Joyce Carol Oates
En fager mö Översättning av kerstin Gustafsson
albert bonniers förlag
Oates_En fager mo_I.indd 3
11-01-12 09.36.59
Av Joyce Carol Oates har tidigare utgivits: Gör med mig vad du vill 1976 Normal kärlek 1978 Morgonstjärnan 1981 Bellefleur 1982 Ljusets ängel 1984 Cybele 1985 Vintersolstånd 1986 Marya – ett liv 1987 Men tiden går 1988 Om boxning (essä) 1988 dom där 1990 Amerikansk aptit 1991 Bittert som mitt hjärta 1992 Livets uppkomst 1993 Foxfire – En tjejligas bekännelser 1994 Vad jag levde för 1996 Det var vi som var Mulvaneys 1999 Blonde 2001 Mitt i livet 2002 Jag ska ta dig dit 2003 Den tatuerade flickan 2004 Våld. En historia om kärlek 2005 Fallen 2005 Djur 2006 Älskad, saknad 2006 Mörkt vatten 2007 Svart flicka, vit flicka 2007 Vredens änglar 2008 Dödgrävarens dotter 2008 Dagbok 1973–1982 2009 Älskade syster 2009 Lilla himlafågel 2010 www.albertbonniersforlag.se isbn 97-8-910012473-1 Amerikanska originalets titel: A Fair Maiden Copyright © 2010 by Joyce Carol Oates by arrangement with John Hawkins & Associates, Inc., New York GGP Media GmbH, Tyskland 2011
Oates_En fager mo_I.indd 4
11-01-12 09.36.59
Till Jeanne Wilmot Carter
Oates_En fager mo_I.indd 5
11-01-12 09.36.59
Oates_En fager mo_I.indd 6
11-01-12 09.36.59
Så sakta, sakta, kom hon fram och hördes sakta viska och sakta säga: ”Unge man, nu må du livet mista.” – Balladen om Barbara Allen
Oates_En fager mo_I.indd 7
11-01-12 09.36.59
Oates_En fager mo_I.indd 8
11-01-12 09.36.59
DEL ETT
Oates_En fager mo_I.indd 9
11-01-12 09.36.59
Oates_En fager mo_I.indd 10
11-01-12 09.36.59
1
Det började helt oskyldigt. När Katya Spivak var sexton år och Marcus Kidder sextioåtta. På Ocean Avenue i Bayhead Harbor, New Jersey, i den kvalmiga tryckande förmiddagsvärmen, gick hon och drog sittvagnen med paret Engelhardts tiomånaders son och höll deras treåriga dotter Tricia hårt i handen, gick förbi raden av bländande och drömlika butiker som Ocean Avenue var känt för – Bridal Shoppe, Bootery, Wicker House, Ralph Lauren, Lily Pulitzer, Crowne Jewels, Place Setting, Pandora’s Gift Box, Prim Rose Lane Lingerie & Nightwear – och just som hon stannade och tittade in i Prim Rose Lanes fönster hördes en oväntad röst i hennes öra: ”Och vad skulle du välja, om du fick din önskan uppfylld?” Det hon lade märke till var den säregna frasen din önskan uppfylld. Din önskan uppfylld, som något ur en saga. Med sina sexton år var hon för gammal för att tro på sagor, men däremot trodde hon på de löften som kunde anas i en sympatisk mansröst och de enträgna orden din önskan uppfylld. Leende vände hon sig mot honom. I Bayhead Harbor var det välbetänkt att inleda varje möte med ett leende. Kanske kände hon den här personen som hade följt efter henne, hållit jämna steg med henne i utkanten av hennes
11
Oates_En fager mo_I.indd 11
11-01-12 09.36.59
synfält, och inte gått förbi som andra fotgängare hade gjort när hon dröjde sig kvar vid något butiksfönster. I Bayhead Harbor, där alla var så vänliga, föll det sig till och med naturligt att vända sig mot en främling med ett leende, och hon blev en smula besviken när hon upptäckte att främlingen var en äldre, vithårig gentleman i en seeersuckerkavaj gul som en mogen cantaloupemelon, en vit sportskjorta, fläckfria vita manchesterbyxor och vita seglarskor. Hans ögon var klara och isande blå, med rynkor i ögonvrårna som kom sig av decenniers leenden. Han stod stödd mot en spatserkäpp i snidat elfenben, nästan som en romantisk hjälte i en Hollywoodmusikal från en förgången tid – Fred Astaire? Gene Kelly? ”Nå? Jag väntar, kära vän. Vad önskar du dig?” I Prim Rose Lanes skyltfönster fanns underkläder så silkestunna och intima att man häpnade över att de låg där till allmän beskådan, och desto mer pinsamt om någon märkte att man stod och tittade på dem. Katya hade stirrat på ett rött spetslinne och ett par matchande röda spetstrosor – silkiga, sexiga, orimligt dyra – som bars av en blond och smal, elegant skyltdocka med vackert uttryckslöst ansikte, men det Katya nu pekade på var ett vitt viktorianskt muslinsnattlinne med satängband, på en flickdocka med flätor. ”Den där”, sa Katya. ”Ah! Oklanderlig smak. Men det var väl ingenting annat du tittade på? Som sagt, välj vad du vill, min kära.” Min kära. Katya skrattade osäkert. Ingen pratade så där, utom möjligen på teve och i filmer. Min kära var tänkt att låta gammalmodigt och lustigt. Du är så ung och jag är så gammal. Om jag skämtar om det kanske det kan vändas till min fördel?
12
Oates_En fager mo_I.indd 12
11-01-12 09.36.59
Han presenterade sig som ”Marcus Kidder, mångårig sommargäst i Bayhead Harbor”. Även det lät lekfullt, som om själva namnet Kidder var ett skämt. Men hans leende var så innerligt, hans uppträdande så hjärtligt, att Katya inte såg någon fara i att säga sitt namn, i förkortad form. ”Jag heter Katya. Jag är barnflicka.” Varpå hon gjorde en paus för att antyda hur fånigt, hur nedvärderande själva begreppet barnflicka var – hon hatade det. Under juli och augusti fram till Labor Day hade hon anställning hos ett par som hette Engelhardt, från Saddle River, New Jersey; de hade just låtit bygga en souterrängvilla på New Liberty Street vid en av hamnkanalerna. ”Ni kanske känner dom? Max och Lorraine? Dom är med i Bayhead Harbors Segelsällskap.” ”Det tvivlar jag på att jag gör”, sa mr Kidder med ett lätt föraktfullt leende. ”Såvida dina arbetsgivare ingår i den där svärmen av nya människor som sprider sig över hela Jerseykusten som dagsländor.” Katya skrattade. Den förnäme mr Kidder tyckte inte mer om paret Engelhardt än hon, och då kände han dem inte ens. Skulle han erbjuda sig att köpa nattlinnet åt henne? Det verkade bortglömt nu, vilket gjorde Katya både tacksam och vagt besviken. Hon visste naturligtvis vad hon skulle ha svarat: Nej tack, mr Kidder! ”Jag måste nog gå nu”, sa Katya och drog sig undan. ”Adjö.” ”Jag också. Åt samma håll.” Och så slog mr Kidder följe med Katya, gick vid hennes sida längs Ocean Avenue medan han förde ett livligt samtal med Tricia, en blyg liten flicka som plötsligt var
13
Oates_En fager mo_I.indd 13
11-01-12 09.36.59
ovanligt frimodig, tjusad av den här charmerande gamle vithårige farbrorn som i en treårings ögon mycket väl kunde vara en gammal vän eller bekant till hennes föräldrar. I raden av skyltfönster var Katya medveten om två spegelbilder – hennes egen och den högreste, vithårige mr Kidders. Ett stiligt par! skulle man kunna tänka. Katya log i hopp om att förbipasserande skulle tro att de kände varandra, att de kanske var släkt. Det slog henne hur ovanligt det var att en man i mr Kidders ålder var så lång, minst en och åttiofem. Dessutom förde han sig med en sådan värdighet, och hans axlar var så raka. Och kläderna – det märktes att de var dyra. Och det där anslående vita håret, vitt och mjukt och yvigt, som lyfte i två vingar från hans höga panna. Hans hy var rynkig som en lätt skrynklad handske och aningen insjunken under ögonen, men inte mer, tänkte Katya, än hennes egen glåmiga hy när hon måste tvinga sig upp ur sängen tidigt på morgonen efter en sömnlös natt. Samtidigt var mr Kidders ansikte rosigt och blossande, som om blodet pulserade varmt strax under skinnet. Han verkade mycket äldre än Katyas pappa, och ändå kunde hon inte tro att han var i hennes farfars ålder: detta fasansfulla tillstånd av fritt fall då specifika åldrar blir ovidkommande för de unga. Ty för de unga finns inga meningsfulla komparationer av gammal, lika litet som det finns några komparationer av död: antingen är man det eller också inte. Katya märkte att mr Kidder ibland ryckte till en aning där han gick med sin käpp. På samma gång ville han vara underhållande och berättade för henne och Tricia att han hade ett ”nytt högerknä, i hundraprocentigt oorganisk plast. Har ni hört talas om något så häpnadsväckande?” ”Javisst har vi det”, sa Katya. ”Folk kan köpa nya knän
14
Oates_En fager mo_I.indd 14
11-01-12 09.36.59
– höfter – hjärtan – lungor – dom som har råd. Ingenting behöver bli utslitet, om man är rik. Tricia här kommer att leva tills hon blir hundratio. Det förväntar sig hennes föräldrar.” Katya skrattade och mr Kidder stämde in. Riktigt varför visste ingen av dem. ”Och du själv då, kära Katya? Hur länge förväntar du dig att leva?” ”Jag? Inte särskilt länge. Kanske tills jag är … fyrtio. Det är gammalt nog.” Katya talade i likgiltig ton, med en rysning av avsmak. Hennes mamma var över fyrtio. Katya hade ingen lust att bli som hon. ”Fyrtio är alldeles för ungt, kära Katya!” protesterade mr Kidder. ”Varför säger du så?” Han verkade uppriktigt förvånad, ogillande. Men Katya kände en värme under hans ogillande, som var helt olikt det kyliga ogillande hon möttes av från sin familj. Katya med sin stora trut! En trut som tigger om en sittopp. ”För att jag har dåliga vanor.” ”Dåliga vanor! Det har jag svårt att tänka mig.” Mr Kidder såg bekymrad ut, förbryllad. Varför Katya ibland pratade som hon gjorde visste hon inte själv. Munnen säger det örat vill höra. Kanske ville hon imponera på den här mannen. Kanske var hon smickrad av hans intresse, även om hon anade vad det möjligen kunde bero på, men samtidigt ville hon av någon anledning inte tro att det var så. Det hände att äldre män tittade på henne – mr Engelhardt betraktade henne ofta med ett frånvarande småleende – men det var en helt annan sak. Katya hade inte kunnat förklara varför, men hon var säker. Nu var de framme vid Hilbreths möbelaffär med sitt
15
Oates_En fager mo_I.indd 15
11-01-12 09.36.59
stora överdådiga skyltfönster, och mr Kidder rörde lätt vid Katyas handled. ”Och i det här fönstret, Katya, vad skulle du här välja ut till dina drömmars hus?” Dina drömmars hus. Ännu ett gammalmodigt uttryck som fick Katyas pulsar att bulta. Första gången Katya tittade in i Hilbreths skyltfönster hade hon känt något vasst vridas om i hjärtat: ett hugg av avsky, motvilja, vrede mot dessa som köpte så dyra saker till sina dyra hem, och en barnslig avundsjuka. Men nu, på mr Kidders lekfulla uppmaning, blickade hon in i fönstret med ett förväntansfullt småleende. Vilka eleganta, sparsmakade, kantiga möbler! Här fanns inga bekväma stoppade soffor eller fåtöljer, inga färgglada chintztyg eller blommönster, knappt några färger alls. I stället var det krom i långa banor, och blankt svart läder, låga bord i snidat trä, tunga skivor i tonat glas. Ett överflöd av havrefärgade dynor, trista enfärgade mattor, gigantiska bordsarmaturer och skelettliknande golvarmaturer som inte tycktes behöva glödlampor … I Vineland, New Jersey, Katyas hemstad som låg inåt landet i det snårskogsbevuxna Pine Barrens, såg man aldrig skymten av något liknande, bara mjuka, oformliga, klumpiga möbler, solkiga och nedsuttna soffor, slitna vinylstolar, bord med laminatskivor. ”Om jag skulle välja nåt i det här fönstret”, sa Katya och log för att hennes ord inte skulle uppfattas som ironiska, ”så skulle jag behöva ett särskilt hus.” Med ett eget tvetydigt leende sa mr Kidder: ”Det kanske kan ordnas.” Katya rös till. Mr Kidder skojade förstås, men i det bländande butiksfönstret skimrade hennes spegelbild som en undervattensvarelse i en saga.
16
Oates_En fager mo_I.indd 16
11-01-12 09.36.59
Mr Kidder hade inte frågat vart Katya var på väg med barnen, och Katya hade inte heller talat om det. Ändå verkade han inte förvånad när Katya korsade Chapel Street och sedan Post Road och styrde in sittvagnen i Harbor Park. Här skulle Tricia mata änderna i minst tjugo minuter, och om omständigheterna var de rätta beblanda sig med andra barn i parken. Här fanns ett halvdussin svanar, mängder av feta vaggande kanadagäss, skockar av mindre gäss och gräsänder som vickade på sina befjädrade stjärtar när de kom framrusande för att bli matade. Tricia fann stort nöje i att kasta brödbitar till sjöfåglarna; för henne var det dagens höjdpunkt, lika roligt som de dagliga utflykterna till stranden. Katya hade snart kommit att ogilla detta att ”mata gässen”, vilket snarare tycktes reta fåglarnas aptit än mätta den och fick dem att tävla med varandra på ett primitivt och komiskt sätt som påminde alldeles för mycket om mänskligt beteende. Gräsremsan närmast sjön i Harbor Park var full av fågelexkrementer; sjön var egentligen inte mer än en stor damm som hade krympt så här mitt i sommaren. Andra barnflickor – de flesta latinamerikanska, och äldre än Katya – tog med sig små ljushyade barn till parken för att kasta brödbitar till de skränande fåglarna; Katya hade börjat känna igen vissa av kvinnorna. Som om hon hade besökt parken i flera månader i stället för knappt två veckor. Katya gav Tricia bröd till fåglarna och förmanade henne att inte gå för nära. När flickan upphetsat sprang iväg tittade mr Kidder efter henne och sa: ”Visst önskar man att de kunde stanna kvar i den åldern för evigt …” Han lät sentimental på rösten där han stod stödd mot sin käpp. ”Nej”, sa Katya. ”Jag hatade att vara så där liten, och
17
Oates_En fager mo_I.indd 17
11-01-12 09.36.59
jag hatade att vara så där svag. Det var otäckt – vuxna är så stora.” ”Och nu tycker du inte att vi är så stora längre?” ”Jo. Ni som har nåt att säga till om. Och jag är fortfarande rädd för er.” ”Rädd för mig, kära Katya? Det kan jag väl inte tänka mig.” Katya skrattade. Om det här var en flört – och det kändes så – liknade det ingen annan flört som hon hade upplevt: med en man gammal nog att vara hennes farfar? (Ändå såg han helt annorlunda ut än Katyas farfar, som var hopsjunken och darrig efter ett livs hårt supande.) Med baktanken att göra honom lätt chockerad sa hon: ”Gissa vad jag skulle vilja ha just nu? En cigarrett.” ”En cigarrett! Inte av mig.” Hon hade börjat röka på mellanstadiet. Om man var flicka och någorlunda söt brukade äldre pojkar förse en med cigarretter och annat förbjudet: hasch, uppåttjack, öl. Katya skulle förstås aldrig röka i närheten av barnen Engelhardt. Hon skulle aldrig våga röka i någon som helst situation då hon kunde bli sedd av sina arbetsgivare, eller riskerade att någon skulle skvallra för hennes arbetsgivare, för under anställningsintervjun hade mrs Engelhardt frågat om hon rökte och Katya hade försäkrat att det gjorde hon inte. Och inte drack hon heller. (”Nej, det får vi verkligen hoppas”, var mrs Engelhardts prudentliga reaktion.) I tankfull ton sa mr Kidder att han hade rökt i många år – ”En beklaglig, behaglig vana, liksom alla vanor som utsätter oss för fara.” Han log, som om han hade mer att säga i detta fängslande ämne men bestämde sig för att avstå. ”Men kära Katya! Det plågar mig att tänka på att
18
Oates_En fager mo_I.indd 18
11-01-12 09.36.59
du röker i dina unga år. En så tilldragande flicka, så frisk och sund, med hela sitt unga liv framför sig …” Katya ryckte på axlarna. ”Det kanske är därför. För den där långa vägen man har framför sig.” Än en gång märkte Katya att hon hade chockerat honom, fått honom ur balans. Deras samtal, som verkade så nyckfullt, flyktigt, slumpartat och spontant, som barnens rop när de kastade brödbitar till fåglarna, följde i själva verket en fördold, förutbestämd kurs, som en underjordisk flod som är osynlig från markytan. Hela tiden vaggade Katya försiktigt på sittvagnen där pojken satt fastspänd, en omedveten rytmisk rörelse som fick honom att le ett fuktigt leende upp mot henne, liksom av kärlek. Lätt att förväxla med kärlek, tänkte Katya. I Vineland brukade Katya ofta vara barnvakt, bland annat hos sin storasyster, och hon hade kommit fram till att hon inte ville ha egna barn, aldrig någonsin. Men här i Bayhead Harbor, där sommargästernas barn var så omhuldade och utstrålade en sådan oväntad charm, var hon tvungen att tänka om. ”Hur gammal är du, min kära? Om du ursäktar frågan.” Hur gammal är du? Katya bet sig i underläppen med ett listigt leende och sa: ”Hur gammal ser jag ut?” I sin T-shirt och sina avklippta jeans, med sina lena, bara, brunbrända ben och armar, sin blondstrimmiga hästsvans och sina lugna stålgrå ögon som utmanande kisade upp mot mr Kidder, var Katya medveten om att hon såg bra ut. Hon var en och sextiofem lång, slank men inte mager, med spända, hårda vader. Mr Kidders blick gled uppskattande över henne. ”Jag skulle förmoda att du är minst … sexton? Eftersom du har anförtrotts uppdra-
19
Oates_En fager mo_I.indd 19
11-01-12 09.36.59
get som barnflicka? Men du ser faktiskt yngre ut.” ”Lika gammal som ert barnbarn? Ni kanske har en sondotter eller dotterdotter?” Mr Kidders leende stelnade. I brysk ton sa han: ”Jag har inga barnbarn. Det vill säga inga blodsförvanter.” Katya uppfattade skärpan, som i en åthutning. De isblå ögonen, det spända fixerade leendet. Mr Kidder hade stått och ritat osynliga mönster med käppen på marken. ”Kidder. Är det ett riktigt namn, eller nåt som ni har hittat på?” ”Kidder är förvisso riktigt. Marcus Kidder är plågsamt verklig. Låt mig överlämna mitt kort, kära Katya.” Ur plånboken drog han upp ett vitt litet tryckt kort, och på baksidan skrev han sitt hemliga – ”magiska” – nummer. Marcus Cullen Kidder Proxmire Street 17 Bayhead Harbor, N.J. “Kom snart och hälsa på, Katya. Ta med lilla Tricia och hennes förtjusande lillebror – om du så önskar. I morgon, vid tedags?” Katya stoppade det vita lilla kortet i fickan. ”Ja, kanske det.” Medan hon kallsinnigt tänkte: Knappast. I samma ögonblick exploderade sjöfåglarna. Ett av barnen hade kastat en stor brödbit och orsakat en skärmytsling bland de upphetsade fjäderfäna: flaxande vingar, upprörda kvackanden, en ilsken sammandrabbning mellan några kanadagäss och de mer oförvägna av gräsänderna. ”Tricia! Kom här.” Katya sprang fram och lyfte upp den förskräckta lilla flickan i famnen just som hon
20
Oates_En fager mo_I.indd 20
11-01-12 09.37.00
började gråta. ”Det är ingen fara, gumman. Det är bara en massa skränande fåglar. Dom blir hungriga och då blir dom oroliga. Vi ska gå hem nu.” Katya kände ett styng av dåligt samvete för att hon hade varit ouppmärksam och pratat med mr Kidder: tänk om någon av de större fåglarna hade hackat Tricia på hennes bara ben – eller ännu värre, på armarna, i ansiktet … ”Schas! Schas!” Mr Kidder viftade med käppen åt fåglarna så att de skingrades och flaxade tillbaka ner i vattnet. Som en komisk men samtidigt ridderlig gestalt i en barnfilm, en barnens beskyddare. Han gjorde så för att vara rolig, för att få de uppskrämda barnen och deras barnflickor att skratta. Men Katya skrattade inte. ”Kom, Tricia. Nu går vi hem.” Hon hade fått nog av parken, och hon hade fått nog av sin vithårige gentlemannavän. Hon hade fått nog av Katya Spivak som kråmade sig för honom, och hon kände en våg av avsmak och fasa för att hon hade begått misstaget att ägna så mycket tid åt honom och för att hon hade tagit emot hans kort. När hon skyndade iväg med barnen Engelhardt ropade mr Kidder ivrigt efter henne och erbjöd sig att kalla på en taxi åt dem eller, om de följde med till hans hus – ”Alldeles i närheten, fem minuters promenad” – att själv köra dem hem. Men Katya ropade över axeln: ”Nej! Nej tack! Det är ingen bra idé just nu.” Min älskling, i den stunden trodde jag att jag hade förlorat dig. Innan jag ens hunnit lära känna dig.
21
Oates_En fager mo_I.indd 21
11-01-12 09.37.00