Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0439-4
© Jan Guillou 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2014
1940 Dunket från pålkranen kändes i hela kroppen, en förtröstansfull puls inom honom. Så gick arbetet framåt, långsamt men orubbligt. Den här gången skulle man inte misslyckas och ingen skulle dö. Runtomkring i stugorna här nere vid älvstranden klagade folk inte oväntat över det ständiga oljudet. Själv hade han tvärtom hyrt in sig på övervåningen i ett av husen närmast stranden. Det var att utmana ödet och det var han väl medveten om. Rasade bygget ner i älven även den här gången kunde den väldiga svallvågen spola bort eller krossa de hus som kom först i vägen. Men det skulle inte ske en gång till. Den besvärjelsen var ett av skälen till att han hellre inackorderat sig i ett enkelt omålat trähus nära bygget än att ta in med de andra ingenjörerna på Centralhotellet i Kramfors, han ville vara nära dunket från pålkranen när timmerstockarna drevs ner i älvens botten. Sakta men säkert. Själva pålkranen var monterad på två betongpråmar och försedd med en tre tons hejare. Vid en fallhöjd av en meter för hejaren beräknades pålen sjunka ner sex5
ton millimeter per slag. Det var korta steg, men alltid framåt. Och där ville han vara, höra slag för slag och känna det i hela kroppen. När han satt inne i sitt vindsrum för att gå över ritningar på nytt eller när någon påle hamnat snett och måste kompletteras kunde han då och då ta en kort paus, lägga sig ovanpå den bäddade sängen och lyssna som om det var musik av Beethoven eller Brahms. Det var det ena. Det andra var sällskapet på kvällarna uppe i Kramfors. Inte för att det var fel på sällskapet, de flesta som tagit in på hotellet var ingenjörer som han själv. Och hade samtalen efter middagen gällt belastningsproven i de tjugosex pålgrupperna eller antalet pålar i varje grupp, eller kommande problem med att ovanpå dessa pålar bygga världens kanske största fackverk i trä, så hade han gärna varit där. I alla sådana samtal kunde man plötsligt komma på något nytt eller en nödvändig förändring. Men sådana nyttiga samtal blev det aldrig. Det fanns bara två samtalsämnen i groggsalongen efter middagen, det ena obehagligare än det andra. Fruntimmer och kriget. Trots att kollegerna var vuxna män hade de ett sätt att tala om kvinnor som gjorde honom lika beklämd som generad. Den gröna plyschsalongen med matta vita ljuslyktor förvandlades till drängkammare, eller kanske snarare logement. Det var som att bli förflyttad bakåt i tiden till studieåren i Dresden. Men ogifta studentspolingar kunde man ursäkta, han hade själv varit en sådan. Med gifta stadgade män var det en helt annan sak. Det andra samtalsämnet var förstås kriget. När det gällde bolsjevikernas härjningar på andra sidan Östersjön var enigheten 6
visserligen kompakt. Varje anständig människa hade stött Finlands sak så länge kriget varade. Och inte heller nu efter den dyrköpta freden som kostat de tappra finnarna Karelen såväl som stora områden i sydöst fanns mycket att diskutera. Någon liten ljuspunkt låg ändå däri att Finland klarat sig mycket bättre än grannländerna Estland, Lettland och Litauen som uppslukats av barbariet och förvandlats till sovjetrepubliker. Om just dessa ting kunde man tala eftersom alla var överens, här kunde inga gräl uppstå. Annat var det med Tysklands offensiv i väster. Alla samtal på det området var som ett minfält där minsta förflugna ord kunde utlösa en explosion av obehag. Självklart stod han på Tysklands sida när det gällde erövringen av Frankrike. Fransoserna, dessa outhärdligt högdragna fjantar, hade fått betalt för gammal ost. Dessutom var det också den här gången de som hade förklarat krig utan något godtagbart skäl. Det var närmast njutningsfullt, medgav han åtminstone för sig själv i tysthet, han skulle inte säga det högt, att läsa om hur de franska generalerna och politikerna tvingats underteckna sin kapitulation i samma järnvägsvagn där de dikterat första början på den okristliga Versaillesfreden. Och med tysk organisation och teknik kunde det nog bli välbehövlig ordning och reda i den franska hönsgården. Frankrike var inte problemet. Knappast heller Danmark, i pressen hade man berättat utförligt om det gemytliga förhållandet mellan den danska befolkningen och de tyska gästerna. Danmark hade både kung och regering kvar på plats och samarbetet tycktes fungera utmärkt inom den germanska förbrödringen. 7
England var inte heller problemet, det fanns ingen som helst anledning till misskund med de inhumana engelsmännen. De hade börjat mörda civila genom att terrorbomba inte bara Berlin utan också andra tyska städer. Ändå hade både Luftwaffe och den tyska armén behandlat de förlorande engelsmännen vid Dunkerque på mildast tänkbara sätt. Nästan en halv miljon engelsmän var hopträngda på en liten strandremsa, utan möjlighet att försvara sig. Hade Tyskland då anfallit med pansar och flyg hade det blivit historiens värsta masslakt. Men Tyskland skonade dem och lät dem ostört fly hem till sin ö och slicka sina sår. Och denna generositet besvarade alltså engelsmännen med massiva bombanfall mot civila mål. Det nyttade ändå till intet att försöka diskutera sådana aspekter. Engelsmännen hade förvånansvärt många sympatisörer bland svenskarna, samtalsämnet var ytterst obekvämt. Men åtminstone för honom själv, i tysthet, var England inget problem. Frågan om Norge var däremot plågsam. Folk hemmavid hade inte likt danskarna tagit emot den tyska expeditionsstyrkan med öppna armar. Tvärtom. Under det tappra men meningslösa motståndet sänkte man tre tyska kryssare och flera jagare, särskilt i norr led tyskarna svåra förluster. Och därmed var förutsättningarna för ett normalt och vänskapligt förhållande mellan norrmän och tyskar närmast tillintetgjorda. Kung Haakon och kronprinsen, hans gamle seglarvän Olav, satt nu tillsammans med den flyktade norska regeringen i London. Om detta gick inte att tala med någon svensk och ämnet låg obehagligt nära till hands. Alla andra på bygget visste ju att han 8
var norrman – hur mycket han än svenskade sig, som man hade kallat detta blandspråk bland rallarna på Hardangervidda, så hördes det såfort han öppnade munnen att han var norrman. Nej, om läget i Norge ville han inte tala med någon utomstående och knappt ens hemma vid helgmiddagarna i Saltsjöbaden. Hardangervidda. Bergensbanen. Det var där hans ingenjörsliv hade börjat när han var mer än lovligt grön, och nu mot slutet av detta yrkesliv blev det som att börja om från början. Det kändes nästan som en högre mening. Man sade att det var den kallaste vintern på hundra år eller åtminstone så långt tillbaka i tiden som någon kunde minnas. Kvicksilvret var ibland nere i närheten av –40, fast vinden var inte lika svår som uppe på vidderna. Det var ändå att uppleva något av sin ungdom på nytt, fast den här gången med bättre utrustning. Hans gamla vargpäls kom väl till pass när arbetet började i den kolsvarta ottan med timmervärmningen. När timmerlängderna anlände var de så genomfrysta att de inte gick att bearbeta. De svenska skogarna kunde leverera rediga stockar på tjugo meter, men för pålningsarbetena ute i älven behövde man den dubbla längden. Man måste alltså skarva två stockar för att få fram en påle på fyrtio meter. I vanliga fall hade det inte varit något problem, man använde enkel och beprövad teknik med brickor och bultar för skarvningarna. Men med genomfrysta stockar gick det genast åt pipan om man försökte forcera in bultarna, det var som att borra i glas. Alltså måste man värma upp materialet med eld och dessutom hitta ett system att vända stockarna över elden på ungefär 9
samma sätt som sydlänningarna roterade fårkroppar över öppen eld. Teoretiskt föreföll den lösningen mycket enkel. Praktiken var något svårare. Om man värmde stockarna för mycket, så att kokande sav och kåda började tränga fram, blev träfibrerna för mjuka och bultarna gick inte att fixera, det var som att tvinga in skruvar i en svamp. Och när träet sedan frös på nytt sprack skarvarna och hela den tänkta pålen blev värdelös. Eller rättare sagt för farlig att använda. Och den här gången fick ingenting gå fel, minsta detalj måste övervakas. Ingen av alla utredningar som hade genomförts hade kunnat ge något svar på frågan varför det första bygget hade rasat ner i älven och dödat arton man. Ingen hade gjort fel, åtminstone inte något påvisbart fel, inte han själv, inte någon annan. Men fel var det ju någonstans eftersom hela gjutformen för brospannet hade kollapsat i slutskedet. Det var det enda man kunde säga säkert. Alltså var det högst osäkert om det hade gjort någon som helst skillnad om han själv hade kunnat vara närvarande i det sista skedet av gjutningen, när olyckan inträffade. Tekniken var beprövad, han hade använt den tidigare. Huvudentreprenören Skånska Cement hade också använt den och då hade allt gått bra. Antagligen var det helt i onödan han förbannat de två tyska författare som av någon anledning inte kunde bo samtidigt på Grand Hotel i Saltsjöbaden, så att en av dem, dessvärre bolsjeviken och inte nobelpristagaren, måste bo hemma hos dem i Villa Bellevue. Vilket fick till följd att han måste resa hem för att vara middagsvärd. Tanken på att denna triviala etikettsfråga kunde ha orsakat arton människors död hade varit outhärdlig. Men så var det alltså inte. 10
Nu när man skulle göra om allt från början var det ändå självklart att i varje moment ta det säkra före det osäkra. På sätt och vis var det nästan komiskt att man återgick till en äldre tids teknik, före betongen. På Hardangervidda byggde han stenbroar. Man måste då börja med en valvbåge i trä mellan de två punkter som skulle förbindas. Men för att den inte skulle rasa i de hårda vindarna gällde det att bygga ett fackverk av timmer och plank ända nerifrån dalbotten och upp, det gick åt enorma mängder timmer för att bygga stödet tillräckligt kraftfullt. Det var 1905. Nu var det 1940 och man var tillbaks vid utgångspunkten. Det var som att bygga Kleivebron på nytt. Med förstås den skillnaden att då hade man inte haft något behov av att tillreda timmer över öppen eld om man behövde skarva. Eftersom ingen brobyggnad var möjlig där under vintertid. Då fick man uteslutande ägna sig åt tunnelarbetet. På så vis var han tillbaka där han hade börjat. Han tyckte om doften av grönsåpa. Också den påminde honom om ungdomsäventyret på Hardangervidda där allting började, där åtminstone ingenjörslivet började. De obehandlade golvplankorna i hans vindsrum med utsikt över älven var noga skurade med grönsåpa. Förmodligen var de vackra trasmattorna också tvättade i såpa eftersom tvål och tvättmedel var ransonerade. I täljstenskaminen eldade han med färskt trä, spill från timmerhanteringen som det fanns hur mycket som helst av. På kvällarna när han satt uppe med sina ritningar och beräkningar vid fotogenlampan, elektriskt ljus fanns bara på nedervåningen, kunde han få upp temperaturen så att han till slut måste ta av sig till bara undertröjan. På morgnarna när han vaknade under sitt norska dunteppe, det enda han bidragit 11
med till inredningen, svenskar föredrog fortfarande att frysa under vanliga filtar, låg det en tunn isskorpa över tvättvattnet i kannan vid hans toalettskåp, ibland hade till och med pisset i den blåmönstrade pottan under sängen frusit. Allt detta skänkte honom en svårförklarlig inre frid, också när han morgonrakade sig framför den spruckna spegeln i skenet av fotogenlampan eller steg ut på farstubron i sin vargskinnspäls och drog in ett djupt andetag genom näsborrarna. Det var ett enkelt test. Om temperaturen var nedåt –40 frös näsborrarna samman. Och om han nu skulle försöka förstå denna behagliga känsla av kyla, mörker och hårt arbete så kunde han bara föreställa sig upplevelsen som en sorts pilgrimsresa tillbaks till ursprunget, som om han renade både kroppen och själen genom att leva som vanligt arbetarfolk. För när han kom ner från Hardangervidda, och Bergensbanen tvärt emot alla förståsigpåares förutsägelser blivit verklighet, skulle hans liv aldrig mer bli detsamma. Hans bror Oscar hade på något mirakulöst sätt, eller om det var genom Guds försyn, skapat en ansenlig förmögenhet i Afrika. Det var den som lagt grunden för hela familjens välstånd, för att inte säga överflöd, för all överskådlig framtid. Bara två år senare seglade han tidens vackraste och snabbaste yacht till seger i Kielregattan och satt vid Kaiserns bord under avslutningsdagens bankett, nyförlovad med Ingeborg. Inget av detta borde kunnat hända. Ingeborgs far, baronen von Freital, trodde sannerligen inte på kärleken, men desto mer på pengar och börd, och i all synnerhet gynnsamma kombinationer av dessa storheter. Om det alltså inte varit för 12
Oscars förmögenhet i mahogny och elfenben hade Ingeborg aldrig kunnat bli hustru till en enkel norsk ingenjör, inte ens om han var kursetta vid Technische Hochschule i Dresden. Varför Gud skänkt dem alla en sådan nåd var omöjligt att förstå, lika väl som att Han i deras barndom kallat hem både far och farbror när de blev borta på havet. Det ena var lika outgrundligt som det andra. Det sannolika hade varit ett helt annat liv när han kom ner till Bergen efter avslutat arbete uppe på vidderna. Som ingenjör i norska statens tjänst hade hans lön varit 600 norska kronor om året plus det som kallades fritt vivre, det vill säga att bo som han bodde nu fast med sex eller sju meter höga snödrivor utanför huset. Oscar och han hade förstås kunnat starta en ingenjörsfirma i Bergen, de skulle nog ha klarat mer än livets nödtorft, rentav kommit sig upp något, om än knappast hela vägen till Bergens societet. De skulle i sinom tid ha gift sig med varsin bergensiska, de skulle ha bott där än idag i ett helt annat liv än det som blev. Och det skulle ha blivit ett torftigare liv utan Ingeborg. Så var det. Över allt annat i det jordiska älskade han än idag Ingeborg. Det var ett ord han aldrig använde eller ens tänkte om annat än henne, inte ens barnen. Det ordet var för stort utanför tron på Gud. Det var inte pengarna som varit Guds största nåd, utan Ingeborg. Nå, nu hade visserligen de afrikanska pengarna varit den absoluta förutsättningen för baron von Freital, han uppfattade sig ända fram till sin dotters bröllopsdag som hennes ägare med samma självklarhet som han ägde segelbåtar och slott. 13
Doften av grönsåpa, knastrandet av den färska och kådrika veden i täljstenskaminen och ishinnan på pisset var alltså ett själens reningsbad, en sublim påminnelse om hur mycket han hade Gud att tacka för. Det var framför allt en påminnelse om allt sådant han undvek att reflektera över, åtminstone på senare år, om hur lätt det varit att komma från fattigdom till rikedom, även om han inte tyckte om det ordet. Men sakligt sett gick det inte att komma ifrån. Enbart familjens fastighetsbestånd i Berlin och Dresden uppgick sannolikt till ett värde som inte utan vidare gick att beräkna i pengar. Och detta var helt och hållet Oscars förtjänst. Med viss hjälp av 20-talets tyska hyperinflation, om man skulle vara helt ärlig. Men själv var han bara en av Guds försyn sällsynt gynnad brobyggare. Sannerligen att denna återresa till kylan och mörkret blivit en nyttig anhalt i livet, hans tåg stod inne på station för underhåll och eftertanke. På nätterna drömde han också då och då om livet på Hardangervidda och ibland när han halvsovande satte ner fötterna på det iskalla plankgolvet för att stiga upp i sådant ärende som tvingade män i hans ålder att avbryta den djupaste sömn eller de angenämaste drömmar, så kändes det som om han fortfarande var där uppe. Men kockorna på bygget av Bergensbanen var verkligen inte som Britta, hans värdinna och, som han antog, ägarinna till det lilla trähuset vid älvstranden. Kockorna på Hardangervidda hade varit väl så bastanta, både till kroppsbyggnad och sinnelag. De var barackernas obestridda härskarinnor och höll utan svårighet ett tjog karlar i Herrans tukt och förmaning, hur kärlekskranka dessa än kunde te sig efter flera månader till fjälls. 14
Britta var i flera avseenden kockornas raka motsats, man kunde rentav säga att hon var en förtjusande kvinna. Eller det kanske man inte kunde säga, inte om man var i hans ålder, det kunde missförstås. Han hade fyllt 65, då passade det sig inte. Det hindrade ändå inte att det rörde sig om en observation som var omöjlig att undvika, och det han tänkte för sig själv i sitt vindsrum kunde varken skada eller genera någon. Alltså, hon var faktiskt en förtjusande kvinna. Alltid glad och livlig, alltid med ett brett vänligt leende, aldrig en sur min, alltid ytterst tjänstvillig och arbetsam. Hon städade på förmiddagarna på hotellet i Kramfors, for sedan hem med bussen och skötte disken i arbetarnas lunchbaracker vid brofästet och ilade därefter hem till honom för att servera middag, allt i flygande fläng och alltid på lika kvittrande gott humör. En sådan människa måste man tycka om. Rentav beundra, eftersom hon inte kunde ha haft det alltför lätt i livet. Hon hade en son som tagit studenten som privatist i Härnösand, utan tvekan hade hon finansierat hans studier med sitt hårda slit. Nu låg pojken som alla andra inkallad och eftersom han var studentbeväring blev det förstås lång tjänstgöring med befälsutbildning. Där hade de efter en första trevande tid funnit ett otvunget gemensamt samtalsämne, de hade båda söner i det militära, ”någonstans i Sverige” som det hette i den där slagdängan. Hon oroade sig för att det militära åt upp för mycket tid. Sonen, som hette Hjalmar, måste ju få komma ut så att han kunde hjälpa till med försörjningen. På sätt och vis var det samma situation för hans egen son Karl, som nu låg inkallad på obestämd tid i flottan. Studierna på Handelshögskolan hade han klarat av innan 15
kriget började, åtskillig kontorspraktik också. Men var man löjtnant i flottan i krigstid så upphörde alla andra hänsyn. Så var det bara. Hennes son Hjalmar skulle avancera till sergeant under de kommande åren. Kriget såg ut att fortsätta i åtminstone två år till, engelsmännen var hårdfjällade där ute på sin ö. Och, hade han försökt förklara, efter kriget skulle varje arbetsgivare se särskilt positivt på den arbetssökande som hade en befälsgrad från det militära. Det gällde lika för båda deras söner. I realiteten var det förstås inte helt lika, det insåg han mycket väl. Det var en avsevärd skillnad att som hans son Karl komma ut från kriget som kapten i flottans reserv med en examen från Handelshögskolan och garanterat arbete i familjeföretaget och att som hennes son Hjalmar vara avdankad sergeant utan högre studier. Men i princip var det samma sak, klasskillnader kunde man inte göra mycket åt. Hon oroade sig ändå för det ekonomiska och han undvek därför frågan om Hjalmar, när han väl hemförlovades från arméns tjänst, kanske ville studera vidare. Studentexamen var ju bara en första språngbräda ut i livet. Men hon tycktes uppfatta den vita mössan som slutet på alla studier och inträde i någon sorts högre ställning i samhället och därmed biljett till en bättre anställning. Han undvek noga att säga emot henne på den punkten. Och han hade gjort två enkla observationer. På de enstaka brev som kom till henne, vanligtvis från banken i Kramfors, titulerades hon ”Fröken Britta Karlsson”. Hon såg definitivt ut att vara under 40 år. Om hon nu hade en son i 20-årsåldern borde hon ha fött honom vid 16–17 års ålder. 16
Hon var alltså en ogift mor och vem det än var som var far till Hjalmar så var han tydligen puts väck. Hon nämnde aldrig någonting om en far till Hjalmar, det var som om sonen tillkommit genom jungfrufödsel. Han var inte fördömande, i den frågan var han inte bara principfast av egen övertygelse utan också under decennier uppfostrad av såväl Ingeborg som hennes bästa väninna och därtill hans svägerska Christa. De hade båda varit vänsterradikala i ungdomen i Tyskland, Christa hade till och med arbetat i flera år med sexualupplysning bland arbetarklassen i Berlin, hon hade dessutom genomgått flera aborter under de åren. Och de hade båda rätt när de icke utan ironi påpekade det förunderliga i att den ensamma och övergivna modern blev hora och den fegt flyktade barnafadern kom undan allt. Så han delade på intet sätt tidens fördomar om att ensamma mödrar vore särskilt lättillgängliga för en tillfällig förbindelse. Tapper var hon ändå i sin tydliga vägran att ta på sig skuld och gå med sänkt huvud som byn Lundes enda ogifta mor. Det var inte alltför svårt att föreställa sig hur landsbygdsbefolkningen här i norra Sverige såg på den saken. Nämligen på exakt samma sätt som landsbygdsbefolkningen i hans egen hembygd på Vestlandet. Ändå alltid detta strålande leende och rosor på kinderna när hon jäktade från det ena arbetet till det andra och sedan hem till hyresgästen. Hon var ett naturbarn i sin enkla rättframhet, föreföll till och med omedveten om sina högst påtagliga fysiska företräden. När hon böjde sig ner för att torka upp något från köksgolvet och därmed vände sin behagfulla bakdel rakt upp mot honom medan hon ivrigt vaggande snyggade till golvet 17
tycktes hon inte det minsta medveten om det kanske något utmanande i den uppvisningen. Man kunde inte annat än tycka om en sådan människa. Och de hade alltid sönernas välbefinnande i det militära att tala om, den enda aspekt på kriget hon brydde sig om vid sidan av ransoneringskorten, så allt samspråk mellan dem blev enkelt och rättframt. Redan efter någon månad hade han föreslagit att de skulle tilltala varandra vid förnamn i stället för att här i huset där de var ensamma hålla fast vid fåniga former som ”ingenjörn” och ”fru Karlsson” (han hade ignorerat det där med ”fröken”, var hon mor så var hon fru för hans vidkommande). Bättre än så här kunde han inte ha funnit en tillfällig bostad vid brobygget. Dofterna, grönsåpan, de iskalla morgnarna, dunket av hejaren som sexton millimeter åt gången drev bygget fram mot fulländning. Det skulle än en gång bli världens största brospann. Här var hans hemliga, privata värld, klädd i enkla arbetskläder, middag med en enda pilsner och hemlagad pölsa eller lapskojs utan sup till maten, än mindre vin. I den smala garderoben på övervåningen, egentligen bara ett tomt utrymme bakom två takbjälkar med ett spräckligt skynke i stället för dörr, förvarade han sina hemresekläder. När han reste hem över helgen valde han att ge sig av vid en tidpunkt då hon inte var hemma och klädde sig raskt i stadskläderna innan han gick ut till den väntande gengastaxin. ***
Trots att det nu var århundradets kallaste vinter kom tågen alltid in i tid, loken lurviga av snö som isbjörnar. Förstaklass18
kupéerna var behagligt uppvärmda, vid varje dunk mot skenskarvarna klirrade det lätt i kristallkarafferna med vatten, ljuset från läslampornas blomformade mattslipade glasskärmar föll mjukt över det nerfällbara läsbordet, den röda plyschen var aldrig för varm, aldrig för kall och utanför de av snö nästan helt igengrodda kupéfönstren yrde fartvinden som storm. Förstaklass var sällan överbelamrad, som resten av tåget, eftersom inga militärer under överstelöjtnants grad tycktes ha tillträde hit. Ofta fick han sitta helt ensam på snälltåget till Stockholm. Det var alltid lika rofyllt att resa hem på helgerna, till den andra världen, till familjen, även om de handsydda italienska skorna kändes trånga till en början efter en eller två veckors travande i grova kängor med mycket ylle. När han befann sig i den ena världen vid älvstranden, där man så här års måste börja varje arbetsdag med att de två inhyrda bogserbåtarna bröt upp nattens is, hände det sällan att han längtade hem. När han kom hem till den andra världen i Villa Bellevue, hos Ingeborg och familjen, hände det märkligt nog desto oftare att han längtade upp till bygget. Han visste aldrig hur hemkomsten till Saltsjöbaden skulle te sig och hur många familjemedlemmar de skulle bli runt bordet till söndagsmiddagen. Karl hade sin tjänstgöring i flottan och där tog man ingen hänsyn till familjemiddagar. Rosa tycktes befinna sig i en liknande situation. Hon hade börjat sin anställning som lovande aspirant på UD, slagit sig in bland ett stort antal sökande. Men nu hade hon förflyttats till ett anonymt kontor som låg någonstans vid Karlaplan långt från UD. Vad hon gjorde där var ytterst oklart och tydligen synnerligen hemligt. Han kunde bara gissa att det på något sätt hade att göra 19
med att hon säkerligen talade bättre tyska än de flesta tyskar. Mer ville han inte veta. Något liknande var det med äldsta dottern Johanne. Hon hade doktorerat i litteraturhistoria men inte fått någon docentur utan bara något enklare lektorat till följd av akademiska intriger, åtminstone enligt hennes version. Man fick anta att hon umgicks i den litterära bohemen i Stockholm, i vart fall med vänner som hon inte ville presentera i sitt eget hem. Vad det berodde på var meningslöst att grubbla över, det kunde finnas flera naturliga förklaringar. Mer oroande var att hon tycktes resa högst frekvent till det ockuperade Norge, alltid med hänvisning till att hon skulle besöka sin åldriga farmor på Osterøy. Vilket hon såvitt man kunde förstå också gjorde. Hon återvände vanligtvis med en rökt fårfiol eller något annat lika distinkt bevis på att hon verkligen varit där. Lite underligt var det, men han hade aldrig försökt fråga ut henne. Att komma hem till helgen innebar nästan alltid någon form av överraskning. Antingen blev det bara han och Ingeborg till både lördagen och söndagen. Eller middag för tio personer om exempelvis någon fyllde år, vilket han pinsamt nog var dålig att hålla reda på, så att även Oscar och hans familj kom över från andra sidan Källvägen. Det var lika bra att inte veta i förväg, middagsklädseln var ändå så gott som alltid densamma oavsett sällskapets storlek. Men när Ingeborg och han var ensamma blev samtalet så mycket enklare eftersom ingen av dem var lika tvärsäker om kriget som somliga andra i familjen. Kriget kunde annars ofta få dem oeniga och i värsta fall förstöra kvällen.
20