9789163850974

”D et

h ä r lu kta r illa”, sa de

Kasan Svartöga. ”Jag gillar

det inte alls.”

Den gamle, byroniske generalen satt lugnt i sadeln bredvid mig och tittade framåt mot en snäv passage på botten av den dalgång som vi befann oss i. Bergssidorna sluttade brant uppåt och genom­ farten var inte mer än ett tiotal famnar bred. Det fanns ingen annan väg framåt och vi skulle bli tvungna att bilda ett långt led om vi ville passera. Till och med jag förstod att det var en utsatt position.

Kasan var lugn utåt, men jag var väl medveten om vad han tyckte inombords. Om han hade fått välja hade vi aldrig befunnit oss här överhuvudtaget. Trots alla segrar han skördat under sina år under­ skattade han aldrig en fiende, och detta egendomliga krig hade han varit motståndare till ända från början. ”Det ligger i din natur som vresig gammal gubbe att ogilla det”, sade Silda. ”Jag skulle ha blivit mer orolig om du inte klagade.”

Kvinnan, som i de mörkaste kretsarna kallades svarta änkan, satt på sitt sto på andra sidan om mig. Hon var helt klädd i svart och liknade döden själv. Den enda färgklicken i hennes uppsyn var de lysande, gröna ögonen. Till och med hästen var svart som natten. Silda var eldmakarnas överhuvud, en giftorm i människo­ hamn och en av mina närmaste rådgivare.

Kasan valde att fortsätta blicka framåt mot passagen utan att svara. Silda vände sig mot mig. ”Vår gode general har förstås rätt i 13

att de planerar något. Du kanske blir tvungen att använda svärds­ eggen den här gången.” ”Jag vet att du vill det”, sade jag och skiftade position för att und­ vika att få det starka solljuset rakt i ögonen. Det var åsnans timme på eftermiddagen och varmare än på länge. Sommaren var snart här. ”Men jag tänker inte slå ihjäl någon som inte förtjänar det.”

Silda smålog åt mitt svar. Smaragdögonen tycktes dricka av de gyllene solstrålarna. ”Och vad behöver man göra för att förtjäna döden i dina ögon? Det räcker tydligen inte att de skövlar dina byar.”

De vi talade om var människor från västanbergen. Inte några simpla jägare eller andra enstöringar man kan finna i bergsutlö­ parna, utan folk som härstammade från de inre områdena av den Västra väggen. Människor med ena benet i Livgård och det andra i jättarnas riken. Folk med helt okända språk och seder. I folkmun kallas dessa människor ofta för vättar, och de var fruktade på grund av sina påstådda övernaturliga förmågor. Tidigare hade deras kon­ takt med Nordland varit minimal, men under de senaste åren hade de börjat dra ihop sig i stora skaror. De attackerade bondbyar och till och med mindre samhällen i de yttre furstendömena. Bergslan­ det och Höglandet var värst drabbat, men även Låglandet hade bör­ jat rapportera stridigheter under det senaste året. Som Nordlands kung hade jag dragit ut med väpnade styrkor flera gånger för att mota tillbaka dem upp i bergen, men det verkade som om de bara blev mer aggressiva för varje gång jag skingrade dem. ”De som kämpar mot oss dör”, svarade jag. ”Men alla som läg­ ger ned sina vapen eller flyr skonar jag. Jag tänker inte bli en ny Svartnacke.”

Silda fnös. ”Ingen risk. Det finns inte en människa i hela Liv­ gård som skulle klandra dig om du slog ihjäl några vättar. Snarare tvärtom. De här vildarna är dina fiender, Erik, och de börjar bli farliga. Någonting driver dem.” ”Någonting?” sade jag. ”Du menar Aluir.”

14

Hon ryckte på axlarna. ”Dels Aluir. Men det känns som att det är mer än så. Bergsfolken har alltid varit skygga och hållit sig för sig själva.” ”Jaha”, sade jag. ”Men är det då inte din uppgift att ta reda på vad det är? Eller du kanske börjar bli gammal? Det finns många som gärna skulle ta din position.”

Det var bara en meningslös spydighet och Silda struntade i den.

Sanningen var att hon hade tagit reda på det mesta som gick att hitta om bergsklanerna. Problemet var bara att det som fanns nedskrivet om dem var så försvinnande litet. Vättarna var ett mytomspun­ net folk som nästan uteslutande förekom i spöksägner. I folkmun sades det att de bland annat kunde göra sig osynliga och röva bort både ens barn och ens boskap ifall man förargade dem. Vissa av mina undersåtar tog detta på stort allvar – till exempel Kasan, som var byronier och trodde på mörka krafter, påpekade ofta att vi inte skulle förringa vättarnas bergsgudar – men personligen avfärdade jag alla historier som skrönor.

Vi hade lärt oss mer om dessa vildar under den tid vi nu stridit mot dem, än vad som stod skrivet i alla pergament tillsammans, och några övernaturligheter hade vi aldrig sett. Jag kunde dock inte förneka att vår vetskap om dem likväl var bristfällig. Det var i det närmaste omöjligt att fånga en vätte som kunde ge någon värde­ full information. Ingen av dem kunde skriva eller läsa, de pratade någon form av nordländska blandad med en massa gurglingar och andra läten mellan orden, och i stort sett alla betedde sig som vild­ djur. Det var svårigheter som man kanske skulle ha kunnat över­ brygga med tid och tålamod, men det största problemet var deras obefintliga samarbetsvilja. De hatade oss innerligt trots att vi bara försvarade vårt hemland mot dem, och det var fullständigt omöj­ ligt att hota dem. Vättar är totalt orädda. De tar hellre livet av sig än avslöjar något. Vi hade redan haft flera fångar som lyckats svälja sina tungor när de varit obevakade.

Efter över två års stridigheter hade vi endast lyckats fastslå tre 15

värdefulla fakta angående bergsfolken. Det första var att de tillbad bergsgudar som ingen hade hört talas om och att alla var fanatiskt troende. Det andra var att det fanns en ledarfigur vid namn Aluir som hade enat bergsklanerna och fått dem att vandra ut från ber­ gen. Aluir var på något sätt gudomlig, men exakt hur var fortfa­ rande oklart. Vi visste inte ens om det var en verklig person, eller om det bara var religiöst svammel.

Det tredje var att Aluir av okänd anledning hade gjort mig till sin svurna fiende.

Allt detta medförde att varenda vätte ville slita mig i stycken.

Så fort någon av dem uppfattade vem jag var försökte de komma åt mig. Under vårt senaste fälttåg, föregående år, hade en fånge anfal­ lit mig med bara händerna. Han hade gapat med käften som om han tänkte begrava tänderna i min strupe. Tolke Fager hade hug­ git ned honom innan han hunnit komma nära. Min skuggväktare hade vid det här laget försvarat mig mot så många vättar att jag tappat räkningen.

Tolke satt också till häst, ett femtiotal steg framför oss andra. Åren hade gått och han hade lämnat sin ungdoms dagar bakom sig, men det var inget som märktes på hans kropp. Han närmade sig femtioårsåldern och var fortfarande lika skägglös och slät i hyn som han varit när jag först träffade honom för över tjugo år sedan.

De enda rynkorna man kunde se fanns vid ögonvrårna och mun­ giporna. Ärret på hans underläpp var fortfarande den enda skön­ hetsfläcken på honom. Åren tycktes bara göra honom vackrare, vilket Silda gärna påpekade.

Nu vände han om sin hingst och skrittade mot oss andra. Han spanade en kort stund ut över det krigarfölje som radade upp sig bakom oss. Från Vita Landet hade vi tvåhundra ryttare prydligt uppställda i fem rader. Vitländarna var raka motsatsen mot de fria krigare som hade skänkt mig tronen – alla var rena, kortklippta och disciplinerade – men jag var ännu osäker på om detta verkligen gjorde dem till bättre krigare. Utöver dessa hade vi också femtio 16

ryttare som Bergslandets furst Valdemar hade sänt för att under­ stödja oss, samt två spårare från Kungsjägarna. Samtliga var nog­ grant utvalda för uppgiften. Att jaga vättar krävde både mod och erfarenhet. ”Vi kommer att bli överfallna från båda sidor”, sade Tolke. Den uttryckslösa skuggväktarrösten var så naturlig för honom att jag hade svårt att minnas hur han hade låtit när han ännu kunde bli känslomässigt engagerad i något. Han stirrade rakt fram på ingen­ ting, som om hans vård, hans inre väsen, redan var i Den Svartes ägo. ”Förmodligen bakifrån också”, fortsatte han. ”De lär sig mer och mer för varje gång.” ”Hur många?” frågade Kasan och vände hastigt på huvudet för att spana bakåt, vilket fick hans grå hårsvall som stack fram under hjälmen att fladdra. Det fanns inte längre ett enda mörkt hårstrå kvar på hans huvud. Kalufsen och även hans tidigare så sotsvarta skägg hade blekts med åldern. Till och med hans karakteristiska bruna hy verkade ljusare, som om själva livsgnistan i honom höll på att slockna. Det var endast hans inbrända ansiktsmålningar som fortfarande var svarta, samt lappen över vänstra ögat. Sommaren var på väg till Livgård, och under hösten skulle Kasan Svartöga fylla sjuttio år. Ännu hade han inte yppat ett ord om att hans dagar på fältet började gå mot sitt slut, men vi visste alla att det oundvik­ liga närmade sig. Sedan många år tillbaka hade det varit Kasans visdom och överlägsna taktiska expertis, snarare än hans kroksa­ bel, som gjorde att han ännu var general. Än så länge fanns det inga anstormande vättar bakom oss, så Kasan vände sig mot Tolke igen för att vänta på svar. Tolke knyckte på nacken. ”De är fler än tidigare förmodar jag. Men jag har inte hittat några spår efter hästar eller andra riddjur.”

Vättarna var uteslutande ett fotfolk. Vi hade försökt sätta några av dem vi tillfångatagit på hästryggar, men samtliga hade blivit så stela av skräck att de inte klarade av att hålla sig kvar. Vi var emellertid osäkra på om rädslan berodde på djuren eller om det 17

fanns någon annan orsak. Hur som helst gjorde det striderna betyd­ ligt enklare för oss. Det var aldrig svårt att jaga ifatt ett uppbåd som hade attackerat en by, bara man fick upp ett spår. De vättar vi jagade nu hade attackerat ett samhälle i Bergslandet i närheten av den plats där jag växte upp. Vi hade sökt efter dem längre än någon gång tidigare – den sjunde veckan gick mot sitt slut – och till sist hade vi snappat upp ett spår uppe i bergen i södra Bergslandet. Vi hade följt det rakt ut i vildmarken och hamnat i trakter som inte ens våra spårare kände till.

Strax efter att jag hade dräpt Sven Svartnacke och blivit kung över Nordland, det var nu tretton år sedan, hade jag letat efter plat­ sen där gårdarna låg som Tolke och hans män brände ned, för att se om de hade byggts upp igen. Det stod snabbt klart att det inte fanns några bondgårdar alls i området. Rövarbanden tilläts att härja fritt när Sven Svartnacke satt på tronen, vilket gjorde att fler och fler drog sig in till de större byarna. Till sist hade jag funnit platsen, men det krävdes att jag grävde djupt bland ogräs för att hitta några rester av byggnaderna som en gång stått där. Upplevelsen berörde mig djupt och jag blev genast fast besluten att få bukt med proble­ met.

Jag införde hårdare straff mot plundring och grundade en ny vaktgarnison som fick namnet Kungsjägarna. Kungsjägarna age­ rade direkt på order från Vita Landet och kunde därmed strunta i alla gränser mellan de olika svartländska furstendömena. De hade tillåtelse att följa rövarbanden ända till Nordlands yttre gränser om så behövdes. Kungsjägarna var en av få saker jag hittills hade lyckats med som kung, och som jag verkligen kunde vara stolt över.

Oroligheterna i de yttre furstendömena hade stillats snabbt och det dröjde inte länge förrän små gårdssamlingar började uppstå igen ute på landsbygden. Frånsett i de absolut sydligaste delarna av Nordland – som åter plågades av söderländska krigarföljen på jakt efter slavar – hade svartländerna fram tills nu varit så säkra att handeln hade blomstrat.

18

Nu var dessa marker farligare än någonsin. Aluir från västan­ bergen hade fått för sig att Nordland måste förstöras. Vättarna angrep såväl handelsresande som samhällen och enskilda gårdar, och de gjorde det till synes enbart för att skada och förstöra. Det liknade mer angrepp av en utländsk armé än stråtrövarproblem, och Kungsjägarna var ingen krigshär. ”Vi har alltså redan gått i fällan”, sade Kasan barskt. ”Det finns ingen anledning att fortsätta framåt och ge dem ytterligare övertag.

Jag säger att vi stannar här och väntar på dem.”

Bergssluttningarna blev betydligt brantare längre fram där de löpte ned mot passagen. Där vi stod nu fanns det gott om stora sten­ block och klippor – man kunde tänka sig att det kryllade av vät­ tar i skrymslena – men hur många de än var skulle vi åtminstone kunna upptäcka dem långt innan de nådde fram till oss. Kasans förslag lät vettigt. ”Gott”, sade jag. ”Rast och vila på stället. Varsko männen att de ska uppträda dåsigt, som om vi inte har en aning om att vi har ögonen på oss.”

Jag hoppade av min springare, ett ärrat sto med namnet Käring­ en. Det var Vanja som hade gett namn åt henne och gett henne till mig i bröllopsgåva. Namnet var en hyllning till Irna i Stensala, som haft en stekgryta hon kallade käringen. Vanja hade menat att jag behövde en kvinna som såg efter mig – inte bara Tolke och alla andra vakter – då hon själv var nybliven mor och inte skulle kunna följa med mig överallt. Jag kunde bara instämma; min hustru vis­ ste vad hon talade om. Under mina tretton år som kung hade jag utkämpat två stora krig. Jag hade förlorat dem med besked, och Käringen hade burit mig hem helskinnad från båda.

Kasan red bakåt för att informera trupperna om läget medan Tol­ ke och Silda satt av bredvid mig. Skuggväktaren och eldmakerskan var ofta tillsammans. Man skulle kunna tro att de var ett par, men jag hade aldrig sett dem göra något annat än att tala med varandra.

När vi befann oss ute på Isöarna, för att söka bundsförvanter i kri­ 19

get mot Svartnacken, berättade Silda för mig att hon var förälskad i honom. Sedan dess hade hon obevekligt försökt vinna hans gunst.

Tolke Fager hade dock svurit sann blodsed till mig. Som skugg­ väktare fanns det inte utrymme för sådana känslor. Jag misstänkte att han till slut hade förlåtit henne för att hon lurade honom att försöka ta Vanja och Viljam ifrån mig, men även om han skulle ha velat kunde han inte bara sluta att vara skuggväktare hur som helst. En sann blodsed slutade att gälla först när den blev uppfylld, och det rådde delade uppfattningar om vad som menades med det.

Vissa påstod att skuggväktaren var tvungen att dö för att uppfylla sin ed. Andra menade att det var olika från fall till fall, och att det endast var skuggväktaren själv som kunde avgöra när han fullbor­ dat sin plikt. Personligen hade jag ingen uppfattning alls, och om Tolke visste mer var det en vetskap han höll för sig själv. ”Om du inte sätter hårt mot hårt kommer du till slut att förlora det här kriget också”, sade Silda till mig. ”Vi måste börja betala tillbaka för allt de gjort.” ”Jag trodde inte att du såg det som ett krig”, svarade jag.

Hon blängde på mig med sina reptilgröna ögon. Det var förun­ derligt hur de i ena stunden kunde likna vackra ädelstenar för att i nästa kasta blickar som giftdolkar. Hon var möjligtvis inte samma gamla iskalla mördare som hon en gång varit när hon tjänade min far, men hon var ledarinna för Vita Landets eldmakare. Det var svårt att utföra det arbetet och samtidigt vara sympatisk. ”Krig eller inte”, sade hon irriterat, ”du är i alla fall för barmhärtig mot dem. Det är ditt folk du ska skydda, inte dem.” ”Vi har dräpt vättar i två års tid nu”, sade jag. ”Kallar du det barmhärtigt?”

Kommentaren fick henne att snörpa på munnen, men knappast att ändra åsikt. ”Jag säger bara att du måste statuera exempel”, sade hon. ”Du skulle kunna låta Styrbjörn Lång sköta det här. Om vät­ tarna fick se Häxan skulle de fly tillbaka till sina hålor snabbare än jagade kaniner.”

20

Det var inte första gången som Silda föreslog detta. Ett par bärsär­ kar ur Torvils gamla krigarfölje tjänstgjorde numera under mig som legosoldater, men tills vidare hade jag hållit dem utanför alla stri­ digheter med bergsfolken. Styrbjörn Lång och Rosta hade kommit att bli två av mina närmaste vänner sedan kriget mot Svartnacken.

De andra bärsärkarna som stod nära mig, Torvil Ragnvaldson och Torkel Skråma, hade båda återvänt till Isöarna. Den förstnämnde för att regera som landshövding efter att hans far, Ragnvald Järn­ tand, dött i magsot, den sistnämnde för att tillbringa sina sista år tillsammans med sin fru och sina döttrar.

Isvargarna var de starkaste krigarna jag kunde uppbåda. Proble­ met var att de alltid bar med sig kaos vart de än gick, och det var raka motsatsen till vad jag försökte åstadkomma i det här fallet.

Mitt mål var inte att utplåna vättarna. Jag försökte bara återställa ordningen i landet.

Dessutom var isvargarna tämligen ointresserade av att hjälpa till. I Rostas fall var förklaringen enkel – klanerna från västanber­ gen bar endast enkla vapen och var på sin höjd klädda i djurhudar.

Girighet var kanske Rostas mest utmärkande drag, och att strida mot vättarna gav inga extra inkomster utöver hennes lön som kri­ gare. Rostas stridslust steg i takt med fiendens rikedomar.

Styrbjörn Långs bristande engagemang var det svårare att sätta fingret på. Vanligtvis sökte han upp vartenda slagfält som fanns att finna, om inte annat så för att slippa höra mitt tjat om att han borde börja spela på sin lyra igen. I detta fall var det annorlunda. Folk sade skämtsamt att vättarna inte föll Häxan i smaken, bokstavligt talat, men orsaken till hans svala intresse var i själva verket en annan. Styrbjörn hade inte rört människokött sedan han lämnade Isöarna.

I leden bakom oss hade männen börjat sitta av. Många passade på att få i sig något att äta, vilket spädde på intrycket av att vi hade stannat för att rasta. För ett ovetande öga såg det ut som om vi hade serverat alla våra huvuden på ett stort fat. Det var dock ingen som 21

hade gått mer än några steg ifrån sin springare. Vi skulle vara fullt stridsklara inom loppet av några ögonblick.

Jag passade också på att tugga i mig litet näring. Torrt bröd och torkat kött, samt ett par klunkar vatten. Som Nordlands regent hade jag obegränsad tillgång till såväl inhemska som utländska delikatesser, men konstigt nog uppskattade jag fortfarande enkel föda lika mycket. Kanske hade det med min uppväxt att göra. Jag iklädde mig finare tyger och hade dyrare vanor, men i mitt hjärta visste jag ännu vem jag var. En oäkting som växt upp som slav och som fått strida för minsta brödsmula. Jag tror att ett av mina största problem som kung var att livet hade blivit för lättsamt. Min enda verkliga plåga var att jag bara hade lyckats infria det ena av de två löften jag avgett som barn – att döda Sven Svartnacke. Det andra löftet, att göra samma sak med Karl Solhand, var jag numera längre än någonsin ifrån att kunna uppfylla. Jag hade redan förlorat två krig mot den falske profeten, och jag var förmodligen ensam i hela världen om att vilja försöka igen.

Den sämre sidan av mig var därför glad över vättarnas intåg i Nordland. Aluir sysselsatte mig med något som jag förstod mig på.

Att vara kung innebar så oändligt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig – lösa tvister, förhandla med köpmän, justera skatter och samråda med det fördömda hovet och de svartländska furstar­ na, för att bara nämna en bråkdel – och jag var varken intresserad eller skicklig nog på något av det. Det fanns förmodligen ingen i kungahuset som fortfarande trodde att det var jag som utförde dessa sysslor. Det allra mesta sköttes av mina närmaste rådgivare utan att jag ens blev informerad. Så ville jag ha det. Jag var endast delaktig i rikets avgörande frågor.

Många nätter låg jag och funderade på om jag borde ha dragit mig tillbaka efter att ha störtat Sven Svartnacke. Jag hade varit de fria krigarnas härförare, och kanske hade det varit bäst om jag försvun­ nit ur Nordlands historia i samband med att den hären upplöstes efter kriget. Problemet var att jag inte hade något hem att återvända 22

till, förutom det vitländska kungahuset. Jag var en oäkting, men likväl den ende levande tronföljaren. Dessutom hade jag gift mig med Vanja Ossiandotter, en av Söderlands sköldmör. Vanja skulle knappast ha nöjt sig med ett stilla liv ute på landet. Och om san­ ningen ska fram, så skulle jag inte heller ha gjort det. En ganska stor del av mig njöt av att vara i centrum. Jag behövde bara lära mig att bortse från alla nackdelar med att vara kung, så kanske jag en dag skulle bli tillfreds med det.

Jag väcktes ur mina tankar av ett ensamt stridshorn som ljöd inifrån passagen. Det var ett otäckt skriande läte, som om en jätte­ lik hungrig fågel väntade på oss därinne. Ljudet studsade mellan klipporna och steg över våra huvuden innan det till sist klingade av bortom dalen. Jag hade hört vättarnas horn tidigare, men oljudet gav mig ändå kalla kårar.

Som om även vädrets makter hade fått nog av hornet försvann solen in bakom ett molntäcke och lade dalgången i skugga. Jag förstod inte varifrån molnet hade kommit. Nyss hade himlavalvet varit alldeles blått. Soldaterna omkring mig tisslade och tasslade.

Någon nämnde svartkonst. ”Svart snö”, väste Silda. ”Kasan har rätt. Det här luktar verkligen illa.” ”Min kung”, sade Kasan. ”Vi kan fortfarande vända om och välja vårt eget slagfält.” ”Och låta dem tro att vi är rädda för dem?” frågade jag. ”Det vet de redan”, sade Silda. ”Se på dina män, Erik.”

Jag var tvungen att erkänna att hon hade rätt. De vitländska ryttare som stod närmast oss anlade alla en hårdför min om de upptäckte att jag synade dem, men oron sipprade ändå fram. Och detta var ärrade krigare. De enda som såg oberörda ut var de två spårarna från Kungsjägarna som stod ett stycke vid sidan om de övriga trupperna. Dessa män hade förmodligen stött på fler vättar än någon annan, trots att ingen av dem såg ut att vara en dag över trettio. Båda hade redan lagt an en pil på sin båge och såg enbart 23

fokuserade ut. Jag var glad över att åtminstone ha några modiga män i mina led.

Kasan hade blivit upprörd över min kommentar och var på väg att säga något, men han blev avbruten av min skuggväktare. ”Ni kan sluta diskutera”, sade Tolke. ”Fienden är redan här.”

Jag spanade uppåt och fick se några enstaka figurer som höll på att resa sig högt uppe på bergssidorna. De gjorde inga ansatser att anfalla eller fly. För ett ögonblick trodde jag att de hade blivit skrämda och stelnat till likt villebråd som upptäckts av rovdjur.

Stunden efter ljöd den gälla hornsignalen inifrån passagen igen, och plötsligt var bergsfolket överallt. Bergssidorna tycktes få liv när de reste sig från sina gömslen bland klippformationerna. Hund­ ratals och åter hundratals av dem. Det var svårt att bedöma deras exakta antal, men detta var utan tvekan den största samling vättar vi hittills hade stött på. Vi var så underlägsna i antal att det säkert gick fem av dem på en av oss.

Förvånande nog var det ingen som anföll. Tidigare gånger hade stridigheterna börjat så snart vi sett skymten av dem. Nu stod alla stilla och tittade på oss, som om de ville visa upp sin styrka. Inte en enda pil avfyrades. Jag undrade vad de höll på med. Om de trodde att jag skulle ge upp utan strid hade de ett och annat att lära sig om Erik Krigarhjärta.

Jag drog Nidhögg och vred hjaltet i mina nävar, försökte mota bort de obehagskänslor som stridshornet framkallade med sina stötar. Samtidigt synade jag de vättar som stod längst ned och närmast oss. Förutom deras stora antal var det ingen skill­ nad på dessa bergsmänniskor och alla andra vi hade stött på tidigare. Deras vapen var enkla, mestadels pilbågar och spjut avsedda för jakt. Styrkan låg varken i deras taniga kroppar eller i deras bristfälliga beväpning.

Vättarna förlitade sig helt och hållet på sitt skräckinjagande yttre och sin vildsinthet. Kvinnor och män, unga som gamla, anföll med ett raseri som nästan kunde jämföras med isöbornas 24

bärsärkagång. Ett fåtal hade djurhudar runt livet, men de allra flesta var helt nakna. Krigsmålningar av sot och blod prydde deras bleka kroppar. Lemlästade skepnader, människor som parade sig med djur, onda gudar som straffade de dödliga. Till och med vättarnas barn såg skräckinjagande ut.

Tolke nickade åt mig och pekade bakåt med sitt bredsvärd. Jag följde hans svärdsspets med blicken och fick se fiender svepa ned från bergssidorna för att skära av vår flyktväg åt det hållet. På något sätt påminde de om myror när de omringade oss.

Våra ryttare var fullt stridsklara på bara några ögonblick. Kasan satte av i sporrsträck vid sidan om dem, för att få även de sista soldaterna på plats i leden. Åldern hade försvagat hans svärdsarm, men det var ännu ingen som kunde mäta sig med den byroniske generalen i ridkonst. Det såg nästan ut som om han var en del av den svarta hingsten som bar honom.

Ytterligare en hornstöt fick mig att sno runt i sadeln och titta framåt igen. Denna gång blåstes hornet så nära oss att soldaterna lyfte händerna till öronen för att skydda sig. Och nu såg jag vem som framkallade ljudet. Ur den djupa skuggan nedanför de lodrätta klipporna i passagen hade en liten grupp kvinnor dykt upp. Alla var nakna, och de hade täckt sina kroppar med blålera, vilket verk­ ligen fick dem att se ut som skräckfigurer ur någon saga. Kvinnan som bar hornet var beväpnad med en pilbåge, och hon stod litet framför de andra. Trots skuggan såg jag henne ganska tydligt. Hon hade flätor som påminde om råttsvansar, vilka föll ned över hennes nakna kropp ända till låren. Medan vi alla tittade på henne blåste hon ytterligare en gång i hornet, för att sedan släppa det så att det hängde över hennes mage från ett läderband som var knutet runt halsen.

Hon började ropa. Det var en otydbar harang på bergsfolkets sär­ egna språk som jag inte uppfattade ett endaste ord av, men det var uppenbart att den riktades mot oss. Männen trodde säkert att hon kastade någon sorts besvärjelse.

25

”Vad i solens svärta håller hon på med?” sade jag.

Kasan hade återvänt från ritten och befann sig bakom oss. Han muttrade någonting ohörbart och fortsatte därefter att prata tyst för sig själv. Kanske tog han hjälp av sina byroniska gudar för att bekämpa bergskvinnans trollformler. Jag vände mig mot min skuggväktare, men av honom fick jag endast en axelryckning till svar. Den enda som sade något var Silda. Hon såg underligt road ut. ”Jag tror hon försöker få oss att följa efter henne. Titta nu vinkar hon också!”

Vem bergskvinnan än var, så var hon garanterat mer betydelse­ full än någon vätte vi träffat tidigare. Hon hade tagit ett par steg närmare oss, och när hon rörde sig upptäckte jag att hon hade ett bylte på ryggen som var fastspänt runt halsen och axlarna. Vi hade sett flera sådana tidigare. Bergskvinnorna bar sina spädbarn i finurliga bärselar av djurhudar och remmar, så att de kunde strida även om de nyss hade fött. ”Inte konstigt att hon försöker få oss att följa efter”, morrade Kasan. Med en förgrymmad blick fäst vid vättarnas blåfärgade ledarkvinna trängde han sig in mellan mig och Silda. Det var bruk­ ligt att han försökte hålla henne på avstånd från mig. Kasan hade aldrig riktigt litat på Silda igen efter den gången hon förde honom bakom ljuset och svek mig. Det var bara en av alla de saker som fick mig att högakta honom. Gör dig ovän med en byronier och du har en fiende för evigt, sade ett ordspråk. ”Vi stannade precis innan hennes fälla kunde slå igen”, fortsatte han. ”Min kung, jag ber dig att ta initiativet innan det är för sent.” ”Det kanske är hon som är Aluir”, sade Tolke. Han var lika lugn som Kasan var ilsken. Om han bekymrade sig över min säkerhet var det inget han visade. ”Knappast”, sade Silda och flinade mot honom. Hon hade låtit nervös när första hornstöten ljöd men nu såg hon lika oberörd ut som min skuggväktare. Vore man blind och bara kunde höra dem tala skulle det ha varit svårt att tro att vi var omringade av över 26

tusen fiender. ”Jag sätter mitt lillfinger på att Aluir är en man. Alla bråkstakar är män.” ”Vi gör som hon vill”, sade jag och avbröt deras meningslösa gissningslek. ”Vi fortsätter framåt.”

De tystnade och tittade på mig. Kasan Svartöga såg så mållös ut att jag inte kunde låta bli att känna mig nöjd. ”Min kung? Erik? Ska vi spela dem rakt i händerna?”

Kvinnan fortsatte att vifta. Nu verkade det dock som om det var sina krigare på bergssidorna hon instruerade. Min instinkt sade mig att tiden höll på att rinna ut. Kvinnan hade försökt tala med oss, men hon hade inte fått något gensvar och jag hyste ingen större tilltro till vättarnas tålamod. Jag kunde bara tolka det som att hon var i färd med att samordna en attack. ”Vi fortsätter framåt”, upprepade jag, ”men inte på det sätt hon vill. Vi rider genom passagen i fullt galopp och stannar först när vi är i säkerhet igen.”

Det blänkte till i den svarta spelkula som var Kasans enda öga.

Av gillande, men också av osäkerhet. ”Vi har ingen aning om vad som väntar oss på andra sidan”, sade han. ”För en gångs skull delar jag Eriks åsikt”, sade Tolke. Han flyt­ tade över sitt bredsvärd till vänsterhanden och drog fram en dolk ur bältet. Det var ett närstridsvapen, men de få gångerna jag hade sett honom använda dolken hade han alltid kastat den. ”Framåt är den väg de minst väntar sig att vi ska ta. Det här är en enkel krigslist. Hon lockar på oss för att försöka få oss att fly. Räkna med att det finns fler vättar bakom oss än de vi kan se.”

Det var långt ifrån varje dag man fick medhåll från Tolke Fager.

Hans ord gjorde mig betydligt säkrare på mitt beslut. Jag lutade mig fram mot honom och talade enbart för hans öron. ”Jag vet att du struntar i mina order, så jag får försöka att be dig snällt. Kan du hjälpa mig att tillfångata kvinnan? Hon är för värdefull för att slippa undan.”

Tolke blinkade och nickade sedan kort. ”Jag ska göra mitt bästa.”

27

Bättre svar än så gick knappast att få från en skuggväktare. Jag snurrade runt så att mina män kunde se mig och drog ett djupt andetag. Blodet pumpades runt snabbare i mina ådror. ”Framåt!” vrålade jag. Därefter sporrade jag Käringen till att resa sig på bak­ benen samtidigt som jag svingade Nidhögg över huvudet. ”Dräp alla som ställer sig i vägen för oss!”

Förvissad om att mina män skulle följa mig grävde jag in hälar­ na i Käringens sidor och satte av i full galopp framåt. Bakom mig upprepade Kasan ordern på sin brutna, brutala nordländska, och stunden efter blåste mina hornbärare till anfall. Vättarna skrämde dem, men när orderna gavs var det ingen som tvekade.

Ett kort ögonblick var jag alldeles ensam i täten och kände en överraskande frihet när vinden piskade mitt ansikte. Jag satte kurs rakt mot ledarkvinnan som nu skrek mot mig i raseri, samtidigt som hon lade en pil på strängen och höjde sin båge. Hon siktade rakt mot mig och såg ut att ta några djupa andetag för att koncen­ trera sig. Jag såg henne alldeles klart nu. Hennes mörkblå ögon i det lika blå ansiktet, hårflätorna som föll ned över hennes nakna bröst.

Förfärat insåg jag att hon knappast var mer än en ung flicka. ”Kyss Den Svarte …”

Precis innan hon avfyrade pilen justerade hon sitt sikte. Instink­ tivt lutade jag mig framåt i sadeln för att försöka minska träffytan.

Jag såg pilen komma rakt mot mig, vina förbi vid sidan om mitt ansikte likt en ilsken bålgeting och smälla rakt in i Kasan som hade ridit upp alldeles bakom mig. Jag trodde först att han hade fångat projektilen med sin sköld, men skottet hade varit skymt för honom. Han hade ridit med skölden sänkt för att minska luftmot­ ståndet och hinna ikapp mig. Pilen träffade honom i magen, precis under bröstharnesket. Det var en pil helt av trä, likt alla pilar som bergsfolket använde sig av, och den skulle ha splittrats utan att göra någon som helst skada om den bara hade tagit en eller två tummar högre upp där bröstharnesket började. Nu trängde den in djupt och stack rakt ut ur hans mage.

28

Kasan tittade nedåt och började svära på sitt modersmål utan att ens sänka farten. Sedan skrek han åt mig: ”Håll igen! Vänta in de andra!”

Om det var hans skada eller hans angelägna stämma som fick mig att dra i tyglarna vet jag inte. Ögonblicket efter svepte Tolke och Silda förbi på varsin sida om oss. De var som ett enda målmedvetet väsen, som delade på sig för att undvika hindret och behålla farten.

Ledarkvinnan framför oss släppte sin pilbåge och höjde återigen sitt horn. Hon stod kvar och blåste i det när de svepte över henne.

Det var den påtagligaste handling av ren trots jag någonsin sett. Jag försökte febrilt se vad som skedde därefter, men sikten doldes av de två kungsjägarna som störtade fram på min vänstra sida. Båda hade sina bågar höjda och fyrade av pilar till höger och vänster utan att knappt sikta. Målen fanns överallt.

Strax efter kungsjägarna kom hela det vitländska kavalleriet. På samma sätt som Tolke och Silda svepte de förbi på båda sidor om oss. Kasan och jag blev som en ö mitt i en rasande flod. Vättarna på bergssidorna öste pilar ned över oss, men de flesta splittrades mot våra rustningar. Ett fåtal hästar föll omkring oss då pilarna träffade dem olyckligt, men annars vällde ryttarna fram obehindrat. Det hördes inget stridslarm, bara dånet av de smattrande hovarna mot grusunderlaget.

Kasan och jag stannade upp helt mitt i tumultet. Han fortsatte att muttra på sitt modersmål, sedan tog han tag om det svarta pil­ skaftet som stack ut från hans buk och drog ut pilen. Han spottade på den blodiga spetsen, knäckte pilen på mitten och kastade den på marken vid sidan om sig. Kasan Svartöga blev farligare ju mer skadad han var. Det hade jag lärt mig den allra första gången jag mötte honom. ”Fördömda vättar”, röt han. ”Man kan inte ens få ett ordentligt sår av dem.” ”Kan du rida?”

Han spottade igen. ”Den dag en träpil stoppar mig är samma dag som jag går med min sabel till smedjan.”

29

Det var en byronisk tradition att en krigare smälte ned sitt vapen då han lämnade sina krigardagar bakom sig. Kasan talade som om det ännu var åratal kvar till dess. I den stunden trodde jag honom. ”Kom nu”, sade han. ”Här kan vi inte stanna.”

Som för att understryka hans ord slog en pil ned i min högra skuldra. Den förvandlades omedelbart till flisor mot den härdade metallen i min rustning, men kraften fick mig ändå att tryckas framåt i sadeln. Skulle den ha funnit en öppning i nackplåten hade det varit över.

Kasan nickade åt mig och satte av framåt igen. Förutom blod­ fläckarna på hans rustning var det inget som tydde på att han var skadad. Jag tyckte att jag själv var hårdför, men jag hade svårt att tro att jag skulle vara så oberörd efter att ha slitit ut en pil ur magen. Den hade varit blodig långt in på skaftet, så jag hade inga förhoppningar om att såret var ytligt. Kanske var han för vresig för att ens acceptera att han blivit träffad. Jag skakade på huvudet och sporrade Käringen att följa efter.

Framför oss fortsatte männen att störta in i passagen i full fart, vilket måste betyda att vägen igenom inte hade blivit blockerad.

Kanske skulle planen fungera. Jag tittade bakåt och upptäckte att Bergslandets ryttare befann sig betydligt närmare än vad jag väntat mig. Det var de som utgjorde eftertrupperna. Vi var nästan igenom helt och hållet redan.

Kasan höll igen tills han såg att jag var ifatt honom. Sedan lät vi floden suga med oss. När vi passerade platsen där ledarkvinnan blivit nedriden av Tolke och Silda försökte jag upptäcka några spår av vad som hänt, men det var omöjligt bland alla hästhovar. Jag tyckte mig skymta resterna av en söndertrampad pilbåge, men det var allt, och i nästa stund var vi inne i passagen. Skuggan blev så djup att det kändes som om vi red in i ett gap, och vi trycktes ihop tills våra hästar bokstavligen sprang sida vid sida. Kasan, jag och en vitländsk soldat hamnade bredvid varandra och vi var nära att fastna på ett ställe där utrymmet mellan klippväggarna var som 30

trängst, men Kasan räddade situationen genom att få sin hingst att ta ett språng framåt och lätta på trycket. Det var otroligt att ingen hade störtat ännu. Där det var som smalast hade det räckt med en enda fallen häst för att det skulle täppa igen hela flödet, och då skulle våra kvarvarande trupper ha blivit stillastående, fångade mellan klipporna och en här av uppretade vättar.

När solstrålarna träffade mitt ansikte kändes det som om jag nådde ytan efter att ha kämpat under vatten. Det var lika symbo­ liskt att molnet nu hade dragit förbi solen, som att kvinnans skri­ ande horn tycktes ha skymt den. Öppningen ut ur passagen var som en jättelik port i berget. I ena stunden trängdes jag axel mot axel med soldaterna omkring mig, i nästa strömmade vi fram på ett plant grusfält mitt i bergslandskapet. Det kändes overkligt, nästan som en av platåerna i Gudhem, även om det här inte fanns någon växtlighet eller något vatten.

Jag vred på huvudet och såg bakåt medan vi spred ut oss över fältet och fortsatte galoppera framåt. Öppningen till passagen var verkligen resterna av en valvbåge, skapad av människohänder.

Inuti passagen hade det inte funnits kvar några spår av byggnads­ konst, så detta måste vara väldigt gamla ruiner. Det öppna fältet vi red på var knappast heller en naturens nyck, utan format av någon bortglömd civilisation. Jag förstod genast att Tolke hade haft rätt – kvinnan med hornet hade försökt mota bort oss eftersom vi på denna sida av passagen fick ett övertag med våra hästar. Så långt hade inte jag tänkt när jag gav order om att fortsätta framåt. Jag ville bara komma åt henne, och en reträtt hade uteslutit den möj­ ligheten.

Framför oss hade ryttarna stannat upp och börjat samla ihop sig.

Jag såg orsaken. Fler vättar väntade på oss längre fram på fältet. Det var dock endast ett hundratal, och detta kändes mer som ett des­ perat försök att förhindra vår flykt än ett bakhåll. Vättarna var inte så dumma att de självmant sökte strid med oss på platser där våra hästar hade gott om utrymme. Kasan röt åt trupperna och vi skrit­ 31

tade fram mellan männen allteftersom de skingrade sig. Bakom oss hördes en djup, utdragen hornstöt. Det var ett vitländskt horn och jag lyssnade spänt ifall det skulle följa någon ytterligare stöt, men hornbäraren hade tystnat. Den ensamma signalen var en informa­ tionssignal. I det här fallet betydde den att den siste av våra krigare hade kommit igenom.

Jag red ensam den sista biten fram till täten, osäker på vilka order jag skulle dela ut ifall min plan hade misslyckats. Det visade sig att min oro var obefogad. Ledarkvinnan satt gränsle i Tolkes famn med ryggen i färdriktningen, som om hon vore hans älska­ rinna. Blåleran på hennes nakna kropp hade torkat i solen och värmen, men den kletade ändå av sig på Tolkes axel där hon vilade sitt huvud. Det enda som förstörde bilden av dem som ett älskande par var blodet som sipprade fram ur ett sår ovanför hennes vänstra ögonbryn. Kvinnan var avsvimmad, till skillnad från den lilla kra­ baten som tittade fram ur byltet på hennes rygg. Det såg ut att vara en liten flicka, kanske ett år gammal, och hon betraktade intres­ serat den man som så plötsligt hade sövt hennes mor.

När jag red fram till dem var Silda i färd med att binda samman kvinnans händer bakom Tolkes rygg för att hon lättare skulle sitta på plats. ”Erik”, sade hon. ”Vi tog med oss en gåva till dig.”

Tolke studerade vättarna framför oss som såg ut att försöka upp­ båda något sorts spjutförsvar mot våra hästar. Deras träspjut var dock alldeles för korta och klena för att de skulle kunna stå emot ett samlat rytterianfall. Vättarnas spjut var avsedda att kastas och hade varken samma räckvidd eller styrka som en vitländsk pik. Jag undrade om de verkligen var så desperat angelägna att tillfångata oss att de tänkte försöka hålla stånd på den här platsen. Förmodli­ gen var det snarare så att desperationen kom sig av att vi hade deras ledarinna. Det var ett fritagningsförsök. Tolke såg ut att avfärda hotet som obefintligt och vände sig mot mig. ”Om hon hade skjutit mot dig hade jag dräpt henne.”

32

Plötsligt insåg jag hur otroligt det var att han hade hörsammat min önskan och fångat in kvinnan istället för att skydda mig. Jag flyttade blicken från honom till Kasan som hade stannat bredvid mig, och sedan tillbaka. ”Tror du hon siktade på Kasan med flit?” ”Hon bytte mål”, sade han. ”Du får fråga henne om orsaken när hon vaknar.”

Kasan var inte det minsta intresserad av detta. Han såg bara för­ grymmad ut, och det var vättarna framför oss som var föremål för hans ilska. Ett hundratal steg bakom deras försvarslinje övergick det anlagda grusfältet till naturlig bergssluttning igen. Det såg ut att finns gott om vägar att retirera på utan att behöva vända till­ baka genom passagen. Lyckades vi ta oss förbi dessa sista vättar var faran helt och hållet över. Åtminstone för stunden. Jag sneglade mot Silda och såg att hon redan var klar med snörningen. Sedan vände jag mig mot mitt krigarfölje för andra gången på kort tid.

Jag såg många glada och lättade miner trots att vi ännu hade en fiendestyrka framför oss. ”Vi är inte klara än”, ropade jag. ”Vi har tillfångatagit deras leda­ rinna. Förmodligen kommer de att jaga oss tills de spränger sig för att få tillbaka henne. Jag förväntar mig att ni behåller er koncentra­ tion ända tills vi är tillbaka i Vita Landet.”

Minerna blev bistrare. Några nickade. Andra slog med sina svärd mot sköldarna. Under tiden skrittade en av kungsjägarna fram mel­ lan männen och stannade framför oss. Kogret på hans rygg var helt tomt och istället för pilbåge förde han ett svärd i högerhanden. ”Kung Krigarhjärta. Fienden sluter upp bakom oss. Vi måste röra på oss.” ”Var är din vän?” frågade jag.

Han sänkte huvudet. ”En fördömd pil. Precis innan vi nådde fram till klipporna … min kung.”

Jag nickade. Ingen strid gick att vinna utan förluster. Ett nytt stridshorn ljöd genom dalen. På denna sida fick dock inte ekot samma effekt och de kalla kårarna uteblev. Jag sneglade mot solen 33

och konstaterade att inga moln var på väg att skymma den denna gång. Så mycket för vättarnas svartkonster. ”Min kung”, sade Kasan. ”Vad är dina order?”

Jag andades djupt en gång. Sedan vrålade jag så att mina lungor värkte. ”Rid ned dem! Vi stannar inte om så Den Svarte ställer sig i vägen för oss!”

Vitländarna svarade med härskrin, nästan på samma sätt som mina fria krigare hade gjort. Flodvågen vaknade på nytt, och den­ na gång fanns det utrymme för oss att rida i bredd. Vid min sida vrålade Kasan på sin brutna nordländska och manade på männen ytterligare. Vårt tvåhundra man starka kavalleri dundrade fram mot de hundra vättarna i full galopp. Stridslustan som fienden nyss visat dog ut med detsamma. De skrek, kanske lika mycket av vansinne som av skräck, sedan vek de åt sidorna och försökte undkomma våra framstörtande hästar. Somliga lyckades, men de flesta sögs med av floden och blev nedridna. Vi var igenom innan jag ens hunnit svinga svärdet mot någon.

34

E ft er

str i den fortsatt e v i ä n n u

längre upp i bergen för

att skaka av oss våra förföljare. Vättarna var ett fotfolk, men de sprang snabbt på sina bara fötter och de var sega som kungskvis­ tar. Varje gång man förföljde dem förundrades man över tiden det tog att nå ifatt dem. Jag brukade säga att om det var någon över­ naturlighet vättarna besatt, så var det deras enastående uthållighet.

Likt ett krigarfölje från Isöarna verkade deras normala förflyttnings­ sätt vara språngmarsch, och detta var inte ens rena krigarföljen utan hela klaner med barn och gamla. Nu var leken för första gången omvänd och det var vi som var villebrådet. Jag tänkte inte ta några risker – ingen trodde något annat än att vättarna skulle följa efter oss lika outtröttliga som blodhundar – och vi fortsatte i timtal utan att ens stanna för en kort rast.

Till en början red vi söderut upp i bergen och skulle ha hamnat i närheten av Stensala om vi hade kunnat ta oss över bergstopparna.

I takt med att det blev brantare började vi dock vika av österut, i hopp om att finna en led som slutligen skulle ta oss ned till Låglan­ det. Den ende överlevande kungsjägaren hade aldrig varit i dessa trakter, men han påstod sig ändå kunna göra rimliga avstånds­ bedömningar och tycktes ha en god uppfattning om väderstrecken.

Han fick dock mer hjälp av min skuggväktare än han ville erkänna.

Tolke hade en naturlig förmåga att orientera sig i vildmarken, var han än befann sig. Det kvittade om vi var ute på Isöarna eller i 35

Söderlands röda sandhjärta. Kanske hade han tränat upp förmågan som ung då han red runt för att lära sig allt om sitt land, men jag trodde nog ändå att det mest var medfött. Tolke var den perfekta överlevnadsmaskinen i alla avseenden. Om han hade varit skugg­ väktare åt sig själv hade han varit odödlig.

Vi red snabbt och tyst, väl dolda för vakande ögon bland klip­ por och raviner. Bergssluttningarna var långt ifrån släta och därför perfekta för att dölja vår flykt. De var också ödsliga. Efter porten i berget hade vi inte sett några fler spår av mänsklig civi­ lisation. Klippmassiven omkring oss var uteslutande grå och så torra att det verkade som om det inte hade regnat här på tusen år. När våra hästar satte ned hovarna lät det som om de trampade sönder stora saltflak. Vartenda steg kändes olycksbådande. Då och då kunde man se rovfåglar som glidflög högt uppe i skyn.

Jag välkomnade synen av dem. Det var det enda tecknet på liv överhuvudtaget. Ännu var det ingen som hade sett om Kasans sår i buken ordent­ ligt. Han hade tillåtit Silda att smeta djävulsnacka på såret, för att det skulle sluta blöda, men när hon ville undersöka honom ytter­ ligare muttrade han bara åt henne att försvinna ur hans åsyn och red vidare. Man kunde tro att det var ett litet skrubbsår hon tjatade om. Efter en dryg timmes ritt hade det dock börjat synas på honom att han var skadad. Smärtan fick honom att sitta stelare och något framåtlutad i sadeln. Silda var ihärdig.

När hon insåg att Kasan struntade i henne, försökte hon istället få mig att beordra halt och tvinga honom till att underkasta sig hennes läkekonst. Då solen slutligen nådde ned till bergstopparna i väster gjorde jag henne till viljes. Vi skulle ändå inte finna någon väg genom det oregelbundna landskapet i mörker. Det första dags­ ljuset skulle återvända inom några timmar, och jag tänkte att både vi och våra hästar behövde vilan för att orka följande dag. Vi skulle vara i säkerhet först när vi var nere i Låglandet.

Kasan blev ännu vresigare över att behöva stanna. Hans humör 36

hade blivit mörkare och mörkare under hela eftermiddagen. Det var olikt honom, i vanliga fall brukade hans ilska kylas av betyd­ ligt snabbare. Förmodligen sved det så mycket i magen att han blev tokig av det. Under mitt första krig mot profeten hade jag fått mitt högra lår genomborrat av en hullingförsedd söderländsk pil, och det hade resulterat i ett infekterat sår som ömmade värre än allt annat jag varit med om. Det gjorde till och med ondare än när jag hackades halvt ihjäl i samband med att Viljam föddes, eller den gången då Kasan begravde sin kroksabel i min sida.

Jag såg på från håll när Silda tvingade byroniern att lägga sig på rygg och låta henne undersöka honom. Om man bortsåg från att han var allvarligt skadad såg det tämligen lustigt ut. Trots åldern var han som ett bångstyrigt barn som försökte undvika att bli ompysslad av sin mor. Samtidigt verkade Silda ha fått mer än nog av hans muttranden och svordomar. Jag valde att låta dem vara tills den värsta irritationen mellan dem hade lagt sig, och sökte upp min skuggväktare.

Tolke satt ännu kvar i sadeln med den infångade bergskvinnan i famnen. Hon hade vaknat nu och försökte sitta så rakryggad hon kunde med sina händer bundna bakom Tolkes rygg. Uppenbarligen delade hon inte sitt folks skräck för hästar. De två stirrade på var­ andra så intensivt att man kunde tro att hon var i färd med att för­ häxa honom. I det falnande ljuset såg hon ännu drömlikare ut än tidigare. De långa, blå flätorna rörde sig likt levande ormar omkring hennes kropp när hon vände på huvudet för att titta på mig. Jag tvingade mig att sluta tänka på henne som en kvinna. Gatflickan Mila som Vanja och jag hade gjort till vår dotter var runt arton, nit­ ton år nu – ingen visste säkert – och denna flicka såg yngre ut. Om barnet i byltet var hennes var hon en mycket ung moder. ”Jag säger det bara en gång till”, sade Tolke. ”Jag vet att du förstår mig. Lyft dina händer över mitt huvud så att jag kan skära loss dig.”

Hon blängde på honom. Inte en tillstymmelse till lydnad. Det rådde ingen tvekan om att hon var den mest värdefulla vätte vi 37

fångat hittills, men om hennes vägran att tala var lika envis som alla andras skulle det likväl krävas ett hav av tålamod för att få någonting av betydelse ur henne. Tolke väntade uttryckslöst på ett svar. Jag tänkte att hans passivitet förmodligen fick henne att ta för lätt på hotet. När det gällde Tolke var det ett ödesdigert misstag. ”Erik”, sade han. ”Ta barnet så att jag kan flytta på henne.”

Jag gick långsamt närmare, osäker på vad Tolke skulle ta sig till. En minnesbild av hur han klöv min fostermors skalle med sitt bredsvärd dök upp i huvudet. Han hade sagt att flickan redan vore död ifall hon hade skjutit pilen mot mig. Frågan var om hon hade räddat sitt liv genom att sikta på Kasan, eller om det bara hade förlängt det med några timmar. Jag trodde inte att han skulle dräpa henne, men Tolke hade gjort mer oväntade saker än så. Man kunde aldrig vara säker när det gällde skuggväktare.

Jag trodde att hon skulle få ett utbrott i samma stund som jag vidrörde henne. Men kvinnan vände sig inte ens åt mitt håll när jag lösgjorde remmarna som höll fast pälsbyltet. Det lilla barnet var fortfarande vaket. Det var en flicka, och hon tittade nyfiket på mig när jag lyfte över henne till min famn. Förutom en rund prick av blålera i pannan var hon så färglös och späd att huden nästan såg glasaktig ut.

Tolke lät sin fånge få ytterligare en chans att göra som han sade.

Hon utmanade honom med blicken. Tolke nickade, tog ett bryskt tag om hennes armar och drog dem över sitt huvud. Sedan hivade han ned henne på den steniga marken utan någon som helst par­ don.

Hon borde ha slagit sig halvt fördärvad mot de kantiga stenarna, men svarade med att börja hånskratta. Ett ögonblick fick jag för mig att hennes gråt lät så, men sedan blev skrattet värre. Saliv flög ur hennes mun och lade sig som havsskum runt läpparna.

Skrattanfallet höll på bara en kort stund. Sedan tystnade hon, även om hennes blick fortfarande var vild. Hon satt hjälplös och naken på marken och utmanade oss att mörbulta henne ytterligare.

38

Detta var ett återkommande drag hos de vättar som vi haft som fångar. De eldade på sina vakter till att misshandla dem.

Tolke skakade långsamt på huvudet och hoppade sedan av sin häst. Jag trodde först att han godtog flickans invit till våld, men istället för att närma sig henne satte han sig ned på marken en bit ifrån. ”Ge henne barnet”, sade han. ”Du kan gå. Jag vaktar henne.”

Jag tittade på henne en stund. Nickade sedan och gick fram för att räcka över byltet. Trots att kvinnan knappt hade sett åt barnet tidigare räckte hon välkomnande upp armarna för att ta emot det.

Jag misstänkte att hennes likgiltighet hade varit spelad – hon för­ sökte få oss att tro att vi inte kunde skrämma henne genom att hota barnet. Vättarna må vara djuriska, men även djur skyddar sin avkomma. Och jag var tämligen säker på att flickebarnet var hen­ nes dotter.

När hon tagit emot byltet glimmade det till i hennes ögon. ”Hur mår den svarte mannen?”

Jag ryckte till av förvåning. ”Du talar rent?”

Flickan talade felfri nordländska. Jag kunde inte ens höra någon brytning, även om hon hade en ganska sträv stämma som möjligt­ vis kom sig av alla strupljud hon formade på sitt eget språk. Hon såg på mig utan att svara på min fråga, så istället svarade jag på hennes: ”Den svarte mannen heter Kasan Svartöga. Du träffade honom i magen. Men han överlever.”

Hon fortsatte att titta på mig. Hennes oskuldsfulla, blå ögon i kontrast till allt det vildsinta hos henne gjorde henne tilldragande. ”Var inte så säker”, sade hon och log. Ett sött leende, orden till trots. Motvilligt insåg jag att hon attraherade mig. Det var en skam­ full tanke som fick mig att känna mig väldigt osäker. Jag tror att hon påminde mig om hur Vanja hade sett ut när jag träffade henne för första gången i Gudhem. De var egentligen väldigt olika utseen­ demässigt, men båda hade en magisk strålglans omkring sig som trängde in i ens huvud, vare sig man ville det eller inte. ”Tyvärr”, sade jag och försökte besvara leendet även om skam­ 39

men framkallade en besk smak i munnen. ”Så skicklig är du inte.

Du har märkt honom för livet, men han kommer att bli frisk. Får jag be om ditt namn?”

Hon rätade långsamt på sig. Fallet från hästryggen hade skra­ pat upp hennes skinn och skulle förmodligen ge henne ett flertal blåmärken, men hon såg ut att ha klarat sig utan att bryta något. ”Jag är Stormöga”, sade hon. ”Jag är Gråingas tunga och talar för gråingaklanen.”

Namnen sade mig ingenting. Jag skulle precis till att fortsätta utfrågningen när jag hörde Silda ropa. ”Erik! Erik!” Hon kom springande mot oss och det hördes tydligt på hennes tonläge att något var fel. Jag blev genast kall inombords. Den svarta änkan blev aldrig orolig för struntsaker. Hade vättarna redan hunnit ifatt oss?

Det var omöjligt.

Stormögas ord klingade inuti mitt huvud. Var inte så säker …

Silda sprang hela vägen fram till mig. Hon såg både sorgsen och uppjagad ut på samma gång. En tår trängde fram i ena ögonvrån och rann ned över hennes kind. Det var något jag aldrig hade sett tidigare. Synen fick allt att känns så fel. ”Svart snö!” utbrast jag. ”Vad är det kvinna?” ”Det är Kasan”, sade hon. ”Han …”

Istället för att avsluta meningen pekade hon på mig. Jag hade ingen aning om vad hon höll på med och viftade bort hennes hand i ett försök att få situationen att bli mer gripbar. ”Vad är det med honom? Är han död?”

Silda lyfte armen igen. Hon sträckte fram pekfingret ännu läng­ re, som om hon ville peta mig i ansiktet. ”Inte död, men … Frid, titta på mitt finger, Erik!”

Jag kunde inte se någonting och jag förstod fortfarande inte vad hon höll på med. Hade hon blivit vimsig? Hennes finger såg ut pre­ cis som vanligt. Hon var dock så enträgen att jag skulle titta att jag till slut koncentrerade mig, och då upptäckte jag de små vita prickarna som satt på hennes fingertopp. Jag hade sett sådana en 40

gång tidigare och kände genast igen dem. Då hade de suttit i mina söndertrasade handflator.

Svartflis. Den sällsynta, giftiga bergkristallen som framkallade svartdöden.

Jag blev alldeles stel. ”Har det börjat?”

Svartflisen kunde finnas latent i kroppen i åtminstone ett dygn innan svartdöden bröt ut. Jag hade aldrig själv sett någon drabbas av den, men jag hade fått händelseförloppet berättat för mig åtskil­ liga gånger. Det sades vara det allra värsta sättet att dö på. När jag fick svartflisen i mig hade jag klarat mig tack vare att jag hade ärvt min fars motståndskraft mot gifter, samt att det fanns en skicklig örthelerska i Stensala som kunde bekämpa sjukdomen.

Silda skakade på huvudet. ”Inte än.” ”Då är det inte för sent”, sade jag. ”Du vet hur man botar det. Du ska rädda honom.”

Hon skakade på huvudet. ”Nej … Jag har gjort vad jag kunnat, men pilspetsen måste ha varit dränkt i det. Jag skulle ha varit chanslös även om jag vetat det från början.”

Jag tog ett steg framåt och knuffade Silda åt sidan. Innan jag bör­ jade springa slängde jag en blick bakåt mot Stormöga. Bergskvin­ nan betraktade mig med sina oskuldsfulla ögon på samma sätt som tidigare. Giftmörderska. En eldmakerska av bergsfolket. Jag tänkte låta henne betala, och jag gjorde mitt bästa för att förmedla det till henne med min blick. Hon vek inte undan. Om budskapet nådde fram var det inget som skrämde henne.

Jag sprang det snabbaste jag kunde. Sildas rop hade rört om i lägret och det var många soldater som hade samlats för att ta reda på vad som stod på. En klunga män från Bergslandet stod i vägen för mig och jag knuffade omkull ett flertal av dem när jag störtade fram. Inombords var jag fortfarande underligt kall och tom. Jag ville vråla ut mitt raseri, men alla känslor trycktes ihop inom mig.

Trycktes ihop och frös till is.

Väl framme hos Kasan var jag så distanserad till omvärlden att 41

det kändes som om det var någon annan som gick fram till honom. ”Min kung”, sade han och log kärvt. Ilskan hade runnit ur honom nu och jag tyckte att han såg orolig ut. Även det kändes fel.

Kasan var aldrig orolig. Jag ville att han skulle vara vredgad som en uppretad björnhanne. En arg Kasan var en levande Kasan. ”Vem hade trott att det skulle sluta så här.” ”Det är inte slut”, sade jag. ”Silda kan bota dig. Jag vet det.” ”Då vet du något hon själv inte vet”, skrockade han. Men det var ett ängsligt skratt, som jag avskydde. ”Hon sa direkt att det är över när hon såg giftet.” ”Jag har haft svartflis i mig”, sade jag och försökte tvinga krop­ pen att lätta på trycket. Det fanns dock ingen kanal som var till­ räckligt stor för att hantera alla mina känslor. ”Jag blev dålig ett tag och sedan var det bra”, fortsatte jag, med ett tonfall som var ved­ ervärdigt glättigt. ”Men det försvinner inte av sig självt. Vi måste bränna bort svartflisen. Med glödgat järn.”

Han såg forskande på mig en stund utan att säga något. Under tiden hann Silda fram till oss. Jag sneglade bakåt och upptäckte att mer eller mindre alla i lägret hade samlats för att se vad som försiggick. Till sist svarade Kasan: ”Vet du vad du gör? Jag tillåter inte att du krånglar med mig om det är lönlöst.” ”Jag är säker. När jag fick svartflis i händerna satte Rolf glödgade tänger mot såren. Yva sa att det brände bort svartflisen.” ”Erik?” sade Silda varnande bakom mig. ”Vad talar du nu om?” ”Var tyst och tänd en brasa”, sade jag och vände mig mot henne. ”En stor, glödhet brasa.” ”Erik? Jag …” ”Nu!” röt jag. ”Och alla ni som står och tittar på som idioter hjälper henne. Få hit allt brännbart som går att hitta!”

Silda såg ut att vilja ifrågasätta ordern ytterligare. Sedan skaka­ de hon uppgivet på huvudet och fogade sig. Åskådarskaran löstes genast upp i ett virrvarr av soldater som sprang fram och tillbaka i jakt på kvistar. Under tiden satte jag mig på huk bredvid Kasan för 42

att undersöka såret medan det ännu fanns en gnutta dagsljus kvar.

Silda hade tagit av honom hans bröstharnesk, men han hade fortfa­ rande på sig sin tunna ringbrynja som han alltid bar underst. Blod­ fläckarna avslöjade genast det ställe där pilen hade trängt igenom.

Brynjan var välgjord, men den var tillverkad för att vara så lätt som möjligt och var därmed inte tillräckligt tät för att kunna stå emot alla spetsiga föremål. Kasan hade haft otur. Pilen hade funnit ett utrymme mellan metallringarna, och eftersom spetsen saknade breddade hullingar hade den kunnat fortsätta rakt in i hans mage.

Pilen var inte gjord för att döda – den skulle leverera giftet.

Jag drog försiktigt upp brynjan och fann ett litet, rött hål i Kasans mage, alldeles intill hans navel. Ungefär lika stort som min lillfingernagel. Det såg inte mycket ut för världen, men det var omöjligt att säga hur djupt såret var. Åtminstone verkade pilen inte ha genomborrat något vitalt organ – då skulle Kasan ha varit vid betydligt sämre hälsa – och djävulsnackan hade i princip stoppat den yttre blödningen helt och hållet. Jag lade mig på sidan och försökte se om det var svullet, men utöver rodnaden alldeles intill sårkanterna såg huden normal ut. Det enda som vittnade om att skadan var livshotande var några enstaka små vita prickar som satt fastsmetade mot Kasans mage i en strimma av torkat blod bredvid ingångshålet. Silda hade kanske stoppat ett finger i såret och sedan torkat av sig på honom.

När jag satte mig upp igen lyfte Kasan på överkroppen och stödde sig på armbågarna så att han kunde se mig rakt i ögonen. Rörelsen fick honom att spänna käkarna för att inte skrika av smärta. ”Jag lovar att låta dig försöka”, sade han, ”om du lovar mig en sak.”

Jag såg in i hans enda öga. Även om jag i djupet av mitt hjärta visste vad han skulle säga var jag tvungen att ställa frågan. ”Vad?” ”Att du ger mig en ren död innan demonerna kommer.” ”Kasan …” ”Jag har alltid sett dig som min son, Erik.” Han knöt sin ena hand och bankade den lätt mot sitt hjärta. ”Om situationen var 43

omvänd skulle jag ha gjort det för dig utan att tveka.”

Kylan som hade spridit sig i min kropp ända sedan Silda började gråta hade hunnit genomsyra varenda liten del av mig. Jag var för­ vånad över att jag fortfarande kunde röra lemmarna. Eller tungan. ”Du är min läromästare”, sade jag. ”Och … du är min far. Du … ja, jag lovar.”

Kasan nickade åt mig, lade sig ned på rygg igen och gav ifrån sig en lång utdragen suck. Med ens förstod jag att det inte var döden i sig som skrämde honom. Kasan var rädd för att förlora kontrollen över sitt sinne. Till demonerna. Silda måste ha berättat för honom exakt vad som hände när svartdöden fick grepp om en människa, och eftersom han trodde på mörka krafter skrämde det honom. Det förklarade hans osedvanligt nervösa beteende, och även om pro­ blemet med svartflisen återstod fick det mig att känna mig något bättre till mods. Allt går att förklara. Allt går att lösa. Ingenting är omöjligt.

Vid sidan om oss hade en liten rishög börjat byggas upp. Det gick dock alldeles för långsamt och det var enkelt att förstå varför.

Vi befann oss på en av de kargaste platser jag någonsin sett, och därmed fanns inget bränsle till en eld. Jag förvånades över att sol­ daterna fann någonting överhuvudtaget. Det var knappt så att man kunde finna gulstingsbuskar här. ”Svart snö”, väste jag. ”Varför går allt emot oss?”

Silda återvände med ett litet risknippe i varje hand. Hon släppte ned sin börda på högen och ryckte på axlarna. Såg på mig och skakade på huvudet. Hennes outtalade ord var alltför tydliga – det finns inget vi kan göra. Jag vägrade att hålla med och beordrade soldaterna att ta av sig alla brännbara kläder och lägga dem på högen. Det blev genast en rejäl hög vapenskjortor med det svarta varg­huvudet på bröstet, och därtill ett antal tunikor som vissa sol­ dater bar under sina rustningar. Kläderna skulle brinna högt och våldsamt, och elden skulle brinna ut alldeles för snabbt. Jag hade lärt mig vad som krävdes för att glödga metaller under de veckor 44

jag arbetade i Hyttan i Stensala. Den tång som Rolf hade bränt rent mina sår med hade varit gjord av blodsten och så varm att sår­ skorporna stektes i samma stund som den nuddade mig. För det krävdes en masugn. Hur vi skulle kunna åstadkomma någonting som ens liknade det övergick mitt förstånd.

Jag var precis på väg att ge order om att tända brasan i vilket fall som helst, men innan jag hann uttala orden avbröts jag av ett smärre tumult som bröt ut i halvmörkret bland klipporna nedanför oss. Soldaterna började ropa exalterat. Några till och med hurrade. ”Härnere, hjälp till! Kom hit!”

Jag lämnade Kasans sida för att se vad som stod på. Efter några steg möttes jag av min skuggväktare som uppenbarade sig i dunk­ let. Han gick i täten av en stor klunga män som bar på en tjock, knotig trädstam. Vid sidan om dem kom fler soldater springande med famnarna fulla av avhuggna grenar från stammen. Tolke hade funnit och fällt ett levande träd på en plats där det inte ens fanns buskar. ”I solens svärta…”, utbrast jag. ”Var hittade du det där?” ”Kungskvist”, sade han. ”De växer där inget annat växer.”

Mållös gav jag honom en kram trots att hans händer var fulla.

Sedan sprang jag tillbaka till rishögen och gav order om hur brasan skulle byggas. Det var dock meningslösa ord. Soldaterna stod redan sida vid sida och högg stammen i bitar med sina svärd. Plötsligt hade vi så mycket ved att vi hade kunnat bygga fem bål. Kungs­ kvisten var segare än något annat träslag och vi skulle förmodligen behöva använda allt tyg som vi redan hade samlat för att få fyr på den, men när vi väl fick fart på brasan skulle det bli hett.

Medan de sista förberedelserna utfördes gick jag tillbaka till Kasan. Han betraktade rishögen med avsmak. ”Med en ren död menade jag inte att jag vill bli bränd på bål”, sade han. ”Jag är ingen trollkarl.” ”Det måste vara extremt varmt”, sade jag. ”Jag kommer att köra en glödgad dolk i magen på dig.”

45

”Blir det så varmt kan du passa på att smälta ned min sabel åt mig”, sade han. ”För det här är dagen då en träpil stoppade mig.” ”Säg inget du kommer att ångra”, sade jag och pressade fram ett leende. ”Jag menar det”, sade han. ”Silda har rätt. Jag är en gammal skröplig gubbe, och jag vill att du smälter ned min sabel till en ros.

Sedan vill jag att du ger den till Vanja när du är hemma igen. Om jag inte kan göra det själv.” ”En ros?” ”Ja, en ros. Bekymra dig inte om varför utan lova mig bara.”

Motvilligt gjorde jag honom till viljes. Under vårt samtal hade Silda satt igång med brasan. Hon var skicklig med elddonet och det började ryka efter bara ett par slag. Den första lågan som slog upp slickade genast tyget på en vapenskjorta och efter det skötte elden sig själv. Männen hade med hjälp av långa bitar från stammen byggt brasan likt en koja. Det dröjde ett tag innan lågorna trängde ut ur den, men när de väl gjorde det blev det så varmt att jag var tvungen att släpa Kasan åt sidan. Hettan svedde våra ansikten och ljuset som sträckte sig mot skyn var så starkt att hela lägret lystes upp. ”Vi avslöjar vår position för varenda vätte i hela Västra väggen”, sade Kasan. ”Glöm dem”, sade jag. ”Om de vågar visa sig dör de allihop.”

Efter de orden fortsatte vi att titta på elden under tystnad. Jag satte mig ned bredvid honom och försökte samla mig inför det som komma skulle. Det skulle krävas mod för att begrava ett glödgat blad i den man som hade blivit min far. Han skulle vråla av smärta, och jag skulle hålla kvar bladet i hans mage tills varenda litet korn av svartflis förintats. Jag vägrade att tänka på att det hade gått flera timmar sedan pilen genomborrade honom. Svartflisen hade ännu inte börjat verka. Så var det bara.

Efter en stund kom Silda och satte sig bredvid oss. Hon strök Kasan varsamt över hjässan, som om hon tröstade honom, och till min förvåning lät han henne hållas. Jag undrade om det betydde 46

att han slutligen förlät henne. Silda började också nynna på en melodi som lät bekant. Efter ett par verser kände jag igen den, det var samma vemodiga visa som Styrbjörn Långs mor hade nynnat på under alla månader vi var fångna i deras grotta på Häxkitteln.

Hennes toner var vackra i knastret från elden, men melodin kän­ des samtidigt så tung att jag var tvungen att bita ihop för att hålla tårarna borta. Även Tolke kom och satte sig. Hans blick mötte min och jag nickade tacksamt mot honom. Han hade gett Kasan en sista chans.

Nu var det upp till mig att ta till vara på den. ”Jag behöver låna din dolk”, sade jag till honom.

Han räckte över den utan ett ord. Det var en utsökt dolk som han hade burit så länge jag hade känt honom. Inga onödiga utsmyck­ ningar. Spetsen var lång och tillräckligt smal för att kunna glida ned i hålet utan att orsaka alltför mycket skada. Jag drog med fing­ ret utefter bladet och kände eggen raspa mot nageln. Sylvass. Något annat var inte att vänta sig av en skuggväktare. ”Vad har du gjort med Stormöga?” frågade jag. ”Spåraren vaktar henne. Han kommer inte att släppa henne ur sikte.”

Det var olikt Tolke att lämna ifrån sig uppgifter på det sättet.

Han brukade göra precis allting själv. Naturligtvis var jag tacksam över att han hade lämnat Stormöga för att leta rätt på kungskvisten, men det var en smula egendomligt och just den detaljen ogillade jag. Under alla år som han hade varit min skuggväktare hade jag lärt mig var jag hade honom. Tolke brukade se till att jag var utom fara, och strunta i allting annat. När han bröt mot sitt mönster blev jag nervös.

Silda avslutade sin visa. Hon ställde sig upp, gick närmare bra­ san och rörde runt i eldhärden med en lång gren för att skapa ett utrymme i glöden där vi kunde hetta upp bladet. ”Hur har du tänkt hålla i kniven när den är het?” frågade hon. ”Blöta trasor”, svarade jag. Det var vad man virade runt tängerna 47

i Hyttan då de blev för varma. Jag var medveten om att skaftet på en dolk var betydligt kortare än handtaget på en eldtång, men någon annan lösning fanns inte. Förlängde jag skaftet skulle precisionen försvinna, och då skulle jag förmodligen göra mer skada än nytta.

Silda nickade. ”Jag tror att vi kan börja nu. Det känns som om jag smälter bara av att stå här.”

Jag ställde mig upp och gick fram till henne. Hon hade rätt. När hettan ansatte mig blev det närapå olidligt att stå kvar. Det kändes som om huden skulle börja koka.

Silda pekade på en bädd av ilsket röd glöd som hon hade grävt fram i botten av brasan. Jag sträckte mig snabbt fram och släppte ned dolken. Jag hade knappt hunnit dra mig tillbaka innan skinn­ remmarna som var virade runt dolkskaftet flammade upp. M ­ etallen såg ut att svettas i den plötsliga värmen. Det skulle fungera. ”Jag ordnar med trasor”, sade Silda. ”Jag har aldrig hört talas om att bränna bort svartflis. Vill du att jag ska rengöra såret med något efteråt?” ”Bara vatten”, svarade jag. Rolf hade sänktned mina brända hän­ der i kyltunnan när han var klar. ”Samla ihop vatten från männens läglar så häller vi det i såret efteråt.”

Hon försvann och jag blev stående ensam kvar intill elden. I lågorna såg jag minnesbilder av hur Rolf satte tängerna mot mina handflator och brände såren. Jag hade vägrat att svimma för att jag ville lära mig hur man gjorde. Nu betalade det sig. Kasan hade haft svartflisen i sig betydligt längre än jag. Därför tänkte jag också bränna honom betydligt längre. Stunden var kommen, och jag tänkte vara handfast hur högt Kasan än skrek.

Silda hade fått hjälp av Tolke att samla in trasor och vatten.

När de återvände hade dolken färgats orangeröd kring eggen och parerstången. Det var tillräckligt. Värmde vi den ytterligare skulle bladet smälta, eller handtaget bli så varmt att trasorna förkolnade hur blöta de än var. Jag drog Nidhögg och använde spetsen till att knuffa ut dolken från härden. När den väl låg bredvid brasan på 48

det grå klippunderlaget lyste den som om den vore gjord av blod­ sten. Silda plockade upp den med hjälp av flera lager av genomblöta trasor. Jag hjälpte henne att vira dem runt skaftet tills det var så tjockt att jag knappt nådde runt med fingrarna. Värmen från den lysande klingan brände mot tummen och pekfingret, men trasorna skyddade handflatan tillräckligt för att jag skulle klara av att hålla kvar dolken i handen. Verktyget var redo.

Silda och Tolke satte sig på varsin sida om Kasans huvud. Det var underförstått att de skulle hålla i honom ifall han försökte flyt­ ta sig. ”Jag antar att det är lönlöst att be om en snabb behandling”, sade Kasan.

Silda svarade genom att stoppa en hoprullad trasa mellan hans tänder. ”Det tar den tid det tar. Bit i den här och ligg stilla tills Erik är klar.”

Han nickade åt henne. Sedan nickade han också åt mig. Plötsligt blev jag medveten om alla soldater som stod i en ring omkring oss.

Männen trängdes för att få se när deras kung brände deras general.

Jag drog ett djupt andetag och höjde sedan dolken.

Huden på hans mage knottrade sig redan innan spetsen kom i kontakt med honom. Och när spetsen väl bröt igenom den hinna av halvtorkat blod som täckte hålet hördes ett svagt fräsande. Jag svalde och tryckte ned dolken djupare. Ljudet blev otäckt tydligt, trots elden som rasade en bit ifrån oss.

Kasan kved och jag sneglade snabbt mot hans ansikte. Han sträckte sig bakåt och spände sig så mycket att senorna i halsen stod rakt ut. Överkroppen och magen vibrerade, men utöver det låg han stilla. ”Lite mer bara”, sade jag och så lät jag klingan åka ned i hålet utan att hålla emot. Den sjönk snabbt, och ett fasansfullt ögonblick trodde jag att bladet var så varmt att det helt enkelt brände hål på hans inälvor, men sedan stötte spetsen på motstånd och stan­ nade. Det fräste ytterligare en liten stund, sedan hördes inget mer förutom Kasans pinade läte som trängde ut genom hans näsborrar.

49

”Det räcker”, sade Silda. ”Nej”, sade jag bestämt. ”Allt måste bort. Jag håller kvar.” Jag började till och med vicka på bladet fram och tillbaka för att se till att alla ytorna av såret i hans mage sveddes. ”Erik”, väste hon. ”Sluta! Du skadar honom!” ”Nej, jag …”

Jag avbröts av att någonting träffade mig från sidan, rakt på hakspetsen. Mitt huvud for bakåt och allting sveptes in i dimma.

Världen gick runt och slocknade. Jag ramlade handlöst till marken.

En stund senare vaknade jag av att någon klappade mig på kin­ den. Jag slog upp ögonen och förstod ingenting. Efter att ha blinkat några gånger lyckades jag fastställa att det var Tolke som stod över mig. Bakom honom rasade en väldig eld. När jag försökte resa mig kändes kroppen totalt avdomnad. Jag skulle ha somnat in igen om min skuggväktare bara hade tillåtit det.

Tolke höll en dolk i handen som han synade snabbt innan han kastade den åt sidan på marken bredvid mig. Därefter tog han tag runt min nacke och hjälpte mig att sätta mig upp. Minnet kröp långsamt tillbaka när jag såg Kasan och Silda vid hans sida. Jag hade slagits medvetslös som träffad av blixten, utan att ens se sla­ get komma. Uteslutningsmetoden sade mig att det måste ha varit Tolke som fällde mig. Han var smal och inte särskilt muskulös, men han slog snabbare än en kobra hugger.

Avsikten måste ha varit att golva mig, vilket betydde att han hade planerat att ta hand om dolken i Kasans mage så fort jag tappade taget. Tolke lämnade aldrig någonting åt slumpen. Det var otroligt förnedrande att bli behandlad på det sättet inför mina män, men denna gång hade jag inte råd att bli förbittrad över det. Jag sträckte ut en hand till honom, och han förstod genast att jag ville bli hjälpt fram till Kasans sida. Mina ben var så vingliga att jag omöjligt kunde ställa mig upp utan hjälp.

Kasan hade spottat ut tygtrasorna som Silda stoppat i hans mun, och han skrattade när han såg Tolke hjälpa mig fram till honom.

50

”Erik”, sade han. ”Tål du inte blod?”

Spridda skratt hördes från soldaterna omkring oss. Nu var byro­ niern inte det minsta ängslig längre utan genuint road av att göra sig lustig över mig. Trots de rådande omständigheterna blev jag stött. Vanja brukade hacka på mig för att jag var barnslig och inte kunde acceptera när folk skrattade åt mig. Det var något som satt så djupt i ryggmärgen att det var omöjligt för mig att strunta i.

Silda höll på att tvätta honom med vatten. Jag såg inget blod.

Hålet var svartbränt runt kanterna, men nu var det mer svullet än tidigare. Det hade också bildats två stora brännblåsor vid sidan om hålet. De hade en otäck orange färg och såg ut att vara sprängfyllda av vätska. Silda försökte kyla ned blåsorna genom att kupa handen runt dem och fylla håligheten med vatten. Sedan spottade hon ned något som hon tuggat sönder i munnen så att det blev en grönaktig sörja. Hon kunde inte hålla sig från att försöka hjälpa till med sina örter.

Kasan tycktes inte ha ont. Han fortsatte skrocka medan han vände sig till Tolke. ”Jag måste ha missat något”, sade han. ”Är det mig du har svurit blodsed till?”

Tolke såg uttryckslöst på honom. ”Jag går och avlöser spåraren.”

Han plockade upp sin dolk från marken och försvann utan att se sig om. Åtminstone hade Tolke återgått till sitt normala beteende.

Jag valde att se det som början på en vändning. ”Har du ont?” frågade jag Kasan. ”Inte nu längre”, svarade han. ”Men jag vet inte om jag kommer att kunna skita normalt igen. Det kändes som om du stekte mina tarmar till aska.” ”Jag var tvungen. Jag …” ”Du gjorde det bra”, sade han och tog min hand i sin. Han drog den till sig och tryckte den mot sitt bröst. ”Jag känner ingen man som hade vågat göra mig så illa.” Hastigt slängde han en menande blick mot Silda, som för att poängtera att hon var kvinna och därför inte medräknad. ”Jag känner mig friskare. Vit snö, har du lyckats 51

med det här ska också jag börja kalla dig för Uldar återfödd.”

I kriget mot Svartnacken hade min upprorsarmé fått för sig att jag var guden Uldar återfödd i en manskropp. Efter segern hade ryktet spridit sig så vida omkring att mer eller mindre hela Nord­ land trodde på det. Jag hade aldrig tyckt om det, till skillnad från Vanja som eldade på myten vid varje tillfälle som gavs. Folkets övertygelse hade heller inte avtagit under de år jag suttit på tronen, trots att jag förlorade krig efter krig mot min ärkefiende i söder. I folkmun hade det kommit att bli en strid gudar emellan. Profeten i söder, och Uldar i norr. Jag antog att myten skulle dö först när jag låg i graven. ”Du ska aldrig kalla mig för något annat än Erik”, sade jag. ”Var­ ken du eller jag är någon trollkarl. Har jag räddat dig så har jag gjort det med mina händer. Inte med magi.”

Jag vände mig mot soldaterna som fortfarande stod i en stor cir­ kel runt oss. ”Hör ni det? Er general har blivit förgiftad, och jag har försökt att bota honom med eld. Men det är inget häxeri jag håller på med här. Om ni börjar sprida en massa påhitt så hamnar ni i fängelsehålorna.”

Männen tittade förväntansfullt på mig. Genast ångrade jag mina ord; det hade varit bättre att hålla tyst. Det fanns alltid folk som hörde vad de ville höra, och tolkade det man sade till raka motsatsen. Att ens nämna häxkonst var idioti. Och nu var skadan redan skedd. Försökte jag övertala dem ytterligare skulle det bara bli värre. ”Vila er nu!” sade jag irriterat. ”Det är bara mörkt i ett par timmar, och vi rider så snart det ljusnar. Tro inget annat än att vättarna vet var vi är efter det här.”

Jag blängde på dem tills de lydde. Därefter lade jag mig tillrätta på rygg bredvid Kasan för att försöka få litet sömn. Jag kände mig alldeles utmattad. ”Du är inte klar än”, sade Kasan. ”Vad?” ”Min sabel. Den ska vara en ros innan du får sova.”

52

”Ger du mig order?” frågade jag. Min kropp kändes fortfarande ostadig efter Tolkes knytnävsslag. Tankspritt undrade jag om han hade slagit mig så hårt han kunde. Förmodligen inte. Förmodligen skulle han kunna döda mig med ett enda slag om han ville. Var det någon som hade gudars styrka inom sig så var det min skuggväk­ tare. ”Du har gett mig ditt ord”, sade Kasan.

Han hade rätt. Jag hade lovat, och trots mina brister var jag åtminstone en man som höll mina löften. ”En ros sa du?”

Kasan nickade. ”Jag förväntar mig inget konstverk. Det är sym­ boliken som är viktig.”

Medan vi pratade hade Silda lagt om hans sår med ett tunt för­ band som hon knutit runt hans mage. Hon klappade honom lätt på bröstet när hon var klar. ”Jag hjälper dig”, sade hon till mig. ”Den här gubbstrutten behöver sova nu.” Även med Sildas hjälp var det smått omöjligt att försöka forma kroksabeln. Till att börja med var stålet i klingan så härdat att det tog en halv evighet innan det blev tillräckligt upphettat. Sedan gick den återstående halvan evighet åt till att febrilt hamra på den med en granitsten för att få den att ändra form. Hjaltet fick bli rosen.

Klingan fick bli stjälken. Jag tyckte dock att vårt verk mest liknade en ful klump. Silda var av samma åsikt. ”Det räcker”, sade hon. ”Jag är dödstrött. Han får skylla sig själv som bad dig göra det.”

Jag instämde och hällde en skvätt vatten över eländet. Kasan kunde kanske lämna klumpen till en riktig smed när vi var till­ baka i Vita Landet igen.

På trötta ben gick jag tillbaka och lade mig bredvid Kasan, i tron att jag skulle somna omedelbart. Det var lättare sagt än gjort. Kasan sov till synes helt bekymmerslöst bredvid mig, och hans snark­ ningar var höga. En stund låg jag och försökte ignorera dem. Sedan gav jag upp, reste mig och vandrade iväg bland klipporna i mörkret.

Till slut fann jag någorlunda ro mellan två klippblock som stängde 53

ute det mesta av ljudet från de sovande soldaterna. Jag såg upp mot stjärnhimlen. Försökte tänka på Vanja men irriterades hela tiden av den fördömda bergsflickan.

Stormöga.

På något sätt var hon nyckeln som skulle låsa upp mysteriet med Aluir. Jag behövde bara förstå hur man skulle använda henne.

54