«Du har tänkt igenom det här hör jag. Du har rätt, varför jobba på sina svagheter istället för att utveckla sina styrkor? Visst, du lär vara medveten om dina egna svagheter men om du fokuserar mer på dem så kommer du alltid att vara ett steg efter. Istället för om vi behåller fokus på våra styrkor och stärker dem, då är vi alltid steget före. En fotbollsspelare som tänker att han måste träna på sin skridskoåkning, för att han är dålig på det, kan ju aldrig bli en topp spelare på fotbollsplanen. Det är så enkelt.» Säger Jack. «Jag kom att tänka på en taxi resa som jag gjorde från en flygplats till ett hotell någonstans i Syd Amerika en gång. Jag har inte tänkt på det förut men det har också med uttryck som får nya betydelser att göra. Jag minns att chauffören hette Javier och det enda han sa när vi satt i bilen var, ‹hotellet ligger en timme bort men med en genväg så kan vi klara det på 35 minuter!›. Oj tänkte jag då, ingen dålig genväg det inte. Sen blev det uppenbart för mig hur uttrycket ‹tuta och köra› hade kommit till. Javier hade det som sitt motto, ordagrant.» «Ha ha, det var bara att hålla i sig alltså!? Jag förstår precis.» Säger Jack och bubblar av skratt. Jag tror ingen är gladare än jag över förseningen av flight 208, för här sitter jag nu och har ett av mitt livs mest inspirerande samtal. Ett samtal som är som en bra bok, en sådan som får en att minnas det man egentligen redan vet, en sådan som man inte vill att den ska ta slut. Vem är den här mannen, han får mig att uttala mig om saker som jag inte visste själv att jag visste något om. Otroligt, men samtidigt märkligt att en okänd person kan få mig att prata så lätt. Vad är det han gör egentligen, funderar jag för mig själv, och som om Jack hörde vad jag tänkte säger han «Väl valda ord mixat med
känsla kan utföra mirakel. Många är lata i sitt språk, som en föreläsare sa, lägg ner mer av dig själv i det du säger. Jag tror på det. Apropå lärare föresten, när jag gick på högstadiet så hade jag en mattelärare, kalla mig gärna blomman sa han alltid, pga. hans efternamn som var Blom. Jag minns en lektion med honom väldigt tydligt, det är ganska livat i klassen och det han gör för att få tyst på oss är att slå en linjal av plast i en av bänkarna på främre raden. En sådan stor linjal som hör till en White board tavla, han slog så hårt att det bara blev skit kvar av den rent ut sagt. Tyst blev det i klassrummet, min känsla då var att jag blev rädd. Vilken makt de har, de vi träffar tidigt i livet. Tur är dock att jag kan skratta åt det idag. Ryktet säger att han, blomman, sadlade om och blev lokförare istället, klokt tror jag.» «Haha, jag tror det jag också! Kommunikatören i honom behövde nog andra utmaningar.» Vad jag trivs med Jack, är det så att man gör det, trivs alltså, med dem som är som en själv eller är så som man själv vill vara? En bra film, en bra låt, en människa jag trivs med, igenkänningsgraden är ofta hög. Jag och Jack, vi förstår varandra, vi är lika. Om jag skulle öppna mig för att försöka förstå någon som jag trivs mindre med, hur skulle det kännas? Istället för att avfärda dem som idioter direkt, först ställa frågan till mig själv om det är jag som inte förstår dem. Tänk om det är så.