9789113038612

DET FEMTE VITTNET

DET FEMTE VITTNET

MICHAEL CONNELLY Det femte vittnet Översättning av Patrik Hammarsten

ISBN 978-91-1-303861-2 © Michael Connelly 2011 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, NY, USA through Sane Töregård Agency. All rights reserved.

Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: The Fifth Witness Översättning: Patrik Hammarsten Omslag: Alexandre Deplanck Tryckt av ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

Mrs Pena vände sig mot mig och höll vädjande upp händerna.

Hon talade med stark brytning och valde engelska när hon avslutningsvis riktade sig direkt till mig. ”Ni hjälpa mig snälla, mr Mickey?”

Jag såg på Rojas, som hade vänt sig om i framsätet trots att han inte behövde översätta åt mig. Sedan tittade jag över mrs Penas axel och ut genom bilrutan på det hus hon så desperat försökte hänga sig kvar vid. Ett bleknat rosa hus på två rum och kök, med en torftig trädgård innanför stängslet. Trappsteget av betong till verandan var nedklottrat, och det enda som gick att tyda var talet 13. Det var inte adressen. Det visade att man var lojal.

Till sist såg jag på henne igen. Hon var fyrtiofyra år och attraktiv på något slitet vis. Hon var ensamstående, hade tre tonåriga söner och hade inte betalat av huslånet på nio månader. Nu hade banken begärt utmätning och var helt enkelt på väg att sälja huset.

Den exekutiva auktionen skulle hållas om tre månader. Det spelade ingen roll att huset inte var värt särskilt mycket eller att det stod i södra L.A, i ett område med gängproblem. Någon skulle köpa det, och mrs Pena skulle bli hyresgäst i stället för husägare, förutsatt att den nya ägaren inte vräkte henne. Hon hade förlitat sig på Florencia 13 i åratal. Men tiderna hade förändrats. Nu hjälpte det inte att tillhöra ett gäng. Hon behövde en advokat. Hon behövde mig.

9

”Säg att jag ska göra mitt bästa”, sa jag. ”Säg att jag är ganska säker på att jag kan stoppa auktionen och bestrida själva utmätningen. Det kommer i alla fall att sakta ner det hela. Det ger oss tid att komma fram till en långsiktig plan. Vi kanske kan få henne på fötter.”

Jag nickade och väntade medan Rojas översatte. Jag hade anlitat Rojas som chaufför och tolk ända sedan jag hade köpt ett reklampaket som sändes på de spanska radiostationerna.

Jag kände att telefonen vibrerade i fickan. Den övre delen av mitt lår tolkade det som ett sms snarare än ett telefonsamtal, då telefonen vibrerade längre. Hur som helst struntade jag i det. När Rojas hade översatt fortsatte jag innan mrs Pena hann svara. ”Säg att hon måste förstå att det här inte är någon lösning på hennes problem. Jag kan ordna med uppskov och vi kan förhandla med hennes bank. Men jag kan inte lova att hon inte blir av med huset. Egentligen har hon faktiskt redan blivit av med huset. Jag kommer att skaffa tillbaka det, men sedan måste hon ta itu med banken.”

Rojas översatte, och gestikulerade med händerna där jag inte hade gjort det. Så småningom skulle mrs Pena ändå bli tvungen att flytta. Allt handlade om hur långt hon ville att jag skulle gå. Personlig konkurs skulle ge oss ännu ett år. Men hon behövde inte bestämma det nu. ”Säg också att jag måste få betalt för mitt arbete. Ge henne tidsschemat. Ett tusen i förskott och betalning varje månad.” ”Hur mycket varje månad och hur länge?”

Jag tittade på huset igen. Mrs Pena hade bjudit in mig men jag föredrog att ha mötet i min bil. I det här området sköts det från bilar och jag satt i min Lincoln Town Car BPS. Det stod för Ballistic Protection Series. Jag köpte den begagnad av änkan till en av Sinaloakartellens mördade hantlangare. Dörrarna var bepansrade och rutorna bestod av tre lager laminerat glas. De var skottsäkra. Det var inte fönsterrutorna i mrs Penas 10

hus. Det man kunde lära sig av Sinaloakillens öde var att man inte skulle kliva ur bilen utan anledning.

Mrs Pena hade berättat att de avbetalningar hon hade upphört med för nio månader sedan hade legat på sjuhundra i månaden. Hon skulle fortsätta att hålla inne med betalningarna till banken så länge jag var anlitad. Hon skulle få åka gratis så länge jag höll banken borta, vilket betydde att det fanns pengar att tjäna. ”Vi säger tvåhundrafemtio i månaden. Hon får rabatt. Se till att hon förstår att hon kommer undan billigt och att hon måste betala i tid. Kreditkort går bra så länge hon har täckning på kontot. Se bara till att det inte går ut före 2011.”

Rojas översatte, med hjälp av mer kroppsspråk och fler ord än jag hade använt, medan jag tog upp telefonen. Meddelandet kom från Lorna Taylor.

RING MIG SNARAST. Det fick vänta tills det här mötet var över. Ett vanligt advokatkontor hade en chef och en receptionist. Men jag hade inget annat kontor än baksätet i min Lincoln, så Lorna satt i den lägenhet i West Hollywood som hon delade med min utredare och skötte verksamheten och svarade i telefon.

Min mamma var född i Mexiko och jag förstod mer av vad hon sa än jag visade. När mrs Pena svarade begrep jag vad hon sa, eller i alla fall vad hon menade. Men jag lät ändå Rojas översätta. Hon lovade att gå in i huset och hämta engagemangsarvodet på ett tusen dollar och att sköta avbetalningarna till punkt och pricka. Till mig, inte till banken. Om jag lyckades se till att hon fick vara kvar i huset i ett år till kunde jag håva in fyra tusen dollar. Inte illa med tanke på vad som krävdes av mig. Jag skulle förmodligen aldrig träffa mrs Pena igen. Jag skulle bestrida utmätningen och dra ut på det hela. Det var mycket möjligt att jag inte ens skulle behöva inställa mig i rät11

ten. Min unga medhjälpare skulle ta hand om domstolssysslorna. Mrs Pena skulle bli nöjd och jag skulle bli nöjd. Men så småningom skulle det ändå ta slut. Det gör det alltid.

Jag ansåg att jag hade något att jobba med även om mrs Pena knappast skulle locka fram någon sympati. De flesta av mina klienter upphörde med sina avbetalningar till banken när de blev av med jobbet eller råkade ut för någon hemsk sjukdom eller liknande. Mrs Pena slutade när hennes tre söner åkte i fängelse för att ha langat knark och deras ekonomiska bidrag till hushållet plötsligt upphörde. Det fanns inte mycket goodwill att hämta ur den historien. Men banken hade fuskat.

Jag hade kollat upp hennes ärende på min bärbara dator. Allt fanns där: en redogörelse för hur hon hade delgivits angående betalningsuppmaningar och sedan utmätning. Men mrs Pena hävdade att hon aldrig hade delgivits. Och jag trodde henne.

Det här var inte den sortens område där delgivningsmän rörde sig fritt. Jag misstänkte att delgivningarna hade hamnat i papperskorgen och att den ansvarige helt enkelt hade ljugit. Om jag lyckades övertyga rätten om det kunde jag tvinga banken att släppa greppet om mrs Pena.

Det skulle bli mitt försvar. Att den stackars kvinnan aldrig hade informerats om den fara hon befann sig i. Banken utnyttjade henne, beslutade om utmätning utan att ge henne en chans att betala sina resterande skulder och bör få en reprimand av rätten för detta. ”Okej, då är vi överens”, sa jag. ”Säg till henne att gå in och hämta pengarna medan jag skriver ut ett kontrakt och ett kvitto. Vi sätter i gång med det här i dag.”

Jag log och nickade mot mrs Pena. Rojas översatte och klev sedan ur bilen för att gå runt och öppna dörren åt henne.

När mrs Pena hade klivit ur bilen öppnade jag den spanska kontraktsmallen på min bärbara dator och matade in alla nödvändiga namn och siffror. Jag skickade dokumentet till skrivaren som stod på en hylla tillsammans med annan elektronik på 12

det främre passagerarsätet. Sedan började jag skriva på kvittot för de medel som skulle sättas in på mitt förvaltningskonto.

Allt var öppet och ärligt. Alltid. Det var det bästa sättet att hålla Kaliforniens advokatsamfund borta. Visst hade jag en skottsäker bil, men det jag oroade mig mest för var oftast advokatsamfundet.

Det hade varit ett tufft år för Michael Hallers advokatbyrå.

Det fanns knappt några jobb för brottmålsadvokater under lågkonjunkturen. Brotten hade naturligtvis inte minskat i antal. I Los Angeles fortsatte brotten oavsett konjunktur. Men de klienter som kunde betala för sig var få och sällsynta. Ingen verkade ha råd med en advokat. Det ledde till att det offentliga försvaret vadade i uppdrag och klienter medan killar som jag var svältfödda.

Jag hade utgifter och en fjortonåring i privatskola som pratade om University of Southern California så fort ämnet college kom upp. Jag var tvungen att göra något, och då gjorde jag det jag tidigare hade sett som helt otänkbart. Jag gick över till civilrätt. Den enda gren som blomstrade inom juridiken var utmätningsförsvar. Jag gick på några seminarier, läste in mig på det och satte in nya annonser på två språk. Jag gjorde några hemsidor och började köpa listor där man hade begärt utmätning. Det var så jag fick tag i mrs Pena. Brevledes. Hennes namn fanns på listan och jag hade skickat ett brev, på spanska, där jag erbjöd mina tjänster. Hon berättade att innan hon fick mitt brev hade hon inte haft någon som helst aning om att hon skulle utmätas.

Om man bygger kommer de, sägs det. Det var sant. Jag fick mer jobb än jag kunde ta. I dag hade jag sex inbokade möten efter mrs Pena, och för första gången hade jag anlitat en verklig medarbetare till Michael Hallers advokatbyrå. Den landsomfattande epidemin när det gällde utmätning av fast egendom började lugna ner sig, men höll absolut inte på att lägga sig. I Los Angeles skulle jag kunna lapa i mig i åratal.

13

Uppdragen kostade bara fyra eller fem tusen styck men det här var en period i mitt yrkesliv då kvantitet fick komma före kvalitet. För närvarande hade jag över nittio utmätningsklienter på min föredragningslista. Min unge skulle utan tvekan kunna börja planera för studier på USC. Ja vad fan, hon kunde till och med börja fundera på att ta en mastersexamen.

Det fanns de som ansåg att jag var en del av problemet, att jag bara hjälpte de skuldsatta att slåss mot systemet och samtidigt fördröjde den ekonomiska återhämtningen. Den beskrivningen passade helt klart in på vissa av mina klienter. Men de flesta såg jag som återfallsbrottslingar. De hade lurats in i den amerikanska drömmen om att äga en egen bostad och lockats att ta lån som de egentligen inte hade en chans att klara av. Och sedan bestraffades de igen när bubblan sprack och samvetslösa långivare behandlade dem hänsynslöst under den efterföljande utmätningsvågen. De flesta av dessa en gång så stolta bostadsägare hade ingen chans mot Kaliforniens effektiviserade utmätningsregler. En bank behövde inte ens ha en domares tillstånd för att ta någons hus. De stora ekonomiska tänkarna ansåg att det var så det skulle vara. Håll det i gång bara. Ju snabbare krisen når botten, desto snabbare kan återhämtningen börja. Säg det till mrs Pena, säger jag.

Det fanns en teori bland folk som gick ut på att det här bara var en del av en konspiration bland landets största banker för att underminera äganderätten, sabotera rättssystemet och skapa en utmätningsverksamhet som ett evigt kretslopp där de gjorde vinster i båda ändarna. För min del köpte jag inte riktigt det. Men under min korta period inom det här rättsområdet hade jag sett så kallade äkta affärsmän begå tillräckligt många rovlystna och oetiska handlingar för att jag skulle börja sakna de gamla hederliga brottmålen.

Rojas stod kvar utanför bilen och väntade på att mrs Pena skulle komma tillbaka med pengarna. Jag tittade på klockan och noterade att vi var försenade till nästa möte, en utmätning 14

av ett företag i Compton. Jag brukade försöka se till att boka in nya möten inom samma geografiska område för att både spara tid och bensin. I dag höll jag till i söder. I morgon var det dags för östra L.A. Jag höll till i bilen två dagar i veckan och bokade in nya klienter. Övrig tid arbetade jag med uppdragen. ”Kom igen, mrs Pena”, sa jag. ”Vi måste dra.”

Jag bestämde mig för att utnyttja väntetiden till att ringa Lorna. För tre månader sedan hade jag börjat dölja mitt nummer när jag ringde. Det gjorde jag aldrig när jag sysslade med brottmål, men i min sköna nya värld av utmätningsförsvar ville jag oftast inte att någon skulle ha mitt direktnummer. Och det gällde både långivarnas jurister och mina egna klienter. ”Michael Hallers advokatbyrå”, svarade Lorna. ”Hur kan jag…” ”Det är jag. Vad står på?” ”Mickey, du måste ta dig till Van Nuys-stationen på direkten.”

Hon lät väldigt angelägen. Van Nuys-stationen var LAPD:s ledningscentral för insatser i San Fernando Valley, norr om staden. ”Jag arbetar i söder i dag. Vad gäller det?” ”De har Lisa Trammel där. Hon ringde.”

Lisa Trammel var en klient. Hon var faktiskt min allra första klient i utmätningsbranschen. Jag hade ordnat så att hon hade kunnat bo kvar i åtta månader nu och jag var övertygad om att jag kunde fortsätta i ett år till innan vi släppte bomben om personlig konkurs. Men hon var helt uppfylld av frustration och livets orättvisor och kunde varken lugnas eller kontrolleras. Hon hade börjat demonstrera utanför banken bärandes ett plakat där hon fördömde dess bedrägliga beteende och hjärtlösa metoder. I alla fall tills banken lyckades få ett tillfälligt besöksförbud utfärdat. ”Bröt hon mot besöksförbudet? Har de gripit henne?” ”De har gripit henne för mord, Mickey.”

Det hade jag inte väntat mig.

15

”Mord? Vem är offret?” ”Hon säger att de anklagar henne för mord på Mitchell Bondurant.”

Då tappade jag hakan igen. Jag tittade ut genom bilrutan och såg mrs Pena komma ut. Hon höll en bunt sedlar i handen. ”Okej, ring runt och boka om dagens möten. Och be Cisco åka upp till Van Nuys. Jag möter honom där.” ”Ska bli. Vill du att Bullocks tar eftermiddagens möten?”

Bullocks var vårt smeknamn på Jennifer Aronson, den medarbetare jag hade anlitat på Southwestern, en juridikskola som höll till i varuhuset Bullocks gamla lokaler på Wilshire. ”Nej, jag vill inte att hon ska hantera nya klienter. Boka bara om dem. Och du, jag tror att jag har Trammels mapp med mig, men du har telefonlistan. Leta reda på hennes syster. Lisa har ett barn. Han är förmodligen i skolan och någon måste hämta honom om Lisa inte kan det.”

Vi såg till att varje klient lämnade in en uttömmande telefonlista eftersom det kunde vara svårt att få tag på dem när det var dags för förhandlingar i domstolen, och när de skulle betala mig för mitt arbete. ”Jag sätter i gång med det”, sa Lorna. ”Lycka till, Mickey.” ”Detsamma.”

Jag lade på och tänkte på Lisa Trammel. På något sätt var jag inte förvånad över det faktum att hon hade gripits för mord på den man som försökte ta hennes hus ifrån henne. Jag menar inte att jag förväntade mig att det skulle ske. Inte alls. Men innerst inne hade jag anat att något skulle hända.

16

2

Jag tog snabbt emot pengarna från mrs Pena och gav henne kvittot. Vi skrev båda på kontraktet och hon fick en egen kopia. Jag fick numret på hennes kreditkort och hon lovade att det skulle finnas täckning för 250 dollar i månaden under den tid jag arbetade åt henne. Sedan tackade jag henne, skakade hand och lät Rojas följa henne till dörren.

Under tiden öppnade jag bakluckan med fjärrkontrollen och klev ur. Bagageutrymmet var tillräckligt stort för att rymma tre förvaringslådor samt allt mitt kontorsmaterial. Jag hittade Trammels mapp i den tredje lådan och tog upp den. Jag tog även den stiliga attachéväskan som jag brukade ha när jag besökte polisstationer. När jag stängde bakluckan fick jag syn på det stiliserade talet 13 som hade sprejats med silverfärg på luckans svarta lack. ”Men vad fan!”

Jag såg mig omkring. På tomten tre hus därifrån lekte några barn, men de såg ut att vara för unga för att vara graffitikonstnärer. Resten av gatan var folktom. Jag var helt ställd. Dels hade jag varken hört eller lagt märke till attacken på min bil som skedde samtidigt som jag hade ett möte med en klient, och dels var klockan bara drygt ett och jag visste att de flesta gängmedlemmar inte stiger upp och omfamnar dagen och dess möjligheter förrän senare på eftermiddagen. De är nattdjur.

17

Jag gick tillbaka till den öppna bildörren med mappen i handen. Jag såg att Rojas stod kvar vid ytterdörren och småpratade med mrs Pena. Jag visslade och kallade tillbaka honom till bilen. Vi var tvungna att ge oss i väg.

Jag klev in. Rojas förstod vad jag menade, knallade tillbaka till bilen och klev in. ”Compton?” frågade han. ”Nej, ändrade planer. Vi måste ta oss upp till Van Nuys.

Snabbt.” ”Okej, chefen.”

Han svängde ut från kanten och började köra tillbaka mot 110:an. Det fanns ingen motorväg som ledde direkt till Van Nuys. Vi var tvungna att ta 110:an till centrum och sedan byta till 101:an norrut. Vi hade inte kunnat utgå från en sämre plats i staden. ”Vad sa hon när ni stod vid ytterdörren?” frågade jag Rojas. ”Hon ställde frågor om er, chefen.” ”Hur menar du?” ”Hon sa att ni inte såg ut att behöva en tolk.”

Jag nickade. Det fick jag ofta höra. Tack vare min mammas gener såg jag snarare ut att vara född söder om gränsen än norr om den. ”Hon ville även veta om ni var gift, chefen. Jag sa att ni var det. Men om ni vill vända och utnyttja tillfället så är det bara att göra det. Men då vill hon förmodligen ha rabatt.” ”Tack, Rojas”, sa jag torrt. ”Hon har redan fått rabatt, men jag ska komma ihåg det.”

Jag började med att bläddra igenom kontaktlistan i min mobil innan jag öppnade mappen. Jag letade efter namnet på någon kriminalare som arbetade i Van Nuys och som kanske skulle kunna berätta vad det rörde sig om. Men jag hittade ingen. Jag gick in i en mordutredning utan någon som helst förhandsinformation. Ingen bra start.

Jag vek ihop mobilen, ställde den i laddaren och öppnade 18

mappen. Lisa Trammel hade blivit min klient efter att hon hade fått det brev jag skickade till dem vars bostad skulle utmätas. Jag antog att jag inte var den enda advokaten i Los Angeles som skickade sådana brev, men av någon anledning svarade hon på mitt och inte på deras.

När man har en egen advokatbyrå kan man oftast välja sina klienter. Ibland gör man fel val. Lisa var ett sådant. Jag ville komma i gång med min nya verksamhet. Jag sökte människor som hade hamnat i knipa och som hade blivit utnyttjade. De som var alldeles för naiva för att känna till sina rättigheter och möjligheter. Jag letade efter dem som var i underläge och jag trodde att Lisa var en av dem. Hon passade in på beskrivningen, utan tvekan. Hon hade blivit av med sitt hus på grund av en rad olika omständigheter som hade fallit som dominobrickor utan att hon hade kunnat göra något åt det. Och hennes långivare hade skickat hennes fall till en utmätningskvarn som hade tagit genvägar och till och med brutit mot reglerna.

Jag anlitades av Lisa, gav henne en betalningsplan och började slåss för henne. Det var ett bra uppdrag och jag var upprymd.

Det var inte förrän efter allt detta som Lisa förvandlades till en jobbig klient.

Lisa Trammel var trettiofem år. Hon var gift, hade en nioårig son som hette Tyler och deras hus låg på Melba i Woodland Hills. När hon och hennes make Jeffrey köpte huset 2005 arbetade Lisa som samhällskunskapslärare på Grant High och Jeffrey var försäljare hos BMW på anläggningen i Calabasas.

Deras hus på fyra rum och kök var belånat till 750 000 dollar och hade värderats till 900 000 dollar. Då var det högkonjunktur och det var enkelt att låna pengar. De anlitade en oberoende lånemäklare som skickade runt deras uppgifter och hittade ett lån med låg ränta där en större summa skulle amorteras efter fem år. Lånet omvandlades sedan till flera lån och skrevs om två gånger innan det slutligen hittade hem hos WestLand Financial, ett dotterbolag till WestLand National, 19

den Los Angeles-baserade banken som hade sitt huvudkontor i Sherman Oaks.

Allt flöt på bra för familjen ända tills Jeff Trammel kom på att han inte hade lust att vara make och pappa längre. Några månader innan lånet på 750 000 dollar skulle skrivas om drog Jeff, lämnade sin lånade BMW M3 på parkeringen utanför Union Station och Lisa med amorteringarna.

Nu när Lisa bara hade en inkomst och försörjningsansvar för ett barn funderade hon på den belägenhet hon befann sig i och gjorde några val. Vid det här laget hade konjunkturen saktat in som ett plan som stiger mot himlen utan tillräcklig fart. Med tanke på hennes lärarlön fanns det ingen bank som skulle bevilja henne ett nytt lån. Hon upphörde med sina avbetalningar och struntade i alla påminnelser från banken. När lånet hade förfallit till betalning blev det utmätning och det var då jag gjorde entré. Jag skickade ett brev till Jeff och Lisa, utan vetskap om att Jeff inte längre fanns med i bilden.

Lisa svarade på det.

Min definition av en jobbig klient är någon som inte förstår vilka gränser som råder i ett affärsmässigt förhållande, trots att jag tydligt och ibland upprepade gånger har förklarat hur det ligger till. Lisa kom till mig med det första beskedet om utmätning. Jag tog uppdraget och bad henne ta det lugnt och vänta medan jag tog itu med det. Men Lisa kunde inte ta det lugnt. Hon kunde inte vänta. Hon ringde mig varje dag. När jag hade lämnat in en stämning och lagt fram utmätningen inför en domare, dök hon upp i rättssalen när det bara gällde rutinmässiga registreringsärenden och ajourneringar. Hon var tvungen att vara där och hon ville hela tiden veta vad jag gjorde, se vartenda brev jag skickade och informeras om vartenda telefonsamtal jag tog emot. Hon ringde ofta och skrek när hon ansåg att jag inte ägnade mig helt och fullt åt hennes uppdrag.

Jag började förstå varför hennes man hade stuckit. Han var tvungen att komma bort från henne.

20

Jag började undra hur frisk Lisa egentligen var och misstänkte att hon var manodepressiv. De ständiga telefonsamtalen och hennes iver kom i vågor. Det kunde gå veckor utan att jag hörde ett knyst vilka sedan följdes av veckor där hon ringde flera gånger om dagen tills hon fick tag i mig.

Efter tre månader berättade hon att hon hade blivit av med jobbet på L.A. County School District på grund av ogiltig frånvaro. Det var då hon pratade om att begära skadestånd av den bank som hade begärt utmätning av hennes bostad. Hon började tala om vad hon hade rätt till. Allt var bankens fel: att hennes man övergav henne, att hon blev av med jobbet, att de tog hennes hus.

Jag begick misstaget att avslöja en del av vad jag visste och min strategi gällande uppdraget. Jag gjorde det för att göra henne nöjd, för att få henne att lägga på. Vår genomgång av lånehandlingarna hade visat att det fanns brister och problem gällande hur lånet upprepade gånger hade överförts mellan olika långivare. Det fanns vissa indikationer på bedrägeri som jag trodde att vi kunde använda oss av för att stärka Lisas ställning när det blev dags för förhandlingar.

Men informationen befäste bara Lisas övertygelse om att banken hade trakasserat henne. Hon nämnde aldrig någonsin att hon hade tagit ett lån som hon var skyldig att betala tillbaka. Hon såg bara banken som upphovet till det elände hon hade hamnat i.

Det första hon gjorde var att registrera en hemsida. Hon använde www.californiaforeclosurefighters.com för att sprida information om en organisation som hette Foreclosure Litigants Against Greed. Förkortningen var bättre – FLAG – och på plakaten använde hon sig av den amerikanska flaggan på ett effektivt sätt. Andemeningen var att kampen mot utmätningar var lika amerikansk som äppelpaj.

Sedan började hon demonstrera utanför WestLands huvudkontor på Ventura Boulevard. Ibland ensam, ibland tillsam21

mans med sin son och ibland tillsammans med andra som hon hade lockat med sig. Hon gick med plakat som fördömde bankernas inblandning i olagliga utmätningar och att de tvingade familjer att lämna sina hus.

Lisa var snabb med att tala om vad hon sysslade med för lokalpressen. Hon var med i tv flera gånger och hon var alltid på hugget och talade för andra i samma situation, där hon beskrev dem som offer för utmätningsepidemin och inte bara som skuldsatta människor av olika slag. Jag hade lagt märke till att hon fanns med bland de bilder som Channel 5 alltid inledde med när de hade någon nyhet som gällde utmätningsärenden eller statistik. Kalifornien låg på tredje plats i landet när det gällde antalet utmätningar och i Los Angeles var det som värst. Samtidigt som det rapporterades såg man Lisa och hennes grupp i bild med sina plakat: TA INTE MIN BOSTAD! STOPPA DE OLAGLIGA UTMÄTNINGARNA NU!

WestLand påstod att hennes demonstrationer var olagliga, att de hindrade trafiken och utsatte gångtrafikanter för fara, och de begärde och fick ett besöksförbud utfärdat, vilket innebar att Lisa inte fick uppehålla sig närmare än hundra meter från ett bankkontor och dess anställda. Hon skrämdes inte av det utan förflyttade sig i stället till tingsrätten, där man stred om utmätningar varje dag.

Mitchell Bondurant var vice vd på WestLand. Han var chef för låneavdelningen. Hans namn stod på de lånehandlingar som gällde Lisa Trammels hus. Därmed fanns hans namn också med på alla de handlingar som jag hade skickat in. Jag hade även skrivit till honom och i stora drag skildrat vad jag såg som tecken på bedrägligt beteende hos det utmätningsföretag som WestLand hade anlitat för att utföra skitjobbet, det vill säga ta deras kunders bostäder och annan egendom.

Lisa hade rätt att få se alla handlingar som handlade om henne. Hon fick en kopia på brevet och på allt annat. Trots att han var ansiktet utåt när det gällde utmätningen av hennes 22

hus, höll Bondurant sig utanför och gömde sig bakom bankens jurister. Han svarade aldrig på mitt brev och jag träffade honom aldrig. Jag visste inte heller om Lisa Trammel någonsin hade träffat eller pratat med honom. Men nu var han död och polisen hade gripit Lisa.

Vi svängde av 101:an vid Van Nuys Boulevard och körde norrut. Kommunens byggnader låg vid ett stort torg som omringades av två domstolar, ett bibliotek, norra stadshuset och Valley Bureau, där Van Nuys polisdistrikt höll till. Det fanns även flera andra statliga verk och byggnader i närområdet. Det var alltid svårt att hitta parkering men det oroade mig inte.

Jag tog upp telefonen och ringde min utredare, Dennis Wojciechowski. ”Det är jag, Cisco. Är du i närheten?”

I sin ungdom var Wojciechowski med i mc-klubben Road Saints men det fanns redan en medlem som hette Dennis. Eftersom ingen kunde uttala Wojciechowski kallade de honom Cisco Kid, på grund av att han var så mörk och att han bar mustasch. Nu var mustaschen borta, men namnet hängde kvar. ”Jag är redan här. Vi möts vid bänken bredvid trappan till polisstationen.” ”Jag är där om fem minuter. Har du pratat med någon? Jag har inte hört något.” ”Ja, din gamle polare Kurlen leder utredningen. Offret, Mitchell Bondurant, hittades i parkeringsgaraget vid WestLands huvudkontor på Ventura omkring klockan nio i morse. Han låg på marken mellan två bilar. Man vet inte hur länge han hade legat där men han var död när han hittades.” ”Vet vi hur han dog?” ”Det är nu det blir lite underligt. Först gick de ut med att han hade blivit skjuten eftersom en anställd som befann sig på ett annat plan påstod sig ha hört två smällar, som skott. Men när de undersökte kroppen verkade det som om han hade misshandlats till döds. Han hade blivit slagen med något.”

23

”Greps Lisa Trammel där?” ”Nej, som jag förstår det hämtades hon i bostaden i Woodland Hills. Jag väntar fortfarande på att några ska höra av sig men det är ungefär vad jag vet just nu. Jag beklagar, Mick.” ”Ingen fara. Vi får strax reda på allt. Är Kurlen vid brottsplatsen eller med den misstänkta?” ”Jag fick höra att han och hans kollega plockade upp Trammel och tog med henne till stationen. Hans kollega heter Cynthia Longstreth. Hennes grad är Detective-1. Jag har aldrig hört talas om henne.”

Jag hade inte heller hört talas om henne, men eftersom hon var D1 gissade jag att hon hade parats ihop med veteranen Kurlen, D3, för att få lite erfarenhet. Jag tittade ut genom bilrutan. Vi körde förbi en BMW-återförsäljare och jag kom att tänka på den försvunne maken som hade sålt BMW innan han drog sig ur äktenskapet och gick upp i rök. Jag undrade om Jeff Trammel skulle dyka upp nu när hans fru hade gripits för mord. Skulle han ta över vårdnaden om den son han hade övergivit? ”Vill du att jag ska kalla hit Venezuela?” frågade Cisco. ”Han är bara ett kvarter härifrån.”

Fernando Venezuela var den borgensman jag brukade använda mig av i Valleyärenden. Men jag visste att han inte skulle behövas den här gången. ”Vi väntar med det. Om hon är anhållen för mord kommer hon inte att friges mot borgen.” ”Nej, det är klart.” ”Vet du om de har tillsatt någon åklagare?”

Jag tänkte på min före detta fru som arbetade hos distriktsåklagaren i Van Nuys. Hon skulle kunna bli en bra informationskälla, såvida hon inte fick ta hand om målet. I så fall skulle det leda till en intressekonflikt. Det skulle Maggie McPherson inte tycka om. ”Jag har inte hört någonting om det.”

24

Jag funderade på det lilla vi visste och hur vi skulle gå vidare.

När polisen väl insåg vad det hela gällde – ett mord som kunde dra stor uppmärksamhet till en av dagens största ekonomiska katastrofer – kände jag på mig att de snabbt skulle stänga ner och lägga locket på. Om något skulle göras, skulle det göras nu. ”Jag har ändrat mig, Cisco. Vänta inte på mig. Åk till brottsplatsen och se efter vad du kan få reda på. Prata med folk innan de blir tillsagda att hålla tyst.” ”Är du säker?” ”Ja. Jag tar polisstationen och ringer om det skulle vara något.” ”Uppfattat. Lycka till.” ”Detsamma.”

Jag lade på och tittade på min chaufförs nacke. ”Sväng höger på Delano och kör in i Sylmar.” ”Ska bli.” ”Jag vet inte hur lång tid det tar. När du har släppt av mig kör du tillbaka till Van Nuys Boulevard och letar reda på en bilverkstad. Kolla om de kan få bort färgen på bakluckan.”

Rojas tittade på mig i backspegeln. ”Vilken färg?”

25