I serien Legenden om Tann har utkommit Legenden om Tann – Skogsἀickan Legenden om Tann – Bestens håla Legenden om Tann – Drakmötet Legenden om Tann – Nidaros vrede Legenden om Tann – Dräparen Legenden om Tann – Havet Legenden om Tann – Ömannen
www.wahlstroms.se Legend en o m Tann – Ö mannen Text © Niklas Krog 2013 Illustrationer © Johan Egerkrans 2013 Utgiven 2013 av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Omslagsillustration Johan Egerkrans Inlageillustrationer Johan Egerkrans Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16201-5 www.niklaskrog.com www.egerkrans.com
2
Illustrationer av Johan Egerkrans
Niklas Krog
Ă–MANNEN
Tack fรถr allt, Nadja!
kapitel 1
Ekmöte ”Är du duktig på att simma, Tann?” frågade Aina. Tanarog, Aina och Bladhus stod på en liten sandstrand med havet framför sig och en saltstänkt vind i ansiktet. ”Faktiskt”, svarade Tanarog. ”Ibland lyckades jag plaska tvärs över vår lilla badpöl i Randbergen. Mamma brukade berömma mig. Varför frågar du?” I närheten slog vågor mot branta klippor så att det stänkte. Fåglar seglade på vindarna och allt var annorlunda mot grottorna och skogarna Tanarog var van vid. 9
”Jag tror att det d är betyder nej”, sa Bladhus. ”Tann är inte duktig på att simma.” ”Det kan man inte veta”, sa Aina. ”Han kanske är värsta talangen.” Tanarog sträckte på sig. ”Jag provar gärna. Vart ska vi simma?” ”Dit.” Aina pekade ut över havet. ”Till de där öarna.” Tanarog kisade i solljuset och såg de skogtäckta öarna bland alla vågor. Steniga stränder och massor med träd. Han ville dit. Det hade han velat ända sedan han först fått syn på dem. ”Det tar nog ett tag att simma hela vägen, men vi provar. Kom!” Han klev ner i vattnet. Det var isande kallt mot hans nakna fötter. ”Vad roligt!” Aina fnissade och grep tag i hans hand. ”Mina vänner!” Bladhus röst fick dem att stanna. ”Vad händer om ni inte orkar simma hela vägen?” De tittade på varandra. 10
”Då får vi väl simma tillbaka?” föreslog Tanarog. ”Just det!” sa Aina. ”Då simmar vi tillbaka, såklart! Vad skulle vi annars göra? Lägga oss på botten och vila en stund? Hahahaha! Kom nu, Tann!” ”Mina vänner!” Bladhus fick dem att stanna igen. ”Om ni inte orkar simma hela vägen måste ni vara trötta. Hur ska ni då orka simma tillbaka?” ”Hm …” Ainas ögon smalnade. ”Vattnet är väldigt kallt”, sa Tanarog. ”Mina fötter har redan domnat.” Aina suckade. ”Finns det något annat sätt att ta sig dit?” Plötsligt såg öarna ut att ligga ännu längre bort. ”Jag ἀyter rätt bra”, sa Bladhus. ”Jag kan simma och så får ni sitta på mig.” ”Toppen, Bladhus!” Aina klappade händerna. Tanarog såg framför sig hur Aina och han satt på Bladhus medan eken simmade r yggsim med stora grenrörelser. Han log. Den stora eken gick ut i vattnet bredvid dem och stannade med en ἀämtning. 11
”Tann har rätt. Det är väldigt kallt. Väldigt långt är det också. Det går nog inte.” De klev upp på stranden igen. Aina kliade sig i huvudet. ”Vad gör vi då?” ”Vi går upp dit.” Bladhus pekade mot de branta klipporna. ”Kanske kan vi se något därifrån.” De vandrade upp för och kom ut på en liten platå ovanför havet. Det gick att se långt åt alla håll. Aina gick hela vägen fram till kanten och stannade med vinden i håret. Tanarog stannade ett steg bakom henne. Han tyckte det var otäckt med vågorna som bröts sönder mot klipporna långt nedanför. Det fick honom att tänka på vad som skulle hända om han ramlade. ”Det är vackert här”, sa Aina. ”Nästan som att ἀyga med wyvernkungarna.” Tanarog nickade. Han tyckte om att se ut över havet, tyckte om att det rörde sig. Som om det levde. Han tyckte om doften och ljudet från bränningarna. Han tyckte 12
om utsikten. Allt. Vad vill ni? Rösten kom från en knotig tall som klängde sig fast vid stupkanten. Rötterna letade sig ner över klippan och grävde sig in i j ordfyllda skrevor. Tallen hängde rakt ut över stupet. Tanarog svalde. ”Är du inte rädd för att ramla ner?” Nej … Tallen såg ner mot bränningarna och sedan tillbaka på Tanarog. Ögonen spärrades långsamt upp. Borde jag vara det? ”Nejdå!” sa Aina snabbt. ”Vi vill komma ut till de där öarna. Hur ska vi göra?” Öarna? Tallen tittade ut över havet och det var som om den knappt visste vad A ina pratade om. Sedan nickade den nerför branten. I viken där nere ἀnns det någonting som flyter. Det kanske ni kan använda. ”Tack!” 13
Aina skyndade i väg. Tanarog och Bladhus följde efter. Tallen tittade fascinerat på den stora ekens rötter. Hur gör du? ”Jag vet inte.” Bladhus stannade. ”Jag bara går. Men jag var ett av de allra första träden som vandrade in i Unadan och jag har aldrig stannat.” Oj, en av De första. Då måste du vara väldigt gammal. Bladhus sträckte på sig. ”Jag är femhundranittiosju år. Eller kanske femhundranittioåtta. Vänta ska jag kontrollräkna. Ett, två, tre, fyra …” ”Bladhus!” Aina vinkade på eken. ”Tann och jag går ner här.” ”Jag kommer!” Bladhus följde efter dem nerför branten. Träd växte överallt. Smala träd med hårda, skeva stammar. Tanarog tittade nyfiket på dem. Det såg ut som om de stod i en storm. ”Det är vinden”, sa Aina. 14
Tanarog nickade. Ju längre ner de kom desto ἀer och rakare blev träden. ”De skyddar varandra”, sa Aina. Tanarog tyckte om den tanken. På en gräsplätt stod en ek. Den var inte lika stor som Bladhus och den stod alldeles stilla. Men den var rak och bred och såg stark ut. Bladhus snubblade till och Tanarog såg att hans vän tittade på eken ur ögonvrån. Aina såg det också. Skogsἀickan grep tag i Tanarog och gick fram till eken. ”Ursäkta att vi stör, men vi letar efter något som ἀyter. Något som kan ta oss till öarna där ute.” Hon pekade mot öarna som skymtade mellan träden. Ni stör inte. Ekens röst var lugn och varm. Det lät som om den log. Kanske kan ni hitta det ni söker i en vik där framme. Jag har inte sett Faram den Store på ett tag och han brukar lämna den där. Aina skakade på huvudet. 15
16
”Vad är det han lämnar? Och vem är Faram den Store?” Titta efter i viken, min vän. Ekens mjuka blick vändes mot Bladhus. Det viskas att du är en av De första. ”Det stämmer”, sa Bladhus skyggt. Tanarog tittade förvånat på sin vän. Ekens barkkinder hade fått en mörkare färg. ”Vad heter du?” frågade Aina. Jag heter Bladflickan. För länge sedan var jag faktiskt en liten Bladflicka, även om det är svårt att se det nu. Vilka är ni? ”Jag heter Aina”, sa Aina. ”Jag är skogsἀicka från Bonuroskogen. Den snabbaste skogsἀickan i hela Unadan. Det här är min vän Tanarog, dvärg från Randbergen. Och eken är Bladhus, som alltså var en av De första. Han är starkast och klokast av oss.” Aina tog ett steg tillbaka och knuffade till Bladhus. ”Tann och jag går och tittar i den där viken. Ses sen!” 17
Hon drog med sig Tanarog därifrån. ”Varför så bråttom?” frågade Tanarog. ”Bladhus verkade ju inte vilja prata med den där Bladἀickan.” ”Det var just det han ville”, sa Aina. ”Och hon ville prata med honom.” Tanarog undrade hur Aina hade kunnat se allt det, men han protesterade inte. Vågorna brusade framför honom och han undrade vad de skulle hitta i viken.
18
Kapitel 2
Något som guppar Aina stelnade till och höjde en hand. ”Vad var det?” Tanarog stannade bredvid henne. Det lät som om något stort och tungt närmade sig. ”Bladhus!” Aina lät nästan arg. ”Vad gör du här?” ”Bladflickan och jag har pratat färdigt. Jag är hellre med er.” ”Har ni ju inte!” ”Men hon är så mycket yngre än jag. Vi skulle ändå inte ha någonting att prata om.” ”Dummer.” 19
Bladhus svarade inte och tillsammans fortsatte de ner mot viken. Stora klippor hindrade havets vågor från att rulla in och vattnet låg alldeles stilla framför dem. Tanarog saktade ner. ”Vilken vacker plats”, sa Aina. Tanarog nickade. Aina gick upp på en b erghäll och såg sig omkring. Tanarog tittade ner i det k lara vattnet. Det växte konstiga buskar på botten, han såg fiskar och små varelser som kröp fram över sanden. Som en helt egen värld, full av liv. ”Titta här!” Aina pekade på något i en klippskreva och Tana rog skyndade dit. I klippskrevan låg en liten båt. ”Det måste vara den Bladἀickan pratade om”, sa Bladhus och kikade över deras axlar. ”Jag gissar att det är Faram den stores båt. Med den kan ni ta er ut till de där öarna.” ”Men du då?” frågade Aina. ”Jag står kvar och väntar på den där Faram. Om han kommer kan jag berätta att ni bara har lånat 20
hans båt.” ”Och så kan du gå bort och prata med Bladἀickan.” ”Nej!” sa Bladhus väldigt snabbt. ”Men hon kanske kommer hit.” ”Hur skulle hon kunna det? Hon har ju slagit rot.” ”Mörkrets allra kolsvartaste skugga, stamknäckaren, buskuppryckaren, kådakladdaren – Mörkerskogens äldsta och största gran – kunde minsann börja gå igen”, muttrade Bladhus. ”Den stollen var arg och galen”, sa Tanarog. ”Därför slet han upp sina rötter och jagade efter oss. Men Bladἀickan verkar inte vara arg och galen. Dessutom gick du ifrån henne. Varför skulle hon komma efter dig?” Bladhus lade ett par stora grenar i kors över sitt ekbröst. ”Jag står kvar här.” ”Du gör som du vill, din tjuriga trädgubbe”, sa Aina. ”Tann och jag lånar den här båten och tar oss ut till öarna. Titta, det finns åror! Kan du ro, Tann?” 21
Kapitel 3
Över havet Tanarog rodde. Årorna var små, men det gick att hålla bra fart ut över vikens lugna vatten. Det fanns en liten mast och ett litet segel också. Hela båten var liten. Det kändes konstigt att den tillhörde Faram den store. Aina satt i aktern med en hand på rorkulten och tittade på Bladhus. Eken stod kvar på klipporna och vinkade efter dem. Aina vinkade tillbaka. ”När vi har kommit ut på havet hissar vi seglet”, sa hon. ”Kan du segla?” frågade Tanarog. 22
”Jag har seglat på ἀoder i B onuroskogen. Hur svårt kan det vara?” Tanarog svarade inte. Han tyckte om att ro, tyckte om att glida fram över vikens stilla vatten och se livet under ytan. ”Tror du att han kommer att gå till Bladἀickan?” frågade Aina. Tanarog tänkte efter. ”Nej.” Aina skrattade till. ”Ekgubben är till och med tjurigare än du.” ”Är han ju inte!” ”Tänk efter nu, Tann. Är det verkligen en tävling du vill vinna?” Då skrattade Tanarog också. De var på väg ut över havet, solen sken och livet var underbart. De rundade klipporna som skyddade viken och vinkade en sista gång till Bladhus. Eken försvann ur sikte. 23
Havet blev oroligare och vågorna större. Båten gungade, men Tanarog fortsatte att ro. Aina reste sig. ”Nu hissar vi seglet.” Skogsἀickan fällde ner masten och lossade seglet, sedan satte hon sig vid rodret igen. Seglet fylldes av vind och Tanarog kände hur båten sköt fart som av egen kraft. Båten gled lätt över vågorna och han tyckte om det. Att segla var lugnare och tystare än att ro. Han tittade in mot land och såg höjden där de hade stått och sett ut över havet. Han såg tallen som klamrade sig fast vid stupkanten, han såg klipporna de precis hade seglat förbi. Han såg andra höjder och andra bergshällar. Andra stränder. Såg en hel kust som han längtade efter att utforska. Han vände sig om. Öarna hade kommit närmare. Det fanns branta klippor och skog. Öarna bortom dem var bara platta klipphällar i solskenet. Och utanför dem … Ingenting. Bara en stor blå himmel som mötte 24
blått hav. Inga andra öar, inga klippor. Han undrade vad som fanns där ute. Något måste det ju finnas. En våg fick båten att kränga till. ”Tann, titta!” Aina pekade.
25