9789113032931

Av författaren till MARS HMALLOWS TILL FRUKOST

DOROTHY KOOMSON Alla bär vi på hemligheter...

dorothy koomson Översättare: Jessica Hallén

ibsn 978-91-1-303293-1 © Dorothy Koomson 2008, Norstedts, Stockholm 2011 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Originalets titel: Goodnight, Beautiful Översättning: Jessica Hallén Omslag: Frida Axiö Tryckt av Bookwell AB, Borgå, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 ”Du, morsan.”

Jaha, det blir en sådan där dag.

Jag kände det så snart jag slog upp ögonen på morgonen och fick den där starka, genomträngande känslan av att allting var snett och vint. Disharmoniskt. Visste att jag skulle bli tvungen att genomlida en hel sådan dag. Jag hoppades att jag hade fel medan jag duschade och klädde mig, medan jag slog på radion för att få sällskap och medan jag rörde i gröten och skar upp frukt.

Men Leo har just bekräftat saken. Det kommer att bli en sådan där dag. Ingenting kommer att gå bra, humör kommer att koka över och livet spela mig elaka spratt. Min sjuåring kommer att spela mig elaka spratt. Eller försöka reta upp mig.

Han säger bara ”morsan” när han vill irritera mig. Han vet hur mycket jag avskyr det, vet att han till och med skulle kunna kalla mig ”Nova” utan att jag skulle tycka lika illa om det som om ”morsan”. Han har lärt sig det genom att titta på amerikanska teveprogram och varenda gång påminner det mig om att han kanske bara befinner sig ett kort stycke ifrån att säga ”dissa” istället för ”håna” och ”chilla” istället för ”ta det lugnt”. Att han kan börja använda amerikansk slang.

Jag står vid diskbänken och fyller grötgrytan med diskmedel och vatten medan jag i spegelbilden i fönstret ser hur Leo traskar tvärs igenom rummet till det stadiga ekbordet, slår sig ned på sin stol och sätter sig tillrätta framför grötskålen. Han tänker göra sitt bästa för att få igång mig idag. Inte nog med att han kallade mig ”morsan”, han har på sig sin Teen League Fighter-dräkt. Och det är skoldag.

Jag stänger av kranen och vänder mig mot honom. Studerar ho11

nom noggrant i hela hans prakt: dräkten är skarpt grön med en avtagbar röd mantel som för tillfället hänger i en underlig vinkel från vänsteraxeln med hjälp av en liten ruta kardborreband. Han har knutit på sig den röda masken, vilken framhäver de enorma ögonen och de långa ögonfransarna samtidigt som den döljer en del av ansiktet.

Han är en etthundratjugo komma noll centimeter lång superhjälte med svällande biceps, muskulös bröstkorg, sexpack på magen och välskulpterad rumpa.

Ta ett djupt andetag, tänker jag. Andas ut långsamt.

Jag sluter ögonen. Räknar till tio. Plockar fram alla minnen av sådant som får mig att älska honom: då han var två dagar gammal och log mot mig när jag höll honom på armen. När han var arton månader och vi för första gången stod på stranden och såg hur havet kom skummande in mot land för att utan vidare svälja våra fötter och sedan lekande lätt spotta ut dem igen. När han var fem och tog min hand i sin och uppriktigt förklarade att jag var ”den bästa mamman i världen” för att jag gav honom rostat bröd med vita bönor och ost till födelsedagsmiddag.

Det är så här jag måste hantera Leo ibland. Det enda sättet att påminna mig själv om att jag inte får tappa kontrollen. Det finns bara två människor i hela världen som kan krypa under skinnet på mig på det där viset och trycka på fel knappar, som kan få mig att skrika. Leo är den som oftast gör det.

Jag slår upp ögonen. Han har fortfarande dräkten på sig. Det är fortfarande skoldag. Jag är fortfarande inte imponerad. ”Hörru, morsan, finns det ingenting annat till frukost?” säger han släpigt, med höjd sked och huvudet på sned medan han stirrar på mig.

Blodet rusar i mina ådror, hettan sprider sig uppåt på halsen och vidare till kinderna. Mycket snart kommer jag att brista i gråt. Om jag skriker åt honom kommer jag att må uselt och bli tvungen att gå in i sovrummet och gråta. Om jag inte skriker åt honom blir jag förmodligen tvungen att göra något annat, som att ge honom PlayStation-förbud hela veckan, vilket kommer att få honom att 12

börja gråta. Vilket i sin tur naturligtvis kommer att få mig att gråta – tyst och i ensamhet, men tveklöst – eftersom jag inte står ut med att vara orsaken till att han gråter. I vilket fall som helst kommer jag att brista i gråt någon gång under morgonen ifall jag inte lyckas resonera med honom. ”Leo, du måste gå och göra dig i ordning”, säger jag lugnt. ”Ta på dig skoluniformen.” ”Jag är redan färdig”, säger han. ”Nej, det är du inte.”

Han nickar med rynkad panna. ”Jag är färdig”, vidhåller han. ”Jag ska ha på mig det här.” ”Jag vill inte bråka. Gå och klä på dig. Nu!” ”Jag ska ha det här på mig. Jag måste ha det här på mig.” ”Leo.” Jag biter ihop och fortsätter. ”Var sn –” DING DONG! ljuder ringklockan. Leos mörka ögon lyser upp, som om det vore hans födelsedag och han förväntar sig att brevbäraren kommer att överräcka en uppsjö av presenter som vanligt. Han reser sig från stolen och är på väg ut genom köksdörren innan jag riktigt hinner begripa vad han gör. Jag rusar efter honom med ett ”Våga bara inte –” på läpparna.

Men innan jag hinner få ur mig ett ord, gör han precis det han vet att han inte får göra. Han sträcker sig upp och låter den breda, knubbiga handen sluta sig om dörrhandtaget innan han slår upp dörren på vid gavel.

Plötsligt flödar hallen av ljus. Ett strålande härligt, vitt sken. Jag lyfter armen och använder handen för att skydda ögonen mot ljuset som dränker rummet och får allt omkring oss att skina.

Det står ingen brevbärare i det vita ljuset på andra sidan dörren.

Bara en lång man, mager som en sticka, i vit kostym, vit skjorta, vit slips och vita skor. Han strålar i ljuset som omger oss. Håret är svart och välkammat, med spikrak sidbena och en svart hårlock över pannan; huden är vitblek och framhäver de stora, valnötsbruna ögonen, de mogna dragen är öppna och sympatiska. Han ler mot mig, vänligt och lugnande, innan han vänder uppmärksamheten mot Leo 13

och leendet blir bredare och mer tillgivet. ”Är du redo, unge man?” frågar han. Han talar utan att röra på läpparna. Talar rakt in i mitt huvud, mitt hjärta. Jag känner honom, inser jag. Jag känner honom och han känner mig, men det fullständiga minnet av honom är utom räckhåll och jag kan inte placera honom. ”Ja”, säger Leo och nickar och ler. ”Ja, det är jag.” Leo talar med munnen. ”Vad är det som händer?” frågar jag. ”Du ser faktiskt redo ut”, säger mannen till Leo. ”Du ska inte åka någonstans med honom”, protesterar jag.

Mannen tittar upp på mig igen, håller fast mig med sina varma, snälla, bruna ögon. Med en blick som är vänlig men bestämd. Slutgiltig. ”Det är dags, Nova”, säger han, återigen utan att röra på läpparna.

Leo kommer springande till mig, slår armarna om min midja och begraver huvudet i området ovanför magen. Han kramar mig ett ögonblick innan han drar sig undan. ”Jag saknar dig, mamma”, säger Leo och ser på mig med ett leende i ansiktet. ”Jag saknar dig jättemycket.”

Jag sträcker mig efter honom, för att dra honom till mig, men jag sträcker mig efter luft, griper efter tomhet. Leo är med mannen, håller honom i handen. De är så olika, men ändå så lika. Jag vet att Leo är trygg med honom. Men jag kan inte släppa taget. Hur ska jag kunna släppa taget? ”Vart för du honom?” frågar jag. ”Han är inte ens påklädd. Vart för du honom?” ”Det är okej, mamma”, säger Leo. ”Jag vill gå nu. Jag är redo. Jag sa ju att jag var färdig. Jag ska ha på mig det här.”

Jag skakar på huvudet. Nej. Han är inte redo. Hur kan min lille pojke vara redo att gå någonstans utan mig? Hur? Han är inte redo.

Jag är inte redo. ”Jag följer med”, säger jag.

Leo ler, lyfter handen och vinkar. ”Hej då, mamma. Hej då.” ”Nej –” 14

Jag slår upp ögonen och sitter helt stilla – skrämd och förvirrad – ett ögonblick medan tankarna rusar. Jag försöker samla mig, minnas var jag befinner mig. Rummet är så gott som helt mörkt; strimmor av brandgult gatljus som letar sig in mellan persiennerna och vitt ljus som strömmar in från korridoren utanför genom rutorna av säkerhetsglas i dörren gör att det inte är becksvart. Jag sov, men jag ligger inte ned. Mina ögon far omkring i rummet och ser att det är fullt av okända vinklar och former.

Sedan hör jag dem, pipen. De rytmiska pipljuden i bakgrunden påminner mig om var jag befinner mig och blicken går genast till sängen.

Han är fortfarande här. Fortfarande där. Fortfarande i sängen. Jag lutar mig framåt i stolen och flämtar till när varenda muskel och sena i ryggen och nacken skriker av smärta. Jag förtränger smärtan, försöker utröna ifall det skett någon förändring, ifall Leo har rört sig medan jag sov.

Leo ligger på rygg med ögonen varsamt slutna, kvar i världen han bebor nu. Den där mellanvärlden: inte vaken, inte på andra sidan.

Jag hasar längre fram på stolen så att jag kan granska ansiktet ordentligt. Drömmen var så levande. Han rörde sig. Gick och talade.

Nog måste väl det ha överförts till nuet. Det måste det väl? Ögonen vilar lätt slutna. Läpparna är mjuka och lätt särade. Dragen är släta och uttryckslösa, inte som när han sover i vanliga fall.

Jag minns in i minsta detalj hans minspel då han sover, hur han får liv när det rycker i musklerna, hur han rör sig i en drömtillvaro lika spännande som den vakna. Det här, den här sömnen, är så olikt honom. Han är sällan stilla någon längre stund, alltid händer det något som får honom att skina upp eller prata eller vilja springa omkring.

Han är aldrig stilla så här länge. ”Det är okej, mamma. Jag vill gå nu.” Den här gången hade han tagit mannens hand. Den här gången, i drömmen, tänkte han verkligen ge sig av.

Min blick flyttar sig från sängen till Keith, vars muskulösa, etthundranittiofem centimeter långa skepnad har sjunkit ihop i stolen 15

på andra sidan. Det rakade huvudet har fallit åt sidan och vilar mot skuldran när han sover, fortfarande iförd polisuniform. Han måste ha kommit raka vägen från jobbet och hittat mig djupt sovande, eftersom jag inte ens vaknat till när han kom in. Jag brukar vara vaken när han kommer och han brukar fråga mig hur dagen har varit innan jag åker hem för att gå och lägga mig, men idag var jag helt borta. Så ett svagt minne av hans läppar mot min panna, hans fingrar som smeker min kind. Jag var helt borta, men hade ändå varit medveten om honom.

Jag vänder mig mot Leo igen, undrar ifall han känner att vi finns här hela tiden. Att en av oss alltid sitter bredvid honom och betraktar honom och väntar. Väntar.

Tränger maskinernas ljud igenom till honom? Och alla hälsningarna, småpratet, böckerna jag läser, alla gångerna vi säger godnatt?

Vet han att det är torsdag? Hans andra torsdag här. Slinker alla de här små skärvorna av vår verklighet in genom sprickorna i hans sömn och gör honom medveten om världen som pågår omkring honom? Eller är han utestängd från alltsammans? Gömd. Fjärmad.

Någon annanstans. Jag skulle inte stå ut, ifall det var så. Ifall han är helt ensam och inte vet att jag finns här och väntar på att han ska komma tillbaka. ”Jag är redo, mamma. Jag vill gå nu.”

Med tummarna gnuggar jag ögonen för att få bort gruskornen, försöker massera liv i ansiktet så att jag vaknar. ”Jag är färdig.”

Man kan tycka att kroppen borde ha vant sig vid att sitta i den där stolen i timmar i sträck efter tretton dagar på det här stället; den borde inte vara lika öm och stel och protestera plågat varenda gång jag försöker röra mig. Jag reser mig, går fram till sängen och förtränger instinktivt IV-dropparna och elektroderna som förbinder min pojke med maskinerna när jag betraktar honom. Min pojke.

Det är för hans skull jag har slagit upp ögonen och klivit ur sängen varenda morgon under de senaste sju och ett halvt åren. Även när jag inte har velat, så har jag gjort det. I samma ögonblick som han 16

föddes började hela min värld rotera kring honom, och nu har den hamnat i gungning.

Jag stryker honom över pannan med fingertopparna, varsamt för att inte störa honom. Till och med nu säger min instinkt att jag ska vara försiktig, så att jag inte stör honom. Trots att det är precis vad vi vill göra. Störa honom, väcka honom.

Hans huvud är rakat men täcks av fina, svarta fjun som långsamt håller på att växa ut. De gjorde det för åtta dagar sedan, klippte och rakade bort hans vackra, tjocka, svarta lockar. Den ljust mockafärgade huden på huvudet är slät, förutom på det ställe långt ned på hjässan där de borrade i honom så att de kunde klämma ihop tre blodkärl för att försöka förhindra en blödning. Operationen var lyckad, sa de.

Jag stirrade på kirurgen med den gröna mössan på huvudet och masken kring halsen vars gröna operationskläder var förvånansvärt rena. ”Lyckad?” upprepade jag.

Han nickade. Förklarade att det andra pulsåderbråcket de oroat sig för inte hade brustit och inte längre utgjorde något hot. ”Lyckad”, upprepade jag med frånvarande röst, som om stämman kom långt bortifrån. Keith lade handen på min arm för att stötta mig.

Det där ordet hade uppenbarligen olika innebörd för kirurgen och mig. Min pojke sov fortfarande, befann sig fortfarande mer ”där” än här, han varken talade eller gick, men ändå hade operationen varit lyckad. ”Tack”, sa jag medan Keiths stora, varma hand slöt sig om min.

Det var inte kirurgens fel att han inte begrep vad ordet lyckad egentligen betydde. Det betydde att Leo borde vara som vanligt igen. Det betydde att de åtminstone borde kunna tala om när han skulle vakna.

Jag återvänder till min stoppade bruna stol och drar upp fötterna under mig, lutar huvudet tillbaka och betraktar Leo. Det är den här världen jag lever i nu. En värld där ordet lyckad betyder det här. En värld, i vilken jag vet att de där drömmarna föds ur känslan och vetskapen som förstulet och beslutsamt vecklar ut sig inom mig, stycke för stycke, dag efter dag.

Känslan av att Leo kanske är redo.

Att jag kanske måste släppa taget om honom.

17

”Titta på tantens mage”, sa han.

Han såg hur mamma slöt ögonen innan hon sa ”Sch” och kysste honom på hjässan medan hon gungade honom på knäet. ”Titta på tantens mage!” sa han igen. Han pekade. Hon hade en stor mage. Det var rund som hans fotboll, men lika stor som mammas jätte­ stora kudde. ”Sch, sch”, sa mamma. Hon tog hans finger och pussade det. ”Mamma, titta på den där tantens mage!”

Mamma tittade inte, hon tryckte på knappen och så hände det igen, samma ringande ljud som på hans brandbil. Sedan stannade bussen som vanligt. Mamma tog hans vagn och sin stora väska och lät honom hoppa på vartenda steg för att komma av.

Hon fällde upp vagnen och vek undan selen så att han kunde sätta sig, men han ville gå. ”Jag går bara”, sa han. ”Jag går bara.”

Mamma fortsatte att titta i hans vagn och när bussen åkte rätade hon på sig. ”Leo, varför måste du hålla på att peka på folks magar? Eller på den där lille mannen? Eller tantens stora mjölkbröst? Eller den där andre mannens lustiga hår?” sa hon. ”Det är tredje gången på två dagar som du gör det. Jag måste lära mig köra bil, för jag tänker aldrig mer åka buss med dig.”

Hon lade sin väska i hans vagn. ”En vacker dag kommer någon att ge mig en snyting.” ”Är du olydig?” frågade han. Var mamma en olydig flicka precis som han var en olydig pojke? Skulle hon få smisk?

Mamma betraktade honom med huvudet på sned. ”Ibland undrar jag ifall jag var det i ett tidigare liv.” Hon började skjuta vagnen framför sig med ena handen och höll honom i handen med den andra. ”Kom nu, vi har en väldigt lång promenad framför oss.”

En tant som var lika gammal som mormor log mot honom. ”Min 18

mamma är olydig”, berättade han för henne.

Tanten tittade på mamma. ”Det tror jag säkert”, sa tanten och gick vidare.

Han log mot mamma, men det såg hon inte – hon tittade efter tanten med gapande mun.

Leo, två år

19

2 ”Har du sett hur mycket den där tjejen som har skåp 117 springer?” ”Blondinen?” ”Ja. Hon är här varje dag. Ibland tränar hon yoga eller pilates och springer efteråt. Helt vansinnigt!”

117 är mitt skåp. Jag skulle precis skjuta undan regeln på dörren till toalettbåset när jag hörde kvinnan på andra sidan nämna mitt skåpsnummer, nämna mig. Nu svävar handen ovanför låset, osäker på ifall den ska fortsätta och ta sig ut, eller bli kvar här. Jag är redan en aning försenad till mitt möte med Mal innan vi ska gå på middagsbjudning. Jag har inte tid att sitta här, instängd av deras skvaller. ”Det förvånar mig inte”, svarar den andra kvinnan.

Av uppenbara skäl kan jag inte gå någonstans nu. Tyst fäller jag ned toalettlocket och sätter mig. Jag måste få veta varför det inte förvånar henne att jag är här varje dag. Mina händer darrar en smula, munnen är torr och hjärtat hoppar i bröstkorgen. Jag fingrar förstrött på axelbandet på min svarta klänning med jag väntar på svaret. ”Har du sett hennes man? Han är full-stän-digt urläcker. Jag skulle springa tusen mil om dagen ifall det kunde göra att han inte såg sig omkring efter annat.” ”Å, gud, ja. Jag har sett honom när han hämtar henne ibland …

Och herrejävlar! Jag förstår vad du menar. Jag skulle kunna äta upp honom!” ”Tror du att hon är en sådan där tjej som skulle plufsa till sig ordentligt ifall hon inte gjorde allt det där? ”Jaa! Det ser man i ansiktet på henne.”

De har ingen aning om att jag hör orden eka mot marmorgolv och väggar inne på toaletten. Jag känner igen deras röster, de är de 20

där två tjejerna som gör allting tillsammans, oavsett om de använder maskinerna på gymmet eller lägger sina mattor bredvid varandra på yoga- och pilateslektionerna. Vi brukar nicka till varandra och jag trodde att de gillade mig. Kanske är det att tillskriva vår bräckliga, flyktiga bekantskap för stor betydelse – men jag har i alla fall inte trott att de inte gillar mig. Och inte för en sekund har jag inbillat mig det här: att de pratar om mig.

Jag fruktar sådant här. Jag är förmodligen räddare än de flesta andra rationella vuxna för att folk ska prata om mig. Dissekera mig när jag inte är närvarande och skala av de lager jag så omsorgsfullt och oförtrutet visar upp för omvärlden. Att de ska finna såväl sanningar som halvsanningar därunder. Jag är rädd att folk ska uppfinna en verklighet som skiljer sig från det vackra hem, den perfekte make och de lyckade vänner som bjuder mig på middagar och som mitt liv faktiskt består av. ”Men på ett sätt måste man ju beundra henne. Hon var troligtvis lite småfläskig när hon var yngre och nu har hon skärpt till sig.”

Det var jag inte alls! Har jag lust att skrika åt dem genom dörren.

Det var jag faktiskt inte. Jag har alltid varit i samma form som nu och haft samma storlek. Jag är bara fastare nuförtiden. I vilket fall som helst så tränar jag inte för att behålla mitt utseende, hålla fettvalkarna borta eller se till att min man är trogen. Jag behöver träna för att hålla mig kvar på jorden. Känna mig säker. Stabil. Vara mig själv.

Om jag inte dagligen får känna blodet rusa i ådrorna och jaga endorfiner och adrenalin i hundra kilometer i timmen, så börjar saker och ting falla samman. Mitt grepp om verkligheten försvagas och jag hamnar i en långsam utförslöpa där det känns som om jag håller på att tappa kontrollen. Det är därför jag springer varje dag – till och med på fredagskvällar. Vad har de för ursäkt för att vara här?

De flesta människor som inte måste springa är på puben, så varför är inte de det? ”Ja, man kan ju inte påstå att vi har kommit lika långt. Alan frågar jämt varför jag ens bryr mig om att gå och träna när jag skiner 21

upp och beger mig raka vägen till kylen så fort jag kommer innanför dörren.” ”Ja, Ian säger samma sak till mig. Han skulle stirra så att ögonen trillade ur om han fick syn på henne.”

När jag var yngre skvallrade folk om min familj och särskilt om mig. Det blev ett sätt att fördriva tiden i staden där vi bodde. Folk viskade, glodde ogillande och tystnade så snart någon av oss gick förbi. Jag kände varenda viskning, varenda knuff och blick. Det gjorde vi allihop, de var som glasskärvor som gick rakt genom huden.

Därför gör jag som vuxen mitt allra bästa för att inte förse någon med något att skvallra om. Toppjobb, vackert hem, ursnygg äkta man, vänner. Varför skulle någon vilja skvallra om det? Avundas det, kanske, men inte finna några fel med det. ”Har du lust att ta ett glas?” säger en av tjejerna på andra sidan. ”Ja, vad sjutton, varför inte. Jag har drömt om salt- och vinägerchips hela dagen. Om jag kör extra länge på maskinerna nästa vecka så kan det väl inte spela någon roll?” ”Om vi nu ska leka inbillningsleken, så håller jag med. Lite extra tid – fem minuter, eller så – på maskinerna kommer att göra så att överflödsfettet på något magiskt sätt bara försvinner.” ”Du är så jävla taskig! Vi kanske ska fråga fröken skåp 117?”

Den andra kvinnan flinar: otäckt och elakt och väldigt uttrycksfullt. ”Hon varken äter eller dricker väl.” ”Nä, jag vet!”

Min mamma hanterade alltid elaka hånflin och bitchiga kommentarer genom att be. ”Låt den som är utan synd kasta första stenen”, sa hon, som om det kunde få stopp på det hela. Eller ens hejda floden av smärta orden orsakade. Varje gång min syster Mary grät på grund av något hon fått höra, sa mamma ”Kom ihåg dem i dina böner, Mary.” Kom ihåg att be Gud att låta något hemskt hända dem, tänkte jag, men det sa jag aldrig. De som anklagade oss, oavsett ifall de var utan synd eller inte, drabbades aldrig av något hemskt, och de fortsatte att kasta sten på oss; de fortsatte att kalla mig för slampa och hora och en hel massa annat bakom min rygg, helt öppet, på alla 22

tillgängliga väggytor. Att be hjälpte inte, men inte att gråta heller.

Inget hjälpte. Inget kunde sätta stopp för det.

Tiden går och de två kvinnorna tystnar, sedan ekar deras steg i rummet, lika ljudliga och förstärkta som deras ord. De går, dörren slår igen bakom dem. Jag väntar några minuter till, trots att jag faktiskt är ganska försenad till mötet med Mal, bara för att vara säker på att de verkligen är borta. När jag inte kan höra något alls, inte minsta ljud utanför båset, låser jag upp dörren, frigör mig från mitt självvalda fängelse och kliver in i det marmorklädda badrummet som har en bred spegelrad över tvättställen mittemot toalettbåsen.

Så stelnar kroppen till och hjärtat stannar i exakt samma ögonblick: de är fortfarande kvar och nu vet de att jag vet vad de har sagt. Att jag har suttit inne i båset och lyssnat medan de slet mig i stycken.

En av dem, en lång blondin med håret bakom öronen, står lutad över raden med tvättställ medan hon lägger på ett tjockt lager eyeliner; den andra, en liten brunett, sitter uppflugen på kanten och rullar en cigarett mot låret.

Våra blickar kolliderar och allting blir kusligt, onaturligt stilla, som om en liksvepning av tystnad kastats över oss. Hon, som nu står som förstenad och har avbrutit sitt sminkande, tappar all färg så att ansiktet blir till en askgrå, skräckslagen mask. Den andra har slutat rulla sin cigarett och blir allt rödare till dess att ansiktet liknar en pulserande, rödbrun tomat.

Jag sänker blicken, går fram till det närmaste tvättstället och sprutar blå tvål i handflatorna innan jag gnuggar dem mot varandra under den sensorstyrda kranen. Jag hade velat lägga på läppstift och kolla ögonsminket och underlagskrämen innan jag träffar Mal. Nu vågar jag inte lyfta blicken från den blå tvålen som glider och löddrar mellan fingrarna, inte ens ett hastigt ögonkast för att se så att håret ligger på plats.

Jag torkar händerna på två sträva pappershanddukar, kramar ihop dem i ena handen och kastar dem i papperskorgen under tvättstället. Jag är övertygad om att kvinnorna kan höra hur hjärtat nästan 23

krossar bröstkorgen på mig, hur pulsen bultar på halsen eftersom minsta ljud förstärks här inne och de inte har rört sig sedan de fick syn på mig.

Deras ord och elaka små hånflin genljuder omkring oss när jag påbörjar min episka färd mot dörren. Dörren tycks förresten ha förflyttats till andra änden av London och varje steg i de här decimeterhöga skorna låter som när man tappar ett städ genom ett glastak.

RING! RING! RING! skränar mobilen och det låter som om jag har en miniatyrvariant av ringaren i Notre Dame nedstoppad i väskan, som låter klockorna klämta för allt han är värd. Det är Mals ringsignal. Han vill troligen fråga varför jag inte har kommit än eftersom jag varnade honom – upprepade gånger – och sa att jag skulle flå honom levande ifall han vågade jobba över ikväll.

RING! RING! RING! envisas telefonen medan jag fortsätter mot dörren. Jag kan förstås inte svara. Om jag hejdar mig i så mycket som en tusendels sekund, så kommer något hemskt att inträffa.

Något som är ännu värre än det som just har hänt. Jag vet inte vad det är, men det kommer att ske.

RING! RING! RING! Jag måste bara ta mig ut härifrån. Ut ur omklädningsrummet, ut från gymmet. När jag har gjort det kommer allt att ordna sig.

RING! RING! RING! Jag är nästan ute. Bara ett steg till. Högst två. Sedan har jag klarat mig.

RING! RIN—! Den sista signalen upphör tvärt och den plötsliga tystnaden får hjärtat att hoppa upp i halsgropen och benen att skälva. Men det gör inget, jag är framme vid dörren.

Jag skjuter upp den och kliver ut, känner frihetens sötma skölja över mig i en välkommen våg.

Jag vet inte vad som händer när jag har gått: ifall de faller ihop och skrattar, ifall de skrumpnar och dör av skam eller ifall de bestämmer sig för att göra samma sak som jag blir tvungen att göra – leta efter ett annat gym.

24