IDEALITET som UTMANAR
© 2016 Författarna & Verbum AB Omslag & grafisk form: Anna Hild Omslagsbild & övriga bilder: Magnus Aronson Tryck: Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2016 ISBN 978-91-526-3646-6 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se
JanOlof Nordstrรถm (red)
IDEALITET som UTMANAR
INNEHÅLL
INLEDNING JanOlof Nordström
7
KYRKAN SOM IDEELL ARENA Jonas Bromander
15
KONSTEN ATT TA EMOT Kerstin Wimmer
45
SÅ ÄR VI, FASTÄN MÅNGA, EN ENDA KROPP 65 Åsa Nyström GUDS PEDAGOGIK, MÖJLIGHETSRUM OCH IDEELLT ENGAGEMANG Jonas Ideström LITTERATUR
93
123
INLEDNING
Hur kommer det sig att ni efter alla dessa år fortfarande är kvar som engagerade i kyrkan? Den frågan ställde en god vän till två unga ledare i kyrkans ungdomsverksamhet. De hade börjat sjunga i barnkören, fortsatt i miniorerna, scouterna, varit konfirmander, med i en ungdomsgrupp och nu vid 20 års ålder var de alltså aktiva som ledare. De svarade: För att det är roligt. För att vi fått nyckel. För att vi, när vi kommer en halvtimme innan start på fredagen, och tycker att vi har en bättre idé än den vi planerat tillsammans med dig, får vi genomföra den i stället. Ett kort och koncist svar som säger mycket om det sammanhang de är engagerade i. En församling där ideella, förtroendevalda och anställda medarbetare har både tankesätt och strukturer som gör det möjligt, kanske till och med enkelt, för dem att hitta sin uppgift. En uppgift som ger dem glädje och mening, där de får förtroende och ansvar att vara med och påverka hela vägen från planering till genomförande. Ett sammanhang där de får känna delaktighet på riktigt.
7
Berättelsen är ett bra exempel på vad som kan ske när en församling, och i det här fallet en anställd medarbetare, har ett öppet och välkomnande förhållningssätt till idealitet i Svenska kyrkan. Men så är det inte alltid. Församlingsstrukturer och beteenden kan bidra till att möjliggöra för ideellt engagemang, men de kan också fungera som hinder. Att det kan vara så blev tydligt när en kvinna kom fram till mig efter ett seminarium som jag haft om idealitet och engagemang i Svenska kyrkan och delade med sig av sin erfarenhet. Hon berättade att hon under en ganska lång tid varit ideellt engagerad i en svenskkyrklig församling där hon tidigare bott, och att det engagemanget betytt mycket för henne. När hon för en tid sedan flyttat därifrån tog hon kontakt med Svenska kyrkan på den nya orten med en önskan om att få fortsätta sitt ideella engagemang i den församlingen. Den hon mötte förklarade att det fanns mycket verksamhet hon kunde delta i och det fanns såklart gudstjänster att gå på. Hon försökte förklara att hon ville vara mer än bara en deltagare i verksamheten. Hon ville vara med och ta ansvar, få bidra med sin kompetens, få komma med idéer och få möjlighet att vara med i både planering och genomförande av saker. Från att ha blivit trevligt bemött blev tonen ganska otrevlig när hen förklarade att nu är det så här: Vi är väldigt många anställda här och vi gör redan väldigt mycket bra saker, så vi har inte behov av någon gratis arbetskraft!
8
Efter detta så tydliga – Nej, du behövs inte! – hade nog de flesta gått därifrån nedstämda, arga och kränkta och med en övertygelse om att hit kommer jag aldrig mer tillbaka. Men det svar hon gav sätter fingret på något mycket viktigt att tänka vidare kring. Hon sa: Gratis? Jag betalar 7 000 kronor per år för få engagera mig i min församling! Hon syftar såklart på den kyrkoavgift hon betalar som medlem. De här två exemplen ställer frågor om idealitet och engagemang inom Svenska kyrkan på sin spets. I den här boken kommer du att få möta fyra teologer som med olika erfarenheter av Svenska kyrkan och församlingsliv brottas med sådana frågor. En grundläggande frågeställning är om det finns teologiskt motiverade skäl att Svenska kyrkan ska vara en öppen arena för människors vilja till engagemang och delaktighet? Hur ser de ut i så fall? Kan öppenhet för idealitet och delaktighet inom kyrkan utgå från en teologisk grundsyn att (framför allt) alla medlemmar tillsammans bär uppdraget att vara kyrka? Är i så fall en människas vilja att vara, leva, göra kyrka och tro en mer relevant utgångspunkt för delaktighet än om det just nu finns en specifik uppgift att utföra? Andra frågor kommer ur de senaste årens statistik som har visat att många människor vill engagera sig ideellt inom Svenska kyrkan. Det är ju i grunden mycket positivt och det öppnar upp för möjligheter att kunna vara och göra ännu mer som
9
kyrka. Men det innebär också utmaningar. Finns det utrymme och uppgifter för alla ideella som vill vara med? Vad händer med de olika yrkesrollerna och hur ser strukturerna för ledning och styrning ut om antalet ideella medarbetare skulle öka markant? Församlingar som vill utveckla det ideella medarbetarskapet behöver på djupet samtala om dessa och liknande frågor. Det utmanar både vad gäller hur man tänker och hur man agerar. I det samtalet vill den här boken vara med både som samtalsunderlag och samtalspartner. Bokens fyra kapitel är skrivna utifrån delvis olika perspektiv och de står på så vis för sig själva. Med det följer att det går bra att läsa dem i vilken ordning man vill. Samtidigt har det varit en viktig del i skapandet av boken att författarna har träffats och delat varandras processer. Förhoppningen är att det därigenom ska finnas en röd tråd i boken och att läsaren känner att texterna samtalar med varandra, precis som det är tänkt att de i sin tur ska skapa grund för vidare samtal. Något som också eftersträvats är att det teologiska reflekterandet i texterna utgår från och/eller landar i det konkreta församlingslivet. Det bör också sägas att boken är skriven med utgångspunkt i den unika kontext som Svenska kyrkan i skrivande stund utgör i frågan om ideellt engagemang, vilket gör att den kanske till viss del inte känns lika relevant för läsare som finns i andra sammanhang. 10
I Jonas Bromanders kapitel får läsaren ta del av vad de senaste årens statistiska underlag gällande idealitet och engagemang i Svenska kyrkan visar. Om du som läsare inte redan vet hur många som säger att de vill engagera sig kommer du att bli förvånad. Det antalet i sig gör det enligt min mening omöjligt att inte utmanas av bokens frågeställningar. Men varför vill de vara ideella inom Svenska kyrkan och inom vilka områden i så fall? Det är också frågor som besvaras av Jonas Bromander när han reflekterar över vad detta statistiska underlag faktiskt innebär för kyrkan i praktiken. Vad innebär det att Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka när det gäller frågor om idealitet och den enskilda människans delaktighet i församlingslivet? Kerstin Wimmer lyfter några av de delar i Martin Luthers teologi som utgör en grund för delaktighet och språklig mångfald. Läran om det allmänna prästadömet är den mest kända, men det finns mer att få syn på. Om de många som vill engagera sig ska få plats krävs det strukturer och ledarskap som gör detta möjligt. Åsa Nyström skriver om en kulturförändring som behöver ske. Vad händer i en församling när förtroendevalda, ideella och anställda medarbetare delvis får nya roller? Möjlighetssidan är stor men det finns frågor som behöver ställas och hittas svar på. Vem törs säga något om hur Gud tänker kring bokens frågeställningar? Med utgångspunkt i Bibelns texter och några 12
teologers tankar för Jonas Ideström ett resonemang om Guds pedagogik i sitt kapitel. Kan det till och med vara så att hindrande av möjlighet till mångas delaktighet är ett hinder för Guds frälsande kraft i världen? Fyra teologer och fyra perspektiv om idealitet som utmanar.
Välkomna in i samtalet! Den litteratur som författarna använt finns samlad i litteraturförteckningen tillsammans med förslag till vidare läsning i ämnet. Samtalsguide till bokens kapitel finns att hämta på ideelltforum.se och verbum.se Författarna genom JanOlof Nordström, redaktör
13
KYRKAN SOM IDEELL ARENA Jonas Bromander
Jag har vid flera tillfällen stött på uppfattningen av typen ”ni i Svenska kyrkan borde …, varför satsar ni inte på …”. Trots att den som uttrycker detta ofta är medlem och även döpt ligger orden naturligt i vederbörandes mun. Det är någon annan än de själva som är kyrkan, sannolikt de anställda eller de mest engagerade. Likaså bidrar de anställda till att synsättet fortplantas. Man pratar i termer av ”de andra”, ”de som borde få veta vad vi gör i kyrkan”. Därmed inkluderas inte alla i det vi som gemensamt känner, lever och verkar som kyrka. Måhända är detta ett uttryck för att det saknas en utvecklad engagemangskultur. En kultur som bygger på delaktighet där anställda och ideella är kyrka på lika villkor. Med omkring 22 000 anställda, professionella medarbetare är det heller inte konstigt att uttryck av detta slag vinner terräng. Att kyrkan verkar varhelst det finns döpta förefaller självklart i teorin, men inte i praktiken. Som betalande medlem räknar man med att få något tillbaka, inte självklart att man ska bidra eller vara en del av kyrkan. Som avlönad anställd vill man å andra sidan göra rätt för sig och naturligtvis värnar man också sin egen
15
anställning. Det ligger i sakens natur. Om Svenska kyrkan på ett tydligare sätt än i dag lyckas härbärgera både ideella och anställda skulle man kunna finna ett konstruktivt sätt att vara och tänka kyrka i framtiden. Nyligen genomförda studier visar att viljan att göra en ideell insats inom Svenska kyrkan är relativt stor hos befolkningen. Den viljan bygger måhända inte främst på att man är intresserad av kyrkan som sådan. Snarare kan Svenska kyrkan bli en arena att utgå från när man själv vill göra en god och meningsfull insats. Det finns alltså en substantiellt stor grupp människor som skulle kunna utveckla och bära mycket av Svenska kyrkans engagemangskultur framåt. Men om detta ska realiseras krävs att förutsättningarna blir de rätta och sannolikt att hela organisationen delvis skiftar fokus. Ett fokus som ställer de ideellas förutsättningar och behov i centrum. Om det ska det här kapitlet handla. Syftet med kapitlet är att tydliggöra de faktorer som har betydelse för om Svenska kyrkan ska lyckas attrahera fler till att engagera sig inom organisationen. Med andra ord, hur kan Svenska kyrkan utveckla sin engagemangskultur? Utgångspunkten är de nationella studier om idealitet som genomförts på Svenska kyrkans analysenhet de senaste åren (Kyrkbussen 2013 och Kyrkbussen 2014) samt andra erfarenheter jag samlat på mig under de senaste 20 åren som anställd i organisationen. I allt väsentligt bygger rapporten på empi16
44
KONSTEN ATT TA EMOT Kerstin Wimmer
vad gör vi med röda ljus? Innan kyrkklockorna ringer in gudstjänsten på kyndelsmässodagen kommer mina vänner från Turkiet med famnen full av röda stearinljus. Då och då har mina vänner möjlighet att fira syrisk-ortodox mässa, annars delar de gudstjänstlivet med oss. Nu räcker de över alla ljusen till mig med varma leenden. Kyrkorummet är redan iordningställt, på altaret lyser sex praktfulla, vita ljus i sällskap med vackra liljor. Jag vet inte vad jag ska göra med de röda ljusen, kyrkklockorna ringer och jag känner mig stressad. Då placerar jag några av dem i sakristian, i två ljusstakar, de andra får invänta sin plats. Kyrkoalmanackan anger enbart vita ljus och på denna högtidsdag föreskrivs att dessa ska vara sex till antalet. Följaktligen, inga andra färger på ljus hör hemma på altaret. Tänk vad lite som ska till för att rucka på invanda föreställningar, några röda stearinljus! Jag var ung och ny som präst, i dag hade jag handlat annorlunda. För mig har denna händelse förvandlats till en bild av konsten att ta emot, också det som kommer till oss som en överraskning. För mig är Jesus
45
förebildlig i konsten att ta emot, att ta emot oväntade gåvor. När en kvinna häller ut en dyrbar balsam över hans fötter blir några upprörda över den oväntade handlingen. De nedvärderar kvinnans sätt att använda sin gåva men Jesus tar oreserverat emot. Vid ett annat tillfälle får lärjungarna uppleva gåvans rikedom när Jesus tar emot fem kornbröd och två fiskar ur en pojkes händer. Vad är det som upprör i oväntade gåvor? Är det upplevelsen av att inte ha kontroll över det som kommer till mötes? Att vara den ensidigt givande parten kan också vara ett sätt att tillskansa sig makt. En vän till mig låg länge på sjukhus och avslutade sina dagar där. Det tog sin tid innan jag förstod vad min vän helst av allt önskade vid mina besök. I början var jag mest upptagen med att fundera på den hjälp och det stöd jag eventuellt kunde ge. Men nästan varje gång vi sågs berättade vännen olika händelser ur sitt liv, många med mycket skratt och glädje, andra präglade av tillvarons gåtfullhet. Jag insåg så småningom att jag främst fanns där för att ta emot dyrbara berättelser ur min väns liv. I det ögonblick jag släppte tanken på vad jag förväntades att ge vilade jag i våra samtal. Att mötas på djupet är väl i grunden att både ta emot och att ge, att dela liv. Självkritiskt vill jag dock ställa frågan: Är vi i kyrkan alltför mycket upptagna med ”hur vi ska nå ut”? Ett, i mitt tycke, ständigt upprättande av strategier, instruktioner och nya målformuleringar inbjuder gärna till en förnimmelse av kontroll och samlad styrka. Att vara engagerad som 46
64
SÅ ÄR VI, FASTÄN MÅNGA, EN ENDA KROPP Åsa Nyström
om organisering, ledning och medarbetarskap Två berättelser och tre insikter
När jag var tolv år frågade hon mig om jag ville vara söndagsskolledare för de minsta barnen. Jag svarade ja. Mest för att jag var blyg och ville vara till lags, tror jag. Jag hade ingen erfarenhet av små barn, jag är själv yngst i min syskonskara, så jag har svårt att tro att jag var speciellt lämpad. Kombinationen – blyg och utan erfarenhet – brukar inte vara meriterande. Men hon, frivilligledaren som var ansvarig för söndagsskolan, frågade mig. Hon såg någonting annat i situationen än att jag skulle vara den perfekta ledaren. När jag var sjutton år frågade en musiker i kyrkan mig om jag ville vara ledare för en Tonårskör. Jag sa nej. Jag hade självinsikten att jag inte skulle klara av det. Jag hade inte lett någon kör tidigare, även om jag sjungit mycket, och dessutom skulle jag spela piano till. Nej, det kändes omöjligt. Men hon
65
tog inte mitt svar som ett definitivt nej. Hon sa: Kan vi prata om saken? Vi satte oss ned och resonerade om vad det skulle kunna innebära att vara ledare för en kör med tonåringar. Vad jag kunde och vad jag bävade för. Vad körledarskapet skulle kunna innebära och vilket stöd jag skulle kunna få. Och så sa jag: Ja! Människors berättelser om meningsfulla och roliga ideella uppdrag bildar ett mönster som går att lära av. Det finns återkommande teman som blir synliga när vi lägger berättelse bredvid berättelse om hur det är att bli tagen i anspråk, när det organiseras och leds på ett klokt sätt. Även mina berättelser är en del i det mönstret och får därför illustrera dessa tre insikter: Den ideellas mandat – Om vi vill att många ska få frågan att vara ideell kan det inte bara vara anställda som får ställa den frågan. Den ideella behöver mandat att i sin tur fråga, ta ansvar och organisera ideella. För vissa kan det vara lättare att svara ja, om frågan ställs av en frivillig. Det blir en identifikationsprocess. ”Kan den, så kanske också jag kan.” Men det är också en numerär fråga. Anställda räcker inte till för att fråga och handleda alla, om betydligt fler än nu ska kunna få möjlighet att bidra med det de kan ge. De många skälen – Det finns många skäl till varför vi vill ge möjlighet till ideellt medarbetarskap. Det kan vara en person som behöver en växtplats för sitt liv, som jag när jag var tolv år. Någon 66
92
GUDS PEDAGOGIK, MÖJLIGHETSRUM OCH IDEELLT ENGAGEMANG Jonas Ideström
Om vi tänker oss Gud som pedagog, vad säger då Bibeln om Guds pedagogik? Det kan tyckas som en märklig fråga att ställa i början av ett resonemang om ideellt engagemang i kyrkan. Men jag tror att det är just den typen av teologiska frågor vi behöver ställa för att kunna tala om idealitet på ett klokt sätt. I det här kapitlet tar jag min utgångspunkt i frågan om Guds pedagogik för att resonera om idealitetens plats och roll i kyrkan. Ett kreativt teologiskt samtal uppstår när olika röster får komma till tals. Resonemanget här nedan är mitt sätt att försöka skapa ett sådant samtal. Ni kommer att höra röster från teologer men också iakttagelser som jag har gjort ute i ett par församlingar. Genomgående hör ni också min röst när jag för resonemanget framåt över sidorna. Den som vänder sig till Bibeln för att hitta en modell för hur ett samhälle eller en kyrka ska styras och organiseras lär bli besviken. I Bibelns böcker möter vi återkommande berättel
93
ser om hur Gud samlar sitt folk på sätt som inte följer någon modell. Människors planer visar sig sällan stämma överens med Guds planer. Det är ofta genom oförutsägbara händelser, oväntade personer och överraskande innovationer som Gud öppnar nya vägar. Det är min förhoppning att det jag skriver här ska kunna bidra till att öppna nya vägar för att tänka och agera i förhållande till ideellt engagemang i kyrkan. Som jag ser det har idealitet och delaktighet med kyrkans själva uppdrag och identitet att göra. Det är en följd av Guds pedagogik. Den tyske teologen Gerhard Lohfink har försökt att svara på frågan om Gud behöver kyrkan. Han gör det genom att vända sig till Bibelns böcker, och hans grundliga genomgång och analys visar att Israels folk och kyrkan spelar viktiga roller i Guds pedagogik. Men låt oss ta det från början.
guds pedagogik Lohfink börjar där Bibeln börjar, i skapelseberättelserna. Han konstaterar att historien och evolutionen är delar av Guds skapelse. Gud skapar inte växter och djur direkt. Det är jorden som frambringar dem. Detsamma gäller mänskligheten och livet som räcks från generation till generation. Guds skapelse är sådan att den framträder genom evolutionen och historiska processer. Men varför? Varför dessa långa och vindlande processer? Hur kan vi teologiskt förstå det? Lohfink pekar på två viktiga slutsatser som är möjliga att dra: Gud söker inte monotoni eller 94