9789197991407

Page 1


De flyende skyldiga Conny Palmkvist

arnold.


Dikten under rubriken Pavel Friedmans poesi är tolkad och fritt översatt från engelska av Conny Palmkvist. Originalets titel är Motýl (1942) av författare Pavel Friedman. Strofterna ur Lejzer Wolfs dikt Varför?, samt stroferna ur Judd Tellers Tre judiska ynglingar skriver till en gammal kinesisk poet är tagna ur Natten läser stjärnor: Jiddischdikter från ett desperat sekel i urval och översättning av Salomon Schulman (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1991). I övrigt har följande poeter funnits i tankarna under arbetet: Miklós Radnóti (översatt till svenska av Ove Berglund, Brända Böcker Förlag, 2009), Abraham Sutzkever, János Pilinszky, Rajzel Żychlińsky, Vasko Popa och Jerzy Ficowski.

Omslagsform: Conny Palmkvist, Caroline Hillgren Omslagsbild: Dreamstime Författarporträtt: Kristoffer Granath Sättning: Niclas Holmqvist © Conny Palmkvist 20155 okförlaget arnold. Tryck: Vulkan, tredje upplagan5 ISBN omn7og7nmmlo7hn7i www.bokforlagetarnold.se


Till poeterna


Innan jag blev bortförd var jag förälskad Det hände i slutet av 1941. Klockan var halv fyra på natten och strax innan far gick med de tre polismännen sa han: ”Jag stannar hos dig.” Jag nickade flera gånger, jag ville inte gråta. Då sa han det ännu en gång. ”Jag stannar hos dig.” Då visste jag att det inte var sant och en minut senare steg han nedför spiraltrappan och togs till tegelfabriken för att göra sin del av kriget. Det var arbetstjänst. Ett jobb, men med svårigheter. Döden var inte enkel. Kvar på byrån låg ett bröd han hade fått tag på genom en vän, inslaget i Pesti Hirlap, dagstidningen, men lyxen i detta med en nybakad limpa gick mig helt förbi. Om mor var där sa hon ingenting om att far nu betraktades som statslös jude. Då hade han varit i landet i tjugo år, sysselsatt med arbete hos bönder. Min far, Ladislao Singer, absurt nedtecknad på en lista över dem som måste förpassas. Det sista jag såg av honom var fållen på hans poplinrock, en smal remsa bomullstyg, och hur ett snöfall fuktade hatten när han vände sig om på Dohany framför synagogans port. Snart fick mor höra att männen flyttats till ett land österut. Man talade om fronten och där gick de barfota för att leta minor med tårna. Jag hade inget hopp angående det och under en lång tid lärde jag mig utsikten från vårt fönster. Jag spelade på min violin och det gick hela år. En 5


sorg kan pågå under en mycket lång tid och även om jag inte längre hade en älskad far, så hade jag en mor. Man kan vara sin mors dotter och det förlorar aldrig sin betydelse. Och vi bodde ju kvar i samma lägenhet. Det fanns minnen, det fanns något att hålla fast vid. I huset bodde också det gamla syskonparet Ada och Gert Riz, och under dem haltade portvakten Mr Kopher omkring i sin etta. Högst upp hyrde familjen K- in sig, de hade fyra söner. Till höger om dem fanns änklingen Liam, en gammal man som grät varje natt och som ofta bad mig spela en vals, eller en sorgsen ballad. Han gick ut och satte sig under balustraden för att lyssna. Jag såg snön falla i hans hår. Han hade en cigarett i mungipan, senare en lång kvist utan löv. Man hade säkert stulit något från honom också och när min första ensamhet pågått ett tag stal man resten. Då var året 1944. Jag hade hunnit fylla sexton. Bara dagar efter den tyska ockupationen satte man dockor i regeringen. Jag räknade dem och de var två. I deras ansikten ritade man tänder. Riksföreståndare H- föll på knä och gav bort allt. Vad som hördes var en vinglig marsch och i spetsen stod tyskarnas nyinstallerade statssekreterare tillsammans med pilkorsarnas B- på en hökärra för att tala till folket. Jag hörde inte dem, jag var för ung, men det var en felvänd revolution man inte kunde undkomma om man hade en far som skickats till arbetstjänst. Allt det lärde jag mig när min morbror Januz kom för vår poesi varje helg. Jag menar: Han gick genom livet med en lögn i varje fot och han trodde på ginflaskor och poeter, inget mer. Varje skämt om dockorna var hans påhitt. Han satt i vårt kök och väntade på något att äta eller glädjas över. Punsch, kaffe, cigarrer. 6


Han sa: ”Vera, är du så rädd för tyskarna?” ”Portvakten är borta”, svarade jag. ”Men träskorna utanför hans dörr står kvar. Där hänger också en gammal jacka.” ”Vera, det är sorgligt och om jag hade känt portvakten hade jag sagt att han var en fin man som förtjänade bättre. Men jag kände honom inte. Han höll upp dörren för mig, det var allt.” Morbror Januz lade vår enda soppsked i tallriken. Den sjönk i sörjan av ärtor. Han funderade en stund och torkade sig sedan om munnen. ”Varför skäller en hund på månen?” Jag svarade omedelbart. ”Jag vet inte.” Han nickade och sköt tallriken över bordet. Lade huvudet i den öppna handflatan, stödde armbågen mot bordet. ”Du ska inte svara. Det är en dikt. Varför skäller hunden på månen? För att han tror den är en bit rött kött. Varför slår en lärare barnen? För att han inte kan sitt alfabet. Varför faller stjärnorna? För att dom har tråkigt hos Gud. Varför hugger man ner skogarna? Då tar sig vilddjuren till stan.” ”Herregud, du blir allt muntrare”, sa jag. ”Vad jag påstår är att vilddjuren kommer”, sa han och drog åter tallriken till sig. ”Men vilka är de? Har du sett dockorna på torget? Det är den typen som väntar. Löjliga marionetter. Låt dem inte bekymra dig. Är de vilddjur? Nej, nej. Men de vill skrämma oss.” Mitt hår var långt och mörkt, i ansiktet fräknar. April gick mot sitt slut och kylan hade börjat ge med sig. ”Jaja, det är inte ett mästerverk”, fortsatte morbror Januz. ”Men Lejzer gjorde så gott han kunde. Om du undrade angående dikten. Lejzer var en man som undrade varför. Det är förstås en fråga. Vad vi vill veta är när eller hur. ” Jag sa: ”I så fall, när vill du ha mer soppa?” 7


Han skakade på huvudet. ”Jag kan inte äta mer nu. Men du har förstått poängen. Man kan även säga, till exempel …” ”När kommer min far tillbaka?” Morbror Januz reste sig och gick runt bordet, kysste min panna. Jag ville uttrycka något, men han var redan försvunnen. Han hade dessutom fel angående dockorna. Snart stängdes de sista judiska affärerna och beväpnade ynglingar släpptes ut ur häktet, de benådades och fick ett uppdrag av den nya regimen sedan de värvats. De dolda morden i gränderna flyttades ut på gatorna och då gick det fortare att bli av med oss. Vi hade på något sätt dragit landet i fördärvet och det var därför man sköt folk utan att tveka. Att skjuta utan att tveka är att avlossa ett skott och sedan gå hem för att äta middag med sin fru och sina barn, men det kan också vara att slå en tung träpåk i huvudet på en värnlös kvinna och sedan pissa på hennes kropp. Därefter gå hem för att äta. Det var därför det låg döda människor längs Donau. Man ställde dem på rad. Man band ihop dem. Att skjuta någon utan att tveka är att skjuta mannen i mitten. När han faller i vattnet och drar med sig de andra i strömmarna står man kvar, då har man gjort sitt. Floden låg där den låg, som en brusten åder mellan Buda och Pest, men den kvardröjande vintern ställde till det för bödlarna. Inte alla sorger sjönk när isen skvalpade vidare långt in i maj. Istället drev de många kropparna iväg, förbi flodens knä och vidare. Från kullarna såg man en klar morgon detaljerna, en mössa eller ett par vantar på ett isflak, och då visste man att det fanns en tillhörande kropp. Jag förstod att en oförsiktig människa kan ryckas upp ur ett liv. En morgon såg jag dem på gatan, nästa dag var 8


de borta. Åldermännen sänkte rösterna. Man diskuterade ett märke som skulle sys på kläderna. ”Davidsstjärnan”, sa mor. Hon hade sytt fyrtiotre stjärnor, åt grannar och vänner. På Oktogontorget gapade fler stolar tomma, men de ställdes ändå ut av de kvarvarande männen. Att de frånvarande skulle återvända trodde man inte, men varje ensam stol var minnet av en vän. De hade dragit in i dimstråken och förvandlats till sin bästa handling. Min far, som alltid lånade ut pengar trots att han inga hade, eller hans vän, Kaleb med ögat, som alltid hade med sig cigaretter, men som inte själv rökte. Från väster kom bombflyg svepande över stadens utkanter om nätterna och de modiga kunde stå på taket och höra ljudet av missiler. De såg rökpelare, brinnande bilar, explosioner som sträckte sig mot himlen. Under ett sånt oväsen tvingades vi till särskilda hus. På byggnaderna fanns davidsstjärnor, och jag vet att jag hade ett sår på min fot, stort som en skalbagge. ”Den officiella verkligheten”, sa mor, ”är nu övertagen.” Jag tog med mig några böcker, men violinen slet man ur min hand. Två väskor fick mor med sig. Man stal något litet, sedan något stort. Vi var två familjer per rum. På Rákóczy utca. På så vis var det en tydlig resa. Kort, men oändlig. Kort därför att staden höll oss i sitt grepp, men oändlig därför att min pojkvän tidigare hade bott bara nittiotre steg bort. Nittiofyra när det regnade. Nu fick han cykla en lång bit för att möta mig på baksidan av ett judehus, i en trång gränd omsluten av tegel. På väggen skrev han våra namn, Vera och Hugo, och jag ritade hjärtan, barnsliga tecken. På andra sidan huset hördes skotten mellan nerfallna balustrader och träd, kullkastade gator, men Hugo talade mest om filmerna han sett, musiken på 9


radion. Jag vet inte om han sörjde staden när han kysste min hals. Det var oundvikligt att tro annat än att jag älskade honom. Han sa: ”Vera, håll i hatten, nu kysser jag dig.” Men jag höll inte i hatten och jag kände inte att hans mun var platt som ett streck. Det var en dockas mun. Jag var så ung i min enfald. Med dina armar omfamnar du mig när jag är rädd. Och sedan, medan han fortfarande höll om mig: Med mina armar omfamnar jag dig, och jag är inte rädd. Morbror Januz skulle skrattat åt de orden, men där ute, i det vindstilla mörkret, skämdes jag inte. Istället sjönk jag in i Hugos famn. Då rörde han vid min kropp och allt var förbjudet, varje del levde under kjolen. Och någon gång hade han saker med sig: bröd, smör, äpplen och stulna citroner. Han var citronernas tjuv och han kysste mig en sista gång och lämnade mig. En sådan kyss minns man hela livet. Jag grät som ett barn och spelade den ungerska dansen på en lånad violin. Han kom inte tillbaka. Jag hade en gång varit lycklig, då hade jag gått i skolan vid Berzsenyi Daniel. Vi hade varit två hundra elever och trettio lärare och varje morgon hade jag burit mina böcker dit. Nu låg det döda människor vid flodens stränder och april blev maj, blev till slut juni. Det var en torr sommar och fåglarna flög lågt. Jag såg deras pärlögon när de försvann söderut över natten. Mor hatade deras kvitter, om det inte var fint väder. När de sjöng ur träden var det lättare att förlåta dem. Hon stod envetet kvar vid ett bakbord, i en överbefolkad lägenhet, utan mjöl. Hon sa: ”Var blev den där pojken av? Han dröjer.” ”Vad pratar du om?” ”Citronernas tjuv?” 10


Jag vände mig om, gick ut i gränden. På väggen skrev jag: VARFÖR SKÄLLER EN HUND PÅ MÅNEN. Samma kväll dök morbror Januz upp för att torka mina tårar. Han var den sista skuggan i Budapest. Han ville tala om sin vän Judd Teller, om veckans poesi. Dikten hette Tre judiska ynglingar skriver till en gammal kinesisk poet. Skulle det hjälpa mig? Jag hade satt på tevatten, men lyriken dröjde. ”Jag vet att jag sa att livet är en teater av dockor. Att du inte skulle bli rädd. Vera, förlåt mig. Nu måste jag säga något annat och jag tror du är stor nog att lyssna.” Mor såg först på mig och sedan på sin bror. ”Ni två är från en annan värld”, sa hon och fnös, en kastrull föll ner på diskbänken. ”Sådana konstiga människor!” Hon steg ut ur rummet, som alltid. Det var den bilden jag hade av henne; ryggen som vändes mot mig, och på den kunde jag se hur hon hade det. Hon grät med axlarna nerdragna, handflatorna tryckta mot den övre delen av sina lår. Morbror Januz drack te. ”Ryktet säger att S- och juderådet undanhåller något. Glöm E- och K-. Man har visst ställt ut Gestapolegitimationer till dem. Vad betyder det? Jag gillar det inte. Vad ska ett judiskt råd med legitimationer? En viss rapport har nämnts. Man har påtalat olika läger.” ”Men du kommer och går som du vill?” ”Vera, ni skulle få plikta med livet om de tog oss på flykt i staden, det blir alldeles för svårt.” Med det sagt lutade han sig fram. ”Ett sprött sken värmde kornischerna. En måne i fjärran gnistrade, som en ring i ett piratöra.” ”Judd Teller?” sa jag och reste mig. På gatan nedanför såg jag en man springa mellan fyra omkullvälta hästkärror och ett par rostiga cyklar, de övergivna parasollerna som 11


hade blåst in mot husväggen. På avstånd; porten till ett jättelikt hus. ”Man håller på att lyfta av oss plagg efter plagg. Idag är vi människor med kläder. Senare kommer vi att vara avklädda. Då är vi nakna intill döden. Tro mig.” Jag skakade på huvudet. ”Jag tror dig inte.” ”Det har hänt i Litauen”, sa han och tände en cigarett, men fick släcka den. ”Det finns en poet, Sutzkever. Med honom faller himlen minst ett par meter.” Det sneda leendet, de tårfyllda ögonen. Han var på väg ut i natten, som vanligt. Den där sista gången. Jag stod kvar vid fönstret med ryggen mot honom. Jag hörde hur han reste sig och sköt in stolen. Dörren öppnades och en sommarfläkt drog helt kort genom rummet. ”Ursäkta, jag avslutade inte poesin”, sa han. ”Min vän Judd Teller har bett mig att läsa, så jag borde …” När dörren slog igen hörde jag en dov stämma. Rymden i trapphuset gav orden en märklig klang när de spreds. De förblev otydliga och jag fick aldrig veta hur dikten slutade. Mor kom tillbaka. Det hade väl pratats om det viktiga och inte bara om poesi? Jag svarade inte. Han var borta. Vi hade inte sagt farväl. Vi hade inte sagt att jag var övergiven utan honom. Mor somnade på golvet och jag minns att hon snarkade och vände sig i sömnen. Det slog mig som oansvarigt att hon sov, men det var så jag lärde mig att en ledsamhet tar ut en annan. Jag hann knappt blinka innan allt förändrades. En sorg fördröjdes och löstes upp när tiden gjorde motstånd. Då hann jag inte ens med mina egna tårar. Bara timmar efter att morbror Januz gått kom pojkarna med pilkors och det var samma ynglingar med bindel på armen. Jag hörde dem i trappan. Deras stövlar slamrade mot träet, som ville de riva byggnaden. Fyra gendarmer och 12


ett befäl. De letade fram en stor resväska ur garderoben och pekade på den, packa vad ni har, inte mer än trettio kilo. Hade vi värdesaker att ge dem? Åt det skrattade jag. Vi levde i ett enda rum och det rummet delade vi med familjen Kertész. De var fyra personer, vi var två, det kom och gick sju andra familjer. Värdesaker? Min hand vilade på diskhon och jag samlade mig för ett andetag när Hugo steg in i rummet. Jag såg honom och log, men sedan fastnade min blick på hans kläder. Jag tänkte: I dina två armar faller jag genom döden som genom en dröm. Helt ljudlöst. Men det var inte längre vackert. Han sa inte något om att jag skulle hålla i hatten. Han vände sig mot ett befäl och gjorde honnör. Mor sa: ”Honom där känner vi väl?” Jag svarade inte. Jag ville peka på pilkorsen hos hälften av dem och på svastikans röda hos de andra. Det var människor med döden tatuerad i handflatorna, därifrån spred den sig till ögat, men mor var blind för ondskan eftersom hon inte trodde på den. Hon blundade och gick med min hjälp nedför trappan som ledde till markplanet. Hon mumlade böner och önskade sig lösningar ända tills vi kom ut på gatan. Där tog orden slut. Människor stod tillsammans och solen sken, trots regnmolnen, men sedan började det regna, trots solen, och mina fötter blev blöta. Jag minns det mycket väl. Vi stod där och väntade och då kom ett skyfall, kort som en versrad. Han som varit min pojkvän stod bland sina vänner, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville inte krossa kärleken. Kanske trodde jag att det var ett missförstånd, men sedan slets mor åt ett håll och jag åt ett annat. Hon vinkade på sin väg mot Donaus stränder. Hennes ögon: som två ljus i en storm. En pilkorsare torkade av sin smutsiga hand på min 13


klänning. Han höll en pistol mot min panna, hård som stål, eftersom den var gjord av stål. Jag hann tänka att det är illa att han har en pistol, men kylan inuti mig var från hans fingrar. ”Vi genomsöker alla”, sa han, men släppte mig för att gå vidare. Med ens var både han och mor borta ur mitt liv. Befälet pekade och skrek om Tisza Kálmán, det grönskande torget, och när vi började gå åkte en bil förbi. Någon spottade på mig. Vem satt i den bilen? Någon som ville spotta på en flicka och skrika: ”Ungern till ungrarna, bevara Ungern.” Det var en bil. En människa och en spottloska och sedan gasen i botten. Det var först då jag upptäckte att jag inte hade fått något med mig. Andra var mer välförsedda. De bar tålmodigt på sina tillhörigheter. En radio, en väska, en stol. Jag såg någon som bar på en kudde. En gitarr, ett dragspel. Men mödrarna hade inga väskor. De hade barn i famnen. Ett äldre par rullade en liten kärra och när soldaterna kom för att slita den ur händerna på dem nämnde mannen ett avtal. ”Det har jag betalt för”, ropade han. ”Betalt! Förstår ni?” När ingen svarade honom lugnade han ner sig och nämnde ett befäl. Han höll upp sin hatt, tryckte brättet mot kroppen, som en bugning. Han var nu foglig. På huvudet hade han en yllemössa som han burit under hatten. Värmen måste varit olidlig. En av soldaterna sparkade omkull träkärran. ”Du ska få en plats på tåget”, skrek han. ”Första klass.” Mannen vände sig inte om, sa inget mer. Han höll sin fru under armen och där gick de i kappor av päls och i slutet av gatan skymtade järnvägen. Vi var alla en och samma. I den sanningen gick vi med stenar under skorna och jag ville inte klaga över något när tåget for in på stationen. Vi väntade till ljudet av hundar, tillbakahållna av blekgrå män. 14


På gatorna bakom oss fortsatte livet som vanligt, för nu gick resten av staden hem från jobbet, spårvagnarna for förbi som de alltid gjort och vid övergångsställen väntade barn som slutat skolan. Mellan molnen glödde ett ljus, som hade solen sjunkit ner och lagt sig på det sista av ovädret. Vi hade bara inte tid att stanna upp för att diskutera vad det betydde att tiden fortsatte gå trots döden. Jag menar: Jag såg döden kliva mellan oss för att stiga på tåget i vårt sällskap. Innan man stängde dörren kom en man och förklarade vad som var bäst att göra. Som han sa, det är bättre att ni lämnar pengar och smycken här, än att de faller i tyskarnas händer. Inte sant, vänner, ska vi inte hålla ihop? Stövelspetsarna skelade åt höger och vänster. Likväl brann de korsade pilarna på hans arm och ingen svarade honom, inte någon gjorde en ansats till att börja gräva i väskorna. Två hinkar placerades i hörnet. I den ena skvalpade vatten, den andra var tom. Redan då lämnade vi en halvcirkel runt dem båda två. Vi var människor och låtsades inte om kärlen som skramlade. Sjuttioåtta räknade någon oss till. Vi var fyrtio för många och kanske var det bara det han ville kontrollera. Att situationen var galen och orimlig. Han stod vid sidan om mig och stirrade genom det spruckna träet och jag frågade inte vad han kunde se. Vi kunde omöjligen ha lämnat Budapests förorter bakom oss och likväl tryckte han ansiktet mot brädorna när landskapet med övergivna fabriker susade förbi. Jag trängde mig längre in i vagnen. Jag var än så länge redig, hederlig och blyg, så jag sa hela tiden förlåt och famlade vidare tills jag såg en ledig plats på golvet. Där hann tröttheten ifatt mig. Som hastigast såg jag Hugos ansikte, snedluggen och den klara blå blicken. Men 15


sedan såg jag istället mor för mitt inre och då vred sig något i magen flera varv för jag ville förändra det sista minnet av henne. Tanken var inte att hon var död, men att jag ville fixera en bild av hur hon sett ut när hon gått neråt floden. Jag svor att skriva ner allt om henne när jag återvänt och lögnen var då befäst. Mycket lite kom att handla om Bertha Singer. Fyra gånger till stannade tåget. Utanför viskade soldaterna om att vi borde göra vår plikt som ungrare och kasta ut pengar. Vad hade vi kvar att ge? När ingenting hände erbjöd de sig att sälja vatten, en skopa för guld, men när en kvinna överlämnat sin vigselring och ingenting fått tystnade diskussionen. Vi trodde att vi var på väg västerut. K- var den sista anhalten i Ungern och vi passerade under kväll och i mörker. Vi tystnade och sjönk ner i vår del av utrymmet. En ensam kvinna stod med ryggen mot mig. Inte förrän hon vände sig om såg jag att hon var gravid. Inuti henne fanns ett barn. Hon stod lutad mot väggen och höll en hand under sin mage. ”Jag heter Ewa Lengyel”, sa hon, och lade sedan den andra handen på magen. ”Nu har jag sagt det.” Jag nickade och ljudet från hinkarna föll illa i stunden. Den gamle mannen som hukade över hinkhålet höll nacken sträckt, som var han envetet säker på att detta måste gå att genomföra med värdighet. Han hade vänt ögonen inåt, i en besvärjelse. På det sättet gjorde han vad han skulle när tarmarna tjöt. När jag åter vände mig mot Ewa Lengyel hade hon snurrat ett halvt varv och höll blicken i skuggorna där väggarna möttes. Runt om i vagnen sov man tungt, någon grät och blev galen. Någon bad en bön, men sådana böner, som de på ett tåg, kunde inte lyfta. Flera av männen förstod inte detta. 16


De satt tätt ihop och talade. Borde de redan nu läsa bönen? Ingen svarade. Varje ord hade förlorat betydelse och spriten delades upp. De skålade och drack. Senare sjöng de, men vilken glöd talade de om? Sommarnatten var kall som en stengrotta. Jag gick inte att rädda och tåget rusade genom ett grått landskap med kolröken i streck mot himlen. Underifrån kom ljudet av den gnisslande och sjungande järnvägsrälsen som höll mig vaken. Ljudet var: De är bara dockor, de är bara dockor. Vid ett tillfälle: Jag lämnar dig inte. Mil efter mil av förbannelser. Mitt huvud föll bakåt och jag somnade, sov tungt. Ett dygn är så långt. Två dygn är längre. Sedan kommer evigheten. Då kan du åka hur långt som helst och aldrig någonsin komma tillbaka. Jag menar: Evigheten var den gången ungefär tre dygn.

17


Vi hade tur med vädret Gräset glänste och fyra kaniner rusade förbi. Synen gav mig hopp. Kaniner kan inte finnas i helvetet, tänkte jag. Hur skulle de kunna leva i närheten av ondska? Varför skulle de äta gräset, om gräset luktade död? Längre bort strövade en ensam soldat och han tycktes uttråkad, som befann han sig i ett av livets vanliga tillstånd; på gården vid ett hus eller i maklig takt på väg hem från arbetet. Loket stod stilla i det sista som var kvar av sommarnatten. Männen hade somnat och solen var skuren rakt av vid horisonten. Den gravida kvinnan vände sig mot mig. Hon frågade vad jag såg där ute. Jag förklarade att jag inte kunde se något särskilt, bara träd och ängar och då vände hon sig bort igen och sjönk ner i funderingar. När tåget rullade vidare rörde det sig stötvis och en man som jag inte lagt märke till trängde sig förbi mig. Det vänstra benet hängde efter honom, det var visst ett träben. Han föste undan mig från kvisthålet i väggen utan att säga något, men lade samtidigt en försonande hand på min axel och lät den ligga. Ett ögonblick stirrade han på lägret som närmade sig. Jag såg hur han höll andan och sjönk ner på knä. Det fanns en pojke bredvid oss, fyra eller fem år gammal. ”Så här är det”, sa han till pojken. ”De kommer att dela på oss så fort vi gått av och då kommer jag att gå åt ett 18


håll och du åt ett annat. Förstår du? Vi kan inte göra något åt det.” ”Kommer jag inte att vara med dig?” ”Nej.” ”Ska jag vara ensam?” ”Ja.” Mannen log. Han drog till sig handen på min axel och böjde sig ner för att lägga armarna om pojken. Han sa: ”Min son, vi kommer att ses i morgon.” På båda sidor om spåret hördes rop och hundars skall. Folk sträckte på sig, kedjorna slets från dörren. Och trots att jag hade väntat länge på att få stiga av önskade jag nu att jag fått fundera längre på vad som fanns där ute. Jag blinkade mot det första ljuset, mot baracker och skorstenar. De grå rökpuffarna som drev tätt intill marken. Överallt kastade sig människor av tåget. Strax kom också barnen ner och de letade efter en riktning att gå mellan soldater och arbetande fångar. Det var ett tåg och jag hade klivit ombord. Nu var jag på en annan plats. Kläder och bagage vräktes i en hög. Stora väskor togs åt sidan, värdesaker gled ner i fickorna på ansiktslösa. Inuti såg jag skymten av kallt vatten i ett glas. Hungern kunde man skaka av sig, det var enkelt. Den tog hand om sig själv och kvarlämnade inte något, men törsten var onådig och sträv och till sist en kraftlöshet man inte undkom. Bakom mig släppte de ner en man som förlorat sig och gett upp. Efter honom kom det sista av bagaget. Väskor och bylten föll ner och vi fördes fram. Klungan såg till en början formlig ut, men ett kaos utbröt när männen tvingades stiga undan från kvinnor och barn. Jag gick tyst med, tog mina steg, rättade in mig i ledet. Mitt på ryggen hade jag en fuktfläck. 19


Varje steg den första morgonen var oväntat, men vi stod där. Törstande kvinnor, kvinnor med barn, ensamma kvinnor. Vi väntade i långa rader på en sida av rampen och på den andra muttrade svartmuskiga män, orakade och svettiga som bagare i den tryckande morgonhettan. Bara en meter ifrån mig, en pojke i kavaj. Han såg stram ut för sin ålder, men ansiktet avslöjade honom. Samma sak var det med flickan vid hans sida. Hon var yngre och hennes kappa förbryllade mig, den såg ny ut. På huvudet en vit mössa och hon hade korsat sina ben. I dessa barnaögon syntes något märkligt. Jag betraktade dem och upptäckte som ett motstånd. De kramade sina mödrars händer med överdriven styrka, men lugnande ord hade ingen verkan på dem. De visste precis. Jag tänkte: Jag har sett ett öga åldras hundra år. Istället nådde oss rösterna från männen som bar väskor, som lyfte döda ur vagnarna. Jag höll upp handen, skuggade ansiktet. Jag kunde ana fler tåg stå på tur utanför det murade gapet, men de var otydliga bakom grusmolnen som virvlade över lägret. Smala stigar, gyttjan mellan dem. Någon frågade om vatten på fyra språk, men fick inga svar. De illa klädda fångarna skakade på sina huvuden och fortsatte röra sig likt tjuvar mellan oss med händerna i arbete. De lyfte en väska, släppte en väska. En fotograf skojade med de yngsta och tog bild efter bild, men de små var som huggna i sten; inte någon av dem vinkade eller log mot honom. En kvinna hade lagt sin krympta hand på sonens arm och hon lät två fingrar vila på den lilla armbågen, vackert skötta naglar, de vilade där med en viss bestämdhet, som om hon ville hindra pojken från att sugas in i kameran eller skadas av slutarens klick. 20


Jag såg den grå mannen i slutet av ledet. Jag hörde frågorna han ställde till dem som steg fram och det skedde under en tystnad som bröts bara då mor och barn skickades åt olika håll. Då skar rösterna genom luften, den sorgen kunde inte mätas. ”Wie alt bist du?” Samma röst, en enda rörelse. Höger eller vänster. När ännu en kvinna steg fram upprepade han sin bedömning, bad henne gå när han fått svar. Ibland sa han inte något, pekade bara åt vänster, men ibland steg han fram för att hjälpa till att sära på de envisa. Jag försökte hitta logiken i urvalet, vad det skulle leda till, men såg bara det allvarliga ansiktet. Ut steg sedan Ewa Lengyel och jag kunde inte tänka mig att hon skulle utsättas för detsamma som resten av oss. Kanske behövde hon vård, en läkare. Men nej, hon skickades åt sidan med en kort nick från befälet. Han bugade och lät sin vänstra arm falla ner i en eskorterande gest när det stod klart att han menade att hon skulle ansluta sig till den vänstra gruppen. Och då var det min tur. ”Raus, raus. Schnell.” Vid bordet stod mannen. Bakom honom väntade en bil med röda korsets emblem på flaket. Jag såg det spända skärpet runt hans beniga kropp, lädret i de vackra stövlarna han bar. Jag sänkte blicken och fördes åt höger, bort från bilarna där barnens trotsiga uppsyn höll på att falna. De lyftes upp på flaken med sina mödrar. Motorerna var redan i gång, sedan var de borta. Runt mig vilade en tomhet. Ingen skrek efter dem som kördes iväg, men vi viskade och var säkra på att det var de som blivit räddade. Röda korset hade ju hämtat dem, det röda korset syntes tydligt, och vi som stod kvar var ett 21


mellanskikt i samma ålder, ett fåtal män och kvinnor, inga ungar. På perrongen låg hundratals oöppnade väskor kvar i en röra, ljusstakar och kappor föstes ihop, flera par skor smögs undan. Befälen vände och gick åt lägret, spatserade charmerande iväg, högresta i oklanderligt rena kläder. Vad såg jag i den stunden? Solens gång över himlen. Den hånade oss där vi hukade. Svetten bet i nacken och ögat gled iväg, liksom inåt mörkret. Mörkret omslöt mig.

22


Den ensamme fotografen När jag vaknade visste jag inte hur lång tid som passerat eller vad som hänt, men den bistra solen var borta. Tåget var borta, människorna borta. De långa leden också. Då var jag ensam, men jag visste inte genast att jag var ensam. Jag förstod inte något av det som fanns omkring mig. Jag slog upp ögonen, stående i ett nytt led, och kvinnorna som hängde i skuggorna tycktes ömkliga. De hade andra kläder, säckväv och snören, deras huvuden var biljardbollar. Varför skulle jag fösas ihop med sådana skrangliga och lidande benrangel? Ett sorl omgav oss, det var vad jag inbillade mig. Vi befann oss i en byggnad av sten, ett blixtljus lyste då och då upp rummet. Jag såg en kvinna lämna stolen vid metallstativet. Hon slets från sin plats och försvann ut genom en dörr. Då fanns hon inte längre. Kameran var en insekt i fotografens händer när han arbetade med att lyfta av och sätta tillbaka attiraljer, samtidigt som han ropade efter nästa flicka, någon i kön framför mig. Kvinnliga vakter, och några manliga, drog benen efter sig längs vår rad och slant med batongen över smalbenets ömma baksida. Jag gick förbi dem som kröp ihop, de vettskrämda, och när det skulle varit deras tur var det istället jag som steg fram. Då 23


förstod jag att de liggande kvinnorna inte var ovilliga eller rädda. De var döda allihop. ”Sätt dig på stolen”, hörde jag honom säga. Vakterna hade lämnat oss. ”Titta rakt fram, mot kamerans lins. Titta hitåt. Vänd dig åt sidan.” ”Jag vet inte varför du stirrar på mig”, sa jag. ”Det är inte jag. Det är kameran.” Han reglerade maskinen. Jag hade svårt att föreställa mig att något där inne skulle fånga ögonblicket och hålla kvar det. Pojken skakade på huvudet. Han ropade efter någon som steg fram ur skuggorna. En kvinna ställde sig bakom mig, tryckte mitt huvud i rätt läge. Hon talade till mig. ”Vill hon inte sitta still för profilbilden? Då hjälper jag till. Det är mitt jobb. Eller hur?” Pojken höll en hand på kamerahuset när han tittade på mig och på min hjälpare där bakom. Han gjorde en gest med sin fria hand, som för att lugna någon i vår riktning, eller för att skona någon på vårt håll i ljuset, och då var jag rädd. Det kantiga föremål som stack likt ett kallt finger i nacken på mig sved mot huden, grävde i mitt skinn. Det var ett fotografi och det hela avslutades i profil, med mig stirrande ut i mörkret som dolde halva rummet. Mitt huvud föll bakåt och allt var tyst, utom fotografen som röjde med spakar och papper. Någon sa: ”Ska hon sitta kvar på stolen?” Pojken såg inte åt mitt håll. ”Jag ordnar det.” Och nu bar man ut kropparna på golvet, men de var inte två, som jag trott, utan fem. Varje biljardhuvud var delat i två eller fler, och jag hade mina fötter i golvet. Snurrade stolen. En förflyttning till ingen nytta. Fotografen lade sin hand på min panna och det var ännu en hand som rörde vid mig, men när han drog den över mitt huvud var det så märkligt. 24


Jag tycktes sakna hår. Han såg mig i ögonen och lyfte sin hand från min hjässa. Han såg törstig ut, med mjöliga pojkläppar. ”Du heter Vera Singer”, sa han. Om det var en fråga förstod jag det inte. Han satt på huk framför mig med en samling matta bilder i handen. ”Jag har följt dig idag. Sedan ni togs från tåget. Minns du att vi talades vid?” ”Nej.” ”Du var mycket uttorkad.” Fotografen drog fram en liten bild, en suddig kvadrat, och på den syntes människor på perrongen. Vi såg inte så olyckliga ut, inte på den bilden. ”Du försvann åt höger”, sa pojken och drog ett finger över bildens yta och fingrade på miniatyrerna. ”Jag tog bilden. Vi har slutat fotografera, egentligen. Men det fanns önskemål om den här dagen. Ni är ungrare? Jag tog flera hundra bilder. Minns du att doktorn visslade en stund senare? Troligtvis inte. Men du talade till honom. Du sa: Blå Donau är en mycket vacker vals, och han frågade dig om du var musikalisk, om du spelade något instrument. Du sa: Jag har spelat violin hela mitt liv, jag är ganska duktig. Människor bakom er höll andan, det var nästan bara kvinnor kvar. Där ser man, sa doktorn. Vad vi har är alltså en musikalisk jude.” Pojken nickade när han sa det sista. Han fortsatte: ”Det var nog därför du hamnade åt höger. Jag vet inte. Man kan inte veta något här. Förstår du vad jag säger till dig?” ”Jo.” ”Det fanns bara en Singer med din transport.” Han talade så sakta och jag lade åter en hand på mitt ansikte, som för att återerövra mig själv. Där var min näsa och mina ögon, en kind, min haka. Och där uppe, det 25


snaggade håret som retade min fingerspets. ”Som jag trodde”, sa pojken, nu mer dämpat. Han bläddrade vidare bland bilderna. ”Jag har inte hunnit framkalla alla. Det tar tid. Men ni togs till duscharna i alfabetisk ordning. Du gick nästan sist. Jag behöver inte förklara allting, ursäkta. Jag tog den här bilden på er grupp bakifrån, och där är du.” ”Jag har hår”, sa jag, och pekade på bilden, mina flätor. ”Ja.” ”Men det är ju helt fel.” Flera bilder föll ur hans hand. De landade på golvet, men han lät dem ligga. ”Här ser du hur det gick till. Du är naken, och han som sitter på pallen framför dig rakar din skalle. Sedan rakade han håret under dina armar, och här, på nästa bild, där han böjer sig nära inpå dig, har han just börjat raka ditt könshår. Det tog jag inga bilder av, självklart inte. Men han var erfaren och snabb. Om det svider är det desinficeringsmedlet. Maskinen var slö, du var inte först.” Ett trettiotal kvinnor drivs in i ett rum, och sedan, på nästa bild, strilar vattnet och förändrar uttrycken, lämnar svarta hål i ögonen på henne som vridit sig mot kameran. ”Vattnet var kallt”, sa fotografen. ”Du ville lämna duscharna flera gånger, men de slog dig varje gång och du föll tillbaka. Det var då du satte dig och stirrade tomt in i väggen. Någon ville skjuta dig, men jag var tydlig med doktorns order. Jag sa: Hon är violinist. Ingen vågar skjuta violinisten.” Han sträckte sig mot mig, lade en arm om min rygg och talade så tyst, med en hand vilande mot min nacke. ”Ni fick kläder, din bomullsklänning är allt du har, ser du, grå tjock filt, som säckväv. Men den är allt du har. Trä hucklet på huvudet när vi går härifrån och behåll det så. 26


Hur som helst. När ni duschat och fått kläder förhördes du av ett befäl och dina uppgifter fördes in i boken, ditt namn och ditt yrke, din släkt. Vilka språk du talar. Tyska, ungerska. Jiddisch? Stämmer det?” ”Jag heter Vera Singer”, sa jag. ”På din arm, ett nummer. Det är ditt namn.” ”Siffrorna är mitt namn?” Jag orkade inte vrida armen. Under några ögonblick visste jag alltså inte vad jag hette. Den unge mannen reste sig och tog fotografierna med sig. Jag väntade på stolen och rummet bredde ut sig, en sal med tunnor längs de kala väggarna. Ljuset var riktat mot mig, fönstret var en kolsvart tavelram. Var det natt? Fotografen ställde i ordning sitt maskineri och sopade hastigt av golvet. ”Vi är färdiga här”, sa han. ”Du ska till den västra delen av huvudlägret. Det är säkert inte en bra sak. Men man kommer att överlämna dig till karantänen, skulle jag tro.” Han nickade, tog försiktigt tag i min armbåge för att resa mig upp, och jag gick ut genom dörren, steg upp på flaket till en bil och där färdades jag med ett huckle på huvudet och en isande smärta runt mitt kön. Jag visste inte något om att gå in eller ut ur världen, men jag satt på en lastbil. Ett kylslaget månsken, en sval vind. Jag hade inget hår. Skorstenar och grindar, den tjutande vindens mörker. Jag tänkte: Vera Singer, nu är du tyst. Det här är din resa. Här är dina dagar. Detta är din sommar. Och du får åka med den fina bilen helt gratis. Detta är din resa. Jag tänkte: Att bli funnen när ingen letar.

27


Dragspelaren De anvisade mig mellanskiktet i den fjärde sektionen. Vi var sjuttio kvinnor i en avlång sal med stengolv. Småkrypen föll från människan ovanför när hon vände sig i sömnen. Det tog dagar innan jag lärde mig hålla andan när jag hörde träet knaka. När jag höll andan fick jag inga djur i munnen. På väggarna hade man skrivit meningar vi aldrig någonsin skulle glömma. Den här platsen är nu ditt hem. Och nedanför, till vänster, vid hinkarna som var till för dem som behövde tömma tarmen om natten: Arbete är liv. Strax efter gryningen dök en man upp med ett papper och ropade upp nummer. Ibland fem, ibland tio. Man visste aldrig vems tur det var, men det hände att jag såg hur de ritade in ett kors i listorna. Några släpade sig ur britsarna och gick hukade för att anmäla sig som frivilliga. Ingen visste vad det var de anmälde sig till, men de gick med lätta steg. Jag såg dem gå ut, hur de insöp solljuset med en suck. Samma vecka föll jag ner i lyckan. Det var mitt nummer som ropades, och det vid en oväntad tid, runt lunch. Sedan var det mig de släpade bort med extra frågor. ”Är du violinisten? Från Ungern?” 28


En mindre barack, sängar och kvinnor. Hundskall hördes, men jag såg inte hundarna. Kände inte lukten av dem. Och när jag hörde hennes röst förändrades allting. ”Jag heter Alma. Jag är dragspelaren.” Jag hade en svag aning om vad hon sa, innan hon ledde mig ur musikrummet, in i sovsalen. Men det exakta? ”Stanna nu här”, sa hon. ”Vila tills du är frisk.” Jag klättrade upp i sängen. Jag frågade efter Ladislao Singer. Jag sov. Det fanns inga drömmar.

29


I orkestern var alla dagar en historia Varje morgon kom Alma till min del av rummet. Hennes hand fick mig att öppna ögonen, väckte mig. Det var enkelt att upprepa varje rörelse. Varje morgon fuktade jag läpparna med tungan, drog ett extra andetag och kontrollerade livet. Hon sa: ”Vera? Jag heter Alma. Du glömmer inte?” Hon såg på mig. Min säng var den övre av två i en vinglig våningssäng och hon vilade hakan mot min madrass. Jag höll mitt fotografi i handen, skrynkligt och missfärgat. När hade det lämnats till mig? Alma stod så nära att jag tydligt kände lukten av ett läger från henne. Jag hade känt samma stank ur vassen vid Donau tidigt om våren, varje vår, i ett annat liv. Men jag sa ingenting. Hon stod där med sitt leende. Jag såg fingrarnas smuts lossna när hon spelade fingertopp mot filten på min mage, senare på min axel. Hon sa: ”Ska du spela violin idag?” Jag skakade på huvudet, skrämd över tanken på att behöva röra mig. Hon log, men det var ett snett leende med en lögn i varje mungipa. ”Det är ingen fara än. Men snart måste du spela, annars flyttas du. Tvinga mig inte att säga mer.” 30


När hon sagt detta, när hon avhandlat allvaret, då ställde hon sig på tå, för att luta sig över mig. ”Vera Singer, du är nu min bästa vän, men om du inte skrattar åt vad jag har att säga kan du lika gärna gå ner i källaren ...” Sedan kom historien, sedan skrattet. Vad fanns i källaren? Jag visste inte, jag hade fullt upp med att lyssna. Och vem skulle våga annat än att skratta? Det var sådan hon var, liten och rund och jag vet inte hur många gånger jag hörde henne säga att det var av största vikt att man började varje arbetsdag med en svart och smärtsam historia. Ur det onda ska det komma glädje och när vi skrattat åt dem, de vilda hundarna, kan de aldrig mer skada oss. Jag visste då inte att allt var vitt; hur snön skulle falla. Alma sa: ”Förstår du, Vera?” Jag frågade om det var sant att vi skulle dö, igen, trots att jag började förstå hur det låg till. Och sådana frågor tyckte hon inte om. Då vände hon mitt fotografi upp och ner och berättade något annat, det fanns alltid historier. Två rika judar hade hoppat av spårvagn trettiofyra vid torget i Berlin och diskuterade högljutt samtidigt som de gick över gräset mot en parkbänk. ”Det är så hemskt”, sa den ena. ”Hur länge kan den här plågan fortsätta? Dessa anklagelser mot vårt folk, ingen mat, diskrimineringen. Ibland tror jag att det hade varit bättre om jag aldrig hade blivit född.” Hans vän satte sig ner och lyssnade. Sedan sa han: ”Jo, men vem har en sådan tur, högst en av 50 000.” Jag minns det så. Alma sa: ”Det är ett byte, Vera Singer, en dag får du berätta något för mig.” ”Var är alla andra?” sa jag. Till eftermiddagen spelade flickorna i rummet utanför, de ständiga repetitionerna av allt jag hört tusen gånger tidigare, men aldrig på det här sättet. Jag lyssnade i en våningssäng av björk, i en stad av björkar, allt var stilla. Jag 31


undrade hur många timmar de skulle orka med Bach och den blå floden Donau. De fortsatte outtröttligt. Jag tänkte: Att ligga här med musiken och överleva. Jag tänkte: Att till sist sätta sig på en stol framför gruppen och veta att livet står på spel, att varje not är en sista chans. Jag hade fötterna på golvet, ryggen rak. Jag spelade Chaconne med händerna darrande efter något att fästa mig vid, en känsla. Nej, det var inte bara jag som spelade. Vi var fyra flickor som kom för uppspelning. Jag minns inte deras namn, men de var unga som jag, med samma grå ringar under ögonen. När de andades stank luften och efter flera timmars diskussion och noteringar var det hela över. De andra tre återvände till platsen de kommit ifrån. De höll inte måttet. Någon sa: ”Vi kan inte rädda alla med ett instrument.”

32


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.