9789174990331

L A R S G U S TA F S S O N

En biodlares dรถd

Modernista stockholm

Förspel: En morgon i Chisosbergen tar berättaren avsked

S o l l j u s e t hade ännu inte nått ned i klyftan. En kaktussmyg väckte mig med sin klara genomträngande röst. Det var bittert kallt. Jag kröp ut ur sovsäcken, hittade mina skor i dunklet och trasslade mig ut genom myggnätet.

Just när jag kom ut, trängde de allra första, sylvassa solstrålarna över de östra topparna. Jag kisade upp mot Casa Grandes väldiga, tunga kontur.

Det oerhörda ljus som nu letade sig fram över toppen fick den kompakta, ofantliga klippväggen att se ut som en dyster borg, av större dimensioner än de som människor bygger, ett befästningsverk för änglar eller demoner som alla besättningstrupper redan övergivit.

När ljuset nu hade nått lite högre upp och fritt kunde spela mot den motsatta, den västra väggen i platån förvandlades pelarna, de ensamma upprättstående pelarna i dess sandstensformationer till ett orgelverk, en barockorgelfasad, en ljusorgel. Allt spelade i klippans röda färger.

Till kaktussmygens klara lilla röst ur ståndet av grova kaktusar nere vid den enkla ridvägen kom nu en kör av sällsamma fågelröster, trädspringarens, inkaduvans, de stora svarta kråkornas hånfulla skränanden. Men alldeles utan ljud svävade två väldiga kalkongamar över klyftan. De stod alldeles stilla tvåhundra meter över oss i morgonbrisen.

John Weinstock, professor i fornisländska vid universitetet 15

i Austin och hängiven maratonlöpare, satt iförd ett par mycket trasiga shorts och en nätundertröja redan vid spritköket.

Han räckte mig en plåtmugg med svart bittert kaffe.

Den riktiga morgonen var redan över. Om bara några timmar skulle vi ha trettio, kanske trettiofem graders värme i klyftan.

Den mexikanska högslätten började långsamt frigöra sig ur soldiset genom den enda öppning i kedjan av bergstoppar som lät oss se den, »Fönstret«.

Där nere på den mexikanska sidan måste det redan vara mycket hett. Slätten låg några tusen meter under oss. Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet. Som en smal tråd av vitlysande silver skymtade Rio Grande genom solröken därnere.

Jag tänkte: Det är lustigt. Jag har ingen känsla av att ha särskilt mycket själsliv längre. Det känns alldeles klart och lugnt och tomt inom mig. Det är fåglarnas röster och det är det spelande röda ljuset mot den där orgelklippan och det är smaken av bittert, starkt, rent kaffe utan socker. Men inga förebråelser, inga minnen, ingen oro. Jag är upphängd i ett gyroskop. Jag är tom, ren och klar.

Kanske har jag ändå lyckats till sist. Kanske har jag berättat bort det.

– Would you like some more coffee?

Det har mojnat nu. Stormen är över. Det blåser inte längre.

Eller kanske har jag lärt mig röra mig med vindens hastighet så att den inte längre märks.

Hyggliga läsare, sällsamma läsare. Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Vi börjar den femte och sista av de fem berättelserna.

Som gamla sluga stövare på en älgjakt i Västmanland – förresten är det älgjaktsäsong i Västmanland i oktober – tar vi upp spåret där vi släppte det och följer det ända fram till det blodiga bytet.

Vi börjar om igen. Det är tidigt på våren 1975, det börjar just i snösmältningen. Scenen är norra Västmanland.

Förre folkskollärarn i Väster Våla, han heter Lars Lennart 16

Westin, men kallades ofta för Vesslan, blev förtidspensionerad när dom lade ner skolan, den lokala folkskolan uppe i Ennora, vid sjöns norra strand. Han försörjer sig på lite av varje och mest på att sälja honung från en biodling som tidvis har varit riktigt omfattande. Han bor sedan han skilde sig i ett litet torp ute på Näset i höjd med Vretarnas och Bodarnas byar, men på östra sidan av sjön förstås. Han har en liten trädgård, potatisland, en hund. Ibland kommer släktingar på besök. Han har telefon, television och en prenumeration på Vestmanlands Läns Tidning.

Efter skilsmässan har han inte haft några kvinnliga kontakter värda namnet.

Vesslan är inte så gammal. Han är född den 17 maj 1936. Men han ser betydligt äldre ut än fyrtio år, sliten, tunnhårig, smal.

Han har sådana där glasögon med smala plåtbågar, det förstärker intrycket av smalhet. Han lever under ytterst anspråkslösa ekonomiska förhållanden, men det är inte hans problem.

Vad som nu kommer är hans efterlämnade anteckningar.

Efterlämnade: för den här våren, 1975, just i snösmältningen kommer han underfund med att han före hösten kommer att vara borta. Han har en dödlig cancer, som så småningom, alldeles för sent, lokaliserats till mjälten, med kraftiga metastaser i kringliggande vävnader.

Den röst ni kommer att få höra från och med nu är hans, inte min, och därför tar jag avsked av er här.

Översikt över källskrifterna 1. Den gula anteckningsboken Funnen på hyllan ovanför diskbänken, olinjerad, format 16 × 6 cm, 80 blad varav 76 fullt begagnade. Omslag gult, med texten SVERIGES BIODLAR ES RIKSFÖRBU ND. Innehåller de mest personliga och de mest opersonliga anteckningarna. Till de senare hör en rad sammanställningar av hushållsutgifterna månad för månad, minnesanteckningar och notiser om diverse åtgärder med bikuporna. Av detta har naturligtvis bara några antydande stickprov kunnat tas med i denna redigering.

Påbörjad i februari 1970.

2. Den blå anteckningsboken Funnen, liggande på översta bokraden i bokhyllan. Format A4, linjerad, blå pärm med trycket Sjöbergs Bokhandel Västerås.

Innehåller 112 blad varav 97 fullt begagnade på båda sidorna.

Innehåller diverse inklistrade tidningsurklipp, utdrag ur Westins läsning och hans egna berättelser.

Påbörjad ej tidigare än sommaren 1964.

3. Den trasiga anteckningsboken S. k. telefonblock. Omslagets undre hälft bortriven. Tryck: VEM HAR [RINGT ?]. Funnen vid telefonen, på avställningsytan mitt emot diskbänken i köket.

Innehåller lokala telefonnummer, ett fåtal nummer till andra orter och ett mindre antal notiser relaterade till sjukdomsförloppet.

Påbörjad ej tidigare än 1970.

19

1. BREVET

. . . d e t blåste upp, ja det blåste en alldeles varm vind. Det var i slutet av augusti förra året, hunden hade sprungit bort, den började springa bort just då, och jag var ute och letade efter den vid elvatiden på kvällen. Himlen var molntäckt, det var så mörkt att man inte längre kunde se trädkronorna, men det hördes hur vinden gick i dem hela tiden. Samma jämna, starka, märkvärdigt varma vind. Jag har ett minne av att ha varit med om något liknande, men jag minns inte riktigt när.

När jag kom ner på stigen till Sundblads, den går ju utefter sjön, och jag kände doften av vatten och hörde hur vågorna slog utan att se dem i mörkret, kände jag tydligt hur en ganska liten groda hoppade över ena skon.

Jag gjorde någonting som jag faktiskt inte har gjort sedan femtiotalet. Jag böjde mig snabbt ner och drog händerna sammanknäppta som en skål genom det fuktiga gräset lite framför det ställe där den borde vara.

Det gamla knepet fungerar alltid. Den hoppade rakt upp i händerna, och jag kunde hålla den fången i högra handen som i en bur, så liten var den faktiskt.

Den satt där ett ögonblick alldeles paralyserad, och jag slöt händerna till en större bur.

Så stod jag där och lyssnade till vinden med en groda innestängd i händerna som i en bur och samma varma, envisa vind gick hela tiden genom träden. Och en syrlig doft från alla myrarna innanför strandskogen. Jag kände mycket tydligt hur den darrade i handen.

23

Och så pissade den plötsligt, rakt i mina händer.

Jag tror att det på sätt och vis är en erfarenhet som inte så många människor har gjort.

En grodas piss är alldeles iskallt. Jag blev så förvånad att jag öppnade handen och lät den hoppa i väg. Och jag stod där, ganska tagen, vinden över mig som gick i trädkronorna och handen kall av en grodas piss.

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.

[Gula Boken I:1]

H u n d e n hittade jag hos Sundblads. Den hade hållit till där hela eftermiddagen, fått pannkakor och vatten. Det verkligt genanta var att när jag skulle ta den med mig, ville den inte alls.

Den stretade emot och tog spjärn med fötterna i trasmattan i köket.

Det var genant. De kunde ju få det intrycket att jag behandlar hunden så illa att den inte vågade följa med mig hem. Så är det ju inte.

Det är något annat och jag fattar inte vad det kan vara. Det verkar faktiskt som om hunden på något besynnerligt sätt hade blivit skrämd och det är tredje gången på bara ett par veckor. Jag behandlar den ju precis likadant som jag alltid har gjort i elva år. Det kan hända att jag låter lite bestämd ibland, men skrämmande det kan jag ju absolut inte vara. Hunden känner mig utan och innan och har känt mig sedan den var liten valp.

Det finns bara en rimlig förklaring och det är att hunden börjar bli så gammal att det uppträder något slags subtila förändringar i de luktminnen som den har i sin hjärna. Och då känner den helt enkelt inte igen mig.

Dels tror jag att den ser otroligt dåligt, dels betyder synen inte alls någonting särskilt viktigt för den.

En gång en vinter i början av sextiotalet åkte jag i ett skidspår uppe på höjderna mot Märrsjön. Det var när jag fortfarande var folkskollärare i gamla skolan nere vid Ennora, innan den flyttades till Fagersta, och jag kunde bara åka på lördagar och söndagar. Det här var en fin februarisöndag och det var rätt mycket 25

folk ute i spåret, och när jag kom över ett backkrön såg jag en gubbe i blå anorak bara trettio meter framför mig.

Hunden hade sprungit ett par meter framför mig hela tiden, och han visste alldeles tydligt att gubben fanns där, sedan flera kilometer tillbaka fanns gubben inregistrerad som en doftprofil, en vittring i hundens lukthjärna.

Nu kör gubben, som var lite äldre, åt sidan för att ordna till någonting eller bara för att släppa förbi mig eftersom jag är så nära inpå honom.

Ta mej tusan, springer inte hunden rakt på honom så att han håller på att sätta sig i spåret!

För hunden finns det ingen blå gubbe, det finns en intressant vittring som han följer och som blir allt starkare och till den grad litar han på den att han inte tittar upp ens när han håller på att springa omkull gubben.

Det är säkert något med doftsinnet. Och det kan man inte göra något åt. Det har varit en trevlig hund. Och jag hoppas att den kommer att klara sig länge än.

Jag fattar inte vad som har tagit åt den. Det verkar faktiskt som om hunden inte längre kände igen mig. Eller rättare sagt: den känner igen mig men bara på mycket nära håll när jag kan få den att faktiskt se och lyssna på mig i stället för att bara gå efter vittringen.

Det finns naturligtvis en förklaring till men den är så stollig att jag inte kan tro på den.

Att jag helt plötsligt har börjat lukta annorlunda, på något jädrans subtilt sätt som bara hunden kan känna.

[Gula Boken I:2]

D e t är en massa saker som borde ha gjorts åt kuporna i höstas, nytt träfoder, nya fluster på en del, reparationer av ramar, isoleringsmaterial, men som jag av något obegripligt skäl aldrig kom mig för med. Jag fattar inte riktigt varför. Jag måste av någon oklar anledning ha varit väldigt slö och passiv i höstas. Gudskelov ser det ju ut att bli en rekordvarm vinter nu i slutet av januari.

Det regnar dag efter dag och jag ligger stilla lite längre än vad jag brukar i sängen i vintermörkret bara för nöjet att lyssna till ljudet av regn emot ett tak.

Men anta att det slår till och blir kallt i februari? Vad tusan gör jag då? Kuporna är genomdränkta av vatten i trävirket, tjärpappen på taken är söndrig på en hel del ställen. De kommer helt enkelt att frysa sönder. Som straff för att jag var slö i höstas kommer jag att bli av med en tre, fyra samhällen.

Ekonomiskt kommer det inte att spela någon roll eftersom jag äntligen har fått kommunala bostadsbidraget höjt men det är levande väsen som dör och det gör mig ont på något sätt.

En rätt lustig sak som jag talade med Isacsson i Ramnäs om på telefon härom veckan: När ett samhälle dör känns det ungefär som ett djur hade dött. Det är en personlighet man saknar, nästan som en hund eller åtminstone som en katt.

För ett dött bi är man fullständigt likgiltig; man sopar undan det bara.

Det konstiga är att bina har precis samma inställning. En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många 27

djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram lite för vårdslöst forslar de andra undan dem ungefär som om det vore fråga om något slags trasiga maskiner. Men först tar de alltid reda på honungen om det finns någon.

Tänk om de upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns.

Det finns kolossalt personliga samhällen. Det finns lata och flitiga, aggressiva och milda bisamhällen. Det finns till och med lättsinniga och bohemiska, tusan vet om det inte finns samhällen med sinne för humor och sådana som saknar det.

Ta svärmningsfebern! Det är precis som en nervös, nyckfull otålig människa: Dålig älskare; inget tålamod.

Och det enskilda biet lika opersonligt som en mutter eller skruv i ett urverk.

[Gula Boken I:3]

I a u g u s t i när barnen var här ville de att vi skulle spela badminton. För skilsmässobarn tror jag att de har haft åtminstone ovanligt hyggliga somrar. De var ju här i flera omgångar. Juni och augusti.

Hur som helst, i den vevan, när vi spelade badminton kändes det på exakt samma sätt.

Men då var jag så säker på att det var ett ryggskott att jag glömde bort alltsammans. Jag trodde att jag hade sträckt en dorsalmuskel naturligtvis. Jag fick lägga av spelet ögonblickligen.

Men finns det ryggskott som gör så jävla ont att man får blodsmak i munnen?

[Gula Boken I:4]

29

Ä r svenska folket tålmodigare än andra folk? Jag vet inte mycket om det. Jag har försummat att resa i mitt liv. Två cykelturer i Danmark i början av femtiotalet, en bordtennisturnering i Kiel i Västtyskland och en massa turer in i Norge över gränsen uppe vid Femundsänden över Orsa och Idre säger ju inte så mycket.

Jag har en tendens att betrakta världen utanför Sverige som något litterärt, något som förekommer i böcker och tidskrifter.

Mycket stora avstånd skrämmer mig. Paris är någonting som finns i bröderna Goncourts dagböcker, det modernaste London är det i Aldous Huxleys tidiga romaner.

Om jag verkligen kom till dessa platser skulle jag troligen inte känna igen mig. Jag skulle uppfatta dem som ovidkommande. Jag ser just i Länstidningen att det finns skyskrapor i Paris numera.

I mitt system är det olika tid på olika platser. I Paris till exempel har knappast murbruksdammet från Kommunen hunnit lägga sig än. Vad är det för tid här? Nutid.

Om svenska folket är tålmodigare än andra folk alltså. Väntrummet till röntgen på Regionsjukhuset i Västerås i förrgår.

Fantastisk lukt av ylle, vått ylle. Alldeles fullt med folk i stolar, på bänkar, överallt. En pojke med en fantastisk blånad över hela högra delen av ansiktet. Han hade kört omkull på moped kvällen före och hade ont. Gubbe från Kolbäck som hade kommit in med morgonbussen. Han hoppades mycket att hinna hem med sista kvällsbussen. »Det går långsamt här.« Han hade varit där en gång förut i samma vecka. Alla med nummerlapp i handen.

Turordningens mysterier; ibland tar sköterskan in två eller tre patienter på en gång, ibland bara en enda. Ibland upphör hela 30

trafiken för en timme framåt. Och hur alla tittar upp varje gång sköterskan kommer.

Som ett slags mekaniskt klockspel, där figurer rör sig en gång i timmen, en dörr öppnas, någon kommer ut, någon går in. En kolossalt full karl med en massa plåster i pannan, under ögonen, på hakan, leds in av två poliser. Han får förtur.

Av de sextio eller sjuttio människorna i rummet måste de flesta ha mer eller mindre starka smärtor. Hos några syns det på deras sätt att sitta, på deras sätt att resa sig upp och oroligt gå fram och tillbaka i rummet.

Men knappast någon talar om det, de säger inte ens att de har ont (och där detta »ha ont« kan betyda vad som helst på en skala mellan milt obehag och brännande smärtor). De talar i stället om dåliga bussförbindelser, om rälsbussar, om besök och återbesök. Det verkar som om några av dem bara levde för att besöka sjukhuset. De trivs inte alls illa där. Deras sjukdom ger dem en identitet. Det gäller några av de äldsta och anspråkslösaste.

Deras sjukdom motiverar ett intresse för dem som ingen någonsin har ägnat dem i friskt tillstånd.

Det är något i deras tålamod som retar mig ohyggligt, som gör mig aggressiv. De skulle inte finna sig… I vad? I att behöva sitta och vänta så länge på att komma in till röntgen, i den egendomligt opersonliga, nästan industriella behandlingen där ingen bryr sig om att de sitter där hela dagen efter att ha väntat vid vintriga busshållplatser så tidigt på morgonen, att de sitter där och väntar på sin tur utan att ha fått någon mat, ängsliga att förlora sin plats i turordningen?

Och alltid ett slags sammanhållning mellan kompisar ändå, alltid någon som lovar att hojta till om sköterskan skulle ropa ens namn just när man är ute på toaletten för att röka. Eller menar jag att det är smärtan själv som de skulle protestera emot, som de inte skulle finna sig i? Smärtans proletärer, förenen eder!

[Gula Boken I:5]

WAS MICH NICHT UMBRINGT MACHT MICH STÄRKER. (Friedrich Nietzsche, tysk filosof, 1844–1900) [Gula Boken I:6]

32

Februari 1975 Brukshandeln Socker Tobak Spik o. beslag Läkarbesök Olja o. bensin

– – – – – –

375:40 42:90 32:50 16:00 7:00 75:00 (cirka)

Summa utgifter

– 548:80

Biodlarnas Riksförbund, bonus Brukshandeln, honung Sjukkassan Lagat pumpmotor åt Sundblad

+ 16:— + 255:— + 304:— + 50:—

Bruttointäkt i februari Behållning

+ 625:— 76:— [Gula Boken I:7]

33

N ä r brevet från Regionsjukhuset i Västerås äntligen kom, ville jag inte öppna det, utan lade det åt sidan, gick igenom tidningar och tidskrifter, tittade på ett par räkningar och konstaterade att jag ändå inte kommer att få råd att betala dem förrän i nästa månad, och tog till slut med mig hunden ut på en lång rejäl promenad.

Det var ett grått fint februariväder, lite kallt så att det inte var alltför fuktigt och hela landskapet på något sätt tecknat i blyerts.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om det egentligen, för det är ganska kargt, men ändå tröttnar jag aldrig på att röra mig i det. Det är ingen liten del av mitt liv som jag har hållit hus här.

Så länge jag var gift bodde jag inne i Trummelsberg och körde till skolorna, det var ju lite olika skolor allt eftersom åren gick, med bil. Eftersom jag hade både folkskollärarutbildning och slöjdlärarutbildning kunde jag ju faktiskt välja ganska fritt de sista åren, när den ena skolsammanslagningen kom ovanpå den andra. Och jag blev mer och mer slöjdlärare. Jag tyckte klasserna blev lite för stora, och det gav mig bättre tider.

Sen när jag skilde mig flyttade jag hit, flyttade djupare in i landskapet skulle man kunna säga, och lade av lärarjobbet på samma gång. Det blev ändå inga pengar kvar sedan underhållen hade tagit sitt och då slutade jag helt enkelt upp med att tjäna pengar och skaffade trettio bisamhällen i stället.

Till min förvåning visade det sig att det går ju precis lika bra.

De enda kriser som uppstår är när jag måste åka någonstans, som nu till sjukhuset.

34

När brevet från Regionsjukhuset äntligen kom lade jag det helt enkelt åt sidan och tog en promenad. Jag kände mig alldeles lugn och jag tittade mycket omsorgsfullt på alla nakna lövträd efter vägen. Jag är oerhört förtjust i sådana där nakna grenverk mot en blyfärgad himmel. De är som ett slags bokstäver i ett främmande språk som försöker säga någonting.

Hela trakten, med sina igenbommade sommarstugor, snötäckta trädgårdar, uppdragna båtar, är egentligen oerhört mycket skönare nu än på sommaren. Då vimlar det av folk här, en hel del av dem har jag lärt känna genom åren och jag blir till och med bjuden hem till några för att spela kort och dricka ett glas på någon veranda, och det känns trevligt. Jag är inte alls någon osällskaplig människa. Men det här, det är det egentliga livet. Bra eller dåligt, ensligt eller fint, det är mitt egentliga liv. Och nu försöker något som är starkare än jag, starkare än både domstolar och regeringar och myndigheter, att ta det ifrån mig.

Rättvist är det inte.

När jag hade promenerat runt hela näset, och förresten stött upp en hel älgfamilj som stod och nosade alldeles bakom Bruslings ängslada, hade jag kommit fram till ett slags tankegång.

Antingen står det i det där brevet att det inte är något farligt.

Eller också står det att jag har cancer och kommer att dö. Och det sannolika är naturligtvis att där står att jag har det.

Det klokaste jag kan göra är att låta bli att öppna det, för om jag inte öppnar det kommer det fortfarande att finnas ett slags hopp.

Och det hoppet kommer att ge mig en rörelsemarginal. Smal, ja, för det kommer inte att sluta göra ont för den sakens skull, men det kommer att vara en smärta i största allmänhet, den kommer inte att påminna mig om något särskilt, jag kommer att kunna integrera den i mitt liv, varför skulle jag inte kunna göra det? Jag har ju lyckats finna mig tillrätta med så mycket annat.

När brevet till sist kom, tog jag en promenad runt hela näset med hunden och när jag kom tillbaka hade jag fattat ett beslut: att jag aldrig skulle öppna det.

35

Det stod bredvid lunchmaten på den blommiga duken i köket, och fåglarna pickade på fågelbordet utanför precis som förut och det hade hunnit bli ännu mera tö under tiden så att det faktiskt droppade från takrännan.

Ett brunt kuvert med fönster, i övre vänstra hörnet stod det: »Regionsjukhuset i Västerås, Centrallaboratoriet«. Jag kände på det. Det fanns ett enda papper i det, tydligen ganska litet, vikt på mitten. Jag höll upp det emot fönstret. Man kunde inte se någonting igenom.

Om jag öppnar det, tänkte jag, hur kommer det att förändra mig? Om det står att jag bara har några månader kvar att leva, kommer jag att bli alldeles paralyserad då? Förlamad? Kommer jag att bli tvungen att lägga in mig på något sjukhus? Troligen, och tillbringa de sista månaderna i en säng, med allt starkare smärtor, allt tunnare och kraftlösare och utan att kunna råda över min egen situation längre.

Men tänk om jag öppnar det och det står att en laboratorieundersökning har visat att de tagna proverna härrör från godartade tumörer? Att det är ett magsår, att det är gallsten och den måste behandlas med operation och lämplig diet och att det är alldeles livsfarligt att gå omkring med en gallsten som ingen läkare får ta hand om?

Tänk om jag tvärtom blir sämre om jag inte öppnar det här brevet? Jag har ingen telefon, de kommer inte att nå mig om jag inte reagerar, och kanske kommer det ett nytt brev så småningom, men då kommer det troligen redan att vara alldeles försent.

När brevet kom öppnade jag det inte utan tog först en lång promenad med hunden.

När jag kom hem hade jag börjat leka med tanken på att jag över huvud taget inte skulle öppna det.

På något sätt lekte jag lite för länge med den där tanken, bara ett ögonblick, bara en tiondels sekund för länge, men tillräckligt.

Om det där brevet innehåller min död, så vägrar jag det.

Med döden ska man inte inlåta sig. Jag hade turen att lära 36

mig det ganska tidigt, och det är ett knep som jag har haft ganska stor nytta av hela mitt liv.

Enligt Wilhelm Wundt, som på sin tid hade ett ganska stort rykte som psykolog, om jag förstår Nordisk Familjebok rätt, så finns det tre slags smärtsensationer. Det finns dova smärtor, stickande smärtor och brännande smärtor.

Till skillnad från vad som gäller färgsensationer har språket inte utvecklat några särskilda ord för att hålla isär dessa olika förnimmelser. De har inga egna namn.

Kanske är det för att två människor kan se samma färg, men två människor omöjligt kan känna samma smärta?

Min är dov. Inte bara dov. Vissa dagar är den också brännande, men för det mesta är den dov.

Jag tror att den faktiskt började den där natten när hunden sprang bort, för djupt inne i sömnen kände jag för första gången den där besynnerliga dova spänningen bakåt njurtrakten till, ungefär som om någon höll på att pumpa upp en fotboll som han hade smugglat in där, pulserande, långsam, som inte alls bryr sig om ifall jag rör mig eller inte.

I varje fall var det natten efter det att hunden sprang bort som jag för första gången lade märke till den.

Den börjar för det mesta på natten, jag drömmer om den långt innan den har väckt mig, den finns i drömmen som något hotfullt som jag hela tiden försöker vända mig bort ifrån, inte se, jag vänder i drömmen bokstavligen ansiktet ifrån den, den kommer i alla fall närmre och närmre, den tvingar mig att se den och väcker mig. Ända fram till jul hjälpte tabletterna ganska bra – jag fick dem i Fagersta först när de trodde att det var njursten. (Allra först trodde jag förresten att det var ett ryggskott och sedan prostata, men det visade sig att jag inte hade de enklaste begrepp om var prostatainflammation ska göra ont någonstans.)

Nu någon gång efter jul visar det sig att de där njurstenstablet37

terna som är ganska starka – gudskelov får jag ut nya på receptet hela tiden – inte kan ta ner den längre. Det är inte smärtan som har blivit starkare, det är tabletterna, dvs. mitt nervsystem, som har tappat stinget på något sätt.

Den ger mig en kropp på nytt; inte sedan puberteten har jag haft en så stark känsla av att ha en kropp, jag är intensivt närvarande i den.

Det är bara det att den här kroppen är fel kropp. Den är en kropp som det glöder i.

Och så förhoppningarna naturligtvis. Förra veckan var det ett par, tre dagar när jag var alldeles säker på att den verkligen höll på att försvinna, allt var som vanligt igen, jag hade nästan glömt bort hur vanlig min kropp kunde vara innan det på allvar började göra ont där bak i ryggen. Jag vågade inte riktigt hoppas naturligtvis, men hoppades i alla fall.

Jag gick omkring på mina små promenader och märkte att hela landskapet faktiskt sista månaderna har tagit något slags konstig färg av den där smärtan. Här och var står ett träd där det gjorde särskilt ont, här och där är ett staket där jag slog med handen mot stolparna medan jag gick. När jag kom tillbaka de där smärtfria dagarna satt smärtan så att säga kvar i staketet.

Smärtan är ett landskap.

Sedan kom den tillbaka igen, naturligtvis, på söndagskvällen, inte på en gång, utan långsamt, i små ansatser, ungefär som en hund som nosar sig fram efter ett spår.

Det tog ganska många läkarbesök innan de började ställa sig frågan om det möjligen kunde vara cancer. Och sedan en massa läkarbesök till och många dagar i väntrum med det där smärtans proletariat innan de kom fram till att de skulle ta alla möjliga vävnadsprover och blodprover och göra kontrastundersökningar.

Och rätt lång tid innan alla proverna var tagna. Det hann bli både november och december.

Sedan hörde jag inte av dem alls, inte förrän i går, alltså den sista februari.

38

*

När brevet till sist kom, öppnade jag det inte genast. I stället tog jag en lång promenad med hunden och funderade över situationen. Landskapet var sig likt, mycket grått, nakna träd med patetiska blyertsgrenar. Tjock is med fuktig snö över på sjön, nu äntligen i februari.

Jag satt ganska länge och stirrade på brevet, kände efter hur tjockt och hur tungt det var, ända tills det började bli alldeles för kallt i köket, därför att kökskaminen slocknade av brist på ved.

När jag äntligen tittade upp höll det redan på att mörkna. Det var långt fram på eftermiddagen, en typisk sådan där eftermiddag i februari när det första mörkret kommer redan vid fyratiden.

Så småningom gick jag i alla fall ut och hämtade ved och fick fart på kaminen igen.

Det där brevet använde jag för att tända med.

[Gula Boken I:8]