9789197124058

KAPITEL 1

”Nej, inte nu igen!” ropade Ramona förskräckt.

Hennes ena hand flög upp till håret, samtidigt som hon sträckte sig efter sin vän Theo och tog ett stadigt tag i honom med andra handen.

Theo visste precis vad som fått henne att skrika till.

Förra gången hennes hår rest sig rätt upp, hade hon förflyttats bakåt i tiden till Pompeji år 79! Det var där de hade träffats.

Vart var hon på väg denna gång?

Ramona vände sig om och såg på Theo med en bekymrad min. Tidsresan till Pompeji hade varit hemsk. Minnena från den fruktansvärda händelsen vällde över Ramona. Hon ville inte att det skulle upprepas. Tänk om hon skulle få se samma död och elände ännu en gång.

Eller… något ännu värre! Ändå kände Ramona en viss trygghet i att just Theo stod bredvid henne nu. Hon log lättad. Inget ont kunde hända henne så länge Theo var med. ”Vill du följa med?” frågade Ramona och visste med sig att hon inte hade behövt ställa frågan.

Theo fanns alltid vid hennes sida.

Theo nickade och log samlat. Det var ju inte första gången för honom heller. Han hade farit genom tiden 7

från år 79 till nutid. Det var en lång resa, men gjord på några sekunder. Oändliga sekunder som så tvärt hade förändrat hela hans liv. Han hade lämnat sin familj för att följa med Ramona, som han endast känt några dagar. Han hade lämnat sin familj att dö… medan han själv gick en osäker framtid till mötes. Men han hade överlevt. Tack vare Ramona. Han skulle aldrig överge henne.

Innan de visste ordet av började allt snurra runt. Luften skimrade och omgivningen blev otydlig och suddig.

Plötsligt blev Theo rädd och kramade Ramonas hand hårdare för att inte tappa taget. Han var säker på att tidsförflyttningen inte skulle kunna ske utan Ramona.

Släppte han taget om henne så visste han inte var han skulle hamna. ”Död åt häxan! Död åt häxan!”

Ett enformigt mässande hördes plötsligt runt dem.

Theo och Ramona blev medvetna om att de hamnat mitt i en folksamling. Skrämda, förvånade och kalla ögon stirrade på dem. Samtidigt som kylan från människorna slog emot dem, kände de en brännande hetta mot sina ryggar.

Ramona vände sig sakta om. ”Åh nej!” skrek hon och tog hastigt ett steg framåt, samtidigt som hon släppte Theos hand.

Det var knappt Ramona kunde tro sina ögon… det var något ofattbart skrämmande hon såg.

Framför henne brann en stor brasa, lika stor som den valborgsmässoeld de brukade ha hemma. Men den elden brukade inte ha en tjock påle på toppen, med en levande människa fastbunden.

8

Theo vände sig häftigt om vid Ramonas utrop och stirrade med tvivlande ögon på det brinnande bålet och elden som snabbt närmade sig flickan på bålets topp.

Theo var en handlingens man och fick snabbt tag i en enkel stege, som låg på marken framför honom. Det var bara en trästång med pinnar trädda rätt igenom, mycket instabil i hans ögon. Men utan att tveka reste han den mot det flammande bålet, för att snabbt kunna kila upp och befria flickan.

Men Ramona var snabbare. Utan att tänka på sin egen säkerhet handlade hon, med endast en enda tanke i huvudet, att få bort flickan från bålet innan lågorna nådde henne. ”Håll i”, sa Ramona, samtidigt som hon satte ena foten på nedersta pinnen.

Människorna som tydligen var skrämda av deras plötsliga uppdykande, stod som förstenade och såg på när Ramona klättrade upp.

Hettan var outhärdlig så nära bålet. Men just här, där stegen var rest, hade elden ännu inte fått ordentligt fäste och Ramona kilade snabbt uppför pinnarna, med visshet om att det inte skulle dröja länge förrän även denna bit av bålet skulle vara ett flammande inferno.

Väl uppe på toppen var Ramona tvungen att balansera på de översta grenarna av bålet för att nå fram till flickan, som hängde hjälplös vid stolpen. ”Hej, du där! Vakna!” sa Ramona och ryckte lätt i flickans midjelånga, mörka hår.

Därefter började Ramona fumla med knutarna till det grova rep som höll fast flickan.

Hon öppnade långsamt ögonen och stirrade tvivlande 9

på Ramona. Efter några sekunder var det som om hon insåg att Ramona var där för att hjälpa henne. Flickan skakade på huvudet för att ta sig ur den förlamning som hittills hållit henne fast.

När flickan till slut blev fri var hon inte sen att följa efter Ramona nedför stegen. Den långa, bruna ylleklänningen svepte runt flickans fotknölar och hindrade hennes rörelser. De nakna, smutsiga fötterna sparkade irriterat undan tyget.

Plötsligt var det som om det gnistrade av liv i flickan.

Det syntes inte längre några spår av likgiltighet i hennes ögon. Hon var på väg att fly! Ännu hade hon en chans att rädda sitt liv! ”Snabba på”, hojtade Theo och slängde en jäktad blick upp mot dem, för att i nästa ögonblick vända sig om och stirra ut över folkmassan.

Theo var rädd för vad som skulle ske när människorna insåg vad det var som höll på att hända mitt framför ögonen på dem. Snart skulle någon modig person öppna munnen och protestera och sedan… Theo fullföljde inte tanken eftersom det inte längre var lika stilla i folkhopen.

Några hade sakta börjat röra på sig och kom närmare.

De hade inte många sekunder tillgodo nu.

Den sista biten hoppade Ramona, och hörde i samma stund hur flickan landade bredvid henne med en lätt duns. Rent instinktivt sträckte Ramona ut handen och tog flickans. Därefter fattade Ramona tag i Theo och de började alla tre springa för sina liv.

Det var som om deras plötsliga språngmarsch fick förlamningen att släppa hos människorna runt bålet. Ett ilsket rop hördes bakom dem och i nästa sekund utbröt 10

ett våldsamt tumult.

Både Ramona och Theo drog ljudligt efter andan av skräck, när de insåg att de strax skulle bli tillfångatagna och med största sannolikhet få dela flickans öde. De fick ny energi och fötterna for fram i rasande fart över marken. ”Häråt!” sa flickan bestämt och tog kommandot.

Snabbt förde flickan Theo och Ramona in i den snåriga växtligheten i bokskogen.

Det här är absolut inte min dag, tänkte Ramona, när hon rev sönder sin nya jeansskjorta på en björnbärsbuske.

Men det fick henne inte att stanna upp. Hon var säker på att värre saker väntade, om hon hejdade sig för att gnälla över en liten reva i kläderna.

I sin fantasi såg Ramona sig själv och Theo fastbundna vid en påle på toppen av ett bål. Lågorna slickade deras fötter och ben, hon hörde människornas uppretade rop inom sig, men förstod sedan att ljudet var verkligt och kom från de förföljande människorna. Ramona blev ännu skräckslagnare!

Plötsligt slet flickan ned sina båda följeslagare i en grop bland buskarna. Med ett ljudligt brak hamnade Ramona över Theo. ”Sch!” sa flickan och höll pekfingret över läpparna.

Hon tyckte de var både klumpiga och ljudliga. Men de hade trots allt räddat henne från att brännas levande på bål. Hon såg tacksamt på dem där de låg intrasslade i varandra och kunde plötsligt nätt och jämnt hålla sig för skratt.

Ramona kunde se att flickan log och att hon var på 11

väg att brista ut i skratt. Men flickan lyckades sansa sig i sista stund och förklarade: ”Ni ser så roliga ut”, viskade hon, med ett stort leende över hela ansiktet. ”Kom, följ med!”

Flickan vinkade med ena handen, sedan kröp hon längre in bland snåren.

De hörde ljudet av förföljarna närma sig deras gömställe. Theo kände en knut i magen av rädsla för vad som var på väg att hända. De hade inte en chans att klara sig ifrån att bli tillfångatagna. De syntes alltför tydligt. De var tvungna att skynda efter flickan längre in bland snåren.

Med en ansträngning lyckades Theo och Ramona trassla sig ur varandras grepp och följa efter flickan, i förhoppning om att de skulle hitta ett bättre skydd.

Det här går aldrig väl, tänkte Ramona och hasade sig framåt på magen för att undkomma en nedhängande björnbärsgren. Varför skulle jag visa Theo platsen där de brände häxor förr i världen?

Det var nämligen precis där de hade befunnit sig när tidsförflyttningen skett. De hade stått på en liten höjd i en bokskog.

Ramona hade med en storslagen gest slagit ut med armen och visat Theo på den underbara naturen runt dem, samtidigt som hon berättade om de hemska häxprocesserna som skedde på 1600-talet.

På den tiden var människor väldigt vidskepliga. De trodde på övernaturliga väsen, tomtar och troll. På kvällarna satt de samlade runt eldstaden och berättade hemska historier för varandra. De flesta var fattiga och om 12

det hade varit missväxt var det många av dem som svalt.

Tiggare som färdades på vägarna stannade till vid gårdarna. De fick mat, och som tack berättade de en historia vid den värmande eldens sken. Ibland förde de med sig berättelser om läkekunniga kvinnor som hade botat sjukdomar. Men det var inte alltid de uppskattades. Vid andra tillfällen påstod man att just dessa kvinnor kastat en förbannelse över någon. Många var de historier som fördes runt bland byarna.

De läkekunniga kvinnorna var synska, vilket betydde att de såg lite mer än vad vanligt folk gjorde. De kunde hitta bortsprungna djur eller borttappade saker och hjälpa människor som hade det svårt på något sätt. Deras kunskaper gick oftast i arv i familjen. Men trots det var människor rädda för att dessa trollkunniga kvinnor skulle bli arga på dem och göra dem sjuka. Därför hade man respekt för dem.

Prästerna hade stor makt under den här tiden. Det enda rätta var orden som prästerna predikade från predikstolen. Allt annat var förbjudet. Dit hörde de trollkunniga kvinnorna, för de stod i förbund med djävulen, enligt prästerna. Därför drev de på folket och hetsade dem mot de här kvinnorna. Och det var inte så svårt.

Byborna var hungriga efter missväxten, medan de läkekunniga alltid verkade mätta och nöjda. Att det berodde på deras kännedom om vilka växter som var ätliga, förstod inte byborna. De såg bara en stark, självständig kvinna som på något sätt lyckades få tag på den mat de så gärna själva ville ha.

Därför anklagade de dessa oskyldiga personer. Helt vanliga människor brändes levande på bål, bara för att 13

någon tyckte illa om dem och påstod att de var häxor. I vissa fall var det barn som pekade ut någon, bara för att de ville göra sig viktiga.

Men trollkunniga kvinnor fanns ju inte.

Nu befann Ramona och Theo sig här, bland alla de människor som fullt och fast trodde att häxor fanns. Ramona greps av mycket onda aningar. Tänk om de trodde att även hon var en häxa, och Theo en trollkarl. De hade ju kommit från ingenstans och hamnat mitt framför de förvånade människorna. Ramona hade inte minsta tvivel om att de skulle bli anklagade för häxeri, efter vad de just hade utfört mitt framför så många vittnen.

Ramona blev medveten om att flickan höll på att krypa in under en stor sten. Tydligen hade något djur grävt en håla där. Nog för att den var stor, men den skulle nätt och jämnt rymma dem alla tre. Men eftersom det var bättre än inget skydd alls, kröp Ramona efter.

Det luktade illa i hålan. Ramona lyckades hålla tillbaka en kväljning och pressade sig så nära jordväggen som möjligt för att ge plats åt Theo. Hon andades tungt av rädsla och av den häftiga språngmarschen.

Theo klämde in sig tätt inpå de andra, slog armarna om Ramona och höll om henne hårt. Ännu ett sting av skräck for igenom Ramona när hon hörde förföljarna komma klampande nästan rätt över dem.

Utan att vara medveten om det höll hon plötsligt andan. Hon gav Theo en skrämd blick, och såg honom sitta och stirra rakt fram. Han såg minst lika rädd ut som hon.

Theo tänkte på hur fruktansvärt det skulle vara om 14

de blev tillfångatagna. Han skulle hellre dö än att vara tvungen att se Ramona brännas levande på bål. Han kände sig så maktlös. Här låg de, inklämda i en illaluktande liten håla, utan en chans att ta sig därifrån. De var chanslösa! Vilken sekund som helst skulle de bli hittade och då väntade bålet på dem, det var han säker på.

Theo drog försiktigt och ljudlöst in sina ben ännu mer.

Det gjorde ont och var väldigt obekvämt att ligga på det här sättet, men han var säker på att det skulle kännas ännu värre när lågorna slickade hans kropp. Han var oerhört rädd! ”De måste vara här”, hördes en grov stämma strax ovanför deras huvuden.

En annan mansröst höll med: ”Det tror jag också. Det har inte gått många ögonblick sedan de sprang ifrån oss. De kan inte ha hunnit så mycket längre.” ”Tänk på att de är häxor”, sa en röst fylld av rädsla. ”De kan göra precis som de vill. Just nu sitter de kanske som kråkor uppe i träden och iakttar oss.”

Som i en enda rörelse vändes samtliga människors ögon uppåt mot de vajande trädkronorna. Just här var bokskogen tät och grenarna bildade ett tak över dem.

Solljuset letade sig in genom lövmassan, men eftersom grenarna sakta vajade för vinden blev solstrålarna skrämmande och fick det att se ut som om allt rörde på sig. ”Gå vidare!” uppmanade en skrämd kvinna. ”Stanna inte! De är inte här längre! Fortsätt!”

Folk var inte sena att lyda hennes uppmaning. Alla satte sig genast i rörelse och försvann bort mot landsvä15

gen där ett visst mått av trygghet väntade. Vägen ledde mot byn och där kunde de stänga in sig i sina hus och hålla häxor och annat trolltyg ute.

Ramona drog ljudligt efter luft och fick en förebrående blick av flickan. ”Förlåt! Men jag måste helt enkelt andas nu”, viskade Ramona och önskade hett att hon hade kunnat hålla andan lite längre, i nästa stund förbannade hon sig själv för att hon hade pratat. Tänk om någon hade hört hennes viskning.

Theo gav henne en kram. ”Det är ingen fara. Jag tror inte de hör mycket mer än sina egna steg”, sa han lugnande och log varmt mot henne.

Ramona lyssnade. Theo hade rätt. Löv prasslade, grenar knäcktes och stenar for rasslande iväg. Hela tiden surrade det av upprörda röster.

Lugnad av de försvinnande ljuden drog Ramona ännu ett djupt andetag. ”Tack”, sa flickan och gav henne en kram. ”Det var modigt gjort av dig att klättra uppför det brinnande bålet för att rädda mig. Jag står i stor tacksamhetsskuld till dig.”

Blygt böjde Ramona på huvudet och glömde för en stund rädslan i glädje över berömmet. ”Äsch, det var väl inget”, mumlade hon förläget. ”Det skulle vem som helst göra.”

Flickan skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som hon log glatt. ”Du låter som om du kom från en helt annan värld.

Ingen skulle komma på tanken att rädda en häxa!”

16

Theo och Ramona såg fundersamt på varandra. Theo höjde undrande ögonbrynen och ställde den fråga de båda hade i huvudet. ”Är du en häxa?” ”Självklart inte!” utbrast flickan förnärmat. ”Men varför försökte de då bränna dig på bål?” frågade Theo och försökte vrida sig för att kunna se flickan.

Medan hon fortsatte prata lyckades han komma i en ställning där han såg både Ramona och flickan. ”Ja, säg det. Kanske för att jag har fått gåvan att skåda in i framtiden.”

Flickan suckade tungt. ”Eller så är det mitt kunnande om läkande örter och växter som har ställt till det. Oftast är det så. Allt jag vill göra är att hjälpa folk. Och nog duger jag när de är sjuka. Men…” Flickan tystnade tvärt och de kunde se att hon kämpade för att hålla gråten borta. Ramona sträckte ut armarna och höll tröstande om henne. Theo ville också trösta, men nådde inte.

De satt tysta en stund tills Ramona bröt tystnaden.

Hon var alltför ängslig och rädd för att bara sitta tyst och still. ”Vad heter du?” frågade Ramona. ”Anna.” ”Det här är Theo och jag heter Ramona. Hej!” sa Ramona och försökte skämta lite för att få Anna att bli gladare och även få sin egen oro att släppa. ”Hej!” sa Anna och strök bort en tår som smugit sig ut ur ögonvrån. ”Nej, här kan vi inte sitta, ni håller på att klämma ihjäl mig. Vi måste vidare.”

17

De hasade sig mödosamt ut. Benen hade domnat på dem i det trånga utrymmet och de hade svårt att ta sig fram bland snåren. De kom till utkanten av buskaget och kikade försiktigt ut för att se om det fanns några eftersläntrare där. Men alla människor hade gett sig av.

De kröp fram ur buskarna och reste sig försiktigt upp och började sakta gå iväg därifrån.

Plötsligt hojtade Theo förskräckt: ”Men Ramona! Vad har du gjort?”

Innan Ramona sett efter vad det var Theo menade kände hon det.

Skräcken hade hållit värken på avstånd, när nu lättnaden över att befinna sig i säkerhet sköljde över henne, kom smärtan med all sin styrka. Ramona stannade upp, vände sig om och tittade på sitt ena ben. Låret var ett stort blodigt sår. Hennes favoritjeans hade sett sina sista dagar. ”Jag har visst bränt mig lite grann”, sa Ramona och svimmade.

18