9789170375552

DU SKÖNA NYA HEM

om utförsäljningen� � allmän�yt�n ordfront

DU SKÖNA NYA HEM om utförsäljningen av allmännyttan

ordfront Stockholm 2010

Kent Werne: Du sköna nya hem – om utförsäljningen av allmännyttan Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se

forlaget@ordfront.se

© Kent Werne 2010 Omslag: Eva Jais-Nielsen Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Dan Hansson Tryck: ScandBook, Falun ISBN 978-91-7037-555-2

INNEHÅLL FÖRORD 7 INLEDNING 11 HEMLÄNGTAN 13 PROCESSERNA 35 DRIVKRAFTERNA 75 SORTERINGEN 101 MÖNSTERKOMMUNER 127 SKIFTBYTE 155 GUIDE 193 KÄLLOR 201 TACK 213

FÖRORD Kent Werne beskriver en politisk process som nästan förstörde

mitt liv.

2008 drev den mig ut ur Stockholm där jag hade bott i 21 år, i en hyresrätt i allmännyttan där jag fram till valet 2006 hade trivts bra, trots att min lägenhet inte var mycket att skryta med eller snarare just därför.

Nya vänner som hälsade på ställde ofelbart samma fråga: »Eh … Är det här ett servicehus?« Ja och nej. Fastigheten var totalanpassad för funktionshindrade, därav den charmlösa sjukhuskänslan i trapphus och hissar, men inte bara åldringar och rullstolsburna bodde där. Tanken var att de skulle integreras med oss »normala«, vi som var i produktiv ålder, friska och kunde försörja oss.

Jag älskade det. Jag trivdes med folk i rullstol som ett normalt inslag i mitt och mina barns vardag, och jag vet att många av de äldre och funktionshindrade trivdes med att småbarn var ett normalt inslag i deras vardag.

En idyll? Knappast.

Folk, pratade, hejade i hissen, och som alltid när människor kommer nära varandra uppstår gemenskap men också konflikter. Själva fastigheten var dessutom ingen mäklardröm – sjukhuskänslan, charmlösheten, dragen av fuskbygge, plastlisterna och de andra billiga materialen som hade använts när huset byggdes på 1980-talet – men det betydde inget. Jag bjöd ju inte hem folk för att de skulle bli imponerade av min flas 7

higa bostad utan för att vi skulle skratta, prata, äta, dricka, vara vid liv.

Jag skötte mig, betalade min hyra, ibland med nöd och näppe eftersom skönlitterärt skrivande ofta ger oregelbundna inkomster. Det var därför jag hade valt att bo hyresrätt i allmännyttan i stället för att köpa bostadsrätt eller hus – för att kunna leva enkelt och skriva. Andra vill leva annorlunda, är mer intresserade av att tjäna pengar, det har jag aldrig haft problem med. De rika är inte mina fiender. Människor är olika och ska få vara det. De folkvaldas uppdrag är att pragmatiskt och konkret möjliggöra ett samhälle för alla – rika och fattiga, gamla och barn, svaga och starka, friska och sjuka.

Fram till valet 2006 var jag självklart övertygad om att landets makthavare, oavsett färg eller blocktillhörighet, delade denna min grundsyn. Naivt? Jo, jag vet det nu.

Efter valet drog en helveteskarusell igång i huset där jag bodde. Åldriga och funktionshindrade grannar var i vissa fall skräckslagna. Jag var skräckslagen själv. Plötsligt, bokstavligen över en natt, förväntades jag helt mot min vilja och förmåga att antingen låna upp miljontals kronor för att köpa fastigheten, eller bli resthyresgäst åt en bostadsrättsförening jag kort sagt inte hade valt som hyresvärd och aldrig frivilligt skulle välja.

Antingen hade dessa omvandlingslobbyister en slant över som kunde plöjas ner i den spekulationsaffär som en bostadsrättsomvandling innebär, eller också var de rädda. Rädda för marknadshyror, rädda att bli sittande som resthyresgäster, rädda att hamna på förlorarnas sida i den hotande utslagning som ingen hade kunnat förutse bara några år tidigare.

Själv var jag livrädd. Jag kunde inte sova, inte äta, jag grät, jag mejlbombade politiker och andra för att få dem att förstå den katastrofala vidden av vad som pågick. Det hjälpte inte.

Grannar som hade varit vänner blev fiender, började kalla varandra hemska saker. En dag låg det en bajskorv i trapphuset på mitt våningsplan där de flesta boende var emot en omvandling.

Då bestämde jag mig för barnens skull för att flytta från Stockholm. Jag kände inte längre att jag som medborgare 8 DU SKÖNA NYA HEM

hade något värde i stadens ögon, i de styrandes ögon, jag var helt enkelt för fattig. Jag försörjde mig men det räckte inte, jag tjänade pengar men inte tillräckligt mycket pengar. Mitt skrivande? Mitt skapande? Att jag skötte mig och alltid hade gjort det, aldrig på minsta vis belastat samhället? Det räknades inte.

Bara kronor och ören räknades.

Alliansen i Stockholms stad 2006–2010 lärde mig vad maktstrategin »härska genom att söndra« kan innebära i praktiken. Jag lärde mig att makthavare idag prioriterar marknadsvärde framför människovärde. Jag lärde mig vikten av politisk medvetenhet, av att som medborgare aktivera sig, orientera sig i de demokratiska processerna och med alla medel försöka påverka dem. Jag lärde mig att det är bråttom, annars kommer samtliga våra gemensamma tillgångar, infrastrukturer och värden reas ut för att aldrig mer kunna återerövras, och obemedlade, sjuka och gamla kommer att stötas allt längre ut i marginalen.

Maria Küchen, Lund juni 2010

INLEDNING I Stockholm pratar alla om bostäder. På caféet, krogen och gymmet.

Bostäder är den eviga snackisen, det man bryter isen med.

I vissa kretsar handlar det om var man bor just nu, hur man lyckats lösa situationen. Nadja berättar för Emma att hon hyr Johannas vardagsrum hela våren; Stefan säger till Gustav att han fått ett svartkontrakt på en skabbig lägenhet i Farsta i tre månader; Amir och Aisha pratar om att de vill bort från Husby, men att det verkar omöjligt att hitta något närmare city.

I andra kretsar handlar det mer om karaktären. På bostaden alltså. Johan slänger ur sig att han nyss köpt en tvåa på Kungsholmen, och Calle ser sig som en looser som bara haft råd att köpa i Årsta; Paulina och Håkan har nyss tagit ett femmiljonerslån till en trea vid Gärdet, men känner sig ändå som fattighjon när de är på middag hos Christian och Filippa på Östermalm.

Fast bostadssnacket är inte bara ett storstadsfenomen.

Stockholm är endast ett långt draget uttryck för något mer generellt. Det snackas bostadsfrågor lite överallt. Och det är kanske inte så konstigt, hemmet är ju ett slags nav i människors liv.

Men hur ofta diskuterar man egentligen bostadspolitik?

Vi prövar det igen: bostadspolitik.

Kanske inte ett av världens sexigaste ord. Ligger inte på innelistan. Smakar lite avslaget.

Och det ska erkännas. Så tyckte nog också jag innan jag fick chansen att gräva djupare i bostadsfrågorna, flytta blicken en aning.

11

Snart stod det klart att politiken har större betydelse än man ofta tror. Vi påverkas oavsett om den expanderar, byter riktning eller försvinner. Trådarna löper genom våra liv, in i våra hem, styr våra handlingar, snärjer oss och öppnar upp.

Och då blir det ju också mer intressant att diskutera saken.

Genom boken flödar två grundläggande teman. Det ena är utförsäljningen av allmännyttan, eller mer specifikt ombildningarna.

Liksom många andra hade jag läst i tidningarna om hur ombildningsprocesserna skapat hårda konflikter i många områden. Det väckte en nyfikenhet. En vilja att tränga bakom rubrikerna, ställa de frågor som aldrig ställdes, söka efter förklaringar och drivkrafter, se konsekvenserna. Men också att försöka placera in händelserna i ett större historiskt och politiskt sammanhang. För att förstå vad allt betyder.

Det andra temat är bostadsbristen, den tilltagande trängseln på bostadsmarknaden. Något jag själv har upplevt på nära håll.

När jag fick ett vikariat på en tidning i Stockholm hösten 2005, blev det precis lika svårt att hitta en lägenhet som folk hade sagt.

Först ett par soffor och madrasser hos vänner och bekanta, sedan en säng i ett vardagsrum, innan jag genom idogt tjat lyckades få ett kontrakt i Alby, en förort 35 minuter från T-centralen.

Långt ifrån optimalt, men det fanns ju de som hade det värre. Även om det här var det möjligt att ställa frågor: hur ska man förstå bostadsbristen? Har det alltid varit så här? Hur hänger problemen ihop med utförsäljningen av allmännyttan? Handlar det om politik?

Den här boken skrevs för det fanns en historia att berätta. Det är inte historien om mig, utan om oss alla.

Och det kan avslöjas redan nu: det här är till stor del en bok om politik, och om avsaknaden av politik. Men också om människor. Om individuella historier som bildar ett större mönster.

Som trådar i väven.

Kent Werne, Sundbyberg 1 juli 2010

HEMLÄNGTAN Sjuttio par skoskydd mot vitlutade trägolv. Spekulanterna stan-

nar upp, fokuserar detaljerna, fogar in dem i helheten: den vita stuckaturen i taket; tapeten från GP & Baker med rönnlöv i brons mot en akvagrön botten; den ornamenterade kakelugn­ en flankerad av en karmstol, en Gibsongitarr och en trave Elle Interiör; den svarta skinnfåtöljen Bond bredvid ett fång skära tulpaner i en blästrad vas; och sist dagsljuset som rinner in genom de höga fönstren och smälter ihop med färgerna.

Framför ett av fönstren står en flicka med ljusgult hår, tittar på mamman, fångar upp något de redan pratat om, kanske när de gick uppför trappan till fjärde våningen.

– Det gör inget att det inte finns någon hiss, mamma. Inte med en så hääär fin lägenhet.

Pappan skrattar, håller med om att det är fint.

Men mamman parerar dotterns rättframhet.

– Ja, lite som att kliva in i ett inredningsreportage är det ju, säger hon. I drömmen om det perfekta livet. Jag kan nästan se mig själv där i fåtöljen framför kakelugnen, alldeles lycklig.

Men bakom ironin finns ändå ett allvar. Det vet både hon och hennes man. För vem bär inte på den där drömmen? Så de går vidare i inredningsreportaget.

Många rum att se. Kakelugnar i alla. Fondtapeter med blommor, blad, fåglar. Annars mest vitt, så att ljuset sprids. Nyrenoverat kök med induktionsspis, badrum med golvvärme och inkaklat badkar. Och så accessoarerna: tavlor och speglar med 13

slitna guldramar; böcker som Svenska former, Bauhaus och 12 steg till ett skönare mammaliv; fårskinnspälsar i grått och vitt.

Och på hallväggen svartvita familjefoton: en skrattande treåring, ett suddigt ultraljud, en närbild på en mamma tagen snett uppifrån. Hon ler och verkar lycklig. Ändå ska de sälja och flytta. Kanske ut på landet? Söka en ny dröm. Så därför går främmande människor runt i deras nyrenoverade historia. Lever sig in. Som publiken i en Dramatenföreställning.

Det är söndag i mitten av april och bara fem plusgrader i Stockholm – vissa säger att det beror på vulkanen Eyjafjallajökull, som under fem dagar spytt ett askmoln över Europa. Ändå har tusentals stockholmare gått ut på gatorna. En hel del har tillbringat morgonen med DN:s femtiosidiga bostadsbilaga, prickat för det mest intressanta och kryssar nu mellan husen.

Många har hittat just hit, till fyrarummaren på 112 kvadrat vid Medborgarplatsen. Så många att det blir kö i trapphuset och barnvagnarna får fickparkeras. Den unga mäklarens »hej å välkommen« blir till slut ett mantra, leendet lite ansträngt.

Prospektet ger en förklaring till det stora intresset: »På översta planet i vacker sekelskiftesfastighet, anno 1890, finns denna representativa och totalrenoverade lägenhet. Här bor du intill de populära kvarteren runt Katarina Västra Kyrka, Mosebacke och med Götgatsbackens puls runt hörnet.« Med andra ord en attraktiv våning på en av Stockholms hippaste adresser.

Några av spekulanterna är medelålders, antagligen med utflugna barn. Kanske konsulter, copywriters, psykologer. Vill ha stil och rymd, men inte bo på Östermalm. Söder passar bättre.

Mer avslappnat så. Andra är något yngre, antagligen mitt i karriären, med ett eller två barn i famnen. Trots att de tillbringar merparten av tiden på jobbet eller med barnen, vill de ha nära till vimlet, caféerna, vännerna.

Alla ser ut att vara födda i Sverige, möjligen i något annat nordeuropeiskt land. Det är den vita medelklassen som gått på visning, som det brukar vara när större bostadsrätter bjuds ut i innerstan.

14 DU SKÖNA NYA HEM

De som kommit hit har slutat vänta ut bostadskön för en central hyresrätt. Kötiden för en fyrarummare på Södermalm är omkring 15 år. Så de har släppt den tanken. Siktar på att köpa bostadsrätt istället. Har tagit eget ansvar för bostadskarriären. Och kanske fullbordas den nu, i en fyra vid Medborgarplatsen.

Men av alla familjer som kommit för att titta på lägenheten är det bara en som får flytta in. Inte den som tycker att just den här lägenheten motsvarar drömmen, inte heller den som behöver lägenheten mest eller väntat längst, utan den som betalar mest. Högsta bud vinner, svårare är det inte. Och när våningen tömts på folk börjar budgivningen via sms. Utgångspriset är strax över fem miljoner. Men buden tickar snabbt på.

Fem och en halv miljon. Sex miljoner. Sex och en halv miljon.

Till slut ska det landa på 6 850 000. För motsvarande summa hade köparen fått tolv femrumslägenheter i centrala Sundsvall, sju nyrenoverade gårdar i Sunne, alternativt en herrgård i Östergötland.

Men det här är Stockholm. Här har bostadsrättspriserna skjutit i höjden den senaste tiden, och den här lyan tillhör knappast fyndobjekten. Det vet alla. De som inte har råd inser sitt underläge. De får nöja sig med något mindre flådigt, kanske en fyra i Hägersten för fyra miljoner. Eller bo kvar i trean i Farsta ett tag till. Eller satsa på en nyproducerad hyresrätt i Hammarby sjöstad. Om de nu kan klara av hyran på 14 000.

Och även dit är det ju minst tre års kö.

Men det var ändå kul att titta in en stund. Spana in hur det är möjligt att bo. Om man bara anstränger sig så kan det gå. * Enligt en opinionsundersökning tycker 95 procent av Sveriges befolkning att »det är viktigt med ett fint hem«. Åtta av tio prioriterar också boendet framför andra saker. Kanske för att det för många handlar om mer än bara en plats att äta och sova på.

Enligt samma undersökning håller nämligen lika många med HEMLÄNGTAN 15

om att »mitt hem signalerar vem jag är«. Hemmet ses som personlighetens spegel. Något man plöjt ner sin själ i.

Eller som huvudkaraktären i filmen Fight Club säger när hans lägenhet nyss har sprängts i luften: »Den där lyan var mitt liv, okej? Jag älskade varje möbel där inne. Det var inte bara en massa saker som förstördes. Det var jag!« Trenden mot ett ökat fokus på det egna hemmet har kallats för »cocooning«, kokongliv. Begreppet myntades av den amerikanska trendanalytikern Faith Popcorn i början av 90-talet. I framtiden, hävdade hon, kommer vi att dra oss tillbaka i våra hem och vegetera framför teven. Spaningen i hennes rapport verkar åtminstone delvis ha besannats.

Enligt Claes Blom, chefredaktör på inredningstidningen Sköna hem har vi blivit mer inriktade på att »mysa in oss, koncentrera oss på hemmet och göra det trivsamt, vackert och personligt«.

Vi kanske inte helt har stängt in oss mellan fyra väggar, men det är där vi i allt högre grad lever våra liv och bygger våra livsprojekt.

Ett tecken på det är inredningsboomen.

75 procent av Sveriges kvinnor och 50 procent av männen intresserar sig för sådant som har med boende och heminredning att göra, visar en opinionsundersökning. Vi bygger ut, renoverar, målar, tapetserar, köper nytt och möblerar om. Inredning har blivit ett folknöje. Och ett som kostar pengar. Svenskarna lägger drygt 21 miljarder på heminredning och möbler varje år.

Det är nästan lika mycket som den samlade årliga livsmedelskonsumtionen.

Och medierna har hakat på trenden. Kanske har de till och med skapat den?

Det som började med försök som Mitt hem och min trädgård för 20 år sedan har förvandlats till en underhållningsindustri.

Bygg- och inredningsprogrammen fyller veckans tablå: Äntligen hemma, Bygglov, Byggslaget och Roomservice. Här finns en uttalad mission: »Tillsammans förvandlar vi det trista svenska 16 DU SKÖNA NYA HEM

furufolkhemmet till snygga, roliga och alltid överraskande drömhem«, skriver killarna bakom Roomservice. Man gör om och gör rätt.

Typexemplet är den estetiskt efterblivna tvåbarnsfamiljen som inrett sitt hem till synes slumpartat. Tiden har liksom gått till annat. Men då kommer Johnnie, Mattias och Jannika, det postmoderna svaret på 30-talets sociala ingenjörer, och lyfter familjen ur nöden. De bär på kunskapen, medlen, resurserna, och gör en makeover som får familjen att tappa andan: Kunde man ha en väggfast skohylla i hallen? En fondtapet i vardagsrummet? Leka så där med komplementfärger och ljus?

Men svenskarna kollar inte bara på bygg- och inredningsteve för att få inspiration. De läser också. Enligt Tidningsstatistik finns det 36 inredningsmagasin på marknaden, med en sammanlagd upplaga på 5,6 miljoner. Störst är Sköna hem med en tryckt upplaga på 91 000 och en beräknad läsekrets på 500 000. Här serveras ett ständigt flöde av »fantastiska hem« med »lyxkänsla och smarta lösningar«. Det är »trendigt, daterat, modernt«.

Och så det senaste: inredningsbloggarna, dagböckerna, communities. Här berättar unga och gamla om sina lägenheter och sina idéer, samtidigt som experter delar med sig av sina tips. Som Hanna Bastin på RoomHarmony som är »besatt av vackra saker och möblerar om hemma minst en gång i veckan«.

Vad handlar inredningshysterin om? Speglar den bara en vilja att göra det mysigt? Kanske det. Men för många handlar det också om något annat, något betydligt mer socialt.

PR-gurun Peter Karaszi fram följande analys: »När nästan alla har möjlighet att köra bra bilar, resa utomlands på semester och äta ute på restaurang har hemmet blivit den nya statussymbolen. Det är genom hemmet vi förmedlar vår livsstil och också stadfäster den i oss själva. Det är hemmets placering, yta och utformning som i viss mån blivit en måttstock på hur väl vi lyckats i livet.« Våra statusmarkörer förändras med tiden. Förr kunde mänHEMLÄNGTAN 17

niskors status deklareras i en enkel hälsningsfras: »God morgon fröken Jansson«, »God morgon direktör Eklöf«. Individens värde formades i yrkeslivet. I telefonkatalogen stod ofta namnet efter yrket: Bert Andersson, tågmästare. De senaste decennierna har det skett en förändring. Med sociologen Zygmunt Bauman kan man säga att vi har gått från ett produktionssamhälle där arbetsetiken stod i centrum, till ett konsumtionssamhälle där »konsumtionsestetiken« styr vad vi tycker och tänker.

Vi visar framförallt hur framgångsrika vi är genom att visa upp det vi konsumerat. Däribland, och kanske särskilt, våra hem. Att kunna presentera ett trendriktigt hem i bra läge har blivit något av ett måste för att hävda sig i hierarkin.

Det konstaterar i alla fall ekonomen Sofia Ulver-Sneistrup. »Alla konsumerar status. Estetik har blivit en dygd. Det är varken legitimt idag för män eller kvinnor att inte vara intresserad av estetik om man ska tillhöra den urbana medelklassen«, skriver hon.

Hon har gjort djupintervjuer med ett trettiotal medelklassfamiljer i Sverige, USA och Turkiet, och överallt funnit samma mönster: det är viktigt att hemmet är »rätt« inrett. Både det egna och andras. Man går hem till varandra på middag och jämförde. Vänner som bor i förorten och inte riktigt håller stilen väljer man att distansera sig från.

Vad är då rätt stil? Trots att de intervjuade gjorde anspråk på att ha skapat en individuell stil, så såg det ungefär likadant ut hemma hos alla. En blandning av nytt och antikt. Stilrent men ändå autentiskt. Smaken tycktes närmast kopierad. Men varifrån?

I tidningar som Sköna hem lär sig folk att »skapa stilen«.

Främst genom att se hur andra har gjort. Hemma hos-reportagen ger exempel på hur det kan se ut: som hos SVT-profilen Victoria Dyring och hennes man Thomas Ekman, marknadschef på Tele 2. De bor i Vasastan, i en »jättetrea« på 139 kvadrat som genomgått en extreme home makeover med hjälp av snickare och inredningsarkitekter. Nu fylls den med nya möb18 DU SKÖNA NYA HEM

ler från Julie & Clark och Nordiska galleriet, dansk 70-talsdesign och en del arvegods.

Det är så man bor om man är lyckad. Därför vill många också bo så.

Analysföretaget Experian har kunnat urskilja två kategorier av familjer som satsar extra mycket på heminredning: välutbildade storstadsbor i bostadsrätt och villaägare runt storstäderna.

De typiska inredningsfantasterna är »kapitalstarka höginkomsttagare«, »förändringsbenägna individualister« och bor oftast i Stockholm, Sollentuna, Täby, Danderyd, Göteborg och Vellinge. De som satsar mest på att hitta och inreda sitt drömhem är alltså inte helt överraskande de som har mest pengar.

Det är också för dem som idealen skapas. »Den grupp som lägger mest tid, engagemang och pengar på inredning, utgörs av exakt samma grupp människor som läser Sköna hem«, skriver Claes Blom.

Men idealen sipprar samtidigt neråt. De finns där, och många försöker uppnå dem, utan att lyckas. Det är sådant som definierar fattigdom nuförtiden, menar Zygmunt Bauman: »I ett konsumtionssamhälle är det framförallt en persons otillräcklighet som konsument som leder till social degradering och inre exil. […] Fattigdom betyder att vara utestängd från allt som uppfattas som ett ’normalt liv’. Det betyder att inte ’hålla måttet’.« Men det är inte bara arbetslösa, lågutbildade eller lågbetalda grupper som blir frånsprungna. Det menar i alla fall den amerikanska ekonomen Robert H. Frank. Fattigdom är något relativt – folk jämför sig med det som finns i närheten, ofta med sina grannar, med den som befinner sig strax ovanför i klasshierarkin. Det skapas en kedja – om en miljonär köper ett stort hus eller en väl tilltagen bostadsrätt, bjuder hem sina vänner eller låter en inredningstidning göra ett reportage, ökar samtidigt kraven på den som befinner sig strax under, som i sin tur vill visa för andra och sig själv att man är minst lika bra.

Visa sitt värde. Och så sätter en »utgiftskapprustning« igång.

Med de senaste årens ökade inkomstskillnader har det blivit HEMLÄNGTAN 19

allt svårare för många att hålla jämna steg med omgivningen, vilket har ökat statusstressen, liksom antalet misslyckanden.

Folk arbetar alltmer, belånar sig upp till öronen och köper saker de inte har råd med. Det är Franks slutsats. Det är också den kanske viktigaste poängen i den omtalade boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. I ojämlika samhällen mår alla lite sämre. Växande klyftor drabbar alla: vi jämför oss med andra och känner oss misslyckade.

Vi mår inte bra av ojämlikhet, men på ett individuellt plan kan vi inte göra något annat än att försöka komma ikapp. Till saken hör att det många kan uppnå inte är ett tillräckligt bra bevis på framgång, snarare ett indicium.

Vad är då den perfekta statussymbolen? Det är något som få har råd med men som ändå är möjligt att köpa sig till: något som är svårtillgängligt men som samtidigt är en del av en fri marknad. Något som kan bli föremål för en »utgiftskapprustning«.

Och kanske har Peter Karaszi rätt. Kanske är det vårt hem.

Bostäder är en potentiell bristvara. Tillgången på lägenheter i eftertraktade lägen är begränsad. Och samtidigt: bostäder i »attraktiva lägen« har i allt högre utsträckning blivit något man kan köpa sig till. Förr var det legio att stå i kö och snällt invänta sin tur. Nu är det inte kötiden som är den viktigaste sorteringsmekanismen, utan plånboken.

På en fri marknad, med begränsad tillgång på eftertraktade objekt, blir det dessutom allt dyrare att bo på rätt plats. Färre har råd att efterfråga det fler vill ha. Och hur vanligt det än är med inredning, krävs det också pengar för att fixa till det precis så som det ska vara. Det kostar att anlita en inredningsarkitekt.

Trenden är tydlig: människors klassposition håller på att bli avgörande för »hemmets placering, yta och utformning«. * Men hemmet är inte bara en statusmarkör. En egen bostad är en sorts utgångspunkt, ett grundvillkor. Därför står också rät­ ten till bostad inskriven i FN :s deklaration om de mänskliga 20 DU SKÖNA NYA HEM

rättigheterna, liksom i den svenska grundlagen, där det står att »det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet«.

Men att en grundlag inte behöver säga något om verkligheten vet Alejandra Gallegos. Hon har nämligen aldrig haft en egen bostad.

– Jag vet inte hur det är att bo själv, ens i andra eller tredje hand. Ibland tänker jag herregud, du är 27 år, när blir det dags?

Hon dricker Earl Grey ur glas på ett kondis. Solglasögonen på bordet. Ryggen mot Mariatorget, där föräldralediga Söderbor låter barnen leka i fontänen.

Men hon bor inte här. Nej, just det. På besök bara. Just nu är hon inneboende i Västertorp – tolv minuter med t-banan härifrån. Så har det varit de senaste åren. Hon har haft tur, säger hon – det finns de som har det värre, som måste dela med folk de inte kommer överens med. Själv bor hon trots allt hos en släkting. Men det håller ju inte i längden att bo hos någon annan och ha hela livet i ett rum. Hon vill ha något eget.

– Jag brukar tänka på hur mitt kylskåp och mitt badrum skulle se ut, få använda alla hyllorna och inte behöva ha allt i en låda. Bara känslan av att ha sin egen lägenhet och ha sakerna i den ordning man vill.

Stora krav? Nej, en liten tvåa eller stor etta skulle göra henne lycklig. Och hon har inga drömmar om att hamna i innerstan.

– Jag kan bo i förorten, i typ Fruängen. Jag har inga problem att pendla.

Så vad är problemet då?

Frågan är idiotisk för den som försökt hitta bostad i Stockholm. Här är bostadsbristen skriande och de höga kraven får man ge upp. Alejandra är en av de 100 000 stockholmare mellan 20 och 27 år som vill ha en egen bostad men som saknar en.

Det handlar om hälften av alla unga. I hela landet rör det sig om över 200 000 personer. Och siffran stiger för varje år.

Alla bor förstås inte på gatan. De flesta hoppar runt på andra- eller tredjehandskontrakt, bor med kompisar eller hyr ett HEMLÄNGTAN 21

rum i någon annans lägenhet. Eller bor mambo. Var femte ung vuxen bor faktiskt så. Det gjorde också Alejandra ett tag, men det var inte så kul. Man vill ju flytta hemifrån.

Men att hitta en bostad är svårt, det vet Alejandra. Hon har ägnat mycket tid åt att leta. Hon har prövat den officiella vägen, men den verkar närmast oframkomlig.

– Jag har stått i bostadsförmedlingens kö sedan 2005, kollat på hemsidan varje dag, sökt minst 200 lägenheter där, men inte fått någonting.

Vilket inte är så konstigt. Omkring 310 000 personer står i Stockholms stads bostadskö. Knappt en fjärdedel är aktiva, vilket betyder att de anmäler intresse för en lägenhet några gånger i månaden. Och det fylls hela tiden på. Sedan 2003 har det tillkommit mer än 200 000 sökande. Under 2009 förmedlades endast 9 000 lägenheter.

– Det är helt galet, det är omkring 300 sökande på varje lägenhet, och då snackar vi Fruängen. Det närmaste jag har varit är nummer 53, säger hon.

Den genomsnittliga kötiden för en etta på Södermalm är elva år. I närförorten Aspudden får man vänta i sex år och i förorten Blackeberg i 4,3 år. Men det är inte bara kötiden som avgör. Även betalningsförmågan spelar in. Det är fastighets­ägaren som avgör om »kunden« ska bli godkänd som hyresgäst. Det som kan avgöra är »typ av inkomst, inkomst av viss storlek, ålder mm«, som det står på bostadsförmedlingens hemsida. Och vidare: »Hyresvärdens krav kan innebära att kund förbigås i samband med inbjudan till visning eller i samband med att hyresgästförslag tas fram.« Alejandra har en låg inkomst. Hon har pluggat i flera år, på folkhögskola och på universitetet, har sökt jobb men inte fått något beständigt. Nu läser hon modevetenskap på Stockholms universitet. Lever på studiemedel. Så hon förbigås ofta helt.

Liksom många andra. Nästan en tredjedel av alla unga vuxna räknas som fattiga. 280 000 personer. Och de är i regel rökta på den reguljära bostadsmarknaden. Hälften av landets unga vuxna klarar som mest av en hyra på 4 000 i månaden. Det får 22 DU SKÖNA NYA HEM

man inget nyproducerat för – en nybyggd etta ligger på drygt­ 5 400. Och många billigare lägenheter i äldre hus har ombildats till bostadsrätter de senaste åren.

Men andrahandsmarknaden då?

Alejandra har försökt allt, säger hon. Lusläst Blocket nästan varje dag, synat alla andrahandssajter, använt Facebook, fiskat hos bekanta. Men inget napp.

Hon har till och med försökt marknadsföra sig på teve.

Förra året fångades hon och två andra »ungdomar« upp av Nyhetsmorgon. Man uppmanade alla tittare som satt på fastigheter och lägenheter att höra av sig om de kunde erbjuda något.

– Hela TV 4-redaktionen var så här yes, vi kommer hitta bostad och vi kommer verkligen bygga på det här, följa er framöver. Men det föll platt. Det hände ingenting. Jag blev inte erbjuden någon hyreslägenhet, varken i andra eller tredje hand.

Kanske för att hon sa att hon maximalt kunde betala 4 000 kronor i månaden. På andrahandsmarknaden kostar det oftast mycket mer än så. Alejandra har blivit erbjuden att hyra ettor i andra hand för 12 000 i månaden, i Midsommarkransen, Sundbyberg och Kallhäll. Hon kollade upp en av dem. Förstahandshyran låg på 5 000. Även om man bara får lägga på 10–15 procent, och det förutsatt att lägenheten är möblerad, så är ett påslag på flera tusen inget ovanligt. Bostadsbristen driver upp priserna och skapar en svart andrahandsmarknad. Enligt Hyresgästföreningen har ockerhyror blivit vanligare de senaste åren, och mest betalt tar folk som hyr ut sina bostadsrätter.

Det handlar inte bara om höga hyror, utan också om pengar under bordet. Om privata hyresvärdar som antyder att det kanske går att ordna en lägenhet om man är beredd att langa upp ett par hundra tusen. Eller om märkliga triangelbyten där man betalar en »konsult« lika mycket för att fixa ett förstahandskontrakt. Alejandra har blivit erbjuden att köpa ett förstahandskontrakt för 250 000 – den gången av hyresgästen själv, som skulle »snacka med värden«.

HEMLÄNGTAN 23

Men det finns ju också en helt laglig genväg till en lägenhet – att köpa en bostadsrätt.

Alejandra skrattar. Hon har varit på banken och försökt få lån, men det har blivit blankt nej. Inget fast jobb, låg inkomst, ingen förälder som kan skjuta till – vad gör du här?

Det är kanske därför två tredjedelar av dem mellan 20 och 27 år som faktiskt har en egen lägenhet bor i hyresrätt. Kanske är det också därför de flesta ungdomar vill hyra sin bostad.

Fast om Alejandra vann på triss skulle hon sannolikt köpa en lägenhet, säger hon. Lägga handpenning på ett lån. Då kanske det skulle gå vägen. Eller kanske inte.

Men vad ska hon göra utan trissvinsten? Hon funderar på att flytta utomlands. Många av hennes vänner har börjat tänka likadant. Går det inte att hitta någonstans att bo så drar de.

– Jag tror att väldigt många kompetenta människor kommer att undvika att flytta hit eller tvingas flytta härifrån för att de inte hittar någonstans att bo. Och det kan ju inte vara så bra för tillväxten.

Det måste ha varit enklare förr, tror hon. Typ för 20 år sedan, när Alejandra och hennes familj flyttade från Santiago till Stockholm.

– Min mamma har berättat att det var mycket lättare att få en lägenhet då, även för invandrare, till och med i innerstan.

Men det kan hon inte ens föreställa sig. * »Det var vid den tid, då landsbarn från hela Sverige gav sig in till Stockholm för att söka sin lycka, lämnade jorden nästan tom, befolkad av kvinnor och åldringar med förvittrade kroppar, som om kriget gått fram över trakterna helt nyss. Från bygatorna till Kungsgatan gick tusentals av de ungas vägar vid denna tid. Staden var översvämmad av flyktingar.« Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan är en berättelse om Adrian och Marta, om hur de lämnar Humla by i Sörmland och drar till Stockholm, söker ett nytt liv. Romanen utspelar sig i skiftet 24 DU SKÖNA NYA HEM

mellan 20- och 30-tal. Industrialiseringen och befolkningstillväxten hade drivit fram en urbanisering som bara accelererade. Landsbygden tunnades ut och städerna svällde. Trettio år tidigare hade en fjärdedel av Sveriges befolkning bott i städer, resten på landet och i mindre tätorter. Nu bodde plötsligt en tredjedel i städerna.

Många av flyktingarna från landet kom till Stockholm. Från sekelskiftet fram till andra världskriget fördubblades huvudstadens befolkning. Här lockade verkstadsindustrier, färgfabriker, tvålfabriker. Det fanns förstås inte jobb åt alla. Men urbanisering beror inte bara på gravitation, utan också på centrifugalkraft. Landsbygden hade lite att erbjuda en växande befolkning, så folk stöttes bort. Sökte sig mot städerna. Till moderniteten.

Fast när de väl kommit dit var det inte bara besvärligt att få ihop en hygglig inkomst, utan också att hitta någonstans att bo.

I Stockholm växte malmarna, nya hus byggdes i tegel, cement och sten. I utkanterna träkåkar. Men staden växte inte nog snabbt, och inte tillräckligt mycket för att möta befolkningstillväxten.

Stockholms stads bostadsinspektion gjorde regelbundna undersökningar av bostadssituationen. De intervjuade också folk. Ett par exempel från tiden strax före första världskriget illustrerar hur det kunde vara att söka bostad i storstan: En familj med fyra barn, han plåtslagare och hon tidningsbud, blev uppsagda från sin etta när huset skulle rivas. Hustrun sökte efter lägenhet varje dag i två månader, men utan att få något. »Vanligen stod det folk i kö för att se på lägenheterna. I ett hus hade det stått folk i hela trappan, förstugan och ut genom porten för en lägenhet med mörkt kök. Ofta förekom det att folk bjöd över varandra för att få en lägenhet. Var det något ställe, dit hon kom i tid, blev hon avvisad därför att de var för stor familj.« En annan familj – en hamnarbetare, hans fru och deras fem barn – hade bott i en etta med kök på Tjärhovsgatan, men blivit uppsagda »sedan värden själv behövde lägenHEMLÄNGTAN 25

heten«. Under tre månader sökte hustrun lägenhet varje morgon mellan sex och åtta, men misslyckades. Efter att ha bott ett halvår på »asylen« fick de en lägenhet »i ett hus som skulle rivas till hösten«.

Historierna är knappast unika. Bostadsbristen var akut under 1900-talets fyra första decennier, och särskilt jobbigt var det för familjer med många barn.

Det som ändå fanns att hyra var ofta litet och människor bodde trångt. 1914 gjorde den nationella bostadsinspektionen en djupstudie och kom fram till att en tredjedel av stadsborna bodde i »överbefolkade lägenheter« – fler än två personer i ett rum, köket inräknat. Folk delade säng och sov i skift. Och standarden var usel: hälften av smålägenheterna saknade vatten och avlopp.

Ofta var de vända mot smala gränder och innergårdar, dagsljuset hittade knappt in, fukten och ohyran gjorde folk sjuka.

Den liberala Stockholmspolitikern Yngve Larsson ger ett exempel på tillståndet i många arbetarbostäder omkring 1920: »Från de många bostadsdebatterna om de hemlösas villkor kan jag icke glömma en familjefaders skildring: barnen kunde ändå sova där de låg sönderklösta i sina sängar men själv avskräcktes han av lössen att lägga sig till sängs; han sov sittande, med pannan lutad mot bordskanten.« Ändå var bostäderna dyra. De svenska hyrorna var högst i Europa, och sorterade automatiskt bort de fattigaste. Men bo måste man ju. Nödlösningarna var många. Lågbetalda arbetarfamiljer kunde inhysas i avbalkade skolsalar, tomma fabriker, brygghus och fähus, i källare och på dragiga vindsloft. Några i tält eller under bar himmel.

Vid första världskriget var omkring en femtedel av Stockholms befolkning inneboende, ofta hos en familj som bara hade ett rum och kök. På så sätt fick också familjen som satt på lägenheten in pengar så att de klarade hyran.

Under 20- och 30-talet förbättrades standarden gradvis.

Fler lägenheter fick toalett och rinnande vatten. Men vid tiden för Ivar Lo-Johanssons skildring i Kungsgatan saknade fortfarande två tredjedelar av stockholmarna bad och dusch. Och 26 DU SKÖNA NYA HEM

trångboddheten hade då ökat: 40 procent av stadens befolkning bodde i ett rum och kök eller mindre. Stockholms fastighetskontor kunde i en utredning 1934 konstatera att bostadssituationen i Stockholm var den näst sämsta i Europa – bara Helsingforsborna hade det sämre. Många ungdomar bodde hemma ända tills de gifte sig, sov i kökssoffan eller i hallen, och ungdomar som flyttade in från landet hamnade ofta hos en »hyrestant«.

Kontrakten på inneboendet, men också på lägenheterna, var dessutom ofta tidsbegränsade och osäkra. Som en konsekvens av det, och på grund av att folk sökte i desperation efter en bostad med lite bättre standard, rullade flyttlassen frekvent mellan husen.

När bostadsbristen var som värst byggde en del fabrikörer arbetarkaserner för att säkra tillgången på arbetskraft. Det var vanligast i mindre industrisamhällen, men förekom också i storstäderna. Och det fanns ett fåtal filantropiska projekt, satsningar där välbärgade medborgare försökte bli av med sitt dåliga samvete. Men alla arbetare fick inte ett erbjudande från filantroperna. Robert Dicksons stiftelse hyrde till exempel bara ut bostäder till »välfrejdade för arbetsamhet och ordentlighet kände, mindre bemedlade personer, företrädesvis gift arbetsfolk«.

De som byggde hyreshus var främst privata byggmästare.

Här var vinstintresset den främsta drivkraften, och eftersom fri hyressättning gällde fanns det pengar att tjäna. Hyrorna bestämdes av betalningsförmågan. Om hyran sattes för högt blev det i och för sig svårt att hyra ut, men eftersom det var konstant bostadsbrist kunde hyrorna ändå höjas rejält.

Man byggde smått. Att pressa in många ettor i samma hus gav utdelning, eftersom kvadratmeterpriset kunde sättas högre för mindre lägenheter. Och – återigen – på grund av bostadsbristen sjönk kvaliteten. Lägenheterna behövde inte vara i särskilt bra skick.

Arbetarna då – vad gjorde de själva? En del spikade upp enklare träkåkar i utkanten av städerna. Andra tog upp kampen HEMLÄNGTAN 27

för trygghet i boendet och lägre hyror genom att starta hyresgästföreningar. Hyresgäströrelsen började växa fram på 10-talet och 1923 bildades riksförbundet (HGF ). Man ville försöka förhindra vräkningar och bekämpa hyreshöjningar, men man insåg snart att det också behövdes fler och bättre bostäder, och satsade på kooperativt byggande.

1923 bildades Hyresgästernas byggnads- och sparkasseförening, HSB . Arkitekten Sven Wallander blev HSB :s central­ figur. Här var tanken att arbetare skulle sluta sig samman och spara pengar, att organisationen skulle bygga kooperativt, och de som ville ha en lägenhet fick betala en insats.

Bostadsrättsföreningar hade bildats redan tidigare, men någon bred upplåtelseform var det inte. Det föll ofta på att de som betalade insatsen också ägde lägenheterna och kunde hyra ut dem och sälja med vinst. Det uppstod spekulation och priserna sköt i höjden.

Inom HSB var insatsen däremot fast, och när man flyttade ut fick man tillbaka insatsen, med viss uppräkning. Nästa medlem som flyttade in betalade samma insats. Tanken var att skapa en kooperation utan att släppa in vinstintresset.

Kooperationen byggde bättre bostäder än många privata byggherrar, och flera sågs senare som mönsterbostäder. Men kooperativt bostadsbyggande var ändå ett marginellt fenomen till en början, och långt ifrån alla arbetare hade råd att betala insatsen.

Det skulle behövas betydligt starkare krafter för att rå på bostadsbristen och prisrallyt.

Det offentliga gjorde först inte mycket, vare sig åt bristen på bostäder eller åt slummen. Tidens dominerande idé var att det offentliga inte skulle lägga sig i bostadsfrågan, och absolut inte bygga hyreshus. Bostäder skulle byggas och förvaltas privat.

Det sågs inte som en politisk fråga.

Det gick ofta åt andra hållet istället: kommunal tomtmark privatiserades, såldes till privata kapitalägare som tjänade pengar på att sälja tomterna vidare till byggbolag som i sin tur 28 DU SKÖNA NYA HEM

sålde husen vidare. Den här typen av mark- och fastighetsspekulation kallades i folkmun för »jobberi« och var en av orsakerna till att hyrorna ökade så kraftigt.

När politikerna ändå gjorde något var det genom så kallade egnahemslån, en sorts hjälp till självhjälp som främst riktades till landsbygdens fattiga. Visst var boendeförhållandena usla också på landet, och egnahemslånen gjorde nytta. Också i städernas utkanter byggdes en del småhus med statligt stöd, om än i mindre omfattning. Men varför bara stöd till egna hem?

Bakom politiken fanns en liberalkonservativ hem- och jord­ ideologi. Borgerliga intellektuella såg avigsidorna med industrialismen och urbaniseringen.

I sin bok Etnisk boendesegregering – ett reportage, beskriver Per Wirtén den här inställningen: »Arbetarkvarteren var mörka fläckar, ett slags virus som hotade hela samhällskroppen med sitt smuts, snusk och mörker. I de trånga arbetarbostäderna flöt gränserna och kroppsvätskorna, sexualiteten var okontrollerad och superiet samsades med oacceptabel hedonism. Så definierades arbetarklassen och dess boende som ett problem.« Äcklet i arbetarkvarteren skulle motverkas genom riktade lån. Nationen skulle byggas i miniformat i rena egna hem.

Det fanns en sortering: bara »välfrejdade« människor fick lån, det vill säga de som hade arbete, var ordentliga och inte söp eller bråkade. Det gällde att hålla sig väl med överheten om det skulle bli något. »Ett eget hem var det medel genom vilket arbetarfamiljen skulle förändras och bli en fullvärdig medlem i samhället«, skriver etnologen Klas Ramberg.

Kanske var det en mer demokratisk disciplineringsmetod än arbetarkasernen, men folk i städerna fick vänta på en bostadspolitik som gav större valmöjligheter. »Det är ett missförhållande att massor av arbetande folk ska tränga ihop sig i trånga mörka kyffen och betala en oskäligt dyr hyra för dessa, medan en mängd moderna tomtjobbare stopHEMLÄNGTAN 29

par förmögenheten i egen ficka, […] det är ett missförhållande, då staden, istället för att verka för billigare hyror och bättre levnadsvillkor för sin befolkning, håller denna förlamande tomtspekulation vid makt.« Stycket är hämtat från en socialdemokratisk motion som lämnades in till Stockholms stadsfullmäktige 1910. Nya politiker hade kommit in i riksdagen och i de kommunala församlingarna: socialdemokrater och socialliberaler, med en annan syn på relationen mellan politik och marknad. Arbetarrörelsens organisationer drev på. Staten borde stödja bostadsbyggandet, och kommunen borde ta ansvar för bostadsförsörjningen, menade allt fler.

Under första världskriget blev socialdemokraten Carl Lindhagen borgmästare i Stockholm. I ett tal 1916, försökte han staka ut en ny inriktning: »Det anses som självfallet att kommunen skall anskaffa åt sina medlemmar gas, vatten, elektricitet, gator och så vidare, men ännu har man inte kommit underfund med, att den yppersta av alla kommunala uppgifter och den som blir framtidens förnämsta kommunala uppgift, hur man än stretar emot, det är att skaffa alla medlemmar av kommunen en bostad och en bra bostad.« En del av kraven realiserades redan under första världskriget. Bostadsbristen och hyresstegringarna fick då kommunerna att slå upp nödbostäder, det infördes en hyresreglering och det offentliga började medla vid hyrestvister. Redan vid den här tiden startades ett par bostadsbolag där kommunen blev en dominerande part, och kommunen började sponsra privata byggföretag, kooperativa bolag och sina egna bolag genom lån.

Och byggandet kom igång igen.

Men det blev en kort försommar för bostadspolitiken. I början av 20-talet avreglerades bostadsmarknaden igen och det statliga stödet dog av. Högern och liberalerna trodde att marknaden skulle klara sig själv när kriget var slut, och Socialdemokraterna fick ingen egen majoritet på riksplanet – dessutom pågick interna strider inom arbetarrörelsen under hela 20-talet.

30 DU SKÖNA NYA HEM

Att man borde skapa ett effektivt alternativ till de privata byggherrarna och förvaltarna var dock de flesta till vänster överens om. Alternativet var byggande och förvaltning där vinstmotivet var underordnat, där såväl de boendes som allmänhetens intresse sattes främst. Allmännyttiga företag helt enkelt, till skillnad från egennyttiga.

Man sökte utanför Sveriges gränser i jakten på en bra modell. Och visst fanns det inspiration att hämta. I Wien byggde till exempel socialisterna tusentals kommunala bostäder åt arbetarklassen under 20-talet. Och det var inga ruckel som uppfördes, tvärtom satsades det på hus med bra kvalitet, där människor fick tillgång till sådant som daghem, tvättstugor, sjukvård, tandvård och bibliotek.

Så kunde man väl också göra i Sverige, tänkte de socialdemokrater som åkte på studiebesök till Wien.

Men skulle man satsa på kooperativt byggande eller kommunala initiativ? Eller både och? Och vilken roll borde staten få?

Svaret kom under 30-talet. Per Albin Hansson hade knyckt folkhemsbegreppet från de konservativa och fyllt det med ett nytt innehåll: ett rättvist och demokratiskt medborgarhem.

Klasskampsretoriken övergavs delvis till förmån för en snäl�lare välfärdsvision. Och med 30-talskrisen fick budskapet en ekonomisk-politisk ram. Den krispolitik som Socialdemokraterna gick till val på och som de kunde börja genomföra delar av 1932, satte en ny standard. Politikerna skulle inte längre sitta på läktaren och lita till att marknaden skötte sig själv, eller vänta på att allt skulle rasa ihop. Det föddes en ny syn på politikens roll, och socialdemokratin fick sitt existensberättigande, inte bara i den kampvilliga arbetarklassens ögon utan för en allt större del av befolkningen. Nu skulle ett modernt demokratiskt land byggas på reformismens grund. Även rent fysiskt.

1933 satte socialminister Gustav Möller igång en stor bostadspolitisk utredning under ledning av Alf Åberg och Gunnar Myrdal, båda ekonomer kopplade till Stockholmsskolan, den svenska HEMLÄNGTAN 31

motsvarigheten till keynesianismen. I utredningen fanns också ledande funktionalistiska arkitekter som Uno Åhrén och Sven Wallander, liksom den nya familjepolitikens nestor Alva Myrdal.

Utredningen arbetade i mer än ett decennium. Genom åren rann det ut 20 betänkanden, som direkt påverkade politiken.

1935 kom den statliga satsningen på hyreshus för »mindre bemedlade barnrika familjer«, så kallade barnrikehus eller »Myrdalshus«. Staten lånade ut pengar, kommunen byggde själv eller i samarbete med kooperationen, hyrorna hölls nere genom subventioner. I Stockholm bildades Familjebostäder som ett samarbete mellan staden och HSB . Nu blev det slut på flyttkarusellen för tusentals barnfamiljer. 9 000 lägenheter byggdes på fem år. Det var inga lyxvåningar och det var fortfarande relativt trångt, men lägenheterna var ljusa och billiga.

Det fanns som regel gasspis, rostfri diskbänk, varmvatten, centralvärme och sopnedkast, vilket inte var vanligt annars.

Två år senare, 1937, kom samma satsning på pensionärshus.

Och snart började kommunerna bygga för fler samhällsgrupper, även för unga utan barn. 1937 bildades till exempel det helkommunala AB Stockholmshem, som efter en tid fick ett bredare uppdrag än Familjebostäder.

Det var definitivt ett regimskifte på gång i synen på bostäder.

Vem som hade ansvaret. Vad målet skulle vara.

Historikern Thord Strömberg talar om att bostadsmarknaden »politiserades«, att bostadsbyggandet och hyrorna blev politiska frågor. Orsakerna var sociala – arbetarrörelsen ville bygga bort fattigdomen. Men också ekonomiska – att stimulera byggandet sågs som ett sätt att sänka arbetslösheten i byggsektorn. Ungefär samma tanke som med rotavdraget alltså.

De statliga punktinsatserna ersattes snart av en bredare giv.

1945, efter sex år av världskrig, släppte den bostadssociala utredningen sitt första slutbetänkande.

Politikens mål skulle nu bli att avskaffa bostadsbristen och höja standarden. Tempot i byggandet måste öka, lägenheterna måste bli större och modernare. Man slog fast en norm: det 32 DU SKÖNA NYA HEM

borde inte bo mer än två personer i varje rum. Och den riktiga utmaningen: hyrorna måste bli lägre, inte uppgå till mer än 20 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön.

1946 klubbade riksdagen en proposition som följde de linjer utredningen ritat upp.

Men hur skulle det gå till?

Lösningen var ett mer »planmässigt stadsbyggande«, som arkitekten Uno Åhrén uttryckte det. Staten skulle styra och subventionera bostadsbyggandet genom förmånliga lån och räntebidrag till olika byggherrar. Lånen skulle skiktas: privata byggföretag som drevs i vinstsyfte skulle få låna upp till 85 procent av byggkostnaden; kooperativa bolag skulle få upp till 95 procent (resten skulle vara insatser från de boende); medan kommunalt kontrollerade och ägda bolag skulle få låna 100 procent.

Det var alltså inte tal om någon socialisering av bostadsmarknaden. Privata alternativ skulle fortfarande finnas, de skulle till och med få stöd av staten. Men efter att reglerna införts skulle »huvudparten av de nya bostadsfastigheterna ägas och drivas av kommunala företag«, spådde utredarna.

Vilket inte var någon slump. Inom socialdemokratin var man nämligen numera övertygad om att »utrymme icke längre finns för liberalistiska betraktelsesätt i fråga om bostadsförsörjningen. Den enskilda företagsamheten har prövat sina krafter på detta område. Resultatet vet vi. Nu blir det statsmakterna och kommunerna som i förening får skapa en fullvärdig bostadsstandard«, som det uttrycktes i den socialdemokratiska partitidningen Fakta 1947.

De kommunala företagen sågs som en garant för den nya bostadspolitiken. Verktyget som skulle ge alla en bra bostad till en rimlig kostnad. Sätta en ny standard som de andra fick anpassa sig till. De skulle agera »utan enskilt vinstsyfte« och ta hand om det »icke-spekulativa byggandet«.

Och det var dessa kommunala företag som från och med nu blev liktydiga med »allmännyttan«.

Kommunerna fick också ett bostadsförsörjningsansvar. Och HEMLÄNGTAN 33

ett planmonopol. Det var alltså kommunen som hädanefter fick makten att tilldela olika byggherrar tomträtter. Som bestämde var det fick byggas och vem som fick bygga.

Efter kriget drog det allmännyttiga byggandet igång på allvar.

På ett par decennier skulle det bli flera hundra tusen lägenheter runt om i landet. Och man byggde enligt nya ideal. Funktionalismen, som ursprungligen kom från Tyskland, blev den ledande estetiken. De ruggiga innerstäderna ansågs höra till historien. Nu skulle välplanerade och ljusa lägenheter byggas i fristående trevåningshus med naturen inpå knuten. Nya bostadsområden grundades en bit utanför stadskärnan, först i närförorter och senare längre ut.

Så växte de fram: tjockhusen, smalhusen, punkthusen, blockhusen och senare miljonprogramsområdena. Folkhemmets fysiska gestalt. Allmännyttan.

Tills det var dags att sälja ut den.

PROCESSERNA Sommaren hade precis blivit höst när det bröt ut. Det var den 16

september 2009, en onsdag. Bladen på träden skiftade färg, det låg kastanjer på marken, och för årstiden var det ganska kyligt.

Läget var spänt sedan månader tillbaka. Anhängarna hade tvingats blåsa till reträtt två gånger, skjutit på avgörandet eftersom förlusten verkat given, sedan fortsatt mobilisera, ökat takten.

Nu bedömde de att läget var under kontroll, att de hade alla kort de behövde. Men strax innan mötet skulle börja la den andra sidan fram sin trumf. Man ville inte tro att det var sant. Vad hade hänt?

Stämningen blev alltmer infekterad, röster höjdes, blickar frös. Motståndarna anklagades för att ljuga, förfalska dokument och skrämma upp folk. För att sabba sina grannars liv.

Men så lätt skulle de inte få förstöra. Det enda rätta var att skjuta upp avgörandet till dagen efter, tyckte anhängarna. Och så blev det.

Sedan började jakten. Folk sprang ut, upp på loftgångarna, ringde på dörrarna. Dagarna innan hade motståndarsidan varit hemma hos samma grannar, fått deras nej-röst bekräftad.

Nu försökte anhängarna desperat vinna över dem igen.

Nere på gården fortsatte bråket. Glåporden studsade mellan huskropparna. En granne fick veta att hon skulle »brinna i helvetet« för sitt nej.

Men till slut kom mörkret, och de gick hem till sina lägenheter.

35