9789176970775

Copyright © Therese Slettengren 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-077-5 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018

Denna berättelse har delvis inspirerats av händelser i författarens liv, alla karaktärer är dock påhittade, likaså är alla eventuella likheter med verkliga händelser oavsiktliga.

Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.

Prolog

Hade hon vetat vem det var som ringde den kvällen skulle hon aldrig svarat. Då skulle hon ha blundat för det faktum att det kunde vara han och låtit telefonen ringa. Kvällen hade fortsatt som den var tänkt och hon skulle varit barnsligt förväntansfull inför det som komma skulle. Då hade hon kunnat återfinna lyckan. För första gången på tre årtionden.

En evighet hade förflutit sedan den dagen då hon hade fått vara med honom. Den som hon älskade. Vila i hans famn och där vara sann. Helt sann. Nu hade han lovat att det onda var ur vägen, och för första gången på alla dessa år skulle hon ha tagit fram sin dagbok för att skriva. Det hade hon tänkt göra den kvällen. För hon kände lyckan spira. Den senaste tiden hade hon till och med börjat plantera igen. Tagit hand om trädgårdens blommor och alla de fåglar som bodde där. Som hon gjort förr. Då, innan hon började väva sitt nät.

Hon visste nu att hon äntligen skulle bli fri, att hon skulle lösgöra sig från lögnens bojor. Först skulle hon fira sin bröllopsdag. Så var det tänkt.

I stället lyfte hon på luren. Och allt blev svart.

7

Del 1

År 1960 1 Som vanligt vinkade hon till mamma bakom spetsgardinen innan hon motvilligt vände sig om och började gå nerför backen. Runt huset på Åsen fanns inga andra hus, bara tallar och slyig skog. På den här delen av vägen kände hon sig trygg. Här var hon fortfarande hemma, men för varje steg ökade hennes hjärtslag. Hon vände sig om och andades ut när hon såg att vägen låg öde bakom henne. De kunde dyka upp när som helst, men hon var på sin vakt.

Innan hon nådde den stora skolbyggnaden passerade hon de nybyggda flervåningshusen på vänster sida där många av hennes klasskamrater bodde. Men det var i de gamla kåkarna, som mest liknade fallfärdiga ruckel som var redo att ge upp för det gamla träet, som de värsta bodde.

En gång hade pappa gått dit för att ställa saker till rätta, det hade bara gjort saker värre. Pappa hade berättat hur det var i de där kåkarna. Att det luktade fränt av smuts och latrin, inte fanns rinnande varmvatten och att de var tvungna att dela på toaletterna i källaren.

De vita lackskorna krasade mot gruset och med vakande ögon fortsatte hon att gå, ett försiktigt steg i taget. Varför han alltid jagade bara henne och ingen annan kunde hon rakt inte förstå. Kanske såg hon ut som ett lätt byte? Som en rädd hare. Hon visste att han gick i samma skola, men inte precis i vilken klass. Det enda som var säkert var att han var längre och större än vad hon var. När hon tänkte ef11

ter hade hon faktiskt nästan aldrig sett honom i skolan, men nästan varje dag väntade han på henne utanför fattigmanshusen.

Hon kikade in i den smutsgrå gränden, där var det tomt. Skolan var nära nu. Åh, vad hon längtade efter sagan som pappa skulle berätta klart i kväll. Den var så spännande och det pirrade i hela kroppen när hon funderade på hur den skulle sluta.

I samma stund kände hon en närvaro bakom sig, svängde runt och såg rakt in i hans elaka varggrin.

"Jag ska fan ta dig. Spöa skiten ur dig”, gormade Lasse och satte efter henne.

Skorna slog som trumpinnar mot gruset. Hon sprang för sitt liv, för att hon skulle höra klart sagan i kväll, för att hon hatade Lasse och för att det inte fanns någon annan utväg. Hon kände hur hjärtats hårda slag ökade för varje steg och hur svetten bröt fram under tröjan. Äntligen nådde hon skolans staket och när hon såg en av magistrarna tillät hon sig att sakta farten och vända sig om. Lasses blick av stål borrade sig in hennes ögon och hon rös. Reflexmässigt förde hon handen mot sitt halsband, tryckte fingret mot den tydliga spetsen på hästens svans och slappnade av.

12

2

Hillevi stod bakom spetsgardinen i vardagsrummets fönster på övervåningen och spanade ut över vändplanen framför huset på Åsen. Här stod hon ofta och betraktade fåglarna som flög i vilda banor på våren, eller åt av fågelmaten Herman hängt i trädet utanför fönstret på vintern. Ibland såg hon ett och annat rådjur, men vad brydde hon sig om fåglar och rådjur. Det var Nora och Herman som betydde något. Det var dem hon vinkade till när de gick för dagen och dem hon väntade på när eftermiddagen kom. Så snart Herman kört in bilen i det rymliga garaget lämnade hon sitt fönster för att värma maten, eller göra klart det sista med dukningen.

Nu lyfte hon handen för att vinka till Nora som kom hem efter skolans slut. Den gnagande oron satte sig i bröstet när hon såg sin späda dotter med de bruna lockarna som guppade i takt med de små bestämda stegen. Nora var så kavat. Full av liv och rak i ryggen. Ändå hade hon aldrig en kamrat hemma. Nog visste hon att Nora hade sina plågoandar, men ändå. Hillevi reste sig tungt från sin plats vid fönstret och gick in i köket för att förbereda ett glas mjölk och en smörgås. Noras kvicka steg uppför trappan värmde henne inifrån och ut. Hon tog av sig förklädet och gick sin dotter till mötes. ”Hej min älskling. Jag har förberett lite mellanmål, vill du ha?” ”Hej mamma. Gärna.” Nora slog sig ner vid köksbordet och Hillevi satte sig mittemot. Tystnaden lade sig i köket. Hillevi såg på sin dotter. Vad hade de att säga varandra egentligen? ”Det blir köttbullar och potatismos till middag. Det tycker du om eller hur? Du kan hjälpa mig rulla.”

13

”Javisst”, svarade Nora mellan tuggorna. ”Kan jag väl. När kommer pappa hem?”

Hillevi suckade. Visste inte vad hon skulle svara. Inte kunde hon väl fräsa åt sin dotter och säga att pappa kommer som vanligt klockan sex, men jag är här. Se mig. Prata med mig. Nej, då skulle hon ställa till en scen och det ville hon inte. Det kom inte på fråga. ”Han kommer väl som vanligt.” Hillevi snörpte på munnen.

Hon hade låtit tvär och ångrade sig genast. Sträckte fram sin hand för att möta Noras, men det var för sent. ”Okej. Jag går till mitt rum och gör min läxa. Tack för maten.”

Nora satte det tomma mjölkglaset på diskbänken och innan hon hann blinka hade flickan försvunnit in på sitt rum och Hillevis hand låg ensam och orörd kvar på köksbordet.

Hillevi såg efter sin dotter. Hennes tafatta försök till samvaro slutade alltid på samma sätt. Nora gick in på sitt rum, stängde dörren om sig och kom inte ut förrän Herman kom hem. Hon visste vad hon ville den flickan. Hon ville vara med sin far, den saken var klar, men det kunde aldrig leda till något gott. Det kunde det inte.

Med trötta steg gick hon ut i vardagsrummet för att sätta sig och läsa en stund innan middagen skulle lagas. För det mesta njöt hon av tystnaden och boken, men nu flöt orden över sidorna och boken blev liggande orörd i knät.

Hillevi reste sig från soffan med en suck, gick fram till fönstret och såg ut över trädgården som Herman skapat. Hon saknade honom. Saknade den tid som varit bara deras. När de träffats i den lilla butiken i Göteborg där hon hade sålt hattar till fina damer och herrar. Hon hade arbetat där så pass länge att hon gett upp hoppet om både man och barn, men hon klagade inte och hon saknade egentligen ingenting. Så hade han kommit en dag, mannen med det öppna leendet, de snälla ögonen bruna som kastanjer och de vackra händerna. Han ville köpa en hatt för att fira att han skulle bli civilingenjör, men eftersom han inte hade hittat det han sökte vid det första besöket så hade det blivit en beställning och många turer till butiken.

När han till sist stod där med sin hatt på huvudet hade han bjudit ut henne. Sedan den dagen hade det varit de två.

14

Han hade flytt livet på landet liksom hon. Tagit sitt pick och pack från fädernegården i Dalarna. Det hade inte varit lätt för honom att gå emot sina föräldrar, men han hade velat något annat än att ta över gården. Han hade velat studera, skapa. Och Hillevi hade velat göra det med honom. Därför hade hon lämnat sitt arbete och följt med honom till Stockholm. Där hade han fått jobb på det blomstrande Telefonaktiebolaget i Midsommarkransen. Högst upp på Åsen hade han sedan byggt dem ett hus, med en trädgård hon inte förstod sig på och med nymodigheter hon inte behövde. Och hon hade fött honom en dotter. Den dotter som blivit hans livselixir och den han höll sitt hjärta närmast.

Nora stängde dörren försiktigt om sig och smög fram till sängen. Det här var hennes och pappas egen lilla hemlighet, något de inte berättade för mamma. Mamma som alltid hade något ledsamt kring munnen som gjorde det svårt att slappna av. Med pappa var det en annan sak, med honom var allt så självklart, så lekfullt. Hans stora famn där hon landade så mjukt förde alltid med sig dofter av livet självt. Som verkstadens dofter av träspån, stål, järn, olja och bensin, eller som trädgårdens dofter av fukt, mylla, nyslaget gräs, jordiga potatisar, solmogna jordgubbar, höstäpplen och nedfallna löv. Hennes mamma hade ingen egen doft. Bara rengöringsmedel och hudsalva. Nora lyfte på huvudkudden och tog fram ABC-boken med den stolta tuppen på framsidan. Trots att det var länge sedan hon lärt sig bokstäverna och bokens alla sidor redan var märkta med choklad älskade hon leken lika mycket nu som när hon var liten. Hon bläddrade igenom den och fnittrade förtjust när hon upptäckte chokladen på sidan om N som var hennes älsklingsbokstav. Hon norpade åt sig godisbiten, ställde boken på sin plats i bokhyllan, klappade ryggen och viskade: ”Vår hemlighet pappa, bara vår.”

15

3

”Ser du, där. En flugsnappare.” Herman stod under ett träd i trädgården och pekade mot det skira grenverket. Han lyfte upp Nora och satte henne på sina starka axlar. Hon var nätt för sin ålder och han älskade att han fortfarande kunde bära henne trots att hon snart var tio år. Det skulle han göra så länge hon tillät honom och ännu hade hon inte protesterat. Tvärtom. Han höll ett hårt grepp om hennes vader och hon satt stadig som en ryttare i sadeln. ”Ja, jag ser”, hojtade Nora förtjust och kisade mot ekens bladverk. ”Det är två. Ska de para sig tror du?” ”Ja, jag skulle tro det”, sa Herman och spanade mot himlen. ”Herregud, ta det försiktigt med Nora” Hillevis röst skar genom trädgården. Herman vände sig om och tittade på Hillevi som stod där uppe på terrassen och kisade ner på dem i kvällssolen. ”Det vet du att jag gör”, ropade han tillbaka. ”Ja, men ändå. Det ser farligt ut. Snälla du”, sa hon och tvinnade sina händer. ”Okej”, sa han med ett leende vänt mot sin fru och på sin bredaste dalmål. Han släppte taget om Noras anklar och hon svingade sig vant ner på gräset där de bara fötterna landade stadigt. Hans stora hand slöt sig runt hennes lilla. Man skulle kunna tro att hans händer var skrovliga och valkiga, så mycket som de älskade att vara i rörelse, ständigt ha något i görningen, men de var lena. Fingrarna var långa och sirliga. Pianofingrar brukade Hillevi säga, men de spelade inte piano. De konstruerade saker. Som vaggan Nora legat i som liten, som bokhyllan Nora fått när hon fyllt sju år och som den lilla dala16

hästen i silver Nora bar runt sin hals. Hans händer kunde också tillverka stora saker. Som deras hus på bergets topp som hade utsikt över hela staden. Herman tittade på Hillevi för att få hennes bekräftelse att allt nu var i sin ordning. Hillevi nickade nöjt. ”Middag om en kvart. Kom in då”, sa hon och försvann in i huset.

Herman och Nora stod ett tag och studerade fåglarnas dans och försökte hitta tillbaka till lugnet under trädet ”Var tror du att de bygger sitt bo?” frågade Nora till slut och tittade på Herman. ”Tja, i något träd.”

Nora satte ett finger finurligt på läpparna och lade huvudet på sned. Så utbrast hon: ”Jag vet! Kan vi inte bygga ett bo åt dem?” Hon släppte hans hand och skuttade runt honom alldeles yster av sin egen idé. ”Snälla, snälla, så kan vi se när ungarna kommer”, tjoade hon.

Herman tittade på henne och skrattade åt den lustiga dansen och som vanligt kunde han inte motstå hennes infall. ”Du menar en fågelholk? Ja, det är en jättebra idé. Kom, vi börjar direkt. Vi hjälps åt. Som vanligt”, sa han och hans bruna ögon plirade mot hennes lika bruna. De gick hand i hand genom trädgården och stannade då och då för att titta på nya knoppar som tittat upp sedan i går, eller för att dofta på någon blomma. Denna tid på året var syrenen som precis slagit ut deras favoritdoft. ”Nu ska vi se”, sa Herman och plockade ner verktygen från väggen i verkstaden. ”Till en fågelholk behöver vi en hammare och en såg. Lite bräder och en spik.”

Nora tog vant fram spikarna som låg prydligt på plats i sin låda.

De arbetade tillsammans snabbt och flinkt som en gemensam enhet.

De hade tillverkat många saker och manicker i den där verkstaden och de visste precis vem som skulle göra vad. ”Så där”, sa Herman till slut. ”Nu har vi grunden klar. Nu ska vi bara få ihop alla olika delar. Om du tar…”

Han avbröt sig när dörren öppnades och Hillevi stack in huvudet. ”Jaså, det är här ni håller hus. Nu får ni allt ta och slita er från det där ni håller på med. Det är mat. Dessutom är det faktiskt din 17

födelsedag i morgon unga fröken.” Hillevi satte upp ett förmanande finger mot Nora, men ögonen log.

Nora tittade med uppspärrade ögon på sin mamma. ”Hade du glömt det gumman?”

Nora nickade och Herman tog tag i borsten och sopade golvet fritt från spån. ”Ja, du lilla fröken. Det är lätt att glömma roliga saker när man håller på med annat kul. Nu får vi allt slita oss”, frustade han och rufsade om Noras lockiga hår.

18

4

Lakanet låg som en hopsnurrad korv under hennes kropp. Redan hade hon varit vaken i två långa timmar och äntligen hördes viskningar och prasslet av paket utanför dörren. Nu trycktes dörrhandtaget långsamt ner och mamma blev synlig. Hon höll i en majestätisk gräddtårta med stora jordgubbar på toppen och tio tända ljus som glimrade ikapp med hennes leende. Pappa dök upp bakom mamma med händerna fulla av färgglada paket. Deras sång var ostämd och inte särskilt vacker. Pappas röst var mörk och stark, mammas knappt hörbar, men vad gjorde väl det? Hon reste sig käpprätt upp i sängen, lade händerna på täcket och blåste ut alla ljusen i tårtan när hurraropen dött ut. ”Grattis på tioårsdagen min stora dotter”, sa pappa och lade alla paket på sängen. Doften av nyklippt gräs kliade i hennes näsa när han böjde sig ner och kramade om henne. ”Tack”, sa hon förtjust. ”Vilket ska jag börja med?” ”Jag tycker du ska börja med det här”, sa pappa och räckte över ett hårt paket.

Nora makade på sig lite så att båda fick plats. När hon avlägsnat sidensnöret och vecklat upp papperet med rosa rosor tappade hon nästan andan. Bokens röda, läderklädda pärmar, det lilla låset och de vita bladen som skulle fyllas med bläck. Allt detta fyllde henne med värme, en känsla av trygghet. Hon tittade andaktsfullt på sina föräldrar. ”Det var mammas idé”, sa pappa och nickade mot mamma vid sängens fotända.

19

”Tycker du om den?” frågade mamma försiktigt. ”Mer än något annat. Tack så hemskt mycket”, sa hon och hissade boken mot taket som en trofé medan pappa skrattade så att hela sängen skakade. ”Nu får du öppna de andra paketen.” Mamma räckte över ett tunt, svagt rasslande. ”Det här var din pappas idé.”

Nora tog emot paketet och ett leende spred sig över ansiktet när hon såg vad det innehöll. ”Åh, frön till våra sommarblommor och nya trädgårdshandskar.

Tack!”

De andra paketen öppnades i rask takt. En ljusblå skena till håret, en ny bok om Kitty, en mjuk tröja och karameller från mormor och morfar i Göteborg. Som vanligt inget från farmor och farfar i Dalarna, men det gjorde inget. Hon hade fått en dagbok, en vän att anförtro alla hemligheter. Hon strök händerna över den läderklädda ytan och hon visste att den skulle bli betydelsefull. ”Nu är det dags för tårta”, sa mamma och slog ihop händerna. ”Inte riktigt än. Vi har en överraskning. Blunda riktigt hårt”, sa pappa och smög ut ur rummet.

Nora slöt ögonen, hörde hur dörren stängdes och hur de fnittrade på andra sidan. ”Nu kan du titta!”

20

5

Aldrig hade hon väl trott att de skulle ge med sig. Hon hade tjatat länge om en cykel, det hade hon. Mamma hade sagt bestämt nej, men pappa brukade inte vara svår att övertala så med honom hade hon lirkat lite till och det hade gett resultat. Den verkliga orsaken till hennes önskan om en cykel hade hon inte sagt något om. Det skulle göra pappa ledsen, men sanningen var helt enkelt den att cykeln skulle ge henne frid. Nu skulle Lasse inte ha en chans att springa ifatt henne längre. Hela helgen hade hon tränat. Först hade hon cyklat runt, runt på den lilla vändplanen utanför huset och sedan hade hon blivit allt modigare. När hon känt sig säker hade hon fått med sig mammas portmonnä och cyklat till handelsboden för att köpa mjöl och smör. I dag skulle hon cykla alldeles själv till skolan.

För bara en liten stund sedan hade pappa stuckit in huvudet genom dörren och inte förrän hon hade lovat minst tusen gånger att hon skulle cykla försiktigt hade han nöjt sig och åkt till kontoret.

Hon skuttade ur sängen och krängde på sig den blå klänningen, koftan och de vita strumporna som mamma i vanlig ordning lagt fram. Med hårda tag drog hon borsten genom tovorna i det lockiga håret. När hon var nöjd satte hon i den nya hårskenan och sprang ut till mamma som väntade i köket med ett glas mjölk och det hembakade sirapsbrödet brett med en tjock klick smör och en skiva Port Salut. Hon tog ett stort bett av smörgåsen, men kunde knappt sitta still. Mamma torkade händerna på det blommiga förklädet och försökte fånga hennes ivriga blick. ”Nora lova mig att du aktar dig för bilar och andra cyklister.”

21

”Jag lovar”, sa hon och drack upp det sista av den feta mjölken som lämnade en vit mustasch på hennes överläpp. Så for hon upp, pussade mamma på kinden och flög nerför trapporna.

Andaktsfullt lade hon skolväskan i den lilla korgen och ledde försiktigt ut den skinande cykeln från pappas garage. När hon stängt den svarta järngrinden bakom sig och vinkat till mamma gav hon sig av nerför backen. Doften av hägg och syrén fyllde henne och tankarna flöt i väg lika lätt som de vita lackskorna på den röda cykelns trampor och som vindens forsande genom håret. Åh, vad hon älskade det.

Snart nådde hon träkåkarna och som vanligt kikade hon in i gränden, men ingen väntade på henne där. Hon gled vidare i lugnare takt och väl framme vid skolan bromsade hon in vid cykelstället. I ögonvrån noterade hon hur Lasse och hans gäng sneglade åt hennes håll när de släntrade in på skolans område, men hon var skyddad nu. De kunde inget göra. Med högt huvud skred hon över den stora skolgården, öppnade den tunga skolporten och spanade mot cykeln för att försäkra sig om att den verkligen stod kvar. Det gjorde den.

Och det var med en känsla av triumf hon gick in i de svala salarna.

22

6

När skoldagen äntligen var slut susade Nora med långa kliv nerför skolans breda stentrappor. Äntligen kunde hon cykla hem till pysslet i trädgården och bygget i verkstaden. Fågelholken var klar och den skulle spikas upp i dag hade pappa lovat.

Först bländades hon av det skarpa ljuset på skolgården och hon blev tvungen att sätta handen mot ögonen för att vänja sig innan hon kunde rusa vidare. Det var först när hon var nästan framme vid cykelstället hon insåg att något inte stämde. Cykeln såg strandad ut, som att den hamnat på sniskan. Hon flämtade till och såg sig vilt omkring, men Lasse syntes inte till någonstans. Säkert gömde han sig någonstans där i skuggorna. Fegis, muttrade hon för sig själv och lät den tunga skolväskan fara med en duns i marken. Vad skulle hon ta sig till? Skulle hon gå hem utan cykeln? Leda den hela vägen hem? Eller skulle hon ringa till pappas kontor? Ja, det var nog det bästa. Han kunde säkert hämta henne och cykeln med bilen. Med bestämda steg gick hon tillbaka till skolan för att låna en telefon.

Var höll Nora hus? Mellanmålet hade för länge sedan ställts undan orört och snart skulle Herman komma hem. Hon lyfte på spetsgardinen och tittade ut, men vändplanen låg tom och öde. Hon gned händerna. Tänk om hon följt med en vän hem? Det vore väl roligt i och för sig, men tänk om någon i stället hade kört på henne med 23

cykeln och lämnat henne där! Det skulle vara förfärligt. Kanske låg hon ensam på vägen och blödde i detta nu?

Med bestämda steg gick hon tillbaka till köket och försäkrade sig om att spisen var avstängd. Nu fick det vara nog med detta väntande.

Hon stannade till vid telefonen. Skulle hon ringa till Herman? Nej, hon skulle inte oroa honom i onödan. Så tog hon sin tunna kofta över axlarna, klev i sina pampuscher och gick ut. När hettan slog emot henne blev hon förfärad. Detta var precis en sådan värme som gjorde folk tossiga. Kanske hade Nora fått solsting? Stackars flicka.

Hon skyndade på stegen nerför backen.

Utanför skolporten stannade Nora. Varför skulle hon egentligen störa pappa på jobbet? Hon hade tjatat sig till en cykel och pappa skulle inte gilla att hon kom rusande till honom så fort hon stötte på ett problem. Nej, hon skulle minsann fixa det här själv. Visa att hon klarade det. Hon vände tillbaka, placerade skolväskan i den lilla korgen och började vandringen hemåt.

Solens strålar värmde och snart klistrade klänningen mot huden.

Hon knatade på, men vägen kändes oändlig med den punkterade cykeln och den tunga skolväskan. Åh, vad hon hatade Lasse. Åh, vad hon längtade till sommaren. Nu var det bara några dagar kvar på den här terminen, sedan skulle det långa sommarlovet äntligen börja och hon skulle slippa Lasse i tre underbara månader. Det skulle bli oändligt skönt.

Först såg hon dem bara som mörka skuggor, men snart framträdde de allt tydligare. Hon flämtade till och skyndade på stegen, höll om styret med vitnande knogar, även om hon innerst inne visste att det var lönlöst. Till slut stod de mycket riktigt i en ring runt henne och hon blev tvungen att stanna.

"Lilla Nora. Har din fina nya cykel fått punka? Vi kan hjälpa dig, förstår du”, väste Lasse i hennes öra.

När han lade sina skitiga händer på cykelns blanka styre hade 24

hon inget annat val än att släppa taget. Instinktivt tog hon ett steg tillbaka när hans sura andedräkt och den obestämda lukten av svett och otvättade kläder nådde hennes näsa.

I efterhand kunde hon tänka att ingen tagit i henne eller sagt något elakt. Hon hade faktiskt gått efter Lasse in i den där smutsiga gränden av egen fri vilja. Av en enda dum anledning. För att rädda cykeln. Den trånga gatan var gropig och full av håligheter, fyllda med smutsigt vatten och trots att hon försökte undvika de värsta pölarna var de vita skorna redan färgade bruna av den geggiga sörjan.

Till slut stannade Lasse framför ett skjul. Han öppnade den rangliga dörren med ena handen och balanserade cykeln med den andra.

Vad skulle hon göra? Var det kanske ändå bättre att överge cykeln nu? Pappa skulle bli rasande. Åh, varför befann hon sig alls här? Hon borde rädda sig själv. Det skulle pappa säkert hålla med om. Hon vände om för att ta sig därifrån, men Lasse var på sin vakt och skrek till en av de andra att stoppa henne. Innan hon hann reagera hade någon puttat in henne i skjulet och hon snubblade in i det mörka, så slöts dörren om henne med ett brak och allt blev svart.

25