9789176459812

Svält

Knut Hamsun

SVÄLT Översättning, efterord & kommentar:

Henrik Petersen

Titelsida frĂĽn originalutgĂĽvan.

I N NEH Å LL FÖR STA A N DR A T R E DJ E F JÄ R DE

DEL E N .

DE L E N .

DE L E N .

DE L E N .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. 7 . 55 . 95

EF T EROR D . . . . . . . . . . . . . .

T E X T K R I T ISK KOM M E N TA R NOT ER . . . . . . . . . . . . . . . . .

K A RTA ÖV E R K R I S T I A N I A . .

KOLOFON . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

18 9 2 11 2 31 238 240

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

. . . .

151

FÖR STA DELEN

7

8

D e t var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den. ...............................................

Jag ligger vaken på min vindskupa och hör en klocka under mig slå sex slag. Det var redan ljust, och folk började gå upp och ner för trapporna. Nere vid dörren, där mitt rum var tapetserat med gamla nummer av Morgenbladet, kunde jag klart och tydligt se en kungörelse från fyrdirektören, och något till vänster om den en fet, bågnande annons från Bagare Fabian Olsen om nybakat bröd.

Så fort jag slog upp ögonen började jag av gammal vana tänka efter om jag hade något att glädja mig åt i dag. Jag hade haft det lite knapert på sistone. Den ena efter den andra av mina ägodelar hade skickats till »Morbror«, jag hade blivit nervös och retlig, ett par gånger hade jag också legat till sängs en hel dag med yrsel. Då och då, när lyckan var med mig, kunde jag dra in fem kronor från en eller annan tidning för en följetong.

Det blev allt ljusare och jag gav mig till att läsa annonserna nere vid dörren. Jag kunde till och med urskilja de magra, grinande bokstäverna om »Liksvepning hos jungfru Andersen till höger i porten«. Det sysselsatte mig en lång stund, jag hörde klockan slå åtta där nere innan jag steg upp och klädde på mig.

Jag öppnade fönstret och tittade ut. Där jag stod hade jag utsikt över ett klädstreck och ett öppet fält. Långt där ute låg ruinen kvar efter en nedbränd smedja, där några arbetare var i färd med att röja upp. Jag lutade armbågarna mot fönsterblecket och stirrade ut i luften. Det verkade bli en vacker dag, hösten 9

var kommen; den fina, svala årstid då allt skiftar färg och förgår.

Sorlet från gatorna hade redan börjat och lockade mig ut. Detta tomma rum, vars golv gungade upp och ner för varje steg jag tog över det, var som en gisten hemsk likkista. Det fanns inget ordentligt lås på dörren och ingen kamin i rummet. Jag brukade ligga på mina strumpor på nätterna för att få dem att torka lite till morgonen. Det enda jag hade att roa mig med var en liten röd gungstol, som jag satt och dåsade i om kvällarna och tänkte på allt möjligt. När det blåste hårt och dörrarna inunder stod öppna, trängde en massa underliga, vinande läten upp från golvet och in genom väggarna och Morgenbladet nere vid dörren fick revor långa som en hand.

Jag reste mig och undersökte ett knyte borta i hörnet vid sängen efter något till frukost, men hittade inget och vände tillbaka till fönstret igen.

Gud vet, tänkte jag, om det någonsin skulle vara lönt att söka en anställning igen. Alla dessa avslag, halva löften, blanka nej, närda och krossade förhoppningar, nya försök, som alla rann ut i intet, hade gjort att jag helt tappat modet. Till slut hade jag sökt en plats som skuldindrivare, men hade kommit för sent, dessutom kunde jag inte skaffa femtio kronor som säkerhet.

Det fanns alltid något hinder. Jag anmälde mig till brandkåren också. Vi stod femtio man i vestibulen och bröstade upp oss för att ge intryck av kraft och hjältemod. En tjänsteman gick omkring och inspekterade alla sökande, kände på deras armar och gav dem en eller annan fråga. Men mig gick han bara förbi, skakade på huvudet och sade att jag var utesluten på grund av mina glasögon. Jag gick dit igen, utan glasögon, stod där med rynkade ögonbryn och gjorde ögonen vassa som knivar, och mannen gick åter förbi mig, och log; han hade känt igen mig. Det värsta av allt var att mina kläder hade börjat bli så dåliga att jag inte längre kunde infinna mig någonstans som en anständig människa.

Sakta men säkert hade det gått utför med mig hela tiden! Jag stod till sist så absurt utblottad, hade inte ens en kam kvar eller 10

en bok att läsa i när det blev för trist. Under hela sommaren hade jag sökt mig ut till kyrkogårdarna eller upp till slottspar­ ken, där jag satt och skrev artiklar för tidningarna, spalt efter spalt om de mest skilda saker. Bisarra påhitt, nycker, infall av min oroliga hjärna. I förtvivlan hade jag ofta valt de mest avlägsna ämnen, som vållade mig långvariga ansträngningar och aldrig blev antagna. När ett stycke var färdigt, satte jag i gång med ett nytt, och jag brukade inte bli alltför nedstämd av refuseringarna. Jag sade fortfarande till mig själv att någon gång måste det väl ändå lyckas. Och faktiskt, när jag hade tur och fick till det kunde jag få fem kronor för en eftermiddags arbete.

Jag reste mig återigen från fönstret, gick bort till tvättstället och skvätte lite vatten på mina blanka byxknän för att svärta dem, få dem att se lite nya ut. Då jag hade gjort det, stoppade jag som vanligt ner papper och penna i fickan och gick ut.

Jag gled knäpptyst nedför trapporna, för att inte väcka min värdinnas uppmärksamhet. Det hade gått ett par dagar sedan min hyra förföll och jag hade inget att betala med längre.

Klockan var nio. Vagnskrammel och röster fyllde luften, en väldig morgonkör, blandad med fotgängarnas steg och smäl­ larna från hyrkuskarnas piskor. Den stimmiga trafiken livade genast upp mig, jag började känna mig mer och mer tillfreds.

Inget var mig mer främmande än att bara gå en morgonprome­ nad i friska luften – vad angick väl luften mina lungor? Jag var stark som en jätte och kunde stoppa en vagn med ena axeln. En fin, sällsam stämning, känslan av den renaste bekymmerslöshet hade intagit mig. Jag iakttog människorna som jag mötte och gick förbi, läste affischerna på väggarna, tog intryck av en blick slängd till mig från en förbiåkande spårvagn, lät minsta bagatell tränga sig på mig, alla små tillfälligheter som korsade min väg och försvann.

Om man bara kunde få sig lite mat en sådan lysande dag!

Intrycken av den glada morgonen överväldigade mig, jag blev helt oregerligt belåten och började glädjenynna för mig själv utan anledning. Vid en slaktarbutik stod en gumma med en 11

korg på armen och funderade på korv till middag; när jag passerade henne såg hon åt mitt håll. Hon hade bara en enda framtand i munnen. Nervös och lättpåverkad som jag blivit de sista dagarna, gjorde gummans ansikte ett direkt motbju­ dande intryck på mig. Den långa, gula tanden såg ut som ett litet finger som stack upp ur underkäken och hennes blick var fortfarande full av korv när hon vände den mot mig. Jag tappade omedelbart aptiten och fick kväljningar. Då jag kom till basarerna gick jag fram till springbrunnen och drack lite vatten. Jag såg upp – klockan var tio i Vor Frelsers Tårn.

Jag gick vidare genom gatorna, drev omkring utan att be­ kymra mig för något som helst, stannade i ett hörn utan att behöva det, vek av och gick in på en sidogata utan att ha något ärende dit; jag lät allt vara, drev omkring i den glada morgo­ nen, vaggade tryggt fram och tillbaka bland andra lyckliga människor; luften var tom och ljus och mitt sinne utan minsta skugga.

I hela tio minuters tid hade jag haft en gammal halt gubbe framför mig. Han bar ett knyte i ena handen och gick med hela sin lekamen, arbetade av all kraft för att skjuta fart. Jag hörde hur han flåsade av ansträngning och det föll mig in att jag faktiskt kunde bära hans knyte åt honom; men jag försökte inte gå ikapp honom. Uppe vid Grænsen mötte jag Hans Pauli, som hälsade och skyndade förbi. Varför hade han så bråttom?

Jag hade inte tänkt be honom om en krona, jag skulle också snarast skicka tillbaka täcket jag lånade av honom för några veckor sedan. Så fort jag bara fått det lite bättre skulle jag inte vara skyldig någon människa ett täcke. Kanske börjar jag redan i dag på en artikel om framtidens brott eller om viljans frihet, vad som helst, något läsvärt, som jag kommer få tio kronor för minst… Och vid tanken på den här artikeln kände jag mig genomströmmad av lust att sätta i gång med att ösa ur min fulla hjärna. Jag skulle leta upp en lämplig plats i slottsparken och inte vila förrän jag fått den färdig.

Men den gamla krymplingen gjorde alltjämt samma spratt­ 12

lande rörelser framför mig på gatan. Det började till sist irritera mig att ha denna skröpliga människa framför mig hela tiden.

Hans vandring tycktes aldrig vilja ta slut; kanske hade han bestämt sig för exakt samma ställe som jag och så skulle jag ha honom för ögonen hela vägen. I min upphetsning föreföll det mig som om han vid varje tvärgata också saktade ner en aning och liksom inväntade vilken riktning jag skulle ta, varpå han åter svängde knytet högt upp i luften och fortsatte gå av alla sina krafter för att få försprång. Jag går och betraktar detta masande väsen och blir alltmer förbittrad på honom. Jag kände att gubben långsamt höll på att förstöra min ljusa stämning och drog den sköna, rena morgonen med sig ner i sin egen fulhet.

Han såg ut som en stor gumpande insekt, som med våld och makt ville slå sig till en plats här i världen och ha hela trottoaren för sig själv. När vi hade kommit upp på krönet av backen stod jag inte ut längre, utan vände mig mot ett butiksfönster och stannade, för att ge honom tillfälle att försvinna. Då jag efter några minuter åter började gå var mannen framför mig igen; även han hade stått blick stilla. Jag tog utan att tänka tre–fyra ursinniga steg framåt, hann ifatt gubben och slog till honom på axeln.

Han stannade tvärt. Vi började båda stirra på varandra.

En liten peng till mjölk! sade han till sist och lade huvudet på sned.

Se där, nu hade jag ställt till det! Jag trevade i fickorna och sade: Till mjölk, jaha. Hm. Det är lite knalt om pengar dessa tider och jag vet inte hur akut ert behov är.

Jag har inte ätit sedan i går i Drammen, sade mannen. Jag äger inte ett öre och jag har inte fått något arbete ännu. Är ni hantverkare?

Ja, jag är nåtlare.

Ni är vadå?

Nåtlare. Jag kan förresten göra skor också.

Det förändrar saken, sade jag. Ni får vänta här några minuter 13

så ska jag gå efter lite pengar till er, några ören.

Jag skyndade nedför Pilestrædet, där jag kände till en pant­ lånare på andra våningen; även om jag själv aldrig hade varit uppe hos honom. Då jag kom in i porten tog jag snabbt av mig västen, rullade ihop den under armen, gick uppför trappan och knackade på dörren till butiken. Jag bockade och slängde upp västen på disken.

En och femtio, sade mannen.

Jaja, tack, svarade jag. Hade det inte varit för att den börjar bli lite för trång så hade jag inte gjort mig av med den.

Jag fick slantarna och sedeln och begav mig i väg tillbaka.

Det var ju ett utmärkt påhitt det här med västen, jag skulle till och med få pengar över till en rejäl frukost och innan kvällen skulle min artikel om framtidens brott vara klar. Jag började direkt se lite ljusare på tillvaron och skyndade mig tillbaka till mannen för att bli av med honom.

Varsågod! sade jag till honom. Det gläder mig att ni vände er till mig först.

Mannen tog pengarna och började mönstra mig med ögo­ nen. Vad stod han och stirrade på? Jag fick intrycket att han särskilt granskade mina byxknän och jag retade mig på den oförskämdheten. Trodde tölpen verkligen att jag var så fattig som jag såg ut? Hade jag inte så gott som börjat skriva på en artikel värd minst tio kronor? Jag fruktade över huvud taget inte framtiden, jag hade många järn i elden. Vad angick det en vilt främmande människa om jag gav bort lite småpengar en vacker dag som denna? Mannens blick irriterade mig och jag beslöt att lära honom en läxa innan jag gick därifrån. Jag ryckte på axlarna och sade: Min gode man, ni har lagt er till med den fula ovanan att glo på folks knän när de ger er en krona.

Han lutade huvudet bakåt mot muren och spärrade upp munnen. Något arbetade bakom hans tiggarpanna, han tänkte väl att jag skulle lura honom på något sätt och han räckte tillbaka pengarna.

14

Jag stampade till i gatan, svor åt honom att han skulle be­ hålla dem. Inbillade han sig att jag hade gjort mig allt det här besväret för ingenting? När allt kom omkring kanske jag var skyldig honom den här kronan, jag var inte den som glömde en gammal skuld, han stod framför en hederlig människa, ärlig ut i fingerspetsarna. Kort sagt, pengarna var hans… Åh, inget att tacka för, det var mig ett rent nöje. Adjö.

Jag gick. Äntligen hade jag denna värkbrutna plågoande ur vägen och kunde vara ostörd. Jag begav mig åter ner genom Pilestrædet och stannade utanför en livsmedelsbutik. Det låg fullt av mat i fönstret och jag bestämde mig för att gå in och få lite med mig på vägen.

En bit ost och ett franskbröd! sade jag och slängde upp min femtioöring på disken.

Ost och bröd för alltihop? frågade kvinnan ironiskt, utan att se på mig.

För hela femtio öre ja, svarade jag obesvärat.

Jag fick mina saker, sade ytterst hövligt godmorgon till den gamla feta tanten och begav mig raka vägen uppför slotts­ backen till parken. Jag letade upp en tom bänk och började glupskt gnaga på min matsäck. Det gjorde gott, det var länge sedan jag hade fått ett så bastant mål mat, och jag kände efter ett tag samma mätta ro inom mig som man känner efter långvarig gråt. Mitt mod steg snabbt; det var inte längre nog för mig att skriva en artikel om något så enkelt och prosaiskt som framtidens brott, som dessutom vem som helst kunde gissa sig till, till och med läsa sig till i historien. Jag hade lust till en större kraftansträngning än så, jag var i stånd att övervinna svårigheter och bestämde mig för en avhandling i tre delar om det filosofiska vetandet. Naturligtvis skulle jag få tillfälle att spräcka några av Kants ynkliga sofismer… När jag skulle ta fram mina skrivdon och påbörja arbetet upptäckte jag att jag inte längre hade någon penna på mig. Jag hade glömt den hos pantlånaren, pennan låg i västfickan.

Herregud, vad allting bara måste gå bakvänt för mig! Jag 15

svor några gånger, reste mig från bänken och gick fram och tillbaka längs gångarna. Det var väldigt tyst överallt. Långt borta, vid drottningens lusthus, rullade ett par barnflickor omkring sina vagnar, annars syntes inte en människa till. Jag var ordentligt förbittrad och klev runt som en rasande framför min bänk. Hur märkligt fel gick det inte på alla sätt! En artikel i tre avsnitt skulle stranda på den löjliga orsaken att jag inte hade en tio öres blyertspenna på fickan! Om jag skulle gå ner till Pilestrædet igen och få tillbaka min penna? Det skulle ändå bli tid till att få ett gott stycke färdigt innan flanörerna började fylla parken. Det var också så mycket som hängde på den här avhandlingen om det filosofiska vetandet, kanske flera människors lycka, ingen kunde säga säkert. Jag sade till mig själv att den kanske skulle bli till stor hjälp för många unga människor. Vid närmare eftertanke ville jag inte förgripa mig på Kant, jag kunde ju undvika det, jag behövde bara göra en helt omärklig avvikning när jag kom till frågan om tid och rum. Men Renan tänkte jag inte svara för, gamle kyrkoherde Renan… Under alla omständigheter gällde det att få till en artikel på si och så många spalter. Den obetalda hyran, värdin­ nans långa blick på morgonen när jag träffade henne i trappan, plågade mig hela dagen och dök upp till och med i mina bättre stunder, när jag annars inte hyste en mörk tanke. Jag måste få ett slut på det här. Jag skyndade mig ut ur parken för att hämta min penna hos pantlånaren.

När jag kom ner i slottsbacken hann jag ifatt två damer som jag gick förbi. När jag passerade dem snuddade jag vid den enas ärm. Jag tittade upp, hon hade ett fylligt, lite blekt ansikte. Med ens rodnar hon och blir så underligt vacker, jag vet inte varför, kanske av ett ord hon hör från någon förbipasserande, kanske bara av en stilla tanke hos henne själv. Eller skulle det vara för att jag rörde vid hennes arm? Den höga barmen gungar till häftigt några gånger och hon kramar parasollskaftet hårt med sin hand. Vad tog det åt henne?

Jag stannade och lät henne komma framför mig igen, jag 16

kunde i det ögonblicket inte bara gå vidare, det hela föreföll mig så märkligt. Jag var på retligt humör, förargad på mig själv för händelsen med pennan och starkt upphetsad av all mat jag hade ätit på fastande mage. Med ens, i ett lynnigt infall, tar mina tankar en lustig riktning. Jag känner en sällsam lust att skrämma den här kvinnan, följa efter henne och göra henne illa på något sätt. Jag hinner ifatt henne igen och går förbi, vänder mig plötsligt om och möter henne ansikte mot ansikte, för att studera henne. Jag står och ser henne i ögonen och hittar i samma ögonblick på ett namn som jag aldrig hört förut, ett namn med ett glidande, nervöst ljud: Ylajali. Då hon kommit ganska nära sträcker jag på mig och säger hetsigt: Ni tappar visst er bok, fröken.

Jag kunde höra hur mitt hjärta slog ljudligt när jag sade det.

Min bok? frågar hon sin följeslagerska. Och hon går vidare.

Min ondskefullhet tilltog och jag följde efter kvinnan. Jag var i det ögonblicket helt medveten om att jag begick dårskaper, utan att jag kunde göra något åt det. Mitt förvirrade tillstånd skenade i väg med mig och gav mig de mest förryckta nycker, som jag följde i tur och ordning. Det hjälpte inte hur mycket jag än sade mig själv att jag bar mig idiotiskt åt, jag gjorde dumma grimaser bakom kvinnans rygg och hostade ilsket några gånger när jag passerade henne. När jag på detta sätt mycket långsamt vandrade framåt, hela tiden med bara några stegs försprång, kände jag hennes blickar i ryggen och kröp ofrivilligt ihop av skam över att ha plågat henne. Så småningom fick jag en underlig känsla av att vara långt borta, någon helt annanstans, jag hade en halvt obestämd känsla av att det inte var jag som gick där hopkrupen på gatstenarna.

Några minuter senare har kvinnan kommit till Paschas Bok­ låda, jag har redan stannat vid första skyltfönstret och just när hon går förbi mig stiger jag fram och upprepar: Ni tappar er bok, fröken.

Nämen, vadå för en bok? säger hon ängsligt. Kan du förstå vad det är för bok han pratar om?

17

Och hon stannar. Jag suger girigt i mig hennes förvirring, rådvillheten i hennes ögon hänrycker mig. Hennes tanke kan inte nå runt mitt lilla desperata tilltal. Hon har inte alls någon bok med sig, inte minsta blad av en bok och ändå letar hon i sina fickor, tittar upprepade gånger i händerna, vänder på huvudet och undersöker gatan bakom sig, anstränger sin lilla ömtåliga hjärna till det yttersta för att komma på vad det är för bok jag talar om. Hennes ansikte skiftar färg, har än det ena, än det andra uttrycket och hon andas mycket ljudligt. Till och med knapparna i hennes kjol tycks stirra på mig som en rad förfärade ögon.

Bry dig inte om honom, säger hennes väninna och drar henne i armen. Han är full, ser du inte att karln är full!

Hur främmande jag i detta ögonblick än var för mig själv, så fullständigt ett byte för osynliga inflytanden, så försiggick inget omkring mig utan att jag lade märke till det. En stor brun hund sprang tvärs över gatan, mot Studenterlunden och ner mot Tivoli, den hade ett smalt halsband av nysilver. Längre upp på gatan öppnades ett fönster på andra våningen och en flicka lutade sig ut med uppkavlade ärmar och började putsa rutorna på yttersidan. Inget undgick min uppmärksamhet, jag var klar och vid full sinnesnärvaro, allting strömmade emot mig med skinande tydlighet, som om ett starkt ljus tänts omkring mig.

Kvinnorna framför mig hade var sin blå fågelvinge i hatten och ett skotskt sidenband om halsen. Det slog mig att de var systrar.

De vek av och stannade vid Cislers musikhandel och tala­ de med varandra. Jag stannade också. Därefter kom de båda tillbaka, gick samma väg som de kommit, passerade mig igen, svängde om hörnet vid Universitetsgaten och gick rakt upp till S:t Olavs Plass. Jag var hela tiden så tätt i hälarna på dem som jag vågade. De vände sig om en gång och gav mig halvt skrämda, halvt nyfikna blickar, men jag såg ingen harm i deras miner, inga rynkade ögonbryn. Denna fördragsamhet med mina trakasserier fick mig att skämmas och jag slog ner blicken.

Jag ville inte längre förarga dem, jag ville av ren tacksamhet 18

följa dem med blicken, inte förlora dem ur sikte, tills de gick in någonstans och försvann.

Utanför nummer 2 , ett stort fyravåningshus, vände de sig om ännu en gång, och så gick de in. Jag lutade mig mot en lyktstolpe vid fontänen och lyssnade efter deras fotsteg i trappan. De dog bort vid andra våningen. Jag stiger fram från gatlyktan och tittar upp mot huset. Då händer något märkligt.

Gardinerna rör sig högt där uppe, i nästa ögonblick öppnas ett fönster, ett huvud tittar ut och två underligt plirande ögon vilar på mig. Ylajali! sade jag halvhögt och jag kände att jag rodnade. Varför ropade hon inte på hjälp? Varför stötte hon inte till en av blomkrukorna så att den träffade mig i huvudet, eller skickade ner någon att jaga i väg mig? Vi står och ser varandra i ögonen utan att röra oss, det varar kanske en minut.

Det går tankar mellan fönstret och gatan och det sägs inte ett ord. Hon vänder sig om, det rycker till i mig, en lätt stöt går genom mig. Jag ser en axel som vänds, en rygg, som försvinner inöver golvet. Denna långsamma gång bort från fönstret, den markerade rörelsen med axeln, var som ett tecken till mig.

Mitt blod förnam denna fina hälsning, och jag kände mig i samma ögonblick så svindlande glad. Så vände jag om och gick nedför gatan.

Jag vågade inte se mig om och visste inte om hon hade kommit tillbaka till fönstret. Medan jag övervägde det blev jag mer och mer orolig och nervös. Förmodligen stod hon i det ögonblicket och följde alla mina rörelser noga, och det var helt outhärdligt att veta sig vara granskad bakifrån på det viset. Jag stramade upp mig så gott jag kunde och gick vidare.

Det började rycka i mina ben, min gång blev ostadig för att jag ansträngde mig att göra den vacker. För att verka lugn och likgiltig slängde jag meningslöst med armarna, spottade i gatan och satte näsan i vädret, men inget hjälpte. Jag kände fort­ farande den förföljande blicken i nacken och rös i hela kroppen.

Till slut räddade jag mig in på en sidogata och därifrån tog jag vägen ner till Pilestrædet för att få tag på min penna.

19

Jag hade inga besvär med att få tillbaka den. Mannen gav mig västen själv och bad mig undersöka alla fickorna med detsam­ ma. Jag hittade också ett par pantkvitton som jag stoppade på mig och tackade den vänlige mannen för hans tillmötesgående.

Jag blev mer och mer tilltalad av honom och i samma stund blev det ytterst angeläget för mig att göra ett gott intryck på denna människa. Jag gjorde en vända ner mot dörren och gick sedan tillbaka till disken, som om jag hade glömt något. Jag tyckte jag var skyldig honom en förklaring, en upplysning, och jag började nynna lite för att fånga hans uppmärksamhet. Så tog jag pennan i handen och höll upp den i luften.

Det skulle inte falla mig in, sade jag, att gå långa vägar för vilken penna som helst, men med den här var det en annan sak, det fanns en egen orsak. Fast den såg oansenlig ut så hade denna pennstump faktiskt gjort mig till den jag var i världen, så att säga satt mig på plats här i livet…

Jag sade inget mer. Mannen kom ända fram till disken.

Jaså? sade han och såg nyfiket på mig.

Med den pennan, fortsatte jag kallblodigt, hade jag skrivit min avhandling om det filosofiska vetandet i tre band. Om han inte hade hört talas om den?

Och mannen tyckte att han nog hade hört namnet, titeln.

Ja, sade jag, den var av mig den! Så han fick inte bli förvånad över att jag ville ha tillbaka den här lilla pennstumpen, den hade alltför stort värde för mig, den var nästan som en liten människa. Förresten var jag honom uppriktigt tacksam för hans välvilja och jag skulle minnas honom för den – jo, jo, jag skulle verkligen minnas honom för den. Ett ord är ett ord, sådan var jag och han förtjänade det. Adjö.

Jag gick mot dörren med en hållning som om jag var i posi­ tion att placera någon på en hög post inom brandkåren. Den hygglige pantlånaren bugade sig två gånger för mig medan jag avlägsnade mig. Jag vände mig om ännu en gång och sade adjö.

I trappan mötte jag en kvinna som bar en nattsäck i handen.

Hon tryckte sig ängsligt åt sidan för att lämna plats och jag 20

letade instinktivt i fickan efter något att ge henne. Då jag inte hittade någonting blev jag generad och gick slokörat förbi henne. Kort därefter hörde jag att även hon knackade på hos pantlånaren. Det satt ett stålgaller på dörren och jag kände genast igen det klirrande ljudet när en människas knogar vidrörde det.

Solen stod i söder, klockan var ungefär tolv. Staden hade börjat komma på benen, promenadtimmen närmade sig och hälsande och leende människor böljade upp och ner längs Karl Johan. Jag tryckte armbågarna intill sidorna, gjorde mig liten och slank obemärkt förbi några bekanta som hade intagit ett hörn vid universitetet för att betrakta de förbipasserande. Jag vandrade uppåt slottsbacken och föll i tankar.

Dessa människor som jag mötte, hur lätt och glatt vaggade de inte sina blonda huvuden och svävade genom livet som genom en balsal! Det fanns ingen sorg i ett enda öga jag såg, ingen börda på någons axlar, kanske inte en dunkel tanke, inte en hemlig liten plåga i något av dessa lyckliga sinnen. Och jag gick där alldeles bredvid de här människorna, ung och nyss utflugen och jag hade alldeles glömt hur lyckan såg ut! Jag vårdade ömt denna tanke och fann att det var grymt orättvist allt som hade hänt mig. Varför hade de sista månaderna farit så egendomligt hårt fram med mig? Mitt annars så ljusa sinne stod inte alls att känna igen och jag led hela tiden de underli­ gaste plågor. Jag kunde inte sätta mig ensam på en bänk eller över huvud taget sätta min fot någonstans utan att bli ansatt av små meningslösa tillfälligheter, löjliga bagateller som trängde in i mina föreställningar och spridde mina krafter för vinden.

En hund som strök förbi, en gul ros i någons knapphål, kunde sätta mina tankar i gungning och engagera mig länge. Vad var det för fel på mig? Hade Herren pekat på mig med sitt finger?

Men varför just på mig? Varför inte lika gärna på någon i Sydamerika till exempel? När jag övervägde saken tycktes det bara mer och mer obegripligt att just jag skulle vara utsedd till försökskanin åt Guds nådiga nycker. Det var ett nog så 21

egendomligt tillvägagångssätt att hoppa över en hel värld för att plocka ut just mig. När här fanns både antikvariatsbokhandlare Pascha och ångbåtsexpeditör Hennechen.

Jag gick och dryftade den här saken och kunde inte bli kvitt den, jag fann de starkaste invändningar mot Herrens godtycklighet att låta mig sona allas skuld. Till och med efter att jag hittat mig en egen bänk och satt mig, fortsatte frågan att sysselsätta mig och hindrade mig från att tänka på något annat.

Från den dagen i maj då mina motgångar började, kunde jag så tydligt märka en tilltagande svaghet, jag hade liksom blivit alltför matt för att styra och leda mig själv dit jag ville. En svärm av små skadedjur hade trängt sig in i mitt inre och urholkat mig.

Tänk om Gud rent av hade i sinnet att slutgiltigt förinta mig?

Jag reste mig och vankade fram och tillbaka framför bänken.

Hela min varelse var i detta ögonblick utsatt för den värsta gradens plåga. Jag hade till och med fysiska smärtor i armarna och stod knappt ut med att hålla dem på vanligt sätt. Jag kände också starkt obehag efter min senaste, kraftiga måltid, jag var övermätt och upphetsad och vandrade fram och tillbaka utan att titta upp. De människor som kom och gick omkring mig gled förbi som skuggor. Till sist blev min bänk upptagen av ett par herrar, som tände sina cigarrer och pratade högljutt. Jag ilsknade till och ville säga något, men vände om och gick över till motsatta sidan av parken där jag fann mig en ny bänk. Jag satte mig.

Tanken på Gud började åter uppta mig. Jag tyckte det var oförsvarligt av honom att lägga sig emellan och förstöra allt varje gång jag sökte en anställning, när det enda jag bad om var mat för dagen. Jag hade så tydligt märkt att när jag svultit en lite längre tid i sträck var det som om min hjärna långsamt rann ut ur mitt huvud och gjorde mig tom. Huvudet blev lätt och frånvarande, jag kände inte längre dess tyngd på mina axlar, och jag hade en känsla av att mina ögon glodde lite väl vidöppet när jag såg på någon.

Jag satt där på bänken och tänkte över allt detta och blev mer 22

och mer bitter mot Gud för hans återkommande förföljelser.

Om han trodde att han drog mig närmare till sig och gjorde mig till en bättre människa genom att tortera mig och lägga motgång på motgång i min väg så tog han fel, det kunde jag försäkra honom. Och jag tittade upp mot himlen och började nästan gråta av trots och sade honom detta en gång för alla.

Bitar av min barndoms skoltid rann upp i minnet, en biblisk ton sjöng i mina öron, jag talade tyst till mig själv och lade sarkastiskt huvudet på sned. Varför oroade jag mig för vad jag skulle äta, vad jag skulle dricka och vad jag skulle iföra detta usla maskbo som kallades min jordiska lekamen? Hade inte min himmelska Fader sörjt för mig, som för sparvarna under himlen och visat mig nåden att peka på sin ringa tjänare?

Gud hade stuckit ner sitt finger i mina nerver och försiktigt, helt flyktigt, ställt till lite oreda bland trådarna. Och Gud hade dragit tillbaka sitt finger och det var fibrer och fina rottrådar på fingret efter mina nervers trådar. Och det var ett öppet hål efter fingret, som var Guds finger, och sår i min hjärna efter hans fingers vägar. Men där Gud hade berört mig med sin hands finger lät han mig vara och berörde mig inte mer och lät intet ont vederfaras mig. Han lät mig gå i frid och han lät mig gå med det öppna hålet. Och intet ont gjordes mig av Gud, som är Herren i all evighet…

Stötar av musik bars upp till mig av vinden från Studenter­ lunden, klockan var alltså över två. Jag tog fram mina skrivsaker för att försöka få något gjort, samtidigt föll mitt rakhäfte ur fickan. Jag tog upp det och räknade bladen, det var sex biljetter kvar. Gudskelov! sade jag ofrivilligt. Jag kunde fortfarande bli rakad i några veckor till och se lite bra ut! Och jag blev genast på bättre humör på grund av denna lilla ägodel som jag ännu hade kvar. Jag slätade omsorgsfullt ut biljetterna och stack häftet i fickan.

Men skriva kunde jag inte. Efter ett par rader ville ingenting komma för mig. Mina tankar var redan på annat håll och jag kunde inte rycka upp mig och anstränga mig mer bestämt. Allt 23

inverkade på mig och distraherade mig, allt jag såg gav mig nya intryck. Flugor och småknott satte sig på papperet och störde mig. Jag blåste på dem för att få bort dem, blåste hårdare och hårdare, men till ingen nytta. De små odjuren trycker sig bakåt, gör sig tunga och stretar emot, så att deras tunna ben bågnar.

Det går inte att få dem ur fläcken. De hittar något att haka sig fast vid, tar spjärn mot ett komma eller en ojämnhet i papperet och står orubbligt stilla tills de själva behagar ge sig i väg.

En stund fortsatte de små odjuren att sysselsätta mig och jag lade benen i kors och gav mig god tid att iaktta dem. Med ens nådde en eller två höga klarinettoner upp till mig från lunden och gav min tanke en ny knuff. Misslynt över att inte få till min artikel stack jag tillbaka pappren i fickan och lutade mig bakåt på bänken. Då är plötsligt mitt huvud så klart att jag kan tänka de finaste tankar utan att tröttna. Medan jag ligger i den här ställningen och låter blicken vandra nedåt bröstet och mina ben lägger jag märke till en sprattlande rörelse som min fot gör varje gång pulsen slår. Jag reser mig upp till hälften och tittar ner på mina fötter och jag upplever i denna stund en fantastisk, helt främmande stämning, som jag aldrig tidigare har känt. Det går ett underbart ryck genom mina nerver, som om ilningar av kallt ljus drog genom dem. Att blicka ner på mina skor var som att träffa på en gammal bekant eller som om jag fick tillbaka en lösryckt del av mig själv. En känsla av igenkännande darrar genom mina sinnen, jag får tårar i ögonen och jag förnimmer mina skor som en sakta susande ton upp emot mig. Svaghet! sade jag hårt till mig själv, jag knöt nävarna och sade: svaghet.

Jag gjorde narr av mig själv för mina löjliga känslor, hånade mig själv helt medvetet, jag talade mycket strängt och förståndigt och jag knep ihop ögonen hårt för att hålla tårarna borta. Som om jag aldrig hade sett mina skor förut börjar jag studera deras utseende, deras mimik när jag rör på foten, deras form och det slitna ovanlädret och jag upptäcker att deras rynkor och vita sömmar ger dem uttryck, ger dem fysionomi. Något av mitt eget väsen hade övergått i dessa skor, de var som en andedräkt 24

mot mitt jag, en flämtande del av mig själv…

Jag satt och fabulerade med de här känslorna en lång stund, kanske en hel timme. En liten gubbe kom och upptog den andra änden av min bänk. När han satte sig flåsade han tungt utåt gångstigen och sade: Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja, just det!

När jag hörde hans röst var det som om en vind svepte genom mitt huvud, jag lät skor vara skor och det föreföll mig redan som om den förvirrade sinnesstämning jag nyss upplevt hörde hemma i en tid för länge sedan, kanske ett år eller två tillbaka, och så smått höll på att utplånas ur mitt minne. Jag började titta på den gamle.

Vad angick han mig, den där lille gubben? Inte det minsta!

Bara det att han höll en gammal tidning i handen, med annons­ sidan utåt, och i den tycktes det ligga något inpackat. Jag blev nyfiken och kunde inte ta blicken från den där tidningen. Jag fick den vanvettiga idén att det kunde vara en mycket märklig tidning, något alldeles enastående; min nyfikenhet tilltog och jag började flytta mig fram och tillbaka på bänken. Det kunde vara dokument, farliga akter stulna från något arkiv. Och något föresvävade mig om en hemlig traktat, en sammansvärjning.

Mannen satt tyst och tänkte. Varför bar han inte sin tidning som andra människor bar en tidning, med förstasidan utåt?

Vad var det för hemlighetsmakeri? Han såg ut som om han inte ville släppa sitt paket, inte för allt i världen, han vågade kanske inte ens anförtro det åt sin egen ficka. Jag kunde gå i döden på att det var något skumt med det där paketet.

Jag tittade ut i luften. Just för att det var så omöjligt att tränga in i denna mystiska angelägenhet blev jag yr av nyfikenhet. Jag letade i mina fickor efter något att ge mannen, för att komma i samspråk med honom, och jag fick tag i mitt rakhäfte, men gömde undan det igen. Plötsligt fick jag lust att bara vara fräck, jag klappade mig på min tomma bröstficka och sade: Får jag bjuda på en cigarett?

Tack, mannen rökte inte, han hade tvingats sluta på grund 25