått brott. Han ansågs sakna debattvana och ha »uppvisat stora brister i viljan att profilera sig själv». Hans partiledarskap beskrevs som »i bästa fall svagt och inåtvänt». De flesta av dem som nu ville förändra partiet kom från södra Sverige och valresultatet 2002 hade gett dem mersmak. I det valet gick partiet från att ha haft 8 kommunala mandat i 5 kommuner i landet, till att få 50 mandat i 30 kommuner och de största framgångarna kom i södra Sverige. I riksdagsvalet fick partiet 1,4 procent av rösterna, vilket nästan var en tredubbling i jämförelse med 1998 års valresultat. Man blev största parti utanför riksdagen och fick i och med valresultatet en garanti om att till nästa val få sina valsedlar tryckta och distribuerade till alla vallokaler i landet på Valmyndighetens bekostnad (gränsen går vid 1 procent). Jimmie Åkesson, som 2005 var 26 år och ordförande i Sverigedemokratisk ungdom, lyftes fram som ny kandidat till partiledarposten. Han kom med löften om att skapa fler och bättre fungerande lokalavdelningar, bedriva mer offensiv politik och ge partiet en ny framtoning. »När jag talar om framtoning, avser jag i första hand vikten av att vi gör oss kvitt den missvisande rasiststämpeln. Min övertygelse är att det är denna nidbild av vårt parti som allra starkast håller oss tillbaka från de stora framgångarna. Det är dock inte hela sanningen […] Vi måste, utöver att visa oss vara vanliga människor med högst normala åsikter, också visa väljarna att vi menar allvar och att vi är att räkna med. Då kan vi också vinna deras förtroende», skrev han i SD-bulletinen inför ordförandevalet. Åkesson var villig att medge misstag som partiets representanter gjort i det förflutna, men det handlade alltid om personliga tillkortakommanden, inte om några grundläggande politiska ställningstaganden som varit fel. Det gällde att göra sig kvitt med det som förde 23

tankarna till våldsamheter och busfasoner, inte någon politisk uppgörelse. Trots missnöjet med den sittande ordföranden så hade Mikael Jansson stöd från vissa inom partiet och valde att stå kvar som kandidat till ordförandeposten. Men på årsmötet i Norrköping i maj 2005 vann Jimmie Åkesson omröstningen med röstsiffrorna 91–50. I sitt tal efteråt sade han att han ville »visa att vi är helt vanliga människor med helt vanliga åsikter». Han utlovade också nolltolerans mot extremism och sade att även om partiet inte tolererat extremism under hela Mikael Janssons tioåriga ordförandeperiod så kan man knappast vara övertydlig i den frågan. I den partiledning som styr sedan dess finns också Åkessons närmaste förtrogna: partisekreterare Björn Söder, presschef Mattias Karlsson och partiets ordförande i Karlskrona och chefredaktör för SD-kuriren – Richard Jomshof. De fyra kom att lära känna varandra väl under studietiden i Lund och kallas internt för »de fyras gäng», »den fantastiska fyran», eller »Skånegänget». I dag utgör de fyra sjättedelar av verkställande utskottet och har ett fast grepp om partiet. En av de första åtgärderna var att byta ut den gamla partisymbolen, en flammade fackla, mot en blåsippa. Sverigedemokraternas allra första symbol var blomman förgätmigej, men den ersattes snabbt av en brinnande fackla, samma typ av fackla som återfinns i det brittiska, rasistiska partiet National Fronts partisymbol. Enligt den nya partiledningen skulle ett symbolbyte till blåsippan göra partiets profil mer attraktiv och locka nya väljare. Bytet genomfördes efter en medlemsomröstning i partiet och inför den hänvisade partiledningen i SD-kuriren till undersökningar som visade att nästan 70 procent av väljarna tycker illa om Sverigedemokraterna, och att denna »vrångbild» av partiet var det främsta skälet till att byta ut facklan. Ett annat argument som fördes fram var att facklor också i många andra sammanhang kommit att associeras till nazistiska rörelser. Men det var ingen oomstridd förändring. »Partiets arv står på spel», skrev ett antal medlemmar som gick i svaromål: »Detta gör oss illa till mods och vemodiga, därför att partisymbolen för oss är en stor del av partiet. Symbolen visar på ett varmt sätt vilken inriktning 24

vi har på vår politik. Symbolen med facklan symboliserar för oss dels en värmekälla, och dels en ljuspunkt i vår tillvaro.» En annan skribent menade att »Blåsippan kan framstå som ’mesigt’ och ’intetsägande’. Detta sänder då en signal till de politiska motståndarna om at Sverigedemokraterna är ett parti som kan skrämmas till att intaga en mera politiskt korrekt hållning. Sverigedemokraterna får aldrig vara undfallande gentemot den politiskt korrekta nomenklaturan.» (Ej språkligt korrigerat.) Trots invändningarna blev omröstningen en framgång för den nya partiledningen: av de 30 procent av medlemmarna som deltog i omröstningen röstade 74 procent ja till blåsippan. På hemsidan sammanfattade partiledningen därefter varför just blåsippan är en så lämplig symbol för partiet: »Dessa egenskaper – att väcka en hel nation ur vinterdvala, att läka det som sårats och att överleva århundrade efter århundrade – gör den i dag fridlysta blåsippan till en utomordentligt god representant för Sverigedemokraterna och det varma, Sverigevänliga budskapet […] När Sverigedemokraterna har lyckats få ordning och reda i landet så kommer svenska folket, likt de arbetsamma myrorna, få skörda frukterna.» Till valrörelsen 2006 producerades också en partisång med namnet »Blåsippans väg». I stället för den burdusa vikingarock som under så många år legat många partimedlemmar varmt om hjärtat var musiken nu lättrallad popmusik: När många bara sviker, och vissa andra ljuger, och nästan alla säljer vad som helst för att få makt Då vänder jag dem ryggen, och tittar ner mot marken, där står en liten blomma, så enkel i sin prakt. Och vid den lilla blomman, som ensam står och lyser, vars trådar ner i marken är tusen år och mer Där syns en liten strimma, där gräset blivit trampat, där nakna rötter blottas. Det är en stig som jag ser. Jag valde blåsippans väg som nästan ingen gått förut, och följer den tills stigen tagit slut. Ja, jag tar blåsippans väg, trots storm och regn och uppförslut, ja, jag tog den när mitt tvivel drivits ut. (Ur »Blåsippans väg», av Ringdahl/Bylund.) 25

Inget hat, inget vikingablod. I stället ett beslutsamt alternativ för den som vågar utmana etablissemanget, »trygghet och tradition» som ett av partiets slagord lyder. Frågan om partiets hållning till invandring är nu så välkänd att man inte ens behöver upplysa väljarna om den i kampanjlåten. Inför valet 2006 bedrevs en intensiv kampanj, särskilt i södra Sverige. För första gången i partiets historia skickade man också ut en tidning till alla hushåll i hela landet, och fick valsedlarna fritt distribuerade via Valmyndigheten. Valresultatet blev en stor framgång för den nya partiledningen. I riksdagsvalet fick man 2,9 procent (över 160 000 röster vilket var mer än en fördubbling sedan valet fyra år tidigare). I kommunvalen fick man plats i 145 av landets 290 kommunfullmäktigeförsamlingar med sammanlagt 286 mandat, och för första gången någonsin, sammanlagt 16 mandat i tre olika landsting/ regioner. Valresultatet innebar också att man har fått möjlighet att utse ett stort antal nämndemän i olika domstolar runt om i landet. På ett sätt kan man säga att det är först efter valet 2006 som Sverigedemokraterna börjat bli ett »riktigt» politiskt parti. Tidigare har partiet i första hand varit en sorts subkulturell intresseorganisation, eller en motståndsrörelse som de mest övertygade skulle säga, mot invandringen. För många medlemmar var det inte riksdagen, eller inflytande i olika politiska församlingar som var det viktigaste. Det handlade i stället om tillvaron i partiet, känslan av gemenskap som infann sig när man sprang i trappuppgångar på nätterna och delade ut flygblad. Drivkraften utgjordes av den behagliga känslan av att få vara tillsammans med likasinnade. Känslan att »ha rätt» och att ha förstått att det är invandringen som är det stora samhällsproblemet, var kittet som höll ihop rörelsen. Behovet av att »få rätt» var inte lika trängande. Att omgivningen inte ville förstå och att de politiska framgångarna därmed uteblev, ja, det var i första hand omgivningens problem. I dag har saker och ting antagit fastare former, men om man jämför Sverigedemokraterna med partierna i riksdagen finns fortfarande en hel del av föreningskänslan kvar. De formella beslutsgångarna är inte lika fastlagda som i andra partier. Partiledningen har kontoret på fickan och rutiner, stadgar och talespersoner byts och ändras allt efter behov. Men för varje ny kommunkonferens, för varje budgetreserva26

tion som läggs fram i fullmäktige och för varje debatt med kommunalrådet slipas nybörjartakterna av och partiet och dess företrädare blir alltmer professionella. Sverigedemokraterna fick sin första heltidsanställde politiker någonsin efter valet 2002. Valresultatet i Malmö gav partiet rätt till en av kommunen bekostad politisk sekreterare. Det blev Mattias Karlsson som fick den tjänsten, vilken han fortfarande har kvar. Men det var först efter framgångarna i valet 2006 som partiet kunnat bygga ut verksamheten till något som åtminstone påminner om de andra partierna. I dag har partiet tio heltidsarbetande politiker – de flesta i Skåne och Blekinge – och under valåret 2010 räknar partiet med att de blir dubbelt så många. Pengarna till löner kommer i första hand från de kommuner och landsting och regioner där de fått mandat. Dels via partistödet, dels via de politiska tjänster som partiet i och med valresultatet 2010 har fått rätt till. Sammanlagt får Sverigedemokraterna runt tio miljoner kronor per år i partistöd. Ett av partiets bekymmer är att det är så få kvinnor som attraheras av dess politik. Med sin kraftiga betoning på att minska invandringen uppfattas partiet av många som »hårt». Cirka två tredjedelar av väljarna är män och bland partiets företrädare är den manliga dominansen ännu större. Bland dem som valdes in för Sverigedemokraterna i något kommunfullmäktige 2006 var 83 procent män, genomsnittet för alla partier var 58 procent. För att locka fler kvinnor till partiet har det bildats ett särskilt kvinnligt nätverk, SD-kvinnor. I programförklaringen skriver nätverkets samordnare och partiets andra vice ordförande Anna Hagwall att det är viktigt att belysa sambandet mellan de kärva ekonomiska villkoren i den offentliga sektorn och invandringspolitiken, eftersom kvinnor med sina låga löner »finansierar samhällets åtagande för hundratusentals nytillkomna medborgare som inte själva bidrar till systemet». Men trots omdaningen av partiet under senare år, är det viktigt att komma ihåg att det inte skett någon avgörande förändring när det gäller den politiska kärnan: kritiken mot invandringen och det skadliga inflytandet från andra kulturer. Det blir också uppenbart om man tar del av den vildvuxna debatten kring partiet och dess hjärtefrågor. På partiets hemsida kan man läsa handlingsprogrammen och utta27

landen från Jimmie Åkesson och andra partitoppar, men vid sidan av det officiella kan tonen vara mer frispråkig och röststyrkan högre. Sverigedemokraternas dåvarande ordförande i Växjö, Samuel Älgemalm – för övrigt själv konverterad muslim från Iran – skrev sommaren 2008 följande på partiets hemsida i Växjö: »Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.» Texten var en kopia av vad som finns att läsa på en nazistisk hemsida men till Dagens Nyheter sade Älgemalm att det hela var en slump och att han alls inte hämtat texten från den källan. Åkesson lät hälsa att artikeln var oacceptabel och det hela blev föremål för utredning. Historien bidrog till att Älgemalm senare avgick som ordförande i Växjö. Att den frispråkige Älgemalm har torgfört åsikter som går vid sidan av partiprogrammen har varit känt länge. När partiets nya invandringspolitiska program debatterades under riksårsmötet 2007 gick han upp i talarstolen och deklarerade: – Jag vill stoppa all islamisk verksamhet i Sverige. Applåder från många ombud men Mattias Karlsson från partiledningen lade snabbt sordin på stämningen genom att hänvisa till att ett sådant förbud skulle strida mot religionsfriheten och därför inte var något för partiet. En del partiföreträdare har egna bloggar där de kan ta ut svängarna lite mer än på partiets hemsidor. Stefan Olsson är Sverigedemokraternas ordförande i Landskrona, där partiet har sitt starkaste fäste i landet och där de fick drygt 22 procent av rösterna i kommunvalet 2006. På den blogg som han och hans sambo Carina Herrstedt (som sitter med i Sverigedemokraternas partistyrelse) driver är tonen ofta tuff. När tre 15-åriga invandrarpojkar häktades misstänkta för en gruppvåldtäkt skrev de så här: »Någonstans har det brustit. Gruppvåldtäkterna i Sverige har ökat i takt med massinvandringen, och någon bär skull för detta […] Alla dessa integrationsprojekt är verkningslösa, många av dessa Landskronabor vill inte in i svenska samhället oavsett vilka projekt våra styrande politiker sjösätter, tyvärr är det så!! Nu rasar en hel del av de politiskt korrekta i Landskrona, att detta inlägget är främlingsfientligt och rasistiskt, men detta är SANNINGEN i Landskrona.» 28