Jag har aldrig trott på spöken. Inte förrän ett försökte döda mig. När Kennedy Waters hittar sin mamma död förändras allt. Hon måste lämna sitt gamla liv bakom sig och slåss mot mörkrets mest ondskefulla demoner i Den svarta duvans legion. Hon möter en helt ny, skrämmande dimension. Död och mörker hotar överallt. Och inte blir det lättare av att hon ska kämpa tillsammans med de två snyggaste killar hon någonsin träffat. Hemsökta hus, hämndlystna andar, magiska symboler och pistoler laddade med salt blir hennes nya liv. För de onda andarna vilar aldrig.
ISBN 978-91-552-6112-2
Ondskan vaknar_omslag_kart_tb_k1.indd 1
2015-02-23 16.15
mรถrkrets demoner ondskan vaknar
Översättning Carina Jansson
First published by Little, Brown and Company, a divison of Hachette Book Group, Inc. © Kami Garcia 2013 Originalets titel: Unbreakable © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2015 www.semic.se Översättning: Carina Jansson Omslagsform och layout: Moa Edlund Omslagsbilder: Shutterstock Illustrationer inlaga: Kami Garcia och Chris Berens Tryckt av ScandBook, Falun 2015 ISBN: 978–91–552–6112–2
Till Alex, Nick & Stella: Ingen av de fantasiv채rldar jag skapar g책r upp mot den verkliga jag delar med er.
Det finns många som försöker beskära ondskans grenar, men knappt någon som för yxan mot roten. Henry David Thoreau, Skogsliv vid Walden
är mina nakna fötter sjönk ner i den mjuka leran försökte jag låta bli att tänka på de döda kropparna som låg begravda under mig. Jag hade passerat den här lilla kyrkogården några gånger tidigare, men aldrig på natten, och alltid utanför de flagnande järngrindarna. Jag skulle ha gett vad som helst för att få stå utanför dem nu. I månskenet avslöjade raderna av vittrade gravstenar vad den prydligt klippta gräsmattan egentligen var – det grönskande locket på en enorm kista. En gren knäcktes, och jag snurrade runt. ”Elvis?” Jag försökte få en skymt av min katts gråvitrandiga svans. Elvis brukade aldrig rymma, utan nöjde sig oftast med att gå i sicksack mellan mina fötter så fort jag öppnade dörren – fram till i kväll. Han hade stuckit iväg så snabbt att jag inte ens hunnit dra på mig skorna, och jag hade jagat honom i åtta kvarter innan jag hamnade här. Dämpade röster hördes mellan träden, och jag stelnade till. På andra sidan grindarna, i skenet från en gatlykta, passerade en tjej klädd i Georgetown Universitys blå och grå träningsbyxor. Hennes vänner hann ifatt henne, skrattade och snubblade vidare på trottoaren. De kom fram till en av universitetets byggnader och försvann in. 9
Det var lätt att glömma bort att den här begravningsplatsen låg mitt inne på universitetsområdet. När jag kom längre in bland de ojämna raderna försvann gatlyktorna bakom träden, och molnen kastade djupa skuggor över kyrkogården. Jag ignorerade rösterna i bakhuvudet som viskade att jag skulle gå hem. Någonting rörde sig i utkanten av mitt synfält – en glimt av vitt. Jag svepte med blicken över stenarna som nu badade i mörker. Kom igen, Elvis. Var är du? Ingenting skrämde mig mer än mörker. Jag ville kunna se vad som fanns omkring mig, och mörkret var en plats där saker kunde gömma sig. Tänk på något annat. Minnet grep tag i mig innan jag hann hejda det. Mammas ansikte över mitt när jag vaknade och öppnade ögonen. Paniken i hennes blick när hon höll ett finger för läpparna och hyssjade mig. Det kalla golvet under mina fötter när vi smög fram till hennes garderob och hon drog klänningarna åt sidan. ”Det är någon i huset”, viskade hon, lyfte bort en panel i bakre väggen och blottade en liten öppning. ”Stanna här tills jag kommer tillbaka. Och var helt tyst.” Jag trängde in mig i det lilla utrymmet och hon satte tillbaka panelen. Jag hade aldrig upplevt ett så totalt mörker förut. Jag stirrade på en punkt några centimeter framför ansiktet, där min hand vilade mot panelen. Men jag kunde inte se den. Jag slöt ögonen mot det svarta. Jag hörde ljud – knarrande trappsteg, möbler som drogs över golvet, dämpade röster – och kunde bara tänka en enda tanke. Vad händer om hon inte kom tillbaka? Jag var vettskrämd och vågade inte ta reda på om jag kunde ta 10
mig ut från insidan, så jag satt bara där med handen på träet. Jag lyssnade till min egen ansträngda andhämtning och var övertygad om att de som tagit sig in i huset också kunde höra mig. Efter ett tag lyftes träpanelen bort igen och ljuset strömmade in. Mamma sträckte sig efter mig, försäkrade att inkräktarna hade flytt. Allt jag hörde när hon bar ut mig ur garderoben var mitt eget bultande hjärta, och allt jag kunde tänka på var mörkrets förkrossande tyngd. Jag var bara fem när det hände, men jag kom fortfarande ihåg varenda minut inne i den lilla skrubben. Minnet fick luften omkring mig nu att kännas kvävande. En del av mig ville gå hem, med eller utan katten. ”Elvis, kom nu!” Någonting rörde sig mellan de kantstötta gravstenarna framför mig. ”Elvis?” En siluett steg fram bakom ett stenkors. Jag hoppade baklänges och flämtade till. ”Förlåt.” Rösten darrade. ”Jag letar efter min katt.” Främlingen sa inte ett ord. Alla ljud intensifierades med svindlande hastighet – grenar som knäcktes, löv som rasslade, min puls som bultade. Jag tänkte på alla teveprogram om olösta brott som jag tittat på med mamma, och hur många av dem som börjat just så här – med en tjej som är ensam någonstans där hon inte borde vara och stirrar på killen som just ska attackera henne. Jag tog ett steg tillbaka och sjönk ner i leran, som slöt sig tungt runt mina vrister. Snälla, gör mig inte illa. Vinden svepte över kyrkogården, lyfte främlingens långa hår 11
från axlarna och fick den vita klänningen att fladdra runt hennes ben. Hennes ben. Lättnaden sköljde över mig. ”Har du sett en gråvit siameskatt? Jag ska döda honom när jag hittar honom.” Tystnad. Månskenet reflekterades i hennes klänning, och jag såg att det inte alls var en klänning. Hon hade på sig ett nattlinne. Vem vandrade runt på en kyrkogård i bara nattlinnet? En galning. Eller någon som går i sömnen. Man ska egentligen inte väcka en sömngångare, men jag kunde inte gärna lämna henne ensam här ute. ”Hallå? Hör du mig?” Tjejen rörde sig inte, stirrade bara som om hon kunde urskilja mina anletsdrag i mörkret. Det sög till av obehag i magen. Jag ville titta på vad som helst – bara inte på hennes stirrande ögon. Jag slog ner blicken. Tjejens fötter var lika nakna som mina, och de såg inte ut att röra vid marken bredvid stenkorset. Jag blinkade hårt, ville inte ens överväga den tredje möjligheten. Det måste vara en synvilla, orsakad av månskenet och skuggorna. Jag tittade på mina egna leriga fötter och sedan på hennes igen. De var bleka och helt rena. Någonting vitt och pälsklätt pilade förbi henne och sprang rakt mot mig. Elvis. Jag grabbade tag i honom innan han hann komma undan, men han fräste åt mig, klöste mig och vred sig i mina händer 12
tills jag tappade honom. Mitt hjärta bultade mot revbenen när han rusade vidare över gräset och kröp under grinden. Jag vände blicken mot stenkorset igen. Tjejen var borta, och på marken fanns bara slät, orörd lera. Elvis hade klöst mig ordentligt, och det rann blod nerför armarna när jag gick över kyrkogården och försökte resonera bort tjejen i det vita nattlinnet. Jag påminde mig själv om att jag inte trodde på spöken.
13
är jag snubblade ut på den välupplysta trottoaren igen syntes Elvis inte till. En passerande kille med ryggsäck slängd över ena axeln gav mig en förbryllad blick när han såg att jag var barfota och hade lera upp till vristerna. Han måste ha trott att jag var inblandad i en nollning eller något. Mina händer slutade inte skaka förrän jag kom fram till O Street, där skuggorna från universitetsområdet upphörde och ersattes av ljus från Washington-trafiken. Den här kvällen kändes till och med turisterna som poserade i Exorcisten-trappan lugnande, på något sätt. Kyrkogården kändes plötsligt oerhört avlägsen, och jag började tvivla på mig själv. Tjejen vid stenkorset hade inte varit dimmig eller halvgenomskinlig som spöken på film. Hon hade sett ut som en vanlig tjej. Fast hon svävade. Eller? Det kanske bara var månskenet som hade fått det att se ut så. Och leran under hennes fötter hade kanske varit torr. När jag väl kom fram till mitt kvarter, kantat av hopträngda stadsradhus, hade jag intalat mig att det fanns dussintals olika förklaringar. Elvis – som nu låg och slappade på yttertrappan – såg foglig och uttråkad ut. Jag övervägde att lämna honom utomhus för att lära honom en läxa, men jag älskade den där dumma katten. 14
Jag mindes fortfarande dagen när mamma hade köpt honom till mig. Jag kom hem från skolan och grät, för vi hade gjort fars dag-presenter i skolan och jag var den enda i klassen som inte hade någon pappa. Min hade lämnat oss när jag var fem och aldrig kommit tillbaka. Mamma torkade mina tårar och sa: ”Jag slår vad om att du också är den enda i klassen som får en kattunge i dag.” Elvis hade förvandlat en av mina värsta dagar till en av mina bästa. Jag öppnade dörren, och han kilade in. ”Du ska vara glad att jag släpper in dig.” Huset luktade tomater och vitlök, och mammas röst hördes från köket. ”Jag är upptagen den här helgen. Nästa också. Förlåt, men nu måste jag lägga på. Min dotter kom just hem. Kennedy?” ”Hej, mamma.” ”Har du varit hos Elle? Jag skulle just ringa.” Jag ställde mig i dörröppningen samtidigt som hon lade på luren. ”Inte precis.” Hon kastade en snabb blick på mig. Träsleven föll ur hennes hand och ner på golvet, och röd sås stänkte ut över de vita klinkerplattorna. ”Vad har hänt?” ”Det är lugnt. Elvis rymde, och det tog mig en halv evighet att hitta honom.” Mamma rusade fram till mig och granskade de ilskna rivmärkena. ”Var det Elvis som gjorde det här? Han har aldrig klöst någon förut.” ”Han flippade väl ur när jag tog tag i honom.” Hon sänkte blicken till mina leriga fötter. ”Var har du varit?” Jag stålsatte mig inför förmaningstalet mamma brukade hålla när jag gick ut på kvällarna: ta alltid med dig mobilen, gå inte 15
ensam, håll dig i upplysta områden, och hennes personliga favorit – skrik först och ställ frågor senare. Jag hade brutit mot samtliga punkter i kväll. ”Den gamla jesuitkyrkogården?” Mitt svar lät mer som en fråga – exakt hur upprörd tänkte hon bli? Mamma stelnade till och drog efter andan. ”Jag skulle aldrig gå omkring på en kyrkogård i mörker”, svarade hon automatiskt, som om det var någonting hon sagt tusen gånger förut. Fast det var det inte. ”Har du blivit vidskeplig helt plötsligt?” Hon skakade på huvudet och tittade bort. ”Naturligtvis inte. Man behöver inte vara vidskeplig för att veta att avskilda platser kan vara farliga när det är mörkt.” Jag väntade på förmaningstalet. I stället gav hon mig en blöt handduk. ”Torka av dig om fötterna och släng den där. Jag vill inte ha kyrkogårdsjord i tvättmaskinen.” Mamma rotade i skräplådan tills hon hittade ett enormt plåster som såg ut som en kvarleva från min tid på trehjuling. ”Vem pratade du med i telefon?” frågade jag och hoppades kunna byta ämne. ”Någon från jobbet bara.” ”Bjöd denne någon ut dig?” Hon rynkade pannan och koncentrerade sig på min arm. ”Jag är inte intresserad av att dejta. Ett krossat hjärta räcker gott åt mig.” Hon bet sig i läppen. ”Jag menar inte …” ”Jag vet vad du menar.” Mamma hade gråtit sig till sömns i flera månader efter att pappa lämnat oss. Hon gjorde det fortfarande ibland.
16
När hon hade plåstrat om min arm satte jag mig på köksbänken och väntade medan hon rörde om i tomatsåsen. Det var lugnande att se henne laga mat, och det fick kyrkogården att kännas ännu mer avlägsen. Hon doppade fingret i såsen och provsmakade innan hon drog bort kastrullen från plattan. ”Mamma, du glömde chiliflingorna.” ”Just det.” Hon skakade på huvudet och tvingade fram ett skratt. Mamma skulle kunna mäta sig med vilken mästerkock som helst, och tomatsåsen var hennes paradrätt. Det var mer troligt att hon skulle glömma sitt eget namn än den hemliga ingrediensen. Jag var på väg att ge henne en gliring för det, men jag kände mig skyldig. Hon kanske föreställde sig mig i något av de där programmen om olösta brott. Jag hoppade ner från bänken. ”Jag går upp och ritar lite.” Hon tittade ut genom köksfönstret med frånvarande blick. ”Mm … gör det. Då känns det kanske bättre.” Det skulle faktiskt inte kännas alls. Och det var det som var poängen. Så länge mina händer rörde sig över ett papper försvann alla problem, och det var som om jag befann mig någon annanstans – eller som om jag var någon annan. Mina teckningar inspirerades av en värld bara jag kunde se – en pojke som bar sina mardrömmar i en trasig säck, eller en man utan mun som knattrade på en trasig skrivmaskin i mörker. Teckningen jag höll på med nu, till exempel. 17
J ag ställde mig framför staffliet och studerade flickan som stod och balanserade på ett tak, med ena foten hängande över kanten. Hon tittade ner mot marken, och hennes ansikte var förvrängt av fasa. Skira, blåsvarta svalvingar sträckte sig ut från hennes klänning. Tyget var trasigt där vingarna hade slitit sönder det, där de sköt ut från ryggen som grenar på ett träd. Jag läste någonstans att ett svalbo betyder tur. Men om svalan överger sitt bo, betyder det bara olycka. Som så mycket annat kunde fågeln vara en välsignelse eller en förbannelse, ett faktum flickan med svalvingarna var mycket medveten om. Jag tänkte på henne tills jag somnade. Undrade hur det skulle kännas att ha vingar men inte våga flyga.
Jag vaknade utmattad nästa morgon. Mina drömmar hade hemsökts av tjejer som gick i sömnen och svävade omkring på kyrkogårdar. Elvis låg hopkurad på kudden bredvid mig. Jag kliade honom bakom öronen, och han hoppade ner på golvet. Jag släpade mig inte ur sängen förrän Elle hälsade på framåt eftermiddagen. Hon ringde aldrig innan hon kom. Elle kunde inte ens föreställa sig att någon kanske inte ville träffa henne, vilket var en egenskap jag avundats sedan första gången vi träffades när vi gick i sjuan. Nu låg hon utsträckt på min säng i ett hav av godispapper och bläddrade i en tidning, medan jag stod framför staffliet. ”Det är många som ska gå på bio i kväll”, sa Elle. ”Vad ska du ha på dig?” ”Jag har ju sagt att jag ska stanna hemma.” ”På grund av den där patetiska snubben som kommer att spela 18
fotboll på kommunalt college när vi har tagit examen?” frågade Elle med det där hotfulla tonfallet hon använde om människor som begått misstaget att såra någon hon brydde sig om. Det knöt sig i magen. Trots att det hade gått flera veckor gjorde det fortfarande ont. ”På grund av att jag inte har sovit.” Jag hoppade över det där med tjejen på kyrkogården. Om jag började tänka på henne skulle jag bara få ännu en natt med mardrömmar. ”Sova kan du göra när du är död.” Elle slängde tidningen på golvet. ”Och du kan inte gömma dig i ditt rum varenda helg. Det är inte du som ska vara generad.” Jag lade kolkritan i lådan på golvet och torkade av händerna på mina snickarbyxor. ”Att bli dumpad för att man inte låter sin pojkvän utnyttja en för att fuska på proven ger nog ganska högt utslag på förnedringsskalan.” Jag borde ha blivit misstänksam när en av skolans sötaste killar bad mig hjälpa honom att få upp historiebetyget för att han inte skulle bli kickad från fotbollslaget. Särskilt när det gällde Chris, en lågmäld kille som flyttat från ett fosterhem till ett annat – och som jag trånat efter i flera år. Men samtidigt var jag bäst i klassen i såväl historia som i alla andra ämnen, så jag var det logiska valet. Jag insåg bara inte att Chris visste varför. De första åren i grundskolan var mitt eidetiska minne något nytt och spännande. På den tiden kallade jag det ”fotografiskt minne”, och mina klasskamrater tyckte att det var coolt att jag kunde memorera hela textsidor på bara några sekunder. Tills vi blev äldre, och de insåg att jag inte behövde plugga för att få högre betyg än de. När jag började på high school hade jag lärt mig att dölja min ”orättvisa fördel”, som de andra eleverna och 19
deras föräldrar kallade det när de beklagade sig hos mina lärare. Nu var det bara en handfull av mina vänner som kände till det. Trodde jag, i alla fall. Chris var smartare än någon insåg. Han lade ner tid på att plugga historia – och på mig. Tre veckor. Så länge dröjde det innan han kysste mig. Ytterligare två veckor innan han kallade mig sin flickvän. Och efter ännu en vecka frågade han om han fick skriva av mina svar på mitterminsprovet. Att träffa honom på skolan och låtsas att allt var bra när han försökte pracka på mig sina halvhjärtade ursäkter var illa nog. ”Det var inte meningen att såra dig, Kennedy. Men jag har inte lika lätt för mig i skolan som du. Ett stipendium är min enda chans att ta mig härifrån. Jag trodde att du förstod det.” Jag förstod precis, och det var därför jag inte ville springa på honom i kväll. ”Jag följer inte med.” Elle suckade. ”Han kommer inte. Laget har bortamatch.” ”Okej. Men om någon av hans idioter till vänner är där, går jag hem.” Hon gick mot badrummet med sin väska och ett belåtet leende. ”Jag börjar göra mig i ordning.” Jag började pilla på koldammet under naglarna. Jag skulle behöva skrubba fingrarna ordentligt för att inte se ut som en bilmekaniker. Och det stora plåstret på armen fick mig att se brännskadad ut. Men det skulle åtminstone vara mörkt i biosalongen. Ytterdörren slog igen på bottenvåningen, och några ögonblick senare tittade mamma in i mitt rum. ”Stannar du hemma i kväll?” ”Jag skulle gärna vilja”, svarade jag och nickade mot badrum20
met. ”Men Elle tvingar mig att följa med henne på bio.” ”Och det känns okej för dig?” Mamma försökte låta nonchalant, men jag visste vad hon oroade sig för. Hon hade bakat brownies och hört mig gråta över Chris i flera veckor. ”Han kommer inte att vara där.” Hon log. ”Låter farligt. Risken finns att du faktiskt får roligt.” Sedan förändrades hennes ansiktsuttryck, och hon blev allvarlig. ”Har du pengar?” ”Trettio dollar.” ”Är mobilen laddad?” Jag pekade på nattduksbordet, där telefonen låg på laddning. ”Japp.” ”Är det någon som kommer att dricka?” ”Vi ska på bio, mamma, inte på fest.” ”Men om någon dricker, av någon anledning …” Jag avbröt henne och reciterade resten. ”Då ringer jag dig och du hämtar mig – inga frågor, inga konsekvenser.” Hon ryckte i ena hängslet på snickarbyxorna. ”Ska du ha på dig det här? Det ser bra ut.” ”Grungen är på väg tillbaka. Jag ligger lite före min tid.” Mamma kom fram till staffliet. Hon lade armen om mig och lutade huvudet mot mitt. ”Du är så begåvad, och jag kan knappt rita ett rakt streck. Du har definitivt inte ärvt din talang av mig.” Vi ignorerade den andra tänkbara källan. Hon tittade på det svarta koldammet på mina händer. ”Men oberoende av din ofattbara talang ser du ut att vara i behov av en dusch.” ”Jag instämmer.” Elle kom ut från badrummet, uppiffad så det räckte för oss båda i tajta jeans och ett linne som strategiskt glidit ner över ena axeln. Killen hon tänkte flirta med i kväll 21
skulle definitivt lägga märke till henne, vem han än var. Han och alla andra killar på bion. Trots att håret var uppsatt i en trasslig hästsvans och hon knappt hade något smink alls, var Elle svår att missa. Ännu en skillnad mellan oss. Jag gick in i badrummet med sänkta förväntningar på mig själv. Jag fick vara nöjd om jag lyckades bli av med koldammet under naglarna.
Mamma och Elle satt och viskade till varandra när jag kom ut igen. ”Vad är den stora hemligheten?” ”Ingenting.” Mamma lyfte upp en shoppingkasse och dinglade med den. ”Jag har bara köpt något till dig som jag tror att du behöver. Bevis på mina övernaturliga förmågor.” Jag kände igen loggan på kassen. ”Är det där vad jag tror att det är?” Hon ryckte på axlarna. ”Inte vet jag.” Jag drog upp kartongen och slängde locket på golvet. På det vikta silkespapperet låg ett par svarta skinnstövlar med remmar och spännen på sidorna. Jag hade sett dem förra veckan när vi var ute och shoppade, och de var perfekta – speciella, men inte för speciella. ”Jag tänkte att de skulle passa bra till din uniform”, sa mamma och refererade till de svarta jeansen och urtvättade t-shirtarna jag alltid hade på mig. ”De passar bra till vad som helst.” Jag drog på mig stövlarna och spanade in mig själv i spegeln. 22
lle nickade gillande. ”Väldigt coola.” E ”De kommer säkert att se ännu bättre ut utan badrocken.” Mamma viftade med en svart tub. ”Och kanske med lite mascara?” Jag hatade mascara. Det var som fingeravtryck på en brottsplats. Om man grät var det omöjligt att bli av med de svarta fläckarna under ögonen, och det var nästan lika pinsamt som att gråta när alla såg. ”Vi ska bara på bio, och jag blir alltid kladdig i hela ansiktet så fort jag lägger på mascara.” Eller flera timmar senare, vilket jag lärt mig av bitter erfarenhet. ”Det finns ett knep.” Mamma ställde sig framför mig och viftade med trollspöet. ”Titta upp.” Jag gav efter och hoppades att det skulle få mig att se mer ut som Elle, och mindre som en präktig skolflicka. Elle lutade sig över mammas axel och studerade hennes teknik när hon lade på ett klibbigt lager. ”Jag skulle mörda för sådana ögonfransar, och du uppskattar dem inte ens.” Mamma tog ett steg bakåt och beundrade sitt hantverk innan hon sneglade på Elle. ”Vad tycker du?” ”Skitsnyggt.” Elle slängde sig dramatiskt på sängen. ”Mrs Waters, du är världens coolaste.” ”Var hemma före midnatt, annars blir jag betydligt mindre cool”, sa mamma på vägen ut. Elvis tittade in i rummet. Jag gick fram för att lyfta upp honom. Han stelnade till ett ögonblick och spände blicken i mig, innan han rusade iväg genom korridoren. ”Vad är det med Kungen?” frågade Elle och använde sitt favoritsmeknamn på Elvis. 23
” Han har betett sig konstigt.” Jag ville inte gå in på några detaljer. Jag ville bara glömma allt det där med kyrkogården och tjejen i det vita nattlinnet. Men jag kunde inte skaka av mig bilden av hennes fötter som svävade över marken – eller känslan av att det fanns en anledning till att jag inte kunde sluta tänka på henne.
24
et var mörkt i huset när Elle släppte av mig fem minuter före midnatt, vilket var konstigt eftersom mamma alltid brukade sitta uppe och vänta. Hon gillade att sitta i köket medan jag rotade runt i kylskåpet och gav henne en något redigerad genomgång av kvällens händelser. Efter min självpåtagna husarrest skulle det roa henne att höra mig rapportera att ingenting hade förändrats. Elle hade släpat runt mig i foajén för att flirta med killar hon aldrig skulle dejta, och jag blev tvungen att småprata besvärat med deras kompisar. Men nu var det över, och ingen hade frågat mig om Chris. Jag låste upp dörren. Hon hade inte ens lämnat en lampa tänd i hallen åt mig. ”Mamma?” Hon kanske råkade somna. Jag tryckte på ljusknappen nedanför trappan. Ingenting. Strömmen måste ha gått. Toppen. Det var beckmörkt i huset. En våg av yrsel sköljde över mig medan skräcken började växa inombords. Jag lade handen på trappräcket och försökte intala mig att det inte var så mörkt. Jag tassade uppför trappan. ”Mamma?” 25
är jag kom upp till andra våningen tog en iskall vindpust N nästan andan ur mig. Inomhustemperaturen måste ha sjunkit med minst tio grader sedan jag lämnade huset. Hade vi glömt att stänga ett fönster? ”Mamma!” Lamporna blinkade till och kastade långa skuggor över golvet i den smala korridoren. Jag snubblade mot hennes rum med växande panik. Minnet av den lilla skrubben bakom väggen i hennes garderob försökte tränga upp till ytan. Tänk inte på det. Jag smög närmare. Det var ännu kallare i slutet av korridoren, och min andedräkt bildade små vita rökpuffar. Hennes dörr stod öppen och ett blekgult ljus blinkade inne i rummet. Stanken av unken cigarettrök stack i mina näsborrar, och skräcken klöste i bröstet. Det är någon i huset. Jag gick in i mammas rum, och det jag såg var så fel att det svartnade för ögonen. Mamma låg på sängen, orörlig. Elvis satt hopkrupen på hennes bröst. Lampan i hörnet tändes och släcktes som om ett litet barn satt och lekte med strömbrytaren. Katten gav ifrån sig ett lågt, gutturalt läte som skar genom tystnaden, och jag ryste till. ”Mamma?” Elvis vred på huvudet och blängde på mig. Jag rusade fram till sängen och han hoppade ner på golvet. Mamma låg i det blinkande ljuset med huvudet vänt åt sidan och håret hängande över ansiktet. Jag insåg hur stilla hon var 26
– att hennes bröstkorg inte höjdes och sänktes – och tryckte fingrarna mot hennes hals. Ingenting. Jag ruskade om henne, hårt. ”Mamma! Vakna!” Tårarna strömmade nerför kinderna och jag kilade in handen under hennes kind. Lampan slutade blinka och kastade ett svagt ljussken över rummet. ”Mamma!” Jag tog tag i hennes axlar och ryckte upp henne i sittande ställning. Huvudet kastades framåt och föll ner mot bröstet, och när jag släppte henne och stapplade baklänges rasade hon ihop på sängen igen. Jag sjönk ihop på golvet med en kvävd snyftning. Mammas huvud vilade i en onaturlig vinkel med ansiktet vänt mot mig. Hennes ögon var tomma som en dockas.
27
itt sovrum såg fortfarande ut som mitt sovrum, och bokhyllorna var belamrade med skissblock och burkar med pennor och kolkritor. Sängen stod kvar mitt på golvet, som en ö, så att jag kunde ligga på rygg och titta på affischerna och teckningarna som satt upptejpade på väggarna. Chris Berens Lady Day hängde kvar på insidan av dörren – en vacker flicka inspärrad i en glaskupa som svävar i skyn. Jag hade ägnat många kvällar åt att fantisera ihop berättelser om flickan i den där glaskupan. De slutade alltid med att hon lyckades ta sig ut. Nu var jag inte så säker längre. Jag hade två dagar på mig att plocka isär det här stället och packa ner allt som var viktigt för mig. Sakerna som gjorde det här rummet till mitt, som definierade mig. Jag hade försökt hundra gånger den senaste månaden, men inte kunnat förmå mig att göra det. Så jag anlitade den enda som älskade det här stället nästan lika mycket som jag. ”Jorden anropar Kennedy? Har du hört någonting jag har sagt?” Elle höll upp ett av mina skissblock. ”Vill du ha de här i lådan med konstnärsprylar eller i lådan med böcker?” Jag ryckte på axlarna. ”Gör som du vill.” Jag stod framför spegeln och drog ut de bleknade fotografierna som satt inkilade under ramen. En suddig närbild av Elvis som kattunge, som slog med tassen mot linsen. Mamma, när 30
hon var i min ålder och tvättade en svart Camaro. Hon vinkade till fotografen med en löddrig hand, och silverarmbandet hon aldrig tog av sig dinglade runt handleden. En sköterska på sjukhuset hade gett mig en liten plastpåse med det där armbandet i, samma natt som mamma hade dödförklarats. Sköterskan hade hittat mig i väntrummet, där jag satt kvar på den gula stol jag suttit på när läkaren yttrat ordet som slagit mitt liv i spillror: hjärtsvikt. Nu hängde armbandet runt min handled, och plastpåsen med mammas namn på låg instoppad i mitt äldsta skissblock. Elle sträckte sig efter ett foto av oss två tillsammans, där vi räckte ut tungor som var blåfärgade av sockervadd. ”Jag fattar inte att du verkligen ska flytta.” ”Jag har inte precis något val. En internatskola är bättre än att bo hos min moster.” Mamma och hennes syster hade knappt pratat med varandra, och vid de få tillfällen jag sett dem vistas i samma rum hade de alltid rykt ihop. Min moster var bara ännu en främling, precis som min far. Jag ville inte bo hos en kvinna jag knappt kände och höra henne försäkra att allt skulle bli bra. Jag ville låta smärtan fylla mig och klä hela mitt inre med pansarplåten jag behövde för att klara det här. Jag föreställde mig hur kupan från Lady Day sänktes ner över mig. Men min kupa var gjord av stål i stället för glas. Okrossbar. Jag förklarade inte något av det där för min moster när jag vägrade flytta till Boston för att bo hos henne, eller när hon några dagar senare gav mig en bunt tjusiga broschyrer från olika internatskolor. Jag skummade igenom bilderna av murgröneklädda tegelbyggnader som alla såg otäckt lika ut: Pennsylvania, Rhode Island, Connecticut. Till slut valde jag en skola i norra 31
delen av staten New York. Det var det kallaste alternativet – och det som låg längst hemifrån. Min moster hade genast börjat ordna med allting, som om hon längtade lika mycket efter att återgå till sitt gamla liv som jag längtade efter att få ut henne ur mitt. I går reste hon äntligen hem, efter att jag övertalat henne att låta mig bo hos Elle tills jag skulle åka till New York. Om jag någonsin lyckades packa färdigt. När jag drog loss bilden av Elvis från spegelramen singlade ett annat foto ner på golvet – pappa, som stod framför ett grått, väderbitet hus med mig på axlarna. Jag såg så lycklig ut, som om ingenting kunde sudda ut det där breda leendet. Det påminde mig om en dystrare dag, när jag lärt mig att leenden kan krossas lika enkelt som hjärtan. J ag vaknade tidigt och tassade nerför trappan för att titta på tecknade barnprogram utan ljud, som jag brukade göra när mina föräldrar hade sovmorgon på helgerna. Jag stod och hällde chokladmjölk i skålen med frukostflingor när jag hörde gångjärnen i ytterdörren knarra. Jag rusade fram till fönstret. Pappa gick med ryggen mot mig. Han höll en väska i ena handen och bilnycklarna i den andra. Skulle han ut och resa? Han öppnade dörren på förarsidan och böjde sig ner för att kliva in. Det var då han fick syn på mig och stelnade till. Jag vinkade, och han lyfte handen som för att vinka tillbaka. Men det gjorde han inte. I stället stängde han dörren och åkte iväg. Några minuter senare hittade jag lappen på hallbyrån. Pappas slarviga handstil sträckte sig över papperet som ett ärr.
E lizabeth 32
u är den första kvinna jag någonsin har älskat, och jag vet att du D kommer att bli den sista. Men jag kan inte stanna. Allt jag ville var att vi − och Kennedy − skulle få ett normalt liv. Vi vet nog båda två att det är omöjligt. Alex Då var jag för liten för att läsa orden, men min hjärna tog en mental ögonblicksbild och bevarade formen på varenda bokstav. Flera år senare insåg jag vad det hade stått och varför min pappa hade gett sig av. Det var den lappen mamma hade gråtit över kväll efter kväll, den lappen hon vägrade prata om. Vad skulle hon säga? Din pappa lämnade oss för att han ville ha en normal dotter? Mamma skulle aldrig ha erkänt något så grymt för mig, även om det var sant. Jag svalde hårt och tvingade bort lappen från tankarna. Jag såg den tillräckligt ofta framför mig ändå. Jag tog upp en rulle packtejp samtidigt som Elvis kilade in i rummet. Han hoppade upp på kartongen framför mig, men när jag sträckte fram handen för att klappa honom hoppade han ner igen och försvann ut genom dörren. Elle himlade med ögonen. ”Jag är så glad att jag lovade att passa din psykotiska katt medan du är i skolan.” Jag fick en klump i halsen. Att lämna Elvis kändes som att förlora ännu en bit av mamma. Jag tvingade mig att svälja smärtan. ”Han brukar faktiskt inte hålla på så här, men det är svårt för djur att anpassa sig när någon de älskar …” Jag kunde fortfarande inte säga det. ”När de förlorar någon”, avslutade jag i stället. 33
lle satt tyst en stund innan hon fortsatte med sitt lättsamE ma småprat. ”Hur lång tid tror du att det här kommer att ta? Jag vill beställa pizza så att den levereras innan vi kommer hem till mig.” Jag granskade de halvfulla kartongerna och klädhögarna som låg utspridda i rummet. Om två dagar skulle en flyttfirma hämta resterna av mitt liv och köra dem till en internatskola jag bara hade sett på bild i en broschyr. ”Vore det konstigt om jag ville stanna här i natt?” Elle lyfte ena ögonbrynet. ”Definitivt ja.” Jag stirrade på väggarna, på ställena där jag dragit bort tejp så att tapeten hade lossnat. ”Jag vill bara att det ska vara mitt rum en liten stund till, liksom.” ”Jag fattar. Men mamma kommer aldrig att gå med på det.” Jag gav henne en patetisk, vädjande blick. Hon suckade. ”Jag ringer och säger att vi sover över hos Jen.” ”Jag vill helst vara ensam.” Elles ögon blev stora. ”Du kan inte mena allvar!” Jag visste inte hur jag skulle förklara det, men jag var inte redo att flytta. En del av mamma skulle alltid finnas kvar i det här huset – åtminstone mina minnen av henne. När hon bröt sönder chokladkakor i köket för att baka brownies. När hon målade mina sovrumsväggar lila för att de skulle matcha mitt favoritmjukisdjur. Sådana saker kunde jag inte packa ner i flyttlådor. ”Min moster ska sälja huset. Det här är nog sista gången jag kan sova i mitt eget rum.” Elle skakade på huvudet, men jag visste att hon skulle ge med sig. ”Jag sover över hos Jen och säger till mamma att du är med mig.” Hon gick fram till byrån och tog upp fotot av oss med blå tungor. ”Glöm inte det här”, sa hon. 34
” Du kan behålla det.” Min röst bar inte riktigt. Hon fick tårar i ögonen och slog armarna om mig. ”Jag kommer att sakna dig så mycket.” ”Vi har fortfarande två dagar kvar.” Två dagar kändes som en evighet. Jag skulle ha gett vad som helst för två timmar till med min mamma. När Elle hade åkt lirkade jag bort den gulnade tejpen runt kanterna på Berens The Great Escape. Jag slängde affischen i soporna och önskade att jag kunde fly från pappkartongerna och de kala väggarna och ett liv som inte alls kändes som det jag mindes.
Jag sov dåligt, och varje gång jag vaknade till skar drömfragment genom mitt medvetande. Mammas kropp som låg orörlig på sängen. Hennes tomma ögon som stirrade på mig. En bitter köld som lindade sig runt mig likt en filt. Känslan av en tyngd över bröstet. Jag försökte sätta mig upp, men tyngden hindrade mig. Det kändes som om någon tryckte en kudde mot mitt ansikte. Jag lyfte händerna och försökte fösa bort den, men där fanns ingen kudde. Bara luften jag inte kunde andas och tyngden jag inte kunde rubba. Jag blinkade hårt och sökte efter något välbekant som kunde dra ut mig ur drömmen. Allt jag såg var en suddig siluett som svävade ovanför mig. Nej. Som låg på mig. Två ögon glittrade i mörkret. Ett kvävt skrik fastnade i halsen när tyngden över bröstet ökade, och rummet började blekna bort … 35
J ag vaknade till igen av flera ljud – en smäll, klampande steg i trappan, röster. Ljuset ute i korridoren flimrade till, och jag kunde slutligen se vem de där lysande ögonen tillhörde. Elvis – han låg hopkrupen på mitt bröst och blängde på mig med gapande mun. Jag drog efter andan, men fick fortfarande inte luft. Elvis strök öronen bakåt och väste lågt, som en orm på väg att anfalla. Sovrumsdörren slog emot väggen, och någon ropade: ”Skjut!” Elvis vände huvudet mot rösten och luften strömmade in i mina svidande lungor. På tröskeln stod en kille med någonting svart i handen. Vem … Han lyfte armen. Var det där en pistol? Ett skott ekade genom rummet, och tyngden över bröstet lättade. Jag satte mig upp, flämtade och sög i mig syret min kropp så desperat behövde. En klibbig dimma regnade ner över allting och sved i ögonen, så jag knep ihop dem. När jag öppnade dem igen blev jag för häpen för att få fram ett ljud. En tjej svävade i luften över Elvis kropp vid sängens fotända. Hon var blek och mager, med blåmärken och skärsår, och det blonda håret hängde i trassliga lockar. Nakna fötter dinglade under hennes vita nattlinne. Det var tjejen från kyrkogården. Hennes blodsprängda ögon fann mina, frusna i en blick av ren och skär skräck. Tjejen hade två mörklila blåmärken på halsen, perfekta avtryck av händerna som måste ha strypt henne. Ännu ett skott träffade den strypta tjejens kropp, och hon 36
exploderade. Miljoner små fragment vibrerade som dammkorn i luften innan de försvann helt. Händer rörde vid mina axlar. ”Är du okej?” Hans ansikte var bara några centimeter från mitt – en kille i min ålder, klädd i en svart pilotjacka. Jag kravlade baklänges. ”Vem är du?” ”Jag heter Lukas Lockhart, och det där är min bror Jared.” Han nickade mot en kille som stod vid dörren, i en grön militärjacka med namnet LOCKHART broderat över bröstfickan. Han hade ett bleknat ärr över ena ögonbrynet. Båda var långa och bredaxlade, med rufsigt brunt hår och blå ögon. Enäggstvillingar. Killen i militärjackan gick fram till Elvis kropp. Han höll fortfarande en pistol inlindad i silvertejp i handen. Pistolen som dödade min katt. Det knöt sig i magen och jag flög upp från sängen. ”Vänta!” ropade en av dem och rusade efter mig. Det var alldeles för långt till trappan i andra änden av korridoren, och han var alldeles för nära. Jag skulle aldrig hinna. Men det var bara ett par meter till badrummet. Jag drog igen dörren bakom mig och låste den. I nästa sekund ryckte det i dörrhandtaget. ”Det är Lukas. Vi vill bara hjälpa dig.” Jag kunde inte tänka klart. Någonting som såg ut som en död tjej hade just exploderat i mitt sovrum, och nu var jag fast i huset med två killar jag inte kände. De hade definitivt räddat mitt liv … Men en av dem har en pistol. ”Ni dödade min katt.” ”Den är inte död. Den hoppade ut genom fönstret.” Rösten 37
lät tröstande och mjuk, vilket bara gjorde mig ängsligare. ”Det var bara saltkulor.” Jag drog efter andan och mindes den klibbiga dimman i sovrummet. ”Så han är okej?” ”Katten är förmodligen vettskrämd”, svarade Lukas. ”Men såvitt jag vet lever han, i alla fall.” Tårar av lättnad strömmade nerför kinderna. ”Vad var det där som kom ut ur honom?” Det kröp i mig när jag tänkte på tjejens plågade ansiktsuttryck och de mörka märkena på hennes hals. Någonting fruktansvärt måste ha hänt henne – vad hon än var. En lång paus följdes av viskningar från andra sidan dörren. ”En hämnande ande”, svarade Lukas. ”De manifesteras när en människa drabbas av en våldsam eller traumatisk död.” Jag tänkte på kvällen på kyrkogården och promenaden hem, när jag försökt intala mig att jag inte hade sett en tjej som svävade över marken. ”En ande? Som ett spöke, menar du?” ”Ja. Ett väldigt ilsket spöke.” En annan röst hördes genom dörren. Den var hårdare, som om all vänlighet bankats ur den. Lukas bror – vad hette han nu igen? Jared. ”Jag har sett det förut, tror jag. Spöket, alltså.” ”När?” Jared lät orolig. ”För en månad sedan, på kyrkogården några kvarter härifrån.” Killarna viskade till varandra igen. ”Vad ville det mig?” De var tysta ett ögonblick innan Lukas svarade: ”Hon utnyttjade katten för att stjäla din andhämtning. Hämnande andar är arga eller förvirrade över sin död, så de ger sig på de levande.” Jag såg framför mig hur Elvis legat hopkrupen på mammas bröst, och en våg av illamående sköljde genom kroppen. Hon dog inte av hjärtsvikt. 38
J ag hann knappt fram till toalettstolen innan magen vände sig ut och in. Någon knackade mjukt på dörren. ”Hur är det med dig?” Mamma var död, och enligt två främlingar hade hon dödats av en ilsken ande – samma ande som just hade försökt döda mig. ”Hur tog sig anden in i min katt?” Frågan lät som ett skämt, men jag kunde fortfarande känna den ohyggliga tyngden över bröstet. ”Genom gravhoppning, förmodligen. Om ett djur går över en nygrävd grav kan anden lifta med det”, svarade Jared, killen med pistolen. Jag föreställde mig hur Elvis gick över tjejens grav, hur hennes hand sköt upp ur marken och grep tag i hans lurviga ben. De kunde inte mena allvar. ”Det låter som tramsig vidskeplighet.” ”Vidskeplighet som nästan blev din död”, sa Jared. Jag tryckte händerna mot ögonen. ”Okej, men jag mår bra nu. Ni kan gå.” ”Du är inte säker här, Kennedy. Du borde följa med oss.” Vad som än hade hänt i mitt rum, hade två killar brutit sig in i mitt hus och stod nu ute i korridoren, beväpnade. Jag kastade en blick mot fönstret. De sista strimmorna av nattmörker hade försvunnit från himlen, men trottoarerna förblev folktomma. ”Jag har mobilen med mig”, bluffade jag. ”Försvinn nu, annars ringer jag polisen.” ”Kan du …” ”Jag ringer nu.” Efter några ögonblick hörde jag steg i trappan. Jag gick inte ut ur badrummet förrän jag hörde ytterdörren slå igen. Jag lutade mig mot väggen och stirrade på sovrumsdörren medan en fråga tog form i bakhuvudet. Hur visste de vad jag hette? 39
Jag har aldrig trott på spöken. Inte förrän ett försökte döda mig. När Kennedy Waters hittar sin mamma död förändras allt. Hon måste lämna sitt gamla liv bakom sig och slåss mot mörkrets mest ondskefulla demoner i Den svarta duvans legion. Hon möter en helt ny, skrämmande dimension. Död och mörker hotar överallt. Och inte blir det lättare av att hon ska kämpa tillsammans med de två snyggaste killar hon någonsin träffat. Hemsökta hus, hämndlystna andar, magiska symboler och pistoler laddade med salt blir hennes nya liv. För de onda andarna vilar aldrig.
ISBN 978-91-552-6112-2
Ondskan vaknar_omslag_kart_tb_k1.indd 1
2015-02-23 16.15