Ian Rankin N채bbar och klor
Ian Rankin
NÄBBAR OCH KLOR
Översättning av Nils Larsson
Modernista stockholm
’Hur många vargar känner vi inte nafsa oss i hälarna medan våra verkliga fiender går klädda i fårskinn?’ M A L C O L M L O W R Y, U N D E R V U L K A N E N
Prolog H o n kör in kniven. Hon vet av tidigare erfarenhet att detta är ett mycket intimt ögonblick. Handen är hårt sluten om det svala knivskaftet och knivbladet tränger in helt och hållet i strupen, tills hennes hand når själva halsen. Hud mot hud. Först en kofta av yllejersey, en bomullsblus eller en T-shirt, och sedan huden under detta. Kniven vrider sig likt ett djur som vädrar sitt byte. Varmt blod täcker knivfästet och handen. (Andra handen håller hon för offrets mun för att kväva skriken.) Ögonblicket är fullkomligt. Hud som möter hud. Kroppen är het, gapande, varm av blod. Som sjuder inombords, när insida blir till utsida. Kokar. Ögonblicket närmar sig alltför snart sitt slut. Och hon känner sig fortfarande hungrig. Det känns inte rätt, det är inte som det brukar vara, men det gör hon. Hon tar av lite av kläderna; tar faktiskt av en hel del av dem, tar kanske av mer än som behövs. Och hon gör det hon måste göra, vrider om kniven igen. Hon kniper ihop ögonen hårt. Hon tycker inte om den här biten. Det har hon aldrig gjort, varken då eller nu. Men speciellt inte då. Till slut tar hon fram tänderna och kör in dem i den vita magen och biter ihop dem, och så viskar hon, så som hon alltid gör, samma ord som vanligt. »Det är bara en lek.« Det är kväll när George Flight får samtalet. Söndagskväll. På söndagarna brukade han koppla av, äta oxkött och yorkshirepudding och sitta och slappa framför TV:n, med tidningar som faller ur knäet. Men han har känt på sig något hela dagen. Han hade känt det på puben vid lunchtiden, något som rört sig i magen, som om 9
han haft maskar i den, små blinda, vita maskar, hungriga maskar som han inte haft något hopp om att kunna mätta. Han visste vad de var för något och de visste själva vad de var också. Och sedan hade han vunnit tredje pris i pubens tombola: en nästan meterhög orange och vit teddybjörn. Till och med maskarna hade skrattat åt honom då och han hade förstått att dagen skulle sluta illa. Vilket den gjorde nu, det hörde han på de envisa telefonsignalerna. Det handlade säkert om dåliga nyheter som inte kunde vänta till morgonskiftet. Han förstod naturligtvis vad det betydde. Hade han inte bara gått och väntat på det de senaste veckorna? Men ändå tvekade han att lyfta luren. Till slut gjorde han dock det. »Ja, det är Flight.« »Det har skett ett till, sir. Vargmannen. Han har slagit till igen.« Flight stirrade på den tysta TV-apparaten. Höjdpunkter från gårdagens rugbymatch. Vuxna män som sprang efter en konstig avlång boll som om det gällde livet. Men det handlade bara om en fånig sport. Och lutad mot TV:n stod den där dumma vinsten, teddybjörnen. Vad fan skulle han med en teddybjörn till? »Okej«, sa han, »berätta bara var…« »Det handlar ju bara om sport.« Rebus log och nickade mot engelsmannen på andra sidan bordet. Sedan stirrade han ut genom fönstret och låtsades än en gång vara intresserad av den mörka naturen som suddigt skymtade utanför. Engelsmannen hade hävt ur sig samma sak säkert ett dussin gånger. Och under resans gång hade han inte sagt så mycket annat. Han bredde dessutom ut sig, så att Rebus inte fick plats med benen under bordet och hans samling av tomma ölburkar upptog allt större utrymme på bordet, trängde undan Rebus prydligt hopvikta trave med tidningar och tidskrifter. »Biljetterna, tack!« skrek konduktören från andra änden av vagnen. 10
Med en suck letade Rebus för tredje gången sedan de lämnat Edinburgh fram sin biljett. Den låg aldrig där han trodde. I Berwick hade han trott att den låg i skjortfickan. Då hade den legat i bröstfickan på hans tweedkavaj. I Durham hade han letat efter den i kavajen, men då hade han hittat den under en av tidskrifterna på bordet. Nu när de befann sig tio minuter från Peterborough, hade den hamnat i bakfickan på byxorna. Han tog fram den och väntade på att konduktören skulle ta sig bort till honom. Engelsmannens biljett låg där den alltid legat: halvt dold under en ölburk. Trots att Rebus kunde vartenda ord nästan utantill, kastade han en blick igen på sista sidan i en av sina söndagstidningar. Han hade låtit den ligga kvar högst upp i högen bara för att jäklas och gottat sig åt de tjocka, svarta bokstäverna i rubriken – SCOTS W H A H A E! – under vilken det stod om gårdagens sammandrabbning i Calcutta Cup på Murrayfield. Och det hade verkligen varit en sammandrabbning som hette duga: inget för sillmjölkar utan en dust präglad av mod och beslutsamhet. Skottarna hade vunnit med tretton mot tio och nu satt Rebus här en sen söndagskväll på ett tåg fullpackat med besvikna engelska rugbysupportrar på väg mot London. London. Det hade aldrig varit något av Rebus favoritställen. Inte för att han nu besökt staden särskilt ofta. Men det här var ingen nöjestripp. Här handlade det bara om jobb, och som re presentant för Lothian- och Borderspolisen var han tvungen att uppföra sig ordentligt. Eller som hans chef så träffande hade uttryckt det: »Strula inte till det nu, John.« Nå, han skulle göra sitt bästa. Inte för att han nu trodde att det fanns så mycket han kunde göra, varken rätt eller fel. Men han skulle göra vad han kunde. Och om det innebar att han måste ha på sig ren skjorta och slips, nyputsade skor och en anständig kavaj, så fick han väl ha det då. »Biljetterna, tack.« Rebus räckte över sin biljett. Någonstans i korridoren längre fram, i buffévagnens ingenmansland mellan första och andra 11
klass, hördes några som sjöng Blakes »Jerusalem«. Engelsmannen mitt emot Rebus log. »Det handlar ju bara om sport«, sa han till burkarna framför sig. »Om sport bara.« Tåget var fem minuter försenat när det bromsade in på King’s Cross. Klockan var kvart över elva. Rebus hade inte bråttom. Metropolitanpolisen hade bokat ett hotellrum åt honom i centrala London. Han hade en maskinskriven lista med anteck ningar och väganvisningar i kavajfickan, som han också hade fått uppskickad från London. Han hade inte tagit med sig särskilt mycket bagage, eftersom han känt på sig att Metropolitanpolisens tillmötesgående var av begränsad natur. Han trodde att besöket skulle vara två eller på sin höjd tre dagar, och efter detta skulle till och med de säkert förstå att han inte skulle kunna hjälpa till med särskilt mycket i utredningen. Så han hade bara en liten resväska, en sportväska och en portfölj. Resväskan innehöll två kostymer, ett extra par skor, flera par strumpor och kalsonger och två skjortor (med matchande slipsar). I sportväskan låg en liten tvättpåse, en handduk, två pocketromaner (den ena halvläst), ett reseväckarur, en trettiofemmillimeterskamera med blixt laddad med film, en T-shirt, ett hopfällbart paraply, solglasögon, transistorradio, almanacka, bibel, en burk som innehöll nittiosju paracetamoltabletter och en flaska (inlindad i T-shirten) som innehöll mycket god maltwhisky från Islay. Det allra nödvändigaste bara, med andra ord. Portföljen innehöll anteckningsblock, pennor, en liten kassettbandspelare, några tomma band och andra med musik och en tjock mapp fylld med fotostatkopierade akter från Metropolitanpolisen, färgfoton i storlek tjugo gånger tjugofem centimeter i en liten ringpärm och tidningsurklipp. På framsidan av den här mappen satt en vit etikett med ett enda maskinskrivet ord. Ordet var VA RGM A N N EN . Rebus hade ingen brådska. Natten – det som återstod av den – fick han själv bestämma över. Han var tvungen att delta i ett 12
sammanträde klockan tio på måndagsförmiddagen, men första natten i huvudstaden kunde han tillbringa hur han ville. Han trodde att han antagligen skulle välja att tillbringa den på sitt hotellrum. Han satt kvar tills de andra passagerarna hade lämnat tåget och tog sedan ner väskan och portföljen från bagage hyllan och styrde stegen mot vagnens skjutdörr, bredvid vilken hans resväska stod på en annan bagagehylla. Han baxade ut allt bagaget ur vagnen ner på plattformen och blev stående där ett ögonblick och andades in. Det luktade inte riktigt som på andra järnvägsstationer. Det var definitivt inte som på Waverlystationen i Edinburgh. Det luktade inte illa, men Rebus tyckte luften verkade överanvänd och utnött på något vis. Han kände sig plötsligt alldeles utmattad. Och han kände något annat i näsborrarna, något på en gång både sött och äckligt. Han kunde inte riktigt komma på vad det påminde honom om. I centralhallen gick han inte raka vägen till tunnelbanan utan fram till en tidningskiosk i stället. Där köpte han en Londonkarta, som han stoppade ner i portföljen. Tidningarnas morgonupplagor hade precis kommit, men dem brydde han sig inte om. Det var söndag i dag, inte måndag. Söndagen var Herrens dag, och det var kanske därför som han hade packat ner Bibeln tillsammans med de andra grejerna. Han hade inte varit på någon gudstjänst på flera veckor… eller kanske till och med flera månader. Inte sedan han försökt med katedralen på Palmerston Place, faktiskt. Det hade varit trevligt där, ljust och upplyst, men alltför långt hemifrån för att det skulle utgöra något hållbart alternativ. Och dessutom handlade det fortfarande om organiserad religion och han hade inte kommit över sin misstro mot organiserad religion. Om möjligt var han mer på sin vakt än någonsin nu för tiden. Dessutom var han hungrig. Han kanske kunde ta något att äta på vägen till hotellet… Han passerade två kvinnor som var inbegripna i en livlig diskussion. »Jag hörde det på radion för tjugo minuter sedan bara.« »Har han dödat en till?« 13
»Det påstås det.« Kvinnan ryste till. »Vågar inte ens tänka på det. Sa man att det definitivt var han?« »Nej, inte definitivt, men man förstår ju det ändå, eller hur?« Det var säkert sant som de sa. Så Rebus hade kommit precis i tid för att få uppleva hur ett nytt litet drama utvecklades omkring honom. Ett mord till, det hade inträffat fyra nu allt som allt. Fyra stycken på tre månader. Han hade haft fullt upp, den här mördaren som de döpt till Vargmannen. De hade döpt honom till Vargmannen och sedan hade de hört av sig till Rebus chef. Får vi låna er man, hade de sagt. Låt oss se vad han kan göra. Rebus chef, överintendent Watson, hade räckt honom brevet. »Det är bäst att du tar några silverkulor med dig, John«, hade han sagt. »Det verkar som om du är deras enda hopp.« Och sedan hade han skrockat, eftersom han visste lika väl som Rebus själv att han inte skulle kunna hjälpa till särskilt mycket med fallet. Men Rebus hade bitit sig i underläppen och suttit tyst framför sin överordnade. Han skulle göra så gott han kunde. Han skulle göra allt han kunde. Tills de genomskådade honom och skickade hem honom igen. Dessutom kanske han behövde en liten paus. Watson verkade glad att bli av med honom dessutom. »Om inte annat så slipper vi råka i luven på varandra på ett tag.« Överintendenten, som kom från Aberdeen, hade fått öknamnet »Farmer Watson«, ett öknamn som alla hans underordnade i Edinburgh förstod. Men en dag när Rebus fått lite för mycket innanför västen, hade han hävt ur sig öknamnet inför Watson själv, och sedan dess hade han fått mer än sin beskärda del av långtråkiga struntsaker, skrivbordsjobb, bevakningsuppgifter och utbildningskurser. Utbildningskurser! Watson hade åtminstone humor. Den senaste hade kallats »Ledarkurs för högre befäl« och varit en mind re katastrof – den hade bara innehållit en massa psykologi och råd om hur man skulle vara snäll mot yngre polismän. Hur man 14
skulle involvera dem, hur man skulle motivera dem, hur man skulle skapa kontakt med dem. Rebus hade återvänt till sin station och försökt praktisera allt en dag, en dag med involverande, med motiverande och med kontaktskapande. När dagen var över, hade en konstapel klappat Rebus på ryggen och lett. »Jävligt jobbigt i dag, John. Men jag gillade det faktiskt.« »Ta bort handen från min rygg, för helvete«, hade Rebus mor rat. »Och kalla mig inte John.« Konstapeln hade bara gapat. »Men ni sa ju…« började han, men han avslutade aldrig meningen. Den korta semestern var över. Rebus hade försökt vara ledare. Hade försökt men avskytt det. Han hade kommit halvvägs nerför trappan till tunnelbanan, när han stannade, ställde ifrån sig resväskan och portföljen, drog upp dragkedjan på sportväskan och letade fram transistorradion. Han slog på den och höll den intill örat med ena handen, medan han vred om inställningsknappen med den andra. Så småningom hittade han en nyhetssändning som han lyssnade på medan and ra resenärer gick förbi honom, några av dem stirrade, men de flesta låtsades inte om honom. Till slut fick han höra det han väntat på, och då stängde han av radion och slängde ner den i sportväskan igen. Sedan knäppte han upp de båda låsen på portföljen och tog fram Londonkartan. När han bläddrade igenom gatuförteckningen längst bak, slog det honom hur stort London egentligen var. Stort och tättbefolkat. Staden hade ungefär tio miljoner invånare, eller hur? Var inte det dubbelt så mycket som i hela Skottland? Han orkade inte ens tänka på det. Tio miljoner själar. »Tio miljoner och en«, viskade Rebus för sig själv, när han hittade gatunamnet som han letat efter.
15
Skräckkabinettet » I n g e n vacker syn.« När kommissarie George Flight såg sig omkring, undrade han om det var kroppen eller området runt omkring den som kriminalassistenten hade syftat på. Säga vad man vill om Vargmannen, men han var definitivt inte särskilt nogräknad med var han slog till. Den här gången hade han gjort det på en stig intill en flod. Inte för att Flight nu någonsin hade betraktat Lea som en »flod«. Det var ett ställe där stulna kundvagnar brukade hamna, en vattenyta som på ena sidan gränsade till ett sumpmarksområde och på den andra till industritomter och ett låghusområde. Tydligen kunde man gå till fots utmed Lea från Themsen ända upp förbi Edmonton. Den smala floden sträckte sig som en spräcklig svart ådra från östra delen av centrala London till huvudstadens allra nordligaste utkanter och ännu längre bort. Den övervägande majoriteten av Londons invånare visste inte ens om att den existerade. George Flight kände dock till den. Han hade vuxit upp i Tottenham Hale, inte långt ifrån Lea. Hans far hade fiskat i floden, mellan Stonebridge och Tottenham Locks. Själv hade han i sin ungdom spelat fotboll på sumpmarken och tjuvrökt i det höga gräset tillsammans med sina kompisar och fumlat med en blus eller behå i ödemarken på andra sidan floden precis mitt emot där han befann sig nu. Han hade gått på den här stigen. Det var ett populärt nöje under varma söndagseftermiddagar. Det fanns pubar intill floden, där man kunde stå utanför och smutta på en öl och titta på söndagsseglarna som kryssade fram i sina farkoster, men på kvällarna brukade bara de som var fulla, obetänksamma och modiga av sig använda den tysta och dåligt upplysta stigen. De 16
fulla, de obetänksamma och de modiga… och folk som bodde i närheten. Det hade Jean Cooper gjort. Ända sedan hon hade skilt sig från sin man, hade hon bott tillsammans med sin syster i ett litet, nybyggt område strax intill stigen. Hon hade arbetat i en vin- och spritbutik på Lea Bridge Road och slutat för dagen klockan sju. Stigen utmed floden var en snabb genväg hem. Hennes kropp hade hittats kvart i tio av ett par unga grabbar som varit på väg till en av pubarna. De hade sprungit tillbaka till Lea Bridge Road och hejdat en polisbil som kommit förbi. Efter detta hade allt gått i flygande fläng. Polisläkaren hade kommit och tagits emot av några kriminalare från polisstationen i Stoke Newington, som när de upptäckt mördarens modus operandi hade kontaktat Flight. När denne kom var man i full färd med att undersöka brottsplatsen. Kroppen hade identifierats, man hade förhört närboende och hittat kvinnans syster. Brottsplatsundersökarna stod och diskuterade med ett par man från kriminaltekniska. Området runt kroppen hade spärrats av och ingen fick passera innanför avspärrningen utan att först ta på sig polyetenskydd över fötterna och håret. Två fotografer var i full färd med att ta kort med hjälp av portabla strålkastare som drevs av en närbelägen generator. Och intill generatorn stod en piketbuss, där en annan fotograf försökte få bukt med sin videokamera. »Det är de här billiga bandens fel«, klagade han. »De känns som ett fynd när man köper dem, men när man kommit halvvägs genom dem upptäcker man att de snott sig eller fastnat.« »Låt bli att köpa billiga band då«, hade Flight sagt åt honom. »Tack för det, Sherlock«, hade kameramannen illvilligt svarat, innan han började svära över banden igen och marknadsståndet på Brick Lane, där han hade köpt dem tidigare samma dag. Under tiden drog sig kriminalteknikerna, efter att de diskuterat hur de skulle gå till väga, närmare kroppen utrustade med dubbelhäftande tejp, saxar och en trave med stora plastpåsar. Sedan började de mycket försiktigt att »tejpa« kroppen i hopp om att hitta hår och fibrer från kläderna. Flight följde det hela 17
på avstånd. De portabla strålkastarna kastade ett bländande vitt sken över platsen, så att Flight, som stod längre bak i mörkret, kände sig som om han befann sig på en teater och såg en pjäs spelas upp framför sig. Gud, man måste verkligen vara tålmodig för att ha ett sådant här jobb. Allt måste ske exakt efter regel boken och mycket noggrant dessutom. Han hade inte närmat sig kroppen själv än. Det skulle han få tillfälle till senare. Kanske mycket senare till och med. Det hördes ett kvidande igen. Det kom från polisens Ford Sierra som stod parkerad på Lea Bridge Road. Jean Coopers syster som blev tröstad av en kvinnlig konstapel i baksätet på bilen och tillsagd att dricka det varma, söta teet och visste att hon aldrig skulle få träffa sin syster i livet igen. Men det här var inte det värsta. Flight visste att det värsta fortfarande återstod, när systern formellt skulle identifiera Jeans kropp i bårhuset. Jean Cooper hade varit ganska lätt att identifiera. Hennes handväska låg bredvid henne på stigen, av allt att döma orörd. I den låg brev och husnycklar med vidhängande adresslapp. Flight kunde inte låta bli att tänka på de här husnycklarna. Det var inte så smart att skriva sin adress på nycklarna, eller hur? Men lite för sent att tänka på det nu. Lite för sent för några brottsförebyggande åtgärder. Systern började gråta igen, ett utdraget, vemodsfyllt tjut, som steg upp mot den orangea himlen ovanför floden Lea och dess sumpmarker. Flight kastade en blick mot kroppen och gick sedan tillbaka samma väg som Jean hade kommit, från Lea Bridge Road. Hon hade gått mindre än femtio meter när hon blev överfallen. Femtio meter från en upplyst och livligt trafikerad genomfartsgata, mindre än tjugo från baksidan av en huslänga. Men den här delen av stigen fick sin belysning från en gatlykta som var trasig (kommunen skulle antagligen komma sig för med att laga den nu) och från det eventuella ljus som kom från fönstren i huslängan. Det var tillräckligt mörkt för ändamålet. Tillräckligt mörkt för att mörda någon. Han kunde inte vara säker på att det var Vargmannen som 18
låg bakom, kunde inte vara fullständigt säker på det på detta tidiga stadium. Men han kunde känna det, ända in i benmärgen. Terrängen var den rätta. Knivhuggen som han fått rapport om verkade också stämma. Och Vargmannen hade varit lugn i lite under tre veckor. Tre veckor under vilka spåret hade blivit iskallt, lika kallt som en stig intill en kanal. Men Vargmannen hade tagit en risk den här gången, som slagit till sent på kvällen i stället för mitt i natten. Någon kunde ha sett honom. Eftersom han varit tvungen att snabbt lämna platsen kanske han hade lämnat någon ledtråd efter sig. Snälla Gud, måtte han ha lämnat efter sig någon ledtråd. Flight gned sig om magen. Maskarna var borta, förtärda av syra. Han kände sig lugn, fullständigt lugn, för första gången på flera dagar. »Ursäkta.« Rösten lät halvkvävd och Flight vände sig om till hälften och lät dykaren passera. Den här dykaren följdes av en annan, båda höll i kraftiga ficklampor. Flight avundades inte polisens grodmän deras jobb. Floden var mörk och otäck, vattnet iskallt och förmodligen tjockflytande. Men den måste sökas igenom nu. Om mördaren hade tappat något i Lea av misstag eller slängt kniven i floden, måste den återfinnas snarast möjligt. Annars skulle den vara täckt av slam eller kringflytande skräp innan det ljusnade. De hade helt enkelt inte tid att vänta. Så han hade gett order om dykningarna strax efter att han hört nyheten, till och med innan han lämnat sitt varma och ombonade hem och skyndat i väg till brottsplatsen. Hans fru hade klappat honom på armen. »Bli inte borta för länge nu.« Både visste hur meningslösa dessa ord var. Han såg på hur den första grodmannen gled ner i vattnet och stirrade hänfört när vattnet började lysas upp av ficklampan. Den andre dykaren följde efter den förste ner i vattnet och försvann utom synhåll. Flight tittade upp på himlen. Ett stort molntäcke låg tyst och stilla ovanför honom. Enligt väderprognosen skulle det börja regna tidigt på morgonen. Det skulle sudda ut fotspår och spola bort fibrer, blodfläckar och hårstrån, så att det försvann in i den hårdpackade jorden på stigen. Med lite tur skulle de 19
hinna avsluta den inledande brottsplatsundersökningen utan att behöva resa några plasttält. »George!« Flight vände sig om mot nykomlingen. Mannen var i femtiofemårsåldern, lång med likbleka drag som lystes upp av ett brett leende, så brett som nu det avlånga, smala ansiktet tillät. Han bar en stor, svart väska i vänstra handen och räckte fram den högra för att skaka hand med Flight. Bredvid honom gick en snygg kvinna i Flights egen ålder. Så vitt han kunde minnas var hon faktiskt exakt en månad och en dag yngre än han. Hon hette Isobel Penny, och hon var med en förskönande omskrivning den likbleke mannens »assistent« och »sekreterare«. Att de hade legat med varandra de senaste åtta, nio åren var något som ingen egentligen diskuterade, men Isobel hade berättat allt om det för Flight, bara av den anledningen att de hade gått i samma klass i skolan och hållit kontakt med varandra ända sedan dess. »Hej, Philip«, sa Flight och skakade hand med obducenten. Philip Cousins var inte bara en av inrikesdepartementet utsedd obducent, han var inrikesdepartementets ojämförligt bästa obducent, med ett anseende som var resultatet av tjugofem års arbete, tjugofem år under vilka, så vitt Flight kände till, Cousins aldrig hade »fått allt om bakfoten«. Cousins sinne för detaljer och hans otroliga envishet hade gjort att han klarat upp, eller hjälpt till att klara upp, flera dussin mordfall, allt ifrån strypningar i Streatham till en förgiftning av en hög ämbetsman i Västindien. Folk som inte kände honom sa att han såg ut som det han var, med sina mörkblå kostymer och stela grå drag. De visste inget om hur humoristisk han kunde vara, hur vänlig han var eller hur han kunde entusiasmera läkarstudenter i fullpackade föreläsningssalar. Flight hade gått på en av dessa föreläsningar, som handlat om åderförkalkning, och han hade inte skrattat så gott på flera år som då. »Jag trodde att ni båda var i Afrika«, sa han nu och pussade Isobel på kinden som hälsning. Cousins suckade. »Ja, det var vi, men Penny längtade hem.« 20
Han kallade henne alltid vid efternamn. Hon puttade skämtsamt till honom på underarmen. »Du ljuger!« Sedan såg hon på Flight med sina blekblå ögon. »Det var Philip«, sa hon. »Han stod inte ut med att vara utan sina lik. Första ordentliga semestern som vi haft på flera år, och så säger han att han är uttråkad. Kan du fatta det, George?« Flight log och skakade på huvudet. »Nå, jag är glad att ni kunde komma. Det verkar som om Vargmannen slagit till igen.« Cousins kastade en blick över Flights axel mot stället där fotograferna fortfarande höll på att ta kort, kriminalteknikerna fortfarande höll på att ta sina prover med dubbelhäftande tejp och allt fler flugor började slå sig ner på liket. Han hade undersökt Vargmannens tre första offer, och den sortens kontinuitet var bra i ett fall som detta. Det var inte bara det att han visste vad han skulle leta efter, sådant som tydde på att det var Vargmannen som varit i farten; han kunde också hitta sådant som inte överensstämde med de andra morden, något som kunde antyda ett nytt modus operandi: ett annat vapen, till exempel, eller en ny anfallsvinkel. Flights mentala bild av Vargmannen började bit för bit pusslas samman, men det var Cousins som kunde visa honom var dessa bitar passade in. »Kommissarie Flight?« »Ja?« En man i tweedkavaj närmade sig, bärande på flera väskor och med en uniformerad konstapel i släptåg. Han ställde ifrån sig väskorna på marken och presenterade sig. »John Rebus.« Flight såg oförstående ut. »Kommissarie John Rebus.« Mannen räckte fram handen och Flight tog den och möttes av ett fast handslag. »Javisst ja«, sa han. »Kom ni precis?« Han kastade en menande blick på väskorna. »Vi väntade er inte förrän i morgon, kommissarien.« »När jag kom till King’s Cross, fick jag höra vad som hänt…« Rebus nickade mot den upplysta stigen. »Så jag tyckte det var bäst att bege mig hit direkt.« Flight nickade och försökte se upptagen ut. I själva verket 21
ville han bara dra ut på tiden, medan han försökte få grepp om skottens kraftiga accent. En av kriminalteknikerna hade rest sig upp och kom gående mot gruppen. »God dag, doktor Cousins«, sa han, innan han vände sig mot Flight. »Vi är i stort sett klara, om doktor Cousins vill ta en titt.« Flight vände sig mot Philip Cousins, som nickade allvarligt. »Kom, Penny.« Flight skulle just till att följa med, när han kom att tänka på den nyanlände. Han vände sig mot John Rebus igen, hans blick sökte sig genast från Rebus ansikte till hans iögonenfallande, rustika kavaj. Han såg ut att vara hämtad från Doktor Finlays Journal, verkade definitivt mycket malplacerad på denna stig i staden mitt i natten. »Vill ni ta en titt?« frågade Flight storsint. Han såg hur Rebus nickade utan någon större entusiasm. »Okej, låt väskorna stå där de står så länge då.« De började gå tillsammans, med Cousins och Isobel några meter framför sig. Flight pekade mot dem. »Doktor Philip Cousins«, sa han. »Honom har ni antagligen hört talas om.« Men Rebus skakade sakta på huvudet. Flight stirrade på honom, som om Rebus undgått att känna igen drottningen på en rad frimärken. »Jaså«, sa han kyligt. »Och det där är Isobel Penny, doktor Cousins assistent.« När Isobel hörde sitt namn, vände hon på huvudet och log. Hon hade ett attraktivt ansikte, runt och flickaktigt med blossande röda kinder. Till det yttre var hon raka motsatsen till sin följeslagare. Trots att hon var lång, var hon samtidigt välbyggd – grovlemmad, skulle Rebus far kanske ha kallat det – och till skillnad från den likbleke Cousins hade hon frisk hy. Rebus kunde inte minnas att han någonsin träffat en obducent som sett riktigt frisk ut. Han antog att det berodde på all tid som de tillbringade i artificiellt ljus. De hade kommit fram till kroppen. Det första Rebus såg var att någon riktade en videokamera mot honom. Men kameran flyttade sig vidare igen och fokuserade på liket. Flight började 22
prata med en av kriminalteknikerna. Ingendera såg på den and res ansikte utan koncentrerade sig i stället på tejpremsorna med vilka de försiktigt tagit prover från liket och som kriminalteknikern nu höll i. »Ja«, sa Flight, »ingen idé att skicka dem till labbet än. Vi kommer att ta fler prover i bårhuset.« Mannen nickade och gick sin väg. Det hördes ljud nerifrån floden och Rebus vände sig om och upptäckte en grodman som kom upp ovanför ytan, såg sig omkring och sedan dök ner igen. Han kände till ett sådant här ställe i Edinburgh, en kanal som gick genom västra delen av staden, mellan parker, bryggerier och öde områden. Han hade varit tvungen att utreda ett mord där en gång, en luffares illa tilltygade kropp som hittats under en vägbro med ena foten i kanalen. Mördaren hade varit lätt att hitta: en annan luffare, de hade råkat i gräl om en burk cider. Rätten hade dömt honom för dråp, men det hade inte varit något dråp. Det hade varit mord. Rebus skulle aldrig glömma det fallet. »Jag tycker att vi packar in de där händerna på en gång nu«, sa doktor Cousins med mörk Home Counties-dialekt. »Jag ska titta närmare på dem på bårhuset.« »Okej«, sa Flight och gick och hämtade några till plastpåsar. Rebus såg på obducenten när denne arbetade. Han höll en liten bandspelare i ena handen och pratade in något i den då och då. Under tiden hade Isobel Penny tagit fram ett skissblock och börjat rita av kroppen. »Den stackars kvinnan var antagligen död innan hon hamnade på marken«, sa Cousins. »Små blånader bara. Hypostasen verkar överensstämma med terrängen här. Jag är säker på att hon dog på den här platsen.« När Flight kom tillbaka med några påsar hade Cousins, me dan Rebus emellanåt sett på, läst av lufttemperaturen och likets kroppstemperatur. Stigen som de allesammans stod på var lång och förhållandevis rak. Mördaren skulle lätt ha kunnat se om någon närmat sig. Men samtidigt fanns det också bostäder och en större genomfartsgata i närheten, så eventuella skrik skulle sä23
kert ha hörts. I morgon skulle man knacka dörr i området. Stigen intill kroppen var full av skräp: rostiga läskburkar, chipsförpackningar, godispapper och sönderrivna, urblekta tidningssidor. I själva floden flöt det omkring mer skräp och det röda handtaget på en kundvagn från något snabbköp stack upp ovanför ytan. Ännu en dykare hade anlänt, hans huvud och axlar guppade ovanför vattnet. Där vägen passerade över floden hade en massa folk samlats på bron och stod där och tittade ner mot mordplatsen. Uniformerade poliser försökte så gott det gick att mota bort åskådarna och spärrade av så stor del av området som de kunde. »Av märkena på benen, smutsen, en del skrubbsår och blånader att döma«, fortsatte rösten, »skulle jag tro att offret föll omkull på marken eller knuffades eller sänktes ner på marken på mage. Och att hon vändes på rygg först senare.« Doktor Cousins lät entonig och ointresserad på rösten. Rebus tog ett par djupa andetag och så bestämde han att han skjutit upp det oundvikliga tillräckligt länge nu. Han hade bara kommit hit för att visa sin goda vilja, för att visa att han inte var i London bara för nöjes skull. Men nu när han ändå var här, antog han att han borde ta en ordentlig titt på kroppen själv också. Han vände sig bort från kanalen, grodmännen, åskådarna och alla poliser som stod bakom avspärrningarna. Han vände sig bort från sitt bagage som stod borta vid änden av stigen och stirrade ner på liket. Hon låg på rygg med armarna utefter sidorna och benen ihop. Hennes strumpbyxor och trosor var nerdragna till knäna, men hon hade kjolen över sig, fast han såg att den var hopskrynklad bak. Blixtlåset var nerdraget på den ljusa anorakliknande jackan och blusen hade slitits upp, men behån var orörd. Hon hade långt, svart, rakt hår och bar stora, runda örhängen. Ansiktet hade kanske varit vackert för några år sedan, men livet hade gått hårt fram med det och lämnat sina spår. Mördaren hade också lämnat spår efter sig. Hon var nersmetad med blod i ansiktet och i håret, så att det tovat sig. Blodet kom från ett gapande hål i kvinnans hals. Men det fanns även blod under henne, som spred sig ut från kjolen. 24
»Vänder på henne«, sa doktor Cousins till bandspelaren. Vilket han gjorde med Flights hjälp, och sedan lyfte han bort kvinnans hår från nacken. »Sticksår«, sa han i bandspelaren, »som överensstämmer med större sår på halsen. Ett utgångssår, skulle jag tro.« Men Rebus lyssnade faktiskt inte på doktorn längre. Han stirrade skräckslaget på stället där kvinnans kjol var hopskrynklad. Det var blod på kroppen, massor av blod, fläckvis i korsryggen, på skinkorna och överdelen av låren. Av rapporten som han hade i portföljen visste han varifrån allt detta blod kom, men det gjorde det inte lättare att se det på riktigt i all sin hemskhet. Han tog ett par djupa andetag till. Ännu hade han aldrig kräkts på en mordplats och han tänkte inte börja med det nu. »Strula inte till det«, hade hans chef sagt åt honom. Det handlade om stolthet. Men Rebus visste nu att syftet med hans resa till London var mycket allvarligt. Det hade inget att göra med »stolthet« eller att »göra bra ifrån sig« eller »göra sitt bästa«. Det handlade om att ta fast en pervers person, en fasansfullt brutal sadist, och att göra det innan han hann slå till igen. Och om det krävdes silverkulor för det, då skulle han vid Gud använda sådana också. Rebus skakade fortfarande i kroppen, när någon gav honom en plastmugg med te vid piketbussen. »Tack.« Han kunde alltid skylla att han hade gåshud på att det var kallt. Inte för att det nu var så kallt egentligen. Molntäcket hjälpte till och det blåste inte. Det var förstås alltid några grader varmare i London än i Edinburgh vid alla tider på året och det var inte samma vind här, den där bitande kalla vinden som svepte över Edinburghs gator under såväl sommar som vinter. Om Rebus hade blivit ombedd att beskriva vädret den här natten, skulle han faktiskt ha sagt att det var milt. Han slöt ögonen en stund, han var inte trött utan försökte bara stänga ute bilden av Jean Coopers svalnande kropp. Men hon verkade vara som fastetsad på hans näthinnor i all sin hemskhet. 25
Rebus hade till sin lättnad sett att inte ens kommissarie George Flight var opåverkad. Hans handlingar, rörelser och sätt att prata hade på något sätt blivit mer dämpat, som om han medvetet höll tillbaka någon känsla, som lusten att skrika högt eller sparka vilt omkring sig. Dykarna kom upp ur floden utan att ha hittat något. De skulle leta igen i morgon bitti, men det hördes på deras röster att de inte hade några större förhoppningar. Flight lyssnade på deras rapport och nickade, och Rebus iakttog dem hela tiden bakom sin mugg med te. George Flight var i fyrtiofemårsåldern, några år äldre än Re bus. Han var inte kortväxt, men ändå verkade han kraftig på något vis. Han hade en liten antydan till ölmage, men samtidigt var han ganska muskulös. Rebus trodde inte att han skulle klara sig särskilt bra mot honom om de råkade i slagsmål. Flights stripiga bruna hår var tunt på hjässan men tjockt på resten av huvudet. Han var klädd i jeans och en bomberjacka av läder. De flesta män i fyrtioårsåldern såg dumma ut i jeans, men inte Flight. De passade ihop med hans attityd och hans raska gångstil. En gång för länge sedan hade Rebus delat in kriminalare i tre grupper när det gällde klädseln: läder-och-jeansbrigaden, som ville se lika tuffa ut som de kände sig; kostym-och-slips-killarna, som ville bli befordrade och respekterade (inte nödvändigtvis i den ordningen); och de obestämbara, män som tog på sig vad som helst som de råkade hitta på morgonen och vars klädval vanligen var resultatet av en timmes shoppingrunda på ett stort varuhus. De flesta kriminalare var obestämbara. Rebus räknade sig själv till den gruppen. Men när han såg en skymt av sig själv i en backspegel, tyckte han att han liknade en kostym-och-slips-kille. Poliser i kostym och slips trivdes aldrig ihop med sådana i läder och jeans. Nu skakade Flight hand med en man som såg betydelsefull ut, och som när han inte skakade hand hade händerna i byxfickorna och lyssnade på Flight med huvudet på sned, nickade ibland och såg mycket tankfull ut. Han var klädd i kostym och svart yllerock. 26
Han kunde inte ha varit prydligare klädd, om det så varit mitt på dagen. De flesta började se trötta ut och deras kläder och ansikten var skrynkliga. Det fanns bara två undantag: den här mannen och Philip Cousins. Mannen skakade hand med doktor Cousins nu och räckte till och med fram handen för att hälsa på doktor Cousins assistent. Och så gjorde Flight en gest mot piketbussen… nej, mot Rebus! De kom åt hans håll. Rebus tog bort muggen från ansiktet och flyttade den från högra till vänstra handen, för säkerhets skull ifall det skulle bli handskakning av. »Det här är kommissarie Rebus«, sa Flight. »Å, vår man från norr«, sa mannen som såg betydelsefull ut med ett snett, ganska överlägset leende. Rebus log tillbaka men såg på Flight. »Kommissarie Rebus, det här är överkommissarie Howard Laine.« »God dag.« De skakade hand. Howard Laine: det lät som ett gatunamn. »Jaha«, sa överkommissarie Laine, »ni är alltså här för att hjälpa oss med vårt lilla problem?« »Jag är inte säker på vad jag kan hjälpa till med, sir, men jag ska definitivt göra vad jag kan.« Det uppstod en paus, sedan log Laine men sa inget. Plötsligt gick sanningen upp för Rebus: de förstod honom inte! De stod där och log mot honom, men de förstod inte hans dialekt. Rebus harklade sig och försökte igen. »Jag ska göra allt jag kan, sir.« Laine log igen. »Utmärkt, kommissarien, utmärkt. Nå, jag tror säkert att kommissarie Flight här kommer att visa er tillrätta. Har ni kommit i ordning än?« »Nja, jag har faktiskt…« Flight avbröt honom. »Kommissarie Rebus kom raka vägen hit, sir, så fort han fick höra talas om mordet. Han anlände nyss till London.« »Jaså, minsann?« Laine lät imponerad, men Rebus märkte 27